HOME

---

  

 

 MIN KAMP

ADOLF HITLER

Redan i slutet av november 1918 kom jag tillbaka till München. Jag for vidare till mitt regementes reservbataljon, som befann sig i händerna på "soldatråden". Alltsammans var mig så motbjudande, att jag strax beslöt att om möjligt åter ge mig därifrån. Tillsammans med en trofast krigskamrat, Schmid Ernst, kom jag till Traunstein och stannade där, tills lägret upplöstes.

I mars 1919 återvände vi till München.

Läget var ohållbart och tenderade med nödvändighet till en ytterligare fortsättning av revolutionen. Eisners död endast påskyndade utvecklingen och ledde slutligen till rådsdiktatur eller rättare sagt ett övergående judeherravälde, vilket ursprungligen föresvävat upphovsmännen som målet för hela revolutionen.

Under denna tid genomkorsades mitt huvud av ändlösa planer. Dagen i ända övertänkte jag vad som nu över huvud taget kunde göras, men alltid blev slutet på alla funderingar det nyktra konstaterandet, att jag som namnlös inte hade den ringaste förutsättning för något som helst ändamålsenligt handlande. Jag skall längre fram återkomma till de skäl, varför jag ej heller då kunde besluta mig att inträda i något av de dåvarande partierna.

Under loppet av den nya rådsrevolutionen uppträdde jag för första gången så, att jag ådrog mig centralrådets misshag. Tidigt på morgonen den 27 april 1919 kom man för att häkta

222

mig - men de tre utsända hade icke tillräckligt mod härtill, när jag riktade en karbin mot dem, utan gåva sig av igen.

Ett par dagar efter Münchens befrielse blev jag kommenderad till den kommission, som tillsatts för att undersöka revolutionsförloppet vid andra infanteriregementet.

Detta var första gången jag tog mer eller mindre aktiv del i politiken.

Redan ett par veckor därefter fick jag befallning att delta i en "kurs", som skulle anordnas för manskapet. Den var avsedd att ge soldaten vissa grundvalar för hans medborgerliga länkande. För mig låg värdet av hela arrangemanget däri, att jag nu fick tillfälle att lära känna några likasinnade kamrater, med vilka jag grundligt kunde debattera situationen. Vi voro alla mer eller mindre fast övertygade om, att Tyskland inte längre kunde räddas från det annalkande sammanbrottet genom novemberförbrytelsens partier, centern och socialdemokraterna, men också att de s. k. "borgerligt nationella" sammanslutningarna även med bästa vilja aldrig mer skulle kunna gottgöra vad som skett. De saknade en hel rad förutsättningar, utan vilka ett dylikt arbete helt enkelt måste misslyckas. Den tid, som därpå följde, bevisade riktigheten av denna vår förmodan. Alltså diskuterade vi i vår lilla krets bildandet av ett nytt parti. De grundtankar, som föresvävade oss, voro desamma, som senare förverkligades i det "tyska arbetarpartiet". Namnet på den nya rörelsen måste redan från början verka inbjudande på den stora massan; ty utan denna egenskap syn tes hela arbetet ändamålslöst och överflödigt. På så sätt kommo vi på namnet "socialrevolutionäre partiet"; detta där för att det nygrundade partiets sociala åsikter faktiskt inneburo en revolution.

Men den djupare orsaken härtill låg i följande:

Hur mycket jag än tidigare befattat mig med nationalekonomiska frågor, så hade jag likväl mer eller mindre hållit mig innanför de gränser som studierna av de sociala problemen uppdrogo: Först senare utvidgades denna ram genom att jag

223

började skärskåda den tyska förbundspolitiken. Denna var ju till mycket stor del resultatet av en oriktig uppskattning av samhällslivet liksom av oklarheten över de eventuella grundvalarna för tyska folkets försörjning i framtiden. Alla dessa funderingar bottnade i den åsikten, att kapitalet i varje fall endast var resultatet av arbetet och således liksom detta underkastat förändringar genom alla 'de faktorer, som antingen befordra eller hämma den mänskliga verksamheten. Den nationella betydelsen av kapitalet låg också i, att det självt så fullständigt berodde av statens; alltså nationens, storlek, frihet och makt, att redan detta beroende måste leda till att kapitalet av ren självbevarelsedrift, resp. utökningslust, främjade staten och nationen. Den omständigheten, att kapitalet var hänvisat till den oavhängiga fria staten, tvingade alltså denna att å sin sida verka för nationens frihet, makt, styrka o. s. v.

Därmed var också statens uppgift gent emot kapitalet förhållandevis enkel och klar: den skulle blott sörja för att detta förblev statens tjänare och inte inbillade sig vara nationens herre. Denna inställning kunde hålla sig inom två gränslinjer: upprätthållandet av ett livskraftigt, nationellt och oberoende näringsliv å ena sidan, tryggandet av arbetstagarnas sociala rättigheter å den andra.

Skillnaden mellan detta rena kapital som slutresultatet av det produktiva arbetet och ett kapital, vars existens och väsen uteslutande beror på spekulation, hade jag dessförinnan inte kunnat se med önskvärd klarhet. Det var helt enkelt ingen; som visat mig på den.

En av föredragshållarna i den ovan nämnda kursen, Gottfried Feder, gjorde mig nu grundligt uppmärksam härpå.

För första gången i mitt liv fick jag höra en principiell utredning om det internationella börs- och lånekapitalet.

När jag åhört Feders första föredrag, slog mig den tanken, att jag nu funnit vägen till en av de mest väsentliga förutsättningarna för grundandet av ett nytt parti.

224

Faders förtjänst består enligt min mening däri, att han med hänsynslös brutalitet fastslagit börs- och lånekapitalets lika spekulativa som nationalekonomiska karaktär, men blottat dess eviga förutsättning: räntan. Hans resonemang voro i alla principiella frågor så riktiga, att de, som kritiserade desamma, redan från början mindre bestredo den teoretiska riktigheten av iden än fastmer betvivlade den praktiska möjligheten av dess genomförande. Vad som i andras ögon var svagheten i Feders framställning, utgjorde i mina dess styrka.

*

Uppgiften för den, som skall uppställa ett program, är inte att ta reda på, i huru hög grad en sak är genomförbar, utan att klarlägga själva saken; d. v. s.: han skall mindre bekymra sig om vägen än om målet. Härvidlag är den principiella riktigheten av en ide avgörande och inte svårigheten för dess genomförande. Så snart programmatikern söker ta hänsyn till den s. k. "ändamålsenligheten" och "verkligheten" i stället för den absoluta sanningen, skall hans arbete upphöra att vara en ledstjärna för den sökande mänskligheten och i stället bli ett vardagsrecept. Den, som uppgör programmet för en rörelse, har att fastställa målet för denna, och det är politikerns sak att sträva för dess uppfyllelse. Den förre ledes därför i sitt tänkande av den eviga sanningen, den senare i sitt handlande mera av nuets praktiska verklighet. Den enas storhet ligger i den absoluta abstrakta riktigheten av hans ide, den andres i den riktiga inställningen till de givna förhållandena och ett nyttigt användande av dessa, varvid det av den förre uppställda målet bör vara hans ledfyr. Under det att man får anse resultatet av en politikers planer och handlingar - d. v. s. deras förverkligande - såsom en prövosten för hans betydelse, kan den yttersta avsikten hos den, som ouppgjort programmet, aldrig förverkligas, enär den mänskliga tanken visserligen förmår fatta sanningar och uppställa kristallklara mål, men den fullständiga uppfyllelsen av dessa måste stranda på den all-

225

männa mänskliga ofullkomligheten och otillräckligheten. Ju mera abstrakt riktig och därmed mäktigare hans ide är, desto omöjligare blir dess fullständiga uppfyllelse, så länge den nu en gång beror på människor. Därför får programförfattaren inte mätas efter förverkligandet av sina mål utan efter dessas riktighet och det inflytande, de fått på mänsklighetens utveckling. Om det förhölle sig annorlunda, kunde religionsstiftarna aldrig räknas till de största människorna här på jorden, eftersom uppfyllelsen av deras etiska avsikter aldrig kan bli ens tillnärmelsevis fullständig. Till och med kärlekens religion är i sin tillämpning blott ett svagt återsken av dess sublime stiftares vilja; dess betydelse ligger i den riktning, den sökt ge åt en allmänmänsklig utveckling av kulturen, sedligheten och moralen.

Den oerhört stora skillnaden mellan programmatikerns och politikerns uppgifter är också orsaken till att man nästan aldrig finner dessa båda förenade i en person. Detta gäller särskilt om de "framgångsrika" politikerna av mindre format, vilkas verksamhet för det mesta endast är en "det möjligas konst", som Bismarck något blygsamt kallade politiken. Ju mer en dylik "politiker" saknar stora idéer, desto lättare och ofta också påtagligare, i varje fall snabbare, bli hans framgångar. Därmed äro de förvisso också prisgivna åt den jordiska förgängligheten och överleva ofta icke sina fäders död. Sådana politikers verk äro i det stora hela betydelselösa för eftervärlden, eftersom deras framgångar för ögonblicket endast bero på, att de hålla på avstånd alla verkligt stora och genomgripande problem och tankar, vilka kunde ha varit av värde för senare generationer.

Genomförandet av sådana mål, som ha värde och betydelse långt in i framtiden, är i regel föga lönande för deras förkämpar och finner sällan förståelse hos den stora massan, som bättre begriper en prissänkning på mjölk och öl än vidsynta framtidsplaner, vilka först senare kunna förverkligas, och vilkas nytta först kommer eftervärlden tillgodo.

226

Redan av en viss fåfänga, som alltid är besläktad med dumheten, skall flertalet politiker avhålla sig från alla verkligt besvärliga framtidsprojekt, för att inte gå förlustiga den stora hopens sympati för ögonblicket. En dylik politikers framgång och betydelse ligger uteslutande i samtiden och existerar inte för eftervärlden. Detta plägar föga genera de små andarna; de äro nöjda med det.

Annorlunda förhåller det sig med programmatikern. Hans betydelse ligger nästan alltid i framtiden, då han ju inte sällan är vad man brukar beteckna med ordet "verklighetsfrämmande". Om en politikers konst anses som det möjligas konst, då hör programmatikern till dem, om vilka det heter, att de behaga gudarna, blott när de begära och vilja det omöjliga. Han blir nästan alltid tvungen att avstå från samtidens erkännande, men skördar i stället, om hans tankar äro odödliga, berömmelse av eftervärlden.

Under långa perioder av mänsklighetens tillvaro kan det någon enstaka gång förekomma, att politikern och programmatikern förenas i samma person. Ju innerligare denna sammansmältning är, desto större är det motstånd, som uppreser sig mot politikerns verksamhet. Han arbetar inte för krav, som förste bäste kälkborgare kan fatta, utan för mål, som endast få förstå. Därför blir han älskad och hatad livet igenom. Den oförstående samtidens protest kämpar med erkännandet från eftervärlden, som han arbetar för.

Ju mer en människas verk betyda för framtiden, desto mindre förmår hennes samtid att fatta dem, desto svårare är kampen och desto sällsyntare framgången. Men om det på hundra år ges en enda, skall måhända på hans ålderdom ett svagt skimmer av den kommande berömmelsen omstråla honom. Detta gäller historiens maratonlöpare; samtidens lagerkrans berör blott den döende hjältens tinningar.

Till dem kan man räkna de stora kämparna här i världen, de, vilka missförstådda av sin samtid likväl äro beredda att kämpa striden för sina idéer och ideal till slut. Det är de, som

227

en gång skola stå folkets hjärtan närmast. Det ser nästan ut , som kände varje enskild plikten att i det förflutna gottgöra, vad samtiden en gång syndat mot de stora. Deras liv och verksamhet följas med rörande och tacksam beundran och förmå särskilt under tryckta tider på nytt uppliva brustna hjärtan och förtvivlade själar.

Men till dem räknas inte bara de verkligt stora statsmännen, utan också alla andra stora reformatorer. Vid Fredrik den Stores sida stå både Martin Luther och Richard Wagner.

När jag hörde Gottfried Feders första föredrag över ämnet "Bort med ränteslaveriet!", förstod jag genast, att det här var frågan om en teoretisk sanning, som måste bli av ofantlig betydelse för det tyska folkets framtid. Det skarpa frånskiljandet av börskapitalet från den nationella ekonomien erbjöd en möjlighet att motsätta sig det tyska näringslivets internationalisering utan att samtidigt med kampen mot kapitalet hota grundvalarna för en oavhängig nationell självhävdelse. Jag förstod redan alltför klart Tysklands utveckling för att inte veta, att den svåraste striden ej måste utkämpas mot de fientliga folken utan mot det internationella kapitalet. I Feders föredrag spårade jag en väldig paroll för denna kommande strid.

Även härvidlag har utvecklingen bevisat, hur riktig vår dåvarande uppfattning var. Nu bli vi inte längre utskrattade av våra borgerliga politiska stughuvuden; nu inse till och med dessa, såvida de inte äro medvetna lögnare, att det internationella börskapitalet ej bara var den störste krigshetsaren, utan just nu efter stridens slut gör allt för att förvandla freden till ett helvete.

Kampen mot det internationella finans- och lånekapitalet har blivit den viktigaste programpunkten i den tyska nationens kamp för sin ekonomiska oavhängighet och frihet.

Vad de s. k. praktikernas invändningar beträffar, kan man svara dem följande: Alla farhågor för de förskräckliga ekonomiska följderna av ett genomförande av parollen "Bort med

228

ränteslaveriet!" äro överflödiga. För det första ha de hittillsvarande ekonomiska recepten bekommit det tyska folket mycket illa; inställningen till frågan om det nationella självhävdandet påminner oss starkt om liknande sakkunnigas betänkligheter i forna tider, t. ex. bayerska medicinalstyrelsens i frågan om järnvägars införande. Alla de farhågor, denna upphöjda kår då uttalade, ha som bekant sedermera inte bekräftats: de resande i den nya "ånghästens" tåg fingo inte svindel, åskådarna blevo heller inte sjuka, och man har avstått från de föreslagna planken, som skulle göra hela den nya inrättningen osynlig - för eftervärlden kvarstå blott brädväggarna framför alla de "sakkunnigas" skallar.

För det andra må man lägga märke till följande: Varje även den bästa - ide blir en fara, när den inbillar sig vara självändamål, medan den i verkligheten endast är ett medel; för mig och alla sanna nationalsocialister finns det bara en lära: folket och fäderneslandet.

Vad vi ha att kämpa för, är tryggandet av vår ras' och vårt folks bestånd och förökning, våra barns försörjning och blodets renhet, fosterlandets frihet och oberoende, på det att vårt folk må kunna utveckla sig så, att det kan uppfylla den mission, det tilldelats av världens skapare.

Varje tanke och varje idé, varje lära och allt vetande måste tjäna detta ändamål. Allt skall prövas ur denna synpunkt och användas eller avfärdas alltefter sin ändamålsenlighet.

Sålunda blev Gottfried Feders föredrag anledningen till att jag kom att befatta mig med detta för mig hittills tämligen okända område.

Jag började studera på nytt och förstod först nu innehållet i och avsikten med juden Karl Marx' livsverk. Hans "Kapital" begrep jag rätt först nu, ävensom socialdemokraternas strid mot den nationella hushållningen, vilken strid endast har till ändamål att jämna vägen för det verkligt internationella finans- och börskapitalets herravälde.

*

229

Men även i ett annat avseende voro dessa kurser av största betydelse för mig.

Jag anmälde mig en dag till diskussionen. En av deltagarna trodde sig böra bryta en lans för judarna och började försvara dem i ett längre anförande. Detta retade mig till motsägelser. Majoriteten av de närvarande kursdeltagarna ställde sig på min sida. Resultatet härav blev, att jag några dagar senare överfördes till ett regemente i München som s. k. "utbildningsofficer".

Disciplinen i truppen var på den tiden tämligen svag. Den led under efterverkningarna av soldatrådsperioden. Blott helt långsamt och försiktigt kunde man övergå till att i stället för den "frivilliga" lydnaden - som man så vackert brukade kalla svineriet under Kurt Eisner - åter införa den militära disciplinen och underordnandet. Likaledes skulle truppen läras att tänka nationellt och känna fosterländskt. Min nya verksamhet bestod i att verka i dessa båda hänseenden.

Jag började arbeta med liv och lust. Här hade jag med ens möjligheten att få tala inför ett större auditorium; och vad jag hittills alltid, utan att själv veta det, rent instinktivt tagit för givet, inträffade nu: jag kunde "tala". Min stämma hade också redan blivit så mycket bättre, att jag, åtminstone i de små manskapsmässarna, överallt blev tillräckligt förstådd.

Ingen uppgift kunde göra mig lyckligare än denna, ty nu kunde jag före min avgång göra nytta inom den institution, som hade legat mig så varmt om hjärtat: hären.

Jag kan också påstå, att jag hade framgång: många hundra, ja, säkerligen tusentals kamrater har jag under den tid, jag höll dessa föredrag, hjälpt finna vägen tillbaka till sitt folk och sitt fosterland. Jag "nationaliserade" truppen och kunde på denna väg bidra till att stärka den allmänna disciplinen.

Dessutom lärde jag känna ett antal likasinnade kamrater, som senare komma att tillhöra den nya rörelsens kärntrupp.

Index

---

HOME

---

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER Svenska English German French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER French English German Italian Spanish. Norsk

The Jewish plans! The Jewish Plots! Must Germany Perish? A Jewish plan for the extinction of the German nation and the total eradication from the earth, of all her people!