HOME

---

  

 

 MIN KAMP

ADOLF HITLER 

En kropps fallhöjd är alltid lika med avståndet mellan dess ursprungliga och nuvarande läge. Detsamma gäller också när folk och stater störta. Deras föregående läge eller rättare sagt nivå, får alltså en utslagsgivande betydelse. Endast det, som brukar höja sig över den allmänna nivån,. kan falla och störta verkligt djupt. För varje tänkande och kännande människa förefaller rikets sammanbrott så svårt och förfärande, därför att det störtade från en höjd, som man i vårt nuvarande oerhörda förnedringstillstånd knappt längre kan föreställa sig.

Redan rikets grundläggning syntes förgylld av trollglansen från en tilldragelse, som lyfte hela nationen. Efter ett segerlopp utan like uppstår slutligen såsom belöning för odödligt hjältemod ett rike till arv åt söner och sonsöner. Sak samma om medvetet eller omedvetet - tyskarna hade alla den känslan, att detta rike, som inte hade de parlamentariska partiernas fuskarbete att tacka för sin existens, just genom det sublima sätt, på vilket det grundades, höjde sig över de andra staterna ty inte i snattret från en parlamentarisk ordstrid utan vid dundret och dånet från Paris' belägring fullbordades den högtidliga akt, genom vilken alla tyskar, furstar som folk, förklarade som sin vilja och sitt beslut att för framtiden utgöra ett rike och på nytt upphöja kejsarkronan till sin symbol. Detta skedde inte med tillhjälp av lönnmord och desertörer; den Bismarckska staten stiftades inte av fega uslingar stan av frontregementena.

Denna ovanliga födelse och detta elddop omgåvo riket med skimret av en historisk ryktbarhet, som blott, och i så fall sällan, kommit de äldsta staterna till del.

239

Och vilket uppsving började inte nu!

Friheten utåt gav det dagliga brödet inåt. Nationen blev rik på människor och jordiska ägodelar. Statens äro och med den hela folkets, vårdades och skyddades av en här, vilket tydligare än något annat bevisade skillnaden mot det forna tyska förbundet.

Så djupt är det fall, som blev rikets och tyska folkets öde, att alla synas gripna av svindel och förlora känsla och besinning; man kan knappt längre erinra sig den forna höjden, så drömlikt overklig synes den dåtida storheten och härligheten i jämförelse med det nuvarande eländet.

Därigenom blir det också förklarligt, att man till den grad bländas av det sublima, att man glömmer att spana efter de förebud till det oerhörda sammanbrottet, vilka likväl måste ha varit för handen.

Naturligtvis gäller detta endast dem, för vilka Tyskland betydde förmer än blott och bart en plats att förtjäna och leva upp pengar på, eftersom endast de förmå uppfatta det nuvarande tillståndet som ett sammanbrott, medan det för de andra är den länge efterlängtade uppfyllelsen av deras hittills fåfänga önskningar.

Men de synliga förebuden funnos där redan på den tiden, om det också blott var mycket få, som försökte dra någon lärdom av dem.

I dag är detta nödvändigare än någonsin.

Liksom man kan bota en sjukdom, endast när man känner dess upphov, gäller detsamma beträffande politiska skador. Visserligen brukar man lättare kunna se och upptäcka en sjukdoms iögonenfallande yttringar än dess inre orsak. Detta är också skälet, varför så många människor aldrig få kunskap om något annat än de yttre verkningarna och till och med förväxla dem med orsaken, ja, allra helst söka helt förneka existensen av en sådan. Så se de flesta av oss det tyska sammanbrottet främst i den allmänna depressionen och de därav uppstående följderna. Dessa träffa nästan alla person-

240

ligan - ett vägande skäl för var och en att söka förstå katastrofen. Mycket mindre ser den stora massan sammanbrottet i politiskt, kulturellt och sedligt-moraliskt hänseende. Här klicka hos många både känslan och förståndet fullständigt.

Det kan gå an, när det förhåller sig så i fråga om den stora massan, men att det tyska sammanbrottet också i de intellektuella kretsarna i första hand betraktas som en "ekonomisk katastrof" och räddningen alltså väntas komma från samhällsekonomien, är en av de orsaker, varför ett tillfrisknande hittills över huvud taget inte varit möjligt. Först när man inser, att också här näringslivet spelar endast andra eller tredje rollen och de politiska, sedligt-moraliska och rasbiologiska faktorerna den första skall man nå fram till insikt om orsakerna till det nuvarande olyckliga tillståndet och därmed också förmå finna medel och vägar till räddning.

Frågan om orsakerna till det tyska sammanbrottet är således av utslagsgivande betydelse, framför allt för en politisk rörelse, vars mål ju bör vara just att övervinna nederlaget.

När man forskar i det förflutna, måste man akta sig väl för att icke förväxla de iögonenfallande verkningarna med de mindre synliga orsakerna.

Den lättaste och därför också mest utbredda motiveringen för det nuvarande olyckliga tillståndet är, att det rör sig om följderna av det nyss förlorade kriget, att således detta är orsaken härtill.

Det finns många, som ta detta prat på fullt allvar, men det finns ännu flera, i vilkas mun ett sådant påstående endast är lögn och medveten osanning. Detta senare gäller för alla dem som i dag befinna sig vid regeringens foderkrubbor. Ty ha inte just revolutionens förkunnare på sin tid enträget inpräntat i folket, att krigets utgång vore fullkomligt utan betydelse för den stora massan? Ha de inte tvärtom på fullt allvar försäkrat, att ps sin höjd storkapitalisterna skulle kunna ha intresse av en segerrik avslutning på den jättelika folkkampen

241

men aldrig det tyska folket som sådant eller den tyske arbetaren? Förkunnade inte dessa världsförsoningens apostlar just raka motsatsen, nämligen att det tyska nederlaget blott krossade "militarismen", men att det tyska folket skulle gå en ny blomstringstid tillmötes? Prisade man inte i dessa kretsar ententens godhet, och sköt man inte hela skulden för den blodiga kampen på Tyskland? Men hade man kunnat göra detta utan att förklara, att ej heller det militära nederlaget skulle ha några särskilda följder för nationen? Var då inte hela revolutionen utstyrd med frasen, att den förhindrade den tyska flaggans seger, men i stället skulle föra det tyska folket till inre och yttre frihet?

Var det kanske inte så, ni eländiga och lögnaktiga stackare? Det skall en verkligt judisk fräckhet till för att nu tillmäta det militära nederlaget skulden för sammanbrottet, när centralorganet för alla landsförrädare, "Vorwärts" i Berlin, dock skrev, att tyska folket den här gången inte finge återvända med segerfanor!

Och nu skall detta vara orsaken till vårt sammanbrott?

Det skulle naturligtvis vara alldeles lönlöst att ge sig i strid med sådana glömska lögnare, och jag skulle därför heller inte ha spillt ett ord på saken, om inte dessa dumheter tyvärr upprepas även av många fullkomligt tanklösa människor, utan att elakhet eller medveten lögnaktighet äro orsaken härtill. Dessutom skall vad jag nu säger bidra till att upplysa våra krigare, vilket behövs i en tid, då det talade ordet så ofta återges i förvrängd form.

Således kan följande sägas med anledning av påståendet, att det förlorade kriget skulle vara skulden till det tyska sammanbrottet:

Visserligen var det av en fruktansvärd betydelse för vårt fosterlands framtid, att vi förlorade kriget, men denna om ständighet är inte en orsak utan själv ett resultat av orsaker. Att en olycklig utgång av denna strid på liv och död måste leda till mycket ödesdigra följder, kunde ju varje tänkande

242

och ej illvillig individ inse. Tyvärr fanns det också människor, som i rätta ögonblicket syntes sakna denna insikt eller som mot bättre vetande likväl bestredo och förnekade denna sanning. Det var till största delen sådana, som, efter uppfyllelsen av deras hemliga önskningar, med ens komma underfund med vilken katastrof de varit med om att ställa till. Dessa bära skulden till sammanbrottet - inte det förlorade kriget, som de plötsligt behaga påstå. Ty att vi förlorade kriget var endast resultatet av deras verksamhet och inte, som de nu vilja låta påskina, följden av en "dålig" ledning. Fienderna voro heller inga poltroner, också de förstodo att dö, deras antal var från den första dagen större än den tyska härens, och för deras tekniska utrustning storlo hela världens arsenaler till förfogande; alltså kan det faktum inte bringas ur världen, att de tyska segrarna, som i fyra långa år vunnas mot en hel värld, trots allt hjältemod och all "organisation" endast voro en följd av den överlägsna ledningen. Den tyska härens organisation och ledning var den mest imponerande, jorden dittills skådat. Dess brister berodde på den allmänmänskliga begränsningen.

Att denna armé föll ihop, var inte orsaken till vår nuvarande olycka, utan endast följden av andra förbrytelser, en följd, som i sin tur utgjorde början till ett ytterligare och denna gång mera påtagligt sammanbrott.

Att det förhåller sig så, framgår av följande:

Måste ett militärt nederlag leda till ett så fullständigt nedbrytande av en nation och en stat? Sedan när är detta resultatet av ett olyckligt krig? Gå då över huvud taget folk under bara till följd av förlorade krig?

Svaret härpå kan formuleras helt kort: Ja, alltid när ett folk lider ett militärt nederlag på grund av sin egen lättja, feghet, karaktärslöshet, kort sagt ovärdighet. Förhåller det sig inte så, blir det militära nederlaget snarare impulsen till ett större uppsving i framtiden än till en gravsten över ett folks tillvaro.

243

Historien erbjuder oändligt många exempel på riktigheten av detta påstående.

Tyvärr är tyska folkets militära nederlag inte en oförtjänt katastrof utan ett berättigat straff av den eviga rättvisan. Vi ha gjort oss mer än förtjänta av detta. Det är endast det största yttre tecknet på förfallet - bland en hel rad inre, som kanske äro de flesta människor förborgade, eller som man på strutsmaner inte velat se.

Man torde beakta de omständigheter, under vilka tyska folket mottog detta nederlag. Hade man inte på många håll på det 'mest skamlösa sätt rentav uttalat sin glädje över fosterlandets olycka?. Men vem gör detta, om man inte verkligen förtjänar ett sådant straff? Ja, gick man inte ännu längre och skröt med, att man äntligen fått fronten att vika? Och detta var det ingalunda fienden, som gjort, nej, nej, denna skam var det tyskar, som drogo över sina huvuden! Träffade dem månne olyckan oförskyllt? Sedan när är det brukligt, att man går omkring och ger sig själv skulden till kriget? Och detta till på köpet mot bättre vetande!

Nej, och ännu en gång nej: av det sätt, på vilket tyska folket mottog sitt nederlag, kan man tydligast se att den verkliga orsaken till vårt sammanbrott är att söka på helt annat håll än i den rent militära förlusten av några ställningar eller misslyckandet av en offensiv; ty hade verkligen fronten svikit, och hade fosterlandets olycksöde framkallats härigenom, skulle tyska folket ha mottagit nederlaget helt annorlunda. Då skulle man burit den olycka, som följde, med sammanbitna tänder eller beklagat den, överväldigad av smärta; då skulle våra hjärtan ha fyllts av vrede och hat mot fienden., som genom ödets nyck eller vilja blivit segrare; i så fall skulle nationen likt den romerska senaten ha gått de slagna divisionerna tillmötes och framfört till dem fosterlandets tack för de offer, de hittills gjort, och bett dem icke förtvivla om riket. Men till och med kapitulationen skulle blott ha undertecknats av för

244

ståndet, under det att hjärtat redan börjat slå för den kommande upprättelsen.

Så skulle det nederlag ha uppfattats, som man endast haft ett olyckligt öde att tacka för. I så fall skulle man inte ha skrattat och dansat, inte ha skrutit med sin feghet och förhärligat nederlaget, inte ha förhånat de kämpande trupperna och dragit deras fanor och kokarder i smutsen, men framför allt: då skulle aldrig något så förfärligt ha inträffat som det, som föranledde en engelsk officer, överste Repington, till det föraktliga yttrandet: "Av tyskarna är var tredje man en förrädare". Nej, denna pest hade i så fall aldrig kunnat växa till den förhärjande farsot, som nu sedan fem år dränkt den sista rest av aktning, den övriga världen hyst för oss.

Härav ser man allra bäst det lögnaktiga i påståendet, att det förlorade kriget skulle vara orsaken till det tyska sammanbrottet. Nej, detta militära sammanbrott var självt blott följden av en hel rad sjukdomssymtom och deras upphov, som redan i fredstid hemsökt den tyska nationen. Detta var den första synliga, katastrofala följden av en sedlig och moralisk förgiftning, ett försvagande av självbevarelsedriften och förutsättningarna för densamma, som redan för många år sedan börjat underminera folkets och rikets grundvalar.

Det fordrades emellertid judendomens och dess marxistiska kamporganisationers hela bottenlösa lögnaktighet för att påbörda just den man skulden för sammanbrottet, vilken var den ende, som med övermänsklig vilje- och handlingskraft sökte förebygga den av honom förutsedda katastrofen och bespara nationen en period av djupaste förnedring och vanära. Genom att stämpla Ludendorff som den skyldige till att Tyskland förlorade världskriget, vred man den moraliska rättens vapen ur handen på den ende farlige åklagare, som kunde uppträda mot fosterlandsförrädarna. Man utgick härvid från den mycket riktiga grundsatsen, att ju större en lögn är, desto lättare har den att bli trodd, då ett folks stora massa i djupet av sitt 'hjärta lättare blir fördärvad än medvetet och avsiktligt dålig,

245

och således på grund av sin primitiva enfald lättare faller offer för en stor lögn än för en liten, då de säkerligen själva ofta ljuga i smått men likväl skulle dra sig för stora lögner. Det skulle aldrig falla dem in att vara till den grad osannfärdiga, därför tro de heller inte på möjligheten av att någon annan kan förvränga fakta på ett så oerhört fräckt ' och infamt sätt. Ja, till och med om man upplyser dem därom, skola de länge tvivla och vara villrådiga och i alla fall tro, att åtminstone någon sak ändå är sann. Därför stannar alltid något kvar även av den fräckaste lögn - ett faktum, som alla stora lögnkonstnärer och lögnföreningar endast alltför väl känna till och på det nedrigaste sätt utnyttja.

De, som bäst känt till de olika möjligheterna att använda osanning och förtal, ha i alla tider varit judarna. Hela deras tillvaro är ju uppbyggd på en enda stor lögn, nämligen den att det beträffande dem rör sig om ett religionssamfund, medan det i verkligheten är frågan om en ras - och vilken ras sen! En av mänsklighetens största andar har för alltid fastslagit detta i en evigt giltig sats av fundamental sanning: han kallar dem "lögnens stora mästare". Den, som inte erkänner eller inte vill tro detta, skall aldrig kunna bidra till sanningens seger här i världen.

Man kan närmast betrakta det som en stor lycka för tyska folket, att den smygande sjukdomens tid plötsligt avkortades genom en så fruktansvärd katastrof, ty i annat fall hade nationen visserligen långsammare men i stället så mycket säkrare gått till botten. Sjukdomen hade i så fall blivit kronisk, medan den i sammanbrottets akuta form åtminstone blev klart och tydligt urskiljbar för en större folkmassa. Det är inte någon tillfällighet, att människan lättare blev herre över pesten än över tuberkulosen. Den ena kommer i fasansfulla dödsvågor, som rycker människorna med sig, den andra långsamt smygande; den förra framkallar panisk fruktan, den senare så småningom likgiltighet. Följden är den, att människan bekämpar den ena med den mest hänsynslösa energi, under det

246

att hon försöker stävja lungsoten med ynkliga medel. På så sätt har hon blivit herre över pesten men behärskas av tuberkulosen.

På alldeles samma sätt förhåller det sig med folkkroppens sjukdomar. Om de inte uppträda katastrofalt, börjar människan så småningom vänja sig vid dem och dukar långsamt men säkert under för dem. Det är därför en - visserligen bitter - lycka, när ödet beslutar ingripa i denna långsamma förruttnelseprocess och med ett plötsligt slag klargör sjukdomens utgång för den angripne. Ty detta går en sådan katastrof ofta ut på. Den kan därigenom bli orsaken till, att man med yttersta beslutsamhet vidtar anstalter för att bota den.

Men även i ett dylikt fall är förutsättningen den, att man förstår de inre orsaker, som framkallat sjukdomen.

Det viktigaste förblir även härvidlag att man kan skilja upphovet från symtomen. Detta blir svårare, ju längre sjukdomsfröet funnits i kroppen, och i ju högre grad det redan slagit rot i denna. Ty det kan mycket lätt hända, att man efter en viss tid anser obetingat skadliga gifter som en beståndsdel av den egna nationen eller på sin höjd tolererar dem som ett nödvändigt ont, så att man inte längre anser sig behöva söka efter den främmande smittobäraren.

Under den långa fredstiden före kriget hade vissa skador uppträtt och erkänts som sådana, ehuru man så gott som icke alls bekymrade sig om orsakerna utom i några enstaka fall. Dessa undantag voro i främsta rummet företeelser på det ekonomiska livets område, vilka gjorde starkare intryck på den enskilda än skadorna på en hel del andra områden.

Det gavs många tecken på förfall, som bort leda till allvarlig eftertanke.

*

Ur nationalekonomisk synpunkt torde på tal härom följande förtjäna anföras:

Genom den tyska befolkningssiffrans snabba ökning före

247

kriget trädde frågan om, hur man skulle skaffa det erforderliga brödet för dagen, alltmer pockande i förgrunden av allt politiskt och ekonomiskt tänkande och handlande. Tyvärr kunde man ej besluta sig för att skrida till den enda riktiga lösningen utan trodde sig kunna nå målet på billigare sätt. Att man avstod från att söka vinna ny jord och i stället drömde om en ekonomisk erövring av världen, måste till slut leda till en lika ohämmad som skadlig industrialisering.

Den första ödesdigra följden var bondeståndets försvagande. I samma mån, som detta sjönk tillbaka, växte storstadsproletariatet mer och mer, tills järnvikten slutligen gick fullständigt förlorad.

Nu kom också den skarpa kontrasten mellan fattig och rik klart till synes. Överflöd och elände voro så nära grannar, att följderna måste bli mycket sorgliga. Nöden och den ideligen återkommande arbetslösheten började sitt spel med människorna och kvarlämnade som minne missnöje och bitterhet. Följden härav syntes vara den politiska klyftan mellan klasserna. Trots all ekonomisk blomstring blev missmodet allt större och djupare, ja, det gick så långt, att övertygelsen om att "så här kan det icke fortsätta längre" blev allmän, men utan att människorna gjorde eller kunde göra sig en bestämd föreställning om vad som bort komma i stället.

Det var de typiska tecknen på ett djupt missnöje, som sökte sig utlopp.

Men än värre voro andra följdföreteelser, som det ekonomiska livets urartning medförde.

I samma mån det ekonomiska livet började behärska staten, blev penningen den gud, som alla måste tjäna och för vilken alla måste buga sig. I allt större utsträckning förkastade man de himmelska gudarna såsom föråldrade och otidsenliga, och i stället tände man rökoffer till guden Mammon. En verkligt svår urartning vidtog, svår i synnerhet därför att den inträffade vid en tidpunkt, då nationen i ett hotande kritiskt ögonblick mer än någonsin behövde ett hjältemodigt

248

sinnelag. Tyskland måste vara berett att en vacker dag med svärdet försöka att på det "fredligt ekonomiska arbetets" väg försäkra sig om sitt dagliga bröd.

Penningens herravälde sanktionerades tyvärr också från det håll, där man allra mest bort protestera häremot: Hans Majestät Kejsaren begick ett misstag, när han drog i synnerhet adeln inom det nya finanskapitalets trollkrets. Visserligen måste man räkna honom tillgodo, att tyvärr ej ens själva Bismarck i detta avseende insett den hotande faran. Därmed hade de ideella dygderna i praktiken trätt tillbaka för penningvärdet, ty det var klart, att när man en gång väl slagit in ps den vägen, svärds- och bördsadeln inom kort måste träda tillbaka för hörsadeln. Penningoperationer ha större utsikter att lyckas än fältslag. Det var inte något särskilt lockande för den verklige hjälten eller statsmannen att bli beroende av förste bäste bankjude: en verkligt förtjänt man kunde inte längre ha något intresse av att motta billiga dekorationer utan avböjde för sin del tacksamt. Men även ur rent rasbiologisk synpunkt var en dylik utveckling djupt bedrövlig: adeln förlorade alltmer rasförutsättningen för sin existens, och för en stor del hade snarare beteckningen "oadel" varit på sin plats.

Ett svårt tecken på ekonomiskt förfall var det långsamma upphörandet av den personliga äganderätten och den successiva övergången av hela näringslivet i aktiebolags ägo.

Härmed hade arbetet helt enkelt sjunkit ned till ett spekulationsobjekt för samvetslösa schackrare. Börsen började triumfera och beredde sig långsamt och säkert att ta nationens liv under sitt beskydd och sin kontroll.

Internationaliseringen av det tyska näringslivet hade redan före kriget satts i gång på omvägen över aktien. Visserligen försökte en del av den tyska industrien fortfarande beslutsamt värja sig mot detta öde. Men till sist föll också den offer för ett samlat angrepp av det giriga finanskapitalet, vilket utkämpade denna strid, sida vid sida med sin trofaste stallbroder, den marxistiska rörelsen.

249

Det ständiga kriget mot den tyska metall- och gruvindustrien var den påtagliga början på den av marxismen eftersträvade internationaliseringen av det tyska näringslivet, som kunde helt slutföras först genom marxismens seger under revolutionen. Medan jag skriver dessa rader, har ju slutligen också generalangreppet mot de tyska statsbanorna lyckats, vilka nu övergå i händerna på det internationella finanskapitalet. Den "internationella" socialdemokratien har härmed åter uppnått ett av sina högsta mål.

I vilken omfattning denna det tyska folkets "avekonomisering" lyckades, framgår tydligast därav, att efter kriget en av de ledande männen inom den tyska industrien och framför allt handeln kunde komma med det påståendet, att endast näringslivet som sådant var i stånd att återupprätta Tyskland. Detta kläckte han ur sig i samma ögonblick, som Frankrike åter lade om undervisningen i sina skolor på humanistisk grundval, för att därmed förebygga den missuppfattningen, att nationen och staten skulle ha ekonomien och inte de evigt ideella värdena att tacka för sitt fortbestånd. Detta yttrande, som en Stinnes just då fällde, åstadkom den mest otroliga förvirring; ty man tog genast fasta på det, och det blev med förvånansvärd snabbhet ledmotivet för alla de kvacksalvare, som ödet efter revolutionen släppt lösa över Tyskland som "statsmän".

*

Ett av de mest elakartade symtomen på förfallet i förkrigstidens Tyskland var den halvhet hos allt och alla, som mer och mer grep omkring sig. Den är alltid en följd av egen osäkerhet och en av denna och andra skäl framkallad feghet. Denna sjukdom underblåstes ytterligare av vårt uppfostringssystem.

Den tyska uppfostran före kriget var behäftad med utomordentligt många svagheter. Den var synnerligen ensidigt inriktad på uppodlandet av det rena "vetandet" och mindre

250

inställd på "kunnandet". Ännu mindre lade man an på utbildningen av den enskildas karaktär, mycket litet på uppmuntrandet av ansvarskänslan och inte alls på utvecklingen av viljan och beslutsamheten. Resultatet härav var sannerligen inte några starka människor utan fastmer de fogliga "mångvetare", som vi tyskar före kriget ju allmänt ansågos vara, och varefter man också värdesatte oss. Man tyckte om tysken på grund av hans användbarhet, men man aktade honom föga just till följd av hans viljesvaghet. Inte för inte förlorade han lättast av nästan alla folk sin nationalitet och sitt fädernesland. Det vackra ordspråket "med hatten i hand kommer man fram överallt" säger allt.

Men denna foglighet blev rentav ödesdiger, när den också bestämde den enda form, under vilken man fick nalkas monarken: aldrig säga emot utan hålla med på allt som Hans Majestät värdigades behaga. Just härvidlag hade den frie mannens stolthet varit mera på sin plats, den monarkiska institutionen måste eljest en vacker dag gå under genom detta krypen; ty det var krypen och ingenting annat. Blott för eländiga krypare och lismare, kort sagt hela dekadansen, som i alla tider trivts bättre i tronens skugga än de redliga och anständigt ärliga själarna, kan detta gälla som den enda formen för umgänget med krönta huvuden! Dessa "allerunderdånigaste" kreatur ha förvisso med all sin ödmjukhet geni emot sin herre och försörjare alltid visat den största oförsynthet geni emot den övriga mänskligheten, i all synnerhet när de med högburen panna älskade att framställa sig för de övriga syndarna som de enda "monarkiskt sinnade", en verklig oförsynthet, som bara en dylik adlad eller icke adlad spolmask är i stånd till! I själva verket ha dessa människor alltid varit monarkiens och särskilt den monarkiska tankens dödgrävare. Något annat vore heller inte tänkbart: en man, som är beredd att gå i bräschen för en sak, blir och kan aldrig bli en lismare och karaktärslös krypare. Den, som menar verkligt allvar med bevarandet och främjandet av en institution,

251

hänger fast vid densamma med den sista fibern av sitt hjärta och kan inte tåla, att den tillfogas någon skada. Han kommer visserligen inte att offentligt utropa detta, som monarkiens demokratiska "vänner" gjorde på sitt lögnaktiga sätt, men väl försöka att allvarligt varna och påverka Hans Majestät, själva bäraren av kronan. Han skall och får inte ställa sig på den ståndpunkten, att det står Hans Majestät fritt att handla efter sitt behag, även om detta synbarligen måste och kommer att leda till en olycka, utan han bör i ett dylikt fall ta monarkien i beskydd mot monarken, och detta i fråga om varje fara. Om värdet av sagda institution låga hos den person, som för ögonblicket bekläder den monarkiska värdigheten, vore det den sämsta inrättning, som tänkas kan; ty monarkerna äro endast i undantagsfall de under av visdom, begåvning eller karaktärsstyrka, man älskar att göra dem till. Detta tro blott de professionella kryparna och lismarna, men alla rakryggade - och de äro dock de värdefullaste för staten skola känna sig chockerade av dylikt struntprat. För dem är historia historia och sanning sanning, även om det är fråga om monarker. Nej, lyckan att äga en stor monark, som också är en stor människa, beskäres folken så sällan, att de måste vara nöjda, om det ondskefulla ödet åtminstone avstår från de värsta missgreppen.

Sålunda kan värdet och betydelsen av den monarkiska iden inte ligga i själva monarkens person, såvida inte himlen beslutar att förläna kronan åt en genial hjälte som t. ex. Fredrik den store, eller en vis karaktär som Wilhelm I. Det förekommer en gång på hundra år och knappast oftare. Eljest går iden före personen, i det att betydelsen av denna inrättning uteslutande bör ligga i institutionen i och för sig. Men därmed faller monarken själv innanför tjänandets krets. Även han är nu bara ett kugghjul i detta verk, och som sådant har han förpliktelser mot detta. Även han måste nu foga sig efter det högre ändamålet, och den är inte längre "monarkist", som stillatigande låter kronans bärare försynda sig mot sin krona,

252

utan den, som förhindrar detta. Om inte betydelsen låga i iden utan till varje pris i den "helgade" personen, finge man ju inte ens avsätta en bevisligen sinnessvag furste.

Det är nödvändigt att redan nu framhålla detta, eftersom på sistone allt flera företeelser dykt upp ur det fördolda, vilkas bedrövliga hållning inte minst bär skulden till monarkiens sammanbrott. Med en viss naiv oförskämdhet tala dessa människor fortfarande om "sin konung" - som de för få år sedan i det mest kritiska ögonblicket ynkligt lämnade i sticket och börja framställa varje människa, som inte är fräck nog att instämma i deras lögnaktiga svammel, som en dålig tysk. Och i själva verket är det precis samma stackare, som år 1918 sprungo sin kos vid åsynen av varje röd armbindel, övergåvo sin konung, skyndsammast möjligt bytte ut hillebarden mot en promenadkäpp, satte på sig neutrala slipsar och spårlöst försvunna som fredliga "borgare"! Med ett slag voro de borta, dessa kungliga kämpar, och först sedan den revolutionära stormvinden - tack vare andras verksamhet - åter lagt sig så pass, att man åter kunde vråla "leve konungen", började dessa kronans "tjänare och rådgivare" åter försiktigt dyka upp. Nu äro de alla där igen, längtansfullt sneglande tillbaka mot Egyptens köttgrytor, och kunna knappast bärga sig av kungstrohet och verksamhetslust, tills kanske den första röda armbindeln en vacker dag åter dyker upp och hela den gamla monarkiens profitspöken springa sin väg igen liksom råttan för katten!

Vore icke monarkerna själva skulden till dessa förhållanden , kunde man inte annat än hjärtligt beklaga dem med tanke på deras nuvarande försvarare. De kunna i varje fall vara övertygade om, att man väl förlorar tronen men inte fiskar några kronor med sådana riddare.

Denna underdånighet var ett fel i hela vår uppfostran, som nu fruktansvärt hämnade sig. Ty till följd av densamma kunde dessa bedrövliga företeelser hålla sig kvar vid alla hov och så småningom underminera monarkiens grundvalar. När bygg-

253

noden så till sist började vackla, voro de som bortblåsta. Helt naturligt: lismare och smickrare offra inte sina liv för sin herres skull. Det har alltid varit till monarkernas fördärv, att de aldrig ha reda på detta och principiellt ej heller lära sig det.

*

En följdföreteelse av den förvända uppfostran var fegheten inför ansvaret och den därav härrörande svagheten vid behandlingen av till och med livsviktiga problem.

Utgångspunkten för denna farsot ligger hos oss säkerligen till stor del i den parlamentariska institutionen, i vilken ansvarslösheten nästan renodlades. Tyvärr infekterade denna sjukdom så småningom hela det övriga livet, i synnerhet det statliga. Man började överallt undvika ansvaret och tillgrep av detta skäl helst halva eller otillräckliga åtgärder.

Man behöver bara betrakta de olika regeringarnas inställning till en hel rad verkligt skadliga företeelser i vårt offentliga liv för att inse den fruktansvärda betydelsen av denna allmänna halvhet och feghet inför ansvaret.

Jag anför några enstaka fall ur mängden av dylika:

Just i journalistkretsar brukar man gärna beteckna pressen som en "stormakt" i staten. Faktiskt är också dess betydelse oerhört stor. Den kan över huvud taget inte överskattas; ty den verkar som en fortsättning på vår uppfostran ända in i sena ålderdomen.

Ur denna synpunkt kan man indela tidningsläsarna stort sett i tre grupper:

för det första de, som tro allt vad de läsa;

för det andra de, som inte längre tro någonting;

för det tredje de, som kritiskt tänka över vad de läst och sedan bilda sig ett eget omdöme härom.

Rent siffermässigt är den första gruppen den ojämförligt största. Den består av folkets stora massa och omfattar således den i andligt avseende fattigaste delen av nationen. Den kan

254

inte uppdelas efter yrken utan på sin höjd i allmänna intelligensgrader. Denna grupp tillhöra alla de, vilka varken äro födda eller uppfostrade till självständigt tänkande, och vilka av brist på fattningsgåvor och kunskaper tro allt som är tryckt. Hit räknas också den sorts latmaskar, som nog själva skulle kunna tänka, men som av ren tankelättja tacksamt tillgripa allt, som någon annan redan tänkt ut, i den naiva tron att denne redan ansträngt sig grundligt. Hos alla dessa människor, som tillsammans utgöra den stora massan, är pressens inflytande oerhört stort. De antingen kunna eller vilja inte själva undersöka vad man bjuder dem, så att hela deras inställning till alla dagens frågor nästan uteslutande kan tillskrivas yttre påverkan av andra. Detta kan vara en fördel, om deras upplysning kommer från allvarligt och sanningsälskande håll, men är av ondo, när det är uslingar och lögnare, som stå för densamma.

Den andra gruppen är redan väsentligt mindre till antalet. Den är delvis sammansatt av element, som först tillhört den första gruppen, men efter många och bittra besvikelser nu gått till motsatta ytterligheten och inte längre tro någonting, om det blott är tryckt. De avsky alla tidningar och läsa dem antingen inte alls eller förarga sig undantagslöst över innehållet, som enligt deras mening i alla fall består av idel lögner. Sådana människor äro mycket svåra att ha att göra med, emedan de alltid ställa sig misstrogna även inför sanningen. Därmed äro de förlorade för varje positivt arbete.

Den tredje gruppen slutligen är den avgjort minsta: den består av de intellektuellt högtstående, som på grund av naturliga anlag och uppfostran lärt sig tänka självständigt; som försöka bilda sig ett eget omdöme om allt, och som göra allt, vad de läsa, till föremål för en egen, förnyad och grundlig prövning och fortsatt undersökning. De ta aldrig i en tidning utan att deras hjärna samtidigt är med, och då har författaren det inte lätt. Journalisterna älska dem också blott med reservation.

255

För dem, som tillhöra denna tredje grupp, är förvisso den soppa, en tidning kan koka ihop, varken särskilt farlig eller betydelsefull. De ha för det mesta vant sig vid att i varje journalist principiellt se en spetsbov, som blott undantagsvis talar sanning. Tyvärr ligger dessa praktmänniskors betydelse bara i deras intelligens och inte i deras antal - vilket är en olycka vid en tidpunkt, då visheten betyder intet och majoriteten allt! Nutilldags, då massans röstsedlar äro de utslagsgivande, ligger bestämmanderätten hos den talrikaste gruppen och det är den första: hopen av enfaldiga eller lättrogna.

Det är ett stats- och folkintresse av första rangen att förhindra, att dessa människor råka i händerna på dåliga, okunniga eller rentav illasinnade uppfostrare. Staten är därför skyldig att övervaka deras uppfostran och förebygga alla; missbruk. Den måste därvid särskilt hålla ett öga på pressen; ty dess inflytande på dessa människor är det ojämförligt starkaste och eftertryckligaste, eftersom det gör sig gällande inte bara tillfälligtvis utan ständigt. I regelmässigheten och det eviga upprepandet ligger den oerhörda betydelsen av detta slags undervisning. Här om någonsin får staten inte glömma, att alla medel skola tjäna ett ändamål; den får inte av struntpratet om "tryckfrihet" låta sig förvillas eller kullpratas till att försumma sin plikt och undanhålla nationen den kost, den behöver, och som gör den gott; den måste med hänsynslös beslutsamhet försäkra sig om detta medel till folkets uppfostran och ställa det i statens och nationens tjänst.

Men vilken kost hade förkrigstidens tyska press satt fram åt människorna? Var det inte det värsta gift, man kunde föreställa sig? Inympade man inte i vårt folks hjärtan den argaste pessimism vid en tidpunkt, då den övriga världen stod i begrepp att långsamt men säkert strypa Tyskland? Hade denna press inte redan i fredstid inpräntat i folkets hjärnor tvivel på den egna statens rätt, för att redan från början begränsa deras val av medel för sitt försvar? Var det inte den tyska pressen, som förstod att göra pratet om den "västliga demokratien"

256

smakligt för vårt folk, tills detta slutligen, snärjt av alla hänförda tirader, trodde sig kunna lägga sin framtid i händerna på ett folkförbund? Har den inte bidragit att uppfostra vårt folk till eländig sedeslöshet? Har den inte förlöjligat moralen och anständigheten som föråldrade och kälkborgerliga, tills vårt folk till sist också blev "modernt"? Har den inte genom ständiga angrepp så länge underminerat grundpelarna för statens auktoritet, att det bara behövdes en enda stöt för att få byggnaden att störta samman? Har den inte med alla medel bekämpat varje åstundan att ge staten vad staten tillhör, har den inte genom sin ständiga kritik misskrediterat hären, saboterat den allmänna värnplikten, uppfordrat till att neka militära anslag o. s. v., tills resultatet inte längre kunde utebli?

Genom sin verksamhet grävde den s. k. liberala pressen en grav åt det tyska folket och det tyska riket. De marxistiska lögntidningarna skola vi inte tala om; för dem är lögnen lika nödvändig som råttfångandet för katten; deras uppgift är ju bara att knäcka folkets nationella ryggrad för att göra det moget för det internationella kapitalets och dess behärskares, judarnas slavok.

Vad har staten företagit mot, denna massförgiftning av nationen? Ingenting, absolut ingenting! Ett par löjliga , förordningar, ett par bestraffningar mot alltför stor genienhet och därmed punkt. Till gengäld hoppades man vinna smittospridarnas gunst genom smicker, genom erkännande av pressens "värde", dess "betydelse", dess "uppfostrande mission" och liknande idioti. Judarna mottogo allt detta med ett slugt leende och kvitterade med ett listigt tack.

Skälet, varför staten så skamligt svek, var inte så mycket den omständigheten, att den inte insåg faran, som fastmer en himmelsskriande feghet och därav föranledd halvhet i alla beslut och åtgärder. Ingen hade mod nog att tillgripa radikalmedel, utan här som överallt knåpade man med halva recept, och i stället för att rikta stöten mot hjärtat retade man på sin höjd huggormen - med den påföljd, att inte bara allt

257

förblev vid det gamla, utan att till på köpet de institutioners makt, vilka man bekämpade, ökades år från år.

De dåvarande tyska regeringarnas försvarskamp mot den press av huvudsakligen judisk härkomst, som så småningom fördärvade nationen, saknade varje rak linje, varje spår av beslutsamhet och framför allt varje påtagligt mål. Här slog geheimerådens förstånd fullständigt slint, såväl när det gällde att uppskatta betydelsen av denna strid som att välja medel och fastställa en klar plan. Man försökte planlöst den ena kuren efter den andra, och när man fick ett alltför djupt stick, spärrade man in en dylik journalistisk huggorm på några veckor eller kanske månader, men själva ormboet lämnade man i fred.

Delvis var detta förvisso följden av judarnas oändligt sluga taktik å ena sidan och en verkligt geheimeratlig dumhet eller menlöshet å den andra. Judarna voro alldeles för kloka för att låta hela sin press företa likformiga angrepp. Nej, en del av denna var till för att skydda den andra. Medan de marxistiska tidningarna på det gemenaste sätt drogo i härnad mot allt, som är människorna heligt, angrepo staten och regeringen och hetsade stora folkgrupper mot varandra, förstodo de borgerligt-demokratiska judetidningarna att ge sig sken av den berömda objektiviteten, undveko ängsligt alla kraftuttryck, väl vetande att träskallar blott förstå att döma efter det yttre och aldrig äro i stånd att intränga i det inre, så att värdet av en sak beräknas efter formen i stället för efter innehållet; samma mänskliga svaghet, som skaffar dessa tidningar deras publik.

För dessa människor var och är "Frankfurter Zeitung" inbegreppet av all anständighet. Den använder aldrig råa uttryck, tar avstånd från varje kroppslig brutalitet och vädjar alltid till kampen med de "andliga" vapnen, som egendomligt nog mest ligga de andefattigaste människorna om hjärtat. Det är ett resultat av vår halvbildning, som lösgör människorna från den naturliga instinkten, pumpar ett visst vetande i dem

258

utan att kunna leda dem till den sista kunskapen, då härvidlag enbart flit och god vilja inte förmå uträtta något, om inte det erforderliga, medfödda förståndet finns där. Den sista kunskapen är alltid förståelsen av instinktorsakerna - d. v. s. människan får aldrig hemfalla åt den vanföreställningen, att hon verkligen ryckt upp till att bli naturens herre och mästare - vilket den halvbildade i sin inbilskhet gärna vill tro - utan hon måste förstå den fundamentala nödvändigheten av naturens gång och inse, i huru hög grad också människans tillvaro är underkastad lagarna för den eviga striden och strävan uppåt. Hon skall då känna, att i en värld, där planeter och solar kretsa och månar röra sig kring planeterna, där kraften alltid härskar över svagheten och tvingar den att bli sin lydige tjänare eller bryter ned den, att där inga undantagslagar kunna gälla för människan. Också för henne gälla denna yttersta vishets eviga grundsatser. Hon kan försöka fatta dem, men lösgöra sig från dem kan hon aldrig.

Men det är just för vår andliga halvvärld, som juden skriver sin s. k. intelligenspress. För den har han skapat "Frankfurter Zeitung" och "Berliner Tageblatt", för den är tonen avpassad, och på den utöva de sin verkan. Under det att de skenbart omsorgsfullt undvika alla råa yttre former, ingjuta de likväl på andra sätt giftet i sina läsares hjärtan. Med många locktoner och fagra talesätt invagga de dem i den tron, att den rena vetenskapen eller rentav moralen verkligen är drivkraften för deras handlande, medan det i själva verket endast är deras lika geniala som sluga konst att på så sätt stjäla vapnet mot pressen ur handen på motståndaren. Ty emedan somliga av dessa pressorgan drypa av anständighet, tro alla dumhuvuden gärna deras påståenden, att det hos de andra tidningarna blott rör sig om smärre utväxter, som aldrig böra föranleda en kränkning av tryckfriheten - med vilket ord man betecknar detta oskick att ostraffat beljuga och förgifta folket. Därför drar man sig för att inskrida mot detta banditvälde; man fruktar att i ett dylikt fall få den "anständiga"

259

pressen emot sig - en farhåga, som endast är alltför välgrundad: Ty så snart man försöker ta itu med ett av dessa smutsblad, komma strax alla andra att ta dess parti, naturligtvis inte alls för att försvara dess stridssätt, nej, Gud bevara det rör sig bara om pressfrihetens princip och den allmänna opinionens yttrandefrihet; det är bara detta man vill försvara. Allt detta bråk gör de starkaste män svaga, ty det kommer ju från idel "anständiga" tidningar.

Så kunde detta gift obehindrat tränga in i vårt folks blodomlopp och verka där, utan att staten hade kraft att bli herre över sjukdomen. De löjliga halva medel, den använde häremot, voro tecken på rikets redan hotande förfall. Ty en institution, som icke längre är besluten att med alla vapen skydda sig själv, ger praktiskt taget upp sig själv. Varje halvhet är det synbara tecknet på det inre förfall, som förr eller senare måste följas av det yttre sammanbrottet.

Jag tror, att vår generation under riktig ledning lättare kan bli herre över denna fara. Den har upplevt åtskilligt, som förmått stärka nerverna hos dem, som icke helt förlorat dessa. Under den kommande tiden skola judarna säkerligen upphäva ett ramaskri i sina tidningar, när man bär hand på deras älsklingsbo, gör slut på. pressofoget, ställer även detta uppfostringsmedel i statens tjänst och inte längre låter det vara i händerna på dem, som äro främlingar och fiender till vårt folk. Men jag tror, att detta i mindre grad skall besvära oss, än vad en gång var fallet med våra fäder. En 30 cm. granat väser i alla fall värre än tusen judiska tidningsdrakar - så låt dem bara väsa!

Ett ytterligare exempel på halvbeten och svagheten hos ledningen av förkrigstidens Tyskland, när det gällde nationens viktigaste livsfrågor, är följande: parallellt med det politiska

, sedliga och moraliska nedsmittandet av folket försiggick sedan många år en inte mindre fruktansvärd förgiftning av folkets

260

kropp. Särskilt i storstäderna började syfilis grassera i allt större utsträckning, medan tuberkulosen på samma sätt skördade sina offer över hela landet.

Ehuru i båda fallen följderna voro fruktansvärda för nationen, förmådde man inte samla sig till några kraftåtgärder emot dem.

Särskilt beträffande syfilis kan man inte beteckna den hållning, som folkets och statens ledare intogo, annorlunda än som en fullständig kapitulation. För ett allvarligt menat bekämpande hade man måst vidta helt andra och mera djupgående åtgärder än vad nu skedde. Framställandet av ett botemedel av tvivelaktigt värde och dess geschäftsmässiga utnyttjande hjälper inte mycket härvidlag. Också här skulle man ha bekämpat orsakerna och inte nöjt sig med att avlägsna dess yttringar. Orsaken ligger i första hand i vår prostitution av kärleken. Given om resultatet inte hade blivit denna fruktansvärda sjukdom, skulle prostitutionen likväl ha varit till största skada för vårt folk, emedan de moraliska härjningar, denna urartning medför, äro tillräckliga för att långsamt men säkert förgöra ett folk. Judaiseringen av vårt själsliv och mammoniseringen av vår parningsdrift komma förr eller senare att förstöra hela det framtida släktet, ty de kraftfulla barnen av en naturlig känsla komma numera att efterträdas av de eländiga resultaten av finansiell beräkning. Denna sistnämnda blir nämligen alltmer grundvalen och den enda förutsättningen för våra dagars äktenskap. Kärleken rasar ut på annat håll.

Till en tid kan man naturligtvis även i detta avseende förhåna naturen, men hämnden uteblir inte, den inträffar bara så mycket senare, eller rättare sagt: människorna bli den ofta varse först när det är för sent.

Hur ödesdigra följderna av en ständig ringaktning för äktenskapets naturliga förutsättningar ära, kan man iaktta hos vår adel. Här ser man resultaten av en fortplantning, som dels baserats på rent socialt tvång och dels på finansiella skäl. Det förra leder till ett försvagande i allmänhet, det senare till

261

förgiftning av blodet, eftersom varje varuhusjudinna anses lämplig komplettera hans höghets avkomlingar - som också se ut därefter. I bägge fallen är följden en fullständig degeneration.

Vårt nuvarande borgarstånd anstränger sig att gå samma väg och kommer att sluta på samma sätt.

Med likgiltig brådska söker man gå runt de obehagliga sanningarna, som om därmed själva saken kunde göras ogjord. Nej, det faktum, att vår storstadsbefolkning alltmer blir prostituerad i sitt kärleksliv och härigenom i allt större omfattning faller offer för den syfilitiska smittan, kan helt enkelt inte bestridas, ty det är så. De mest påtagliga resultaten av denna massinfektion kan man å ena sidan finna på dårhusen, på den andra tyvärr hos - våra barn. I synnerhet dessa äro den sorgliga produkten av den oupphörligen fortskridande förpestningen av vårt sexuella liv, i barnens sjukdomar uppenbara sig föräldrarnas laster.

Det finns olika sätt att komma till rätta med detta obehagliga, ja, fruktansvärda faktum: somliga märka ingenting alls eller rättare sagt vilja inte märka någonting; detta är naturligtvis det ojämförligt enklaste och mest smärtfria "ställningstagandet". Andra svepa in sig i en helgonmantel av lika löjligt som förljuget pryderi, tala om hela ämnet som om en stor synd och ge luft åt sin bottenlösa indignation över varje ertappad syndare, för att sedan sluta sina ögon i from avsky för denna godlösa smitta och be den gode Guden, att han om möjligt efter deras egen död - måtte låta det regna svavel och aska över hela detta Sodom och Gomorra, för att sålunda ännu en gång statuera ett uppbyggligt exempel för denna skamlösa mänsklighet. En tredje kategori ser visserligen de förfärliga följder, denna sjukdom en gång måste dra med sig, men rycker bara på axlarna, övertygad om att i vilket fall som helst inte kunna göra någonting mot denna fara, vadan det är bäst att låta saken ha sin gång.

Allt detta är visserligen mycket bekvämt och enkelt, men

262

man får inte glömma, att en nation måste falla offer för en dylik bekvämlighet. Att skylla på, att det är likadant hos de andra folken, kan naturligtvis inte ändra någonting i det faktum, att det egna håller på att gå under. Det skulle då vara, att medvetandet om, att inte vara ensam om olyckan för mången skulle medföra en lindring av de egna smärtorna. Men frågan är just den: Vilket folk förmår som det första - och kanske det enda - bli herre över denna pest och vilka nationer skola duka under för den? Det är detta som det först som sist kommer an på. Också detta är endast en prövosten för rasens värde - den ras, som inte består provet, kommer helt enkelt att dö och lämna plats för ett sundare eller i varje fall segare och motståndskraftigare släkte. Ty eftersom denna fråga i första rummet berör avkomman, angår den dem, om vilka det med rätta så fruktansvärt heter, att fädernas missgärningar hämna sig på barnen ända till tionde led - en sanning, som blott gäller om brott mot blodet och rasen.

Synden mot blod och ras är arvsynden här i världen, och slutet på en mänsklighet, som är hemfallen häråt.

Vilken verkligt bedrövlig inställning hade man inte före kriget i Tyskland just gentemot denna fråga! Vad gjorde man för att söka hejda hela förpestandet av vår ungdom i storstäderna? Vad gjorde man för att komma nedsmittandet och mammoniserandet av vårt kärleksliv till livs? Och vad gjorde man för att bekämpa den syfilisering av folkkroppen, som blev följden härav?

Svaret framgår tydligast genom att konstatera vad som hade bort ske.

Man skulle till att börja med inte ha tagit så lätt på denna fråga, utan förstått att av dess lösning generationers lycka eller olycka berodde, ja, att den kunde, för att inte säga måste, bli avgörande för vårt folks hela framtid. En dylik insikt förpliktigade emellertid till hänsynslösa åtgärder och ingripanden. Först och främst borde man ha insett, att hela nationens uppmärksamhet utan uppskov måste koncentreras på denna

263

fruktansvärda fara, så att varje enskild individ blivit medveten om betydelsen av denna kamp. Man kan inte framgångsrikt pålägga allmänheten verkligt betydelsefulla och betungande förpliktelser, om inte den enskilda förutom tvånget även bibringas insikten om deras nödvändighet. Men härför erfordras en mycket omfattande upplysning under avkoppling av alla dagsfrågor, som eljest kunna verka avledande.

I alla sådana fall, där det rör sig om uppfyllandet av skenbart omöjliga fordringar eller uppgifter, måste ett folks hela uppmärksamhet koncentreras på denna enda fråga, som om faktiskt dess vara eller icke vara berodde på dennas lösning. Blott sålunda kan ett folk drivas att vilja och kunna utföra verkligt betydande prestationer och ansträngningar.

Denna grundsats gäller också för den enskilda människan, om denna vill uppnå höga mål. Även hon kan göra detta blott steg för steg, också hon måste inrikta alla sina ansträngningar på att lösa en bestämt avgränsad uppgift, så länge tills denna synes utförd och utstakandet av ett nytt avsnitt kan vidtaga. Den, som inte delar upp vägen, som skall erövras, i olika etapper och sedan planmässigt försöker övervinna den steg för steg under uppbjudande av alla sina krafter, skall aldrig kunna nå sitt slutmål utan bli liggande någonstans på vägen, kanske till och med vid sidan av densamma. Detta sätt att så småningom arbeta sig fram till målet är en konst, som understundom fordrar insättandet av den sista energien för att man dymedelst steg för steg skall kunna ta sig fram.

Den allra första förutsättningen för ett angrepp mot en så svår delsträcka av människans väg är den, att det lyckas ledningen att framställa för folkets stora massa den etapp, den just nu skall uppnå eller rättare sagt tillkämpa sig, såsom det enda, som är värt människornas uppmärksamhet, och på vars erövring allting hänger. Folkets stora massa kan aldrig se hela vägen framför sig utan att förtröttas och förtvivla om sin uppgift. I en viss utsträckning kan den behålla målet i sikte, men förmår. endast överblicka små bitar av vägen; likt

264

z6q. vandringsmannen, som vet och känner målet för sin resa, men lättare tillryggalägger den ändlösa vägen, om han delar upp den i mindre avsnitt och i tur och ordning inriktar sig på vart och ett av dessa, som om det redan vore det efterlängtade målet. Blott så når han framåt utan att förtvivla.

Sålunda hade man med användande av alla propagandamedel bort låta frågan om bekämpandet av syfilis framstå som nationens främsta uppgift, inte som en uppgift vilken som helst. Man hade för detta ändamål bort använda alla till buds stående medel för att i full utsträckning inpränta i människorna dessa skador såsom en fruktansvärd olycka, intill dess hela nationen blivit övertygad om, att allt, framtid eller undergång, hängde på lösningen av just denna fråga.

Först efter en sådan, om så erfordrats årslång, förberedelse blir ett helt folks uppmärksamhet och därmed också dess beslutsamhet väckt i den grad, att man kan tillgripa mycket hårda och krävande åtgärder utan att löpa risk att inte bli förstådd eller att plötsligt bli lämnad i sticket av massans vilja.

Ty för att på allvar kunna rycka denna pest inpå livet , erfordras oerhörda offer och lika mycket arbete.

Kampen mot syfilis kräver en kamp mot prostitutionen, mot fördomar, gamla vanor, mot hittillsvarande föreställningar och allmänna åsikter, däribland inte minst mot det förljugna pryderiet i vissa kretsar.

Den första förutsättningen för en om också endast moralisk rätt att dra i härnad mot dessa företeelser är, att man gör det möjligt för den kommande generationen att ingå äktenskap vid en tidigare ålder. I det sena giftermålet ligger redan ett tvång att bibehålla en institution, som, säga vad man vill, är och förblir en skamfläck för mänskligheten, en inrättning, som fördömt illa passar ett väsen, som annars gärna blygsamt betecknar sig som Guds "avbild".

Prostitutionen är en vanära för mänskligheten, men man kan inte få bort den genom moraliska föreläsningar, fromma

265

önskningar o. s. v., utan dess begränsning och slutliga avveckling förutsätta avlägsnandet av ett otal av dess egna förutsättningar. Den första är, att man bereder framför allt mannen möjlighet att gifta sig tidigare, vilket också motsvarar naturens ordning. Kvinnan är ju i varje fall endast den passiva parten.

Hur förvillade, ja, obegripliga, människorna numera ha blivit, framgår därav, att man inte sällan hör mödrar i s. k. "bättre" familjer yttra, att de skulle vara tacksamma att få tag i en svärson, som "redan stångat av sig hornen" o. s. v. Då det för det mesta råder mindre brist på sådana än på motsatsen, kommer den stackars flickan säkerligen att finna en dylik hornlös Siegfried och barnen bli det synliga resultatet av detta förnuftiga äktenskap. Om man betänker, att följden dessutom blir största möjliga barnbegränsning, så att naturen förvägras varje urval, eftersom givetvis varje aldrig så eländig varelse måste hållas vid liv, så återstår endast frågan, varför en sådan institution fortfarande över huvud taget finnes till, och vilket ändamål den har? Är det då inte precis detsamma som prostitutionen? Spelar plikten mot eftervärlden alls inte någon roll? Eller förstår man inte, vilken förbannelse man drar över barn och barnbarn genom att på ett så brottsligt lättsinnigt sätt tillvarata den främsta naturliga rätten, den främsta naturliga förpliktelsen?

På så sätt urarta kulturfolken och gå så småningom under. Ej heller äktenskapet kan vara självändamål utan måste tjäna ett högre mål, förökningen och vidmakthållandet av släktet och rasen. Blott detta är dess ändamål och uppgift.

Under dessa förutsättningar kan dess riktighet endast bedömas efter det sätt, på vilket det löser denna uppgift. Redan ur denna synpunkt är ett tidigt giftermål det riktiga, ty det ger det unga äktenskapet den kraft, som ensam är i stånd till att föda en sund och motståndskraftig avkomma. Visserligen erfordras för dess genomförande en hel rad sociala förutsättningar, utan vilka ett tidigt giftermål icke är tänkbart. Alltså

266

kan inte ens lösandet av denna lilla fråga äga rum utan genomgripande åtgärder i socialt hänseende. Vilken betydelse den har, borde man bäst förstå vid en tidpunkt, då den "sociala" republiken redan genom sin oförmåga att lösa bostadsfrågan helt enkelt förhindrar talrika äktenskap och därigenom uppmuntrar prostitutionen.

Våra dagars ohjälpliga lönepolitik, som tar alltför litet hänsyn till frågan om familjen och dess försörjning, är likaledes ett skäl, som omöjliggör många tidiga äktenskap.

Man kan alltså skrida till ett allvarligt bekämpande av prostitutionen, endast om man genom en väsentlig förändring av de sociala förhållandena möjliggör tidigare giftermål än vad nu i allmänhet är fallet. Detta är den allra första förutsättningen för en lösning av denna fråga.

I andra rummet måste uppfostran och utbildning utgallra en hel rad missförhållanden, som man för närvarande nästan inte alls bryr sig om. Framför allt måste ett utjämnande mellan andlig undervisning och kroppslig härdning inträda i vårt nuvarande uppfostringssystem. Vad som i våra dagar kallas gymnasium, är ett hån mot den grekiska förebilden. Vid vår uppfostran har man fullkomligt glömt, att i längden en sund själ endast kan bo i en sund kropp. Denna sats får obetingad giltighet, om man, bortsett från några få undantag, tar sikte på ett folks stora massa.

I förkrigstidens Tyskland gavs det en period, då man alls inte mer bekymrade sig om denna sanning. Man syndade mot kroppen och trodde sig i den ensidiga utbildningen av "anden" ha en säker garanti för nationens storhet. Ett misstag, som började hämna sig fortare, än man tänkt. Det är ingen tillfällighet, att det bolsjevistiska ogräset ingenstans fann bättre jordmån än där, varest en av hunger och ständig undernäring degenererad befolkning bor: i mellersta Tyskland, i Sachsen och Ruhrområdet. Inom alla dessa områden göres knappast längre något allvarligt motstånd ens från den s. k. intelligensens sida mot denna judiska smitta, och det av det enkla skä-

267

tet, att intelligensen själv är kroppsligt fullständigt förfallen, om också mindre på grund av nöd än av uppfostran. Den ensidigt andliga inställningen av de övre befolkningslagrens bildning gör dessa oförmögna att ens hålla sig uppe, för att inte tala om att göra sig gällande i tider, då inte anden utan knytnäven fäller utslaget. I den kroppsliga svagheten ligger ej sällan den första orsaken till den personliga fegheten.

Det överdrivna betonandet av den rent andliga undervisningen och försummandet av den kroppsliga utbildningen förorsakar, att ungdomen vid alltför tidig ålder börjar syssla med sexuella funderingar. Den pojke, som järnhårt härdas genom sport och gymnastik, har mindre behov av sinnlig tillfredsställelse än stugsittaren, som uteslutande utfodras med andlig kost. En förnuftig uppfostran måste ta hänsyn härtill och får heller inte förbise, att en sund ung mans förväntningar på kvinnan äro helt annorlunda än en i förtid fördärvad veklings.

Hela uppfostran måste inriktas på att använda den unges fritid till en nyttig kroppslig träning. En pojke i denna ålder har ingen rätt att slött stryka omkring och göra gator och biografer osäkra, utan skall efter sitt dagsverke stålsätta och härda sin unga kropp, så att inte livet en gång skall finna honom för vek. Att planera och jämföra, styra och leda, detta är uppgiften för ungdomens uppfostran, och inte det ensidiga inpräntandet av s. k. visdom. Den skall också motarbeta den villfarelsen, att det är vars och ens ensak, hur han behandlar sin kropp. Det existerar inte någon frihet att synda på bekostnad av eftervärlden, och därmed även av rasen.

Jämsides med kroppens uppfostran måste kampen mot den själsliga förgiftningen ta vid. Hela vårt offentliga liv liknar i våra dagar ett drivhus för sexuella föreställningar och frestelser. Man behöver bara betrakta menyn på våra biografer, varitéer och teatrar; det kan väl knappast bestridas, att detta inte är den rätta kosten, framför allt inte för ungdomen., I skyltskåp och på affischpelare arbetas med de skamligaste medel för att dra till sig mängdens uppmärksamhet. Att detta

268

måste vara utomordentligt skadligt för ungdomen torde var och en förstå, som inte förlorat förmågan att tänka sig in i dess själ. Denna sinnligt kvava atmosfär leder till föreställningar och retelser under en tid, då en gosse ännu inte borde ha förståelse för sådant. Resultatet av denna slags uppfostran kan man se allt annat än glädjande exempel på hos våra dagars ungdom. Den är brådmogen och blir därigenom också gammal i förtid. Ur domsalarna sippra stundom detaljer ut till offentligheten, som ge fruktansvärda inblickar i våra 14och 15-åringars själsliv. Vem kan då undra på, att syfilis börjar söka sina offer redan bland dessa åldersgrupper? Och är det inte en skam att se, hur mången sådan kroppsligt svag och andligt fördärvad ung man får sin introduktion till äktenskapet av en storstadssköka?

Nej, vill man prostitutionen till livs, måste man först och främst hjälpa till att avlägsna den andliga förutsättningen för den. Man måste göra rent hus med det avskräde, som sedligt förpestar storstädernas "kultur", och det utan hänsyn till och tvekan inför det illhojtande, som naturligtvis kommer att uppstå. Om vi inte hjälpa ungdomen upp ur det moras, deras nuvarande omgivning utgör, kommer den att drunkna i det. Den, som inte vill se dessa ting, understöder dem och gör sig därigenom medskyldig till den långsamma prostitueringen av vår framtid, som ju ligger i den kommande generationen. Denna kulturella upprensning måste omfatta nästan alla områden. Teater, konst, litteratur, film, tidningspress, affischer och skyltfönster måste rensas från utslagen av en ruttnande värld och ställas i en sedlig stats- och kulturidés tjänst. Det offentliga livet måste befrias från vår moderna erotiks kväljande parfym liksom från varje omanlig och pryd brist på uppriktighet. Beträffande alla dessa ting måste målet och vägen bestämmas av omsorgen för bevarandet av vårt folks kroppsliga och själsliga hälsa. Rätten till personlig frihet får stå tillbaka för plikten att bevara rasen.

Först när dessa åtgärder genomförts, kan den medicinska

269

kampen mot själva sjukdomen ha utsikt till framgång. Men också härvidlag duga inga halvmesyrer, utan man måste vidta de mest radikala och genomgripande åtgärder. Det är en halvhet att lämna obotligt sjuka människor ständig möjlighet att smitta ned de friska. Detta är ett slags humanitet, som, för att inte göra en person något ont, låter hundra andra gå under. Kravet på, att defekta människor berövas möjligheten att sätta en lika defekt avkomma i världen, är en solklart förnuftig fordran och innebär i sitt planmässiga genomförande en human handling mot hela mänskligheten. Den kommer att bespara miljoner olyckliga oförskyllda lidanden och för framtiden leda till ett ökat tillfrisknande. Beslutet att inskrida i denna riktning kommer också att uppresa en mur för könssjukdomarnas vidare utbredning. Härvid kan man bli nödsakad företa en obarmhärtig isolering av de obotligt sjuka en barbarisk åtgärd för de härav drabbade olyckliga, men en välsignelse för samtid och eftervärld. Ett århundrades övergående smärta kan frälsa årtusenden från lidanden.

Kampen mot syfilis och dess påskyndare, prostitutionen, är en av mänsklighetens väldigaste uppgifter, därför att det här inte rör sig om lösningen av en enstaka fråga utan om avlägsnandet av en hel rad åkommor, som medverka till utbredningen av denna sjukdom. Ty att kroppen insjuknar, är i detta fall endast resultatet av de sedliga, sociala och rasbiologiska instinkternas ohälsa.

Om emellertid denna strid av bekvämlighet eller kanske feghet inte blir utkämpad, då kan man föreställa sig folken om femhundra år. Några gudsbeläten torde man då knappast kunna tala om utan att kränka den Högste.

Men hur hade man i det forna Tyskland sökt komma till rätta med denna sjukdom? En lugn prövning ger ett verkligt bedrövligt svar på denna fråga. Säkert voro sagda sjukdoms härjningar välbekanta i regeringskretsar, även om man kanske inte helt kunde genomskåda dess följder, men kampen mot densamma misslyckades fullständigt, och i stället för genom-

270

gripande reformer åtnöjdes man med ynkliga åtgärder. Mari försökte alla möjliga kurer och lät orsakerna vara orsaker. Varje enskild prostituerad underkastades en läkareundersökning, ställdes under uppsikt så gott sig göra lät och stoppades; om smitta konstaterades, in på något lasarett, från vilket hon, sedan hon skenbart botats, åter släpptes lös på den övriga mänskligheten.

Man hade visserligen infört en "skyddsparagraf", enligt vilken den, som inte var fullt frisk eller botad, vid laga ansvar förbjöds sexuellt umgänge. Denna åtgärd är i och för sig riktig, men i praktiken så gott som ogenomförbar. För det första kommer kvinnan, om hon drabbas av olyckan - redan till följd av vår eller rättare sagt hennes uppfostran - i de flesta fall att vägra att till på köpet släpas in i rättssalen såsom vittne mot den eländige, som stulit hennes hälsa, ofta under pinsamma biomständigheter. Just henne gagnar det föga, ty i de allra flesta fall är det ändå hon, som blir mest lidande härpå - hennes kärlekslösa omgivnings förakt träffar henne mycket hårdare, än om hon varit man. Och hurudan blir hennes situation, då smittoöverföraren är hennes egen man? Skall hon i så fall anklaga honom? Eller vad skall hon göra?

I fråga om mannen tillkommer ytterligare det faktum, att han tyvärr alltför ofta, efter rikligt inmundigande av alkohol, springer rakt i armarna på denna farsot, eftersom han i detta tillstånd allra minst är i stånd att bedöma den "skönas" kvalitet, vilket de av sagda sjukdom lidande prostituerade nogsamt känna till och utnyttja till fiske just efter män i detta idealiska tillstånd. Följden blir, att den sedermera oangenämt överraskade inte längre kan erinra sig sin barmhärtiga lyckliggörerska, om han också tänker efter aldrig så mycket, något som inte är så underligt i en stad som Berlin eller München. Härtill kommer dessutom, att det ofta rör sig om en besökare från landsorten, vilken på förhand står fullständigt rådlös inför storstadens hela förtrollning.

Och till sist: vem kan egentligen veta, om han är frisk eller

271

sjuk? Förekomma inte talrika fall, då en skenbart frisk får återfall och anställer förfärliga olyckor utan att själv ha någon aning om det?

Den praktiska verkan av ett skydd i form av lagstadgat straff för den, som medvetet överför sjukdomen till andra, är följaktligen lika med noll. Precis detsamma gäller om kontrollen av de prostituerade, och slutligen är också själva botandet ännu i dag osäkert och tvivelaktigt. Bara en sak är säker: sjukdomen vinner, trots alla förhållningsregler, allt större terräng. Detta är ett slående bevis för paragrafernas ineffektivitet.

Ty allt, vad man i övrigt gjort, var både otillräckligt och löjligt. Folkets själsliga prostituering gjorde man ingenting för att förhindra; man gjorde ingenting för att hindra någonting alls.

Den, som är benägen att ta hela saken lätt, skulle bara en gång studera statistiken över denna farsots utbredning, konstatera dess tillväxt under de senaste hundra åren, tänka sig in i, hur denna utveckling kommer att sluta - och han skulle vara skapt som en nots, om han inte skulle känna en obehaglig rysning längs efter ryggraden!

Den svaghet och halvhet, med vilken man redan i det gamla Tyskland tog ställning till en så fruktansvärd företeelse, får anses som ett påtagligt tecken på ett folks förfall. När det inte längre finns kraft att strida för den egna hälsan, upphör rätten att leva i denna stridens värld. Den tillhör blott den kraftfulla "helheten" och inte den svaga "halvbeten".

Ett av de mest iögonenfallande tecknen på förfall i det gamla riket var det långsamma sjunkandet av den allmänna kulturnivån, varvid jag med kultur inte menar vad man i våra dagar betecknar med ordet civilisation. Denna synes tvärtom snarare vara en fiende till verkligt hög själs- och livsnivå.

Redan före sekelskiftet började i den tyska konsten element insmyga sig, vilka dittills torde ha varit oss fullkomligt främmande och obekanta. Visserligen hände det också förr i tiden, att smaken kom på avvägar, men det rörde sig i dylika

272

fall snarare om konstnärliga urspårningar, som eftervärlden åtminstone kunde tillerkänna ett visst historiskt värde, än om alster av en över huvud taget inte längre konstnärlig utan snarare andlig urartning ända till själlöshet. Dessa voro kulturella antydningar om det politiska sammanbrottet, som man sedermera kunde se tydliga tecken på.

Bolsjevismen i konsten är bolsjevismens enda möjliga kulturella livsform och själsliga yttringar över huvud.

Den, som finner detta förvånande, behöver blott betrakta konsten i de alster, där bolsjevismen lyckligen genomförts, och han skall till sin förfäran där kunna beundra, som officiellt av staten erkänd konst, vansinniga och urspårade människors sjukliga missfoster, vilka vi sedan sekelskiftet lärt känna under de kollektiva begreppen kubism och dadaism. Till och med under den bayerska rådsrepublikens korta tid, kunde man iaktta denna företeelse. Redan här kunde man se, hur alla de officiella affischerna, propagandateckningarna i tidningarna o. s. v. boro stämpeln, inte bara av politiskt, utan också av kulturellt förfall.

Ännu för ungefär sextio år sedan hade ett politiskt sammanbrott av samma storlek som nu varit lika otänkbart som ett kulturellt, sådant som det efter 1900 började visa sig i de futuristiska och kubistiska alstren. För sextio år sedan skulle en utställning av s. k. dadaistiska "upplevelser" helt enkelt ha varit otänkbar och arrangörerna skulle ha kommit på dårhus, medan de i våra dagar till och med sitta i konstföreningarnas styrelser. Denna smitta kunde på den tiden inte dyka upp, emedan varken den allmänna opinionen skulle ha funnit sig däri eller staten lugnt sett på. Ty det är regeringens sak att förhindra, att folket drives i armarna på det andliga vansinnet till vilket en dylik utveckling naturnödvändigt leder. Den dag, då detta slags konst verkligen motsvarade den allmänna uppfattningen, skulle en av mänsklighetens ödesdigraste förändringar ha inträtt: den mänskliga hjärnan skulle ha tagit det första steget bakåt. Slutet låter knappt tänka sig.

273

Så snart man ur denna synpunkt låter utvecklingen av vårt kulturliv under de senaste z§ åren dra förbi sitt inre öga, skall man till sin fasa varsebli, att vi redan stå mitt uppe i tillbakagången. Överallt stöta vi på frön, som bli upphov till det ogräs, som förr eller senare måste förkväva vår kultur. Också i dessa kunna vi igenkänna symtomen på en långsamt avtynande världs förfall. Ve de folk, som inte längre förmå bli herrar över denna sjukdom!

Dylika sjukliga företeelser kunde man konstatera inom nästan alla grenar av konsten och kulturen i Tyskland. Allt syntes här redan ha överskridit sin höjdpunkt och ila mot avgrunden. Teatern sjönk märkbart djupare och skulle antagligen redan helt ha upphört att räknas som en kulturfaktor, om inte åtminstone hovteatrarna vänt sig emot konstens prostituering. Om man bortser från dessa och ytterligare några prisvärda undantag, var det, som bjöds på scenen, sådant, att det hade varit ändamålsenligare för nationen att inte gå dit. Det var ett sorgligt tecken på inre förfall, att man inte längre vågade skicka ungdomen till de flesta av dessa "konsttempel", vilket ofta helt skamlöst erkändes genom den bekanta panoptikonvarningen: "Personer under 18 år äga icke tillträde!"

Man må betänka, att man måste vidta dylika försiktighetsmått i lokaler, som i första hand måste vara avsedda för ungdomens bildning och inte till uppbyggelse för gamla blaserade tevemän. Vad skulle väl världens stora dramatici ha sagt om en dylik åtgärd, och framför allt om de omständigheter, som föranledde dessa? Hur skulle inte Schiller ha brusat upp och hur skulle inte Goethe upprörd ha vänt sig bort!

Men vad betyda väl Schiller, Goethe eller Shakespeare i jämförelse med den nyare tyska diktkonstens heroer! Gamla utnötta och förlegade, nej, övertrumfade företeelser. Ty det karakteristiska för denna tid var inte bara, att den själv endast producerade smuts, utan att den till på köpet sudlade ned allt verkligt stort från förgångna tider. Detta är något, man alltid kan iaktta under sådana perioder. Ju skändligare och

274

eländigare produkterna av en tidsålder och dess människor ära, desto mera hatar man vittnesbörden om den forna högheten och värdigheten. Helst ville man under sådana tider utplåna varje erinring om mänsklighetens förflutna för att genom avlägsnandet av alla jämförelsepunkter kunna inbilla folk, att det egna maschverket är "konst". Därför kommer varje ny institution, ju eländigare och miserablare den är, att så mycket ivrigare försöka utplåna de sista spåren av en förgången tid, under det att varje verkligt värdefull förnyelse av mänskligheten obekymrat kan anknyta till de flydde släktledens landvinningar, som ofta först en följande generation fullt kan utnyttja. Det nya behöver inte frukta att förblekna inför det förgångna, utan ger i sig självt ett så värdefullt bidrag till den allmänna mänskliga kulturskatten, att det ofta, just för att denna fullt skall uppskattas, själv önskar hålla minnet av de tidigare prestationerna vid liv för att dymedelst säkerställa samtidens fulla förståelse av den nya gåvan. Blott den, som inte själv förmår skänka världen något värdefullt, men som försöker låtsa, som om han ville ge den Gud vet vad, hatar allt det, som verkligen redan givits, och vill helst förneka eller förinta det.

Detta gäller ingalunda endast nyheterna på den allmänna kulturens utan också på politikens område. Nya revolutionära rörelser hata de gamla formerna intensivare, ju mindervärdigare de själva ära. Även här visar det sig, hur ivern att låta den egna smörjan framstå som något beaktansvärt leder till blint hat mot det överlägsna goda, som skapats under gångna tider. Så länge t. ex. det historiska minnet av Fredrik den Store inte är utdött, förmår Friedrich Ebert endast framkalla en viss förvåning. Hjälten från Sanssouci förhåller sig till den forne knejpvärden från Bremen ungefär som solen till månen först när solens strålar slockna, förmår månen glänsa. Därför är det hat, alla mänsklighetens nymånar hysa mot fixstjärnorna, blott alltför förståeligt. I det politiska livet bruka dylika nollor, när ödet tillfälligtvis kastar makten i deras sköte, inte

275

bara med outtröttlig iver besudla och besmutsa det förgångna utan även med alla till buds stående medel själva undandra sig den allmänna kritiken. Republikens skyddslagstiftning i det nya tyska riket kan gälla som exempel härpå.

Om därför någon ny ide, en lära, en ny världsåskådning, en politisk eller ekonomisk rörelse söker ta avstånd från hela det förflutna och göra det dåligt och värdelöst, så måste man redan av denna anledning vara ytterst försiktig och misstrogen. För det mesta är orsaken till ett dylikt hat antingen den egna mindervärdighetskänslan eller rentav dåliga avsikter.

En verkligt välsignelserik förnyelse av mänskligheten skall i alla tider fortsätta att bygga vidare på denna ypperliga grundval. Den skall inte skämmas för att göra bruk av redan bestående sanningar. Hela den mänskliga kulturen liksom människan själv är ju bara resultatet av en enda lång utveckling, i vilken varje generation infogat sin byggsten. Meningen och ändamålet med en revolution är inte att riva ned hela byggnaden utan att avlägsna det, som är dåligt infogat eller inte passar dit, och sedan åter fortsätta att bygga vidare på det uppröjda stället.

Blott så kan och får man tala om ett mänsklighetens framåtskridande. I annat fall skulle världen aldrig frälsas från kaos, då ju rätten att utdöma det förgångna skulle tillkomma varje generation och således varje släkte som förutsättning för sitt eget arbete skulle ha rätt att förstöra de föregåendes verk.

Det sorgligaste i fråga om förkrigstidens hela kultur var icke bara den konstnärliga och allmänt kulturella skaparkraftens fullkomliga impotens utan det hat, varmed minnet av förgången storhet besudlades och utplånades. På nästan alla konstens områden, särskilt inom teatern och litteraturen, började man kring sekelskiftet att mindre producera något nytt av betydelse än att nedsätta det bästa av det gamla och framställa det som mindervärdigt och övervunnet; som om denna tid av den skymfligaste mindervärdighet över huvud taget förmådde övervinna någonting. Men ur denna strävan att dra det för-

276

flutna undan samtidens blickar framgingo klart och tydligt dessa framtidsapostlars onda avsikter. Härav borde man ha förstått, att det inte gällde nya, om också falska, kulturella åskådningar utan en förstörelseprocess av kulturens grundvalar i sin helhet, ett bortkollrande av det sunda konstsinnet - och den andliga förberedelsen för den politiska bolsjevismen. Ty om Parthenons tempel förkroppsligar Perikles' tidsålder, kan vår bolsjevikiska samtid sägas symboliseras av en kubistisk vrångbild.

I detta sammanhang må även hänvisas till den härvidlag åter synligvordna fegheten hos den del av vårt folk, som på grund av sin bildning och samhällsställning borde känt sig förpliktad att göra front mot denna kulturskandal. Av ren fruktan för illvrålet från de bolsjevikiska konstapostlarna, som rasade mot alla, vilka inte ville erkänna dem som skapelsens krona, och att fastnaglas som efterblivna kälkborgare, avstod man från varje allvarligt motstånd och fogade sig i det till synes oundvikliga. Man kände formlig skräck för att av dessa halvnarrar eller skojare bli beskylld för brist på förståelse precis som om det vore en skam att inte förstå produkterna av andligt degenererade eller sluga bedragare. Dessa kulturapostlar hade ett mycket enkelt knep att beteckna sin smörja som något oerhört betydelsefullt: de framställde varje obegripligt och synbart förryckt skräp för en häpen värld som s. k. inre upplevelse och togo på detta billiga sätt redan på förhand ordet ur munnen på de flesta människor, som ämnat opponera sig. Detta, att det kunde vara en inre upplevelse, behövde man inte tvivla på, men väl på lämpligheten av att servera en sund värld sinnessjukas eller förbrytares hallucinationer. En Moritz von Schwinds eller en Böcklins arbeten voro också inre upplevelser, men av gudabenådade konstnärer och inte av pajasar.

Där kunde man riktigt studera den bedrövliga fegheten hos vår s. k. intelligens, som smet ifrån varje allvarligt motstånd mot denna förgiftning av vårt folks sunda instinkter och överlät åt folket självt att nöja sig med detta fräcka vanvett. För

277

att inte anses oförstående för konsten, godtog man varje hån mot densamma, för att till slut faktiskt bli osäker i bedömandet av gott och ont.

Allt som allt var detta idel olycksbådande tidstecken

*

Som ett betänkligt sådant tecken måste man även anse följande:

Under nittonde århundradet började våra städer alltmer förlora karaktären av kulturhärdar och sjunka ned till rena människokolonier. Den ringa samhörighet, våra dagars storstadsproletariat har med sin boplats, är en följd av, att det här faktiskt blott är fråga om en tillfällig uppehållsort för den enskilda och ingenting annat. Till en del hänger detta samman med det av de sociala förhållandena framkallade täta ombytet av vistelseort, som inte lämnar människorna tid att bli närmare förbundna med sin stad, men delvis ligger orsaken också i våra nutida städers allmänna kulturella betydelselöshet och torftighet.

Ännu vid tiden för befrielsekrigen voro de tyska städerna obetydliga både till antal och storlek. De få verkliga storstäderna voro mestadels residensstäder och hade i denna egenskap nästan alltid ett bestämt kulturellt värde, i regel också en bestämd konstnärlig prägel. Ett par orter med över femtiotusen invånare voro i jämförelse med våra dagars städer med motsvarande befolkningssiffror rika på vetenskapliga och konstnärliga skatter. När München räknade sextiotusen själar, var det redan på väg att bli ett av Tysklands främsta konstcentra; nu har nästan varje fabrikssamhälle uppnått, om inte mångdubbelt överskridit denna siffra, men i regel utan att ens kunna uppvisa det ringaste av verkliga värden. De äro rena anhopningar av boningshus och hyreskaserner, ingenting annat. Det är en gåta, hur man skulle känna något särskilt för en sådan betydelselös ort. Ingen kan hålla på en stad, som inte har något annat att bjuda på, än vad alla andra också kunna ge,

278

som saknar varje individuell karaktär, och där med pinsam omsorg allt undvikas, som kunde se ut som konst eller något liknande.

Men det är inte nog härmed, också de verkliga storstäderna bli, allteftersom befolkningssiffran ökas, förhållandevis allt fattigare på verkliga konstverk. De synas alltmera avslipas och uppvisa precis samma bild, om än i större format, som de små torftiga fabrikssamhällena. Vad den nyare tiden tillfört våra storstäder i fråga om kulturellt innehåll, är fullkomligt otillräckligt. Alla våra städer tära på ryktet och skatterna från det förgångna. Om man från våra dagars München avlägsnade allt, som tillkom under Ludwig I, skulle man till sin förfäran kunna konstatera, hur ynklig tillväxten av betydande konstnärliga skapelser varit sedan dess. Detsamma gäller för Berlin och de flesta andra storstäder.

Det väsentliga är i alla fall följande: Våra dagars storstäder äga inga monument, som behärska hela stadsbilden, och som skulle kunna anses som ett vårdtecken över hela vår tid. Detta i motsats till antikens städer, vilka nästan alla hade ett särskilt minnesmärke över det, som utgjorde deras stolthet. Det karakteristiska i det gamla Greklands städer låg inte i privatbyggnaderna utan i de offentliga monumenten, som inte syntes avsedda för ögonblicket utan för evigheten, emedan de inte skulle återspegla den enskilda ägarens rikedom, utan det allmännas storhet och betydelse. Sålunda uppstodo minnesmärken, som i hög grad voro ägnade att förena invånaren med sin stad på ett sätt, som nu synes oss ofattbart. Ty vad denne hade inför ögonen, var mindre de privata ägarnas torftiga hus än de praktbyggnader, som tillhörde hela samhället. Geni emot dessa var boningshuset en obetydlig bisak.

Först om man jämför förhållandet mellan de offentliga byggnadernas storlek under antiken och boningshusens under samma tid, skall man förstå den överväldigande makten och kraften i detta betonande av principen att anvisa de offentliga byggnaderna hedersplatsen. Det, som vi i våra dagar på den

279

antika världens ruinfält beundra som enstaka kolosser, vilka ännu resa sig mot himlen, är inte några forna affärspalats utan tempel och offentliga byggnader; alltså verk, som tillhörde samhället. Till och med i den prunkande senantikens Rom intogo inte enskilda borgares villor och palats första rummet, utan statens, alltså hela folkets tempel och termer, stadion, cirkusar, akvedukter, basilikor o. s. v.

Till och med den germanska medeltiden hyllade samma ledande princip, om än under helt andra konstuppfattningar. Vad som under antiken tog sig uttryck i Akropolis eller Panteon, antog nu formen av en gotisk katedral. Som jättar höjde sig dessa monumentalbyggnader över vimlet av den medeltida stadens små korsvirkes-, trä- eller tegelhus och blevo sålunda till vårdtecken, som än i dag, då hyreskasernerna klättra allt högre upp vid deras sida, bestämma dessa städers karaktär och bild. Domkyrkor, rådhus, saluhallar och försvarstorn äro de synliga tecknen på en uppfattning, som, när allt kommer omkring, blott motsvarade antikens.

Men hur i sanning bedrövligt har inte förhållandet blivit mellan våra dagars offentliga och privata byggnader! Om Berlin skulle bli utsatt för samma öde som Rom, så skulle våra efterkommande en gång som vår tids väldigaste verk kunna beundra några judiska varuhus och aktiebolagshotell som karakteristiska uttryck för våra dagars kultur. Man behöver bara jämföra de disproportioner, som till och med i en sådan stad som Berlin råda mellan statens byggnader och de, där handeln och finansen ha sitt hemvist.

Redan den summa, man anslår till offentliga byggnader, är för det mesta löjlig och otillräcklig. Man skapar inga verk för evigheten utan mestadels blott för det ögonblickliga behovet. Någon högre tanke gör sig därvid aldrig gällande. När slottet i Berlin byggdes, var det ett verk av helt annan betydelse än vad t. ex. det nya biblioteket är för vår tid. Under det att ett enda slagskepp representerade ett värde av i runt tal sextio miljoner, beviljade man knappt hälften för rikets förnämsta

280

praktbyggnad - riksdagshuset - som skulle bestå i eviga tider. Ja, när frågan om den inre utsmyckningen skulle avgöras, röstade vederbörande mot att man använde sten och befallde, att man skulle bekläda väggarna med gips. Den gången ha. dock parlamentarikerna undantagsvis verkligen handlat rätt: gipshuvuden höra inte hemma mellan stenmurar.

Sålunda sakna våra nuvarande städer det allt överskyggande vårdtecknet på folkgemenskapen, och man får därför ej heller förundra sig över, att denna i sina städer inte ser någon sinnebild av sig själv. Det hela måste leda till, att invånarna i våra dagars storstäder ställa sig fullkomligt ointresserade för sin stads öde.

Även detta är ett tecken på vår sjunkande kultur och vårt allmänna sammanbrott. Tiden drunknar i småaktig ändamålsenlighet eller rättare sagt i penningens tjänst. Man får då heller inte förundra sig över, om det under en sådan gudom inte blir mycket till övers för hjältemodet. Nutiden skördar bara vad det förflutna sått.

Alla dessa tecken på förfall ära, när allt kommer omkring, endast följden av bristen på en bestämd, allmänt erkänd världsåskådning och den därav härrörande osäkerheten i bedömandet av och ställningstagandet till var och en av tidens stora frågor. Därför är också - alltifrån uppfostran - allting halvt och svävande; man skyr ansvaret och slutar med att fegt finna sig i till och med sådant, man vet vara skadligt. Humanitetsruset blir modernt, och medan man svagt ger efter för utväxterna och skonar den enskilda, offrar man miljoners framtid.

I huru hög grad den allmänna splittringen grep omkring sig, kan man konstatera, om man betraktar det religiösa tillståndet före kriget. Även på detta område hade en enhetlig och verksam övertygelse, grundad på en gemensam världsåskådning, för länge sedan gått förlorad för stora delar av nationen. I detta avseende spela de personer, som officiellt utträtt ur

281

kyrkan, en mindre roll än de alldeles likgiltiga. Medan de båda konfessionerna upprätthålla missionsstationer i Asien och Afrika för att tillföra sin lära nya anhängare - en verksamhet, som i jämförelse med särskilt den muhammedanska trons framsteg endast kan uppvisa mycket blygsamma resultat förlora de i själva Europa miljoner och åter miljoner anhängare, som antingen stå alldeles främmande för det religiösa livet eller gå sina egna vägar. Följderna äro särskilt i moraliskt avseende föga gynnsamma.

Anmärkningsvärd är också den allt häftigare kampen mot de olika kyrkornas dogmatiska grundvalar, utan vilka dock en religiös tro inte vore tänkbar här i världen. Ett folks stora massa består inte av filosofer; men just för massan är tron ofta den enda grundvalen för en sedlig världsåskådning. De olika surrogaten ha inte givit så goda resultat, att de synas lämpliga att avlösa de hittillsvarande trosbekännelserna. Om religionen och tron verkligen skola få grepp om de breda lagren, så är den obetingade auktoriteten hos innehållet i denna tro grundvalen för varje verksamhet. Vad gängse seder och bruk äro för det profana livet - utan dem skulle säkerligen hundratusenden högtstående människor kunna leva. klokt och förnuftigt, miljoner andra kanske inte - det är grundlagarna för staten och dogmerna för den förhärskande religionen. Först genom dem blir den svävande, rent andliga iden, som kan utläggas i oändlighet, bestämt utstakad och får en form, utan vilken den aldrig skulle kunna bli till en tro. I annat fall skulle iden aldrig växa så, att den blev något mer än en metafysisk åskådning, eller rättare sagt en filosofisk hypotes. Angreppet mot dogmerna liknar därför i hög grad kampen mot statens allmänna, lagliga grundvalar; och liksom denna skulle komma att sluta med fullständig statlig anarki, skulle den andra utmynna i värdelös religiös nihilism.

För en politiker får uppskattningen av en religions värde mindre bestämmas av de eventuella brister, med vilka den är behäftad, än av kvaliteten hos ett påtagligen bättre surrogat.

282

Men så länge ett dylikt saknas, kunna endast dårar eller förbrytare förstöra det förhandenvarande.

De, som i alltför hög grad belasta den religiösa föreställningen med rent jordiska ting och dymedelst ofta förorsaka en fullkomligt onödig konflikt med den s. k. exakta vetenskapen, bära förvisso inte minst skulden till det inte vidare glädjande religiösa tillståndet. Härvidlag skall segern, om än efter svår strid, nästan alltid tillfalla vetenskapen, medan religionen lider svår skada i alla deras ögon, som inte förmå höja sig utöver ett rent ytligt vetande.

Värst äro dock de förödelser, som framkallas genom missbruket av den religiösa övertygelsen för politiska ändamål. Man kan i sanning aldrig uppträda skarpt nog mot de eländiga vindböjtlar, vilka i religionen se ett medel, som kan vara dem till nytta politiskt, eller rättare sagt i deras affärer. Dessa fräcka lögnhalsar skrika visserligen ut sin trosbekännelse med stentorstämma, så att de andra syndarna kunna höra den, men inte för att, om så skulle erfordras, dö för den, utan för att kunna leva bättre. För en enda inbringande politisk skojartransaktion kunna de sälja hela sin tro; för tio parlamentsmandat bli de bundsförvanter till de marxistiska dödsfienderna till alla religioner - och för en ministertaburett skulle de säkert vara i stånd att gifta sig med bins mormor, såvida inte känslan för det passande skulle avhålla henne därifrån.

Om det religiösa livet i Tyskland före kriget för mången hade en obehaglig bismak, kunde detta tillskrivas det missbruk från ett "kristligt" partis sida, som bedrevs med kristendomen, ävensom det oförskämda sätt, på vilket man försökte identifiera den katolska tron med ett politiskt parti.

Detta smussel var ett olycksöde, som visserligen inbragte en rad odågor en plats i parlamentet, men som skadade kyrkan.

Men följderna måste hela nationen bära, i det att den härigenom förorsakade uppluckringen av det religiösa livet inföll just vid en tidpunkt, då allt började vika och vackla och

283

de traditionella, sedliga och moraliska grundvalarna hotade att störta samman.

Även detta var sprickor och rämnar i vår folkkropp, vilka inte medförde någon direkt fara, så länge inte någon särskild belastning påvilade densamma, men som måste bli olycksbringande, när nationens ödestimme slog och frågan om dess inre fasthet fick en utslagsgivande betydelse.

Likaledes fanns det för ett uppmärksamt öga frätsår på det politiska området, vilka, om inte en förbättring ägde rum inom överskådlig tid, måste anses som tecken på rikets kommande förfall. Planlösheten i den tyska in- och utrikespolitiken var påtaglig för envar, som inte avsiktligt blundade härför. Kompromissystemet syntes snarast motsvara Bismarcks uppfattning om politiken som en "det möjligas konst". Nu fanns det emellertid en liten skillnad mellan Bismarck och de efterföljande tyska kanslererna; han kunde tillåta sig ett sådant yttrande om politikens väsen, medan en liknande uppfattning i hans efterföljares mun måste få en helt annan betydelse. Bismarck ville med denna sats helt enkelt ha sagt, att för att uppnå ett bestämt politiskt mål måste man utnyttja alla möjligheter; men hans efterträdare såga i detta yttrande den högtidliga befrielsen från nödvändigheten att över huvud taget ha politiska tankar eller mål. Och politiska mål ägde rikets ledning på den tiden faktiskt inte längre; den nödvändiga grundvalen för en bestämd världsåskådning saknades, liksom den erforderliga klarheten beträffande lagarna för det politiska livets inre utveckling.

De voro inte få, som i detta hänseende såga svart, och som klandrade rikspolitikens plan- och tanklöshet och alltså mycket väl insågo dess inre svaghet och ihålighet, men de voro endast outsiders i det politiska livet; de myndigheter, som officiellt företrädde regeringen, brydde sig lika litet om vad en Houston Stewart Chamberlain sade, som man gör än i dag.

284

Sådana människor äro för dumma för att hysa några egna tankar och för inbilska för att lära det nödvändiga av andra en urgammal sanning, som kom Oxenstierna att utbrista: "Du vet icke min son, med hur föga visdom denna världen regeras", av vilken ringa visdom varje statssekreterare endast representerar en atom. Sedan Tyskland blev republik, stämmer det inte alls längre - därför har man också genom republikens skyddslag förbjudit folk att hysa eller ens uttala sådana tankar. Det var tur för Oxenstierna, att han levde redan på den tiden och inte i våra dagars snillrika republik.

Som det största svaghetsmomentet räknades på många håll redan före kriget den institution, som i sig skulle symbolisera rikets styrka: parlamentet, riksdagen. Feghet och ansvarslöshet ingingo här förbund.

Ett av de tanklösa yttranden, som man numera inte så sällan får höra, är, att parlamentarismen i Tyskland "gjort fiasko efter revolutionen". Härigenom får man alltför lätt den uppfattningen, att det var annorlunda före revolutionen. I själva verket kan denna inrättning inte verka annat än tillintetgörande - och den gjorde det också redan vid en tidpunkt, då de flesta ännu voro behängda med skygglappar och inte såga eller ville se någonting. Ty att Tyskland störtades, är inte minst denna institutions skuld; att katastrofen inte inträffade tidigare, kan inte räknas som riksdagens förtjänst utan är att tillskriva det motstånd, som ännu under fredsåren restes mot den verksamhet, som utövades av dessa den tyska nationens och det tyska rikets dödgrävare.

Ur den oändliga massan ödesdigra skador, som vi direkt eller indirekt ha denna institution att tacka för, skall jag nöja mig med att påvisa den olycka, som bäst karaktäriserar denna alla tiders ansvarslösaste inrättnings inre väsen: den politiska ledningens avskyvärda halvhet och svaghet inåt och utåt, vilken i första rummet är att tillskriva riksdagens verksamhet, och som blev en av huvudorsakerna till det politiska sammanbrottet.

285

Allt, som på något sätt stod under detta parlaments inflytande, var halvt, man må se saken från vilken sida som helst.

Halv och svag var rikets förbundspolitik utåt. I det man sökte upprätthålla freden, styrde man obönhörligen mot kriget. Halv var Tysklands politik i fråga om Polen. Man irriterade utan att någonsin gripa in på allvar. Resultatet blev varken en seger för tyskbeten eller en försoning med polackerna, utan i stället fiendskap med Ryssland.

Halv var också lösningen av Elsass-lothringska frågan. I stället för att med hård hand en gång för alla krossa den franska hydrans huvud och sedan medge elsassaren lika rättigheter, gjorde man intetdera. Man kunde det inte heller, ty i de största partiernas led stodo också de största landsförrädarna i centern t. ex. herr Wetterlé.

Allt detta skulle man ännu ha kunnat smälta, om inte också den makt fallit offer för den allmänna halvbeten, av vars existens, när allt kommer omkring, riket är beroende för sitt bestånd: hären.

Vad den "tyska riksdagen" härvidlag syndat, är tillräckligt för att tyska folkets förbannelse för alla tider skall påvila den. Av de ynkligaste skäl ha dessa parlamentariska partiskojare frånstulit nationen självbevarelsens vapen, det enda värnet för vårt folks frihet och oberoende. Om gravarna på Flanderns slätter plötsligt öppnade sig, skulle ur dem stiga upp blodiga anklagare, hundratusenden av Tysklands bästa ungdom, som tillföljd av de parlamentariska förbrytarnas samvetslöshet drevos i armarna på döden, dåligt och halvt utbildade. För miljoner krymplingar och döda har fäderneslandet några hundra folkbedragares politiska skojerier, utpressningar eller doktrinära teoritrams att tacka.

Medan judarna genom sin marxistiska och demokratiska press skreko ut i världen lögner om den tyska "militarismen" och med alla medel försökte nedsätta Tyskland, vägrade de marxistiska och demokratiska partierna varje omfattande utbildning av den tyska folkkraften. Och dock borde den oer-

286

hörda förbrytelse, man därmed begick, ögonblickligen ha stått klar för var och en, som betänkt, att i händelse av ett kommande krig hela nationen måste ställa sig under fanorna och således miljoner tyskar drivas mot fienden, dåligt eller till hälften utbildade, tack vare det skoj, som bedrivits av dessa snygga medlemmar av den egna "folkrepresentationen". Men även om man lämnade åsido följderna av dessa parlamentariska sutenörers brutala och råa samvetslöshet så kunde denna brist på utbildade soldater i början av ett krig endast leda till att vi förlorade detsamma, vilket också på ett fruktansvärt sätt bekräftats i det stora världskriget.

Nederlaget i kampen för den tyska nationens frihet och oberoende är resultatet av fredstidens halvhet och svaghet, när det gällde att fostra hela folket till fosterlandets försvar.

Om man på land utbildade alltför få rekryter, så var även till sjöss samma halvhet verksam i avsikt att göra vår nationella självhävdelse mer eller mindre värdelös. Tyvärr smittades också flottans ledning själv av denna halvhet. Tendensen att bygga alla fartyg något mindre än de, som samtidigt löpte av stapeln i England, var föga förutseende och ännu mindre genial. Just en flotta, som redan från början rent siffermässigt inte kan mäta sig med den tilltänkta motståndarens, måste försöka ersätta det bristande antalet genom de olika fartygens överlägsna stridskraft, ty det är den överlägsna stridskraften det kommer an på, och inte på en sagolik överlägsenhet i fråga om "kvantiteten". Faktiskt har den moderna tekniken kommit så långt och i de olika kulturstaterna nått till en så likartad nivå, att det måste anses omöjligt att förläna den ena maktens fartyg ett väsentligt större stridsvärde än den andra statens skepp av motsvarande dräktighet. Ännu mindre är det tänkbart att med mindre deplacement uppnå en överlägsenhet mot ett större tontal.

Faktiskt kunde de tyska fartygens mindre dräktighet endast åstadkommas på bekostnad av deras snabbhet och armering.

287

Den fras, med vilken man försökte motivera detta, visade förvisso redan en mycket svår brist på logik hos de i fredstid bestämmande myndigheterna. Man förklarade nämligen, att det tyska artillerimaterialet var så absolut överlägset det engelska, att den tyska 28-cm.-kanonen i fråga om skjutresultat inte stod den brittiska 30,5-cm.-kanonen efter!!

Just fördenskull häda det varit vår plikt att likaledes övergå till 30,5-cm.-kanonen, då målet inte kunde vara att uppnå samma, utan en överlägsen stridskraft. Annars skulle ju också beställningen av 42-cm.-mörsarna för hären ha varit överflödig, då den tyska 21-cm.-mörsaren redan i och för sig var vida överlägsen alla dåvarande franska kastpjäser, och fästningarna väl också hade fallit offer för denna mörsare. Lanthärens ledning tänkte rätt, flottans tyvärr inte.

Att man avstod från den överlägsna artilleriverkan ävensom från oöverträffad hastighet hade helt och hållet sin grund i den fullkomligt oriktiga "risktanken". Redan genom den form, varpå flottan utbyggdes, avstod marinstaben från offensiven och band sig som följd därav vid defensiven. Men därmed avstod man också från den sista framgång, som alltid ligger och kan ligga endast i angreppet.

Ett fartyg med mindre hastighet och svagare armering blir för det mesta skjutet i sank av en snabbare och starkare bestyckad motståndare på det för denna gynnsammaste skotthållet. Detta har en hel rad av våra kryssare bittert fått erfara. Att den åsikt, flottans ledning i fredstid hyste, var fullkomligt oriktig, bevisade kriget, som tvang oss att i största möjliga utsträckning armera om de gamla fartygen och förbättra bestyckningen på de nya. Hade i sjöslaget i Skagerack de tyska fartygen haft samma dräktighet, samma armering och samma hastighet som de engelska, skulle den brittiska flottan ha sjunkit i sin våta grav under orkanen av de träffsäkra och mera verkningsfulla tyska 28-cm.-granaterna.

Japan drev en gång i tiden en helt annan flottpolitik. Där koncentrerade man sig principiellt på att beträffande varje

288

nytt fartyg uppnå en överlägsen stridskraft i jämförelse med den tilltänkta motståndaren. Härigenom möjliggjordes också det offensiva användandet av flottan.

Medan armens ledning ännu höll sig fri från dylika principiellt falska tankegångar, dukade flottan, som tyvärr var bättre "parlamentariskt" representerad, under för den anda, som rådde i parlamentet. Den var organiserad enligt halva synpunkter och blev utrustad enligt liknande principer. Att flottan trots detta förvärvade sig en odödlig berömmelse, kunde endast tillskrivas den goda tyska utbildningen och den duglighet och det storartade hjältemod, som såväl officerare som manskap visade. Om den forna högsta ledningen av marinen ägt motsvarande genialitet, skulle alla offer inte varit förgäves.

Sålunda blev just den överlägsna parlamentariska skickligheten hos de ledande inom flottan i fredstid till dennas olycka, i det att tyvärr också vid dess uppbyggande parlamentariska synpunkter började spela huvudrollen i stället för rent militära. Den halvhet, svaghet och brist på logiskt tänkande, som utmärker den parlamentariska institutionen, färgade av sig på ledningen av flottan.

Armén avhöll sig, som jag redan framhållit, från dylika principiellt oriktiga tankegångar. Särskilt dåvarande översten i stora generalstaben, Ludendorff, förde en förtvivlad kamp mot den brottsliga halvhet och svaghet, som präglade riksdagens hållning i nationens livsfrågor. Om den strid, som denne officer på den tiden utkämpade, likväl blev resultatlös, var skulden till ena hälften parlamentets och till den andra rikskanslern Bethmann-Hollwegs om möjligt ännu ynkligare hållning och svaghet. Detta hindrar emellertid inte det allra ringaste dem, som äro skyldiga till det tyska sammanbrottet, att nu vilja skjuta skulden just på den person, som var den ende, som vände sig mot detta lättsinniga sätt att tillvarata de nationella intressena - ett bedrägeri mer eller mindre spelar ingen roll för dessa notoriska vindböjtlar.

289

Den, som tänker på alla de offer, som pålades nationen genom detta straffbara lättsinne hos sagda ansvarslösa personer, och på alla de döda, som offrats till ingen nytta, alla krymplingar, den gränslösa skam och vanära och det oerhörda elände, vari vi nu befinna oss, och som vet, att allt detta hände bara för att bana vägen till ministertaburetterna för en hop samvetslösa lycksökare och ämbetsjägare, skall förstå, att man verkligen endast kan beteckna dessa kreatur med ord sådana som skurk, usling, skojare och förbrytare; annars vore ju meningen och ändamålet med att dessa uttryck finnas i språkbruket obegriplig. Ty i jämförelse med dessa förrädare mot nationen är varje sutenör en hedersman.

*

Alla verkliga skuggsidor i det gamla Tyskland komma egendomligt nog till synes, endast när nationens inre fasthet därigenom måste ta skada. Ja, i sådana fall blevo de obehagliga sanningarna direkt utskrikna för den breda massan, medan man annars hellre skamset förteg, ja, delvis helt enkelt förnekade sådana saker. Detta var fallet, när man genom en offentlig behandling av en fråga kanske kunnat uppnå en förbättring. Härvidlag förstodo de bestämmande inom regeringen så gott som ingenting av propagandans värde och väsen. Att man genom klok och ständig användning av propaganda kan framställa himlen för folket, så att den ser ut som ett rent helvete, och omvänt, den eländigaste tillvaro som ett paradis, visste bara juden, som också handlade i enlighet därmed; tyskarna, eller rättare sagt deras regering, hade inte den blekaste aning om detta.

Allra värst skulle detta hämna sig under kriget.

Alla här antydda och otaliga andra svaga sidor hos Tysk land före kriget motsvarades å andra sidan av flera företräden. Om man rättvist prövar saken, måste man till och med erkänna, att de flesta av våra brister gingo igen hos många

290

andra länder och folk, som för övrigt ofta hade dem i långt högre grad utan att äga många av våra faktiska företräden.

Som det främsta av dessa företräden kan man räkna det faktum, att det tyska folket bland nästan alla europeiska folk alltid bäst försökte bevara näringslivets nationella karaktär och trots många onda förebud likväl allra minst voro underkastade den internationella finanskontrollen. I sanning ett farligt företräde, som senare blev en av de förnämsta orsakerna till världskriget.

Men om man bortser från detta och mycket annat, måste man bland mängden av nationens sunda kraftkällor framhålla tre institutioner, som i sitt slag framstodo såsom mönster, ja, delvis voro oöverträffade.

Den första var statsformen i och för sig och den prägel, den fått i den nya tidens Tyskland.

Man måste här bortse från enskilda monarker, vilka som människor voro underkastade alla de svagheter, som bruka hemsöka denna jorden och dess barn - om man härvidlag inte vore överseende, måste man förtvivla om nutiden över huvud taget: representanterna för det nuvarande regementet äro väl just som personligheter betraktade andligt och moraliskt av det blygsammaste mått, man kan föreställa sig. Den, som mäter den tyska revolutionens "värde" efter värdet hos och storheten av de personer, den sedan november 1918 skänkt tyska folket, skall betäcka sitt huvud av blygsel för den dom, som fälles av eftervärlden, vars mun man inte längre kan tillsluta genom skyddslagar o. s. v., och som därför kommer att säga detsamma, som vi alla redan nu inse, nämligen att hjärna och dygd hos våra nyryska förare stå i omvänt förhållande till deras munläder och laster.

Förvisso hade monarkien blivit främmande för många, framför allt för folkets breda massa. Detta var en följd av, att monarkerna inte alltid voro omgivna av de - låt oss säga - skarpaste och i synnerhet inte uppriktigaste personerna. De föredrogo tyvärr smickrarna framför de rakryggade naturerna,

291

och följaktligen blevo de också "upplysta" av dessa. Detta var till svår skada vid en tidpunkt, då en mycket stor förändring i fråga om gamla åskådningar försiggick i världen och naturligtvis ej heller lät sig hejdas av ålderstigna hovtraditioners dom.

Sålunda kunde vid sekelskiftet menige man och vanliga människor inte längre hysa någon särskild beundran för en prinsessa, som iförd uniform red längs fronten. Hur en dylik parad tedde sig i folkets ögon, kunde man synbarligen inte göra sig någon riktig föreställning om, eljest skulle dylika olycksaliga uppträden väl knappast ha förekommit. Det inte alltid så äkta humanitetssvärmeriet i dessa kretsar verkade likaledes snarare frånstötande än tilldragande. När det t. ex. täcktes prinsessan X att avsmaka maten i ett folkkök med känt resultat, så kunde detta kanske tidigare ha sett ganska nätt ut, men på den tiden var resultatet det motsatta. Det kan utan vidare antas, att hennes höghet säkert inte hade någon aning om, att maten just den dag, hon gjorde sitt besök, var en liten smula annorlunda än den eljest brukade vara; men det var fullkomligt tillräckligt, att folket visste det.

Sålunda verkade till och med den bästa möjliga avsikt löjlig, om inte direkt utmanande.

Skildringarna av hur sagolikt enkel monarken var, hur otroligt tidigt han steg upp, hur han knogade till sent inpå natten och detta ehuru hans undernärda tillstånd utgjorde en ständigt hotande fara, framkallade mycket betänkliga yttranden. Man hade ju aldrig bett att få veta, vad och hur mycket det täcktes monarken att förtära; man unnade honom ett rejält mål mat; man hade heller aldrig tänkt förvägra honom den nödiga sömnen; man var nöjd om han bara som människa och karaktär gjorde sin ätt och sin nation heder och som regent uppfyllde sina plikter. Sagoförtäljandet gjorde föga nytta, men skadade så mycket mer.

Detta och liknande var dock bara småsaker. Mera ödesdiger var den övertygelse, som utbredde sig bland stora delar

292

av folket, att man regerades från ovan, och att den enskilda således inte behövde bekymra sig om någonting. Så länge regeringen verkligen var god eller åtminstone ville det bästa, gick det väl an. Men ve, när i stället för den gamla, i och för sig välmenande regeringen, kom en ny och mindre samvetsgrann; då utgjorde den viljelösa fogligheten och den barnsliga tron den svåraste olycka, man kunde tänka sig.

Men dessa och många andra svagheter uppvägdes av obestridliga värden.

För det första den av den monarkiska statsformen betingade stabiliteten i hela statsledningen, ävensom att därigenom statens ämbeten undandrogos äregiriga politikers spekulation. Vidare själva institutionens ärevördighet och dess häri grundade auktoritet; likaså höjandet av tjänstemannakåren och särskilt hären över de partipolitiska förpliktelsernas nivå. Därtill kom ytterligare fördelen av att statsöverhuvudet var identiskt med monarkens person och därmed gav exemplet på en ansvarskänsla, som var större än en tillfällig parlamentsmajoritets; den till ett ordspråk vordna redligheten i den tyska förvaltningen kunde i första hand tillskrivas monarken. Slutligen var monarkiens kulturella värde för det tyska folket mycket högt och förmådde mer än väl uppväga andra nackdelar. De tyska residensstäderna voro alltjämt ett värn för en konstuppfattning, som i vår materialistiska tid alltmer hotar dö ut. Vad de tyska furstarna just under det nittonde århundradet uträttade för konsten och vetenskapen, var förebildligt. Våra dagar tåla i varje fall ingen jämförelse härmed.

Som den största värdefaktorn under denna tid av vår folkkropps begynnande och sig sakta utbredande upplösning kunna vi likväl räkna hären. Det var den tyska nationens förnämsta skola, och inte för inte riktade sig alla våra fienders hat just mot detta värn för den nationella självhävdelsen och fri-

293

heten. Man kan inte skänka denna enastående institution något härligare monument än genom att konstatera, att den förtalades, hatades, bekämpades men också fruktades av alla mindervärdiga. Att de internationella folkutsugarna i Versailles i första rummet riktade sin vrede mot den gamla tyska hären, visar först riktigt, att den var vårt frihetsvärn mot börsens makt. Utan denna varnande makt hade den avsikt, man hyste i Versailles, för länge sedan blivit verklighet. Vad det tyska folket har hären att tacka för, kan sammanfattas i ett enda, ord, nämligen: allt.

Hären uppfostrade till ovillkorlig ansvarskänsla vid en tidpunkt, då denna egenskap redan blivit mycket sällsynt, och man, med parlamentet som förebild för all ansvarslöshet, alltmer började undandra sig varje ansvar. Hären uppfostrade vidare till personligt mod i en tidsålder, då feghet hotade bli en grasserande sjukdom, och då offervilligheten att verka för det allmännas bästa nästan ansågs som en dumhet, och endast den syntes klok, som förstod att skona och gynna det egna "jaget". Hären var den skola, som ännu lärde de enskilda tyskarna att inte söka nationens frälsning i de lögnaktiga fraserna om en internationell förbrödring mellan negrer, tyskar, kineser, fransmän, engelsmän o. s. v., utan i kraften och enigheten hos den egna nationen.

Hären uppfostrade till beslutsamhet, medan i livet i övrigt villrådighet och tvivel började diktera människornas handlingar. Det betydde någonting, att i en tid, då de snusförnuftiga överallt angåvo tonen, hävda den principen, att en befallning alltid är bättre än ingen. I denna enda princip låg en ännu ofördärvad robust friskhet, som redan för länge sedan skulle gått förlorad för vår tillvaro, om inte hären och dess uppfostran sörjt för oupphörlig förnyelse av denna urkraft. Man behöver bara se den förfärliga obeslutsamheten hos vår nuvarande riksledning, som inte förmår rycka upp sig till handling, utom när det är fråga om det påtvingade underskrivandet av ett utplundringsdekret; i detta fall frånsäger den

294

sig visserligen varje ansvar och skriver på allt vad man behagar lägga för den med snabbheten hos en riksdagsstenograf, ty här är beslutet lätt fattat: det dikteras ju ned.

Hären uppfostrade till idealism och till tillgivenhet för fäderneslandet och dess storhet, medan i vårt övriga liv snikenhet och materialism gripit omkring sig. Den uppfostrade ett enigt folk utan någon klasskillnad och hade väl bara ett fel, nämligen studentbevärings-institutionen. Denna var ett fel, enär härigenom principen om ovillkorlig likhet bröts och den högre bildade åter ställdes utom den gemensamma ramen, medan raka motsatsen hade varit bättre. Med hänsyn till hur världsfrämmande de översta folklagren hos oss ära, och huru de bli alltmera främmande för sitt eget folk, hade just hären kunnat verka särskilt välsignelserikt, om man åtminstone inom dess led undvikit varje särskiljande av den s. k. intelligensen. Att man inte gjorde detta, var ett fel; men vilken inrättning här i världen är felfri? Här voro i varje fall förtjänsterna så övervägande, att de få bristerna låga vida under genomsnittsgraden för den mänskliga otillräckligheten.

Som den största förtjänsten hos hären i det gamla riket måste räknas, att den ställde de enskilda över majoriteten i en tid, då denna eljest utgjorde det enda rättesnöret. Geni emot den judiskt-demokratiska tankens blinda tillbedjan av antalet, upprätthöll hären tron på personligheten. På så sätt frambragte den också vad den nyare tiden mest behövde: män. I det överhandtagande bortklemandets och förkvinnligandets träsk spirade ur härens led varje år trehundrafemtiotusen ynglingar, sprudlande av kraft, som under två års utbildning förlorat ungdomens vekhet och fått sina kroppar hårda som stål. Den unge man, som under denna tid lärde sig lyda, kunde sedan lära att befalla. Redan på gången kände man igen den som hade exercerat.

Detta var den tyska nationens höga skola, och inte för inte koncentrerades på denna deras vilda hat, vilka av avundsjuka och snikenhet behövde och önskade rikets vanmakt och dess

295

medborgares värnlöshet. Vad mången tysk i förblindelse eller av illvilja inte ville se, insåg den övriga världen; tyska hären var den tyska nationens väldigaste vapen i kampen för sin frihet och sina barns försörjning.

*

Till statsformen och hären kom som den tredje i förbundet det gamla rikets oförlikneliga tjänstemannakår.

Tyskland var det bäst organiserade och förvaltade landet i världen. Det är lätt att beskylla den tyske statstjänstemannen för byråkratiskt pedanteri, men i andra länder var förhållandet ingalunda bättre, snarare sämre. Vad övriga stater däremot inte ägde, var den underbara soliditeten hos denna apparat liksom dess representanters omutligt hederliga karaktär. Hellre då något pedantiska men redliga och trogna, än upplysta och moderna, men mindervärdiga till karaktären, och - som det numera så ofta händer - ovetande och okunniga. Ty om man nu gärna låtsar, som om den tyska förvaltningen före kriget väl hade varit byråkratiskt grundlig men affärsmässigt underhaltig, så kan man härpå ge följande svar: Vilket land i världen hade en bättre ledd och mera affärsmässigt organiserad drift än Tyskland i fråga om sina statsbanor? Först revolutionen blev det förbehållet att så länge missköta denna mönsterapparat, tills den slutligen syntes mogen att berövas nationen och socialiseras i deras anda, som grundat denna republik, d. v. s. tjäna det internationella börskapitalet, som var den tyska revolutionens uppdragsgivare.

Vad som särskilt utmärkte den tyska ämbetsmannakåren och förvaltningsapparaten, var dess oberoende av de olika regeringarna, vilkas tillfälliga politiska inställning inte förmådde utöva något inflytande på de tyska statstjänstemännens hållning. Efter revolutionen har detta förvisso grundligt förändrats. Kunskap och kompetens ha efterträtts av partisynpunkter, och en självständig, oberoende karaktär har snarare blivit ett hinder än en merit.

296

På statsformen, hären och tjänstemannakåren berodde den underbara kraften och styrkan hos det gamla riket. Dessa voro i första rummet orsakerna till en egenskap, som den nuvarande staten fullkomligt saknar: statens auktoritet! Ty denna beror inte på vad man pratar i parlament eller lantdagar, ej heller på lagar till dess skydd eller domstolsutslag för att avskräcka dem, som fräckt förneka densamma o. s. v., utan på det allmänna förtroende, som får och kan visas ett samhälles ledning och förvaltning. Detta förtroende åter är endast resultatet av en orubblig inre övertygelse om regeringens och förvaltningens oegennytta och redlighet liksom av överensstämmelsen mellan lagarnas anda och de allmänna moralbegreppen. Ty i längden kan intet regeringssystem upprätthållas med våld utan endast genom tron på dess duglighet och på sannfärdigheten vid representerandet och befrämjandet av ett folks intressen.

*

Huru svårt vissa frätsår än tärde på och hotade att underminera nationens inre styrka före kriget, får man dock inte glömma, att andra stater ännu mer än Tyskland ledo av de flesta av dessa sjukdomar och likväl i det kritiska ögonblicket varken stodo rådvilla eller gingo under. Men när man betänker, att bristerna hos Tyskland före kriget motsvarades av lika stora företräden, så kan och måste den yttersta orsaken till sammanbrottet ligga på ett annat område; och det gör den också.

Den djupaste och yttersta orsaken till det gamla rikets undergång låg i, att man inte förstod rasproblemets betydelse för ett folks historiska utveckling. Ty alla händelser i folkens liv äro icke utslag av en blind slump, utan naturenliga yttringar av driften att vidmakthålla och öka rasen och släktet, även om människorna inte äro medvetna om den inre grunden för sitt handlande.

 

Index

---

HOME

---

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER Svenska English German French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER French English German Italian Spanish. Norsk

The Jewish plans! The Jewish Plots! Must Germany Perish? A Jewish plan for the extinction of the German nation and the total eradication from the earth, of all her people!

---

Judaism =Racism, Domination, Dccupation | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish |

---

The Protocols of Zion | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish | Italian | Danish |

---