HOME

---

  

 

 MIN KAMP

ADOLF HITLER 

Det finns sanningar, som ligga så snubblande nära, att folk just därför inte lägger märke till dem eller åtminstone inte erkänner dem. Folk går ofta förbi dylika självklara saker, som om de vore blinda, och blir högst förundrade, när någon plötsligt upptäcker, vad alla egentligen borde ha reda på. Det ligger hundratusentals Columbi ägg överallt, men man träffar mera sällan någon Columbus.

Så vandra människorna omkring i naturens trädgård och inbilla sig, att de känna till och veta nästan allting, och likväl gå de med få undantag förbi en av de mest frappanta principerna för naturens spel utan att se den: den inre isoleringen av arterna bland samtliga levande varelser på jorden.

Redan en flyktig blick visar som en nästan järnhård grundprincip för alla de otaliga former, i vilka naturens livsvilja tar sig uttryck, dess artbegränsade fortplantningsform. Varje djur parar sig blott med ett annat av samma art. En mes går till en mes, en fink till en fink, en stork till en stork, en sork till en sork, en råtta till en råtta, en varg till en varginne o. s. v.

Endast särskilda omständigheter förmå åstadkomma en ändring härutinnan, i första hand av fångenskapen eller av andra skäl förorsakade hinder för parning inom det egna släktet. Men naturen gör då allt för att sätta sig häremot, och dess tydligaste protest består antingen däri, att den fråntar bastarden förmågan att i sin tur föröka sig, eller att den inskränker avkommans fruktsamhet; i de flesta fall berövar den denna motståndskraften mot sjukdom eller fientliga angrepp.

298

Det är ju alldeles naturligt:

Varje korsning mellan två olika högtstående väsen ger ett resultat, som är ett mellanting mellan de båda föräldrarnas nivå. M. a. o.: ungen torde visserligen stå något högre än den rasbiologiskt lägre stående av föräldrarna, men inte så högt som den högre stående av dessa. Följaktligen kommer denna avkomma att sedermera vara underlägsen i kampen mot den som står högre. En dylik parning strider mot naturens strävan att förbättra rasen. Förutsättningen härför ligger inte i att förena det högtstående med det som är mindervärdigt utan i det förstnämndas absoluta seger. Den starkare skall segra och inte sammansmälta med en svagare och på så sätt offra sin egen styrka. Blott den, som är född till ynkrygg, kan finna detta grymt, men så är han också endast en svag och inskränkt människa; ty om denna lag inte gällde, skulle varje tänkbar högre utveckling av alla organiska väsen vara omöjlig.

Följden av denna överallt i naturen härskande strävan efter rasrenhet är inte bara den skarpa avgränsningen av de olika raserna utåt, utan också deras ensartade inbördes karaktär. Räven är alltid en räv, gåsen en gås, tigern en tiger o. s. v., och skillnaden mellan de olika exemplaren kan på sin höjd bestå i olika grader av kraft, styrka, klokhet, smidighet, uthållighet o. s. v. Man skall däremot aldrig finna en räv, som i själ och hjärta hyser humana känslor mot en gås, liksom det inte finns någon katt, som känner sig sympatiskt stämd mot en råtta.

Därför uppstår även här den inbördes striden mindre till följd av inre motvilja än av hunger och kärlek. I bägge fallen åser naturen det hela med lugn, ja, med tillfredsställelse. Kampen för det dagliga brödet låter alla svaga och sjukliga eller mindre beslutsamma duka under, medan hannens kamp om honan endast åt den sundaste medger rätten eller åtminstone möjligheten till fortplantning. I båda fallen är kampen ett medel att befordra släktets hälsa och motståndskraft och bidrar således till dess högre utveckling.

299

Om händelseförloppet vore annorlunda, skulle varje utveckling och förbättring upphöra och motsatsen bli följden. Ty då de mindervärdigas antal alltid är större än de bästas, skulle, om båda hade samma levnadsförhållanden och fortplantningsmöjligheter, de sämre föröka sig så, att slutligen de bästa skulle tvingas att träda i skymundan. En rättelse till förmån för de bättre måste alltså förefas. Denna ombesörjer naturen genom att göra livsvillkoren så svåra för den svagare delen, att dess antal inskränkas, och inte medge de övriga att blint föröka sig; utan här sker ett förnyat hänsynslöst urval efter styrka och hälsa.

Lika ogärna, som den ser en parning mellan svagare och starkare individer, lika litet önskar den, att högtstående raser förena sig med lägre stående, då ju härigenom hela dess kanske månghundratusenåriga arbete med att förbättra rasen med ett slag skulle vara förgäves.

Historien erbjuder otaliga bevis härför. Den visar med förfärande tydlighet, att varje gång en arter blandat blod med en individ av lägre ras, resultatet alltid utfallit till den förres nackdel. Nordamerika, vars befolkning till övervägande delen består av germanska element, som i endast mycket ringa utsträckning beblandat sig med de färgade, uppvisar helt andra människor och en helt annan kultur än Central- och Sydamerika, där de huvudsakligen romanska invandrarna ofta i mycket stor utsträckning haft umgänge med urinvånarna. Redan av detta exempel kan man klart och tydligt konstatera, hur rasblandningen verkar. Germanerna på den amerikanska kontinenten, vilka behållit sin ras ren och oblandad, ha blivit landets herrar och skola förbli det, så länge de inte falla offer för blodskammen.

Resultatet av varje raskorsning är alltså kort och gott alltid följande:

a) sänkning av den högre rasens nivå,

b) kroppslig och andlig tillbakagång och därmed ett långsamt men säkert avtynande.

300

Att vara orsaken till en dylik utveckling är ingenting mer eller mindre än att synda mot den avige skaparens vilja.

Som en synd blir också denna handling lönad.

När människan söker uppresa sig mot naturens järnhårda logik, kommer hon i strid med de principer, vilka hon själv har sin existens som människa att tacka för. Därigenom leder hennes handlande mot naturen till hennes egen undergång.

Här kommer säkerligen den moderna pacifisten med sin lika judeaktigt fräcka som dumma invändning: "Människan övervinner naturen"!

Miljontals människor pladdra tanklöst efter detta judiska struntprat och inbilla sig till sist, att de själva äro en slags naturens besegrare; och likväl ha de till sitt förfogande intet annat vapen än en ide och till på köpet en så miserabel sådan, att man verkligen inte skulle kunna föreställa sig en värld, som vore inrättad i enlighet därmed.

Detta alldeles bortsett ifrån, att människan ännu i intet avseende övervunnit naturen utan på sin höjd sökt gripa tag i och lyfta upp en och annan liten flik av dess jättelika slöja över eviga gåtor och hemligheter; bortsett ifrån att hon i verkligheten inte uppfinner någonting, endast upptäcker; att hon inte behärskar naturen utan endast på grund av sin kännedom om en och annan naturlag och hemlighet höjt sig till herre över de övriga levande varelserna, som sakna sagda kunskaper - alltså alldeles bortsett härifrån kan en ide inte övervinna förutsättningarna för mänsklighetens tillblivelse och existens, då ju iden själv blott beror av människan. Utan människor finns det ingen mänsklig ide här i världen, således är idén som sådan alltid beroende av människornas existens och följaktligen av alla de lagar, som skapat förutsättningen för denna tillvaro.

Och inte nog härmed! Vissa idéer äro till och med knutna till vissa människor. Detta gäller i synnerhet sådana tankar, vilkas innehåll inte bottnar i en exakt vetenskaplig sanning utan i känslornas värld eller, som man nu för tiden så vackert

301

och tydligt plägar uttrycka sig, återger en "inre upplevelse". Alla dessa idéer, som i och för sig intet ha att göra med den kalla logiken utan representera rena känsloyttringar, etiska föreställningar o. s. v., äro bundna vid de människors existens, vilkas andliga föreställnings- och skaparkraft de ha sin egen tillvaro att tacka för. Men just i detta fall är vidmakthållandet av dessa bestämda raser och människor förutsättningen för dessa idéers bestånd. Den, som t. ex. av hela sitt hjärta önskar att den pacifistiska tanken måtte segra här i världen, borde med alla medel verka för att tyskarna erövrade världen; ty om det skulle bli tvärtom, skulle det lätt kunna hända, att med den siste tysken också den siste pacifisten doge ut, eftersom den övriga världen näppeligen låtit lura sig av detta natur- och förnuftsvidriga struntprat i lika hög grad som tyvärr vårt eget folk. Man måste alltså, om man vill eller ej, på allvar besluta sig för att föra krig för att komma till pacifism. Det var detta och ingenting annat, som den amerikanske världsfrälsaren Wilson ämnade; det trodde åtminstone våra tyska fantaster - och därmed var ju målet uppnått.

Den pacifistiskt-humana iden kan kanske rentav vara ganska bra, om den högtstående människan dessförinnan erövrat och underlagt sig världen i en utsträckning, som gör henne till allenahärskare på jorden. I samma mån som den praktiska tillämpningen av denna ide blir alltmera sällsynt och till sist omöjliggöras, saknar den möjlighet att utöva några skadliga verkningar. Alltså först strid och sedan kanske pacifism. I annat fall har mänskligheten överskridit höjdpunkten av sin utveckling, och slutet blir inte någon etisk ides herravälde utan barbari och därefter kaos. En och annan kanske skrattar åt detta, men vår planet har i miljoner år vandrat genom etern utan människor, och det kan hända om igen, därest människorna glömma, att de inte ha några förryckta ideologers ideer utan kunskapen om och den hänsynslösa tillämpningen av naturens järnhårda lagar att tacka för att de stå över djuren,

302

Allt vad vid nu beundra här på jorden - vetenskap och konst, uppfinningar och tekniska underverk - har skapats av några få folk och ursprungligen av kanske en enda ras. Av den beror också hela vår kulturs bestånd. Om de gå under, sjunker med dem denna jordens skönhet i graven.

Hur mycket än jorden förmår påverka människorna, skall likväl resultatet av detta inflytande alltid vara olika alltefter de raser, det är fråga om. Jordens ringa fruktbarhet kan sporra den ena rasen till de högsta prestationer, hos den andra blir den endast orsak till det bittraste armod och slutligen undernäring med allt vad därav följer. De anlag, folken bära inom sig, äro städse bestämmande för det sätt, på vilket yttre inflytanden inverka på dem. Samma förutsättningar, som komma den ena rasen att hungra ihjäl, uppfostra den andra till hårt arbete.

Alla stora kulturer under gångna tider ha dukat under , emedan den ursprungliga produktiva rasen dog ut till följd av blodförgiftning.

Den yttersta orsaken till undergång var alltid, att man glömde, att all kultur är beroende av människor och inte tvärtom, att alltså, om en viss kultur skall bevaras, den människa, som skapat den, måste hållas vid liv. Detta vidlivhållande är bundet vid den järnhårda lagen, att den bäste och starkare nödvändigtvis och med rätta skall segra.

Den, som vill leva, må alltså kämpa, och den, som inte vill strida i denna den eviga kampens värld, förtjänar inte att leva.

Även om detta synes hårt - så är det nu en gång så! Säkerligen drabbar dock det ojämförligt hårdaste ödet den människa, som tror sig kunna övervinna naturen och i grund och botten endast hånar den. Nöd, olycka och sjukdomar äro i så fall dess svar!

Den människa, som misskänner och ringaktar raslagarna, berövar sig själv den lycka, som synes henne beskärd. Hon förhindrar den bästa rasens segertåg genom världen och därmed

303

förutsättningen för allt mänskligt framåtskridande. Belastad med en människas känslighet står hon i fortsättningen i nivå med det hjälplösa djuret.

*

Det är gagnlöst att kivas om, vilken ras eller vilka raser, som voro de ursprungliga bärarna av den mänskliga kulturen och därmed de verkliga grundläggarna av det, som vi innefatta i ordet mänsklighet. Det är enklare att göra sig denna fråga beträffande samtiden, och här framgår svaret lätt och tydligt. Vad vi i dag se framför oss av mänsklig kultur, av konst, vetenskap och teknikens landvinningar, är nämligen uteslutande skapat av ariern. Just ur detta faktum kunna vi dra den inte omotiverade slutsatsen, att denne ensam var grundläggaren av den högre mänskligheten över huvud och således utgör urtypen för vad vi mena med ordet "människa". Han är mänsklighetens Prometheus, ur vars höga panna geniets gudagnista i alla tider framsprungit och alltid på nytt tänt den eld, vilken var kunskapen, som upplyste de tigande hemligheternas natt och därigenom visade människorna vägen till herraväldet över de andra varelserna på jorden. Skjut honom åt sidan - och ett djupt mörker skall kanske redan efter några få årtusenden åter sänka sig över jorden, den mänskliga kulturen gå under och världen bli öde och tom.

Om man indelade mänskligheten i tre kategorier: kulturens grundläggare, bärare och förstörare, skulle väl ariern vara den ende, som kunde komma i fråga som representant för den första gruppen. Från honom härstammar grunden och murarna till alla mänskliga skapelser, och blott den yttre formen och färgen är beroende av de olika folkens tillfälliga karaktärsdrag. Han lämnar de stora byggstenarna och planerna till allt mänskligt framåtskridande, och endast utförandet motsvarar de olika rasernas art och väsen. Om några f å decennier kommer t. ex. hela Ostasien att kalla en kultur för sin egen, vars första grundvalar i lika hög grad härstamma från grekisk

304

anda och germansk teknik, som fallet är hos oss. Endast den yttre formen kommer - åtminstone delvis - att bära drag av asiatiskt ursprung. Det förhåller sig inte så, som mången tror, att Japan tar europeisk teknik till sin kultur, utan den europeiska vetenskapen och tekniken utstyres med japanska egenarter. Grundvalarna för det verkliga livet äro inte längre den särskilda japanska kulturen, om denna också - emedan den, till följd av den inre skillnaden, till sitt yttre är mera iögonenfallande för en europé - bestämmer livets färg, utan Europas och Amerikas, alltså de ariska folkslagens, väldiga vetenskapligt-tekniska arbete. Endast tack vare dessa prestationer kan Östern följa det allmänna mänskliga framåtskridandet. Detta skapar grundvalarna för kampen om det dagliga brödet samt vapen och verktyg härför, och endast den yttre utstyrseln anpassas så småningom efter det japanska väsendet.

Om från och med i dag varje ytterligare arisk inverkan på Japan skulle utebli - förutsatt att Europa och Amerika girige under - så kunde Japans nuvarande uppsving i vetenskapligt och tekniskt hänseende pågå ännu en kort tid; men om några få år skulle brunnen sina, den japanska egenarten tränga igenom, men den nuvarande kulturen stelna och sjunka tillbaka i den sömn, ur vilken den för sjuhundra år sedan blev uppskrämd av den ariska kulturvågen. På samma sätt som den japanska utvecklingen av i dag har det ariska ursprunget att tacka för sitt liv, har också en gång i den grå forntiden främmande inflytande och främmande anda varit upphov till den dåvarande japanska kulturen. Det bästa beviset härför utgör det faktum, att denna sedermera förbenats och fullkomligt stelnat. Detta kan bara inträffa hos ett folk, vars ursprungliga produktiva raskärna gått förlorad, eller som saknat den yttre inverkan, vilken gav impulsen och materialet till den första utvecklingen på det kulturella området. Står det emellertid fast, att ett folk får de väsentligaste grundelementen till sin kultur från främmande raser, upptar och bearbetar dem för att sedan

305

när ytterligare yttre påverkan uteblir, stelna på nytt, så kan man väl beteckna en dylik ras som en "kulturbärande" men aldrig som en "kulturskapande".

En undersökning av de enskilda folken ur denna synpunkt visar, att det nästan genomgående inte rör sig om ursprungligt kulturgrundande utan nästan alltid om kulturbärande.

Man får alltid ungefär följande bild av deras utveckling:

Ariska stammar underkuva, ofta med ett löjligt ringa antal människor, främmande folk och utveckla nu - uppmuntrade av de speciella levnadsförhållandena på det nya området (fruktbarhet, klimatiska förhållanden o. s. v.) och gynnade av de många förhandenvarande hjälpmedlen i form av lågtstående människor - de andliga och organisatoriska egenskaper, som slumra hos dem. De skapa ofta på ett par årtusenden, ja, århundraden, kulturer, som ursprungligen helt avspegla deras inre väsen, anpassat efter de antydda säregenskaperna hos jorden och de underkuvade människorna. Men till sist förgå sig erövrarna mot den i början tillämpade principen att hålla sitt blod rent, börja beblanda sig med de underkuvade invånarna och göra därmed slut på sin egen tillvaro; ty på syndafallet i paradiset följer alltid fördrivandet ur detsamma.

Efter tusen år och mer visar sig det sista synbara spåret av det forna härskarfolket i den ljusare hudnyans, som dess blod lämnat kvar åt den underkuvade rasen, och i en stelnad kultur, vilken det som den ursprunglige skaparen en gång grundat. Ty samtidigt som den taktiske och andlige erövraren gick förlorad i de underkuvades blod, förlorade man också brännämnet för det mänskliga kulturella framåtskridandets fackla! Liksom färgen genom blandningen med de forna herrarnas blod bibehöll en ljusare ton till minne av dessa, upplyses också det kulturella livets natt milt av återstoden av de forna ljusbringarnas skapelser. De lysa genom allt det återkomna barbariet och väcka hos den tanklöse betraktaren endast alltför ofta den tron, att han framför sig ser bilden av det nuvarande

306

folket, medan det blott är spegeln av det förgångna, han blickar in i.

Det kan inträffa, att ett sådant folk för andra gången, ja, till och med ännu oftare, kommer i beröring med den ras, som en gång var dess kulturbärare, utan att minnet av tidigare möten behöver leva kvar. Omedvetet skall återstoden av de forna herrarnas blod känna sig dragen till den nya uppenbarelsen, och det, som en gång möjliggjorts blott genom tvång, kan nu lyckas för den egna viljan. En ny kulturvåg håller sitt intåg och varar så länge, tills dess bärare på nytt gå under i det främmande folkets blod.

Det blir den framtida kultur- och världshistoriens uppgift att driva sina forskningar efter dessa riktlinjer och inte att drunkna i återgivandet av yttre tilldragelser, vilket tyvärr alltför ofta är fallet med vår nuvarande historiska vetenskap.

Redan av denna skiss över de "kulturbärande" nationernas utveckling framstår också bilden av den verklige kulturskaparens, artens, tillblivelse, verksamhet och undergång.

Liksom i det dagliga livet det s. k. geniet behöver en särskild anledning, ja, ofta en formlig impuls, för att kunna utveckla sig, förhåller det sig i folkens liv med den geniala rasen. I vardagens enahanda bruka ofta till och med betydande människor förefalla obetydliga och knappast höja sig över det genomsnitt, deras omgivning utgör; men så snart en situation inträder, i vilken andra misströsta eller stå handfallna, växer den geniala naturen märkbart fram ur det obetydliga genomsnittsbarnet, inte sällan till stor förvåning för alla dem, som hittills sett det i det borgerliga livets små förhållanden - det är också därför, som någon sällan är profet i sitt eget fädernesland. Man har aldrig haft så goda tillfällen att iaktta detta som under kriget. Skenbart menlösa barn förvandlades plötsligt i nödens stund, när andra stodo rådvilla, till hjältar med dödsföraktande beslutsamhet och med kallblodig förmåga att överlägga. Om denna prövningsstund inte hade kommit, skulle knappast någon ha anat, att en ung hjälte bodde i den skägg-

307

lösa gossen. Nästan alltid behövs det någon slags sporre för att väcka geniet till liv. Ödets klubbslag, som kastar den ene till marken, stöter hos den andre plötsligt på stål, och när vardagens hölje brister, ligger den hittills dolda kärnan öppen för den häpnande världens blickar. Denna vägrar att tro, att den skenbare jämliken plötsligt skall vara ett annat väsen; ett förlopp, som torde upprepas i fråga om varje betydande människobarn.

Ehuru t. ex. en uppfinnare lägger grunden till sin berömmelse först den dag han gör sin uppfinning, så är det dock barnsligt att tro, att genialiteten först i detta ögonblick farit in i mannen - geniets gnista har ända sedan födseln funnits inom den människas panna, som har verklig skaparebegåvning. Verklig genialitet är alltid medfödd, och inte ett resultat av uppfostran eller studier.

Som jag redan framhållit gäller detta inte bara för den enskilda människan utan också för rasen. Produktivt verksamma folk ha alltid i grund och botten varit produktivt begåvade, även om en ytlig betraktare. inte kunnat märka detta. Även här är det yttre erkännandet möjligt först efter fullbordade gärningar, då ju den övriga världen inte är kompetent att konstatera genialiteten som sådan utan endast lägger märke till dess synliga yttringar i form av uppfinningar, upptäckter, byggnadsverk, konstverk o. s. v.; men också här dröjer det ofta länge, innan världen förmår kämpa sig fram till denna insikt. Precis på samma sätt som i den enskilda betydande människans liv de geniala eller i varje fall utomordentliga anlagen först under påverkan av särskilda anledningar nå till praktiskt förverkligande, kan också i folkens liv det verkliga utnyttjandet av de befintliga skapande krafterna och egenskaperna äga rum först när vissa förutsättningar inbjuda härtill.

Detta se vi tydligast på den ras, som var och förblir bärare av den mänskliga kulturens utveckling - nämligen arterna. Så snart ödet kastar dem in i oväntade förhållanden, börja deras dolda egenskaper allt snabbare utveckla sig och anta på-

308

tagliga former. De kulturer, de i dylika fall grunda, bestämmas nästan alltid genom jordmånen, klimatet och - de människor de underkuvat. Detta sistnämnda är nästan det viktigaste. Ju mera primitiva de tekniska förutsättningarna för en kulturell verksamhet ära, desto nödvändigare är förhandenvaron av mänskliga hjälpkällor, som kunna organiskt sammanfattas och användas för att ersätta maskinkraften. Utan denna möjlighet att använda lägre stående människor skulle ariern aldrig ha förmått ta de första stegen på vägen mot sin senare kultur; liksom han utan hjälp av olika därtill lämpliga djur, som han förstått att tämja, inte skulle ha nått fram till en teknik, som numera tillåter honom att så småningom undvara just dessa djur. Uttrycket "Mohren har gjort sin plikt, mohren kan gå" har tyvärr sin blott alltför djupa betydelse. Under årtusenden har hästen måst tjäna och hjälpa människan att lägga grunden till en utveckling, som nu i och med automobilen gör hästen själv överflödig. Om några år skall den ha kommit hans verksamhet att upphöra; men utan att förut ha kunnat dra nytta av hans arbete, skulle människan kanske haft svårt att komma dit, där hon nu befinner sig.

På samma sätt var för bildandet av högre kulturer de lägre stående människornas tillvaro en av de väsentligaste förutsättningarna, emedan endast de kunde ersätta bristen på tekniska hjälpmedel, utan vilka en högre utveckling alls inte är tänkbar. Säkerligen baserade sig den första mänskliga kulturen mindre på det tämda djuret än på användandet av lägre stående människor.

Först sedan de underkuvade raserna blivit slavar, började samma öde vederfaras djuren och inte tvärtom, som många väl tro. Ty först spände man den besegrade framför plogen - och först efter honom hästen. Blott pacifistiska narrar förmå anse detta som ett tecken på mänsklig uselhet utan att göra klart för sig, att denna utveckling måste äga rum för att äntligen komma till den punkt, från vilken dessa apostlar nu förkunna sin kvacksalvarlära. 

309

Mänsklighetens framåtskridande kan liknas vid en klättring på en ändlös stege; man kommer absolut inte högre, om man inte först har tagit de nedersta stegen. Sålunda måste ariern gå den väg, verkligheten föreskrev honom, och inte den, om vilken en modern pacifist drömmer i sina fantasier. Verklighetens väg är hård och besvärlig, men den leder till sist dit, där pacifistens drömmar gärna ville placera mänskligheten, men därifrån han tyvärr i verkligheten snarare avlägsnar den.

Det är alltså inte någon tillfällighet, att de första kulturerna uppstodo där, varest ariern träffade samman med lägre stående folk, underkuvade dem och gjorde dem underdåniga sin vilja. De blevo det första tekniska verktyget i en vardande kulturs tjänst.

Därmed var den väg, ariern hade att gå, klart utstakad. Som erövrare betvang han de lägre stående människorna och organiserade därpå deras praktiska verksamhet enligt sin vilja och för sina mål. Men genom att sålunda ge dem en nyttig, om också hård verksamhet, skonade han inte blott de underkuvades liv utan gav dem kanske till och med en lott, som var bättre än deras förra s. k. frihet. Så länge han hänsynslöst upprätthöll härskarståndpunkten, förblev han inte bara verkligen herre utan också upprätthållare och utbredare av kulturen. Ty denna berodde uteslutande på hans egenskaper och därmed på maktställningens hävdande. Så snart de underkuvade började höja sig och antagligen också i språkhänseende närmade sig erövraren, bortföll den skarpa skiljeväggen mellan herre och dräng. Ariern uppgav sitt blods renhet och förlorade det paradis, han själv skapat åt sig. Han sjönk ned i rasblandningen, miste alltmer sin kulturella skaparkraft, tills han slutligen inte bara andligt utan också kroppsligt snarare började likna de underkuvade och urinvånarna än sina förfäder. Till en tid kunde han ännu leva på den kultur som fanns, men så inträdde en period, då denna stelnade för att slutligen råka i glömska.

310

Så falla kulturer och riken samman för att lämna plats för nya skapelser.

Blodsblandningen och den därav förorsakade sänkningen av rasnivån är den enda orsaken till att gamla kulturer dö ut ty människorna gå inte under till följd av förlorade krig utan på grund av förlusten av den motståndskraft, som endast det rena blodet äger.

Det, som inte är god ras här i världen, är strunt.

Allt världshistoriskt skeende är ingenting annat än yttringarna av rasernas självbevarelsedrift i god eller dålig bemärkelse.

*

Frågan om de inre orsakerna till den ariska rasens dominerande betydelse kan besvaras med, att denna mindre är att söka i en starkare utbildning av självbevarelsedriften än fastmera i det särskilda sätt, på vilket den yttrar sig. Viljan till liv är subjektivt sett överallt lika stor och skiljer sig endast genom de former, vari den tar sig uttryck i praktiken. Hos de ursprungligaste levande varelserna sträcker sig självbevarelsedriften inte längre än till omsorgen om det egna jaget. Egoismen, som vi kalla denna drift, går här så långt, att den till och med omfattar själva tiden, så att ögonblicket gör anspråk på allt och inte vill unna de kommande timmarna något. Djuret lever i detta tillstånd endast för egen räkning, söker föda blott för den hunger, det känner för tillfället, och kämpar blott för det egna livet. Men så länge självbevarelsedriften yttrar sig på detta sätt, saknas varje grundval för bildandet av ett samhälle eller ens den primitivaste form av familj. Redan gemenskapen mellan hannar och honor utöver den rena parningen fordrar en utsträckning av självbevarelsedriften, genom att omsorgen om och kampen för det egna jaget också sträcker sig till den andra partens hannen söker ibland också föda åt honan, men för det mesta söka båda näring för ungarna. Den ene försvarar nästan alltid den andra. Man kan således här tala om

311

de första, om också oändligt enkla formerna av offervilja. Så i snart denna egenskap utvidgas utöver gränserna för familjens trånga ram, bildas förutsättningen för grundandet av större samhällen och slutligen formliga stater.

Hos de lägst stående människorna finns denna egenskap endast i så ringa omfattning, att det ofta inte kommer längre än till bildandet av familjen. Ju större sedan beredvilligheten blir att låta de rent personliga intressena stå tillbaka, dess större blir också förmågan att grunda omfattande samhällen.

Denna vilja till insats av ett personligt arbete eller, om så behövs, det egna livet för andra är starkast utbildad hos ariern. Ariern är inte störst i sina själsliga egenskaper i och för sig utan i omfattningen av sin beredvillighet att ställa alla sina egenskaper i det gemensammas tjänst. Självbevarelsedriften har hos honom tagit sin ädlaste form, i det att han villigt underordnar det egna jaget under samhället och, om så fordras, också uppoffrar det.

Orsakerna till arierns kulturbildande och uppbyggande förmåga ligger inte i hans intellektuella gåvor. Hade han haft dessa, skulle han endast kunnat verka nedrivande, men aldrig organiserande; ty varje organisations inre väsen består i att den enskilda avstår från att hävda såväl sin personliga åsikt som sina intressen och offrar båda för ett större antal människors bästa. Först på omvägen över denna allmänhet får han så sin del tillbaka. Han arbetar nu inte längre omedelbart för egen räkning utan infogar sig med sin verksamhet inom samhällets ram, vilket inte bara är till hans egen, utan till allas nytta. Den mest underbara förklaring av denna inställning erbjuder ordet "arbete", varmed han ingalunda menar en verksamhet blott för uppehället utan endast en strävan, som inte strider mot det allmännas intresse. I annat fall betecknar han den mänskliga verksamheten, såvida den tjänar självbevarelsedriften utan hänsyn till medmänniskornas väl, som stöld, ocker, rån, inbrott o. s. v.

312

Den inställning, som låter det egna jagets intressen träda tillbaka till förmån för samhället, är förvisso den första förutsättningen för varje verkligt mänsklig kultur. Endast med denna som utgångspunkt kunna alla mänsklighetens storverk uppstå, vilka ge grundaren föga lön men eftervärlden rik välsignelse. Ja, endast ur denna synpunkt kan man förstå, hur så många människor kunna uthärda ett torftigt men rättskaffens liv, som bara tvingar dem till armod och anspråkslöshet, men som för samhället säkerställer grundvalarna för dess tillvaro. Varje arbetare, varje bonde, varje uppfinnare, tjänsteman o. s. v., som knogar utan att själv någonsin uppnå lycka och välstånd, är en representant för denna höga ide, om också den djupare betydelsen av hans handlande för alltid skall vara fördold för honom.

Men det, som gäller för arbetet som grundvalen för mänsklig försörjning och allt mänskligt framåtskridande, kan i ännu högre grad tillämpas på skyddet av människan och hennes kultur. Kulmen av all offervilja ligger i att ge sitt eget liv för samhällets existens. Endast härigenom kan förhindras, att människohänder åter skola störta eller naturen tillintetgöra det, som människohänder byggt.

Just vårt tyska språk äger ett ord, som strålande karaktäriserar handlandet i denna anda: pliktuppfyllelse; d. v. s. att inte vara sig själv nog utan tjäna det allmänna bästa.

Den principiella inställning, ur vilken ett dylikt handlande uppstår, kalla vi - till skillnad från egoismen eller egennyttan - idealism. Därmed mena vi förmågan att offra det enskilda för det hela, för medmänniskorna.

Men hur nödvändigt är det inte att om och om igen framhålla, att idealismen inte utgör en överflödig känsloyttring, utan att den i själva verket var, är och kommer att förbli förutsättningen för det, vi kalla mänsklig kultur, ja, att den ensam skapat begreppet "människa". Denna inställning har ariern att tacka för sin position här i världen, och världen har den att tacka för människorna; ty den ensam har ur den rena

313

anden format den skapande kraften, som i en enastående förening av rå styrka och genial begåvning skapat den mänskliga kulturens minnesmärken.

Utan denna ideella inställning vore också de mest bländande andliga egenskaper endast anda, yttre sken utan inre värde, men aldrig produktiv kraft.

Men då sann idealism inte är något annat än underordnandet av den enskildas intresse och liv under helheten, och detta åter utgör förutsättningen för bildandet av organisatoriska former av varje slag, motsvarar den i grund och botten naturens yttersta vilja. Den ensam får människorna att frivilligt erkänna kraftens och styrkans företräde och låter dem så bli ett stoftkorn i det system, som utgör och bestämmer formen för hela universum.

Ren idealism är ett begrepp, som omedvetet är liktydigt med djupaste insikt.

I huru hög grad detta stämmer, och hur föga den sanna idealismen har att göra med planlöst fantasteri, kan man genast konstatera, när man låter det ofördärvade barnet, t. ex. en frisk gosse, avge sitt omdöme. Samme pojke, som står oförstående och avvisande inför en "ideell" pacifists ordsvall, är beredd att kasta bort sitt unga liv för sitt nationella ideal. Omedvetet lyder här instinkten den djupare liggande nödvändigheten av släktets vidmakthållande, om så erfordras på den enskildas bekostnad, och protesterar mot fantasien hos en pacifistisk pratmakare, som i grund och botten är en, om också förskönad, likväl feg egoist och som sådan försyndar sig mot utvecklingens lagar; ty utvecklingen är betingad av den enskildes offervillighet till förmån för det allmänna, och inte av sjukliga föreställningar hos fega viktigpettrar, som kritisera naturen.

Just under tider, då den ideella inställningen hotar försvinna, kunna vi därför också strax märka en nedgång av den kraft, som bildar samhället och sålunda skapar förutsättningarna för kulturen. Så snart egoismen blivit ett folks herre,

314

blir det slut på all ordning, och under jakten efter den egna lyckan störta människorna från himlen ned i helvetet.

Till och med eftervärlden glömmer de män, som blott tjänat egennyttan, och prisar de hjältar, vilka avstodo från egen lycka.

*

Den största kontrasten till ariern är juden. Knappast hos något folk i världen är självbevarelsedriften starkare utvecklad än hos det s. k. utvalda. Det bästa beviset härför torde vara det enkla faktum, att denna ras över huvud. består. Var finns väl ett folk, som under de senaste tvåtusen åren varit utsatt för så få förändringar beträffande sina anlag, sin karaktär o. s. v. som det judiska? Vilket folk har varit med om större omvälvningar än detta - och har likväl alltid utgått oförändrat ur de väldigaste katastrofer, mänskligheten känner? Vilken oändligt seg vilja till liv och till släktets upprätthållande talar inte ur dessa fakta!

Judens intellektuella egenskaper ha skolats under årtusendens lopp. Han räknas numera som "slug" och har på visst sätt alltid varit det. Men hans förstånd är inte resultatet av någon egen utveckling utan av en åskådningsundervisning genom främmande människor. Också den mänskliga anden förmår inte utan trappsteg klättra uppåt; den behöver för varje steg uppåt ett fundament av det förgångna och detta i den omfattande bemärkelse, i vilken det blott förmår uppenbara sig i den allmänna kulturen. Allt tänkande beror endast till en ringa del på egna kunskaper, till största delen däremot på en förgången tids erfarenheter. Den allmänna kulturnivån förser de enskilda människorna, utan att dessa för det mesta ens märka det, med en sådan rikedom av förkunskaper, att de, sålunda rustade, ha lättare att ta några steg på egen hand. En gosse i våra dagar har under sin uppväxttid ett otal av de senaste århundradenas tekniska landvinningar runt omkring sig. Han betraktar därför mycket, som för hundra år sedan

315

ännu var en gåta även för den mest begåvade, som självklart och ägnar det inte någon uppmärksamhet, ehuru det är av utslagsgivande betydelse för honom för att kunna följa med och förstå de framsteg, som i våra dagar göras inom ifrågavarande områden. Till och med en genial man från adertonhundratjugotalet skulle, om han nu plötsligt stode upp ur sin grav, i andligt avseende ha svårare att finna sig tillrätta i vår tid, än detta är fallet för en medelmåttigt begåvad femtonårs gosse av i dag. Ty han skulle sakna alla de oändliga förkunskaper, som nutidens människor redan under sin uppväxttid bland den allmänna kulturens yttringar så att säga omedvetet inhämta.

Då nu juden - av skäl, som jag strax skall komma till aldrig varit i besittning av en egen kultur, har han alltid fått grundvalarna för sitt andliga arbete från andra. Hans intellekt har i alla tider utvecklats ur kulturvärlden omkring honom.

Förloppet har aldrig varit tvärtom.

Ty om också det judiska folkets självbevarelsedrift inte är mindre, utan snarare större än de andra folkens, och om också dess andliga egenskaper mycket lätt kunna göra intryck av att vara jämnbördiga med de övriga rasernas intellektuella anlag, så saknas likväl fullständigt den allra väsentligaste förutsättningen för ett kulturfolk, det idealistiska tänkesättet.

Det judiska folkets offervilja sträcker sig inte längre än till den rena självbevarelsedriften. Dess skenbart starka samhörighetskänsla bottnar i en mycket primitiv hjordinstinkt, som även kommer till uttryck hos många andra levande varelser här i världen. Härvid är att märka, att hjordinstinkten endast så länge leder till ömsesidigt understödjande, som en gemensam fara. låter detta synas ändamålsenligt eller oundvikligt. Samma vargflock, som nyss gemensamt överföll sitt rov, upplöser sig åter, sedan hungern blivit stillad. Detsamma gäller om hästarna, som i samlad flock söka värja sig mot angrepp, för att, när faran är över, åter skingras.

Likadant förhåller det sig med juden. Hans offervilja är

316

blott skenbar. Den varar endast så länge, som den enskildas existens ovillkorligen fordrar det. Men så snart den gemensamme fienden är besegrad och den fara, som hotade alla, är överstånden och rovet fört i säkerhet, upphör den skenbara harmonien mellan judarna för att åter lämna plats för de ursprungliga anlagen. Judarna hålla bara ihop, när en gemensam fara tvingar dem därtill eller ett gemensamt byte lockar; bortfalla dessa båda skäl, gör sig den krassaste egoism gällande, och av det eniga folket blir i en handvändning en hop råttor, som blodigt bekämpa varandra.

Om judarna vore ensamma här i världen, så skulle de lika mycket drunkna i smuts och avskräde som försöka ömsesidigt lura och utrota varandra i förbittrad strid, såvida inte den fullständiga bristen på offervilja, som tar sig uttryck i deras feghet, även härvidlag skulle göra kampen till en fars.

Det är alltså fullkomligt oriktigt att av det faktum, att judarna hålla ihop i striden, eller rättare sagt när det gäller att utplundra sina medmänniskor, vilja dra den slutsatsen, att de äga en viss ideell offervilja.

Även i detta avseende har juden inte något annat motiv än den rena egoismen hos den enskilda.

Därför är också staten - som skall vara den levande organismen för upprätthållandet och förökandet av en ras - för judarna territoriellt fullständigt obegränsad. Ty om man skall uppdra bestämda gränser för en stats bildning, förutsätter detta alltid en idealisk inställning hos rasen, men framför allt en riktig uppfattning om begreppet arbete. I samma utsträckning, som det brister i detta hänseende, misslyckas också varje försök att bilda, ja, till och med att vidmakthålla en till rummet begränsad stat. Därmed bortfaller den grundval, som är förutsättningen för en kultur.

Därför saknar det judiska folket, trots alla skenbara intellektuella egenskaper, likväl varje sann kultur, i synnerhet varje egen sådan. Ty vad juden i våra dagar äger i fråga om

317

skenkultur, är de andra folkens tillhörighet, som för det mesta redan förstörts i hans händer.

Som ett väsentligt kännetecken vid bedömandet av judendomens ställning till frågan om den mänskliga kulturen måste man alltid ha för ögonen, att det aldrig har funnits, och än i dag inte finns, någon judisk konst, och att framför allt alla konstarters båda drottningar, arkitekturen och musiken, inte ha judendomen att tacka för något ursprungligt. Vad judarna åstadkomma på konstens område, är antingen en försämring genom en inbillad förbättring eller också andlig stöld. Således saknar juden alla de egenskaper, som känneteckna de skapande och därmed kulturellt begåvade raserna.

I huru hög grad juden endast förmår att efterbilda eller rättare förstöra främmande kultur, framgår därav, att han mest anträffas inom den konstart, som synes vara minst inställd på egen uppfinningsförmåga, nämligen skådespelarkonsten. Men även här är han faktiskt blott "gycklaren" eller rättare sagt efteraparen; ty till och med härvidlag saknar han den avgörande förutsättningen för verklig storhet; till och med härvidlag är han inte den geniale skaparen utan en ytlig efterapare, vars alla tricks och knep inte förmå dölja den inre livlösheten i hans gestaltningsförmåga. Härvid hjälper den judiska pressen på det kärleksfullaste till genom att upphäva ett sådant hosiannaskri över även den mest medelmåttige stympare, så snart han bara är jude, att folk till sist verkligen tror sig se en konstnär framför sig, medan det i själva verket rör sig om en tarvlig komediant.

Nej, juden äger ingen som helst kulturbildande kraft, då idealismen, utan vilken det inte existerar någon verkligt högre utveckling hos människorna, inte finns och aldrig har funnits hos honom. Därför skall hans intellekt aldrig verka uppbyggande utan förstörande; i mycket sällsynta fall på sin höjd uppeggande, men i så fall som urbilden av "den kraft, som städse vill det onda och städse skapar det goda". Inte genom

318

honom utan trots honom äger något mänsklighetens framåtskridande rum.

Eftersom juden aldrig ägt en stat med bestämd territoriell begränsning och således heller aldrig kallat någon kultur sin egen, fick man den föreställningen, att det här var fråga om ett folk, som hörde till nomaderna. Detta är ett lika stort som farligt misstag. En nomad äger visserligen ett bestämt avgränsat område att leva på, men han brukar det inte som bofast bonde utan lever på avkastningen av sina hjordar, med vilka han vandrar inom sitt område. Den yttre orsaken härtill är att finna i jordens ringa fruktbarhet, som helt enkelt inte tillåter en bebyggelse. Men den djupare orsaken ligger i missförhållandet mellan en tidsålders eller ett folks tekniska kultur och landets naturliga armod. Det finns trakter, där till och med ariern blott tack vare sin under mer än tusen år utvecklade teknik är i stånd att i tättbebyggda kolonier bli herre över den vidsträckta jorden och avvinna den livets nödtorft. Om han inte hade denna teknik, så måste han antingen undvika dessa områden eller också söka leva som nomad under ständiga vandringar, förutsatt att inte hans tusenåriga uppfostran och vana vid fast boplats helt enkelt skulle göra detta outhärdligt för honom. Man må betänka, att på den tid, då den amerikanska kontinenten stod öppen för invandrare, talrika arter förtjänade sitt uppehälle som djurfångars, jägare o. s. v. Vanligtvis drogo de omkring i större trupper med hustru och barn, så att deras tillvaro fullständigt liknade nomadernas. Men så snart deras ökade antal och bättre hjälpmedel tilläto dem att förvandla den vilda marken till åker och hålla stånd mot urinvånarna, uppstodo allt fler nybyggaresamhällen i landet.

Sannolikt var även ariern ursprungligen nomad och blev först med tiden bofast, men fördenskull var han likväl aldrig jude! Nej, juden är ingen nomad: ty också nomaden hade en bestämd inställning till begreppet "arbete", som kunde tjäna till grundval för en senare utveckling, där de erforderliga and-

319

liga förutsättningarna förelågo. Nomaden har de idealistiska grundbegreppen, om än i oändligt förtunnad form, och därför synes han i hela sitt väsen kanske främmande men inte osympatisk för de ariska folken. Juden har däremot aldrig haft denna inställning; han har därför heller aldrig varit nomad utan alltid endast parasit på andra folks kroppar. Att han därvid ofta nog lämnat sin dittillsvarande uppehållsort, beror inte på hans egen vilja, utan på att han gång efter annan blivit utkastad av de folk, vilkas gästvänskap han missbrukat. Hans sätt att utbreda sig är typiskt för alla parasiter; han söker alltid ny jordmån för sin ras.

Men detta har ingenting med nomadliv att göra, eftersom juden inte har den ringaste tanke på att åter lämna ett av honom besatt område utan blir där han är - ja, biter sig så hårt fast, att han knappt kan fördrivas ens med våld. Hans utbredning till ständigt nya länder äger rum först då vissa förutsättningar för hans existens äro förhanden, förutan vilka han - i motsats till nomaden - inte skulle byta boningsort. Han är och förblir den typiske parasiten, en snyltgäst, som likt en skadlig bacill utbreder sig mer och mer, så snart en gynnsam jordmån inbjuder härtill. Hans tillvaro verkar precis på samma sätt som parasiternas: där han uppträder, dör värdfolket förr eller senare ut.

Så har juden i alla tider levt i andra folks stater och där bildat sin egen stat, som plägat segla under falsk flagg som "religionssamfund", så länge de yttre omständigheterna inte gjorde en fullständig demaskering tillrådlig. Men om han någon gång trodde sig vara stark nog att kunna undvara sin skyddande förklädnad, lät han alltid slöjan falla och var plötsligt det, som många förut inte velat tro eller se: juden.

I judens liv som parasit på andra nationers och staters kroppar ligger grunden till en egenart, som en gång föranledde Schopenhauer till det redan citerade uttalandet, att juden är "lögnens store mästare". Tillvaron driver juden att ljuga, att ideligen ljuga, liksom den tvingar nordbon att klä sig varmt.

320

Hans liv bland andra folk kan i längden fortfara endast om han lyckas uppamma den tron, att han inte tillhör ett folk utan ett, om också egenartat, "religionssamfund".

Detta är den första stora lögnen.

För att kunna fortsätta sin tillvaro som folkparasit måste han tillgripa ett sådant medel som att förneka sin inre väsensart. Ju intelligentare den enskilda juden är, desto mer skall han lyckas slå blå dunster i ögonen på folk. Ja, det kan gå så långt, att stora delar av värdfolket till sist på fullt allvar tro, att juden verkligen är fransman eller engelsman, tysk eller italienare, om också av annan konfession. Statliga myndigheter, som ju alltid synas vara besjälade av den historiska "ringa visheten", falla lättast offer för detta skändliga bedrägeri. Det självständiga tänkandet gäller ofta i dessa kretsar som en verklig synd mot den heliga framgången, varför man inte får förundra sig, om t. ex. ett bayerskt statsministerium än i dag inte har den blekaste aning om, att judarna äro medlemmar av ett folk och inte av en "konfession", ehuru redan en blick på judarnas speciella tidningsvärld borde komma också den å huvudets vägnar blygsammast utrustade att inse detta. Men "Jüdische Echo" är ännu inte något officiellt organ och följaktligen ej utslagsgivande för en dylik regeringspotentats förstånd.

Judarna ha alltid varit ett folk med bestämda rasbiologiska kännetecken och aldrig ett religionssamfund, men deras framåtanda kom dem att redan på ett tidigt stadium söka efter ett medel att skingra den mindre angenäma uppmärksamheten mot deras fränder. Vilket medel kunde väl varit ändamålsenligare och samtidigt mera oskyldigt än att fuska in det lånade begreppet "religionssamfund"?

Ty också härvidlag har man lånat eller rättare sagt stulit allt - med sin natur kan juden inte äga en religiös institution redan av det skälet, att han saknar idealism i varje form och därigenom också är fullkomligt främmande för tron på ett liv efter detta. Enligt arisk uppfattning kan ingen religion

321

sakna övertygelsen om fortlevandet efter döden i en eller annan form. Och i själva verket är Talmud heller inte en bok för förberedelse för ett kommande liv utan endast för en praktisk och dräglig tillvaro i det nuvarande.

Den judiska religionsläran är i första hand en anvisning för judarna, hur de skola hålla sitt blod rent och reglera umgänget sinsemellan, men i ännu högre grad med den övriga världen, alltså med icke-judarna. Men även här rör det sig ingalunda om några etiska problem utan om utomordentligt blygsamma ekonomiska. Om den judiska religionsundervisningens sedliga värde har det i alla tider företagits tämligen ingående studier (inte på judiskt håll; judarnas egen rökelse är naturligtvis anpassad efter ändamålet), vilka komma denna slags religion att efter ariska begrepp förefalla nästan ohygglig. Den bästa karaktäristiken ger likväl produkten av denna religiösa uppfostran, juden själv. Hans liv är endast av denna världen, och hans själ är i grund och botten lika främmande för den sanna kristendomen, som hans väsen tvåtusen år tidigare var det för själva den store grundläggaren av den nya läran. Denne gjorde förvisso ingen hemlighet av sina känslor för det judiska folket utan grep,. om så behövdes, till och med till piskan för att ur Herrens tempel fördriva dessa mänsklighetens motståndare, vilka då som alltid i religionen endast såga ett medel att förtjäna pengar. Till gengäld blev Kristus sedermera korsfäst, under det att våra dagars partikristna nedlåta sig till att tigga judiska röster vid valen och sedan försöka komma överens med ateistiska judepartier om politiska skojerier, och detta till på köpet mot sitt eget folk.

På denna första och största lögn, att judendom inte är en ras utan en religion, byggas alltjämt nya lögner, däribland också den om judarnas språk. Detta är för dem inte ett medel att uttrycka sina tankar utan ett medel att dölja dem. När en jude talar franska, tänker han judiskt, och när han skriver tyska dikter, utvecklar han blott sitt eget folks väsen.

Så länge juden inte blivit herre över de andra folken, måste

322

han med eller mot sin vilja tala deras språk; men så . snart de bli hans drängar, få de väl alla lära sig ett universalspråk (t. ex. esperanto!), så att judarna också genom detta medel så mycket lättare kunna behärska dem!

I huru hög grad detta folks existens är baserad på en fortlöpande lögn, framgår bäst och tydligast av de av judarna så oändligt hatade "Zions vises protokoll". De äro ett falsarium, ropar ständigt "Frankfurter Zeitung" stönande ut i världen; det bästa beviset för att de äro äkta. Vad många judar omedvetet skulle vilja göra, är här medvetet klarlagt. Men det är därpå, det kommer an. Det är fullkomligt likgiltigt, från vilka judeläppar dessa avslöjanden stamma; det viktigaste är, att de med nästan fasaväckande säkerhet blotta judafolkets väsen, och verksamhet och klarlägga det inre sammanhanget ävensom de yttersta slutmålen. Den bästa kritiken av dem utgör verkligheten. Den, som granskar de senaste hundra årens historiska utveckling ur de synpunkter, som framläggas i denna bok, skall genast förstå den judiska pressens inhojtande. Ty om denna bok väl en gång blivit ett folks gemensamma egendom, torde man kunna anse den judiska faran såsom redan förbi.

*

Bästa sättet att lära känna juden är att studera hans väg bland de andra folken under seklernas lopp. För att komma till den nödiga insikten behöver man bara ta del av ett enda exempel. Då hans utveckling i alla tider varit densamma, liksom ju också de folk, han parasiterat på, alltid varit desamma, kan det vara lämpligt att vid en dylik betraktelse uppdela denna utveckling i vissa avsnitt, som jag för enkelhetens skull vill beteckna med bokstäver.

De första judarna komma - givetvis som handelsmän till Germanien vid tiden för romarnas framträngande. Under folkvandringens stormar tyckas de vara försvunna. Tiden för den första germanska statsbildningen torde man kunna anse

323

som inledningen till en ny och nu varaktig judaisering av Mellan- och Nordeuropa. En utveckling tar vid, som alltid har varit densamma eller helt snarlik, varhelst judar stött på ariska folkslag.

a) Samtidigt som de första fasta boplatserna komma till stånd, dyker juden plötsligt upp. Han kommer som handlande och bryr sig i början föga om att dölja sin nationalitet. Han är fortfarande jude, delvis kanske därför, att den yttre rasskillnaden mellan honom och det folk, han besöker, är för stor, hans språkkunskaper ännu för ringa och det germanska folket alltför starkt isolerat, för att han skulle våga uppträda som något annat än en främmande handelsman. Med hans smidighet och de andras oerfarenhet innebär det inte någon nackdel för honom att bibehålla sin judiska egenart, snarare en fördel; man bemöter främlingen vänligt.

b) Så småningom börjar han bli verksam i det ekonomiska livet, inte som producent utan uteslutande som mellanhand. Med sin tusenåriga affärsvana är han vida överlägsen den tafatte men i synnerhet gränslöst ärlige ariern, så att handeln redan på kort tid hotar bli hans monopol. Han börjar med att låna ut pengar, och han tar alltid ockrarräntor. I själva verket inför han härmed räntan. Man inser först inte faran av denna nya institution, utan hälsar den till och med välkommen till följd av de fördelar, den erbjuder för ögonblicket.

c) Juden har blivit fullständigt bofast, d. v. s. han bebor i städerna och samhällena särskilda kvarter och bildar alltmer en stat i staten. Såväl handeln som samtliga penningaffärer uppfattar han som sitt särskilda privilegium, vilket hän hänsynslöst utnyttjar.

d) Penningaffärerna och handeln ha helt och hållet blivit hans monopol. Hans ockrarräntor framkalla till sist motstånd; hans alltjämt tilltagande fräckhet i övrigt indignation, hans rikedom avundsjuka. Måttet blir rågat, när han börjar dra in

324

också jorden i kretsen av sina affärsobjekt och förnedrar den till att bli en handels- eller rättare spekulationsvara. Då han själv aldrig brukar jorden utan endast betraktar den som ett vinstobjekt, låter han bonden bo kvar som föremål för den eländigaste utsugning. Motviljan mot den nye ägaren växer hos bonden och övergår så småningom till öppet hat. Blodsugarens tyranni blir till sist så stort, att man sätter sig upp mot honom. Man börjar syna främlingen närmare i sömmarna och upptäcker alltjämt. nya motbjudande karaktärsdrag hos honom, och så blir klyftan till sist oöverstiglig.

I bittra nödtider flammar hatet mot honom upp, och de utplundrade och tillintetgjorda massorna ta saken i egen hand för att värja sig mot Guds gissel. De ha under loppet av ett par århundraden lärt känna honom och uppfatta hans blotta tillvaro såsom något lika ont som pesten.

e) Men nu börjar juden avslöja sina sanna egenskaper. Med motbjudande smicker ställer han sig in hos regeringarna, låter sina pengar arbeta och försäkrar sig på så sätt om förnyat fribrev att utplundra sina offer. Även om folkets ilska mot denne ständige blodigel understundom flammar upp i ljusan låga, så hindrar detta honom inte det allra ringaste att redan om några år dyka upp igen på den ort, han nyligen lämnat, och på nytt börja sitt gamla liv. Ingen förföljelse kan avhålla honom från att utplundra sina medmänniskor, än mindre fördriva honom; inom kort är han där igen och är ständigt densamma.

För att åtminstone sätta stopp för det allra värsta börjar inan söka undandra jorden från hans spekulationer, i det att man helt enkelt genom en lag gör det omöjligt för honom att förvärva dylik.

f) Allteftersom furstarnas makt börjar ökas, tränger han sig allt närmare inpå dessa. Han tigger om "fribrev" och "privilegier", som dessa herrar i sin ständiga penningnöd gärna ge honom mot klingande valuta. Hur mycket han än får betala härför, så förstår han i alla fall att på ett par år ta igen sina pengar med ränta och ränta på ränta. Han är en verklig blod-

325

igel, som sätter sig fast på det olyckliga folkets kropp och inte kan avlägsnas, förrän furstarna själva på nytt behöva pengar och högst egenhändigt tappa av honom det utsugna blodet.

Detta spel upprepas ideligen, varvid de "tyska furstarnas" roll är lika ynklig som judarnas egen. De voro verkligen Guds straff för sina goda folk, dessa herrar, och finna motsvarigheter endast i åtskilliga av vår tids ministrar.

Vi ha de tyska furstarna att tacka för, att den tyska nationen inte slutgiltigt förmådde rädda sig från den judiska faran. Tyvärr har i detta avseende även sedermera ingenting ändrat sig, vadan de av judarna endast mottagit den tusenfall förtjänta lönen för de synder, de begått mot sina folk. De slöto förbund med djävulen och hamnade hos honom.

g) Sålunda blir det till furstarnas fördärv, att juden snärjer dem i sina garn. Långsamt men säkert börjar deras ställning till folken att lossna i fogarna, i samma mån som de upphöra att tjäna dessas intressen och i stället börja utnyttja sina undersåtar. Juden förstår mer än väl, hur det skall sluta, och försöker så gott han kan att påskynda utgången. Han befordrar själv deras ständiga penningbrist genom att alltmer avlägsna dem från deras verkliga uppgifter, han kryper för dem och smickrar dem, lär dem alla möjliga laster och gör sig allt oumbärligare. Genom sin skicklighet, eller rättare sagt sin frihet från skrupler i alla penningaffärer, förstår han att ur de utplundrade undersåtarna alltjämt pressa fram nya summor, som på allt kortare tid gå all världens väg. Så har varje hov sin "hovjude" - som de vidunder kallas, vilka plåga det goda folket ända till förtvivlan och bereda furstarna ständiga nöjen. Vem kan då undra på, att dessa människosläktets prydnader till sist prydas också utvändigt och upphöjas i ärftligt adelsstånd, därmed bidragande till att prisge denna institution åt löjet och därtill förgifta den.

Nu först kan han på allvar utnyttja sin ställning till sin egen fördel.

Nu behöver man bara låta sig döpas för att komma i be-

326

sittning av alla de möjligheter och rättigheter, som tillkomma landets egna barn. Det är heller inte sällsynt, att han vidtar detta lilla arrangemang: kyrkan fröjdas över den frälsta själen och israel över den lyckade svindeln.

h) Judendomen börjar nu undergå en förvandling. Den har hittills utgjorts av judar, d. v. s. man brydde sig inte om att synas vara något annat och kunde det inte heller, när rasmärkena på ömse håll voro så utpräglade. Ännu på Fredrik den stores tid föll det inte någon människa in att i judarna se något annat än det "främmande" folket, och ännu Goethe är upprörd vid tanken på, att ett äktenskap mellan en kristen och en jude inte längre skall vara förbjudet i lagen. Och ändå må gudarna veta, att Goethe inte var någon reaktionär eller ens helor; vad som talade genom honom, var intet annat än blodets och förnuftets röst. Trots hovens alla skändliga handlingar såg folket instinktivt i juden den främmande beståndsdelen i den egna kroppen och fattade också ställning till honom i enlighet därmed.

Men nu skulle det bli annorlunda. Under loppet av mer än tusen år har han lärt sig behärska värdfolkets språk i så hög grad, att han nu tror sig kunna våga för framtiden något mindre betona sin judiska härkomst och ställa sin "tyskhet" litet mera i förgrunden; ty så löjligt, ja, absurt, det vid första påseendet än må synas, tillåter han sig likväl den fräckheten att förvandla sig till en "german", i detta fall alltså till en "tysk". Härmed börjar han ett av de skändligaste bedrägerier, som tänkas kan. Då han inte har något annat av tyskbeten än konsten att rådbråka språket - och detta därtill på ett fasaväckande sätt - men i övrigt aldrig haft med den att göra, består följaktligen hela hans tyskhet i språket allenast. Men rasen ligger inte i språket utan uteslutande i blodet, något som ingen vet bättre än juden, som sätter mycket litet värde på att bibehålla sitt språk men däremot lägger all vikt på att hålla sitt blod rent. En människa kan utan vidare ändra språk, d. v. s. betjäna sig av ett annat; men hon kommer att på sitt nya språk

327

uttrycka sina gamla tankar; hennes inre väsen blir inte förändrat. Detta visar sig allra tydligast hos juden, som kan prata tusen språk och likväl alltid förblir samme jude. Hans karaktärsegenskaper ha förblivit desamma, antingen han för tvåtusen år sedan som spannmålshandlare i Ostia talade latin eller som mjölmånglare av i dag köpslår på judetyska. Han är alltid samme jude. Att en normal statssekreterare eller högre polistjänsteman i våra dagar inte förstår denna självklara sak, är förvisso också självklart, ty det går inga instinkt- och andefattigare varelser lösa än dessa vår nuvarande mönstergilla statsauktoritets tjänare.

Skälet till att juden beslutar sig att med ens bli "tysk" ligger i öppen dag. Han känner, hur furstarnas makt så småningom börjar vackla, och söker därför i god tid få en plattform under sina fötter. Vidare har hans finansiella herravälde över hela samhällsekonomien redan nått så långt, att han, utan att äga alla "medborgerliga" rättigheter, inte längre förmår stödja den offentliga byggnaden. I varje fall kan en ytterligare ökning av hans inflytande inte äga rum. Han önskar emellertid bådadera; ty ju högre han klättrar, desto mera lockande uppstiger ur det förgångnas dimma det gamla, honom en gång utlovade målet, och de skarpsyntaste se redan med feberaktig girighet drömmen om herraväldet över världen rycka inom räckhåll. Sålunda är hela hans strävan inriktad på att komma i full besittning av "medborgerliga" rättigheter.

Detta är skälet till emancipationen ur ghettot.

i) Ur hovjuden utvecklar sig så småningom folkjuden, det vill naturligtvis säga: juden håller sig nu som förr i de höga herrarnas närhet, ja, han försöker snarare ännu mer tränga sig in i deras krets; men samtidigt försöker en annan del av hans ras att ställa sig in hos det goda folket. Om man betänker, i huru hög grad han under århundradenas lopp försyndat sig mot den stora massan, hur han alltid på nytt obarmhärtigt utpressat och utsugit den; om man vidare betänker, hur folket efterhand lärt sig hata honom därför och till sist faktiskt anser

328

hans existens som ett himlens straff för de andra folken, så kan man förstå, hur svårt det var för juden att härvidlag ömsa skinn. Ja, det är ett mödosamt arbete att med ens presentera sig för de flådda offren som "människornas vän".

Han försöker då först att i folkets ögon gottgöra, vad han hittills förbrutit. Han börjar sin förvandling till mänsklighetens "välgörare". Då hans nya godhet har en reell grund, kan han ej rätt gärna hålla sig till det gamla bibelordet, att den vänstra handen inte bör veta vad den högra gör, utan han måste, om han vill eller ej, låta så många som möjligt få reda på, i huru hög grad han har förståelse för massans lidanden, och hur mycket han personligen offrar därför. I sin medfödda blygsamhet utbasunar han så länge sina förtjänster för den övriga världen, tills man verkligen börjar tro på dem. Den, som inte gör det, gör honom bitter orätt. Inom kort har han lyckats vända upp och ned på saker och ting, så att det ser ut, som om det hittills varit honom, man gjort orätt, och inte tvärtom. De särskilt dumma tro detta och kunna inte annat än beklaga den stackars "olycklige".

För övrigt bör här tilläggas, att juden trots all offervillighet naturligtvis aldrig blir personligen utarmad. Han förstår att inrätta sig; ja, ofta kan man endast jämföra hans välgärningar med gödseln, som man ej heller strör ut på åkern av kärlek till denna utan med tanke på sitt eget bästa i framtiden. I varje fall ha alla på relativt kort tid fått reda på, att han blivit en "välgörare och människovän". Vilken egendomlig förvandling!

Men vad som hos andra gäller som mer eller mindre självklart, uppväcker den högsta förvåning, ja, på många håll synbar beundran, just emedan det absolut inte är självfallet i fråga om honom. Därav kommer det sig, att man i så mycket högre grad räknar honom en dylik handling tillgodo än den övriga mänskligheten.

Men än mer: juden blir med ens också liberal och börjar svärma för mänsklighetens nödvändiga framåtskridande.

329

Efter hand gör han sig så till talesman för en ny tid. Förvisso förstör han allt ohjälpligare grundvalarna för en verkligt samhällsgagnande ekonomi. På omvägen över aktien tränger han sig in i den nationella produktionens kretslopp, förvandlar detta till en handelsvara och ett spekulationsobjekt och berövar därmed industrien stödet av en personlig äganderätt. Först härmed börja arbetsgivare och arbetstagare på allvar bli främmande för varandra, vilket utmynnar i den politiska klasskampen.

Slutligen växer det judiska inflytandet på det finansiella området med ohygglig fart tack vare börsen. Han blir ägare eller åtminstone kontrollant av den nationella arbetskraften.

För att stärka sin politiska ställning försöker han nedbryta de rasmässiga och statsborgerliga skrankor, som i början hämma honom vid varje steg. Med all den för honom utmärkande segheten kämpar han fördenskull för religiös tolerans och finner i frimureriet, som helt är i hans händer, ett utomordentligt verktyg för att förfäkta och genomtrumfa sina ideer. Regeringskretsarna liksom de politiska och ekonomiska ledare inom borgarklassen råka genom frimurartecknen i hans garn, utan att de ens behöva ha en aning därom.

Endast de bredare och lägre lagren av själva folket, eller rättare sagt det stånd, som håller på att vakna till kamp för sina rättigheter och friheter, kan han ännu inte riktigt fånga på detta sätt. Men detta är nödvändigare än allt annat; ty juden känner, att det är honom möjligt att stiga upp till en härskarställning, endast om han har en "pådrivare" bakom sig; en sådan tror han sig se i medelklassen, närmare bestämt i dess breda skikt. Men handskmakare och linnevävare kan man inte fånga med frimureriets fina nät, utan här måste man gripa till grövre men därför inte mindre effektiva medel. Sålunda kommer till frimureriet ett andra vapen i judarnas tjänst: pressen. Med all sin ihärdighet och duglighet sätter han sig i besittning av denna. Med dess tillhjälp börjar han efter hand att omklamra och insnärja hela det offentliga livet, och att leda och

330

påverka det, då han är i stånd att skapa och dirigera den makt, som man i våra dagar känner bättre än för ett par decennier sedan under beteckningen den "allmänna opinionen".

Personligen låtsas han alltid vara oändligt bildningstörstande och prisar varje framåtskridande, d. v. s. mest sådant, som leder till andras fördärv; ty all kunskap och utveckling bedömer han uteslutande efter dess möjlighet att befordra hans folks intressen. Där denna möjlighet saknas, är han obönhörlig dödsfiende till varje upplysning och hatar varje sann kultur. Så använder han allt det vetande, han inhämtar i andras skolor, blott i sin egen ras' tjänst.

Men dessa sitt folks intressen värnar han som aldrig förr. Medan han synes överflöda av "upplysning", "framåtskridande , "frihet", "mänsklighet" o. s. v., håller han strängt på den strängaste isolering av sin egen ras. Visserligen prackar han då och då sina kvinnor på inflytelserika kristna, men sin manliga stam håller han principiellt ren. Han förgiftar de andras blod, men bevarar sitt eget. Juden gifter sig nästan aldrig med en kristen kvinna, utan den kristne med judinnan. Bastarderna utfalla likväl till fördel för den judiska sidan. I synnerhet en del av den högre adeln har fullständigt gått under. Juden vet detta mycket väl och bedriver därför planmässigt detta slags "avväpning" av de kretsar, från vilka hans rasmotståndare hämta sina andliga ledare. För att maskera sitt förehavande och söva sina offer pratar han mer och mer om alla människors likhet utan hänsyn till ras och färg. Och de dumma börja tro honom.

Då emellertid den främmande lukten alltjämt häftar alltför starkt vid hela hans väsen, för att i synnerhet folkets stora massa utan vidare skulle låta lura sig, låter han sig avporträtteras av sin press på ett sätt, som lika litet motsvarar verkligheten, som det å andra sidan är nyttigt för de ändamål, han åsyftar. Särskilt i skämttidningar bemödar man sig att framställa judarna som ett litet harmlöst folk, som nu en gång har sina små egenheter - såväl som alla andra - men som i sitt

331

uppträdande, som kanske förefaller något främmande, bär prägeln av möjligen komiska men alltid genomärliga och godmodiga själar. Liksom man över huvud bemödar sig att låta dem förefalla mer obetydliga än farliga.

Judens slutmål i detta stadium är segern för demokratien eller vad han menar därmed: parlamentarismens herravälde. Den motsvarar bäst hans behov; ty den avkopplar personligheten - och ersätter den med dumhetens, okunnighetens och inte minst feghetens majoritet.

Slutresultatet blir monarkiens störtande, som förr eller senare måste inträffa.

j) Den oerhörda ekonomiska utvecklingen leder till en förändring av folkets sociala uppdelning. Genom att det mindre hantverket så småningom dör ut och därmed möjligheten för arbetarna att skapa sig självständig existens blir allt sällsyntare, proletariseras de märkbart. Så uppstår den industriella "fabriksarbetaren", vars väsentligaste kännetecken är, att han knappast någonsin blir i stånd att grunda en egen existens. Han är i ordets verkliga bemärkelse egendomslös; hans ålderdom är en plåga och kan knappast längre kallas liv.

Redan tidigare uppstod en liknande situation, som pockande krävde sin lösning och även fann den. Till bönder och hantverkare hade så småningom ämbets- och tjänstemän - i synnerhet statens - slutit sig. Även de voro egendomslösa i ordets verkliga bemärkelse. Staten fann äntligen en utväg ur detta osunda tillstånd genom att övertaga försörjningen av de statstjänstemän,. som inte själva kunde lägga av för gamla dar, och införde pensionssystemet. Så småningom följde allt flera privatföretag detta exempel, så att numera nästan varje fast anställd tankearbetare får sin pension, såvida företaget redan nått upp till eller överskridit en viss storlek. Och först när staten började sörja för sina tjänstemäns ålderdom, förmådde den uppfostra dem till den osjälviska plikttrohet, som före kriget var den förnämsta egenskapen hos den tyska tjänstemannakåren.

332

På ett klokt sätt räddades sålunda ett helt stånd, som förblev egendomslöst, ur det sociala eländet och införlivades därigenom med folkets helhet.

Nu hade denna fråga ånyo - och denna gång i mycket större omfattning - blivit aktuell för staten och nationen. Ständigt nya människomassor, som kunde räknas i miljoner, flyttade från landsbygden till de stora städerna för att förtjäna sitt dagliga bröd som fabriksarbetare i de nygrundade industrierna. Det nya ståndets arbets- och levnadsförhållanden voro mer än bedrövliga. Redan den mer eller mindre mekaniska överflyttningen av hantverkarens eller bondens arbetsmetoder till den nya formen var på intet sätt lämplig. Varken den förres eller den senares verksamhet kunde jämföras med de ansträngningar, som en industriarbetare måste åstadkomma. I fråga om det gamla hantverket spelade tiden kanske inte någon roll, men desto mer beträffande de nya arbetsmetoderna. De gamla arbetstidernas formella bibehållande inom storindustrien hade en rentav ödesdiger verkan; ty den faktiska arbetsprestationen i forna dar var helt obetydlig, då man saknade de nutida intensiva arbetsmetoderna. Om man alltså förr kunde stå ut med fjorton eller femton timmars arbetsdag, kunde man säkerligen inte göra det, när varje minut måste utnyttjas till det yttersta. Resultatet av denna vanvettiga tilllämpning av de gamla arbetstiderna i den nya industriella verksamheten var i tvenne avseenden olyckligt: hälsan blev förstörd och tron på en högre rätt tillintetgjord. Slutligen kom härtill även den ynkliga betalningen å ena sidan och arbetsgivarens påtagligt mycket bättre ställning å den andra.

På landet var en social fråga otänkbar; där gjorde herre och dräng samma arbete och åta ur samma skål. Men även härvidlag inträdde en ändring.

Klyftan mellan arbetstagare och arbetsgivare synes nu omfatta alla livets områden. I huru hög grad den inre judaiseringen av vårt folk redan fortskridit, kan man märka på den ringa aktning, för att inte säga ringaktning, som ägnas han

333

dans arbetare. Detta är inte tyskt. Först romaniseringen av vårt liv, som i själva verket var en judaisering, förvandlade den forna aktningen för hantverket till ett visst förakt för allt kroppsarbete över huvud.

Så uppstår faktiskt ett nytt, föga aktat stånd, och en dag måste den frågan dyka upp, om nationen har kraft att själv åter införliva detta nya stånd med samhället, eller om den ståndsmässiga skillnaden skall utveckla sig till en klyfta mellan samhällsklasserna.

En sak är säker: det nya ståndet rymde inte de sämsta elementen inom sina led utan tvärtom de mest handlingskraftiga. Den s. k. kulturens överförfining hade här ännu inte utövat sina upplösande och förstörande verkningar. Det nya ståndets stora massa hade ännu inte smittats av den pacifistiska svaghetens gift, utan var robust och, om nödvändigt, till och med brutal.

Medan borgardömet över huvud taget inte bekymrar sig om denna betydelsefulla fråga utan likgiltigt låter saken ha sin gång, tar juden fasta på den oöverskådliga möjlighet för framtiden, som här erbjuder sig, och medan han å ena sidan organiserar de kapitalistiska metoderna för utnyttjandet av människomaterialet i yttersta konsekvens, ställer han sig in hos offren för sina onda planer och blir inom kort ledare för deras kamp mot sig själva. D. v. s. endast bildlikt talat "mot sig själva"; ty lögnens store mästare förstår att som alltid framstå såsom en ängel och vältra skulden på andra. Eftersom han är fräck nog att själv leda den stora massan, kommer denna aldrig på den tanken, att det kan vara fråga om alla tiders mest infernaliska bedrägeri.

Och ändå var det så.

Knappt har det nya ståndet utvecklat sig ur den allmänna ekonomiska omvälvningen, förrän juden strax ser sin nye pacemaker för den fortsatta framgången klart och tydligt framför sig. Förr använde han borgarna som murbräcka mot den feodala världen, nu . använder han arbetarna mot den borgerliga.

334

Om han förr förstod att i borgarståndets skugga tillnarrs sig de borgerliga rättigheterna, så hoppas han nu kunna utnyttja arbetarens kamp för tillvaron för att själv komma till makten.

Från och med nu är arbetarens enda uppgift att strida för

det judiska folkets framtid. Utan att veta om det, blir han · satt att tjäna den makt han tror sig bekämpa. Man låter honom skenbart löpa till storms mot kapitalet och kan på så sätt lättast få honom att kämpa just för detsamma. Man predikar hela tiden kamp mot det internationella kapitalet och menar i själva verket det nationella näringslivet. Detta skall förstöras, så att den internationella börsen kan triumfera på dess grav.

Judens förfaringssätt är i detta fall följande:

Han ställer sig in hos arbetaren, hycklar medlidande med dennes öde och låtsas vara upprörd över hans armod och elände för att på denna väg vinna hans förtroende. Han lägger sig vinn om att studera alla enskilda faktiska eller inbillade missförhållanden i arbetarens liv - och väcka längtan efter förändring av en dylik tillvaro. Det inom varje arter slumrande kravet på social rättvisa förstår han att med oändlig klokhet öka till hat mot de av lyckan mera gynnade och förlänar därmed striden för utrotandet av sociala missförhållanden en viss prägel av världsåskådning. Han grundlägger den marxistiska läran.

Genom att framställa denna såsom oupplösligt förbunden med en hel rad socialt berättigade fordringar, befrämjar han i lika hög grad dess utbredning som den anständiga mänsklighetens motvilja mot att uppfylla krav, vilka - framförda i sådan form och i sådant sällskap - redan från början synas oberättigade, ja, omöjliga att uppfylla. Ty under denna täckmantel av rent sociala tankegångar döljas verkligt djävulska avsikter, ja, de torde också framföras helt öppet och fräckt.

Denna lära utgör en oskiljbar blandning av förnuft och mänskligt nonsens, men den är alltid sådan, att blott vanvettet däri kan förverkligas, aldrig förnuftet. Genom det kategoriska avvisandet av personligheten och därmed av nationen och dess

335

rasinnehåll förstör den de elementära grundvalarna för hela den mänskliga kulturen, som just är beroende av dessa faktorer. Detta är den verkliga inre kärnan i den marxistiska världsåskådningen, för såvitt man kan beteckna detta en förbrytarhjärnas missfoster med ordet "världsåskådning". Genom tillintetgörandet av personligheten och rasen bortfaller det väsentliga hindret för den mindervärdiges - alltså judens - herravälde.

Denna läras betydelse ligger just i det ekonomiska och politiska vanvettet. Ty detta avhåller alla verkliga intelligenser från att ställa sig i lärans tjänst, under det att de mindre begåvade och nationalekonomiskt föga utbildade med glädje ställa sig till förfogande. Den för rörelsen erforderliga intelligensen - ty även denna rörelse behöver intelligens för att kunna bestå - "offrar" juden ur sina egna led.

Så uppstår under judisk ledning en ren kroppsarbetarerörelse, som skenbart går ut på att förbättra arbetarens ställning, men som i själva verket åsyftar träldom och därmed tillintetgörande av alla icke-judiska folk.

Vad frimureriet lagt grunden till inom de s. k. intelligenskretsarna i riktning mot en allmän pacifistisk förlamning av den nationella självbevarelsedriften, det bygger den stora, numera alltid judiska pressen vidare på genom sin verksamhet bland den stora massan, framför allt borgarståndet. Till dessa båda förstörelseredskap kommer nu som det tredje och fruktansvärdaste den råa styrkans organisation. Marxismen skall som angrepps- och stormkolonn fullborda det sammanbrott, de båda förstnämnda vapnen förberett genom sitt undermineringsarbete - ett i sanning mästerligt samspel! Man må verkligen inte förundra sig, om just de institutioner lättast falla till föga, vilka alltid med förkärlek framhålla sig som bärare av statens mer eller mindre legendariska auktoritet. Bland våra högre och högsta ämbetsmän har juden i alla tider - på ett par undantag när - funnit de beredvilligaste medhjälparna i sitt förstörelsearbete. Krypande underdånighet

336

"uppåt" och arrogant struntviktighet "nedåt" äro lika betecknande för denna kår som en ofta himmelsskriande inskränkthet, vilken endast överträffas av en verkligt häpnadsväckande inbilskhet.

Men detta är egenskaper, som juden behöver och därför också gillar hos våra myndigheter.

Den praktiska kamp, som nu tar vid, förlöper i stort sett på följande sätt:

I enlighet med den judiska kampens slutmål, som inte bara omfatta den ekonomiska erövringen av världen utan också kräva dess politiska underkuvande, delar juden organisationen av sin marxistiska världslära i två hälfter, som, skenbart skilda från varandra, i själva verket utgöra ett oskiljbart helt: den politiska rörelsen och fackföreningsrörelsen.

Genom den senare värvar han anhängare. Den bjuder arbetaren hjälp och skydd i den svåra existenskamp, han till följd av många företagares vinningslystnad eller kortsynthet nödgas föra, och därmed möjligheten att tillkämpa sig bättre levnadsvillkor. Vill arbetaren inte godvilligt anförtro åt det blinda godtycket hos delvis föga ansvarskännande och ofta även hjärtlösa människor att företräda hans mänskliga existensberättigande under en tid då den nationella organisationen så gott som inte alls bryr sig om honom, måste han ta saken i egen hand. I samma mån som det s. k. nationella borgarståndet, bländat av guldets glans, lägger de svåraste hinder i vägen för denna kamp för livet och inte bara gör motstånd mot, utan ofta direkt saboterar alla försök att förkorta den omänskligt långa arbetstiden, att förbjuda minderårig arbetskraft, att skydda kvinnan, att höja hygienen i arbetslokaler och bostäder - i samma mån tar den klokare juden sig an de, förtryckta. Han blir så småningom fackföreningsrörelsens ledare, och detta så mycket lättare, som han ingalunda i själ och hjärta är angelägen om en verklig förbättring av sociala missförhållanden utan endast om bildandet av en honom blint tillgiven industriell kamptrupp för att nedslå det nationella

337

ekonomiska oberoendet. Ty medan ledningen av en sund socialpolitik ständigt måste röra sig mellan de två riktlinjerna: å ena sidan folkhälsans bevarande, å andra sidan säkerställandet av ett oberoende nationellt näringsliv, så inte bara negligerar juden vid sin strid dessa båda synpunkter, utan gör till på köpet deras avlägsnande till ett livsmål. Han önskar inte, att ett oberoende nationellt näringsliv skall bevaras, utan att det skall tillintetgöras. Till följd därav kunna inga samvetskval hindra honom att som ledare av fackföreningsrörelsen uppställa fordringar, som inte blott skjuta långt över målet, utan vilkas uppfyllelse antingen är praktiskt omöjlig eller betyder ruin för den nationella samhällsekonomien. Han vill inte ha ett sunt kraftigt släkte framför sig utan en viljelös hjord, som är lätt att underkuva. Denna önskan tillåter honom att uppställa de meningslösaste fordringar, som han själv vet vara omöjliga att uppfylla i praktiken och som således inte skulle kunna medföra någon förändring av sakernas tillstånd utan på sin höjd en vild upphetsning av massan. Men det är det han strävar efter, och inte en verklig och ärlig förbättring av dess sociala ställning.

Judarnas ledande ställning inom fackföreningarna kommer att förbli obestridd, intill dess ett enormt upplysningsarbete igångsättes bland de stora massorna och ger dem bättre besked om deras eländiga tillvaro, som aldrig skall upphöra; eller också staten sätter stopp för judarnas vidare framfart. Ty så länge som massans kunskaper förbli så ringa som hittills och staten så likgiltig som nu, skall denna massa städse i första hand följa den, som i ekonomiskt hänseende ger de oförskämdaste löftena. Och häri är juden mästare. Ty hela hans verksamhet hämmas inte av några som helst moraliska betänkligheter.

Den givna följden blir, att han på detta område inom kort slår varje konkurrent ur brädet. I överensstämmelse med hela sin inneboende rovgiriga brutalitet inriktar han samtidigt fack föreningsrörelsen på att använda det brutalaste våld. Den, som

338

med insikt om de judiska lockelserna motstår dessa och visar trots, blir slagen till marken genom terror. Resultatet av en dylik verksamhet är ohyggligt.

Faktiskt krossar juden medelst fackföreningsrörelsen, som kunde vara en välsignelse för nationen, grundvalarna för det nationella näringslivet. Parallellt härmed går den politiska organisationen framåt.

Den samarbetar såtillvida med fackföreningsrörelsen, som denna förbereder massorna för den politiska organisationen, ja, med våld och tvång driver dem in i denna. Den är vidare en ständig finanskälla, ur vilken den politiska organisationen öser pengar till sin ofantliga apparat. Den är kontrollorganet för den enskildas politiska verksamhet och gör drevtjänst vid alla stora politiska demonstrationer. Den arbetar över huvud inte längre för ekonomiska intressen utan ställer sitt viktigaste stridsmedel, arbetsnedläggelsen, till den politiska idens förfogande i form av mass- och generalstrejk.

Genom skapandet av en tidningspress, vars innehall är anpassat efter de minst bildade människornas andliga horisont, få den politiska organisationen och fackföreningsrörelsen slutligen den uppeggande institution, genom vilken nationens understa skikt göres moget för de oförvägnaste handlingar. Det är inte dess uppgift att lyfta människorna upp ur ett lägre tänkesätts träsk till ett högre plan utan att tillmötesgå deras lägsta instinkter. En lika spekulativ som inbringande affär i fråga om den lika tanketröga som ofta anspråksfulla folkmassan.

Det är framför allt denna tidningspress, som genom en fanatisk förtalskampanj gör ned allt, som kan räknas som ett stöd för det nationella oberoendet, en hög kulturell ståndpunkt och nationens ekonomiska självständighet.

Den går med förkärlek till storms mot de karaktärer, som inte vilja böja sig för de judiska maktbegären, eller vilkas geniala egenskaper synas juden som en fara. Ty för att bli hatad av juden är det inte nödvändigt att man bekämpar

339

honom; det räcker med misstanken, att den andre antingen en gång skulle kunna komma på den tanken att bekämpa honom eller på grund av sin överlägsna genialitet bidra att öka styrkan och storheten hos en mot juden fientligt stämd nation.

Hans i dylika ting omedelbara instinkt vädrar den rätta karaktären hos var och en, och hans fiendskap drabbar obönhörligt envar, som inte är samma andas barn. Då juden inte är den angripne utan angriparen, räknar han som sin fiende inte bara den, som angriper, utan också den, som gör motstånd. Och det medel, varmed han försöker nedbryta dylika förmätna men rakryggade själar, heter inte ärlig strid utan lögn och förtal.

Han väjer inte för någonting, och hans genienhet kan ta så jättelika proportioner, att ingen bör förvåna sig, om hos vårt folk personifikationen av djävulen som symbol för allt ont tar levande form av en jude.

Den breda massans okunnighet om judens rätta karaktär och de högre kretsarnas inskränkthet låter folket lätt falla offer för denna judiska lögnkampanj.

Medan de högre kretsarna av medfödd feghet ta avstånd från en människa, som juden överfaller med lögn och förtal, brukar folkets breda lager av idel enfald tro allt. De statliga myndigheterna antingen hölja sig i tystnad eller - och detta är det vanligaste - förfölja, för att göra ett slut på den . judiska presskampanjen, den med orätt angripne, vilket i en dylik tjänstemannaåsnas ögon är liktydigt med hävdande av statens auktoritet och säkerställande av lugn och ordning.

Så småningom lägger sig fruktan för judarnas marxistiska vapen som en mera över anständiga människors sinnen. Man börjar darra för den fruktansvärde fienden och har därmed slutgiltigt blivit hans offer.

k) Judens herravälde i staten synes redan så pass säkerställt , att han nu åter inte bara vågar kalla sig jude utan också hänsynslöst ger fritt lopp åt sina yttersta nationella och politiska

340

tankegångar. En del av hans ras bekänner sig redan helt öppet som ett främmande folk; men detta är åter lögn. Ty medan zionismen försöker inbilla den övriga världen, att judens nationella självkänsla skulle vara tillfredsställd i och med upprättandet av en stat i Palestina, dra judarna ånyo de dumma gojim på det slugaste sätt vid näsan. De ha inte en tanke på att bygga upp en judisk stat i Palestina för att bosätta sig där; de önska endast att för sitt internationella världsbedrägeri ha en autonom organisationscentral, som är undandragen andra staters ingrepp: en tillflyktsort för överbevisade uslingar och en högskola för blivande skojare.

Men det är ett tecken inte bara på deras stigande tillförsikt, utan också på deras känsla av säkerhet, att en del av dem fräckt och öppet dokumenterar sig som judisk ras, medan en annan del ännu är förljugen nog att agera tyskar, fransmän eller engelsmän.

I huru hög grad de redan se segern nalkas, framgår av de fruktansvärda former, deras umgänge med medlemmarna av andra folk antar.

Den svarthårige judeynglingen lurar i timmar med satanisk glädje avspeglad i sitt ansikte på den intet ont anande flickan, som han skändar med sitt blod och därmed rövar från hennes folk. Med alla medel söker han förstöra de rasbiologiska grundvalarna för det folk, han ämnar underkuva. Liksom han själv planmässigt förstör fruar och flickor, drar han sig inte ens för att i största möjliga omfattning nedriva blodskrankorna för andra. Det är och förblir juden, som ställde om, att negern kom till Rhen, alltid med samma baktanke och klara mål: att genom den med nödvändighet inträffande bastardiseringen förstöra den honom förhatliga vita rasen, störta den från dess kulturella och politiska nivå och själv göra sig till dess herre.

Ty ett rasrent folk, som är medvetet om sitt blod, skall aldrig kunna underkuvas av juden. Han skall i evig tid kunna härska endast över bastarder.

341

Därför försöker han planmässigt att sänka rasnivån genom en ständig förgiftning av den enskilda.

Men politiskt börjar han avlösa tanken på demokrati med tanken på en proletariatets diktatur.

I marxismens organiserade massa har han funnit det vapen, som gör att han kan undvara demokratien och i stället tillåter honom att diktatoriskt och brutalt underkuva och regera över folken.

Han arbetar planmässigt på en revolution i tvenne avseenden: ekonomiskt och politiskt.

De folk, som sätta sig till häftigt motstånd mot detta angrepp inifrån, omspinner han tack vare sitt internationella inflytande med ett nät av fiender, hetsar dem till krig och planterar till sist, om så erfordras, revolutionens fana på slagfälten.

Ekonomiskt skakar han staterna så länge, tills de sociala företagen bli oräntabla och skiljas från staten samt ställas under hans finansiella kontroll.

Politiskt vägrar han staten medel till dess självförsörjning, förstör grundvalarna för varje nationellt självhävdande och försvar, tillintetgör tron på ledningen, hånar historien och det förflutna och vräker allt verkligt stort i rännstenen.

Kulturellt fördärvar han konst, litteratur och teater, hånar den naturliga känslan, kullkastar alla begrepp om det sköna och upphöjda, om det ädla och goda, och drar människorna ned till sin egen låga nivå.

Religionen förlöjligas, anständighet och moral framställas som förlegade så länge, tills en nations sista stöd i kampen för tillvaron här på jorden har fallit.

1) Nu börjar den sista stora revolutionen. Medan juden tillkämpar sig den politiska makten, kastar han bort den sista resten av förklädnad. Av den demokratiske folkjuden blir en fullblodsjude och folktyrann. På några få år söker han utrota de nationella bärarna av intelligensen och gör folken mogna för ett ständigt slaveri, genom att beröva dem deras naturliga andliga ledare.

342

Det mest fruktansvärda exemplet härpå erbjuder Ryssland där han med verkligt fanatisk vildhet delvis under omänskliga kval dödat trettio miljoner människor eller låtit dem hungra ihjäl för att tillförsäkra en hop judiska litteratörer och börsbanditer herraväldet över ett stort folk.

Men slutet på det hela är inte bara slutet på friheten för de av juden undertryckta folken utan också slutet för denne folkparasit själv. Efter offrets död dör också vampyren förr eller senare.

*

När vi låta alla orsakerna till det tyska sammanbrottet dra förbi vårt inre öga, kvarstår som den sista och utslagsgivande det faktum, att man inte insett betydelsen av rasproblemet och i synnerhet den judiska faran.

Nederlagen på slagfälten i augusti igI8 hade man lekande lätt kunnat bära. De stodo inte i proportion till vårt folks segrar. Det är inte de, som ha störtat oss, utan vi ha störtats av den makt, som förberedde dessa nederlag genom att sedan decennier tillbaka systematiskt beröva vårt folk deras politiska och moraliska instinkter och krafter, vilka ensamt kunna göra folken dugliga för och berättigade till att existera.

Genom att det gamla riket sorglöst förbisåg frågan om upprätthållandet av vårt folks rasbiologiska grundvalar, ringaktade det också den enda rätt till liv, som existerar här i världen. De folk, som göra eller låta göra sig till bastarder, synda mot den eviga försynens vilja; och det starkare folk, som bereder deras undergång, tillfogar dem därför ingen orätt, utan fullgör blott rättvisans bud. När ett folk inte längre aktar de egenskaper, som givits det av naturen, och som ha sina rötter i blodet, har det inte längre någon rätt att klaga över förlusten av sin jordiska tillvaro.

Allt här på jorden kan förbättras. Varje nederlag kan bli fader till en senare seger, varje förlorat krig orsak till ett senare uppsving; varje nödtid kan befrukta den mänskliga

343

energien, och ur varje förtryck kunna krafter till en ny själslig pånyttfödelse uppstå - så länge blodet hålles rent.

Men den förlorade blodsrenheten förstör den inre lyckan för all framtid, kommer människorna att sjunka för evigt, och följderna därav kunna aldrig mer avlägsnas ur kropp och själ.

När man granskar alla andra problem här i livet och jämför dem med denna enda fråga, då först skall man inse, hur löjligt små de äro geni emot denna. De äro alla begränsade till tiden - men frågan om bibehållandet eller ej av blodsrenheten skall bestå, så länge det finns människor.

Man skall finna, att alla verkligt betydelsefulla förfallssymtom under tiden före kriget kunna föras tillbaka till rasbiologiska orsaker.

Det må röra sig om allmänna rättsfrågor eller om utväxter på det ekonomiska livet, om symtom på kulturell tillbakagång eller politisk urartning, om frågor rörande en förfelad skolundervisning eller pressens dåliga inflytande på de vuxna o. s. v. - alltid och överallt bottna de i den omständigheten, att man inte beaktat det egna folkets rasintressen eller inte märkt en främmande rasfara.

Därför ha också alla reformförsök, alla sociala hjälpaktioner och politiska ansträngningar, allt ekonomiskt uppsving och allt skenbart andligt framåtskridande varit förgäves. Nationen och den organism, som sätter den i stånd att leva och hålla sig kvar här på jorden, nämligen staten, blevo inte i och för sig sundare utan insjuknade i stället märkbart. All skenbar blomstring i det gamla riket kunde inte dölja den inre svagheten, och varje försök till en verklig förstärkning av riket strandade ständigt på att man förbisåg den allra viktigaste frågan.

Det vore felaktigt att tro, att anhängarna av de olika politiska riktningar, som försökte sina kurer på den tyska folkkroppen, ja, att ens alla ledarna i och för sig voro dåliga eller

344

ondskefulla människor. Deras verksamhet var dömd att bli ofruktbar endast därför, att de i gynnsammaste fall på sin höjd såga de yttre tecknen på det allmänna insjuknandet och försökte bekämpa dessa, men voro blinda för orsaken. Den, som på allvar följer det gamla rikets politiska utvecklingslinje, måste vid lugn eftertanke inse, att det inre förfallet var i full gång redan vid den tid, då den tyska nationen blev enig och därmed ett yttre uppsving började. Trots alla skenbara politiska framgångar och trots ökad rikedom försämrades det allmänna läget från år till år: Också riksdagsmannavalen varslade genom de marxistiska rösternas tillväxt om det alltjämt närmare ryckande inre och därmed också yttre sammanbrottet. Alla de s. k. borgerliga partiernas framgångar voro värdelösa, inte bara emedan de inte ens vid s. k. borgerliga valsegrar förmådde hämma den marxistiska flodens siffermässiga stigning, utan framför allt emedan de själva redan buro förruttnelsens baciller inom sig. Utan att ana det hade den borgerliga världen själv blivit infekterad av de marxistiska föreställningarnas likgift, och dess motstånd bottnade ofta snarare i äregiriga ledares konkurrensavund än i ett principiellt avvisande från de motståndares sida, vilka voro beslutna att kämpa till det yttersta. En enda kämpade under dessa långa år med orubblig energi, och det var juden. Hans Davidsstjärna steg allt högre i samma mån som vårt folks vilja till självbevarelse svann.

I augusti 1914 var det därför ej heller ett stridsglatt folk, som stormade fram på slagfältet; det var blott ett sista uppflammande av den nationella självbevarelsedriften inför den fortskridande pacifistiskt-marxistiska förlamningen av vår folkkropp. Då man inte ens i dessa skickelsedigra dagar upptäckte den inre fienden, var allt yttre motstånd förgäves, och försynen gav inte sin belöning åt det segerrika svärdet utan följde den eviga vedergällningens lag.

I medvetandet härom måste prägeln ges åt den nya rörelses grundsatser och tendens, vilka enligt vår övertygelse en-

345

samma förmå inte bara hejda det tyska folkets tillbakagång, utan också skapa de granitfasta grundvalar, på vilka en gång en stat kan bestå, som inte utgör en folkfrämmande mekanism av ekonomiska intressen utan en nationell organism: 

En germansk stat
av tysk nationalitet.

   

Index

---

HOME

---

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER Svenska English German French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER French English German Italian Spanish. Norsk

The Jewish plans! The Jewish Plots! Must Germany Perish? A Jewish plan for the extinction of the German nation and the total eradication from the earth, of all her people!

---

Judaism =Racism, Domination, Dccupation | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish |

---

The Protocols of Zion | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish | Italian | Danish |

---