Federalismen som förklädnad Min Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

FEDERALISMEN SOM FÖRKLÄDNAD

Under vintern 1919 och ännu mer på våren och sommaren 1920 tvingades det unga partiet att taga ställning till en fråga, som redan under kriget fått en utomordentlig betydelse. I det avsnitt av detta arbetes första del, där jag i korthet skildrar de tecken, som för mig personligen visade hän mot ett hotande sammanbrott för Tyskland, har jag påpekat den speciella propaganda, som engelsmän och fransmän bedrevo för att vidga den gamla klyftan mellan söder och nord. Tidigt på våren 1915 döko de första organen upp, som hade till uppgift att bedriva systematisk hetspropaganda mot Preussen som ensamt skyldigt till kriget. Inemot 1916 hade systemet fulländats på ett lika genialt som avskyvärt sätt. Försöken att hetsa upp sydtyskarna mot nordtyskarna vädjade till de lägsta instinkterna och började redan efter kort tid bära frukt. Man måste rikta den förebråelsen mot dem, som sutto på de avgörande posterna, såväl i regeringen som i arméledningen - särskilt i den bajerska - att de i förblindad pliktförgätenhet inte inskridit mot denna propaganda med tillbörlig beslutsamhet, en förebråelse, som de ej kunna gendrive. Tvärtom, en del tycktes åse det hela utan större obehag. De voro kanske nog inskränkta att tro, att en sådan propaganda inte bara skulle sätta stopp för det tyska folkets utveckling till en enhet utan även samtidigt ;e de federativa krafterna ökat spelrum. Men knappast någonsin i historien har en illvillig uraktlåtenhet hämnat sig värre. Den försvagande stöt, man trodde sig rikta mot Preussen, träffade hela Tyskland. Följden blev, att sammanbrottet påskyndades, 199
ett sammanbrott, som visserligen slog hela Tyskland i spillror men kanske ändå mest de olika delstaterna.

I den stad, där det slugt underblåste hatet mot Preussen rasade som häftigast, bröt den första revolutionen ut och det mot ett kungahus, som var besläktat med Preussens.

Nu vore det visserligen felaktigt att tro, att denna uppagiterade anti-preussiska stämning enbart kan tillskrivas den fientliga krigspropagandan och att det inte skulle finnas några ursäkter för dem, som gripits av den. Det sätt varpå vår krigshushållning organiserats och med sin fullkomligt vanvettiga centralisering behärskade - och utarmade - hela vårt land, var nog en av huvudorsakerna till denna anti-preussiska stämning. Ty ett krigsföretag, som nu en gång hade sin central i Berlin, identifierade den vanlige, enkle mannen med Berlin, och Berlin var detsamma som Preussen. Att sedan de, som organiserat detta utplundrings- eller s. k. krigsföretag, varken voro berlinare eller preussare, endast få av dem över huvud taget tyskar, hade ingalunda gått upp för gemene man. Han såg blott de grova misstag och de ständiga övergrepp, som dessa till rikshuvudstaden förlagda krigsinstitutioner begingo, och överflyttade helt begripligt hela sitt hat på denna rikshuvudstad och samtidigt på Preussen, så mycket mer, som från visst håll inga åtgärder vidtogos, vilket i stället hälsades gned ett stilla leende.

Juden var alltför klok att inte redan på det stadiet förstå , att den skändliga utplundring av det tyska folket, som han bedrev under krigsföretagets täckmantel, till slut med natur nödvändighet måste uppkalla motstånd. Så länge det inte grep honom själv om strupen, behövde han ingenting frukta. Men ville man förhindra att massornas förtvivlan och hat bringades till utbrott mot utsugningen, fanns ingen bättre väg än att vända deras vrede åt annat håll och där låta den få sitt utlopp.

Låt bara lugnt Bajern vända sig mot Preussen och Preussen mot Bajern, ju häftigare desto bättre! Ju hetare striden blev; desto säkrare blevo judarna. Uppmärksamheten avleddes så
200
fullständigt från den internationella folkrötan, att man tycktes ha tömt den. Och när försiktiga element, som naturligtvis voro talrikt företrädda även i Bajern, manade till förstånd, självprövning och återhållsamhet och det därigenom blev fara för, att den förbittrade kampen skulle lägga sig,. behövde juden i Berlin bara sätta i gång en ny provokation och sedan invänta resultatet. Alla, som drogo fördel av striden mellan söder och nord, störtade sig ögonblickligen över varje sådan tilldragelse och blåste, tills upprorets glöd åter flammande upp i klar låga.

Det var ett skickligt och raffinerat spel, som juden bedrev under denna tid, för att ständigt sysselsätta de tyska stammarna och avvända deras uppmärksamhet från den grundliga utplundring, han samtidigt utsatte dem för.

Sedan kom revolutionen.

Även om genomsnittsmannen, i synnerhet den mindre bildade kälkborgaren och arbetaren, ännu fram till 1918, närmare bestämt november detta år, inte riktigt kunde genomskada det verkliga förloppet av striden mellan de tyska stammarna, framför allt i Bajern, och dess oundvikliga följder, så måste åtminstone den del, som kallade sig "nationell" ha förstått det, när revolutionen bröt ut. Ty knappt hade kuppen lyckats, förrän den bajerska revolutionens organisatör och ledare uppträdde som talesman för bajerska intressen. Den internationelle juden Kurt Eisner började spela ut Bajern mot Preussen. Men det var väl tämligen tydligt, att just denne oriental, vilken ständigt drev omkring i hela Tyskland som veritabel tidningsmurvel, var den som minst lämpade sig att vinna bajerska intressen.

Bajern var nog för honom det likgiltigaste, som fanns i Guds vida värld.

När Kurt Eisner gav den bajerska resningen en mot det övriga riket medvetet riktad udd, så handlade han inte det ringaste ur bajerska synpunkter utan blott som ombud för judendomen. Han utnyttjade det bajerska folkets instinkter och aversioner för att lättare kunna krossa Tyskland. Ty ett
201
raserat rike hade lekande lätt kunnat bli ett byte för bolsjevismen.

Den av honom använda taktiken fullföljdes även efter hans död. Marxismen, som alltid överöst de enskilda tyska staterna och deras furstar med det blodigaste hån, vädjade nu som "oavhängigt parti" till just de känslor och instinkter, som hade sina starkaste rötter i furstehus och delstater.

Rådsrepublikens kamp mot de anryckande befrielsetrupperna framställdes i propagandan i främsta rummet som "de bajerska arbetarnas kamp" mot den preussiska militarismen. Endast därför kan man också förstå, varför inte rådsrepublikens störtande i München, liksom på andra håll i Tyskland ledde massorna till besinning utan tvärtom till en ännu större förbittring och hätskhet mot Preussen.

Den skicklighet, varmed bolsjevikagitatorerna förstodo att framställa rådsrepublikens avskaffande som en seger för den preussiska militarismen över det antimilitaristiskt och antipreussiskt sinnade tyska folket, bar rik frukt. Medan Kurt Eisner vid valen till den lagstiftande bajerska lantdagen inte kunde samla ens tiotusen anhängare och det kommunistiska partiet t. o. m. stannade under tretusen, ökade båda partierna tillsammans till nästan hundratusen väljare efter rådsrepublikens sammanbrott.

Redan nu började jag min kamp mot de tyska stammarnas vanvettiga inbördesstrid.

Jag tror knappast, att jag någonsin företagit mig något mindre populärt än det motstånd, jag då reste mot den antipreussiska hetsen. Redan under rådsperioden hade de första massmötena i München ägt rum, vid vilka hatet mot det övriga Tyskland och i synnerhet Preussen piskats upp till en sådan höjd, att det var förbundet med livsfara för en nordtysk att bevista ett sådant möte, och ofta slutade dessa demonstrationer med ett vansinnigt skri: "Bort från Preussen!" - "Ned med Preussen!" - "Krig mot Preussen!", en stämning, som en särskilt lysande företrädare för de bajerska anspråken i den tyska
202
riksdagen sammanfattade i stridsropet: "Hellre dö som bajrare än råka i det preussiska fördärvet!"

Man måste ha varit med på mötena under den tiden för att kunna förstå, vad det innebar för mig själv, när jag för första gången, omgiven av en handfull vänner, vid ett möte i Löwenbräukeller i München tog till orda mot detta vansinne. Det var krigskamrater, som då gav mig sitt bistånd, och man kan kanske sätta sig in i de känslor vi erforo, när en folkmassa, som förlorat allt förstånd, vrålade mot oss och hotade att slå oss till marken, en folkmassa, vilken när vi försvarade fosterlandet, till ojämförligt största delen hade drivit omkring i hemorten eller det besatta området bakom fronten som desertörer och fega stackare. För mitt vidkommande medförde dessa uppträden, att min trogna skara riktigt svetsades samman och snart var mig hängiven i liv och död.

Dessa strider, som ständigt upprepades och fortsatte under hela år 1919, tycktes bli ännu häftigare under slutet av 1920. Det fanns möten - särskilt erinrar jag mig ett, som hölls i Wagnersalen vid Sonnenstrasse i München - när min skara, som vuxit till under tiden, fick uppleva de hårdaste duster. Det slutade ganska ofta med, att man misshandlade, slog omkull samt trampade under fötterna. dussintals av mina anhängare, och slutligen kastade man ut dem ur salen mera döda än levande.

Den kamp, jag börjat fullkomligt ensam, med stöd endast av mina krigskamrater, den fördes nu vidare av den unga rörelsen som en, jag vågar nästan säga, helig uppgift.

Än i denna dag är jag stolt över att kunna säga, att vi nästan enbart med stöd av våra bajerska anhängare långsamt men säkert förberedde slutet på denna blandning av dumhet och förräderi. Jag säger dumhet och förräderi därför, att jag sannerligen är övertygad om, att massan av medlöpare i själva verket var välsinnad och dum, men inte vill räkna organisatörerna och anstiftarna någon enfald till godo. Jag betraktade dem då, och gör det än i dag, som förrädare, besoldade och
203
betalade av Frankrike. I ett fall, nämligen Dorten, har ju historien redan hunnit uttala sin dom.

Den skicklighet, varmed man förstod att dölja de verkliga avsikterna, gjorde saken särskilt farlig. Man sköt nämligen federalistiska syften i förgrunden som de enda motiven. Men det ligger ju i öppen dag, att underblåsningen av hatet mot Preussen inte hade någonting med federalismen att skaffa. En verksamhet i federativ riktning, som arbetar på att upplösa eller uppdela en redan existerande förbundsstat, är förvisso en ganska märklig företeelse. Ty en ärlig federalist, som inte citerar den bismarckska rikstanken bara som. en lögnaktig fras, torde inte i samma andedrag vilja avskilja delar av den preussiska stat, Bismarck skapade eller i varje fall fulländade, än mindre torde han vilja offentligen ge sådana strävanden sitt understöd. Om ett konservativt preussiskt parti hade understött eller t. o. m. offentligen fordrat och begärt, att Franken skulle avskiljas från Bajern, hur skulle man inte då ha skriat i München. Med allt detta för ögonen måste det göra en ont om de ärligt federalistiskt sinnade naturer, som inte hade genomskådat detta fördömda bedrägeri; de voro först och främst den bedragna parten. När den federativa tanken drogs ned på detta sätt, grävde dess egna anhängare dess grav. Man kan inte lämpligen propagera för en federalistisk nygestaltning av riket, samtidigt som man nedsätter, skymfar och smutskastar den mest betydande medlemmen i den blivande statsbyggnaden, alltså gör honom omöjlig som medlem i förbundet. Att det var federalismen, som låg dem om hjärtat, blev så mycket otroligare av den omständigheten, att de s. k. federalisterna riktade sin kamp mot just Preussen, som minst kan ställas i förbindelse med novemberdemokratin. Ty "federalisternas" kamp riktade sig inte mot fäderna till den weimarska författningen, vilka för övrigt själva till största delen voro sydtyskar och judar, utan mot det gamla konservativa Preussens representanter, alltså den weimarska författningens antipoder. Att man särskilt aktade sig för att angripa juden, är
204
inte ägnat att förvåna, utan ger kanske nyckeln till hela gatan.

Liksom juden före revolutionen förstod att avleda uppmärksamheten från sina krigsföretag, eller snarare från sig själv, och förstod att stämma om massan, i synnerhet vända det bajerska folket mot Preussen, så måste han nu efter revolutionen hitta på något sätt att maskera det nya och tio gånger större roffartåget. Och åter lyckades han hetsa, i detta fall Tysklands s. k. nationella element mot varandra, det konservativt inställda Bajern mot det likaledes konservativt orienterade Preussen. Och han fullföljde sin aktion på det mest slipade sätt. ensam höll han trådarna till rikets öde i sina händer och han kunde provocera så grova och taktlösa övergrepp, att blodet måste råka i svallning på alla, som varje gång drabbades av dem. Men aldrig var juden föremålet, alltid den tyske brodern. Bajraren såg ej det Berlin, som utgöras av fyra miljoner idogt arbetande, flitiga, skapande människor utan det lata, upplösta Berlin, det värsta Westen*. Men hans hat vändes ej mot detta Westen utan mot den "preussiska" staden.

Det var verkligen ofta så, att man kunde bli förtvivlad. Denna judens skicklighet att avleda den offentliga uppmärksamheten från sig själv och rikta den åt annat håll, kan man studera än i dag.

År 1918 kunde man absolut inte tala om en planmässig anti-semitism. Jag erinrar mig ännu de svårigheter, man stötte på, bara man tog ordet "jude" i munnen. Antingen stirrade folk dumt på en, eller också gjorde man häftigt motstånd. Våra första försök att visa på den verklige fienden, tycktes nästan utsiktslösa, och endast mycket långsamt började uppfattningen ändra sig.

Hur förfelat än "Skydds- och anfallsförbundet" var till sin organisatoriska uppläggning, så var det i alla fall dess förtjänst, att judefrågan som sådan åter togs upp. Under vintern

*De eleganta nöjeskvarteren. Övers. anm.
205
1918-19 började i varje fall något, som liknade antisemitism, att långsamt slå rot. Senare har visserligen den nationalsocialistiska rörelsen drivit fram judefrågan på ett helt annat sätt. Den har framför allt lyckats draga fram detta problem ur de högre och lägre borgerliga skiktens begränsade krets och förvandla den till bärande motiv för en hel folkrörelse. Men det hade knappast lyckats skänka det tyska folket denna stora, enande kamptanke, förrän juden också satte sig till motvärn. Han tillgrep sitt gamla medel. Med otrolig snabbhet kastade han oenighetens brandfackla och sådde tvedräkt inom själva folkrörelsen. Den enda möjligheten att rikta den offentliga uppmärksamheten på andra problem och avvärja den samlade anstormningen mot judendomen låg, som förhållandena nu voro, i att väcka till liv den ultramontana frågan om katolicism och protestantism och all den tvedräkt, den med förde. De män, som slungade ut denna fråga bland vårt folk, ha försyndat sig mot det så djupt, att de aldrig kunna sona det. Juden har i varje fall uppnått det mål, han ville; katoliker och protestanter föra ett lovande krig mot varandra, och den ariska mänsklighetens och hela kristenhetens dödsfiender, skratta i mjugg.

Liksom juden en gång förstod att under åratal sysselsätta den offentliga meningen med kampen mellan federalism och unitarism och på så sätt trötta ut den, medan han schackrade bort vår nations frihet och förrådde vårt fosterland åt den internationella storfinansen, så har han nu fått det därhän, att de båda tyska konfessionerna löpa till storms mot varandra, medan bådas grundvalar sönderfrätas och undermineras av den internationella världsjudens gift.

Man bör iakttaga de förödelser, som den judiska uppblandningen ständigt förorsakar vårt folk och sedan betänka, att denna blodförgiftning kan avlägsnas ur vår folkkropp först, efter århundraden, om ens någonsin; man bör vidare betänka, hur denna rasupplösning drar ned och tillintetgör vårt tyska folks sista ariska värden, varför vår kraft som kulturbärande
206
nation är stadd i synbart återtåg och vi löpa fara att åtminstone, vad storstäderna beträffar, komma dit Syditalien redan nått. Detta förpestande av vårt blod, vilket hundratusentals av vårt folk förbigår som i blindo, bedrivas systematiskt av juden. Planmässigt skända dessa svarta folkparasiter våra oerfarna, unga, blonda flickor och förstöra därmed något, som aldrig kan ersättas. Båda, ja, båda de kristna konfessionerna äro likgiltiga åskådare till detta oskärande och denna förstörelse av en ädel och enastående organism, som skänkts jorden genom Guds nåd. Men jordens framtid hänger inte på, om protestanterna besegra katolikerna eller vice versa stan huruvida den ariska människan kommer att leva kvar eller dö ut. Och ändock kämpa de båda konfessionerna i dag ingalunda mot den ariska människans förintare utan söka i stället förgöra varandra. Just de, som ha en folklig inställning, borde känna det som en helig plikt, att var och en inom sin konfession sörja för, att man inte bara talar om Guds vilja utan även försöker uppfylla den och inte tillåter, att Guds verk skändas. Ty Guds vilja var det, som en gång gav människorna deras gestalt, deras väsen och anlag. Den som förstör hans verk, uppreser sig mot Herrens skapelse, mot den gudomliga viljan. Därför må var och en verka, just inom sin egen konfession, och var och en må känna det som sin första och heligaste plikt att taga ställning till den, som i sin verksamhet, i ord eller handling träder ut ur sin egen trosgemenskap och försöker leta sig in i den andra. Ty kampen mot en konfessions väsensegenart betyder i Tyskland, med dess religiösa söndring, obönhörligen ett utrotningskrig mellan de båda bekännelserna. Våra förhållanden tillåta på denna punkt ingen jämförelse med vare sig Frankrike, Spanien eller Italien. I alla dessa tre länder kan man t. ex. proklamera en kamp mot klerikalismen eller ultramontanismen utan att man därför behöver befara, att det franska, spanska eller italienska folket, som sådant, faller isär. Något dylikt får man däremot inte företaga sig i Tyskland, där även protestanterna säkerligen skulle blanda sig i striden.
207
Det som på andra håll endast skulle få karaktären av katolikernas försvar geni emot sina egna biskopars politiska övergrepp, skulle här genast bli detsamma som ett protestantismens angrepp mot katolicismen. Det man kan fördraga från de egna trosfrändernas sida, även om det är orättvist, det reagerar man genast emot, om angriparen kommer från en annan trosgemenskap. Detta går så långt, att även människor, som i och för sig utan vidare vore beredda att avskaffa ett uppenbart missförhållande inom sin egen religiösa gemenskap, genast avböja något sådant och vända sitt motstånd utåt, om en sådan förändring rekommenderas eller påfordras från ett håll, som ej tillhör deras egen krets. De känna det som ett både oberättigat, otillåtligt och opassande försök att blanda sig i förhållanden, som inte angå vederbörande. Sådana försök urskuldas inte ens, om de motiveras med den högre rätt, som ligger i den nationella gemenskapens intressen, ty nu för tiden ligga de religiösa känslorna alltid djupare än allt, som är ändamålsenligt ur nationell och politisk synpunkt. Och detta förhållande blir inte annorlunda, om man driver in de båda bekännelserna i ett förbittrat ömsesidigt krig. En förändring kan inträda endast om man genom ömsesidig fördragsamhet skänker nationen en framtid, som i sin storhet så småningom kommer att verka försonande även på detta område.

Jag tvekar inte att säga, att jag betraktar de män, vilka f. n. söka draga in den nationella rörelsen i de religiösa stridigheterna, som värre fiender till mitt folk än vilken internationellt inställd kommunist som helst. Ty den nationalsocialistiska rörelsen är just kallad att omvända en sådan. Men den i rörelsens egna led, som arbetar på att avlägsna den från dess verkliga uppgift, han handlar i allo förkastligt. Han är - om medvetet eller ej, det spelar ingen roll - en förkämpe för judiska intressen. Ty f. n. ligger det i judarnas intresse att låta den nationella rörelsen förblöda i en religiös kamp i samma ögonblick, den börjar bli farlig för judarna. Och jag betonar uttryckligen orden "låta förblöda". Ty endast en historiskt
208
fullständigt obildad man kan föreställa sig, att han i dag med denna rörelse äger möjlighet att lösa en fråga, som stora statsmän under århundraden brytt sina hjärnor med.

För övrigt tala fakta för sig själva. De herrar, som år.1924 plötsligt upptäckte, att kampen mot ultramontanismen var rörelsens främsta uppgift, de skadade inte ultramontanismen utan den folkliga rörelsen. Jag måste också bestämt anmäla en avvikande mening, när något omoget brushuvud i den nationella rörelsens led tror sig kunna åstadkomma det, som inte ens Bismarck förmådde. Det är och måste förbli en absolut plikt för den nationalsocialistiska rörelsens högsta ledning att på det skarpaste göra front mot varje försök att blanda in rörelsen i sådana stridigheter. Den måste ögonblickligen ur rörelsens led avlägsna sådana som propagera för ett dylikt syfte. Faktiskt hade också detta lyckats ända till hösten 1923. I vår rörelses led kunde den mest rättrogne protestant stå sida vid sida med den mest rättrogne katolik utan att någonsin behöva råka i ringaste konflikt med sitt religiösa samvete. Den väldiga gemensamma kamp, som båda förde mot den ariska mänsklighetens förstörare, hade tvärtom lärt dem att ömsesidigt uppskatta och akta varandra, och ändock utkämpade rörelsen just dessa år sina häftigaste strider med centrumpartiet, men naturligen aldrig av religiösa skäl utan enbart av nationella, nationalekonomiska och rasbiologiska. Vår framgång talade för oss då, liksom den vittnar mot alla klokhuvudena nu.

Under de senaste åren har det mången gång gått så långt , att folkliga kretsar av sin konfessionella splittring drivits till en så gudsförgäten förblindelse, att de inte märkte, hur vansinnigt deras handlingssätt varit, ens när ateistiska marxist tidningar började uppträda som sakförare för religiösa tros samfund och slänga omkring sig med uttalanden, som ofta voro mer än lovligt enfaldiga; allt bara för att 'kompromettera än den ena, än den andra sidan och hålla striden vid liv.

Men en sådan kallelse till strid kan betyda livsfara, i synnerhet när det är fråga om ett folk som det tyska, vilket under
209
sin långa historia redan ofta visat sig i stånd att slåss till sista blodsdroppen för fantomer. Just så har vårt folks uppmärksamhet alltid avletts från de frågor, som haft någon verklig betydelse för dess existens. Medan vi förtärde varandra i religiösa stridigheter, försonades den övriga världen. Och medan den folkliga rörelsen funderar över, om den ultramontana faran var större än den judiska eller omvänt, förstör juden de rasbiologiska grundvalarna för vår existens och utrotar därigenom för alltid vårt folk. I fråga om dylika "folkliga" kämpar kan jag endast med uppriktigaste hjärta önska den nationalsocialistiska rörelsen och därmed också det tyska folket: "Herre, bevare det från sådana vänner, och det skall snart förgöra sina fiender!"
*
Den strid mellan federalism och unitarism, som judarna så slugt underblåste under åren 1919-21 och framåt, tvingade den nationalsocialistiska rörelsen att taga ställning till de väsentliga problem, som frågan inrymmer, även om den för övrigt inte hade något vidare intresse för frågan. Skall Tyskland vara en förbunds- eller en enhetsstat och vad menar man i praktiken med dessa uttryck? Mig förefaller det, som den andra frågan skulle vara den viktigaste, dels emedan den är grundläggande för förståelsen av hela problemet, dels emedan den kan verka både upplysande och utjämnande.

Vad är en förbundsstat?

Med en förbundsstat förstå vi en förening av suveräna stater, som av fri vilja sammansluta sig i kraft av sin suveränitet och därvid avstå den del av denna, som möjliggör och garanterar det gemensamma förbundet.

Denna teoretiska formulering passar i praktiken inte fullkomligt in på någon av de förbundsstater, som i dag existera på jorden. Allra minst på Förenta staterna, där man, beträffande det största antalet av de enskilda staterna, aldrig kan tala om någon ursprunglig suveränitet då många av dem under
210
tidens gång så att säga införlivats med unionens område. Det är alltså i de flesta fall fråga om områden, som bildats av förvaltningstekniska skäl och många gånger avgränsats med en linjal, områden som tidigare inte ägt statlig suveränitet och ej heller kunnat det. Ty det var inte dessa stater som bildade unionen utan det är unionen, som skapat många av dessa s. k. stater. Den mycket omfångsrika självbestämmanderätt, som man då gav eller tillerkände de enstaka territorierna, är i full överensstämmelse med detta statsförbunds hela väsen men betingas även av de stora arealerna, som nästan kunna mäta sig med en hel kontinent. I fråga om de enskilda staterna i unionen kan man således inte tala om någon statlig suveränitet stan endast om författningsmässigt fastställda rättigheter eller hellre befogenheter.

Ovanstående formulering passar inte heller fullständigt in på Tyskland. Detta fastän de enskilda staterna först hade existerat som suveräna stater och riket sedan bildats av dem. Men riket bildades ej med de enstaka staternas fria vilja eller genom någon gemensam aktion från deras sida utan det var en av dessa stater, Preussen, som genomdrev sin hegemoni. Redan de stora territoriella olikheterna mellan de tyska staterna omöjliggör en jämförelse med t. ex. Förenta staterna. Skillnaden i storlek mellan de mycket små tyska delstater, som en gång funnos, och de större och största, pekar på olikheten i prestationer och andel i rikets grundande, förbundsstatens bildning. Men faktiskt kunde man inte heller i fråga om de flesta av dessa stater tala om en verklig suveränitet. Ordet statssuveränitet var ingenting annat än en officiell fras. I själva verket hade man såväl tidigare som i våra dagar avskaffat många av dessa stater och därmed ådagalagt den svaghet, som utmärkte dessa ''suveräna" företeelser.

Jag skall inte här sysselsätta mig med enskildheterna i dessa staters historiska uppkomst, jag vill bara påpeka, att de i nästan intet fall ägde gränser, som motsvarade de olika stammarna. De äro rent politiska bildningar och sträcka för det
211
mesta sina rötter ned i en tid, då det tyska riket befann sig i den sorgligaste vänmakt och vårt tyska fosterland led av en splittring, som förorsakade denna vanmakt och omvänt själv betingades av den.

Efter allt detta rättade sig även, åtminstone delvis, det gamla rikets författning, i det den inte medgav lika representation åt delstaterna i förbundsrådet utan vid rikets bildande företog graderingar, motsvarande de enstaka staternas storlek, faktiska betydelse och förmåga.

När delstaterna avstodo en del av sin suveränitet för att möjliggöra rikets bildande, var det inte mest, av fri vilja. För övrigt existerade i de flesta fall knappast någon högre bestämmanderätt eller också hade den undertryckts av den preussiska övermakten. Men Bismarck handlade inte efter principen att överflytta på riket allt, vad man kunde taga ifrån delstaterna, utan endast så mycket, som riket oundgängligen behövde. En lika måttfull som vis princip, vilken både tog den största hänsyn till sedvana och tradition och förskaffade den nya statsbildningen de olika riksdelarnas kärlek och hängivna medverkan. Men det är fullkomligt felaktigt att tillskriva detta Bismarcks beslut hans övertygelse, att riket givits för all framtid tillräckliga rättigheter. En sådan övertygelse hyste Bismarck ingalunda. Tvärtom! Han ville bara överlämna åt framtiden, vad som hade varit svårt att genomföra och förlika sig med för tillfället. Han hoppades på tidens långsamt utjämnande inverkan och på det tryck, som utvecklingen själv utövar, vilket han tilltrodde större kraft i längden än ett försök att genast bryta de enskilda staternas motstånd. Ett utomordentligt bevis för storheten i hans statskonst! Ty i verkligheten undergår rikets suveränitet en ständig ökning på bekostnad av delstaternas. Tiden har fullbordat det, som Bismarck hoppades av den.

Med Tysklands sammanbrott och den monarkistiska statsformens fall, har denna utveckling med naturnödvändighet påskyndats. Eftersom de enskilda tyska staternas existens
212
vilade på rent politiska grundvalar mera än på de olika stammarna, måste dessa staters betydelse smälta ihop till ett intet, i samma ögonblick den monarkistiska statsform och de dynastier, som förkroppsligade deras politiska utveckling, försvunno. En stor del av dessa stater förlorade därigenom sin inre mening så fullständigt, att de själva avstodo från sin självständighet och av rena lämplighetsskäl sammanslöto sig med andra eller frivilligt gingo upp i större; det mest slående beviset för, hur obetydlig dessa småstaters faktiska suveränitet var och hur litet de uppskattades t. o. m. av sina egna medborgare.

Undanröjandet av den monarkistiska statsformen och dess anhängare har således givit rikets karaktär av förbundsstat en allvarlig stöt och detsamma ha de förpliktelser, som "freds"-fördraget medförde, gjort i ännu högre grad.

Den självständighet i finansfrågor, som delstaterna tidigare ägt, gick således helt naturligt förlorad till riket, när detta genom nederlaget i kriget pålades finansiella förpliktelser, som aldrig kunnat fyllas enbart genom delstaternas enskilda bidrag. De ytterligare åtgärder, som bestodo i att riket övertog post och järnvägar, voro nödvändiga konsekvenser av den förslavningspolitik, som fredsfördragen infört geni emot vart folk. Riket måste sätta sig i odelad besittning av ständigt nya värden för att kunna uppfylla de förpliktelser, som de ständigt stegrade kraven fordrade.

Detta rikets övertagande av förvaltningen försiggick ofta under vansinniga former, fast det ju var en i och för sig logisk och självklar utveckling. Och skulden hade de partier och män, som inte ens gjorde allt vad de kunde för att föra kriget till ett lyckligt slut. I Bajern var det särskilt de partier, vilka under kriget med fullföljandet av sina egna egoistiska mal tillfogade rikstanken en skada, som sedan måste gottgöras tio gånger om, när denna höll på att förintas. Historien hämnat sig! Sällan kommer himlens straff så snabbt som i detta fall. Samma partier, som få år förut hade satt sina enskilda staters
213
intressen före rikets - detta särskilt i Bajern - fingo nu uppleva, hur riksintresset under händelsernas tryck förintade delstaternas existens. Allt genom deras egen förskyllan.

Ett hyckleri utan like är det, när man inför väljarmassorna (det enda håll, åt vilket de nutida partiernas agitation riktar sig) klagar över, att delstaterna förlorat sin suveränitet, samtidigt som dessa partier utan undantag överbjuda varandra i en uppfyllelsepolitik, vars yttersta konsekvenser naturligtvis måste medföra djupgående förändringar i Tysklands inre konstitution. Bismarcks rike var utåt fritt och obundet. Finansiella förpliktelser av så tungt vägande och improduktiv art som dagens Dawes-Tyskland har att dragas med ägde detta rike inte. Men rikets befogenhet i avseende å det inre inskränkte sig också till det nödvändigaste. Därför kunde det mycket väl undvara finansiella befogenheter och leva av delstaternas bidrag. Det säger sig självt, att delstaternas suveränitet, parad med förhållandevis ringa ekonomiska skyldigheter mot riket, gjorde de enskilda staterna gynnsamt stämda mot riket. Men det vore oriktigt och falskt att driva den satsen, att den avoghet mot riket, som numera förefinnes hos delstaterna, blott vore att tillskriva deras ekonomiska beroende. Så ligger saken verkligen inte till. Den minskade entusiasmen för rikstanken bör inte så mycket tillskrivas förlusten av suveräniteten utan snarare det eländiga sätt, varpå riket företräder det tyska folket för närvarande. Trots alla hyllningar för riksbaneret och författningen, har riket förblivit främmande för folkets hjärta. Republiken kan nog med sina skyddslagar avskräcka från angrepp på de republikanska institutionerna, men den kan aldrig vinna en enda tysks tillgivenhet. Just denna flödande omsorg från republikens sida att med paragrafer och tukthus skydda sig mot sina egna medborgare, innebär den mest förintande kritik och dom över institutionen i dess helhet.

Men det påstående, som vissa partier bruka föra fram, att den tilltagande oviljan mot riket skulle vara att tillskriva dess övergrepp mot vissa av delstaternas rättigheter, är osant även
214
av ett annat skäl. Även om riket inte hade genomfört någon utvidgning av sina befogenheter, så skall man inte tro, att delstaternas kärlek till riket vore större, om alla avgifter till riket förbleve desamma som nu. Tvärtom: om delstaterna skulle bli tvungna att dragas med så stora pålagor, som riket behöver för att fylla slaveridiktatens krav, så skulle fientligheten mot riket vara ännu större. Det skulle inte bara bli mycket svårt att driva in delstaternas bidrag till riket, det skulle nog t. o. m. behövas direkta tvångsmedel. Ty när republiken nu en gång står på fredsfördragens grund och varken har mod eller vilja att bryta dem, måste den räkna med sina förpliktelser. Men skulden till detta ha ännu en gång endast de partier, som oavbrutet inbilla de tåliga väljarmassorna, att det är nödvändigt att delstaterna behålla sin självständighet men samtidigt understödja en rikspolitik, vilken med nödvändighet måste leda till, att delstaternas s. k. högre bestämmanderätt försvinner.

Jag säger med nödvändighet, därför att det bestående riket inte har någon annan möjlighet att komma ifrån de bördor det dragit på sig genom en vansinnig in- och utrikespolitik. Varje missgrepp föder ett nytt, och varje skuld, som riket ådrager sig genom sitt brottsliga sätt att utåt företräda tyska intressen, måste inom landet utjämnas med ett starkare tryck nedåt. Detta åter påskyndar avskaffandet av delstaternas alla rättigheter för att förhindra varje möjlighet till uppkomsten av något motstånd.

Man kan generellt konstatera en karakteristisk skillnad mellan den nutida rikspolitiken och den tidigare: Det gamla riket utmärktes av frihet inåt och styrka utåt, medan republiken utåt visar svaghet samtidigt som den undertrycker sina medborgare. I båda fallen utgör det ena en förutsättning för det andra: Den kraftfulla nationalstaten behöver inåt färre lagar till följd av den större kärlek och tillgivenhet, den åtnjuter från sina medborgare, den internationella slavstaten kan endast med våld få sina medborgare att fullgöra sina skyldig-
215
heter. Talet om "fria medborgare" är en av den nuvarande regimens största oförskämdheter. Sådana fanns det endast i det gamla Tyskland. Republiken är en utlandets slavkoloni och har inga medborgare utan på sin höjd undersåtar. Därför äger den inte heller någon national flagga utan endast ett varumärke, som införts och skyddas genom myndigheternas lagar och förordningar. Denna symbol betraktas som den tyska demokratiens Gesslerhatt* och kommer alltid att förbli främmande för vårt folk. Republiken, som på sin tid utan någon som helst känsla för tradition och utan någon vördnad för en gången tids storhet trampade dennas symboler i smutsen, skall en dag med häpnad kunna konstatera, hur löst undersåtarna äro bundna vid dess egna symboler. Den har själv givit sig karaktären av ett intermezzo i den tyska historien.

Därför måste denna regim, för att trygga sitt eget bestånd, alltmera beskära delstaternas rättigheter, inte endast ur allmänt materiella synpunkter utan även ur ideella. Ty när den suger ut medborgarna till sista blodsdroppen med sin utpressningspolitik, tvingas den även att taga ifrån dem deras sista rättigheter, såvida den inte vill riskera, att det allmänna missnöjet en dag skall slå ut i full låga.

Om vi vända på ovanstående sats, få vi följande regel, av grundläggande betydelse för oss, nationalsocialister: Ett starkt, nationellt rike, som med kraft iakttager och värnar sina medborgares intressen utåt, kan ge stor frihet åt det inre utan att behöva frukta för statens styrka. Å andra sidan kan en kraftfull nationell regering företaga och påtaga sig ansvaret för mycket stora ingrepp i den enskildas och delstaternas frihet utan skada för rikstanken. Men då måste den enskilda medborgaren se, att dessa åtgärder befordra det egna folkets storhet.

Med all säkerhet går utvecklingen för alla stater på jorden

*Efter den från Telldramat bekante habsburgske ståthållaren Gessler, vilken krävde att schweizarna skulle hälsa en på en stång uppsatt hatt, symboliserande Habsburgs vapen. Övers. anm.
216
mot en viss organisatoriska enhetlighet. Och Tyskland kommer inte att utgöra något undantag. Det är en dumhet att numera ens tala om "suveränitet" för delstaterna. En sådan är ju löjlig bara med hänsyn till dessa staters storleksförhållanden. Delstaternas betydelse minskas alltmer, såväl på samfärdselns område som det förvaltningstekniska. Modern samfärdsel och modern teknik få avstånd och rum att alltmera krympa ihop. Det som en gång var en stat, utgör nu snarare en provins, och de nutida staterna betraktades förr som kontinenter. Ur teknisk synpunkt är det ej svårare att nu förvalta en stat som Tyskland, än vad det för etthundratjugo år sedan var att förvalta en provins som Brandenburg. Det går nu för tiden lättare att övervinna avståndet mellan München och Berlin, än det för hundra års sedan gick att komma från München till Starnberg. Och rikets hela nuvarande område är mindre än någon medelstor tysk förbundsstats under Napoleonskrigen, om man tänker på den tidens samfärdselteknik. Den som motsätter sig följderna av en gång givna fakta, han blir efter sin tid. Men det har alltid funnits och kommer alltid att finnas människor, som göra detta. De kunna dock knappast hejda historiens hjul och aldrig få det att stanna.

Vi nationalsocialister få inte blint gå förbi konsekvenserna av dessa sanningar. Inte heller i detta fall få vi låta snärja oss av våra s. k. nationella, borgerliga partiers fraser. Jag använder ordet fraser, därför att dessa partier ingalunda själva allvarligt tro på möjligheten att realisera sina avsikter och för det andra, därför att de själva äro medskyldiga i tidens utveckling, rentav den förnämsta orsaken. I synnerhet är det bajerska ropet på centralisationernas slopande mest ett partipåfund utan allvarlig bakgrund. Alltid, när partierna ställts inför tvånget att göra allvar av sina fraser, ha de utan undantag ömkligen slingrat sig undan. Intet attentat från rikets sida mot Bajerns suveränitet har i praktiken mött något motstånd, om man frånser en del motbjudande gläfs. Ja, om det verkligen var någon, som vågade göra allvarligt motstånd mot detta
217
vansinniga system, så bannlystes, fördömdes och för följdes han av samma partier som "icke stående på den nuvarande statens grund", och förföljelsen varade ända tills man lyckats täppa till munnen på vederbörande genom fängelse eller ett lagstridigt talförbud. Detta förhållande borde särskilt få våra anhängare att inse den inre förljugenhet, som utmärker dessa s. k. federalistiska kretsar. Liksom delvis religionen, är även den federalistiska statstanken för dem ett medel för deras smutsiga partiintressen.
*
På samfärdselns område te sig ju åtgärder, som syfta att skapa större enhetlighet, mycket naturliga, men liknande åtgärder på andra områden inom den bestående staten, vilkas uteslutande ändamål är att camouflera och möjliggöra en ödesdiger utrikespolitik, dem ha vi nationalsocialister skyldighet att på det skarpaste taga ställning mot. Just därför att den nuvarande regimen lagt järnvägar, post, finanser o. s. v. under rikets förvaltning inte av högre nationella motiv utan blott och bart för att få i sin hand de resurser, som krävas för att föra en ändlös uppfyllelsepolitik, måste vi nationalsocialister göra allt, som kan vara ägnat att försvåra och möjligen förhindra ett fullföljande av en sådan politik. Men då måste vi även taga upp kampen mot den centralisering av vårt folks viktigaste institutioner, som endast syftar till att göra miljardbeloppen och pantobjekten tillgängliga för efterkrigspolitiken gent emot utlandet.

Det är därför, som den nationalsocialistiska rörelsen gjort front mot dylika försök. Ett annat skäl, som kan föranleda oss att göra motstånd mot centraliseringen är, att en sådan kan öka den inre hållfastheten i ett regeringssystem, som på alla områden dragit de svåraste olyckor över den tyska nationen. Den existerande judisk-demokratiska regimen, som blivit en verklig förbannelse för den tyska nationen, söker neutralisera kritiken från delstater, som ännu inte gripits av denna
218
tidsanda, genom att prägla dem som fullständigt betydelselösa. Med tanke på detta, ha vi nationalsocialister all anledning att försöka ge dessa enskilda staters opposition såväl en statlig karaktär, vilken kan ge den större kraft, som framför allt att över huvud taget göra kampen mot centraliseringen till ett uttryck för ett högre, nationellt tyskt intresse. När därför det bajerska folkpartiet arbetar för de gamla rättigheternas bibehållande av rent vankelmod eller av partikularistiska bevekelsegrunder, så böra vi utnyttja denna inställning för att främja ett mot den existerande novemberdemokratien riktat, högre nationellt intresse.

Ett tredje skäl, som kan föranleda oss att taga upp kampen mot centraliseringen, är övertygelsen, att den s. k. övergången till riksförvaltning till stor del inte är något försök att skapa enhetlighet, i varje fall icke någon förenkling, utan att det i många fall endast gäller att undandraga delstaterna vissa institutioner för att sedan kunna öppna portarna för revolutionspartiernas protegéer. Ett skamligare gunstlingsvälde än den demokratiska republikens, har aldrig existerat i tysk historia. En god del av centraliseringsraseriet kan skrivas på de partiers konto, som en gång lovade att bana väg för de dugande krafterna, men nu vid tillsättandet av ämbeten uteslutande fråga efter om vederbörande tillhör partiet eller ej. Särskilt ha judarna alltsedan republikens tillkomst i otroliga mängder utbrett sig i de ekonomiska organisationer, som riket fuskat ihop samt i förvaltningsapparaten, så att båda nu äro en verklig bas för judisk verksamhet.

Denna tredje orsak förpliktar oss, framför allt av taktiska skäl, att grundligt pröva varje ny centraliseringsåtgärd och anmäla opposition, om det skulle behövas. Men då måste vi alltid anlägga högre nationalpolitiska synpunkter och aldrig inskränkta eller partikularistiska.

Den senare anmärkningen är nödvändig, för att inte den tanken skall få rum bland våra anhängare, att vi nationalsocialister inte tillerkänna riket som sådant att förkroppsliga
219
en högre suveränitet liknande delstaternas. Det kan och får inte existera något tvivel i den riktningen. Emedan staten för oss blott är en form och det väsentliga dess innehåll: nationen, folket, är det klart, att allt annat måste underordna sig dessa suveräna intressen. Vi kunna absolut inte bevilja någon enskild stat inom nationen eller det rike, som representerar denna, någon maktpolitisk suveränitet och statsöverhöghet. De enskilda förbundsstaternas ofog att hålla s. k. beskickningar hos varandra och i utlandet, måste och skall en gång upphöra. Så länge något sådant är möjligt, få vi inte förvåna oss över, om utlandet alltjämt tvivlar på hållfastheten i vårt rikes fogar och uppför sig därefter. Ofoget med dessa beskickningar är desto större, som de inte göra den ringaste nytta, endast skada. De tyska intressen i utlandet, som ej kunna tillvaratagas av rikets sändebud, kunna ännu mindre bevakas av ett sändebud för en småstat, som ter sig löjlig inom den nuvarande världsordningens ram. Man kan verkligen betrakta dessa små förbundsstater som goda angreppspunkter för upplösningssträvanden inom och utom det tyska riket, särskilt gärna sedda av en viss stat. Vi nationalsocialister få inte heller visa någon förståelse för sådana skäl, som att en ålderdomssvag adelssläkt behöver plantera om något av sina förtorkade skott i ny jord och därför låter vederbörande bekläda någon sändebudspost i utlandet. Redan under det gamla riket var vår representation i utlandet så ömklig, att den sannerligen inte tål någon ytterligare försämring.

I framtiden komma delstaternas betydelse att mera obetingat ligga på det kulturpolitiska området. Den monark, som gjort mest för att stärka Bajerns ställning, var ej någon halsstarrig, antitysk partikularist, utan den lika stortyskt sinnade som konstintresserade Ludvig I. Han använde i första hand statens krafter för att bygga ut Bajerns kulturella position och inte för att stärka den maktpolitiska samt åstadkom därmed något bättre och varaktigare, än som annars varit möjligt. När han skapade om München från en föga betydande provins-
220
huvudstad till en stor tysk konstmetropol, åstadkom han ett andligt tyskt centrum, som t. o. m. ännu förmår binda de väsensskilda frankerna vid Bajern. Om München hade förblivit, vad det var, skulle utvecklingen gått samma väg som i Sachsen med den enda skillnaden, att det bajerska Leipzig, nämligen Nürnberg, blivit en frankisk stad och inte en bajersk. Det är ej de, som ropade: "Ned med Preussen!", vilka skapat Münchens storhet, utan det var den konung, som ville skänka den tyska nationen ett konstens hemvist, vilket måste ses och beaktas och även blev det. Detta ger även en lärdom för framtiden. Delstaternas betydelse kommer i framtiden inte längre att ligga på det stats- och maktpolitiska området utan, som jag ser det, blir det på det kulturpolitiska och som vårdare av de olika stammarnas traditioner. Men t. o. m. här kommer tiden att verka nivellerande. Den lätthet, varmed den moderna samfärdseln sker, blandar människor om varandra, så att gränserna mellan de skilda stammarna långsamt men säkert komma att utplånas och därmed även de kulturella olikheterna.

Särskilt armén måste hållas absolut utanför alla delstatsinflytanden. Den kommande nationalsocialistiska staten skall ej upprepa gångna tiders fel och giva hären en uppgift, som den varken har eller får ha. Den tyska armén avser inte att vara en skola för vidmakthållande av de olika stammarnas karakteristiska egenskaper utan snarare en skola, där alla tyskar skola lära sig förslå och anpassa sig efter varandra. Allt som annars kan verka splittrande i nationens liv, skall inom hären tjäna enigheten. Den skall ytterligare befria den unge mannen från det egna lilla landets trånga synkrets och infoga honom i den tyska nationen. Han måste lära sig att se fosterlandets gränser och inte delstatens, ty det är fosterlandets han en gång måste försvara. Därför är det mycket dumt, att låta den unge tysken stanna i sin hemtrakt under värnpliktstiden. Då skall man i stället visa honom Tyskland. Nu för tiden är detta så mycket nödvändigare, som den unge tysken ej mera i samma grad som förr ger sig ut på vandringar
221
och därmed vidgar sin horisont. När man inser detta, är det väl ändå galet, att man försöker låta den unge bajraren stanna i München, franken i Nürnberg, badensaren i Karlsruhe, würtembergaren i Stuttgart o. s. v. Är det inte förnuftigare att en gång visa den unge bajraren Rhen och Nordsjön, hamburgaren alperna, ostpreussaren Mittelgebirge o. s. v. Sina provinsiella karakteristiks kunna de behålla inom truppen men inte inom garnisonen. Varje annat försök till centralisering kan stöta på vårt motstånd men aldrig det som gäller armen. Tvärtom, ifall vi inte skulle välkomna något annat försök i den vägen, detta skulle vi dock glädja oss åt. Helt bortsett från, att det med armens nuvarande storlek vore absurt, att bibehålla truppavdelningar i varje delstat, så betrakta vi varje åtgärd, vilken bidrager att göra rikets här mera enhetlig, som ett steg, man inte behöver frångå vid ett senare återupprättande av värnpliktsarmén.

För övrigt måste en ung, segerrik ide avvisa varje boja, som han förlama dess aktivitet, när det gäller att föra de bärande tankarna framåt. Nationalsocialismen måste principiellt göra anspråk på rätten, att, utan hänsyn till existerande delstatsgränser, påtvinga hela den tyska nationen sina principer och uppfostra den i sina idéer och tankar. Liksom kyrkorna ej känna sig bundna och begränsade av politiska gränser, lika litet känner sig den nationalsocialistiska idén bunden vid värt fosterlands särskilda delstater.

Den nationalsocialistiska läran tjänar inte enskilda delstaters politiska intressen, den skall en dag behärska hela den tyska nationen. Den skall länka ett helt folks öden och måste därför med myndighet göra anspråk på rätten att överskrida de gränser, som en motsatt politisk utveckling dragit.

Ju fullständigare segern blir för dess idé, desto större fri- och rättigheter kan den skänka.

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!