FackföreningsfråganMin Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

FACKFÖRENINGSFRÅGAN

Rörelsens snabba tillväxt tvang oss att år 1922 taga ställning till en fråga, som ännu i dag inte blivit fullständigt löst.
Vid våra försök att finna de metoder, som snabbast och lättast skulle kunna bana väg för rörelsen till den stora massans hjärtan, mötte vi alltid den invändningen, att arbetarna aldrig skulle komma att tillhöra oss helt och fullt så länge deras ekonomiska och yrkesintressen företräddes av andra politiska organisationer.

Denna invändning hade naturligtvis mycket, som talade för sig. En arbetare i ett företag kunde enligt den allmänna åsikten absolut inte existera utan att vara medlem av en fackförening. Det var inte bara det, att hans yrkesförhållanden därigenom reglerades, utan hela hans ställning inom företaget hängde på medlemskap i fackföreningen. Denna hade genomkämpat kampen om avlöningen och slutit de avtal, som säkrade arbetaren en bestämd inkomst. Utan tvivel komma resultaten av dessa strider alla företagets arbetare till godo, och särskilt för en ärlig människa måste det medföra samvetskonflikter att hålla till godo med den avlöning, fackföreningarna kämpat sig till, men själv draga sig undan kampen.

Det var svårt att komma till tals med vanliga borgerliga företagare om hithörande problem. De hade ingen förståelse för frågans vare sig ekonomiska eller moraliska sida. Dessutom tala ju deras egna förment ekonomiska intressen emot varje organisation av arbetarna, varför de flesta redan av detta skäl ha svårt att bilda sig ett opartiskt omdöme. Det
241
blir alltså i detta fall, som så ofta annars, nödvändigt att vända sig till utomstående, som ej falla för frestelsen att inte se skogen för bara träd. Med litet god vilja komma dessa att lättare få förståelse för en angelägenhet, som, hur man vänder sig, hör till de viktigaste för närvarande och i framtiden.

Redan i första bandet har jag yttrat mig om fackföreningarnas väsen, ändamål och nödvändighet. Jag har där intagit den ståndpunkten, att så länge inte vare sig genom statliga åtgärder (som dock för det mesta äro ofruktbara) eller att en allmän nyorientering inträder i arbetsgivarnas hållning geni emot arbetarna, så återstår för dessa ingenting annat än att, med åberopande av sin rätt som likvärdiga kontrahenter inom näringslivet, själva bevaka sina intressen. Jag betonade vidare, att en sådan intressekamp vore helt i folkgemenskapens anda, om därigenom sociala orättvisor förebyggdes, vilka annars i framtiden måste skada hela folkgemenskapen. Vidare förklarade jag detta var nödvändigt, så länge det bland företagarna finns sådana, som innerst inne sakna känsla för såväl sociala plikter som enklaste, mänskliga rättigheter. Och därav drog jag den slutsatsen, att när ett sådant självförsvar nu en gång tycks vara nödvändigt, så kan det ske blott genom ett samarbete mellan arbetstagarna på fackföreningarnas grund.

I denna uppfattning har ingen förändring skett under år 1922. Men nu måste man försöka ge denna inställning en klar och bestämd formulering. Det gick inte an att nöja sig med att rätt och slätt konstatera fakta, det var nödvändigt att draga de praktiska slutledningarna ur dessa.

Följande frågor skulle besvaras:

1. Äro fackföreningarna nödvändiga?

2. Skall N. S. D. A. P. självt grunda fackföreningar eller låta sina medlemmar i en eller annan form deltaga i någon annan fackföreningsrörelse?

3. Hur skall en nationalsocialistisk fackförening vara beskaffad? Vilka äro våra uppgifter och dess mål?

4. Hur skapas sådana fackföreningar?
242
Den första frågan tror jag mig redan nöjaktigt ha besvarat. Som förhållandena nu ligga till, kan enligt min övertygelse fackföreningar inte undvaras. De höra tvärtom till de viktigaste institutionerna i en nations ekonomiska liv. Men deras betydelse ligger inte bara på det socialpolitiska området, utan i ännu högre grad på ett allmänt nationalpolitiskt. Ty när ett folks stora massa får sina livsbehov tillfredsställda och på samma gång uppfostras genom en god fackföreningsrörelse, kommer dess motståndskraft i kampen för tillvaron att undergå en utomordentlig stegring.

Framför allt äro fackföreningarna nödvändiga som murstenar i det blivande näringsparlamentet, respektive yrkeskamrarna.

Även den andra frågan är lätt att besvara. Om fackföreningsrörelsen är av betydelse, är det klart, att nationalsocialismen måste taga ställning till den, såväl teoretiskt som framför allt praktiskt. Sedan kan det bliva svårare att säga, hur detta skall ske.

Den nationalsocialistiska rörelsen, vilken som mål för sin verksamhet har den nationalsocialistiska folkstaten, måste förstå nödvändigheten av, att denna stats alla framtida institutioner växa fram ur rörelsen själv. Det är ett stort fel att tro, att om man bara äger en viss makt, så kan man helt plötsligt företaga en reorganisation ur intet, utan att redan förut äga ett visst människomaterial, som bibringats den nya mentaliteten och kan bli kärnan i verket. Även här gäller principen, att viktigare än den yttre formen, som man helt mekaniskt kan skapa ganska snabbt, är alltid den anda, som uppfyller denna form. På diktatorisk väg kan man mycket lätt inympa ledarprincipen i en statsorganism. Men levande kommer denna princip att bli, endast om den så småningom utbildat sig själv från en ringa början och genom livets hårda skolning under loppet av många år skapat det ledarmaterial, som är nödvändigt för dess genomförande.

Man får därför inte föreställa sig, att man helt enkelt kan
243
plocka fram utkastet till en ny författning ur en portfölj och så "införa" den genom maktspråk från högre ort. Man kan ju alltid försöka sig på det, men resultatet kommer säkerligen inte att bli livsdugligt utan för det mesta ganska dödfött. Det påminner mig om Weimarförfattningens tillkomst och det försök man gjorde, att jämte den begåva det tyska folket med en ny fana, som saknade varje inre samband med vårt folks historia under senaste halvseklet.

Den nationalsocialistiska staten måste ävenledes taga sig i akt för sådana experiment. Den kan endast växa fram ur en organisation, som redan länge funnits till. Denna organisation måste vara bärare av det nationalsocialistiska livet för att slutligen kunna skapa en levande, nationalsocialistisk stat.

Som jag redan framhållit, kommer det att bli de olika intressesammanslutningarna, framför allt fackföreningarna, som få bilda grunden till näringskamrarna. Men om denna yrkesrepresentation och det centrala näringsparlamentet skall bli en nationalsocialistisk institution, måste även dess viktigaste beståndsdelar besitta en nationalsocialistisk mentalitet och upp- · fattning. Rörelsens institutioner komma att gå upp i staten, men staten kan inte i ett slag skapa liknande inrättningar av intet, såvida de inte skola bli fullkomligt livlösa skapelser. Redan ur denna viktiga synpunkt måste den nationalsocialistiska rörelsen erkänna, att en egen fackföreningsrörelse är nödvändig.

Den måste inse det även av det skälet, att en verkligt nationalsocialistisk uppfostran av såväl arbetsgivare som arbetstagare, i betydelsen av ett ömsesidigt infogande inom folkgemenskapens ram, inte kan bibringas genom teoretiska kunskaper, upprop eller förmaningar, den gives i den dagliga livskampen. I denna och genom denna måste rörelsen uppfostra de skilda stora grupperna inom näringslivet och närma dem till varandra i fråga om de stora allmänna synpunkterna. Utan ett dylikt förberedande arbete är varje förhoppning om uppkomsten av en verklig folkgemenskap en tom illusion.
244
Blott det stora ideal, den världsåskådning, som rörelsen kämpar för, kan så småningom skapa den allmänna stöt, vilken en gång skall låta den nya tiden framstå, vilande ps en fast inre grund och ej endast som en ytlig omvälvning.

Då får rörelsen inte blott intaga en positiv hållning till fackföreningstanken i och för sig, utan den måste även i praktiken bibringa det oerhörda antalet medlemmar och anhängare en erforderlig uppfostran för den kommande nationalsocialistiska Staten.

Svaret på den tredje frågan framgår av det, som nyss sagts. Den nationalsocialistiska fackföreningar är intet klasskamp ' vapen utan en yrkessammanslutning. Den nationalsocialistiska staten vet icke av några klasser utan endast medborgare, vilka alla i politiskt hänseende ha samma rättigheter och därför, även samma skyldigheter. Dessutom tillkommer undersåtar vilka dock äro fullkomligt rättslösa i statspolitiskt hänseende.

Fackföreningen i nationalsocialistisk bemärkelse har ej till uppgift, att genom att sammanlänka vissa grupper inom en nation efter hand organisera dem som en klass och sedan använda denna som vapen i kampen mot liknande bildningar inom folkgemenskapen. En sådan uppgift kan man inte tilllägga fackföreningen som sådan, utan först i samma ögonblick, den blev ett vapen i den marxistiska kampen. Det är inte fackföreningen, som är inställd på klass-strider utan marxismen har gjort den till ett verktyg för sin klasskamp. Den skapade det ekonomiska vapen, som den internationelle världsjuden sedan använder för att krossa de fria, oavhängiga nationalstaternas ekonomiska grundvalar, för att tillintetgöra deras nationella industri och nationella handel samt på den vägen göra fria folk till slavar hos den överstatliga världsfinansen - judendomen.

Den nationalsocialistiska fackföreningen däremot skall själv öka säkerheten för nationens näringsliv genom att organisatoriskt förena vissa av dem, som äro verksamma i det nationella näringslivet. Den skall öka dess styrka genom att kor-
245
rigera och undanröja alla de missförhållanden, som verka nedbrytande på den nationella folkkroppen och skada folkgemenskapens samt därmed även statens levande kraft, vilket sedan länder näringslivet självt till olycka och fördärv.

Den nationalsocialistiska fackföreningen betraktar därför inte strejker som ett medel att krossa och rubba den nationella produktionen utan till att stegra och befria den från hindrande band genom att avlägsna alla de asociala missförhållanden, som verka hämmande på näringslivets prestations förmåga och därmed hota nationens existens. Ty den enskilda individens produktion står alltid i ett visst samband till den allmänt rättsliga och sociala ställning, han intager i den ekonomiska processen och den insikt, som kan växa fram allenast ur denna ställning, insikten om att hans egen välgång hänger på en gynnsam utveckling av näringslivet.

Den. nationalsocialistiske arbetstagaren måste veta, att det nationalsocialistiska näringslivets blomstring betyder hans, egen materiella lycka.

Den nationalsocialistiske arbetsgivaren måste veta, att hans arbetstagares lycka och tillfredsställelse är förutsättningen för hans egen ekonomiska existens och utveckling.

Både nationalsocialistiska arbetstagare och arbetsgivare äro befullmäktigade sakförare för hela folkgemenskapen. Det större mått av personlig frihet, som kommer att beviljas dem i deras arbete, motiveras med, att enligt erfarenheten den enskildes arbetsförmåga stegras mera genom att man skänker honom en vidsträckt frihet än genom tvång f rån högre ort. Friheten förhindrar även, att den naturliga urvalsprocess hejdas, som skall föra fram den skickligaste, dugligaste och flitigaste.

Strejken blir sålunda för den nationalsocialistiska fackföreningen ett medel, som får och nog också måste användas endast så länge en nationalsocialistisk stat inte existerar. I stället för att nu de båda grupperna, arbetsgivare och arbetstagare, skaffa sig sin rätt genom masskampen (som alltid med
246
för produktionsminskning sch därmed' skadar folkgemenskapen) kommer under en nationalsocialistisk regim staten att övertaga omsorgen för allas lagliga rätt. Förpliktelsen att hålla det nationella näringslivet vid makt, och avhjälpa dess fel och brister, kommer att åligga näringskamrarna själva. Det man f. n. reglerar genom miljoners strid, det kommer en dag att ombesörjas i yrkeskamrarna och det centrala näringsparlamentet. Då komma inte arbetsgivare och arbetstagare att rasa mot varandra om avlöningar och tariffer, vilket skadar båda parternas ekonomiska existens, utan tillsammans lösa dessa problem på högre ort, som i synnerhet ser framför sig i lysande skrift hela folkets och statens väl.

Även här måste, som i allmänhet, den gamla grundsatsen gälla, att fosterlandet kommer först, sedan partiet.

Den nationalsocialistiska fackföreningens uppgift är att uppfostra till och förbereda detta mål, som heter: allas gemensamma arbete på att vidmakthålla och skydda vårt folk och dess stat, allt efter vars och ens med födda och genom folkgemenskapen utbildade krafter och färdigheter.

Den fjärde frågan: hur skall man åstadkomma sådana fackföreningar, föreföll på sin tid vara den ojämförligt svåraste att besvara.

I allmänhet går det lättare att göra nyodling på ny mark än på gammal, där det redan finns. På en ort, där det inom en viss bransch ännu inte finns någon affär, går det lätt att sätta upp en sådan. Det är svårare, om det redan finns ett dylikt företag, och allra svårast, när förhållandena äro sådana, att endast ett företag kan blomstra. Ty här stå grundläggarna inför uppgiften att både inarbeta sin egen nya affärsrörelse och för att kunna existera konkurrera ut den, som redan fanns på orten.

En nationalsocialistisk fackförening vid sidan av andra fackföreningar är en meningslöshet. Ty även en fackförening måste känna sig genomträngd av den uppgift, som världsåskådningen ålägger, och därmed av förpliktelsen att visa
247
absolut ofördragsamhet geni emot andra liknande, möjligen direkt fientliga, rörelser. Den måste betona, att endast den själv äger ett existensberättigande. Samförstånd eller kompromisser med besläktade strävanden få icke förekomma, den egna organisationens exklusiva rättighet skall till varje bris upprätthållas.

Två vägar fanns det, som ledde till en sådan utveckling.

1. Man kunde starta en egen fackförening och sedan så småningom upptaga kammen mot de internationella, marxistiska fackföreningarna eller

2. man kunde tränga sig in i de marxistiska fackföreningarna och försöka fylla dem med den nya andan samt omforma dem till verktyg för den nya tankevärlden.

Följande skäl talade emot den första vägen: Våra finansiella svårigheter voro alltjämt mycket stora och de medel, som storlo till vårt förfogande, ganska obetydliga. Inflationen grep alltmera omkring sig, och den försvårade ytterligare läget därför; att fackföreningarna knappast kunde skaffa medlemmarna några ekonomiska fördelar att tala om. Ur den synpunkten hade en arbetare för tillfället just ingen anledning att göra några inbetalningar till sin organisation. T. o. m. de gamla marxistiska fackföreningarna voro nära ett sammanbrott, tills plötsligt herr Cunos geniala Ruhraktion fick miljonerna att regna ned över dem. Denne s. k. "nationella" rikskansler kan betecknas som de marxistiska fackföreningarnas räddare.

Sådana finansiella möjligheter kunde vi inte räkna med vid den tiden; och ingen kunde väl lockas att gå in i en ny fackförening, som till följd av sin finansiella vanmakt inte kunde bjuda några som helst förmåner. Dessutom måste jag taga mig tillvara för att med den nya organisationen endast åstadkomma en replipunkt för större eller mindre "andar".

Personfrågan spelade över huvud taget en synnerligen stor roll. Jag hade vid den tidpunkten inte en enda man, som jag hade kunnat anförtro att lösa denna väldiga uppgift. Den som
248
hade kunnat krossa de marxistiska fackföreningarna vid den tidpunkten och förhjälpa den nationalsocialistiska idén till seger över den förintande klasskampsläran, han skulle en gång ha räknats till vårt folks stora män, och hans byst gått till eftervärlden i Regensburgs Walhalla.

Men jag kände inte ett enda huvud, som skulle ha passat på ett sådant postament.

Det är felaktigt att låta sig rubba i denna åsikt av den omständigheten, att även de internationella fackföreningarna endast förfoga över idel medelmåttor. Den omständigheten betyder ingenting alls, ty när dessa en gång bildades, fanns det ingenting annat. Den nationalsocialistiska rörelsen måste taga upp kampen mot en sedan länge existerande och in i minsta detalj genomtänkt jätteorganisation. En erövrare måste alltid vara genialare än försvararen, om han vill betvinga denne. Även om den marxistiska fackföreningsborgen försvaras av vanliga frastuggare, kan den ändå endast erövras genom något överlägset genis glödande energi och utomordentliga skicklighet. Finns det ingen sådan personlighet, är det gagnlöst att kämpa mot ödet, och ännu dummare att försöka sig på saken med någon billig ersättning.

I detta fall måste man lära av den erfarenhet, som säger , att det mången gång är bättre här i livet att låta en fråga vila än att gripa sig an den utan lämpliga förmågor samt lösa den dåligt eller endast till hälften.

Ett annat skäl, som man inte bör kalla demagogiskt, tillkom även. Jag hyste då den övertygelsen och gör det än i dag, att det kan vara farligt att på ett för tidigt stadium knyta samman en stor, politisk världsåskådning med ekonomiska frågor. Detta i synnerhet, när det gäller vårt tyska folk. Ty då kommer den ekonomiska striden genast att till någon del avleda intresset från den politiska. Har man bara en gång blivit övertygad om, att man genom sparsamhet en dag skall kunna skaffa sig ett eget litet hem, så kommer man att helt gå upp i den uppgiften, och inte att få någon tid över för
249
den politiska kampen mot dem, som en dag på ena eller andra sättet vilja beröva en den sparade slanten. I stället för att deltaga i den politiska kampen för sin övertygelse, gå de helt upp i sina tankar på det "egna hemmet" - och en vacker dag stå de där med tomma händer!

Den nationalsocialistiska rörelsen är ännu vid början av sin kamp. Den måste först i många stycken utforma och fullända sin världsåskådning. Med varje fiber måste den ägna sig åt att genomdriva sina upphöjda ideal, och framgången kan tänkas, endast om den sätter in hela sin kraft i denna kamp.

Och just nu kunna vi iakttaga ett klassiskt exempel på, hur sysslandet med ekonomiska problem förlamar den aktiva kampförmågan.

Novemberrevolutionen 1918 genomfördes icke med fackföreningarnas hjälp utan mot deras vilja. Den tyska borgerligheten bryr sig inte om någon politisk kamp för Tysklands framtid, därför att den anser denna framtid tillräckligt tryggad genom näringslivets uppbyggande arbete.

Av sådana erfarenheter borde vi draga lärdom; ty det skulle inte gå annorlunda för oss heller. Ju hårdare vi lägga ner vår rörelses hela kraft på den politiska kampen, desto förr kunna vi räkna på framgång över hela linjen. Men att för tidigt be tunga oss med fackföreningsproblem, egnahemsfrågor och dy likt, kommer att ge mycket ringa utbyte. Hur viktiga dessa problem än ära, så kunna vi i alla fall föra dem till en till fredsställande lösning, först när den offentliga makten ger större tyngd åt våra åtgöranden. Dessförinnan komma dessa problem bara att förlama rörelsen, mera, ju tidigare vi ge oss in å dem och ju kraftigare de komma att inkräkta på på rörelsens arbete för sin världsåskådning. Det kunde lätt ge därhän, att det blev fackföreningsskäl, som ledde den politiska rörelsen och inte världsåskådningen, som tvingade fackföreningsrörelsen in i sina banor.

Något av verklig nytta för såväl rörelsen som vart folk
250
över huvud taget kan växa fram ur en nationalsocialistisk fack föreningsrörelse, först när denna till sin världsåskådning påverkats så starkt av våra nationalsocialistiska idéer, att inte längre löper någon fara att råka in i marxistiska banor. En nationalsocialistisk fackorganisation som såga sin uppgift endast i att konkurrera med den marxistiska, vore sämre än in en alls. Den måste förklara krig mot den marxistiska fackföreningsrörelsen hade som organisation och ide. Den måste komma åt den i dess egenskap av klasskampens och klasstankens förkunnare. Den nationalsocialistiska fackföreningen skall i stället bli väktare av tyska medborgares yrkesintressen.

Alla dessa synpunkter talade då, och göra så ännu i dag mot att grunda egna fackföreningar, såvida det inte oförmodat uppenbarade sig någon man, som ödet uppenbart kallat att lösa just denna fråga.

Det återstod alltså endast två möjligheter: antingen att anbefalla partikamraterna att gå ur fackföreningarna eller också stanna i de redan förefintliga för att inom dem bedriva en rent destruktiv verksamhet.

I allmänhet har jag anbefallt det senare tillvägagångssättet. I synnerhet under åren 1922 och 23 kunde man göra så. Ty till följd av vår rörelses ungdom och fåtalighet blev den finansiella nytta, som fackföreningarna under inflationstiden drogo av medlemmar ur våra led, lika med noll. Men skadorna blevo så mycket större, ty de nationalsocialistiska medlemmarna voro de, som utövade den skarpaste kritiken och därför verkade mest upplösande på den inre organisationen.

Jag avvisade vid denna tid alla experiment, som från första början voro dömda att misslyckas. Jag skulle ha ansett det som en förbrytelse att taga ifrån en arbetare sa och så mycket av hans fattiga förtjänst till förmån för ett företag, vars nytta för medlemmarna jag inte var fullt övertygad om.

Ifall ett nytt politiskt parti försvinner en vacker dag, är det i allmänhet ingen skada skedd, snarare tvärtom, och ingen har någon som helst anledning att jämra sig över det, ty det
251
som man ger åt en politisk rörelse ger man "à fond perdu". Men den som gjort inbetalningar till en fackförening, han har rätt att i gengäld fordra de förmåner, man lovat honom. Om fackföreningen inte kan uppfylla dessa krav, så äro de, som bildat den, bedragare, eller åtminstone lättsinniga människor, som måste ställas till ansvar.

Denna uppfattning blev även bestämmande för vår hållning under 1922. Andra förstodo sig tydligen bättre på saken och startade fackföreningar. De pekade på det faktum, att vi saknade sådana, som det mest framträdande tecknet på vårt bristande förstånd. Men det dröjde inte länge, innan dessa företag själva försvunna, varför slutresultatet blev detsamma som hos oss. Blott med den skillnaden, att vi varken bedragit oss själva eller andra.

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!