HOME

---

  

 

 MIN KAMP

ADOLF HITLER 

Det finns två skäl, som föranleda mig att underkasta Tysklands förhållande till Ryssland en särskild granskning.

För det första rör det sig i detta fall om den tyska utrikespolitikens måhända mest avgörande spörsmål.

För det andra är denna fråga också en prövosten för den unga nationalsocialistiska rörelsens förmåga att tänka klart . och handla därefter.

Jag måste tillstå, att särskilt den andra punkten mången gång fyllt mig med bekymmer. Eftersom vår unga rörelse inte hämtar sitt medlemsmaterial ur de indifferentas läger utan bland anhängare av oftast mycket extrema världsåskådningar, är det ganska naturligt, om dessa människor även i utrikespolitiska frågor äro behäftade med förutfattade meningar eller den ringa förståelse, som utmärkte de kretsar, vilka förut bibringat dem sin politiska uppfattning och sin världsåskådning. Detta gäller på intet sätt enbart dem, som komma till oss från vänster. Tvärtom! Hur skadlig deras tidigare undervisning i dylika frågor än varit, utjämnades den ändock ganska ofta, åtminstone delvis, av en förhandenvarande återstod av sund och naturlig instinkt. Sedan. behövde man egentligen endast ersätta den gamla, påtvungna inställningen med en ny och kunde därvid som bundsförvant utnyttja det hederliga förnuft och den självbevarelsedrift, som ännu fanns kvar.

Mycket svårare är det då att få en människa till klart politiskt tänkande, vilkens tidigare uppfostran på detta område

287

varit blottad på både förstånd och logik samt dessutom helt och hållet offrat den sista återstoden av sunt tänkande på objektivitetens altare. Just de, som tillhöra vår s. k. intelligens, äro svårast att förmå att verkligt klart och logiskt hävda sina egna lika väl som sitt folks intressen utåt. De äro inte endast belastade med en verklig blytyngd av de mest meningslösa föreställningar och fördomar, utan ha till på köpet förlorat och uppgivit hela sin självbevarelsedrift. Även den nationalsocialistiska rörelsen måste utkämpa mycket svåra strider med dessa människor, särskilt som de, trots fullkomlig oförmåga, ofta äro besatta av en utomordentlig inbilskhet, från vars höjder de utan något som helst berättigande blicka ned på människor, som för det mesta äro betydligt sundare. Högfärdigt arroganta förståsigpåare utan den ringaste förmåga att kallt pröva och bedöma, vilket måste anses vara förutsättningen för all utrikespolitisk verksamhet.

Eftersom dessa kretsar f. n. börjat på olyckligaste sätt ändra riktningen för vår utrikespolitik, så att den, i stället för att hävda våra verkliga, folkliga intressen, uteslutande kommer att tjäna deras egen fantastiska ideologi, känner jag mig förpliktad att inför mina anhängare underkasta vår viktigaste utrikespolitiska fråga nämligen förhållandet till Ryssland, en speciell och grundlig behandling. Så grundlig, som det behövs för att bibringa en allmän förståelse för denna fråga och som det är möjligt inom ramen av detta verk.

Jag vill då i allmänna ordalag ytterligare förutskicka följande:

Om vi med utrikespolitik förstå regleringen av ett folks förhållanden till den övriga världen, så böra vi komma ihåg, att denna reglering betingas av vissa bestämda faktorer. Som nationalsocialister kunna vi vidare uppställa följande sats om utrikespolitiken.

Folkstatens utrikespolitik skall säkerställa existensen för den ras, som denna stat omfattar, detta genom att skapa ett sunt, livskraftigt och naturligt förhållande mellan å ena sidan

288

folkets antal - med hänsyn även till folkökningen - och å andra sidan storleken och kvaliteten på det område folket bebor.

Ett sunt förhållande måste anses råda, när ett folk kan skaffa sig sitt uppehälle inom sitt eget område. Varje annat tillstånd måste betraktas som onormalt, om det så har bestått i århundraden och årtusenden; det kommer förr eller senare att leda till, att det ifrågavarande folket hejdas i sin utveckling eller helt förintas.

Endast ett tillräckligt stort bosättningsområde kan åt ett folk säkra en fri tillvaro.

Områdets nödvändiga storlek får emellertid inte beräknas uteslutande efter de aktuella behoven och ej ens efter jordområdets samlade avkastning, omräknad i antalet invånare. Ty det tillkommer en omständighet, som jag redan i första bandet utförligt klarlade under rubriken "Tysk allianspolitik före kriget", nämligen den, att en stats område, utom sin betydelse som direkt näringskälla för folket, även har en militärpolitisk betydelse. Om ett folk genom landets utsträckning har sin utkomst säkrad i och för sig, så måste man dessutom tänka på att även säkra området självt. Den säkerheten beror på statens allmänna maktpolitiska styrka, vilken åter i ganska betydande utsträckning bestämmes av militärgeografiska omständigheter.

Endast som världsmakt kan därför det tyska folket med lugn gå sin framtid till mötes. Sedan tvåtusen år tillbaka har Tysklands historia och den mer eller mindre lyckliga utrikespolitiska verksamhet, som bedrivits för att tillvarataga'` tyska folkets intressen, varit världshistoria. Vi ha själva varit i tillfälle att bevittna det: ty den gigantiska kampen mellan folken under åren 1914-18 var blott det tyska folkets kamp för sin existens, men tilldragelsen går ändock under namnet världskrig.

Som förment världsmakt inträdde det tyska folket i kriget. Jag säger förment, ty i verkligheten var det ingen världs

289

makt. Om förhållandet mellan. det tyska folkets numerär och landets geografiska storlek varit ett annat, skulle Tyskland verkligen ha varit en världsmakt och kriget, frånsett alla andra faktorer, kunnat få ett gynnsamt slut.

Det är varken min uppgift eller min avsikt att här orda om, vad som kunnat inträffa, om inte "om" varit i vägen. Jag anser det emellertid vara fullkomligt nödvändigt att skildra det rådande tillståndet osminkat och sansat samt påpeka de oroväckande svagheterna, för att åtminstone inom den nationalsocialistiska rörelsens led skapa en djupare insikt om den bistra verkligheten.

Tyskland är f. n. ingen världsmakt. Även om vår nuvarande militära maktlöshet kunde övervinnas, skulle vi likväl inte kunna göra några anspråk på detta namn. Vilken betydelse kan man tillmäta en stat, som är så eländigt beskaffad med hänsyn till förhållandet mellan folkmängd och utsträckning som det tyska riket? Vid en tid, när hela jorden efter hand delas upp mellan olika stater, av vilka flera omfatta nära nog hela kontinenter, kan man inte använda ordet världsmakt om en statsbildning, vars politiska moderland inskränker sig till löjliga 500,000 kvadratkilometer.

Rent territoriellt sett försvinner tyska riket fullkomligt inför de s. k. världsmakterna. Man kan inte anföra England som motbevis, ty det engelska moderlandet är i själva verket blott den stora huvudstaden i det brittiska världsriket, vilket kallar nästan en fjärdedel av hela jordytan för sin. Som jättestater måste vi vidare betrakta i första hand Förenta staterna, därnäst Ryssland och Kina, alltsammans områden med delvis mer än tio gånger större yta än det nuvarande tyska riket. Och t. o. m. Frankrike måste räknas till dessa stater. Det är inte endast den omständigheten, att det i allt större utsträckning kompletterar armen ur sitt färgade människobestånd, det gör dessutom så snabba framsteg i fråga om moderlandets negroisering, att man faktiskt kan tala om uppkomsten av en afrikansk stat på europeisk mark. Det nuvarande Frankrikes

290

kolonialpolitik kan inte jämföras med det förgångna Tysklands. Om Frankrike fortsätter på nuvarande sätt i 300 år skulle de sista frankiska blodsresterna gå under i den europeisk-afrikanska mulattstat, som håller på att bildas. Ett väldigt, slutet kolonialområde från Rhen till Kongo, uppfyllt av en lågtstående ras, som långsamt uppstår genom den pågående bastardiseringen.

Detta skiljer den franska kolonialpolitiken från den gamla tyska.

Den kolonialpolitik Tyskland bedrev, var halv, liksom allt, vad vi företagit oss. Den vare sig förstorade den tyska rasens kolonialområde eller gjorde några försök - vilket för övrigt skulle ha varit brottsligt - att tillföra riket en maktförstärkning genom insats av svart blod. Askans i tyska Östafrika var ett litet tvekande steg på den vägen. Men det avsåg endast koloniens eget försvar. Alldeles bortsett från möjligheten att under världskriget genomföra en sådan avsikt, så hade det faktiskt aldrig funnits någon tanke på att överföra svarta trupper till en europeisk krigsskådeplats, medan detta för fransmännen alltid ansetts som ett av motiven till deras koloniala verksamhet.

Vi se således, att det finns ett stort antal makter, vilka vida överträffa vårt tyska folk genom sin folkmängd och framför allt genom sin utsträckning äga ett utmärkt stöd för sin politiska maktställning. Aldrig någonsin har det tyska rikets förhållande till andra världsmakter varit så ogynnsamt med avseende på yta och folkmängd, som vid början av vår historia för tvåtusen år sedan och som det alltjämt är. Då stormade vi som ett ungt folk in i en värld av sönderfallande stora statsbildningar. Den siste jätten bland dem, Rom, hjälpte vi själva till att krossa. Nu befinna vi oss i en värld av stora maktstater under utveckling, där vårt eget land sjunker ned till allt större betydelselöshet.

Det är nödvändigt att kallt och nyktert hålla denna bittra sanning för ögonen. Och det är lika nödvändigt, att vi följa

291

och jämföra Tyska rikets befolkningssiffror och ytinnehåll i förhållande till andra stater genom århundradena. Jag vet att var och en med bestörtning skall komma till det resultat, jag framlade redan i början av denna undersökning: Tyskland är ingen världsmakt längre, oavsett om det är starkt eller svagt i militärt avseende.

Vi ha kommit utanför de stora staternas krets och detta endast tack vare vår folks rentav ödesdigert odugliga utrikespolitiska ledning och den fullständiga avsaknaden av ett bestämt utrikespolitiskt mål och tack vare, att vårt folk förlorat all sund instinkt och all självbevarelsedrift.

Om den nationalsocialistiska regeringen verkligen inför historien vill framstå som bärare av en stor mission för vårt folk, måste den genomträngas av en smärtsam kunskap om landets verkliga läge och djärvt och målmedvetet taga upp kampen mot den planlöshet och oduglighet, som hittills lett vårt tyska folk på dess utrikespolitiska väg. Den måste visa mod att utan hänsyn till "traditioner" och fördomar samla vårt tyska folk på dess utrikespolitiska vägar. Den måste visa detta folk långt utom dess nuvarande snäva gränser till nya områden samt för all framtid befria det från faran att förintas eller nödgas göra tjänst hos andra som ett folk av slavar.

Den nationalsocialistiska rörelsen måste försöka avskaffa disproportionen mellan vår folkmängd och vårt ytinnehåll detta sett både som näringskälla och maktpolitisk stödjepunkt - mellan vårt historiska förflutna och vår nuvarande hopplösa vanmakt. Den måste gå till verket i medvetande om, att vi, som vårdare av mänsklighetens bästa egenskaper, äga stora förpliktelser, som vi fylla bättre ju bättre vi sörja för, att det tyska folket bringas till besinning i rashänseende och ägnar sina omsorger åt sitt eget blod lika mycket som åt hundar, hästar och kattor.

*

292

Jag har kallat den hittillsvarande tyska utrikespolitiken planlös och oduglig. Mitt påstående bevisas av, att den faktiskt förblivit utan resultat. Om vårt folk varit andligt mindervärdigt eller fegt, kunde resultaten av dess kamp ej ha blivit sämre, än dem vi i dag se framför oss. Inte ens utvecklingen under de sista årtiondena före kriget får skymma detta faktum för oss; ty man får inte fram en stats styrka genom att mäta den med sig själv utan endast genom en jämförelse med andra stater. Och en sådan jämförelse ger till resultat, att övriga staters makttillväxt både var mera proportionerlig och hade ett bättre slutresultat samt att Tysklands väg, trots att den skenbart bar uppåt, i själva verket mer och mer avlägsnade sig från de andra staternas så Tyskland blev efter; kort sagt att storleksförhållandena förändrades till vår nackdel. T. o. m. i fråga om folkmängden blevo vi efter, tydligare ju längre det led. Men eftersom vårt folk inte överträffas av något annat i fråga om hjältemod och säkerligen offrat mera blod än något annat folk för att trygga sin existens, så kan misslyckandet icke bero på något annat än en förfelad politik.

Om vi i detta sammanhang göra ett överslag över vårt folks politiska upplevelser under de senaste tusen åren, om vi låta de tallösa krigen och stridigheterna passera revy för våra ögon och betrakta de slutliga resultat, som i dag ligga framför våra ögon, så måste vi se, att ur detta hav av blod egentligen blott tre resultat framgått, vilka vi kunna beteckna som bestående frukter av klart avgränsade utrikespolitiska eller över huvud taget politiska tilldragelser.

1. Den huvudsakligen av bojovarer utförda kolonisationen av gränstanden i öster,

2. förvärvet och kolonisationen av området öster om Elbe och

3. det av Hohenzollrarna genomförda uppbyggandet av den brandenburg-preussiska staten, förebilden till och kärnan i det nya riket

En lärorik varning för framtiden!

293

De båda förstnämnda stora resultaten av vår utrikespolitik ha blivit de mest bestående. Utan dem skulle vårt folk över huvud taget inte längre spelat någon roll. De representera det första och tyvärr också det enda lyckade försöket att bringa den stigande folkmängden i överensstämmelse med bosättningsområdets storlek. Och det måste anses som verkligt ödesdigert, att vår tyska historieskrivning inte riktigt förstått att värdera dessa prestationer, våra ojämförligt största och för eftervärlden mest betydelsefulla, medan den däremot förhärligar allt möjligt annat, beundrar och prisar fantastiska hjältedåd och tallösa äventyrliga strider och krig i stället för att erkänna, hur liten betydelse de flesta av dessa haft för nationens utveckling.

Det tredje stora resultatet av vår politiska verksamhet är den preussiska staten och den inom denna utmejslade statstanken samt den självbevarelse- och självförsvarsdrift, som i den. tyska hären organiserats och anpassats efter den moderna tiden. Omvandlingen av den enskildas vilja till självförsvar, till tanken på en hela nationens värnplikt är en produkt av denna statsbildning och dess samhällssyn. Betydelsen av denna utveckling kan inte överskattas. Just det genom sin blodiga splittring överindividualistiskt uppdelade tyska folket återfick på disciplineringens väg genom den preussiska härorganisationen åtminstone en del av den samhörighetskänsla, som det för länge sedan förlorat. Det som andra folk ännu ha kvar av ursprunglig hjorddrift, det ha vi åtminstone delvis fått tillbaka på konstlad väg genom den militära utbildningen. Därför är också avskaffandet av den allmänna värnplikten - som för dussintals andra folk kunde vara utan vikt - för oss av den mest ödesdigra betydelse. Om tio generationer tyskar finge vara utan korrigerande och uppfostrande militär utbildning och överlämnades åt de nedbrytande verkningarna av bristande enhet i ras och världsåskådning - så skulle vårt folk förlora den sista resten av självständighet. Den tyska anden skulle kunna verka endast genom enskilda individer inom

294

främmande nationers ram, utan att identifieras ens till sitt ursprung. Dessa kulturspridare skulle existera tills den sista droppen av ariskt-nordiskt blod fördärvats och utsläckts inom oss.

Det är anmärkningsvärt, att våra motståndare vida bättre än vi själva förstå och uppskatta betydelsen av dessa bestående politiska resultat, som vårt folk vunnit under sina mer än tusenåriga strider. Vi svärma ännu i dag för en heroism, som berövat vårt folk miljoner av dess ädlaste blodsförvanter, men vars slutresultat ändock varit fullkomligt ofruktbara.

Det är av största betydelse för vårt folks nutid och framtid, att vi förstå att skilja de verkligt bestående politiska framgångarna från de ofruktbara ändamål, för vilka tyskt blod offrats.

Vi nationalsocialister få aldrig någonsin instämma i den nuvarande borgerliga världens övliga hurrapatriotism. Framför allt få vi akta oss för att betrakta utvecklingen under åren närmast före kriget som på något sätt bindande för våra egen väg. Inte en enda av de förpliktelser, som gå tillbaka till den historiska period, vi kalla adertonhundratalet, kan vara på något sätt bindande för oss nationalsocialister. I motsats till den tidens människor måste vi bekänna oss till plikten att kämpa för det viktigaste målet för all utrikespolitik: att bringa ytinnehållet i överensstämmelse med folkmängden. Av det förflutna kunna vi endast draga den lärdomen, att vår politiska verksamhet måste få en dubbel inriktning: utrymme för vårt folk måste bli målet för utrikespolitiken, dess förankring i en ny världsåskådning målet för inrikespolitiken.

*

Jag vill endast i största korthet behandla frågan, huruvida kravet på utrymme kan vara sedligt och moraliskt berättigat. Detta är nödvändigt, eftersom det t. o. m. inom s. k. folkliga kretsar tyvärr förekommer alla möjliga salvelsefulla prat-

295

makare, vilka anstränga sig att framställa för tyska folket ett gottgörande av oförrätten 1918 som mål för en utrikespolitisk aktivitet, men trots detta känna sig nödsakade att försäkra hela världen sin broderliga sympati.

Jag måste då förutskicka följande: Kravet på, att gränsen från 1914 måste återställas, är en politisk dårskap, som med hänsyn till sina verkningar närmar sig förbrytelsen. Helt bortsett från att rikets gränser av 1914 vara allt annat än logiska. Ty i själva verket vara de varken fullständiga med hänsyn till det tyska folkets utbredning eller förnuftiga ur militärgeografiska synpunkter. De voro inte resultatet av en överlagd politik, utan tillfälliga gränser, som åstadkommits genom en på intet sätt avslutad politisk kamp, delvis tillkomna endast genom Ödets nyck. Med samma, och i många avseenden större rätt, skulle man kunna plocka ut ett annat årtal ar den tyska historien och förklara, att målet för tysk utrikespolitik var att återställa de förhållanden, som rådde vid tidpunkten i fråga. Men kraven motsvara fullkomligt andan inom den borgerliga världen, som ej heller på denna punkt äger en enda bärande politisk tanke för framtiden, utan blott lever i det förgångna och till på köpet i det allra närmast förgångna ty t. o. m. blicken bakåt når inte ut över deras egen tid. Tröghetslagen binder dem vid ett givet tillstånd och driver dem att göra motstånd mot varje förändring i detta. Motståndet stegras likväl aldrig över rena trögheten. Det är självklart, att dessa människors politiska horisont inte når över gränsen till 1914. Men när de proklamera, som sitt politiska mål, återställandet av dessa gränser, stärka de alltid på nytt våra motståndares sönderfallande förbund. Detta är enda förklaringen till, att ännu åtta år efter en världskamp i vilken stater gned de mest heterogena önskningar och mål gingo samman, de dåvarande segrarnas ententa alltjämt kan bibehålla en mer eller mindre sluten form.

Alla dessa stater drogo å sin sida fördel av det tyska sammanbrottet. Fruktan för vår styrka trängde tillbaka stormak-

296

temas girighet och inbördes avund. Det bästa skyddet mot vårt lands möjlighet att resa sig igen, såga de i en så grundligt som möjligt genomförd uppdelning av dess rikedomar och delvis även territorium. Ett dåligt samvete och ängslan för vårt folks kraft är det kilt, som fortfarande binder de skilda medlemmarna inom detta förbund.

Och vi undandra dem inte vår hjälp. Så länge den borgerliga världen som mål för tysk politik uppställer återställandet av 1914 års gränser, håller den tillbaka de medlemmar av våra fienders entente, som annars skulle vilja lämna denna.

Ty de frukta att bli angripna isolerade och därigenom gå förlustiga de övriga förbundsmedlemmarnas stöd. Varje enskild stat känner sig träffad av denna hotande möjlighet.

Men borgerligheten begår här en dumhet av bl. a. följande två skäl:

För det första saknas de nödiga maktmedlen att överflytta programmet från klubbaftnarnas atmosfär till verklighetens.

För det andra skulle resultatet, om denna gränsreglering verkligen kunde genomföras, bli så erbarmligt, att det sannerligen inte skulle löna sig att fördenskull gjuta vårt folks blod ånyo.

Ty ingen kan väl ens ifrågasätta, att 1914 års gränser skulle kunna återställas annat än med blod. Endast barnsligt naiva andar kunna vagga sig till ro med tanken, att en rättelse kan ernås på Versailles' smyg- och tiggarvägar. Alldeles bortsett från, att ett försök i den riktningen skulle förutsätta en Talleyrand-natur, som vi inte äga. Den ena hälften av våra politiska existenser består av ytterst rivande men på samma gång karaktärslösa och över huvud taget mot vårt folk fientligt sinnade element, medan den andra hälften består av godmodiga, oförargliga och karaktärslösa stackare. Därhän ha tiderna ändrat sig sedan Wien-kongressens dagar: det är inte furstar och furstliga mätresser som schackra och köpslå om statsgränserna, utan det är den obeveklige världsjuden, som kämpar för sitt herravälde över folken. Endast genom svärdet kan ett folk avlägsna

297

hans näve från sin strupe. Endast den samlade, koncentrerade styrkan i en kraftfullt uppflammande, nationell lidelse, förmår trotsa det internationella världsförtrycket. Men detta kan endast ske på ett blodigt sätt.

Om man likväl hyllar den övertygelsen, att Tysklands framtid på ena eller andra sättet kräver en stor insats, måste anan utan hänsyn till alla invändningar, som den politiska klokheten kan komma med, redan för denna insats' skull uppställa och förfäkta ett värdigt mål.

Gränserna från 1914. betyda ingenting för den tyska nationen. De betydde varken något skydd för det förgångna eller någon plattform för framtiden. Det tyska folket kan inte genom dem nå sin inre slutenhet och ej heller kan det erhålla ett tryggt uppehälle inom dem. Dessa gränser äro inte heller ur militär synpunkt ändamålsenliga eller ens tillfredsställande och till sist kunna de inte ens förbättra vårt förhållande till andra världsmakter, eller riktigare uttryckt geni emot de verkliga världsmakterna. Avståndet till England förkortas ej, U. S. As storlek uppnås icke, och inte ens Frankrike skulle erfara någon väsentlig inskränkning i sin världspolitiska betydelse.

Blott ett är säkert: även om det finge en gynnsam utgång, skulle ett försök att återställa gränserna från 1914 medföra en sådan blodtappning av vår folkkropp, att det inte skulle bli någon kraft över för de beslut och handlingar, som sedan behövdes för att säkra nationens liv och framtid. Tvärtom! I glädjen över en dylik ytlig framgång skulle man ännu mindre bry sig om att ställa upp några större mål, eftersom "nationens ära" ju räddats och möjligheter för kommersiell utveckling åter öppnats, åtminstone till en tid.

Geni emot detta måste vi nationalsocialister orubbligt hålla fast vid vårt utrikespolitiska mål, nämligen att tillförsäkra tyska folket det utrymme, som tillkommer det. Kampen för det målet är den enda, som inför Gud och den tyska eftervärlden kan synas rättfärdiga en ny blodsutgjutelse: inför Gud,

298

därför att vi satts till världen med uppgiften att kämpa för vårt dagliga bröd, som varelser, åt vilka ingenting skänks utan endast ha sin genialitet och sitt mod att tacka för sin ställning som jordens herrar; inför den tyska eftervärlden, därför att varje medborgares utgjutna blod kommer att skänka eftervärlden tusen nya. En insats i dag av våra söners liv skall betalas med den jord, på vilken tyska bondesläkten en gång skola kunna alstra nya kraftfulla söner, och denna jord skall då fritaga de ansvariga statsmännen från beskyllningen att ha uppoffrat sitt folk, även om samtiden nu förföljer dem.

I detta sammanhang måste jag med skärpa vända mig mot en del folkliga bläcksuddare, vilka uppge sig betrakta en expansionspolitik av det slaget som ett "brott mot människans heligaste rättigheter" samt ge sin skrivklåda utlopp för att förfäkta denna åsikt. Det är inte så gott att veta, vad som gömmer sig bakom dylika herrar. Ett är emellertid säkert, den förvirring, de alstra, kommer vårt folks fiender särdeles väl till pass. Genom sin brottsliga hållning bidraga de att inifrån försvaga och förinta vårt folks vilja att hävda sina livsintressen på det enda sätt, som är möjligt. Det finns intet folk, som äger ens en kvadratmeter jord till följd av någon högre önskan eller enligt någon högre rätt. Liksom Tysklands gränser uppstått genom en tillfällighet och endast äga en tillfällig giltighet i tidens politiska strider, så äro gränserna för andra folks områden det också. Endast den tanklöse dumbommen tänker sig indelningen av vår jords yta oföränderlig som granit medan denna indelning i verkligheten är en för varje tid skenbar vilopunkt i en fortgående utveckling, skapad i det ständiga vardandet genom naturens väldiga krafter. För att kanske redan i morgon förstöras eller ombildas genom ännu större krafter. Likadant förhåller det sig med gränserna för folkens bosättningsområden.

Statsgränserna skapas av människor och kunna därför även ändras av människor.

Det faktum, att ett omåttligt jordförvärv lyckas för ett

299

folk, innebär för den delen inte någon högre förpliktelse att erkänna dess rättmätighet för all framtid. Det bevisar på sin höjd erövrarens styrka och den besegrades svaghet. Och rätten ligger då endast i styrkan. Om det tyska folket nu är hopträngt på ett orimligt litet område och därför går en jämmerlig framtid till mötes, innebär detta inte något Ödets påbud, och ett uppror mot dessa förhållanden skulle lika litet kunna rubriceras som någon brysk överträdelse av Ödets bud. Och precis lika litet har någon högre makt tillerkänt något annat folk större utrymme än det tyska eller förolämpat något med en orättmätigare fördelning. Den mark på vilken vi bo i dag, erhöllo inte våra förfäder som någon gåva från himmelen, utan. måste kämpa sig till den med insats av sitt liv. Och inte heller i framtiden kommer utrymmet, och därmed vårt folks liv, att skänkas oss genom någon folklig nåd, det vinna vi endast med våldets hjälp, med svärdet i hand.

Hur mycket vi än erkänna nödvändigheten av en uppgörelse med Frankrike, skulle en sådan ändock bli utan verkan i det stora hela, om hela vår utrikespolitiska aktivitet skulle nötas ut enbart på den uppgiften. Mening får en sådan uppgörelse blott, om den lämnar ryggen fri för en expansionspolitik åt annat håll i Europa. Lösningen på frågan om större utrymme för vårt folk få vi nämligen inte se i ett förvärv av kolonier utan helt och hållet i förvärvet av ett kolonial- eller nybyggarområde, som förstorar själva moderlandets yta och därmed kommer såväl de nya kolonisatörerna att förenas i den intimaste gemenskap med moderlandet som medföra de maktpolitiska fördelar, vilka dessa områdens sammanlagda storlek kunna innebära.

Den folkliga rörelsen bör inte vara advokat åt andra folk utan endast kämpa för sitt eget. I annat fall är den överflödig och har i varje fall ingen rätt att jämra sig över det förflutna. Ty då upprepar den endast dettas dumhet. Den gamla tyska politiken leddes oriktigt efter dynastiska synpunkter - den kommande får inte lika oriktigt föras efter några svamliga

300

ta-hela-världen-i-famn-principer. Framför allt äro vi inte någon skyddspolis för de bekanta "stackars små folken". Vi äro endast vårt eget folks soldater.

Ännu längre måste vi nationalsocialister emellertid gå: rätten till expansion kan bli en plikt, om det bristande utrymmet synes komma att med föra ett stort folks undergång. Framför allt som det inte rör sig om vilket negerfolk som helst, utan om den germanska modern till allt det liv, som givit världen hela dess kultur. Tyskland måste vara världsmakt eller också inte existera alls. För att bli världsmakt behöver det emellertid den utsträckning, som kan ge landet dess nödiga tyngd och dess medborgare tryggat uppehälle.

*

Därmed dra vi nationalsocialister medvetet ett streck över förkrigstidens utrikespolitiska inriktning. Vi börja igen, där man slutade för sexhundra år sedan. Vi hejda det eviga tåget av germaner till Syd- och Västeuropa och rikta blicken mot landet i öster. Vi göra äntligen ett slut på förkrigstidens kolonial- och handelspolitik och övergå till framtidens markpolitik.

Men när vi numera tala om nya områden i Europa, kunna vi i första hand endast tänka på Ryssland och de randstater, det behärskar.

Ödet självt tycks vilja ge oss en fingervisning i den riktningen, när det utlämnade Ryssland åt bolsjevismen, berövade det ryska folket den intelligens, vilken förut möjliggjort dess bestånd som stat. Ty organisationen av den ryska staten var inte ett resultat av de ryska slavarnas statsbildande förmåga utan snarare ett underbart exempel på germanska elements statsbetonade verksamhet inom en mindervärdig ras. På den vägen ha talrika mäktiga riken skapats. Lägre folk, med germanska organisatörer och herrar som ledare, ha mer än en gång växt ut till väldiga statsbildningar och hållit sig vid makt, så länge kärnan funnits kvar i den ras, som bildat staten. Sedan århundraden rekryterade Ryssland sitt ledande skikt ur denna germanska kärna. I dag kan man anse denna

301

som nästan fullkomligt utrotad och förstörd. I stället har juden kommit. Men i längden blir det lika omöjligt :för juden att hålla sig kvar i det mäktiga riket, som det f. n. är för ryssen att av egen kraft kasta av sig det judiska oket. Juden är själv icke ett organisatoriskt element utan ett sönderdelningens ferment. Jätteriket i öster är moget för sammanbrott. Och slutet på judeväldet i Ryssland kommer också att betyda epilogen av Ryssland som stat. Vi äro av Ödet utsedda att bli vittnen till en katastrof, som kommer att ge det mäktigaste beviset för riktigheten av teorien om folkraserna.

Men vår uppgift, den nationalsocialistiska rörelsens mission, är att bibringa det tyska folket så mycket politisk insikt, att det inte kommer att se sitt framtidsmål i ett berusande, nytt Alexander-tåg utan i den tyska plogens flitiga arbete i den jord, som svärdet skall ge.

*

Det är klart, att juden kommer att proklamera det skarpaste motstånd mot en sådan politik. Bättre än någon annan förstår han vad det skulle innebära för hans egen framtid. Just detta faktum borde lära alla verkligt nationellt sinnade män att inse det riktiga i en sådan nyorientering. Men tyvärr är motsatsen fallet. Inte blott i tysk-nationella kretsar, utan även i "folkliga", reser man det häftigaste motstånd mot tanken på en sådan östpolitik, och åberopar sig då nästan alltid på en större tanke. Bismarcks åsikter citeras för att ge pondus åt en politik, som skulle vara både dåraktig, omöjlig och högst olycklig för det tyska folket. Bismarck lade på sin tid stor vikt vid goda relationer med Ryssland. Det är delvis riktigt. Men man glömmer därvid fullständigt att omtala, hur man satte lika stort värde på goda förbindelser med t. ex. Italien och att samme herr von Bismarck t. o. m. en gång ingick förbund med Italien fön att lättare kunna klara av Österrike. Varför fortsätter man inte även den politiken? "Därför att Italien av i dag, ej är Italien av i går", kommer man att svara. Gott! Men då,

302

mitt ärade herrskap, kan man göra den invändningen, att det nuvarande Ryssland inte heller längre är den tidens Ryssland. Det skulle aldrig ha fallit Bismarck in att vilja för alltid fast ställa en politisk väg, taktiskt principiellt. Han var i alltför hög grad stundens mästare för att vilja betunga sig själv med något sådant. Frågan gäller alltså inte: Hur gjorde Bismarck på sin tid?, utan i stället: Hur skulle Bismarck göra i dag? Och den frågan är lättare att besvara. Med sin politiska klokhet skulle han aldrig slutit förbund med en stat vigd till undergång. F. ö. betraktade Bismarck redan på sin tid den tyska kolonial- och handelspolitiken med blandade känslor, då det, som närmast låg honom om hjärtat, var att så säkert som möjligt konsolidera och befästa den av honom skapade statsbildningen. Detta var också enda skälet till, att han använde sig av det ryska skyddet i ryggen, vilket lämnade honom fria händer åt väster. Men vad som då gav Tyskland en fördel, skulle i dag skada det.

Redan under åren 1920-21, när den unga nationalsocialistiska rörelsen började höja sig över den politiska horisonten och här och var hälsades som den tyska nationens frihetsrörelse, började man från åtskilliga håll göra närmanden till partiet för att söka åstadkomma ett samband mellan detta och andra länders frihetsrörelser. Det hela var någonting i stil med "De undertryckta nationernas förbund", som många propagerade för. Det var mest fråga om representanter för några Balkan-stater, för Egypten och Indien, och samtliga gjorde på mig privat intrycket av viktiga pratmakare utan något reellt underlag. Men det var inte så få tyskar, särskilt inom det nationella lägret, som läto dupera sig av dessa uppblåsta orientaler och trodde, att de i en indisk eller egyptisk student utan vidare hade framför sig "en företrädare" för Indien eller Egypten. Man gjorde inte klart för sig, att det var fråga om personer, som över huvud taget ingenting hade bakom sig och vilka framför allt inte voro auktoriserade att avsluta några

303

fördrag med vem det vara månde, varför det praktiska resultatet av alla förbindelser med dessa element var lika med noll, såvida man inte ville bokföra den förlorade tiden som förlust. Mot dylika försök har jag alltid varit på min vakt. Det är inte bara det, att jag har annat att göra än slösa bort veckor på ofruktbara "överläggningar", utan jag skulle betrakta det hela som onyttigt och direkt skadligt, även om det rörde sig om auktoriserade ombud för vederbörande nationer.

Det var illa nog förut, under fredstiden, när den tyska allianspolitiken till följd av bristen på egna, aktiva angreppsmotiv, hamnade i ett defensivförbund med gamla, världshistoriskt pensionerade stater. Vare sig alliansen med Österrike eller Turkiet medförde någon vidare glädje. Medan jordens största militär- och industristater slöto sig samman till en verklig offensiventente, samlade den tyska utrikesledningen ihop ett par gamla impotenta stater och sökte bjuda en världskoalition spetsen med tillhjälp av denna ruttna bråte, som var dömd till undergång. Tyskland har dyrt fått betala detta utrikespolitiska misstag. Men tydligen inte dyrt nog eftersom våra evinnerliga fantaster genast vilja ge sig in på samma galenskap. Ett försök att genom ett "de undertryckta nationernas förbund" avväpna de allsmäktiga segrarna är både dumt och olyckligt. Det är olyckligt, därför att det avleder vårt folks uppmärksamhet från de reella möjligheterna och i stället får det att ge sig hän åt fantasifulla men ofruktbara förhoppningar och illusioner. Tysken av i dag liknar verkligen en drunknande, som griper efter varje halmstrå. Det rör sig ofta om i övrigt mycket bildade människor. Så snart ett irrbloss av en aldrig så overklig förhoppning lyser upp någonstans, sätta dessa människor genast i väg och jaga fantomet. Om det så endast är ett förbund av undertryckta nationer, ett Nationernas Förbund eller någon annan ny, fantastisk uppfinning, nog kan den i alla fall vinna tusentals troende själar.

Jag kan ännu erinra mig de både barnsliga och oförståndiga

304

förhoppningar om ett förestående engelskt sammanbrott i Indien, vilka döko upp i folkliga kretsar under åren 1920-21. Några asiatiska bedragare, gärna för mig även några verkliga indiska "frihetskämpar", som drevo omkring i Europa vid den tiden, hade lyckats slå i människor, som för övrigt voro ganska förnuftiga, den fixa iden, att det brittiska världsriket, som ju har sin tyngdpunkt just i Indien, siade inför ett sammanbrott där. De begrepo naturligtvis inte, att deras egen önskan var fader till alla dessa tankar. Lika litet förstodo de det absurda i sina förhoppningar. Ty när de vänta, att ett sammanbrott av det engelska herraväldet i Indien skall bli slutet på det brittiska världsriket och Englands maktställning, så medge de ju själva, att just Indien har den eminentaste betydelse för England.

Denna livsviktiga sanning kunde väl i alla fall inte vara en tyskfolklig profets ensamma och djupa hemlighet, utan den måste väl förmodligen vara känd även av dem, som leda Englands öden. Det är ju mer än barnsligt att tro, att man inte i England skulle förstå att riktigt uppfatta det indiska kejsarrikets betydelse för den brittiska världsunionen. Och det är ett tråkigt bevis för, att man inte lärt det ringaste av världskriget, och ett lika tråkigt tecken på, att man fullständigt misskänt eller inte velat erkänna den anglosaxiska beslutsamheten, då man inbillar sig att England, utan mobiliserande av sina sista krafter, skulle låta Indien glida sig ur händerna. Det bevisar bäst tyskens fullkomliga okunnighet om, hur det brittiska riket kontrolleras och förvaltas. Endast om det engelska förvaltningsmaskineriet hemfaller ät rasupplösning (vilket f. n. är fullkomligt uteslutet i Indien), eller om England besegras med vapenmakt av en starkare fiende, kommer det att förlora Indien. Men indiska upprorsmän komma aldrig att lyckas med något sådant. Vi tyskar ha tillfullo fått erfara, hur svårt det är att betvinga England. Alldeles bortsett från, att jag som german, trots allt mycket hellre ser Indien under engelskt herravälde än under något annat.

305

Lika eländigt är det med förhoppningarna om det sagolika upproret i Egypten. Det "Heliga kriget" må bibringa våra tyska fårskallar till politiker den angenäma känslan, att andra nu äro beredda att offra sitt blod för oss; - ty denna fega spekulation är, uppriktigt talat, upphovet till sådana förhoppningar - i verkligheten skulle detta "Heliga krig" ta en ända med förskräckelse under spärrelden från engelska kulsprutekompanier och granatkarteschernas skrotregn.

Det är fullkomligt omöjligt att med en samling krymplingar gå till anfall mot en mäktig stat, fast besluten att, om så krävas, offra den sista blodsdroppen till skydd för sin existens. Som jag är en man med folklig inställning, vilken bedömer mänsklighetens värde efter rasprinciper, kan jag, endast med kännedom om dessa "undertryckta nationers" rasliga mindervärdighet, inte tillåta mig att sammanlänka mitt eget folks öde med deras.

En fullkomligt liknande hållning måste vi intaga även geni emot Ryssland. Dagens Ryssland, avklätt sitt germanska överskikt, är alldeles oavsett de nya herrarnas inre avsikter, ingen lämplig bundsförvant i den tyska nationens frihetskamp. Rent militärt sett skulle ett krig Tyskland-Ryssland mot Västeuropa och då sannolikt mot hela världen komma att gestalta sig fullkomligt katastrofalt. Kampen skulle utspela sig på tysk mark, inte på rysk och utan att Tyskland kunde erhålla något som helst verksamt stöd från Ryssland. Tyska rikets nuvarande maktmedel äro så jämmerliga och så omöjliga för en kamp mot utlandet, att man inte skulle kunna åstadkomma det ringaste gränsskydd mot Västeuropa, England inbegripet, varför t. ex. det tyska industriområdet skulle komma att ligga fullkomligt värnlöst för våra motståndares gemensamma anfall. Kommer därtill, att mellan Tyskland och Ryssland befinner sig den polska staten i fullkomligt beroende av Frankrike. I händelse av ett tysk-ryskt krig mot Västeuropa måste Ryssland först besegra Polen för att kunna transportera några soldater till en tysk front. Men nu rör det sig mera om tek-

306

nisk utrustning än om soldater. Och här skulle världskrigets erfarenheter upprepa sig, bara ännu förskräckligare. Då pungslogs den tyska industrien till förmån för våra ärofulla bundsförvanter, och Tyskland fick nästan ensamt sköta den tekniska krigföringen. Nu skulle Ryssland inte alls komma i fråga som teknisk faktor. Mot den allmänna motoriseringen, som redan under nästa krig på ett överväldigande sätt kommer att fälla avgörandet, skulle vi inte kunna ställa upp just någonting alls. Det är inte bara det, att Tyskland självt är skamligt långt efter på detta viktiga område, utan det skulle dessutom, av det lilla det har, få underhålla Ryssland, som till dags dato inte kan kalla för sin egen en enda fabrik, vilken förmår visa upp en riktig automobil. Ett dylikt krig skulle därmed få karaktären av slakt. Tysklands ungdom skulle utsättas för ännu större blodtappning än förut, ty som alltid skulle kampens börda komma att vila endast på oss. Följden skulle bli ett oavvisligt nederlag.

Men t. o. m. om man antager, att det skulle ske ett under och att kampen inte slutade med Tysklands fullständiga förintande, skulle slutresultatet ändock bli, . att det förblödde tyska folket, efteråt liksom förut, förbleve omgränsat av stora militärstater. Dess verkliga läge skulle således på intet sätt ha undergått någon förändring.

Nu skall man ej komma med den invändningen, att man inte genast behövde tänka på krig vid ett eventuellt förbund med Ryssland, att man i varje fall först skulle kunna grundligt förbereda sig. Nej! Ett förbund vars avsikt icke är krig, är menings- och värdelöst. Allianser ingår man endast för strid. Även om uppgörelsen vid tiden för fördragets avslutande ligger aldrig så fjärran, är utsikten till en krigisk förveckling ändock dess innersta motiv. Och man må inte tro, att någon makt skulle uppfatta avsikten med ett dylikt förbund annorlunda. Antingen en tysk-rysk allians stannade på papperet - alltså '` för oss vore ändamåls- och värdelös - eller från fördragets bokstav blev verklighet - den övriga världen vore under

307

alla omständigheter varnad. Då är det ju naivt att tro, att England och Frankrike skulle vänta ett årtionde, tills den tysk-ryska alliansen hade avslutat sina tekniska förberedelser till kriget. Nej, ovädret skulle blixtsnabbt bryta ut över Tyskland.

Redan förekomsten av en allians med Ryssland skulle sålunda innebära fröet till nästa krig. Det skulle innebära Tysklands död.

Men därtill kommer dessutom följande:

1. Rysslands nuvarande makthavare ha ingen tanke på att ingå ett ärligt förbund, mycket mindre att hålla det.

Man bör dock aldrig glömma, att regenterna i det nuvarande Ryssland äro blodbestänkta, gemena förbrytare, att det är fråga om ett mänsklighetens avskum som, gynnat av omständigheterna, i en tragisk stund överrumplade en stor stat, i vild blodtörst förintade och utrotade miljoner av dess ledande intelligens och nu sedan snart tio år utöva historiens fruktansvärdaste skräckvälde. Man bör inte heller glömma, att dessa maktinnehavare tillhöra ett folk, som i en sällsam blandning förenar ohygglig bestialitet med en obegriplig förmåga att ljuga och som nu ännu mer än förr tror sig vara kallat att lägga hela världen under sitt blodiga förtryck. Man bör ej glömma att den internationelle juden, som i dag fullständigt behärskar Ryssland, inte betraktar Tyskland som en bundsförvant utan som en till samma öde som Ryssland förutbestämd stat. Och man sluter ej fördrag med någon, vars enda intresse är motpartens förintande. Framför allt gör man det inte med sådana, som ej hålla något fördrag heligt, eftersom de inte utgöra ärans och sanningens representanter i denna världen utan lögnens, bedrägeriets, stöldens, plundringens och rovgirighetens. En människa som tror sig kunna knyta fördragsmässiga förbindelser med parasiter, liknar ett träd, som försöker till egen fördel sluta avtal med en mistel.

2. Tyskland svävar fortfarande i stor fara att undergå samma öde som Ryssland. Endast en enfaldig borgare kan

308

inbilla sig, att bolsjevismen är en övervunnen fara. Hans ytliga tänkesätt gör, att han inte förstår, att det här rör sig om en impulsiv strävan hos det judiska folket att skaffa sig världsherraväldet, en strävan lika naturlig som anglosaxarens drift att sätta sig i besittning av herraväldet över jorden. Engelsmannen följer sin väg till detta mål och kämpar kampen med sina vapen, och så gör också juden. Han går sin väg, han smyger sig in i folken och urholkar dem inifrån, och han kämpar med sina vapen, med lögn och förtal, förgiftning och upplösning och stegrar så småningom kampen till att blodigt utrota sin hatade motståndare. Den ryska bolsjevismen få vi betrakta som nittonhundratalets judiska försök att erövra världsherraväldet. Under andra tidsperioder har juden försökt uppnå samma mål genom andra men mycket besläktade metoder. Hans strävan ligger grundad i hans eget väsen. Andra folk avstå inte från att enligt sin drift utbreda sin art och sin makt, annat än om de av yttre omständigheter tvingas till det eller bli impotenta på grund av ålderdomssvaghet, och lika litet avbryter juden sin marsch mot världsdiktaturen som någon frivillig uppoffring eller genom att undertrycka sin eviga trängtan. Även om honom gäller, att han kan drivas från sin väg endast av krafter som ligga utom honom själv och att hans strävan efter världsherraväldet endast kan släckas av att han själv dör ut. Men folkens impotens, deras utdöende genom ålderdomssvaghet beror på, om de lyckas hålla sitt blod rent. eller icke. Och det förmår juden bättre än något annat, folk på jorden. Därför kan han gå vidare på sin ödesväg ända tills en annan makt möter honom och efter en väldig tvekamp störtar himlastormaren tillbaka till Lucifer.

Tyskland är nu den bolsjevikiska kampens nästa, stora mål. Det krävs en ung, revolutionerande ides hela kraft för att ännu en gång rycka upp vårt folk, befria det ur den internationella bolsjevismens kvävande omfamning och sätta stopp för den genomgripande förpestningen av vårt blod. De nationella krafter, som då frigöras, måste sättas in för att säkra

309

vårt folks existens och egenart och för långa tider avlägsna möjligheten av en upprepning av de senare årens katastrofala händelser. Men om man arbetar för ett sådant mål, är det ju rena vansinnet att alliera sig med en makt, vars herre är just denna vår framtids dödsfiende. Hur skall man kunna frigöra vårt folk ur denna giftiga omfamning, om man själv låter binda sig. Hur skall man kunna göra klart för den tyska arbetaren, att bolsjevismen är en avskyvärd förbrytelse mot mänskligheten, om man själv sluter förbund med det diaboliska avskummets organisationer. Med vilken rätt dömer man sådana i den stora massan, som hysa sympati för denna världsåskådning, om statens ledare själva välja till bundsförvanter just de förnämsta representanterna för denna åskådning.

Kampen mot den judiska världsbolsjeviseringen fordrar en klar inställning mot Sovjet-Ryssland. Man kan inte driva ut djävulen med Belsebub.

Om det finns några ur tyska folkliga kretsar, som svärma för ett förbund med Ryssland, så skulle jag endast vilja rekommendera dem att med öppna ögon se sig omkring i Tyskland för att komma underfund med, vems hjälp de i själva verket söker. Eller ha de nationella på senare tid börjat anse sådant välsignelsebringande för tyska folket, som den internationella marxistpressen anbefaller och kräver. När ha de börjat kämpa, iförda den judiske väpnarens rustning?

Det gamla tyska rikets allianspolitik var nog sådan, att den berättigar förebråelsen, att dess pendlande hit och dit, i sin sjukligt enfaldiga strävan att till varje pris skydda världsfreden, fördärvade Tysklands relationer åt alla håll. Men man kan inte lasta det för, att det inte längre upprätthöll det goda förhållandet till Ryssland.

Jag tillstår öppet, att jag redan före kriget ansåg, att det varit bättre, om Tyskland avstått från sin dåraktiga kolonialpolitik, från handels- och krigsflottan, och i förbund med England ställt sig emot Ryssland, alltså hade övergivit det

310

dåraktiga försöket att driva världspolitik till förmån för en till Europa begränsad politik, gående ut på markförvärv på den europeiska kontinenten.

Jag kan inte glömma de ständiga, fräcka hotelser, som det dåtida; panslavistiska Ryssland vågade rikta mot Tyskland. Jag glömmer inte de ständiga provmobiliseringarna, vilkas enda avsikt var ett hänsynslöst uppträdande mot Tyskland. Jag glömmer inte tonen hos den offentliga opinionen i Ryssland, hur man redan före kriget överbjöd sig själv i hatfyllda utfall mot vårt land och folk. Jag glömmer inte, hur den stora ryska pressen ständigt framhöll Frankrike på vår bekostnad.

Men trots allt detta hade man före kriget ändock kunnat slå in på den andra vägen, att med stöd av Ryssland vända sig mot England.

I dag ligga förhållandena annorlunda till. Om man ännu före kriget - visserligen med förkvävande av alla möjliga känslor - kunnat gå med Ryssland, så återstår inte längre den möjligheten. Visarna på världsuret ha gått vidare, och deras väldiga slag förkunna nu för oss, att den timme är inne, när vårt folks öde måste avgöras på ena eller andra sättet. Den konsolidering, som jordens stora stater f. n. undergå, är den sista varningssignalen att pröva oss själva och. föra vårt folk åter från drömmens värld till den hårda verkligheten och att visa det den enda väg mot framtiden, som kan pånyttföda det gamla riket.

Om den nationalsocialistiska rörelsen fäster blicken på denna stora och viktiga uppgift, frigör sig från alla illusioner och låter förnuftet bli den enda ledstjärnan, kan måhända katastrofen igI8 bli till oändlig välsignelse för vårt folks framtid. Kanske förmår sammanbrottet då medföra, att vårt folks utrikespolitiska aktivitet kan ledas in på fullkomligt nya vägar och att det sedan det vunnit inre styrka genom sin nya världsåskådning, även kan nå fram till en slutgiltig, utrikespolitisk stabilitet. Det kan då få det, som England äger och som även Ryssland en gång hade, ett politiskt testamente. Ett sådant är

311

det, som gör att Frankrike alltid kan föra en konsekvent och för dess intressen gynnsam politik.

Det tyska folkets politiska testamente, dess handlingsschema, kommer med nödvändighet att få följande lydelse:

Tål aldrig, att det uppstår två kontinentalmakter i Europa. Betrakta som ett angrepp mot Tyskland varje försök att vid de tyska gränserna organisera en andra militärmakt om det också endast gäller skapandet av en till militärmakt lämplig stat, och låt detta betraktelsesätt motivera rätten och plikten att med alla medel, även det väpnade våldet, förhindra en sådan stats uppkomst eller att slå ned den, om den redan organiserats. - Låt inte kolonier utan hemlandets jord i Europa bli grunden till vårt folks styrka. Anse aldrig rikets existens tryggad, förrän det för århundraden framåt kan skänka varje telning av vårt folk en egen jordlott. Glöm aldrig, att den heligaste rätten är rätten till den jord, man själv vill bygga på och det heligaste offret det blod, man gjuter för denna jord.

*

Jag skall inte avsluta dessa betraktelser utan att ännu en gång påpeka den enda alliansmöjlighet, vi f. n. ha i Europa. Redan i föregående kapitel, om det tyska alliansproblemet, har jag betecknat England och Italien som de båda enda stater i Europa, med vilka intimare relationer kunna vara eftersträvansvärda och ge något resultat. Här vill jag ytterligare helt kort beröra den militära betydelsen av en sådan allians.

Följderna av en sådan allians skulle på alla områden bli motsatta följderna av ett förbund med Ryssland. Det viktigaste är sedan, att ett närmande till England och Italien i och för sig på intet sätt behöver frambesvärja någon krigsfara. Den enda makt, som kunde tänkas vilja taga ställning mot förbundet, alltså Frankrike, . skulle ingenting kunna göra. Alliansen skulle då ge Tyskland möjlighet att i lugn och ro träffa de

312

förberedelser, som kunna vara av nöden inom ramen av en sådan allians för en uppgörelse med Frankrike. Ty ett sådant förbunds största betydelse ligger just i, att Tyskland inte, i samma ögonblick det slutas, prisges åt en fientlig invasion, utan att den fientliga alliansen själv faller sönder. Ententen, som vi ha att tacka för så många olyckor, upplöser sig själv och vårt folks dödsfiende, Frankrike, drabbas av isolering. Även om en sådan händelse till en början skulle få enbart en moralisk verkan, så skulle det vara nog för att ge Tyskland en rörelsefrihet, som vi nu knappast kunna göra oss en föreställning om. Ty rätten att handla skulle sedan finnas hos det nya europeiska anglo-tysk-italienska förbundet och inte längre hos Frankrike.

Ett ytterligare resultat vore, att Tyskland i ett slag befriades från sitt ogynnsamma strategiska läge. Dels ett säkert flankskydd och dels full garanti för vår försörjning med livsmedel och råvaror skulle bli den välsignelserika följden av den nya ordningen.

Men av nästan ännu större vikt är det faktum, att den nya alliansen skulle komma att om fatta stater, som nästan fullständigt komplettera varandra i teknisk produktions förmåga. Tyskland skulle för första gången få bundsförvanter, som inte skulle suga sig fast som blodiglar vid vårt eget näringsliv, utan i stället både kunna och vilja bidraga till att fullkomna vår tekniska utrustning.

Ännu ett faktum tillkommer, som man inte får förbise, nämligen att det i båda fallen skulle röra sig om bundsförvanter, som man ej kan jämföra med Turkiet eller det nuvarande Ryssland. Jordens största världsmakt och en ungdomlig nationalstat skulle ge andra förutsättningar för en europeisk kamp än de kadaver till stater, angripna av röta, som Tyskland gått samman med i det senaste kriget.

De svårigheter, som stå i vägen för en sådan allians ära, som jag redan i föregående kapitel påpekat, ganska stora. Men var ententens bildande just något mindre svårt verk? Det som

313

lyckades för en konung Edvard VII, nästan emot naturliga intressen, måste också kunna lyckas för oss, om vi till den grad besjälas av det nödvändiga i att så sker, att vi i klok självövervinnelse rätta vårt eget handlingssätt därefter. Och detta blir möjligt om vi drivna framåt av den bistra nödvändigheten, i stället för att som de senaste årtiondena irra omkring i utrikespolitisk planlöshet, målmedvetet slå in på en bestämd väg och hålla oss på den. En orientering åt öster får inte bli målet för vår kommande utrikespolitik, utan vi måste bedriva östpolitik i den meningen, att vi åt det hållet förvärva det nödiga utrymmet för vårt tyska folk. Men därtill krävas styrka och när vårt folks döds fiende, Frankrike, obönhörligt söker kväva oss och beröva oss vår kraft, måste vi underkasta oss varje offer, som kan bidraga till att göra om intet Frankrikes strävan efter hegemoni i Europa. Varje makt, som i likhet med oss finner Frankrikes traktan efter herraväldet på kontinenten outhärdlig, är i dag vår bundsförvant. Ingen väg, som kan föra oss till en sådan makt, får vara för svår, ingen uppoffring får synas för omöjlig, blott vi erhålla möjlighet att slå ned den, som hatar oss grymmast. Låt oss sedan lugnt överlåta åt tiden att läka våra mindre sår, om vi bara själva kunna bränna och läka de större.

Naturligtvis råka vi nu ut för det hatfyllda skallet från vårt folks inre fiender. Må vi nationalsocialister aldrig låta detta förmå oss avstå från att förkunna, vad vår innersta övertygelse säger vara nödvändigt. Väl måste vi i dag trotsa den offentliga mening, som judarna skapat genom att bakslugt begagna sig av tyskens tanklöshet, väl rasa mången gång vredens och upphetsningens vågor omkring oss, och då märker man att det är lättare att simma med strömmen än mot den. I dag äro vi ett blindskär, men om några år har kanske Ödet låtit skäret bli en hög klippa, mot vilken strömmen bryter sig för att flyta in i en ny fåra.

Det är därför nödvändigt, att den nationalsocialistiska rörelsen i den övriga världens ögon kommer att framstå som

314

bärare av en bestämd politisk avsikt. Vad Ödet än, har i beredskap åt oss, så skall man känna igen oss genast på visiret.

Vetskapen om hur obetingat nödvändigt och riktigt vårt utrikespolitiska program är, skall skänka oss den ståndaktighet och styrka, som vi så ofta behöva, när det fientliga pressbyket utsätter oss för sin trumeld, så en och annan blir räddhågad samt känner en stilla önskan smyga över sig att åtminstone på ett enda område slippa ha alla emot sig och kunna tjuta med ulvarna.

  

 Index

---

HOME

---

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER Svenska English German French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER French English German Italian Spanish. Norsk

The Jewish plans! The Jewish Plots! Must Germany Perish? A Jewish plan for the extinction of the German nation and the total eradication from the earth, of all her people!

---

Judaism =Racism, Domination, Dccupation | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish |

---

The Protocols of Zion | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish | Italian | Danish |

---