Rätten till nödvärnMin Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

RÄTTEN TILL NÖDVÄRN

Med vapenstilleståndet i november 1918 inleddes en politik, som mänskligt att döma så småningom måste leda till fullständig underkastelse. Liknande exempel ur historien visa; att sådana folk, som sträcka vapen utan tvingande skäl, i fortsättningen hellre underkasta sig de största förödmjukelser och förtryck, än söka genom en ny vädjan till våldet åstadkomma en ändring i sitt öde.
Mänskligt sett är detta förklarligt. En klok segrare söker alltid genomdriva sina krav i portioner. Är det då fråga om ett folk, som förlorat sin karaktär - och det har varje folk, som frivilligt underkastat sig - så kan han räkna med, att varje enstaka skärpning av kraven inte räcker till för att ännu en gång driva folket att gripa till vapen. Ju flera utpressningsaktioner ett folk finner sig i, desto mera oberättigat kommer man att anse det vara att sätta sig till motvärn mot någon ny, till synes isolerad aktion - som ju i själva verket endast är en länk i en lång kedja - med tanke på de många och stora olyckor man redan stillatigande och tålmodigt underkastat sig.

Kartagos undergång är ett dylikt, skrämmande exempel på ett folks långsamma, självförvållade avrättning.

Clausewitz tar också i sina "Tre bekännelser" särskilt fasta på denna tanke och hamrar på ett oförlikneligt sätt in den för all framtid. Han säger: "att den skamfläck, som en feg underkastelse utgör, aldrig kan tvättas bort; att den blir en giftdroppe i ett folks blod, vilken fortplantar sig till de efterkommande samt förlamar och undergräver senare släktens
316
krafter"; men att däremot "den frihet, som förloras efter en blodig och ärofull kamp, innebär en garanti för folkets återuppståndelse då den är livets kärna, ur vilken ett nytt träd med djupa, fasta rötter en gång skall växa upp".

En nation, som förlorat sin ära och sin karaktär, kommer naturligtvis inte att fästa något avseende vid en sådan lära. Den som gör det, kan inte sjunka så djupt, endast den som glömmer eller inte vill veta av den sanningen, bryter samman. Av dem, som finna sig i en karaktärslös underkastelse, får man därför inte vänta, att de i plötslig självrannsakan, i förnuftets och all mänsklig erfarenhets namn skola slå om och börja en ny taktik. Tvärtom komma just dessa att avvisa alla sådan läror, ända tills folket antingen definitivt vant sig vid sitt slavok eller bättre krafter tränga upp till ytan och slå makten ur händerna på de fördömda förrädarna. De senare bruka i första fallet ingalunda känna sig särskilt mindervärdiga, då de ofta av de kloka segrarna erhålla slavuppsyningsmannens ämbete, vilket dessa karaktärslösa individer sedan, ofta obarmhärtigare än något främmande odjur, utöva gentemot sitt eget folk.

Utvecklingen i Tyskland sedan 1918 har visat, att förhoppningen om att vinna segrarens bevågenhet genom frivillig underkastelse, tyvärr på ett ödesdigert sätt är avgörande för de breda lagrens politiska inställning och verksamhet. Jag skulle särskilt vilja betona de breda lagren, emedan ingen kan få mig att tro, att de ledandes göranden och låtanden skulle kunna tillskrivas samma fördärvliga villfarelse. Eftersom det efter krigets slut är judar, som ohöljt tagit hand om våra öden, kan man verkligen inte antaga, att det är bristande kännedom om orsakerna till vår olycka, som för vårt folk till undergången, utan man får nog snarare tänka sig, att det är en medveten avsikt. När man från den synpunkten undersöker de skenbara vanvettigheterna i vårt folks utrikespolitiska ledning, avslöja de sig som en högst raffinerad, iskallt logisk aktion för realiserandet av den judiska världserövringstanken.
317
Då blir det också klart, hur en lika lång tid, som åren1806-1813 var tillräcklig att fylla det raserade Preussen med ny livskraft och ny kamplust, nu kunnat rinna förbi utan att utnyttjas, varför åren i stället alltmera försvagat vårt land.

Sju år af ter november 1918 undertecknades fördraget i Locarno!

Händelseförloppet var det ovan skisserade: När man en gång undertecknat det skändliga vapenstilleståndet, kunde man inte uppbringa det nödiga modet och styrkan att med ens sätta sig till motvärn mot fiendens ständigt återkommande förtryck. Och fienderna voro alltför kloka att kräva allt på en gång. De inskränkte alltid omfånget av sina utpressningar, så att enligt deras - och den tyska ledningens - åsikt det var så pass uthärdligt, att man inte behövde befara någon explosion hos folkstämningen. Och ju flera sådana diktat som underskrevas och påbördades det tyska folket, desto mindre föreföll det naturligtvis berättigat att med anledning av en enda, ytterligare utpressning eller förödmjukelse, företa sig något, som man inte gjort alla de föregående gångerna, nämligen resa sig till motstånd. Detta är just den "giftdroppe", Clausewitz talar om: den första karaktärslösheten, som alltjämt måste stegra sig själv för att så småningom, som ett ohyggligt arv komma att hänga likt en blytyngd vid alla beslut, en boja som folket knappast mera kan befria sig ifrån den kommer definitivt att draga ned det till slavrasernas nivå och existens.

I Tyskland avlöste avväpnings- och förslavningsedikt, politisk värnlöshet och ekonomisk utplundring varandra för att slutligen moraliskt resultera i en anda, som kan se en lycka i Dawes-planen och en framgång i Locarno-fördraget. Ja man kan verkligen tala om en lycka i allt detta elände: att det nog går att bedåra människor men aldrig himlen. Dess välsignelse uteblir: nöd och bekymmer ha blivit vårt folks ständiga ledsagare, vår enda trogna bundsförvant är eländet. Ödet har inte heller i detta fall gjort något undantag utan
318
givit oss, vad vi förtjäna. När vi inte längre förstå att uppskatta äran, lär det oss åtminstone att mäta friheten efter det dagliga brödet. Bröd ha människorna nu lärt sig ropa efter, friheten skola de en dag bedja om.

Lika bittert och uppenbart som vårt folks sammanbrott var under åren efter 1918, lika beslutsamt och häftigt förföljde man just under de äten envar, som understod sig att profetera om det, som senare i alla fall inträffat. Vårt folks ledning var lika inbilsk som erbarmligt dålig, särskilt när det gällde att komma obekväma sanningssägare till livs. Vid den tiden hände det ofta och gör så än i dag, att de största parlamentariska träskallarna, verkligt obetydliga personer - inte enbart med hänsyn till deras yrke - rätt som det var placerades på statsmäns upphöjda plats för att därifrån kunna läsa lagen för vanliga dödliga. Att en sådan "statsman", ofta redan i sjätte månaden av sin konstutövning, demaskerades som en särdeles skum och tvivelaktig existens, som hånas och skälles ut av hela den övriga världen, en odugling som fullständigt bevisat sin mindervärdighet, det har ingenting med saken att göra! Nej, det gör ingenting alls. Tvärtom, ju bristfälligare republikens parlamentariska statsmän fylla sin uppgift, dess vildare förfölja de dem, som väntat något av dem, som äro fräcka nog att peka på bristerna i deras verksamhet och förutsäga deras framtida misslyckande. Och lyckas man verkligen någon gång få fast en parlamentarisk hedersman av den kalibern så ordentligt, att han inte längre kan förneka sammanbrottet och dess följder, så hittar man på tusen sinom tusen olika skäl att urskulda misslyckandet. Aldrig skulle det falla någon in att erkänna, att roten till allt det onda ligger hos honom själv.
*
Senast under vintern 1922-23 borde man väl allmänt ha insett, att Frankrike även efter fredsslutet med järnhård konsekvens ansträngde sig att uppnå det mål, som ursprungligen
319
föresvävat det. Ty ingen kan väl tro, att Frankrike kämpade den mest avgörande kampen i sin historia, samt under fyra och ett halvt års tid offrade sitt folks för övrigt inte alltför rena blod, bara för att få de under kriget lidna skadorna gottgjorda genom tyska reparationsbetalningar. Inte heller Elsass-Lothringen ensamt räcker till att förklara energien i den franska krigföringen, endast den omständigheten, att det här rörde sig om den franska utrikespolitikens verkligt stora politiska framtidsprogram. Och dess mål heter: Tysklands upplösning i en samling småstater. För detta har det chauvinistiska Frankrike kämpat, och i den kampen har det utan tvivel sålt sitt folk som landsknektar åt den internationelle världsjuden.

Om det skett så, som man till en början hoppades i Paris , att kampen kommit att utspela sig på tysk mark, hade Frank rike säkerligen nått sitt mål redan i och genom kriget. Om man tänker 'sig, att världskrigets blodiga drabbningar inte hade ägt rum vid Somme, i Flandern, i Artois, vid Warschau, Nischnij Novgorod, Kowno, Riga eller alla de andra kända platserna, utan i Tyskland, i Ruhr, vid Main, Elbe, framför Hannover, Leipzig, Nürnberg, o. s. v., så måste man förstå, att det funnits möjligheter att förinta Tyskland. Det är mycket tvivelaktigt, att vår unga federativa stat under fyra och ett halvt år skulle kunnat bestå samma belastningsprov som det sedan år hundraden starkt centraliserade Frankrike med sin obestridda medelpunkt, Paris. Det var den enastående, gamla härens odödliga förtjänst, att den väldiga kampen mellan folken, till största lycka för Tysklands framtid, kunde hållas utanför vårt fosterlands gränser. Det är min bergfasta övertygelse, som många gånger gör mig beklämd, att det i annat fall inte mera skulle funnits något tyskt rike utan endast "tyska stater". Där för, och endast därför, har våra fallna vänners och bröders blod inte flutit alldeles förgäves.

Det gick emellertid annorlunda. Visserligen föll Tyskland blixtsnabbt ihop i november 1918. Men när katastrofen i hemlandet inträffade, stod fälthärens arméer fortfarande djupt
320
inne i fiendeland. Frankrikes främsta bekymmer var inte Tysklands upplösning utan fastmer, hur man så snabbt som möjligt skulle få de tyska arméerna ut ur Frankrike och Belgien. Och därför blev den närmaste uppgiften för ledningen i Paris, ifall det skulle bli ett slut på världskriget, att krossa de tyska arméerna och sedan genast tränga dem tillbaka till Tyskland. Först i andra hand kunde man ägna sig åt att nå det ursprungliga och egentliga målet för kriget. Men Frankrikes möjligheter i den vägen hade utan tvivel redan betydligt reducerats. För Englands vidkommande hade kriget verkligen fått ett segerrikt slut med Tysklands förintande som handels- och kolonialmakt och dess förvisande till en andrarangsplats. Något intresse av, att Tyska riket fullkomligt utplånades, ägde man inte. Tvärtom hade man all anledning räkna med det som en framtida rival till Frankrike i Europa. Därför måste nu Frankrike fortsätta sin politik i form av rent fredsarbete, i de spår, som kriget banat, och Clemenceaus uttalande, att för honom freden endast kunde vara en fortsättning på kriget, fick därmed en djupare innebörd.

Oupphörligen och vid varje anledning måste man söka komma åt rikets grundvalar. Genom att å ena sidan ständigt ålägga nya avväpningsbestämmelser och å andra sidan genom den därmed möjliggjorda ekonomiska utpressningen, hoppades man i Paris långsamt kunna luckra upp rikets stomme. Ju mera känslan för nationens heder dog bort i Tyskland, desto större kunde de politiskt destruktiva verkningarna av det ekonomiska trycket och den eviga nöden bli. En politik, sammansatt av politiskt förtryck och ekonomisk utplundring, fortsatt under tio eller tjugo år, måste så småningom komma att rasera även den starkaste statsbyggnad och även fullständigt upplösa den ifall omständigheterna voro gynnsamma. Och då skulle Frankrikes krigsmål vara nått.

Under vintern 1922-23 måste man likväl ha förstått, att detta var Frankrikes avsikt. Men då återstod endast två möjligheter: antingen hänge sig åt förhoppningen, att det tyska
321
folkets seghet så småningom skulle kunna försvaga Frankrikes vilja eller också resolut göra det man i alla fall inte kunde undgå till slut, nämligen att vid något särskilt krasst övergrepp vrida om riksskeppets roder och ramma fienden. Men detta skulle betyda en kamp på liv och död, och den enda utsikten till liv fanns, om man innan striden lyckats såvitt möjligt isolera Frankrike, så att denna andra uppgörelse inte behövde bli en Tysklands strid mot världen utan dess försvar mot ett Frankrike, som oavbrutet störde världen och dess frid.

Jag är fast övertygad om och betonar det ännu en gång, att denna andra uppgörelse en gång på ena eller andra sättet måste komma. Jag tror inte på, att Frankrikes avsikter mot oss någonsin komma att ändras; ty de ha sina djupaste rötter i den franska nationens självbevarelsedrift. Om jag själv vore fransman och hölle Frankrikes storhet lika kär och helig, som jag nu håller Tysklands, så kunde och ville inte heller jag handla annorlunda än Clemenceau. Endast genom Tysklands förintelse kan det Frankrike, vars befolkning och i synnerhet bästa raselement befinna sig i långsamt utdöende, i längden upprätthålla sin betydelse i världen. Den franska politiken må göra tusen omvägar, detta kommer i alla fall att vara målet för dess yttersta önskningar och djupaste längtan. Men det är oriktigt att tro, att en rent passiv vilja, en vilja endast till självbevarelse, i längden kan hålla stånd mot en jämnstark vilja med aktiv inriktning. Så länge den ständiga konflikten mellan Tyskland och Frankrike endast tar sig uttryck som tyskt motstånd mot fransk aggressivitet, kommer den aldrig att avgöras, Tyskland kommer endast att under århundradenas lopp förlora den ena positionen efter den andra. Om man följer den tyska språkgränsens vandring från elvahundratalet fram till vår tid, kan man svårligen längre vänta sig någon framgång av en inställning och en utveckling, som redan förorsakat oss så stor skada.

Först när man i Tyskland till fullo förstått detta och inte längre låter den tyska nationens vilja till liv tyna bort i enbart
322
passivt motstånd utan samlar sig till en definitiv, aktiv uppgörelse med Frankrike och kastar sig in i en sista avgörande kamp med stora, klart uppfattade mål för Tysklands vidkommande, först då skall man kunna föra den beständiga och i sig själv så ofruktbara striden mellan oss och Frankrike till slut. Detta dock endast under förutsättningen, att Tyskland i Frankrikes förintande endast ser ett medel och sedan skaffar vårt folk det nödiga utrymmet på annat håll. I dag räkna vi åttio miljoner tyskar i Europa! Riktigheten av ovan skisserade utrikespolitik skall man dock förstå först när - och det dröjer nog knappa tvåhundra år - tvåhundrafemtio miljoner tyskar komma att bo på denna kontinent, och inte sammanpackade som den övriga världens fabrikskulls utan som bönder och arbetare vilka genom sitt arbete ömsesidigt sörja för varandras existens.

I december 1922 tycktes situationen mellan Tyskland och Frankrike åter anta en hotande skärpa. Frankrike hade nya, oerhörda utpressningar i sikte och behövde panter för dem. Den ekonomiska utplundringen måste lämpligen föregås av politiskt tryck, och fransmännen tycktes anse, att det krävdes ett våldsamt grepp om vårt tyska folks livsnerv för att föra detta "motspänstiga folk" in under ett hårdare ok. Med Ruhrockupationen hoppades Frankrike inte endast definitivt kunna bryta Tysklands moraliska ryggrad utan även försätta oss i ett ekonomiskt tvångsläge av sådan art, att vi restlöst skulle tvingas taga på oss de tyngsta förpliktelser.

Alla metoder voro tillåtna, och Tyskland fogade sig mycken snart för att inom kort råka ut för ett fullständigt sammanbrott.

Med Ruhrockupationen bjöd Ödet ännu en gång det tyska folket handen till återupprättelse. Vid första ögonkastet kunde den synas som en svår olycka, men den betydde i själva verket en mycket lovande möjlighet att nu göra slut på Tysklands lidanden.

Utrikespolitiskt sett avlägsnade Ruhrockupationen för för
323
sia gången högst avsevärt Frankrike från England. Med England menas då inte blott den brittiska diplomatien, som endast med kall beräkning slutit och upprätthållit det franska förbundet, utan även mycket vidsträckta kretsar av det engelska folket. I synnerhet såg den engelska affärsvärlden denna kolossala förstärkning av Frankrikes makt på kontinenten med illa dolt obehag. Ty förutom att Frankrike nu rent militärpolitiskt intog en ställning i Europa, som inte ens Tyskland hade ägt, fick det en ekonomisk basis, som kompletterade dess i militära konkurrensduglighet nära nog med ekonomisk monopolställning. De största järngruvorna och kolfälten i Europa hade därmed förenats i händerna på en nation, som, till stor skillnad från Tyskland, hittills förstått att lika beslutsamt som aggressivt tillvarataga sina intressen och nu under det; stora kriget bragt sin militära färdighet i hela världens erinran. Med besättandet av kolfälten i Ruhr gled åter ur Englands händer frukterna av dess framgångar i kriget, och det var inte längre den flitiga och verksamma brittiska diplomatien, vilken stod som segrare, utan marskalk Foch och hans Frankrike.

Stämningen i Italien mot Frankrike, vilken för övrigt sedan kriget inte varit precis rosenröd, slog nu om till formligt hat. Detta var det stora historiska ögonblick, när de förbundna från i går kunde bli morgondagens fiender. Men att det gick annorlunda och bundsförvanterna inte som i andra Balkan-kriget råkade i fejd med varandra, berodde på den omständigheten, att Tyskland inte hade någon Enver Pascha utan en rikskansler Cuno.

Men fransmännens infall i Ruhr betydde inte endast utrikes- utan även inrikespolitiskt de största möjligheter för Tyskland. En stor del av vårt folk, som tack vare den lögnaktiga pressens inflytande alltjämt betraktade Frankrike som representanten för framåtskridande och liberalitet, botades nu helt hastigt från denna villfarelse. Liksom år 1914 jagade bort drömmarna om en internationell solidaritet ur de tyska arbe-
324
tarnas huvuden och hastigt förde dem tillbaka till den eviga stridens värld, där alltid den ena varelsen livnär sig på den andra och den svagares död betyder den starkares bröd likadant skedde det också våren 1923.

När fransmannen gjorde allvar av sina hotelser och började rycka in i det lågtyska kolområdet, till en början mycket försiktigt och trevande, då hade ånyo en ödestimma slagit för Tyskland. Om vårt folk i denna stund låtit det ändrade sinnelaget följas av en ändring i hållningen, hade det tyska Ruhrområdet kunnat bli för Frankrike, vad Moskva blev för Napoleon. Det existerade ju endast två möjligheter: antingen fann man sig även i detta och företag ingenting, eller också gav man det tyska folket, med blicken mot de glödande ässjornos och de rykande ugnarnas område, tillbaka den glödande viljan att göra ett slut på denna eviga skam samt hellre bära dödsögonblickets ångest lin ånyo uthärda en ändlös sådan.

Den dåvarande rikskanslern Cunos odödliga förtjänst är det att ha upptäckt en tredje väg och vår borgerliga partivärlds ännu ärofullare förtjänst att ha vandrat den.

Jag skall här så kort som möjligt underställa denna väg en granskning:

Med Ruhrockupationen hade Frankrike begått ett eklatant brott mot Versaillesfördraget. Det hade därmed också ställt sig i motsatsställning till en rad garantimakter, framför allt England och Italien. Något som helst understöd från dessa stater för sitt egoistiska roffartåg kunde Frankrike inte hoppas på. Det måste således ensamt föra äventyret - ty ett sådant var det - till ett lyckligt slut på ett eller annat sätt. För en nationell tysk regering kunde det inte finnas mer än en väg, ärans. Det är sant, att man till en början inte kunde möta Frankrike med väpnat våld; men man måste göra klart för sig, att alla förhandlingar utan makt bakom orden hade varit löjliga och ofruktbara. Det hade varit meningslöst att utan möjlighet till aktivt motstånd ställa sig på följande ståndpunkt: "Vi underhandla icke"; men det var ännu mera me-
325
ningslöst att till sist ändock göra det utan att under tiden ha skaffat sig den nödvändiga makten.

Med militära åtgärder hade man givetvis inte kunnat förhindra, att Ruhr besattes. Endast en vansinnig hade kunnat föreslå något sådant. Men man skulle ha tänkt på att under intrycket av denna Frankrikes aktion och medan den utfördes, utan hänsyn till Versaillesfördraget, som Frankrike självt brutit, försäkra sig om militära hjälpmedel, som man sedan hade kunnat ge underhandlarna med sig på vägen. Ty det var ju från början klart, att denna franska ockupation en dag skulle komma att tagas upp till behandling vid ett eller annat konferensbord. Men man skulle också ha gjort klart för sig, att inte ens de bästa underhandlare kunna uppnå något resultat, så länge inte den mark, de stå på och den stol, de sitta på, är deras folks väpnade kraft. En liten svag skräddare kan inte disputera med en boxare, och en värnlös underhandlare måste tigande tolerera Brennussvärdet, såvida han inte kan kasta sitt eget i vågskålen för att få den att slå jämnt. Eller har det inte varit verkligt ynkligt att se alla dessa konferenskomedier, som ända sedan 1918 föregått alla diktaten. Det är vanärande skådespel, som man bjudit hela världen på, när man först liksom på hån inbjudit oss till konferensbordet för att sedan förelägga oss för länge sedan färdiga beslut och program, vilka man nog fick prata om men som i förväg måste anses omöjliga att ändra. Visserligen voro våra underhandlare knappast i ett enda fall över det anspråkslösaste genomsnittet och rättfärdigade i allmänhet fullkomligt det djärva yttrande, som Lloyd George fällde vid åsynen av dåvarande riksminister Simon: "att tyskarna inte förstodo att välja intelligenta män till ledare och ombud". Men inte ens genier skulle kunnat nå annat än obetydliga resultat, så stark, som fiendens maktvilja var geni emot det tyska folkets beklagansvärda värnlöshet.

Om man hade velat utnyttja den franska Ruhrockupationen våren 1923 som anledning att återställa Tysklands militärmakt, så hade man först fått ge nationen de andliga vapnen,
326
stärka viljekraften och förinta dem, som förstörde denna nationella tillgång.

År 1918 hämnade det sig blodigt, att man 1914 och 1915 inte valde att en gång för alla söndertrampa huvudet på den marxistiska hydran, och lika olycksaligt skulle det komma att hämna sig, att man inte våren 1923 passade tillfället att äntligen sätta stopp för landsförrädarnas och folkmördarnas verksamhet.

Varje tanke på ett verkligt motstånd mot Frankrike var rena dårskapen, om man inte förklarade krig mot de krafter, som fem år tidigare inifrån hade brutit det tyska motståndet på slagfälten. Det skulle vara borgerliga element, som kunde komma till den otroliga uppfattningen, att marxismen nu vore en annan och att de skurkaktiga kreaturen till ledare, som 1918 känslolöst trampade två miljoner döda under fötterna för att lättare kunna klättra upp på taburetterna, år1923 voro beredda att lämna sin tribut till det nationella samvetet. Vilken otrolig och verkligt meningslös tanke, att de tidigare landsförrädarna plötsligen skulle börja kämpa för Tysklands frihet. Något sådant tänkte de ingalunda på! En marxist överger inte fosterlands förräderiet mer än en hyena överger sitt kadaver. Kom nu bara inte med den dumma invändningen, att det ju i alla fall finns så många arbetare, som gjutit sitt blod för Tyskland. Tyska arbetare ja, men då fanns det ännu inte några internationella marxister. Om den tyska arbetarklassen 1914 verkligen innerst inne haft en marxistisk inställning, skulle kriget ha tagit slut inom tre veckor. Tyskland hade fallit samman, innan den första soldaten hunnit sätta sin fot över gränsen. Nej, den omständigheten, att det tyska folket då var berett att kämpa, bevisar att den marxistiska dårskapen ännu inte hunnit äta sig så djupt ned. Men allteftersom den hemvändande tyske arbetaren och soldaten kom under de marxistiska ledarnas inflytande, så gick han förlorad för fosterlandet. Om man någon gång vid krigets början och under dess lopp tagit femtontusen av de hebreiska folk-
327
förförarna under en likadan giftgasbehandling, som hundratusentals präktiga tyska arbetare ur alla grupper och yrken måste utstå i fält, hade krigets miljoner fallna icke dött förgäves. Tvärtom hade det kanske kunnat rädda till livet en miljon tyskar av stort värde för framtiden, om dessa femtontusen undanröjts i rätt tid. Men det var just i stil med den borgerliga "statskonsten" att utan en blinkning utlämna miljoner åt en blodig död på slagfälten men räkna några tusental folkförrädare, jobbare, ockrare och bedragare som en dyrbar nationell egendom samt öppet proklamera deras oantastlighet. Sannerligen man vet, vad som är störst i den borgerliga världen, dåraktigheten, svagheten och fegheten eller det genomlumpna sinnelaget. Borgerligheten är verkligen en av Ödet till undergång dömd klass, som tyvärr drar ett helt folk med sig i avgrunden.

År 1923 befann man sig i fullkomligt samma situation som 1918. Det var detsamma vilken art av motstånd man beslöt sig för, den första förutsättningen för ett sådant var, att det marxistiska giftet rensades ut ur vår folkorganism. Och enligt min övertygelse var det den främsta uppgiften för en verkligt nationell regering att söka finna de krafter, som voro beslutna att förklara marxismen krig på liv och död, samt sedan ge dessa krafter fritt utlopp. En regeringsplikt var det, att inte längre taga någon hänsyn till det idiotiska kravet på "lugn och ordning" i en situation, då den yttre fienden tillfogade landet de mest förintande hugg och det inre förräderiet lurade i varje gathörn. Nej, en verkligt nationell regering skulle i stället önska sig oro och oordning, om bara denna möjliggjorde, att en principiell uppgörelse kunde komma till stånd med vårt folks marxistiska dödsfiende. Underlät man detta, vore varje tanke på motstånd, av vad slag det vara månde, rena vansinnet.

En dylik uppgörelse av världshistoriska mått sker inte efter något schema, som ett eller annat geheimeråd eller någon förtorkad ministersjäl satt upp, utan efter livets eviga lagar, som
328
alltid ha hetat och alltid komma att heta kampen för tillvaron. Man måste draga sig till minnes, att ofta järnhårda, sunda folk växt fram ur blodiga medborgarkrig, medan den konstlat skyddade freden ofta fått förruttnelsens stank att stiga mot himlen. Folkens öden länkar man inte med silkesvantar. Därför måste man 1923 taga till hårdhandskarna för att oskadliggöra de ormar, som livnärde sig på vår folkkropp. Först om detta lyckades kunde det vara någon mening med att vidtaga förberedelser till ett aktivt motstånd.

Jag talade mig ofta hes vid mina försök att göra klart åtminstone för de s. k. nationella kretsarna, hur mycket det var som stod på spel och att det med nödvändighet skulle komma ett nytt 1918, om man upprepade felen från och följande år. Jag bönföll dem enträget att låta ödet ha sin gång och ge vår rörelse möjlighet att gör a upp med marxismen; men jag predikade för döva öron. Alla, från högste chefen för försvarsmakten, visste bättre - tills man slutligen stod inför alla tiders ömkligaste kapitulation. Då blev jag i djupet av mitt innersta medveten om, att den tyska borgerligheten nått till slutet av sin uppgift och inte har någon ny att fylla. Jag blev varse, hur alla dessa partier grälade med marxismen endast på grund av konkurrensavund och utan någon allvarlig önskan att förinta den. Alla hade de för länge sedan funnit sig i, att fosterlandet förstördes och det enda bekymmer de hade, gällde, att själva få vara med om gravölet. Endast därför "kämpade" de ännu.

Vid den tiden greps jag - jag tillstår det öppet - av den djupaste beundran för den store mannen söder om Alperna, som i sin lidelsefulla kärlek till sitt folk inte tillät sig att dagtinga med Italiens inre fiender utan på alla sätt och med alla medel strävade efter att förinta dem. Det som gör Mussolini till en av denna jordens store, är hans fast genomförda beslut att inte dela Italien med marxismen utan rädda fosterlandet från internationalismen genom att förinta den.

Hur eländigt dvärgaktiga te sig inte vid en jämförelse våra
329
kvasistatsmän, hur äckligt är det inte, när dessa nollor i sin oförskämda inbilskhet ta sig före att kritisera den, som är tusen gånger större; och hur smärtsamt är det inte att tänka på, att detta händer i ett land, som för knappt ett halvsekel sedan kunde kalla en Bismarck för sin ledare.

Denna uppfattning hos borgerligheten tillsammans med marxismens orubbade ställning gjorde, att allt aktivt motstånd i Ruhr på förhand var dömt att misslyckas. Att vilja ta upp kampen mot Frankrike, när man hade dödsfienden i de egna leden, var ju rena vanvettet. Det man ändock gjorde, kunde på sin höjd kallas vara spegelfäkteri för att i någon mån tillfredsställa de nationellt sinnade elementen i Tyskland och lugna den "kokande folksjälen" eller rentav dupera den. Hade man verkligen trott på vad man gjorde, hade man ändock tvingats erkänna, att ett folks styrka inte i första hand ligger i vapnen utan i dess vilja och att man för att kunna besegra yttre fiender först måste ha förintat de inre; ve annars, om inte segern redan första dagen belönar kampen. Om så endast skuggan av ett nederlag stryker över ett folk, som ej är fritt från inre fiender, kommer dess motståndskraft att brytas och motståndaren att hemföra segern.

Detta kunde man förutsäga redan våren 1923. Man bör inte ens tala om möjligheten av framgång för en militär aktion mot Frankrike. Men om den tyska oppositionen mot fransmännens infall i Ruhr endast hade haft till följd, att marxismen i Tyskland krossats, skulle bara det ha inneburit, att framgången stått på vår sida. Ett Tyskland, befriat från dödsfienderna till dess existens och framtid, skulle fått krafter som ingen makt i världen kunnat avhända det. Den dag, marxismens välde brytas i Tyskland, då brister i sanning för evigt dess fjättrar. Ty hittills ha vi aldrig i vår historia besegrats genom våra motståndares styrka utan alltid genom egna fel och fienderna i vårt eget läger.

När den tyska statsledningen inte kunde samla sig till ett sådant hjältedåd, borde den valt den första vägen,
330
nämligen att ingenting företaga utan låta utvecklingen ha sin gång.

Men i ett stort ögonblick skänkte jämväl himlen det tyska folket en stor man: Cuno. Han var egentligen inte statsman eller politiker till yrket och ännu mindre från födseln utan någon sorts politisk hjälpreda, som man endast tog till vid lösningen av vissa bestämda uppgifter; annars var han mera bevandrad i affärer. Vilket blev en förbannelse för Tyskland, emedan denne politiserande köpman betraktade även politiken som ett affärsföretag och rättade sina åtgärder därefter.

"Frankrike ockuperar Ruhrdistriktet; vad finns det i Ruhrdistriktet? Kol. Följaktligen besätter Frankrike Ruhrdistriktet för kolens skull?" Vilket kunde då vara naturligare för herr Cuno än tanken på att strejka, så fransmännen inte skulle få några kol, varför de enligt herr Cunos mening med all säkerhet en vacker dag skulle utrymma Ruhrdistriktet på grund av bristande räntabilitet hos företaget. Detta var ungefär tankegången hos denne "betydande" "nationella" "statsman", som man fick att tala till "sitt folk" i Stuttgart och på andra platser och vilkens göranden och låtanden hela folket följde med glädje och beundran.

Men för att strejka behövde man naturligtvis även marxisterna, ty i första hand måste ju arbetarna strejka. Följaktligen var det nödvändigt att bringa arbetaren (och en sådan är i en borgerlig statsmans hjärna alltid likamed en marxist) in i enhetsfronten tillsammans med alla andra tyskar. Man kunde verkligen se, hur de gamla mögliga, borgerliga partikonklaverna lyste upp inför en så genial paroll! Nationell och genial tillika - där hade man ju äntligen funnit, vad man ständigt sökt så ivrigt! Bryggan till marxismen var funnen, och nu kunde den nationella svindlaren med "tyska" miner och nationella fraser räcka handen åt den internationelle landsförrädaren till ett kraftigt handslag. Och denne skyndade sig att slå till. Ty liksom Cuno behövde de marxistiska ledarna för sin "enhetsfront", lika nödvändigt behövde de marxistiska ledarna
331
herr Cunos pengar. Därmed voro båda parterna hjälpta. Cuno fick ihop sin enhetsfront, bildad av nationella pratmakare och antinationella gycklare, och de internationella bedragarna kunde med understöd av statens pengar arbeta för sitt upphöjda mål, d. v. s. att förstöra det nationella näringslivet, denna gång till på köpet på statens egen bekostnad. Vilken odödlig tanke, att rädda en nation med en betald generalstrejk! Men det är i varje fall en paroll, som t. o. m. den slöaste dagdrivare av fullaste hjärta kan ge sitt bifall.

Att man inte kan köpa ett folk fritt, torde vara allmänt känt. Men huruvida man inte på den vägen kan skaffa det friheten att slå dank, det fick först bli föremål för historisk prövning. Om herr Cuno den gången i stället för att uppfordra till betald generalstrejk, och på så sätt göra denna till grundval för "enhetsfronten", bara hade begärt två timmars längre arbete per dag av varje tysk, skulle svindeln med "enhetsfronten" ha självdött efter tre dagar. Man vinner inte friheten åt ett folk genom att låta det göra ingenting utan genom uppoffringar.

Det gick förvisso inte att hålla detta s. k. passiva motstånd vid liv i längden. Och endast en människa, som var fullkomligt främmande för allt vad krig heter, kunde väl inbilla sig, att man skulle kunna driva bort ockupationsarméer med så löjliga vapen. Det måste väl i alla fall ha varit avsikten med ett företag, som gick löst på miljarder och verksamt bidrog till att i grunden fördärva det nationella försvaret.

Naturligtvis kunde fransmännen med ett visst inre lugn börja göra sig hemmastadda i Ruhrdistriktet, när de såga, att motståndet organiserades med dylika medel. Vi hade ju själva givit dem det allra yppersta recept på, hur man får den civila befolkningen att ta reson, om dess hållning skulle innebära någon verklig fara för ockupationstrupperna. Hur blixtsnabbt hade vi inte tio år tidigare drivit de belgiska franktirörbanden på flykten och gjort klart för civilbefolkningen, hur allvarliga följderna skulle bli, om de tyska arméerna hotades av
332
allvarliga faror genom något guerillakrig. Om det passiva motståndet i Ruhr verkligen hade visat sig kunna medföra några faror för Frankrike, så hade ockupationstrupperna lekande lätt kunnat göra ett fruktansvärt slut på det barnsliga ofoget inom mindre än åtta dagar. Ty den sista frågan blir ändå: vad skall man ta sig till, när det passiva motståndet till slut gått motståndaren på nerverna och han tar upp kampen mot det med råa styrkan och krigiska maktmedel? Tänker man då göra ytterligare motstånd? I så fall måste man finna sig i att få utstå svåra och blodiga förföljelser. Men då är man i samma situation, som om man gjort aktivt motstånd, man står inför den direkta striden. Ett s. k. passivt motstånd får därför en inre mening, först när man utöver detta är besluten att i nödfall fortsätta motståndet med öppen kamp eller guerillakrig. I det stora hela beror utgången av en sådan strid på övertygelsen om, att framgången är möjlig. När en belägrad fästning, som hårt ansättes av fienden, måst ge opp sitt sista hopp om undsättning, så uppger den också praktiskt taget sig själv, särskilt som livet då lockar försvararen i stället för en sannolik död. Berövar man besättningen i en belägrad borg tron på möjligheten av befrielse, faller därmed hela försvarsstyrkan sönder.

Om man tänker på de konsekvenser, som ett passivt motstånd i Ruhr kunde och måste föra med sig för att verkligen bli någon framgång, så kunde det vara någon mening med det hela, endast om en aktiv front byggdes upp bakom detta motstånd. Men i så fall skulle man ha kunnat utföra det omöjliga med det tyska folket. Om alla dessa westfaler vetat, att hemlandet ställde upp en arme på åttio eller hundra divisioner, hade fransmännen fått sitta som på nålar. Och modiga män äro alltid mera beredda att offra sig för en verklig framgång än för det direkt ändamålslösa.

Det var ett klassiskt fall, som tvingade oss nationalsocialister att skarpt avvisa en s. k. nationell paroll. Det var inte små angrepp, jag under dessa månader hade att utstå från per-
333
soner, vilkas hela nationella tänkesätt utgjorde en blandning av dumhet och yttre åthävor, människor som skreko med därför att de tilltalades av den angenäma möjligheten att kunna uppträda nationellt utan någon fara. Jag betraktade denna enhetsfront, den jämmerligaste av alla, som en mycket löjlig företeelse - och utvecklingen gav mig rätt.

Så snart fackföreningarna i det närmaste hade fyllt sina kassor med herr Cunos pengar och det passiva motståndet stod inför avgörandet mellan passivt försvar och aktivt angrepp, bröto sig de röda hyenorna genast ut ur den nationella fårahjorden och återtogo sin gamla gestalt. Utan pukor och trumpeter drog sig herr Cuno tillbaka till sina skepp*. Tyskland hade blivit en erfarenhet rikare och ett stort hopp i artigare.

Ända till sent frampå högsommaren var det många officerare och förvisso inte de sämsta, som inte ville tro på möjligheten av en så skymflig utveckling. Alla hade de hoppats, om inte öppet så dock i tysthet, att anstalter gjordes för att låta Frankrikes oförskämda infall bli en vändpunkt i tysk historia. Även inom våra led fanns det många, som åtminstone hoppades på rikshären. Denna övertygelse var så levande, att den kom att bestämma otaliga unga mäns verksamhet och i synnerhet deras utbildning.

Men när det skändliga sammanbrottet kom och man kapitulerade på ett så nedslående skymfligt sätt efter att ha offrat miljardförmögenheter och många tusen unga tyskar, som varit dumma nog att ta på allvar de utfästelser, rikets ledare gjort, då flammade reaktionen mot detta förrådande av vårt folk upp i ljusan låga. I miljoner huvuden klarnade plötsligt den övertygelsen, att Tyskland kunde räddas, endast om hela det härskande systemet krossades.

Aldrig hade tiden varit mera mogen, aldrig hade den ropat mera vädjande efter en dylik lösning, än i den stund, när det

*Cuno var skeppsredare. Övers: anm.
334
nakna fosterlandsförräderiet uppenbarade sig i hela sin skändlighet och folket utlämnades åt långsam hungersdöd genom desorganisationen i näringslivet. När staten själv trampade alla lagar om tro och loven under fötterna, förhånade sina medborgares rättigheter, bedrog miljoner av sina trognaste söner på deras offer och bestal miljoner andra på deras sista groschen, då kunde staten inte vänta sig annat än hat från sina medborgare. Och detta hat gent emot dem, som fördärvat folk och fosterland, krävde på ena eller andra sättet ett utlopp. I detta sammanhang kan jag endast hänvisa till slutmeningen i mitt sista tal i den stora processen våren 1924:

"Denna stats domare må gärna lugnt döma oss för vårt handlingssätt, historien, som gudinna för en högre sanning och en bättre rätt, skall likväl en gång leende bryta sönder denna dom och fria oss alla från skuld och straff."

Men hon kommer då att kalla inför sin domstol även dem, som nu med makten i sin hand trampa lag och rätt under fötterna, som förde vårt folk ut i nöd och fördärv och som, när fosterlandet var i olycka skattade sitt eget jag högre än folkets liv.

Jag vill icke här tillfoga en skildring av de händelser, som förde till den 8 november 1923 och fingo en för denna dag avgörande betydelse. Jag vill det ej därför, att jag inte väntar mig något gagn av det för framtiden och framför allt, emedan det är meningslöst att riva upp sår, som ännu knappast hava ärrats, och det dessutom är meningslöst att tala om skuld hos människor, som kanske alla i djupet av sitt hjärta hysa samma kärlek till sitt folk, fast de inte kunde finna den gemensamma vägen eller ej förstod den.

Inför vårt fosterlands stora, gemensamma olycka skulle jag nu heller inte vilja kränka dem och måhända skilja dem åt, som en gång i framtiden skola bilda den stora enhetsfronten av de i hjärtat verkligt trogna tyskarna geni emot den samlade fronten av vårt folks fiender. Ty jag vet, att den dag en gång skall komma, när t. o. m. de, som då stodo
335
fientliga emot oss, i vördnad skola tänka på dem, som gått dödens bittra väg för sitt tyska folk.

De aderton hjältar, vilka jag ägnat den första delen av mitt verk, vill jag här i slutet av den andra inför vår läras anhängare och förkunnare ställa fram som hjältar, vilka i klaraste medvetande offrade sig för oss alla. De skola ständigt kalla de vankelmodiga och svaga tillbaka till deras plikt, den plikt som de själva i bästa tro och med yttersta konsekvens uppfyllde. Till dem vill jag även räkna den man, en av de bästa, som ägnat sitt liv åt att väcka sitt folk, vårt folk, i dikt och tanke och slutligen i gärning: Dietrich Eckart.
*

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!