"Alla stora sanningar börjar som
kätterier."
- GB Shaw
"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
Professor Shahaks avslöjande mästerverk om judendomen publicerade i den palestinska tidningen Khamsin
Introduktion av Radio Islam
Den judiska religionens utpräglat totalitära och rasistiska drag, med dess löjliga ritualism och förbud samt totala förakt för allt vad icke-judar heter, analyseras på ett klarläggande sätt av den humanistiske demokraten och professorn Israel Shahak i dessa texter.
Han påvisar den ödesdigra roll, som rabbiner och rika judar i förening spelat i Europas historia, hur de i samspel med kristna kungar, adelsmän och prelater kunnat deltaga i förtrycket och utsugningen av befolkningens breda lager, och hur deras eget, totalitärt styrda judiska samfund av den anledningen ibland utsatts för förföljelser vid revolter från de förtrycktas och utsugnas sida.
Han belyser också den fara för världsfreden, som i våra dagar uppstått genom sionismen och den av USA stödda staten Israels imperialistiska ambitioner att lägga under sig stora delar av Mellanöstern, samtidigt som de ännu inte utdrivna palestinierna hänsynslöst diskrimineras och behandlas som tredje klassens medborgare i sitt eget hemland.
Nedanstående texter publicerades för första gången i den palestinska tidskriften Khamsin, men finns nu samlade i verket "Judisk historia, judisk religion - Tyngden av tre tusen år" som nu även finns tillgänglig på svenska. Klicka här för att läsa om hur ni kan beställa denna bok, en bok som är ett måste för varje person som anser sig vilja ta del av nutidens politiska händelser och som ser kampen mot all rasism som ett viktigt patos.
Vem är Israel Shahak?
Introduktion Utnyttjande kunskaper som jag förvärvat i unga år började jag studera de talmudiska lagarna som styr relationerna mellan judar och icke-judar.
Det blev då uppenbart för mig, att varken sionismen eller det politiska livet i staten Israel sedan dess grundande, eller den politik, som bedrivits av judendomens vänner i förskingringen, kunde förstås, om man inte räknade med det djupare inflytandet från dessa lagar och den världsbild, som de både skapar och ger uttryck för.
Den faktiska politik, som Israel bedrev efter sexdagars-kriget och speciellt den israeliska regimens apartheid-karaktär i de ockuperade områdena liksom de flesta judars inställning till frågan om palestiniernas rättigheter, har enbart stärkt mig i min övertygelse.
När jag konstaterar detta, försöker jag inte bortse från de politiska eller strategiska överväganden, som kan ha väglett Israels styresmän. Jag säger bara, att all politik som förs är ett samspel mellan realistiska bedömningar och ideologisk påverkan. Den senare har en tendens att bli desto större ju mindre den diskuteras och "dras fram i ljuset". Varje form av rasism och diskriminering får större politisk genomslagskraft, om den uppfattas som en naturlig sak i det samhälle, där den förekommer.
Det gäller speciellt, om den inte får diskuteras, vare sig formellt eller genom en tyst överenskommelse. När rasism, diskriminering och främlingshat florerar bland judar och riktas mot icke-judar, närd av religiösa motiveringar, då har den sitt motstycke i antisemitismen och dess religiösa motiveringar. Men medan den senare diskuteras i våra dagar, så ignoreras allmänt den judiska rasismens själva existens, och det mer utanför Israel än inne i det.
Att definiera den judiska staten Utan en föregående diskussion av den allmänna judiska inställningen till icke-judar kan man inte en gång förstå begreppet "judisk stat", som Israel formellt definierar sig självt. Den utbredda missuppfattning, som man har om Israel utan att ens beakta arten av dess regim i de ockuperade områdena, (nämligen att det skulle vara en sann demokrati) beror på att man vägrar inse vad en "judisk stat" innebär för icke-judar. Enligt min uppfattning utgör Israel som en judisk stat en fara inte bara för sig själv och sina invånare utan också för alla judar och för alla andra folk och stater i Mellanöstern och därutanför.
Jag anser också, att de övriga statsbildningarna i Mellanöstern, som definierar sig som "arabiska" eller "muslimska" likaledes utgör en fara.
Men detta diskuteras ju, till skillnad från den judiska karaktären av staten Israel.
Principen om Israel som en "judisk stat" var ytterst viktig för israeliska politiker från statens grundande och inpräntades i den judiska befolkningen på alla tänkbara sätt. När det i början på 80-talet framträdde en liten minoritet av israeliska judar, som motsatte sig det här begreppet, stiftade en stor majoritet av ledamöterna i Knesset en grundlag (det vill säga en lag som går över bestämmelserna i andra lagar och endast kan återkallas genom en speciell procedur). Enligt denna lag får inget parti, som öppet motsätter sig principen om en "judisk stat" eller avser att ändra den med demokratiska medel deltaga i valen till den israeliska lagstiftande församlingen.
Jag själv motsätter mig kraftigt denna författningsprincip. Den lagliga konsekvensen för mig är den, att jag i den stat, som jag är medborgare i, inte kan vara medlem i ett parti, vars principer jag gillar och som får deltaga i valen till knesset. Redan detta visar, att staten Israel inte är en demokrati, eftersom där tillämpas en ideologi, som riktar sig mot alla icke-judar och mot de judar, som motsätter sig denna ideologi.
Faran med denna förhärskande ideologi begränsar sig ingalunda till landets inre angelägenheter, utan har också betydelse för den israeliska utrikespolitiken. Den kommer också i fortsättningen att växa i och med att två nuvarande utvecklingslinjer förstärks: ökningen av Israels judiska karaktär och ökningen av dess makt, speciellt på atomvapnens område.
En annan ödesdiger faktor är det ökade israeliska inflytandet över det politiska etablissemanget i USA. Av dessa skäl är en noggrann information om judendomen - och speciellt om Israels behandling av icke-judar - nu inte bara betydelsefull utan också livsviktig ur politisk synpunkt.
Låt mig börja med den officiella israeliska definitionen av termen "judisk", som illustrerar den avgörande skillnaden mellan Israel som en "judisk stat" och majoriteten av övriga stater! Officiellt "tillhör" nämligen Israel endast och allenast sådana personer, som av den israeliska myndigheterna definieras som "judiska", oavsett var de bor.
Innebörden av begreppet "judisk" som det används av vanligt folk är emellertid inte särskilt klar, och därför har man sett sig tvungen att ge det en officiell definition.
Enligt israelisk lag betraktas en person som "judisk", om vederbörandes mor, mormor, mormorsmor och mormorsmormor var judinnor till religionen, eller om personen i fråga har omvänts till judendomen på ett för de israeliska myndigheterna tillfredsställande sätt. Det förutsättes också, att personen inte har övergått från judendomen till någon annan religion, i vilket fall Israel upphör att betrakta dem som judiska.
Av dessa tre förutsättningar representerar den första den talmudiska definitionen av "vem som är en jude", vilken den judiska ortodoxin rättar sig efter. Talmud och den senare rabbinska lagen erkänner också omvändelsen av en icke-jude till judendomen (till och med omvändelsen av en icke-judisk slav, inköpt av en jude), förutsatt att den utförs av auktoriserade rabbiner på det rätta sättet. Det "rätta sättet" innebär, vad personer av kvinnligt kön beträffar, att de skall inspekteras nakna av tre rabbiner i ett "reningsbad", en ritual, som inte ofta omnämns i brittisk press, trots att den otvivelaktigt skulle vara av stort intresse för somliga läsare.
Det finns ytterligare ett tvingande skäl för en officiell definition av vem som är eller inte är "jude". Staten Israel diskriminerar officiellt till förmån för judar och till nackdel för icke-judar på många livsområden, av vilka jag anser dessa tre vara viktigast: rätt till bosättning, rätt till arbete och rätt till likhet inför lagen.
Diskrimineringen på bosättningens område grundar sig på det faktum, att cirka 92 % av Israels land är statens egendom och administreras av en särskild landmyndighet i enlighet med de regler som utfärdats av den Judiska Nationalfonden, en avdelning av den sionistiska världsorganisationen. I sina bestämmelser frånkänner JNF alla icke-judar rätten att bosätta sig, att bedriva affärsverksamhet och inte sällan också att arbeta.
Om en sådan diskriminering tillämpades mot judarna i en annan stat, så skulle den omedelbart och med all rätt klassificeras som antisemitism och säkert utlösa våldsamma protester. Men när den tillämpas av Israel som en del av dess judiska ideologi, blir den vanligtvis ignorerad eller ursäktad, när den någon enstaka gång råkar bli omtalad.
Att icke-judar frånkännes rätten att arbeta, betyder att de är officiellt förbjudna att arbeta på land som administreras av den israeliska landmyndigheten i enlighet med JNF:s bestämmelser. Visserligen genomdrivs inte alltid dessa bestämmelser i praktiken, men de finns där.
Tid efter annan försöker sig Israel på genomdrivningskampanjer genom sina statliga myndigheter.
Så sker till exempel, när jordbruksministeriet tar itu med "oskicket att låta fruktträdgårdar som tillhör judar och är belägna på Nationens land skördas av arabiska arbetare", även om dessa arbetare är medborgare i Israel.
Staten Israel förbjuder också strängeligen de på Nationens land bosatta judarna att arrendera ut ens en del av sitt land åt araber i andra hand, ens för en kort tid. De som gör så bestraffas, vanligtvis med dryga böter.
Däremot är det inget förbud mot att icke-judar arrenderar ut sitt land åt judar. Allt detta betyder i mitt fall, att jag i min egenskap av jude har rätt att arrendera en fruktträdgård av en annan jude för att kunna skörda dess produkter, medan en icke-jude saknar den rätten.
Icke-judiska medborgare i Israel har inte rätt till likhet inför lagen, en diskriminering som kommer till uttryck i många israeliska lagar.
Förmodligen för att undvika besvärande formuleringar använder man i dessa vanligen inte uttryckligen termerna "judisk" och "icke-judisk". Det gör man däremot i den viktiga Lagen om återvändande.
Enligt denna lag har endast personer som officiellt erkänts som judar rätt att få komma in i Israel och bosätta sig där. De får automatiskt ett immigrationsintyg, vilket vid ankomsten ger dem "medlemskap i egenskap av återvändande till sitt judiska hemland" samt rätt till många ekonomiska förmåner, något varierande beroende på vilket land de emigrerat från.
Judar som emigrerar från någon av delstaterna i den tidigare Sovjetunionen får ett "anpassningsbidrag" på mer än 20.000 dollar per familj.
Alla judar som invandrar till Israel enligt denna lag får omedelbart rätt att rösta i valen och inväljas i knesset - även om de inte talar ett enda ord hebreiska.
Andra israeliska lagar använder suddigare uttryck i stil med "var och en som kan immigrera i enlighet med Lagen om återvändande" och "var och en som inte har rätt att immigrera i enlighet med Lagen om återvändande". Beroende på vilken lag som är tillämplig beviljas så förmåner till den förstnämnda kategorin och nekas sådana systematiskt till den sistnämnda. Det medel som rutinmässigt används för att genomföra diskrimineringen i vardagslivet är ID-kortet, som var och en måste bära på sig dygnet runt. ID-korten utvisar en persons officiella nationalitet, som kan vara "judisk", "arabisk", "drusisk" eller liknande, med ett viktigt undantag: "israelisk" förekommer inte.
Försök att tvinga inrikesministern att låta israeler som så önskar officiellt betecknas som "israel" eller rent av "israel-jude" i sina respektive ID-kort har misslyckats. De som har försökt sig på det, har fått ett brev från inrikesministeriet med konstaterandet att "man har bestämt sig för att inte erkänna någon israelisk identitet". Vem som bestämt detta eller när beslutet togs, får man inte veta.
Det finns så många lagar och förordningar i Israel som ger förmåner åt "personer, som kan immigrera i enlighet med Lagen om återvändande", att ämnet kräver en separat behandling. Vi ska här ge ett exempel, som kan verka trivialt i jämförelse med bestämmelserna om bosättning, men som inte desto mindre är viktigt, eftersom det avslöjar den israeliske lagstiftarens verkliga avsikter.
Israeliska medborgare, som lämnat landet för en tid men definierats som "personer med rätt att återvända i enlighet med Lagen om återvändande", är vid sin återkomst berättigade till generösa tullförmåner, bidrag till deras barns skolundervisning och antingen bidrag eller lån på fördelaktiga villkor till att köpa sig en lägenhet, med mera. Medborgare som inte kan så definieras, det vill säga icke-judiska medborgare i Israel, får inga av dessa förmåner. Avsikten med denna diskriminering är tydligen att minska antalet icke-judiska medborgare i Israel, för att göra landet till en mera "judisk" stat.
Ideologin om "friköp" av marken Israel sprider också bland sina judiska medborgare en exklusivistisk ideologi om återköp av ett land. Dess officiella syfte - att reducera antalet icke-judar till ett minimum - kommer väl till synes i denna ideologi, som de judiska skolbarnen i Israel indoktrineras med. De får lära sig, att den inte bara är tillämplig på staten Israel, utan också på vad som efter 1967 kallades "landet Israel". Enligt ideologin är återköpt land sådant som övergått från icke-judiskt till judiskt ägarskap. Ägarskapet kan antingen vara privat eller innehas av JNF eller den judiska staten.
Allt land som tillhör icke-judar, betraktas som "icke återköpt". Den logiska följden av en sådan ideologi är utdrivandet, kallat "överförandet", av alla icke-judar från det landområde, som skall "återköpas". Det land Utopien i den judiska ideologin, som staten Israel gjort till sin, är därför ett land som är fullständigt "återköpt" och till ingen del ägs eller bearbetas av icke-judar.
Ledarna för den sionistiska arbetarrörelsen gav uttryck åt denna ytterst motbjudande idé med största klarhet. Walter Laquer, en hängiven sionist, berättar i sin bok "Sionismens historia" (1974) hur en av dessa andliga fäder, A.D.Gordon, (död 1919) "tyckte illa om våld i princip och godkände självförsvar endast under extrema omständigheter. Men han och hans vänner ville att varje träd och buske i det judiska hemlandet inte skulle få planteras av några andra än judiska pionjärer." De ville alltså, att alla andra skulle packa sig därifrån och lämna landet för att "återköpas" av judar! Gordons efterföljare lade till mera våld än han avsåg, men principen om "återköp" och dess konsekvenser kvarstår.
På samma sätt förhåller det sig med kibbutzen, som på många håll hälsades som ett försök att skapa ett utopiskt samhälle: Kibbutzen var och förblir ett exklusivistiskt Utopien. Även om den är sammansatt av ateister, så accepterar den i princip inte arabiska medlemmar utan kräver att potentiella medlemmar av andra nationaliteter först omvänds till judendomen. Man behöver därför inte förvånas över att grabbarna från kibbutzen kan betraktas som det mest militaristiska elementet i det israeliska judiska samhället!
Det är denna exklusivistiska ideologi snarare än alla den israeliska propagandans påstådda "säkerhetsbehov" som varit drivkraften för Israels landockupationer på 50-talet och återigen vid mitten av 60-talet och i de besatta områdena efter 1967. Den har också dikterat officiella planer i Israel för "Galiléens judaisering". Härmed menas uppmuntrandet av judar att bosätta sig i Galiléen genom att ge dem ekonomiska förmåner. Jag undrar hur judarna i USA skulle reagera, om man föreslog en plan för "kristnandet av New York" eller ens bara av Brooklyn i deras land!
Men "återköpet av landet" innebär mer än bara en regional "judaisering".
I hela det israeliska området spenderar JNF, kraftigt uppbackad av statliga israeliska agenturer (speciellt den hemliga polisen), stora summor av skattebetalarnas pengar för att "återköpa" varje landområde, som icke-judar är villiga att sälja, och parera varje försök av en jude att sälja sitt landområde till en icke-jude genom att betala honom ett högre pris.
Israelisk expansionism Den största faran, som Israel i egenskap av en "judisk stat" ställer sitt eget folk, andra judar och sina grannar inför, är dess ideologiskt motiverade strävan efter territoriell expansion och den oundvikliga serie av krig som blir resultatet av denna strävan.
Ju mer Israel blir judiskt, eller som man säger på hebreiska, "återvänder till judendomen", desto mer vägleds dess aktuella politik av ideologiska överväganden och desto mindre av rationella sådana. Min användning av termen "rationell" hänför sig här inte till en moralisk värdering av den israeliska politiken eller till Israels påstådda försvars- eller säkerhetsbehov (och ännu mindre till det påstådda behovet av "Israels överlevnad"). Jag tänker här endast på Israels imperialistiska politik, baserad på dess påstådda intressen. Hur moraliskt förkastlig eller politiskt oansvarig en sådan politik än är, så anser jag drivandet av en politik grundad på "judisk ideologi" i alla dess olika versioner vara ännu värre. Det ideologiska försvaret för den israeliska politiken baseras vanligtvis på judisk religiös tro, eller - vad sekulariserade judar beträffar - på "judarnas historiska rättigheter", vilka härrör från dessa trosföreställningar och bibehåller den religiösa trons dogmatiska karaktär.
Min egen politiska omvändelse från att vara en beundrare av Ben-Gurion till att bli hans energiska motståndare började exakt med en sådan tvistefråga. År 1956 svalde jag ivrigt Ben-Gurions alla politiska och militära skäl för Israels igångsättande av Suezkriget, till dess att han, trots att han var ateist, stolt över sitt ignorerande av den judiska religionens bud, i Knesset på tredje dagen av kriget, angav, att dess verkliga syfte var att återställa Davids och Salomos kungarike till dess bibliska gränser. När han hunnit så långt i sitt tal, reste sig spontant nästan varje ledamot av församlingen och sjöng den israeliska nationalsången.
Mig veterligen har aldrig någon sionistisk politiker någonsin tagit avstånd från Ben-Gurions uppfattning, att Israels politik - i rimlig mån - måste grundas på återställandet av de bibliska gränserna. En närmare analys av Israels storvulna strategier och aktuella principer för sin utrikespolitik gör det solklart, att det mer än någon annan faktor är den judiska ideologin som bestämmer den faktiska israeliska politiken.
Bortseendet från judendomen som den verkligen är gör den här politiken obegriplig för utländska observatörer, som vanligtvis inte känner till något annat om judendomen än det som anförts i dess försvarares grova propaganda.
Som jag lätt kan illustrera, råder en väsentlig skillnad mellan israelisk imperialism av den mest storvulna men världsliga typen och den som bygger på "den judiska ideologins" principer. Den senare föreskriver, att land, som antingen regerades av någon judisk härskare i forna tider eller utlovades åt judarna av Gud (enligt Bibeln eller någon rabbinsk tolkning av Bibeln eller Talmud) skall tillhöra Israel, eftersom det är en judisk stat.
Visserligen menar många israeliska "duvor", att en sådan erövring bör uppskjutas till en tid, då Israel är starkare än nu, eller att det förhoppningsvis blir fråga om en "fredlig erövring", det vill säga att de arabiska härskarna eller folken blir "övertalade" att avstå från landet i fråga i utbyte mot de förmåner, som den judiska staten då skulle skänka dem.
Det föreligger ett antal skiljaktiga versioner av de bibliska gränser för landet Israel, som rabbinska auktoriteter anser att den judiska staten rätteligen bör utsträckas till. De mest vittfamnande bland dem innefattar följande områden inom dessa gränser: i söder hela Sinai och en del av norra Egypten upp till omgivningarna av Kairo; i öster hela Jordanien och en stor bit av Saudi-Arabien, hela Kuwait och en del av Irak söder om Eufrat; i norr hela Libanon och hela Syrien, plus en stor del av Turkiet (upp till Vansjön i öster); och i väster ön Cypern!
Mycken forskning och lärd diskussion om dessa gränser, presenterad i kartor, böcker och artiklar, publiceras i Israel, även i former av mer populär propaganda, ofta med statliga bidrag. Helt säkert är, att den numera avlidne Kahane och hans följe av extremister, liksom inflytelserika organisationer som Gush Emunim, inte bara önskar att Israel skall erövra dessa territorier, utan betraktar det som en gudomligt anbefalld handling med en given lyckosam utgång, eftersom den kommer att utföras med Guds bistånd!
I själva verket anser viktiga judiska religiösa figurer, att Israels vägran att starta ett sådant heligt krig, eller ännu värre, dess återlämnande av Sinai till Egypten, var en nationell synd, som med rätta straffades av Gud. En av de mer inflytelserika rabbinerna i Gush Emunim, Dov Lior, rabbinen för bosättningarna i Kiryat Arba och Hebron, förklarade gång på gång, att Israels misslyckande med att erövra Libanon 1982-85 var ett välförtjänt gudomligt straff för dess synd att "ge bort en del av landet Israel", det vill säga Sinai, till Egypten!
Fast jag obestridligen har valt ett extremt exempel på de bibliska gränser för landet Israel som "tillhör" den "judiska staten", är dessa gränser ändå mycket populära i national-religiösa kretsar. Visst finns det även mindre extrema versioner av bibliska gränser, ibland kallade "historiska gränser". Men det bör betonas, att inom Israel och gemenskapen av dess judiska supportrar i förskingringen förnekas inte giltigheten av begreppen bibliska eller historiska gränser, utom av en liten minoritet, som motsätter sig begreppet "judisk stat".
Invändningar mot förverkligandet av sådana gränser genom ett krig är för övrigt rent pragmatiska. Man kan t.ex. göra gällande, att staten Israel för närvarande är för svag för att erövra allt land som "tillhör" judarna. Man kan också hävda, att förlusten av judiska liv (men inte av arabiska liv!) i ett erövringskrig av sådan storlek är viktigare än erövringen av land, men inom den normgivande judendomen kan man inte göra gällande, att "landet Israel" - vilka gränser det nu än må ha - inte "tillhör" alla judar.
I maj 1993 föreslog Ariel Sharon formellt i likud-konventet, att Israel skulle göra begreppet "de bibliska gränserna" till sin officiella politik. Tämligen få invändningar framfördes mot detta förslag, vare sig i Likud eller utanför partiet, och de byggde alla på pragmatisk grund. Ingen frågade ens Sharon, var exakt de bibliska gränser låg, som han envisades med att Israel skulle uppnå!
Låt oss komma ihåg, att bland dem som kallade sig leninister fanns ingen som betvivlade, att historien följer de principer, som utvecklats av Marx och Lenin. Det är inte bara tron själv - hur dogmatisk den än är - utan vägran att någonsin betvivla den och oviljan att delta i en öppen diskussion, som skapar en totalitär mentalitet. Judar i det israeliska samhället och i förskingringen, som "lever ett judiskt liv"och tillhör rent judiska organisationer, kan därför sägas ha ett starkt totalitärt drag i sin karaktär.
En storvulen israelisk strategi, som inte baserats på "den judiska ideologins" grundsatser utan på rent strategiska eller imperialistiska överväganden, hade emellertid också utvecklats sedan statens grundande. En auktoritativ och klarläggande beskrivning av de bakomliggande principerna för en sådan strategi gavs av general Shlomo Gazit, en före detta officer inom den militära underrättelsetjänsten. Så här skrev han 1992:
Israels huvuduppgift har inte alls förändrats (sedan Sovjetunionens försvinnande) och den är fortfarande av största betydelse. Israels geografiska läge i centrum för den arabisk-muslimska Mellanöstern förutbestämmer Israel till att hängivet bevaka stabiliteten i alla de omgivande länderna. Det måste skydda de existerande regimerna, förhindra eller stoppa radikaliseringsprocesserna och blockera utbredningen av den fundamentalistiska religiösa fanatismen. Israel kommer att motsätta sig oacceptabla förändringar utanför dess gränser, även om det ser sig tvunget att utnyttja all sin militära makt i detta syfte.Israel avser med andra ord att tvinga på andra stater i Mellanöstern sin hegemoni. Det behöver väl knappast påpekas, att Israel enligt Gazit har ett intresse av arabregimernas stabilitet. Genom att beskydda Mellanösterns regimer utför Israel en livsviktig tjänst åt "de industriellt avancerade staterna, som alla har ett starkt intresse av att få garantier för den politiska stabiliteten i Mellanösterns länder." Utan Israel skulle regimerna i området ha kollapsat för länge sedan. Att de fortfarande existerar beror, menar Gazit, helt och hållet på israeliska hotelser.
Själv är jag givetvis också motståndare till Israels icke-ideologiska politik, som den så klart utvecklas av Gazit. Men samtidigt inser jag, att farorna med Ben-Gurions eller Sharons av "den judiska ideologin" inspirerade politik är ännu mycket större än med den rent imperialistiska politiken, hur kriminell den än är. Följderna av andra ideologiskt inspirerade regimers politik pekar åt samma håll.
Existensen av den viktiga komponent av den israeliska politiken, som baseras på "judisk ideologi" gör det politiskt angeläget att analysera den.
Ideologin baserar sig i sin tur på den historiska judendomens inställning till icke-judar, ett huvudtema i denna bok. Den här inställningen måste med nödvändighet påverka många judar, medvetet eller undermedvetet.
Vår uppgift här är att diskutera den historiska judendomen i klartext.
Den "judiska ideologins" inflytande på många judar blir desto starkare, ju mer den hålls undan en offentlig diskussion. En sådan diskussion kommer förhoppningsvis att få folk att inta samma hållning gentemot den judiska chauvinismen och det av så många judar visade föraktet för icke-judar, som de brukar inta gentemot antisemitismen och alla andra former av främlingshat, chauvinism och rasism. Man antar med rätta, att endast det fulla klarläggandet av inte bara antisemitismen själv utan också av dess historiska rötter, kan utgöra grunden för dess bekämpande.
På samma sätt antar jag, att endast det fulla klarläggandet av den judiska chauvinismen och religiösa fanatismen kan utgöra grunden för kampen mot dessa fenomen.
Detta är alldeles speciellt sant i dag, då (till skillnad från den situation som rådde för 50 eller 60 år sedan) den judiska chauvinismens och religiösa fanatismens politiska inflytande är mycket starkare än antisemitismens. Men härtill kommer, att antisemitismen och den judiska chauvinismen enligt min bestämda övertygelse endast kan bekämpas på samma gång.
En sluten utopi? Till dess att en sådan hållning intas, förblir den faktiska faran med en israelisk politik baserad på "den judiska ideologin" större än faran med den politik som baserar sig på rent strategiska överväganden. Skillnaden mellan de båda slagen av politik uttrycktes mycket väl av Hugh Trevor-Roper i hans essä om Thomas More och Utopien (1985), i vilken han betecknade dem som platoniska och machiavelliska: "Machiavelli ursäktade sig åtminstone för de metoder han ansåg nödvändiga i politiken. Han beklagade nödvändigheten av våld och bedrägeri och kallade dem inte för något annat. Men Platon och More ansåg dessa medel tillåtna, under förutsättning av att de användes för att upprätthålla deras egna utopiska republiker."
På liknande sätt är de som verkligen tror på den utopi, som kallas "den judiska staten" med dess eftersträvade "bibliska gränser" ännu farligare än de storvulna strategerna av Gazits typ, därför att de antingen använder religionen eller - ännu värre - sekulariserade religiösa principer med anspråk på absolut giltighet för att rättfärdiga sin politik. Medan Gazit åtminstone ser sig nödsakad att argumentera utifrån tesen, att det israeliska maktbudet gagnar arabregimerna, låtsades Ben-Gurion inte alls, att återställandet av kungadömet under David och Salomo kommer att gagna någon utom den judiska statsledningen.
Användningen av platonska begrepp för att analysera den på "judisk ideologi" baserade israeliska politiken borde inte verka egendomlig. Den har uppmärksammats av flera lärda män, av vilka den viktigaste var Moses Hadas. Han hävdade (1959), att "den klassiska judendomen", det vill säga den judendom som etablerades av talmudiska lärde, i sina grunddrag är besläktad med platonismen, och då speciellt med den hos Platon framträdande bilden av Sparta. Enligt Hadas var det ett viktigt drag i det platonska politiska systemet, som togs upp av judendomen redan under den mackabeiska perioden (142-63 f.Kr), nämligen "att varje sida av mänskligt beteende skall underkastas religiösa sanktioner, som i verkligheten manipuleras av härskaren."
Det kan inte ges någon bättre definition än denna platonska av "den klassiska judendomen" och av det sätt på vilket rabbinerna manipulerade den. Hadas hävdar speciellt, att judendomen tog upp vad Platon själv sammanfattade som målen för sitt program i följande välkända passus:
"Det viktigaste är att ingen, vare sig man eller kvinna, någonsin skall vara utan en överordnad, och att ingen skall skaffa sig den mentala vanan att vidtaga någon åtgärd på sitt eget personliga ansvar, han må mena allvar eller inte. I fred liksom i krig måste han alltid leva med sin överordnade för ögonen. ... Med ett ord, vi måste träna sinnet att inte ens överväga att handla som en individ eller veta hur det skall gå till."Om man byter ut "överordnad" mot "rabbin", får man en perfekt bild av den klassiska judendomen. Denna påverkar fortfarande det israelisk-judiska samhället och är i stor utsträckning bestämmande för den israeliska politiken. Det var det ovan citerade stället som utvaldes av Karl Popper i boken "Det öppna samhället och dess fiender" (1945) för att beskriva ett "slutet samhälles" väsen. Den historiska judendomen och dess båda efterföljare, den judiska ortodoxin och sionismen, är båda svurna fiender till det öppna samhällets begrepp, tillämpat på Israel.
En judisk stat, vare sig den baseras på sin nuvarande judiska ideologi eller blir ännu mer judisk till sin natur, enligt den judiska ortodoxins principer, kan aldrig någonsin innehålla ett öppet samhälle. Det israelisk-judiska samhället har att välja mellan två saker. Det kan antingen bli ett helt slutet och krigiskt getto, ett judiskt Sparta, underhållet genom arabiska livegnas arbete och vidmakthållet genom sitt inflytande över det politiska etablissemanget i USA och genom hotet att använda sina kärnvapen, eller också kan det försöka bli ett öppet samhälle.
Det andra valet är beroende av att man gör en ärlig undersökning av sitt judiska förflutna, medger att judisk chauvinism och exklusivism existerar, och tar itu med en ärlig undersökning av judendomens inställning till icke-judar.
Fördomar och undanflykter Den första svårigheten med att skriva om det här ämnet är att termen "jude" under de senaste 150 åren har använts i två ganska olika betydelser. Låt oss för att förstå det här tänka oss förflyttade till år 1780!
Den då allmänt accepterade termen sammanföll i grund och botten med hur judarna själva uppfattade sin identitet. Den var i första hand religiös, men religionens föreskrifter styrde det dagliga beteendet livet igenom, liksom sättet att förhålla sig till icke-judar.
Det var då bokstavligen sant, att en jude inte ens kunde dricka ett glas vatten i en icke-judes hem, och samma fundamentala lagar för beteendet, både det sociala och det privata, gällde likformigt från Yemen till New York. Vilken innebörd man än ska lägga i termen "jude" om-kring 1780 - judarna själva beskrev sig som en "religiös nation" - så är det klart, att alla judiska samfund vid den tiden var avskilda från de icke-judiska samhällen, i vilkas mitt de levde.
Men allt detta förändrades genom två parallella processer, vilka började i Holland och England, för att sedan fortsätta i det revolutionära Frankrike och i de länder som följde det franska exemplet och därefter i 1800-talets moderna monarkier. Å ena sidan uppnådde judarna en inte oväsentlig nivå av mänskliga rättigheter (i några fall fullständig likhet inför lagen). Å andra sidan avskaffades det judiska samfundets lagliga makt över sina medlemmar. Det bör uppmärksammas, att båda utvecklingarna var samtidiga, och att den senare rent av är ännu viktigare, fastän mindre känd än den förra.
Ända sedan det sena romerska kejsardömets tid hade judiska samfund en betydande laglig makt över sina medlemmar. Det gällde inte bara maktutövning genom frivillig mobilisering av socialt tryck (till exempel vägran att ha något som helst att göra med en jude, som uteslutits ur gemenskapen eller ens att begrava hans kropp), utan också maktutövning i form av naket tvång: prygel, fängelse eller utvisning. Allt sådant kunde en enskild jude helt lagligt utsättas för av rabbinernas domstolar för alla slags förseelser. Även dödsstraff kunde utmätas och utmättes också, varvid man ibland använde speciellt grymma metoder, såsom piskning till döds.
Allt detta tilläts inte bara utan uppmuntrades av de statliga myndigheterna i både kristna och muslimska länder. Sålunda kan man i spanska arkiv från 1200- och 1300-talen finna belägg för att de fromma och gudfruktiga kungarna av Kastilien och Aragonien instruerade sina lika fromma och gudfruktiga ämbetsmän att samarbeta med rabbinerna i syfte att fram-tvinga judarnas efterlevnad av sabbatsbudet! Varför det då?
Jo, närhelst en jude bötfälldes av en rabbinsk domstol för att ha "vanhelgat sabbaten", så skulle nio tiondelar av böterna överlämnas till kungen, ett mycket inkomstbringande arrangemang.
Om rabbinernas makt i den ungerska delen av kejsardömet Österrike ännu så sent som 1832 vittnar ett brev från den berömde rabbinen Moshe Sofer i Pressburg (numera Bratislava). Det var adresserat till Wien, där judarna av kejsar Joseph II redan hade beviljats avsevärda individuella rättigheter. Rabbinen konstaterar med beklagande, att sedan deras församling i Wien mist befogenheterna att straffa judiska lagöverträdare, har efterlevandet av de religiösa buden blivit slappare. Men så tillägger han: "När jag här i Pressburg får veta, att en judisk affärsinnehavare vågat hålla sin affär öppen under de mindre helgdagarna, skickar jag omgående polisen på honom för att ta honom i fängsligt förvar."
De viktigaste draget i det judiska samfundet före den moderna statens ankomst var detta, att efterlevnaden av judendomens religiösa lagar, liksom inpräglandet av dem genom undervisning, påtvingades judarna med fysiskt våld. Det enda sättet att undslippa det här tvånget var att övergå till folkmajoritetens religion, vilket under rådande omständigheter innebar en total brytning av de sociala förbindelserna och därför svårligen lät sig göra.
Men i och med att den moderna staten hade uppstått, miste det judiska samfundet sin makt att straffa eller skrämma den enskilde juden. Ett av de mest slutna samfunden på Jorden, ett av de mest totalitära i mänsklighetens hela historia kunde inte längre slavbinda sina medlemmar. Denna befrielseakt kom för det mesta utifrån, vilket hade mycket allvarliga konsekvenser för framtiden. Precis som det i Tyskland hade varit lätt att stämpla idéerna om mänskliga rättigheter "otyska" (de hade ju förts till Tyskland av den franska revolutionens arméer), så visade det sig vara lätt att bland judarna - inte minst i Israel - angripa alla humanistiska och demokratiska ideal som "ojudiska". De kunde visserligen utnyttjas till att främja det "judiska intresset" men hade ingen giltighet mot detta intresse, till exempel när araberna åberopade samma principer.
Detta har också lett till en bedräglig och romantisk judisk historieskrivning, där alla obekväma fakta förbigåtts. Sålunda finnar man i Hannah Arendts voluminösa bok om de totalitära idéernas uppkomst, i vilken en avsevärd del ägnas åt judarna, inte den ringaste antydan om den verkliga arten av det judiska samhället i Tyskland på 1700-talet: bokbränning, förföljelse av författare, förbud mot den mest elementära "icke-judiska" undervisning, såsom utlärandet av korrekt tyska eller tyska skriven med det latinska alfabetet. Före utgången av 1700-talet fick ju tyska judar endast skriva tyska med hebreiska bokstäver, vid risk att annars bli bannlysta eller piskade!
Inte heller kan man i de talrika judiska historieböckerna på det engelska språket finna de elementäraste fakta om de judiska mystikernas inställning till icke-judarna: att de bokstavligen betraktas som "lemmar av Satan". De stora auktoriteterna, som Gershom Scholem, har med sitt anseende ställt sig bakom ett system av bedrägerier på alla "känsliga" områden, varvid de populäraste varit de mest oärliga och vilseledande.
Den sociala konsekvensen av liberaliseringsprocessen var emellertid, att en jude för första gången sedan omkring år 200 var fri att göra vad han ville, inom ramen för landets lagar, utan att behöva betala för den friheten genom övergång till en annan religion. Friheten att studera och läsa böcker på moderna språk, friheten att äta mat som inte godkänts av rabbinerna, friheten att strunta i de många löjliga tabubestämmelserna som reglerar det sexuella livet och till och med tankelivet ("förbjudna tankar" hör till de allvarligaste synderna!), alla dessa friheter kom judarna till del genom moderna och till och med absolutistiska europeiska regimer.
De senare var dock samtidigt antisemitiska. Nikolaus I i Ryssland utfärdade många lagar mot judarna i hans stat. Han förstärkte inte bara den hemliga polisen utan också den vanliga ordningsmakten. Det blev nu svårt att mörda judar på order från deras rabbiner, vilket varit mycket lätt i Polen före 1795.
I en liten judisk stad i Ukraina vid slutet av 1830-talet beordrade en "helig rabbin" mord på en oliktänkande genom att kasta honom i det heta vattnet i ett av stadens badhus, och samtida judiska källor noterar med skräck och förvåning, att mutor inte längre var effektiva. Inte bara gärningsmännen själva utan också den "helige mannen" blev strängt straffade.
Regimen Metternich i Österrike före 1848 var mycket reaktionär och fientligt inställd mot judarna, men den tillät inte att folk förgiftades bara för att de var liberala judar. År 1848 blev regimen temporärt försvagad.
Det första, som ledarna för det judiska samfundet i den galiziska staden Lemberg (numera Lvov) utnyttjade sin nyvunna frihet till, var att förgifta stadens liberala rabbin, som den lilla icke-ortodoxa gruppen hade importerat från Tyskland. Ett av hans största kätterier var att han försvarade och genomförde en nyligen uppfunnen religiös ceremoni!
Befrielse utifrån Under de senaste 150 åren har termen "jude" därför fått en dubbel innebörd, till stor förvirring för några välmenande människor, som inbillar sig, att de judar de träffar i sociala sammanhang är representativa för judar i allmänhet. I Östeuropas länder, liksom i arabvärlden, befriades judarna från deras egen religions och deras egna samfunds tyranni av krafter utifrån alltför sent och under omständigheter som var alltför ogynnsamma för en äkta social förändring. Mestadels - och speciellt i Israel - har samma gamla samhällssyn, samma mot icke-judar riktade ideologi och samma falska historieuppfattning bevarats.
Detta gäller till och med några av de judar, som gått med i "progressiva" vänsterrörelser. En undersökning av radikala, socialistiska och kommunistiska partier kan erbjuda många exempel på maskerade judiska chauvinister och rasister, som gått med i dessa partier för att främja det "judiska intresset" och som i Israel förespråkar diskriminering av icke-judar. Man behöver bara kolla, hur många judiska "socialister" som har skrivit om kibbutzen utan att nämna det faktum, att det är en rasistisk institution, från vilken icke-judiska medborgare i Israel är obevekligt uteslutna!
I själva verket beskriver ordet "judarna" två olika, t.o.m. kontrasterande samhällsgrupper, som med tanke på den aktuella israeliska politiken går alltmer isär. Å ena sidan har ordet den traditionella, totalitära innebörd, som diskuterats här ovan. Å andra sidan finns det judar till börden, som tillägnat sig Karl Poppers idéer om vad han kallade det "öppna samhället".
Man bör lägga märke till, att alla de förmodade "judiska" karaktärsdragen är moderna drag, som var helt okända under större delen av den judiska historien och först framträdde, när det totalitära judiska samhället började förlora sin makt.
Ta till exempel intresset för lärda studier. Före tiden omkring 1780 behärskades de europeiska judarna av förakt för och motvilja mot all lärdom (utom Talmud och judisk mysticism). Stora delar av Gamla Testamentet, all icke-liturgisk hebreisk poesi och de flesta böcker om judisk filosofi lästes inte, och redan deras namn förbannades ofta.
Studium av alla språk var strängt förbjudet, liksom studium av matematik och vetenskap. Historia och geografi var fullständigt okända.
Det kritiska sinne, som förmodas vara så typiskt för judar, lyste fullständigt med sin frånvaro, och ingenting var så förbjudet, fruktat och förföljt som den mest blygsamma innovation eller den mest oskyldiga kritik. Det var en värld som sjunkit ner i den eländigaste vidskepelse, fanatism och okunnighet, en värld i vilken man i förordet till den första boken i geografi (som publicerades år 1803 i Ryssland) kunde klaga över att många stora rabbiner förnekade existensen av den amerikanska kontinenten och sade att den var"omöjlig".
Men en massa nutida judar blickar längtansfullt tillbaka till den världen, deras förlorade paradis, det bekväma slutna samhälle, som de "utdrevs" ifrån. En stor del av den sionistiska rörelsen har alltid velat återställa det - och den delen har vunnit överhand. Många av motiven bakom israelisk politik, som så ofta förbryllar de stackars västliga "vännerna till Israel", blir fullständigt begripliga, när man helt enkelt betraktar dem som reaktion i den politiska mening ordet haft under de senaste två hundra åren: ett framtvingat återvändande till det slutna samhället i det judiska förflutna.
Hinder för förståelse Historiskt kan det visas, att ett slutet samhälle inte är intresserat av någon beskrivning av sig självt, utan tvivel därför att varje beskrivning delvis är en form av kritisk analys och därför kan uppmuntra "förbjudna tankar". Ju öppnare ett samhälle blir, desto mer intresserat blir det av att reflektera - först beskrivande och sedan kritiskt - över sig självt, sitt nuvarande sätt att fungera och sitt förflutna. Men vad händer, när en grupp intellektuella vill släpa ett samhälle, som redan har öppnat sig i betydande mån, tillbaka till sitt tidigare totalitära, slutna tillstånd? Då blir själva medlen för det tidigare framsteget - filosofin, vetenskaperna, historien och speciellt sociologin - de effektivaste instrumenten för "de intellektuellas svek". De perverteras för att tjäna som apparater för bedrägeri och degenereras på kuppen.
Den klassiska judendomen hade föga intresse för att beskriva eller förklara sig själv för medlemmarna i det egna samfundet. Betecknande nog upphörde all judisk historieskrivning - även i den torraste krönikestil - från Josephus Flavius' tid vid slutet av första århundradet fram till renässansen, då den för en kort tid återupplivades i Italien och andra länder, där judarna stod under starkt italienskt inflytande. Det var typiskt, att rabbinerna fruktade den judiska mer än den allmänna historien, och den första moderna, på hebreiska publicerade historieboken (på 1500-talet) hade titeln "Historien om kungarna i Frankrike och de ottomanska kungarna". Den följdes av några historieböcker, som bara handlade om de förföljelser, som judarna blivit utsatta för. Den första boken om den judiska historien (i forntiden) bannlystes omedelbart och undertrycktes av de högsta rabbinska myndigheterna fram till 1800-talet. De rabbinska myndigheterna i Östeuropa dekreterade dessutom, att alla icke-talmudiska studier skall förbjudas, även om inget speciellt kunde påträffas i dem som förtjänade bannlysning, därför att de inkräktar på den tid, som bör användas för att antingen studera Talmud eller förtjäna pengar (de senare borde användas till att ge understöd åt talmudiska studerande).
Endast ett kryphål lämnades öppet, nämligen den tid även en from jude måste tillbringa på dass. På detta orena ställe är studier av heliga skrifter förbjudna, och det var därför tillåtet att läsa historia där. Under förutsättning, förstås, att den var skriven på hebreiska och helt icke-religiös, vilket i praktiken betydde, att den måste vara uteslutande ägnad åt icke-judiska ämnen. (Man kan föreställa sig, att den tidens få judar, som - helt säkert frestade av Satan - utvecklade ett intresse för de franska kungarnas historia, ständigt klagade för sina grannar över den förstoppning de led av!) Till följd av allt detta saknade det stora flertalet judar fullständigt kunskap om inte bara existensen av Amerika utan också om judisk historia och judarnas villkor i samtiden, och de var helt nöjda med denna sin okunnighet.
En totalitär historieskrivning Från 1200-talet och därefter utvecklades en ny utmaning i relationerna mellan kristna och judar genom kristna angrepp på de ställen i Talmud, som speciellt riktar sig mot kristna och icke-judar. Den kristna kampanjen mot Talmud hjälptes tydligen fram genom omvändelsen till kristendomen av judar, som var väl hemmastadda i detta verk och som kände sig tilltalade av den kristna filosofins utveckling med dess starka aristoteliska (och sålunda allmängiltiga) drag.
Det måste nog medges, att Talmud och den talmudiska litteraturen innehåller mycket kränkande uttalanden och föreskrifter, riktade speciellt mot kristendomen. Förutom en serie plumpa och ogrundade sexuella anklagelser mot Jesus framförs en försäkran om att hans straff i helvetet skall bli att doppas ner i kokande avföring, ett påstående, som knappast är ägnat att göra Talmud till en populär lektyr bland fromma kristna. Där föreskrivs också, att judarna - helst offentligt - skall bränna vartenda exemplar av Nya Testamentet som kommer i deras händer. Den föreskriften är för övrigt inte bara fortfarande i kraft, utan praktiseras också i våra dagar. Den 23 mars 1980 brändes sålunda - offentligt och ceremoniellt - hundratals exemplar av Nya Testamentet i Jerusalem under beskydd av Yad Le'akhim, en judisk organisation, som åtnjöt understöd från det israeliska religionsdepartementet!
I vilket fall som helst så utvecklades ett kraftfullt och på många punkter välgrundat angrepp mot den talmudiska judendomen i Europa från 1200-talet. Vi avser här allvarliga disputationer, som hölls vid den tidens bästa universitet i Europa och som på det hela taget sköttes så hederligt som möjligt under medeltida förhållanden.
Hur bemöttes då detta angrepp av judarna eller rättare sagt rabbinerna? Det enklaste och mest beprövade motvapnet var mutor och dragande i trådar. I de flesta europeiska länder kunde för det mesta allting ordnas genom korruption, och ingenstans var detta sannare än i renässans-påvarnas Rom.
Maimonides' sammanställning av talmudiska lagar i Mishneh Torah, som inte bara var full av de mest kränkande föreskrifter mot alla icke-judar utan också av uttryckliga angrepp mot kristendomen och Jesus (efter vars namn författaren fromt tillägger: "Må den onde mannens namn förgås!"), publicerades utan bortrensningar i texten år 1480 under Sixtus IV, en politiskt mycket aktiv påve med ett ständigt behov av pengar.
Alexander VI Borgia var också mycket liberal i detta hänseende.
Ett mera konsekvent och vittutbrett anlopp mot den kristendomsfientliga Talmud kom med reformationen och motreformationen, vilket ledde till en högre standard av intellektuell hederlighet såväl som en bättre kunskap i hebreiska bland kristna lärde. Från 1500-talet underkastades all talmudisk litteratur en kristen censur i olika länder. I Ryssland pågick detta till 1917. Några censorer, såsom i Holland, var slappare, medan andra var strängare, och de kränkande ställena rensades bort eller modifierades.
Alla moderna studier beträffande judendomen, särskilt de som gjorts av judar, har utvecklats ur den här konflikten, och de bär alla omisskännliga tecken på sitt ursprung: bedrägliga resonemang, försvarsinlägg eller fientlig polemik, likgiltighet för eller rentav fientlighet mot sanningen. Nästan alla så kallade judiska studier beträffande judendomen är polemik mot yttre motståndare snarare än en intern debatt.
Nu bör man lägga märke till, att detta i början har kännetecknat historieskrivningen i alla kända samhällen utom i antikens Grekland, vars tidiga fritt tänkande historiker blev angripna av senare sofister för otillräcklig patriotism! Men det var sant om tidiga katolska och protestantiska historiker, som polemiserade mot varandra. På liknande sätt var de tidigaste verken om de europeiska nationernas historia genomsyrade av den grövsta nationalism och förakt för andra angränsande nationer.
Men förr eller senare kommer en tid, när man gör ett försök att förstå sin nationella eller religiösa motståndare och samtidigt kritisera vissa djupa och viktiga sidor av den egna gruppens historia, och båda dessa utvecklingslinjer löper parallellt. Först när historieskrivningen blir en "debatt utan ände" snarare än ett fortsatt krig med historiografiska medel, först då blir det möjligt med en human historieskrivning, med både noggrannhet och rättvis bedömning som mål. Den blir då ett av de viktigaste hjälpmedlen för humanistisk fostran.
Det är just av det här skälet, som moderna totalitära regimer skriver om historien eller straffar historiker. Exemplen från Sovjetunionen och det röda Kina är välbekanta nog. Men det kan också nämnas, att förföljelsen av ärliga historiker i Tyskland började mycket tidigt. År 1874 fick Heinrich Ewald, en professor i Göttingen, fängelse för att ha uttryckt "inkorrekta" åsikter om Fredrik II:s erövringar hundra år tidigare.
Situationen i dagens Israel är jämförbar. De värsta angreppen mot mig framkallades inte av mitt fördömande i häftiga ordalag av sionismen och förtrycket av palestinierna, utan av en tidig artikel jag skrev om judarnas roll i slavhandeln, och det senaste av mig anförda fallet härrörde från 1870. Den artikeln skrevs före kriget 1967, nu skulle det knappast vara möjligt att publicera den! När ett helt samhälle försöker att återvända till ett totalitärt system, då skrivs också en totalitär historia. Detta utgör det första hindret, som vi måste övervinna.
Försvarsknep Vilka speciella knep utom mutor var det då som de judiska samfunden begagnade sig av för att avvärja angreppen mot Talmud och annan religiös litteratur? Ett flertal metoder kan urskiljas, alla med viktiga politiska konsekvenser, som återspeglas den aktuella israeliska politiken i Mellanöstern.
Den första metoden jag tänker diskutera kan betecknas som foglighet utåt i kombination med trots i smyg. Som ovan förklarats, måste ställen i Talmud riktade mot kristendomen eller icke-judar försvinna eller modifieras, trycket blev alltför stort. Då gjorde man på det här sättet: några av de mest kränkande ställena avlägsnades från alla upplagor som tryckts i Europa efter mitten på 1500-talet. På alla de andra ställena ersattes ett uttryck som "icke-jude", (goy, eino yehudi) med exempelvis "hedning" eller "avgudadyrkare", termer som kunde bortförklaras, men vilka en judisk läsare kunde känna igen som omskrivningar för det gamla uttrycket.
Under vissa perioder blev den ryske tsarens censur strängare, och när man genomskådade de ovannämnda omskrivningarna för vad de var, förbjöds de också. De rabbinska myndigheterna parerade genom att använda termer som "arab" eller "muslim" i den välgrundade förhoppningen, att tsarens myndigheter inte skulle ha något att invända.
Men samtidigt cirkulerade bland judarna listor över strukna ord i Talmud, som pekade ut alla strykningarna och förklarade vad som egentligen avsågs med de nya termerna.
Ibland trycktes en allmän dementi före titelsidan i varje volym av talmudisk litteratur, i vilken det högtidligen förklarades, att alla fientliga uttryck i den volymen endast avsåg antikens avgudadyrkare snarare än "de folk i vilkas land vi bor". Efter den brittiska erövringen av Indien hittade några rabbiner på förevändningen, att varje särskilt skymfligt nedsättande uttryck de använt endast var riktat mot indierna. Då och då användes också urinvånarna i Australien som strykpojkar.
Det behöver väl knappast påpekas, att allt detta var en utstuderad lögn från början till slut, och när rabbinerna efter etablerandet av staten Israel kände sig säkra nog, återställdes utan tvekan alla de kränkande ställena och uttrycken i alla nya utgåvor.
Så nu kan man obehindrat läsa - och de judiska barnen får faktiskt lära sig - till exempel sådana ställen i Talmud, som ålägger varje jude att vid passerandet av en kyrkogård uttala en välsignelse, om kyrkogården är judisk, men förbanna de dödas mödrar, om den är icke-judisk! Det måste hållas i minnet, inte minst av judarna själva, att vårt totalitära samhälle i århundraden har använt barbariska och inhumana sedvänjor för att förgifta sina medlemmars sinnen, och det gör så fortfarande. Utan att ta itu med detta sociala faktum blir vi alla medskyldiga till förgiftningen av nuvarande och framtida generationer, med alla dess allvarliga följder.
Det fortsatta vilseledandet Judendomens moderna lärde har inte bara fortsatt med sitt religiösa vilseledande utan till och med effektiviserat rabbinernas gamla metoder i fråga om fräckhet och lögnaktighet. År 1962 publicerades i Jerusalem en del av Maimonides' tidigare nämnda sammanställning av talmudiska lagar i en tvåspråkig utgåva med den engelska översättningen mitt emot den hebreiska texten. Den senare har återställts till sin ursprungliga version, med bl.a. en uppmaning att utrota judiska avfällingar: "Det är en plikt att utrota dem med egna händer." (i den engelska översättningen mildrad till: "Det är en plikt att vidta aktiva åtgärder för att förgöra dem."
Men sedan fortsätter den hebreiska texten med att specificera, vilken typ av människor, som skall utrotas: "Sådana som Jesus från Nasaret och hans lärjungar, må de onda människornas namn ruttna!" Inte ett enda ord av detta står i den engelska texten på motstående sida! Och trots att den här boken fått så stor spridning bland språkkunniga lärde i engelsktalande länder, har veterligen inte någon av dem protesterat mot detta fräcka bedrägeri!
Ett annat exempel kommer från USA, där ännu en bok av Maimonides utgetts i engelsk översättning. Det gäller ett stort verk om den judiska religiösa filosofin, betitlat ("Vägledning för den förvirrade"), i vilken den judiske filosofen ger uttryck för en inte minst mot de svarta riktad rasism. I ett kapitel mot slutet av boken diskuterar han, hur olika sektioner av mänskligheten kan uppnå det högsta religiösa värdet, den sanna dyrkan av Gud, ett värde, som vissa folkslag är oförmögna att ens komma i närheten av: "Några av turkarna och nomaderna i norr, de svarta och nomaderna i söder och de som liknar dem i våra klimat. De är till naturen som de stumma djuren och existerar enligt min mening inte på en mänsklig nivå. Deras nivå bland levande varelser ligger under en människas, om än ovanför en apas."
Nå, vad skulle man göra med ett sådant ställe i ett viktigt arbete om judendomen? Medge att en mycket framstående judisk auktoritet också hyste fördomar av värsta slag mot den svarta rasen? Bort den tanken!
Genom att rådgöra med varandra kom judiska lärde på en fiffig lösning: I en populär amerikansk översättning av en viss Friedlander, publicerad så tidigt som 1925 och sedan omtryckt flera gånger, bland annat i billiga pocketupplagor, blev det hebreiska ordet för "svarta", kushim, helt enkelt återgett med "kushiter", ett ord som inte har någon som helst betydelse för den som inte kan hebreiska och inte får det muntligt förklarat för sig av någon tjänstvillig rabbin. (Den riktiga översättningen förekommer dock i en mycket dyr utgåva av Chicago University Press, som knappast riskerar att hamna i "orätta" händer.)
Under alla dessa år har ingen sagt ett ord för att påpeka det här översättningsfifflet under Martin Luther Kings uppseendeväckande kampanjer, som understöddes av så många rabbiner, för att inte nämna andra judiska figurer. Många av dessa måste ha varit medvetna om den mot de svarta riktade rasism, som utgör en del av deras judiska arv. Man kan förmoda, att rätt så många av Martin Luther Kings rabbinska supportrar stödde honom av taktiska skäl: önskan att vinna de svartas stöd för USA:s judar och för Israels politik.
Ett annat exempel är om möjligt ännu mer chockerande än de föregående och har att göra med den hassidiska rörelsens inställning till icke-judar.
Hassidismen - en förnedrande fortsättning av den judiska mysticismen - är ännu en levande rörelse, med hundratusentals aktiva anhängare, fanatiskt hängivna sina "heliga rabbiner". En del av dessa har lyckats förvärva ett betydande politiskt inflytande i Israel bland ledarna för de flesta partierna och inte minst inom den högrearméledningen.
Vad har då den här rörelsen för synpunkter på icke-judar? Vi kan ta den berömda Hatanya, grundboken för Habbad-rörelsen, en av hassidismens viktigaste grenar. Enligt den boken är alla icke-judar fullkomligt sataniska varelser, som det absolut inte finns något gott i.
Till och med ett icke-judiskt foster är kvalitativt annorlunda än ett judiskt. En icke-judes själva existens är "oväsentlig", hela skapelsen blev till enbart för judarnas skull.
Den här boken har spritts i otaliga utgåvor, och dess idéer propageras vidare i talrika "samtal" av den nuvarande ärftlige Führern för Habbad, rabbinen M.M. Schneurssohn, som leder den mäktiga världsomspännande organisationen från sitt högkvarter i New York.
I Israel sprids de vida omkring bland allmänheten, i skolorna och i armén. Enligt vittnesmål från en ledamot av knesset steppade speciellt man upp den här propagandan från Habbad före Israels invasion i Libanon i mars 1978, för att förmå militärläkare och sköterskor att hålla inne med medicinsk hjälp till sårade icke-judar. Detta råd var alltså inte speciellt relaterat till araber eller palestinier utan rätt och slätt till icke-judar, gojer. En tidigare israelisk president, Shazar, var en brinnande anhängare av Habbad, och många höga israeliska och amerikanska politiker - med premiärminister Begin i spetsen - fjäskade för den och stödde den offentligt. Detta trots rabbinens låga popularitet. I Israel kritiseras han allmänt, därför att han vägrar att komma till landet ens på besök och håller till i New York av obskyra messianska skäl, trots att han där är beryktad för sin negativa inställning till de svarta.
Det faktum, att Habbad oaktat dessa praktiska svårigheter kan få offentligt stöd från så många politiska toppfigurer, beror mycket på den grundfalska och vilseledande positiva behandling den hassidiska rörelsen och dess gren Habbad fått av nästan alla forskare som skrivit om den. De undertrycker det påtagliga vittnesbördet från såväl gamla hassidiska texter som de nutida politiska slutsatser, som måste dras från dem. Dessa slutsatser är iögonenfallande för även en tillfällig läsare av den israeliska hebreiska pressen, på vars sidor den här rabbinen och andra hassidiska ledare ständigt publicerar de mest vildsint blodtörstiga påståenden och uppmaningar till kamp mot allt vad araber heter.
En viktig vilseledare i detta fall och ett bra exempel på oärlighetens makt var Martin Buber. Hans talrika arbeten, som lovprisade den hassidiska rörelsen innehåller aldrig så mycket som en antydan om hassidismens verkliga doktriner beträffande icke-judar. Oärlighetens brott är desto större med tanke på att Bubers förhärligande av hassidismen först publicerades på tyska under perioden för den tyska nationalismens uppgång och nazisternas maktövertagande. Men samtidigt som Buber för syns skull opponerade sig mot nazismen, förhärligade han en rörelse, som omfattade och i verkligheten lärde ut doktriner beträffande icke-judar som liknade nazismens doktriner om judar. Man kunde givetvis resonera som så, att de hassidiska judarna för 70 eller 50 år sedan var offren, och att en vit lögn som gynnar ett offer är ursäktlig. Men följderna av ett vilseledande är svåra att räkna ut på förhand. Bubers arbeten översattes till hebreiska, gjordes till ett element i den hebreiska uppfostran i Israel, har i hög grad ökat de blodtörstiga hassidiska ledarnas makt och sålunda utgjort en viktig faktor i uppkomsten av Israels chauvinism och hatfyllda inställning till alla icke-judar.
Om vi tänker på de många människor som dog av sina sår, därför att israeliska sköterskor i armén, uppeggade av den hassidiska propagandan, vägrade att vårda dem, då har Martin Buber dragit på sig en svår blodskuld.
Här måste jag nämna, att Buber i sitt kryperi för hassidismen vida överträffade andra judiska lärde, särskilt dem som skrev på hebreiska enbart för en judisk läsekrets. I frågor av internt judiskt intresse hade det en gång förekommit en hel del berättigad kritik av den hassidiska rörelsen.
Deras kvinnohat (mycket extremare än det som är gemensamt för all judisk ortodoxi), deras begivenhet på alkohol, deras fanatiska dyrkan av sina ärftliga "heliga rabbiner", som pressade av dem pengar, de många vidskepelserna, som var typiska för dem - dessa och många andra negativa drag kommenterades kritiskt. Men Bubers sentimentala och vilseledande romantisering har tagit hem spelet, särskilt i USA och Israel, därför att det stod i samklang med den totalitära beundran för allt "äkta judiskt", och därför att vissa judiska "vänster"-kretsar, inom vilka Buber hade särskilt stort inflytande, har intagit den ståndpunkten.
Buber var inte heller ensam i sin inställning, även om han enligt min mening var den värste i fråga om det onda han propagerade för och det inflytande utövade. Där fanns också den mycket inflytelserike sociologen och bibelexperten Yehezkiel Kaufman, en förespråkare för folkmord i stil med det som skildras i Josua, den idealistiske filosofen Hugo Shmuel Bergman, som redan 1914-15 förespråkade utdrivningen av alla paletinier ur landet till Irak, och många andra. Alla var de "duvor" utåt men använde formuleringar, som kunde ges den mest extremt arabfientliga tolkning, alla hade de tendenser till den religiösa mysticism, som upp-muntrar en bedräglig propaganda, och alla verkade de vara snälla personer, som även när de förespråkade utdrivning, rasism och folkmord föreföll ur stånd att göra en fluga något för när - och just av den anledningen blev verkan av deras vilseledande desto större.
Det är mot det förhärligande av inhumanitet, vilket inte bara rabbinerna utan också de mest inflytelserika judiska lärde förkunnat, som vi måste kämpa. Och det är mot dessa moderna efterföljare till de falska profeterna och ohederliga prästerna, som vi - även inför en nästan enhällig opinion inom Israel och annorstädes - måste upprepa Lucretius' varning mot religionens farlighet: "Tantum religio potuit suadere malorum" ("Så mycket ont religionen kan locka till").
Religionen är inte alltid ett opium för folket, som Marx sade, men den kan ofta bli det, och när den utnyttjas på det sättet genom vilseledande och förvrängande av dess verkliga syfte, så kan man jämställa lärde och intellektuella som utför den uppgiften med opiumsmugglare.
Men från den här analysen kan vi komma fram till en annan, allmännare slutsats angående det effektivaste och kusligaste medlet att tvinga folk att göra det onda, att lura och bedra, att korrumpera hela folk och driva dem till att förtrycka och mörda, samtidigt som man själv har händerna rena från våld. Det kan nämligen inte råda något tvivel om att det kusliga förtrycket på Västbanken har framdrivits av judisk religiös fanatism.
De flesta människor tycks tro, att den värsta mekanismen för totalitärt förtryck bygger på fysiskt våld och vill hänvisa till framställningen i George Orwells "1984". Men det förefaller mig, som om den tron vore i stor utsträckning felaktig, och att förtryckets värsta mekanismer alltid är av inre psykologisk natur. Till skillnad från Stalins spaka lärde står våra rabbiner (liksom hela gänget av författare, journalister och offentliga personer, som ljuger och vilseleder mer än dem) inte inför någon fara att dödas eller hamna i koncentrationsläger, utan är endast utsatta för ett socialt tryck. De ljuger av patriotism, eftersom de tror det vara deras skyldighet, för att främja vad de uppfattar som ett "judiskt intresse". De är patriotiska lögnare, och det är samma patriotism som tvingar dem till tystnad, när de konfronteras med förtrycket av palestinierna.
I det nuvarande fallet konfronteras vi också med en annan grupplojalitet, men en som kommer utifrån och ibland ställer till ännu mer elände.
Väldigt många icke-judar (inklusive kristna präster och religiösa lekmän, liksom en del marxister) hyser den egendomliga uppfattningen, att ett sätt att "sona" förföljelsen mot judarna är att inte uttala sig mot det onda, som begås av judar utan vara med om att sprida vita lögner om dem. Den råa anklagelsen för "antisemitism" (eller i judarnas fall "självhat") riktas mot var och en som avviker från "den godkända versionen" med större häftighet från icke-judiska "vänner till judarna" än från dessa själva. Det är denna grupps existens och inflytande i USA och andra engelsktalande länder som har gjort det möjligt för rabbiner och judiska lärde att sprida sina lögner inte bara utan opposition utan med betydande hjälp. I själva verket har många uttalade "antistalinister" enbart skaffat sig ett annat föremål för sin dyrkan och tenderar att stödja judisk rasism och fanatism med ännu större glöd än de mest hängivna stalinister i det förgångna.
Fastän det här fenomenet med blint och stalinistiskt godkännande av varje ond gärning från judiskt håll är särskilt starkt från och med 1945, vore det fel att tro, att det började först då. En av Karl Marxs tidiga vänner, Moses Hess, vida känd som en av de första socialisterna i Tyskland, avslöjade sig så småningom som en extrem judisk rasist, vars år 1858 publicerade åsikter om "den rena judiska rasen" på pricken liknade motsvarande smörja om "den rena ariska rasen". Men de tyska socialisterna, som kämpade mot den tyska rasismen, teg om den judiska rasismen.
År 1944, under den ännu pågående kampen mot Hitler, godkände det brittiska labourpartiet en plan för utdrivningen av palestinierna från Palestina, som liknade Hitlers tidiga planer för judarna. Den här planen godkändes under trycket från judiska medlemmar i partiets ledning, av vilka många skulle visa sig ge ett starkare stöd åt varje politisk åtgärd från Israels sida än det som gavs till Ian Smith och hans politik i Rhodesia av konservativa supportrar . Men stalinistiska tabun på vänsterkanten är starkare än motsvarande tabun på högerkanten, och det förekommer praktiskt taget ingen diskussion ens när labourpartiet stöder Menachim Begins regering. I USA råder en liknande situation, och där är återigen liberalerna de värsta.
Här är inte rätta stället att utforska alla de politiska konsekvenserna av denna situation, men vi måste se sanningen i ögonen: I vår kamp mot den judiska religionens rasism och fanatism blir våra största fiender inte bara de judiska rasisterna (och tillämparna av rasism) utan också de här icke-judarna, som på andra områden blivit bekanta - med orätt enligt min åsikt - som "framstegsvänliga".
Ortodoxi och uttolkning Det här kapitlet ägnas åt en mer detaljerad beskrivning av den klassiska judendomens teologisk-legala struktur. Innan vi ger oss in på den, är det emellertid nödvändigt att skingra åtminstone några av de missuppfattning-ar som sprids i nästan alla icke-hebreiska beskrivningar av judendomen, speciellt av dem som rör sig med sådana gångbara fraser som "den judisk-kristna traditionen" eller "de monoteistiska religionernas gemensamma värderingar".
Av utrymmesskäl skall jag mera detaljerat bara behandla den viktigaste av dessa populära vanföreställningar: att den judiska religionen skulle vara och alltid har varit monoteistisk. Som många bibelexperter vet, och som en noggrann läsning av Gamla Testamentet lätt avslöjar, är detta ohistoriska synsätt helt felaktigt. I många om inte rent av de flesta av dess böcker erkänns uttryckligen existensen av "andra gudar", men Jahve (Jehova), som är den mäktigaste guden (2 Mosebok, 15:11), är också mycket svartsjuk på sina rivaler och förbjuder sitt folk att dyrka dem (2 Mosebok 20:3-6). Det är först längre fram, i några av de senare profeterna, som existensen av alla andra gudar förnekas (Jeremia 10, Jesaja 44).
Nu är det emellertid inte den bibliska utan den klassiska judendomen vi ska syssla med, och det är alldeles klart - även om inte allmänt insett - att denna under senare århundraden för det mesta stod långt från den rena monoteismen. Detsamma kan sägas om de verkliga doktrinerna, som är gängse i den nutida ortodoxa judendomen. Monoteismens upplösning åstadkoms genom spridningen av den judiska mysticismen (kabbalan),som utvecklades på 1100- och 1200-talen och vid slutet av 1500-talet hade vunnit en nästan fullständig seger i nästan alla judiska centra. Den judiska upplysningen, som uppstod tack vare den klassiska judendomens kris, var tvungen att kämpa mot denna mysticism och dess inflytande mer än mot något annat. Men i nutida judiska ortodoxi, särskilt bland rabbinerna, har kabbalans inflytande varit det starkaste. Sålunda är rörelsen Gush Emunim i stor utsträckning inspirerad av kabbalistiska idéer.
Kunskap om och förståelse av dessa idéer är sålunda viktiga av två skäl:
För det första kan man annars inte förstå judendomens verkliga trosuppfattningar vid slutet av den klassiska perioden. För det andra spelar de här idéerna en viktig politisk roll i vår samtid.
De ingår nämligen i det uttryckliga trossystemet hos många religiösa politiker, inklusive de flesta ledarna för Gush Emunim, och utövar ett inflytande på många sionistledare i alla partier (inklusive sionistvänstern).
Enligt kabbalan regeras Universum inte av en gud utan av flera gudomligheter, av olika karaktär och inflytande, utgående från en dunkel, avlägsen Första Orsak. Med utelämnade av många detaljer kan man sammanatta systemet på följande sätt: Från den Första Orsaken emanerade först en manlig gud, kallad "Fadern", och sedan en kvinnlig gudinna, kallad "Modern". Genom den äktenskapliga föreningen av dessa två föddes ett par yngre gudar: "Sonen", och "Dottern". Dessa två gudar skulle egent-ligen förenas, men deras förening hindras genom intriger av Satan, som i detta trossystem är en mycket viktig och självständig person.
Skapelsen företogs av Första Orsaken för att låta dem förenas, men på grund av Syndafallet blev de mer oförenade än någonsin, och Satan har faktiskt lyckats komma den gudomliga Dottern mycket nära och till och med våldta henne (antingen till synes eller i verkligheten, meningarna går isär om detta). Skapelsen av det judiska folket företogs för att reparera den brytning, som förorsakades av Adam och Eva, och vid berget Sinais fot uppnåddes detta för ett ögonblick: Sonen, inkarnerad i Moses, förenades med Dottern. Tyvärr förorsakade synden med den gyllene kalven ännu en gång söndring mellan de gudomliga, men det judiska folkets botfärdighet har reparerat förhållandet i viss mån.
På liknande sätt tros varje händelse i den bibliska judiska historien ha varit förknippad med föreningen eller söndringen av det gudomliga paret.
Den judiska erövringen av Palestina från kananéerna och byggandet av det första och andra Templet i Jerusalem har sålunda varit särskilt gynnsamma för deras förening. Förstörelsen av Templen och judarnas landsförvisning från det Heliga Landet är däremot yttre tecken på både den gudomliga söndringen och det faktiska "horandet efter främmande gudar": Dottern faller helt i Satans våld, medan Sonen tar till sig diverse kvinnliga sataniska personligheter i sängen i stället för sin rätta hustru.
Det är de fromma judarnas plikt att genom böner och religiösa ritualer återställa den perfekta gudomliga enheten i form av en sexuell förening mellan den manliga och den kvinnliga gudomligheten. (Många samtida judiska mystiker tror att samma mål kan uppnås snabbare genom krig mot araberna, utdrivning av palestinierna, bosättning på Västbanken eller byggande av det tredje Templet.)
Före de flesta ritualer, som varje from jude måste utföra flera gånger om dagen, framsäges den kabbalistiska formeln: "För den /sexuella/ föreningens skull mellan gudomligheterna..." Den judiska morgonbönen utformas också så att den gynnar den sexuella föreningen, om än bara temporärt. Olika delar av bönen motsvarar på mystiskt sätt olika successiva stadier av föreningen: Vid en tidpunkt närmar sig gudinnan med sina tjänarinnor, vid en annan lägger guden armen om halsen på henne och smeker hennes bröst, och till slut sker den slutgiltiga parningen.
Andra böner eller religiösa handlingar, som de tolkas av kabbalisterna, är avsedda att lura olika änglar (tänkta som mindre gudomligheter med ett visst mått av självständighet) eller att blidka Satan. På ett ställe i morgonbönen läses några verser på arameiska i stället för den vanliga hebreiskan. Det här skall vara ett sätt att lura änglarna, som sköter portarna genom vilka böner tränger in i himlen, och som har förmåga att blockera de frommas böner. Änglarna förstår bara hebreiska och går bet på att tolka de arameiska verserna. Eftersom de är lite trögtänkta (förmodligen mycket mindre smarta är kabbalisterna!), öppnar de portarna, och i det ögonblicket slinker alla böner, inklusive de hebreiska, igenom.
Eller vi kan ta ett annat exempel: Både före och efter en måltid tvättar en from jude händerna enligt ritualen och uttalar samtidigt en speciell välsignelse. Vid det ena av dessa båda tillfällen dyrkar han Gud genom att främja den gudomliga föreningen av Sonen och Dottern. Men vid det andra tillfället dyrkar han Satan, som gillar judiska böner och ritualhandlingar till den milda grad, att tillägnandet av några till honom håller honom upptagen en stund, så att han glömmer bort att ansätta den gudomliga Dottern! Kabbalisterna tror faktiskt att några av brännoffren i Templet var avsedda åt Satan. Sålunda skulle de under tabernakelfesten offrade tjurarna vara tillägnade Satan i hans egenskap av härskare över alla icke-judar. Det skulle nämligen hålla honom så upptagen, att han inte kunde ingripa störande den åttonde dagen, när man offrade till Gud!
Flera påpekanden bör göras beträffande detta system och dess betydelse för en rätt förståelse av judendomen, både i dess klassiska period och i dess nuvarande politiska engagemang i den sionistiska praktiken. För det första kan det kabbalistiska systemet inte betraktas som monoteistiskt, lika litet som hinduismen, den grekisk-romerska religionen eller religionen i det gamla Egypten. För det andra belyses den klassiska judendomens verkliga natur av den lätthet, med vilken den anammades.
Trosuppfattningar (utom nationalistiska sådana) spelar en ytterst liten roll i den klassiska judendomen. Det viktigaste är den rituella akten som sådan, inte dess innebörd eller den trosuppfattning, som är förbunden med den. I tider, då en minoritet av religiösa judar vägrade att acceptera judendomen (som fallet är i dag), kan man därför se några få judar utföra en given religiös ritual i tron att det är fråga om dyrkan av Gud, medan andra gör precis samma sak i avsikt att blidka Satan. Så länge handlingen är densamma, skulle de bedja tillsammans, hur illa de än tyckte om varandra. Men om någon i stället för den avsikt, som är förbunden med den rituella tvättningen av händerna, skulle våga komma med en nyhet i fråga om sättet att tvätta händerna, då skulle helt visst en verklig schism uppstå! Detsamma kan sägas om alla judendomens heliga formler. Bara den praktiska tillämpningen lämnas som den är, blir innebörden på sin höjd en andrahandsfråga.
Den kanske heligaste judiska formeln, uppläst flera gånger om dagen av varje from jude: Hör, Israel, Herren är vår Gud, Herren är en! kan till exempel för närvarande betyda två motsatta saker. Den kan betyda att Herren faktiskt är "en", men den kan också betyda, att ett visst stadium i föreningen av den manliga och kvinnliga gudomligheten har uppnåtts eller håller på att uppnås genom den riktiga uppläsningen av den här formeln. När judarna i en reformerad församling uppläser den här formeln på vilket icke-hebreiskt språk som helst, då blir emellertid alla ortodoxa rabbiner, vare sig de tror på enheten eller den gudomliga sexuella föreningen, mycket upprörda!
Slutligen bör påpekas, att allt detta är mycket viktigt i Israel och andra judiska centra även för närvarande. Den enorma vikt man lägger vid rena formler, de idéer som inspirerar Gush Emunim, det envisa hatet mot de för närvarande i Palestina bosatta icke-judarna, den fatalistiska inställningen till alla fredsförsök från arabernas sida - alla dessa och många andra drag i den sionistiska politiken, så förbryllande för så många välmenande människor med en falsk uppfattning om den klassiska judendomen, blir begripliga mot den här religiösa och mystiska bakgrunden.
Man bör dock inte försöka sätta all sionistisk politik i samband med den judiska religionen och mystiken, då deras inflytande varierar. Ben-Gurion var skicklig på att manipulera dem på ett kontrollerat sätt för sina speciella syften. Under Begin utövade det förflutna ett mycket större inflytande på det närvarande. Under alla omständigheter bör man aldrig bortse från det förflutnas inverkan, för endast genom att veta om det kan man överträffa dess blinda makt.
Bibeltolkning Vad folk tror sig veta om judendomen, kan vara mycket vilseledande, om de inte kan hebreiska. Alla ovan nämnda detaljer kan påträffas i originalskrifterna eller i moderna böcker på hebreiska, skrivna för speciella läsare. På engelska letar man förgäves efter dem.
Det finns ännu en missuppfattning, som är speciellt vanlig bland kristna eller folk som är starkt påverkade av kristen tradition och kultur. De har fått för sig, att judendomen är en biblisk religion, och att Gamla Testamentet har samma centrala plats och legala auktoritet som Bibeln har för kristenheten. Detta hänger återigen ihop med uttolkningen. Vi har sett, att det inom judendomen finns ett stort spelrum för olika uttolkningar i trosfrågor. Precis det motsatta är förhållandet beträffande de legala aspekterna, här är uttolkningen stelt fastlagd av Talmud.
Många bibelställen, som föreskriver religiösa handlingar och förpliktelser "förstås" av den klassiska judendomen och den nutida ortodoxin på ett sätt, som helt avviker från eller rent av står i motsättning till deras bokstavliga innebörd, som de förstås av kristna eller andra läsare av Gamla Testamentet, vilka bara ser den rena texten. Samma skiljaktighet förekommer för närvarande mellan dem som utbildats i judiska religiösa skolor och dem som utbildats i icke-religiösa hebreiska skolor, där man på det hela taget lär ut det Gamla Testamentets klara innebörd.
Man bör lägga märke till, att ändringarna av innebörden inte alla går åt samma håll ur etisk synpunkt.
Judendomens försvarare hävdar, att den uttolkning av Bibeln, som har sitt ursprung hos fariséerna och som fastslagits i Talmud, alltid skulle vara mer liberal än den bokstavliga betydelsen. Men några av exemplen här nedan visar, att så långt ifrån är fallet.
1. Låt oss börja med budorden! Det 8:e budet Du skall inte stjäla! (2 Mosebok 20:15) uppfattas som förbud mot att bortföra en judisk person.
Skälet är att enligt Talmud straffas alla handlingar som förbjudits genom budorden med döden. Att stjäla egendom är inte belagt med dödsstraff, medan bortförande av icke-judar är tillåtet enligt talmudisk lag! .
2. Den berömda frasen om "öga för öga, tand för tand" (2 Mosebok 21:24) uppfattas som "ögonpengar för ett öga", det vill säga betalning av böter snarare än fysisk vedergällning.
3. I en biblisk text varnas klart och tydligt för att rätta sig efter mängden i en orättfärdig sak: Du skall inte följa med mängden i vad ont är, ej heller skall du vittna så i en rättssak, att du böjer dig för mängden och vränger rätten! (2 Mosebok 23:2). Detta bibelställe har på vissa håll tolkats som ett åläggande att följa flertalet och alltså getts en precis motsatt innebörd!
4. Versen: Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk! (2 Mosebok 23:19) tolkas som ett förbud mot att blanda kött av varje slag med någon mjölk eller mjölkprodukt. Eftersom samma vers upprepas på två andra ställen i Moseböckerna, uppfattas denna upprepning som ett trefaldigt förbud för att jude 1/ att äta en sådan blandning, 2/ att tillaga den för något ändamål, och 3/ att ha någon glädje av den på något sätt.
5. I talrika fall ger man allmänna begrepp som din nästa, främling eller till och med ordet människa en exklusiv, chauvinistisk, innebörd. Den berömda versen: Du skall älska din nästa som dig själv! (3 Mosebok 19:18) förstås av klassisk och nutida ortodox judendom som ett åläggande att älska ens judiska nästa, inte en medmänniska av annat slag.
På liknande sätt utgår man ifrån att uppmaningen i vers 16 av samma kapitel: Du skall inte eftertrakta din nästas blod! betyder, att man inte får stå overksam, när en judes liv är hotat. Å andra sidan är en jude i allmänhet förbjuden att rädda en icke-judes liv, därför att denne inte är hans nästa! Det generösa åläggandet att lämna skörden på yttersta kanten av ens åker och de fallna druvorna i ens vingård åt den fattige och åt främlingen (verserna 9-10) tolkas som om det endast avsåg judiska fattiga och dem som övergått till judendomen.
Tabulagarna avseende döda kroppar börjar med versen: När en människa dör i ett tält, skall var och en som kommer in i tältet...vara oren i sju dagar. (4 Mosebok 19:14). Men ordet "människa" ges betydelsen "jude", så att endast ett judiskt lik är tabu, det vill säga både oren och helig. På grundval av den tolkningen har fromma judar en stor magisk vördnad för judiska lik och kyrkogårdar, men saknar all respekt för icke-judiska lik och kyrkogårdar. Sålunda har hundratals muslimska kyrkogårdar fullständigt förstörts i Israel (i ett fall för att lämna plats för hotell Hilton i Tel Aviv), men det blev ett väldigt ståhej, när den judiska kyrkogården på Oljeberget skadades under det jordanska styret.
6. Låt oss slutligen nämna profeten Jesajas kraftiga fördömande av skenhelighet och tom ritual liksom hans uppmaning till vanlig anständighet (Jesaja 1:a kapitlet). I vers 15 heter det: "Ja, hur ni än räcker ut era händer, så gömmer jag mina ögon för er, och hur mycket ni än ber, så hör jag inte på det. Era händer är fulla av blod." Eftersom judiska präster räcker ut sina händer, när de välsignar folket under gudstjänsten, påstås den här versen betyda, att en präst, som råkar begå ett dråp, är diskvalificerad från att räcka ut sina händer till välsignelse, därför att de är fulla av blod!
Det framgår klart av dessa exempel, att när ortodoxa judar (eller alla judar före slutet på 1700-talet) läser Bibeln, så läser de en mycket annorlunda bok, med en totalt annorlunda innebörd, än den Bibel, som läses av icke-judar eller icke-ortodoxa judar. Denna bristande överensstämmelse gäller till och med i Israel, fastän båda parter läser den hebreiska texten.
Erfarenheten har upprepade gånger bekräftat detta, speciellt efter 1967.
Många israeliska judar, som inte är ortodoxa och har föga detaljerad kännedom om den judiska religionen, har genom att citera bibelverser i deras klart människovänliga betydelse, försökt att få ortodoxa israeler (eller av religionen starkt påverkade högerväljare) att för skams skull överge sin inhumana inställning till palestinierna. De fann emellertid alltid, att sådana argument inte har den ringaste effekt på dem som följer den klassiska judendomen. De förstår helt enkelt inte, vad som sägs till dem, därför att för dem betyder den bibliska texten något helt annat än för alla andra.
Om en sådan kommunikationsklyfta existerar i Israel, där folk läser hebreiska och lätt kan få korrekt information, om de så önskar, så kan man föreställa sig, hur djupa missuppfattningarna är till exempel bland folk som utbildats i den kristna traditionen. Ju mer en sådan person läser Bibeln, desto mindre kunskap får eller hon om den ortodoxa judendomen.
Denna ser nämligen på Gamla testamentet som en text av oföränderliga heliga formler, vilkas uppläsande är en stor merit, men vilkas innebörd helt och hållet bestäms på annat håll. Och som Humpty Dumpty sade till Alice i Underlandet: Bakom problemet om vem som kan avgöra innebörden av ord står den verkliga frågan: Vem är det som har makten att bestämma?
Utformningen av Talmud Man bör därför klart förstå, att den auktoritativa källan till den klassiska och den nutida ortodoxa judendomens handlingsmönster och den avgörande basen för dess struktur av lagar är Talmud, närmare bestämt den babyloniska Talmud, medan återstoden av den talmudiska litteraturen (inklusive den så kallade palestinska Talmud) fungerar som ett auktoritativt tillägg.
I huvudsak består Talmud av två delar: först Mishnah, en klar och koncis samling lagar, bestående av 6 band, skrivna på hebreiska och redigerade i Palestina omkring år 200. Den andra och större delen kallas Gemarah, en omfångsrik uppteckning av diskussioner om Mishnah. Det föreligger två i stort sett parallella uppsättningar av Gemarah, den ena hopkommen i Mesopotamien, den andra i Palestina efter år 200. Den babyloniska Talmud (det vill säga Mishnah plus den mesopotamiska Gemarah) är mycket mer omfattande och bättre planerad än den palestinska, och den ensam betraktas som auktoritativ. Den palestinska Talmud har en avgjort lägre status som lagauktoritet tillsammans med ett antal sammanställda utdrag, kända som "den talmudiska litteraturen".
Till skillnad från Mishnah är resten av Talmud liksom den talmudiska litteraturen skriven på en blandning av hebreiska och arameiska. Den begränsar sig inte till lagdiskussioner, då en sådan plötsligt kan avbrytas av en berättelse (haggadah) (om rabbiner eller vanligt folk, bibliska figurer, änglar, demoner, trolldom och underverk). Fastän dessa berättande avsnitt varit populära inom judenheten bland vanligt folk, har de inte ansetts vara av så stort värde som de lagbehandlande delarna, inte minst diskussionen av fall, som de skriftlärde betraktat som problematiska.
Talmud definierar själv de olika kategorierna av judar, i stigande ordning som följer: De lägsta är fullständigt okunniga, sedan kommer de som bara känner till Bibeln, sedan de som är förtrogna med Mishna, och till sist den högsta klassen, de som studerat och har förmåga att diskutera lagdelarna av Gemarah. Det är bara de senare, som är skickade att leda sina judiska landsmän i alla hänseenden.
Talmuds lagsystem kan beskrivas som allomfattande, strängt auktoritärt och ändå kapabelt till utveckling i det oändliga, men utan någon förändring av sin dogmatiska bas. Den täcker varje aspekt av judiskt liv och är översållad med sanktioner och straffbestämmelser för varje upptänklig synd.
De grundläggande reglerna för varje problem fastläggs dogmatiskt och kan inte ifrågasättas. Vad som kan diskuteras och också blir föremål för ingående diskussion, är utarbetandet och det praktiska fastställandet av dessa regler. Här följer några exempel.
Att inte "arbeta" under sabbaten. Begreppet arbete definieras som innefattande exakt 39 slags arbete, varken mer eller mindre. Kriteriet för medtagandet i listan har inget att göra med en viss uppgifts besvärlighet, det är helt enkelt en fråga om dogmatisk definition. En förbjuden typ av "arbete" är att skriva. Då blir frågan: Hur många bokstäver måste man skriva för att begå synden att skriva på sabbaten? (Svar: två). Är synden densamma, oavsett vilken hand som används? (Svar: nej). För att man skall vara på sin vakt mot att falla i synd är emellertid det första förbudet mot att skriva kringgärdat med ett andra förbud mot att vidröra något som helst skrivdon under sabbaten!
En annan urtyp av arbete förbjuden på sabbaten är malandet av säd. Härav sluter man sig genom analogi till att varje slags malande är förbjudet. Och detta är i sin tur kringgärdat av ett förbud mot att ta eller ge någon medicin på sabbaten (utom i fall av fara för judiskt liv), för att man skall vara på sin vakt mot att falla i synden att mala till en medicin.
Förgäves påpekar man, att en sådan fara inte existerar nu för tiden (den existerade för den delen inte heller på talmudisk tid). Ty för säkerhets skull förbjuder Talmud uttryckligen flytande mediciner och stärkande drycker på sabbaten. Vad som en gång blivit bestämt, förblir bestämt för evigt, hur orimligt det än är! Tertullianus, en av de tidigare kyrkofäderna, hade skrivit: Jag tror, därför att det är orimligt. Detta kan tjäna som lösenord för de flesta talmudiska regler, med ordet "tror" utbytt mot ordet "praktiserar".
Följande exempel illustrerar ännu bättre den nivå av orimlighet som uppnås med detta system. En av urtyperna för det på sabbaten förbjudna arbetet är att ägna sig åt skörd. Detta utsträcks genom analogi till att gälla ett förbud mot att bryta av en gren från ett träd. För att ytterligare kringgärda detta förbud är det också förbjudet att rida på en häst eller annat djur, eftersom man då kunde frestas att bryta av en kvist för att piska djuret med. Påpekandet att man redan har en piska eller avser att rida där det inte finns några träd, tjänar inget till. Ett förbud är ett förbud, och det gäller i all evighet. Men det kan ytterligare utsträckas: I modern tid har det blivit förbjudet att cykla, därför att det är analogt med att rida på en häst!
Mitt sista exempel visar, hur samma metoder kommer till användning också i rent teoretiska fall, som inte har någon tänkbar tillämpning i verkligheten. När Templet existerade, fick översteprästen endast gifta sig med en orörd jungfru.Fastän det under praktiskt taget hela den talmudiska tiden inte längre fanns något Tempel eller någon överstepräst, ägnar Talmud en av sina mest ingående (och bisarra) diskussioner åt den precisa definitionen av begreppet "orörd jungfru", lämpad att gifta sig med en överstepräst. Vad skall man säga om en kvinna, vars mödomshinna brustit genom någon olyckshändelse? Gör det någon skillnad, om olyckan inträffat före eller efter treårsåldern? Genom en stöt mot metall eller trä? Och i så fall, klättrade hon upp eller ner? Hände det på ett naturligt eller onaturligt sätt?
Allt detta och mycket annat diskuteras på det mest ingående sätt. Och varenda en av den klassiska judendomens lärde var tvungen att lösa hundratals sådana problem. Stora lärde värderades efter sin förmåga att ytterligare utveckla dessa frågeställningar, för som framgick av exemplen finns det alltid utrymme för en ytterligare utveckling - om än bara i en och samma riktning - och en sådan utveckling fortsatte faktiskt även efter den slutgiltiga redigeringen av Talmud.
Det föreligger emellertid två stora skillnader mellan den talmudiska perioden (avslutad omkring år 500) och den klassiska judendomens period (känd från c:a år 800). Det område, som återspeglas i Talmud är begränsat, medan det judiska samhälle som återspeglas i den är fullt utvecklat på alla områden, med judiskt jordbruk som bas (både i Mesopotamien och Palestina). Och fast det vid den tiden fanns judar, som levde överallt i det romerska riket och på många håll i sassanidernas rike i Persien, framgår det klart av den talmudiska texten, att dess sammanställning under mer än 500 år var en rent lokal angelägenhet.
Inga lärde från andra länder än Mesopotamien och Palestina var engagerade i den, och inte heller återspeglar texten några sociala förhållanden utanför dessa båda områden.
Mycket litet är känt om judarnas sociala och religiösa förhållanden under de mellanliggande tre århundradena. Men från år 800, då en mer detaljerad historisk kunskap åter är tillgänglig, finner vi, att de nämnda båda dragen har blivit de omvända. Den babyloniska Talmud (och i någon liten mån också den återstående talmudiska litteraturen) erkänns som auktoritativ, studeras och utvecklas i alla judiska samhällen.
Samtidigt hade det judiska samhället undergått en djup förändring: vad det än är och var det än befinner sig, så omfattar det inga bönder.
Det sociala system, som denna förändring resulterat i, skall diskuteras senare, i det fjärde kapitlet. Här skall vi beskriva, hur Talmud anpassades efter den klassiska judendomens geografiskt mycket vidsträcktare men socialt mycket trängre förhållanden. Vi skall då koncentrera oss på den viktigaste anpassningsmetoden, befrielserna från olika skyldigheter.
Befrielser från vissa skyldigheter Som vi sett, är det talmudiska systemet synnerligen dogmatiskt och inget upplättande av dess regler medges, även om dessa blir allt orimligare, när omständigheterna förändras. Och i fallet Talmud - till skillnad från Bibeln - är textens bokstavliga innebörd bindande och kan inte tolkas bort. Men under den klassiska judendomens period blev varjehanda talmudiska lagar ohållbara för de judiska härskande klasserna, rabbinerna och de rika. I dessa härskande klassers intresse uppfanns då en systematiskt bedräglig metod att följa lagens bokstav, samtidigt som man handlade helt emot dess anda och intentioner. Det var detta skenheliga system av så kallade dispenser (heterim), som enligt min mening var den viktigaste orsaken till judendomens föraktliga tillstånd under dess klassiska period. (Den andra orsaken var den judiska mysticismen, som visserligen gjorde sig gällande under en kortare period.) Vi skall nu ge några exempel på hur systemet fungerar.
1. Tagandet av ränta. Talmud förbjuder vid strängt straff en jude att ta ränta på lån till en annan jude. (De flesta talmudiska auktoriteter ser det som en religiös plikt att ta så mycket ränta som möjligt på lån till en icke-jude.) Mycket detaljerade regler förbjuder också de mest långsökta former, genom vilka en judisk långivare skulle kunna dra fördel av en judisk gäldenär. Alla judiska medbrottslingar till en sådan olaglig transaktion - inklusive skrivaren och vittnena - stämplas av Talmud som ärelösa personer, diskvalificerade från att vittna inför domstol. En judes medverkan i en sådan handling är nämligen så gott som likvärdig med att han förklarar sig "icke samhörig med Israels Gud". Tydligen är en sådan lag väl anpassad efter behoven hos judiska småbönder eller hantverkare, eller hos små judiska samhällen, som använder sina pengar till utlåning åt icke-judar. Men situationen var mycket annorlunda i Östeuropa (framför allt i Polen) på 1500-talet. Där fanns en stor judisk folkgrupp, som i många städer utgjorde majoriteten av befolkningen. Småbönderna, som livegna, hade knappast någon möjlighet att låna alls, medan utlåningen till adeln var en sak för ett fåtal rika judar. Många judar gjorde affärer med varandra.
För ett räntebärande lån judar emellan hittade man under dessa omständigheter på följande arrangemang, som inte bryter mot lagens bokstav på grund av att det formellt inte är fråga om något lån alls.
Långivaren "investerar" sina pengar i låntagarens affär, på två uttryckligen avtalade villkor.
För det första skall låntagaren vid en överenskommen tidpunkt längre fram betala långivaren en uppgiven penningsumma (i realiteten räntan på lånet), som långivarens "andel av vinsten". För det andra skall det antas, att låntagaren själv gjort en tillräcklig vinst för att ge långivaren hans andel av vinsten, såvida inte ett motsatt antagande styrks av vittnesmål från stadens rabbin, som dock enligt överenskommelse vägrar att vittna i sådana fall.
I praktiken är allt som erfordras att ta en text med denna dispens, skriven på arameiska och fullkomligt obegriplig för den stora majoriten, och sätta upp den på väggen i det rum, där transaktionen sker, eller till och med förvara den i en låda - och det räntebärande lånet judar emellan blir fullkomligt lagligt och klanderfritt.
2. Sabbatsåret. Enligt talmudisk lag (baserad på kapitel 25 i 3 Mosebok) måste av judar ägt land i Palestina vart sjunde år läggas i träde, och allt jordbruksarbete (inklusive skörd) på sådant land är förbjudet. Det finns rikligt med bevis för att den här lagen strängt efterlevdes i cirka tusen år, från 400-talet f.Kr. till dess att det judiska jordbruket försvann i Palestina, och den bibehölls på det teoretiska planet även långt efter det att dess praktiska tillämpning hade upphört. Men i och med etablerandet av de första judiska jordbrukskolonierna i Palestina på 1880-talet blev frågan om dess praktiska tillämpning aktuell igen. Rabbiner, som sympatiserade med kolonisterna och ville hjälpa dem, hittade på en dispens, som senare fullkomnades av deras efterträdare i de religiösa sionistpartierna och har blivit en etablerad praxis i Israel.
Så här fungerar den. En kort tid före ett sabbatsår ger den israeliske inrikesministern överrabbinen ett dokument, som gör honom till laglig ägare av allt land i Israel. Beväpnad med detta papper går överrabbinen till en icke-jude och säljer till honom allt land i Israel (och efter 1967 även i de ockuperade länderna) för en symbolisk summa. Ett separat dokument föreskriver, att "köparen" skall "sälja tillbaka" landet, när året är slut. Den här transaktionen upprepas vart sjunde år, vanligtvis med samme "köpare".
Icke-sionistiska rabbiner erkänner inte giltigheten av den här dispenseringen. De hävdar full korrekt, att eftersom den religiösa lagen förbjuder judar att sälja land i Palestina till icke-judar, så bygger hela transaktionen på en synd och är följaktligen ogiltig. De sionistiska rabbinerna svarar emellertid, att vad som är förbjudet är en verklig försäljning, inte en fiktiv sådan!
3. Förbudet för judar att mjölka på sabbaten. Genom den ovannämnda processen med tilltagande religiös stränghet infördes detta förbud i efter-talmudisk tid. Det kunde ju lätt efterlevas i förskingringen, eftersom judar med egna kor vanligen var rika nog att hålla sig med icke-judiska tjänare, som kunde beordras att sköta mjölkningen. De tidiga judiska kolonisterna i Palestina använde araber för detta och andra syften, men i och med genomdrivandet av den sionistiska politiken med enbart judisk arbetskraft uppstod ett behov av dispens (särskilt stort före införandet av mekanisk mjölkning i slutet på 50-talet). Här fanns det också en åsiktsskillnad mellan sionistiska och icke-sionistiska rabbiner.
Enligt de förra blir det tillåtet att mjölka, om mjölken inte är vit utan färgad blå. Den här blåa lördagsmjölken användes sedan uteslutande för tillverkning av ost, och tvättas av ner i vasslan. Icke-sionistiska rabbiner har hittat på en mycket mera raffinerad metod (som jag personligen bevittnade i en religiös kibbutz år 1952). De hade upptäckt en gammal bestämmelse, som tillät mjölkning på sabbaten, under den bestämda förutsättningen, att man därigenom lindrar en kos lidande på grund av uppsvällda juver och att mjölken rinner ner på marken.
Så här gör man då. På lördagsmorgonen går en from kibbutzmedlem till ladugården och ställer mjölkspannar under korna, varefter han går till synagogan för att bedja. Sedan kommer hans kollega, med ett ärligt uppsåt att lindra djurens lidande och låta deras mjölk rinna ner på marken.
Men om det råkar stå några spannar där, är han då förpliktad att avlägsna dem? Naturligtvis inte! Han "struntar" helt enkelt i spannarna, fullgör sitt barmhärtighetsverk och går till synagogan. Till slut kommer en tredje from kollega in i ladugården och upptäcker till sin förvåning spannarna fulla av mjölk. Han ställer alltså in dem kylförrådet och beger sig efter sina kamrater till synagogan. Nu är allt i sin ordning, och man har inte behövt kosta på sig någon blå färg!
4. Blandade grödor. Liknande dispenser utfärdades av sionistiska rabbiner beträffande förbudet mot att så två olika slags grödor på samma åker (3 Mosebok 19:19). Den moderna agronomin har visat, att i några fall (speciellt vid odling av hö och annat torrfoder) är blandad sådd det mest lönsamma. Rabbinerna hittade nu på en dispens, enligt vilken en man besår åkern på längden med ett slags utsäde, och senare på dagen hans kamrat, som "inte vet om" det förra, sår ett annat slags utsäde tvärsöver.
Men eftersom man kände på sig att den metoden slösade arbetskraften i onödan, hittade man på en ännu bättre: En man lägger upp en hög med ett slags utsäde på en offentlig plats och täcker den omsorgsfullt med en säck eller ett stycke papp. Den andra sortens utsäde läggs så ovanpå säcken eller pappstycket. Senare kommer en annan man och utropar inför vittnen: "Den här säcken (eller pappbiten) behöver jag!" och tar bort säcken (eller pappbiten), så att allt utsädes blandas ihop av sig självt. Slutligen kommer en tredje man och uppmanas: "Ta det här och så ut det på åkern!", och det gör han.
5. Jästa födoämnen får inte ätas eller ens innehas av en jude under påskveckans sju dagar. Begreppet "jästa födoämnen" utvidgades undan för undan, och motviljan mot att så mycket som se dem under högtiden närmade sig hysteri. De innefattar mjöl av alla de slag och till och med omalen säd. I det ursprungliga talmudiska samhället kunde man stå ut med det, därför att bröd - ojäst eller inte - brukade bakas en gång i veckan. En bondefamilj brukade använda det sista av föregående års säd till att baka ojäst bröd för den högtid, som inleder den nya skördesäsongen. Men under de förhållanden, som de eftertalmudiska judarna levde under, var förbudets efterlevande mycket besvärligt för en judisk medelklassfamilj och i ännu högre grad för en sädeshandlare.
Man hittade därför på en dispens, enligt vilken alla dessa födoämnen säljs till en icke-jude i en fiktiv försäljning före högtiden och automatiskt köps tillbaka efter den. Det enda man behöver göra är att låsa in de tabubelagda födoämnena, så länge högtiden pågår. I Israel har den här fiktiva försäljningen gjorts ännu mer effektiv. Religiösa judar "säljer" sina jästa födoämnen till sina lokala rabbiner, som i sin tur "säljer" dem till över-rabbinerna. De senare säljer dem till en icke-jude, och enligt en speciell dispens förmodas den här försäljningen omfatta också icke-praktiserande judars jästa födoämnen.
6. Sabbats-gojen. Kanske de mest utarbetade dispenserna berör "gojen (icke-juden) på sabbaten". Som tidigare nämnts, har omfattningen av sabbatsförbuden vidgats undan för undan, men omfattningen av de uppgifter, som måste utföras eller övervakas, vidgas också hela tiden. Det här är särskilt sant i vår moderna tid, men verkan av den teknologiska förändringen började kännas av för länge sedan. Malningsförbudet på sabbaten, som i låt oss säga andra århundradets Palestina relativt lätt kunde bäras av en judisk bonde eller hantverkare med en handkvarn för husliga ändamål, kunde bli rätt så besvärligt för innehavaren av en vatten- eller vinddriven kvarn, en av de vanligaste judiska sysselsättningarna i Östeuropa. Men till och med ett så enkelt "problem" som önskan att få sig en varm kopp te blev mycket större, om man hade den under resten av veckan använda samovaren stående i rummet.
Det här var bara två exempel bland många andra på så kallade problem med sabbatsreglernas efterlevande, och man kan med säkerhet konstatera, att de åtminstone under de senaste åtta eller tio århundradena var helt olösliga utan "hjälp" av icke-judar. Det gäller i ännu högre grad i dagens "judiska stat", eftersom många offentliga tjänster, som vatten, gas och elektricitet, faller inom denna kategori. Den klassiska judendomen skulle inte kunna existera en vecka utan några icke-judars medverkan.
Men utan speciella dispenser föreligger ett stort hinder mot att anställa icke-judar för att utföra de här lördagsjobben. Bestämmelser i Talmud förbjuder nämligen judar att engagera en icke-jude för att på sabbaten utföra varje arbete, som de själva är förbjudna att utföra. Jag skall beskriva två av de många dispenstyper, som används för sådana syften.
Först har vi metoden med "antydning", enligt vars spetsfundiga logik en syndig begäran blir oklanderlig, om den formuleras på ett slugt sätt.
Antydningen måste i regel vara oklar, men i nödfall är det tillåtet med en klar sådan. I en nyligen utgiven broschyr om efterlevnad av de religiösa buden, riktad till de israeliska soldaterna, får de lära sig, hur man talar till arabiska arbetare, anställda av armén för att utföra arbete på sabbaten. I sådana angelägna fall som när det är mycket kallt och en brasa måste tändas, eller när det behövs ljus för utförandet av en religiös ritual, får en from judisk soldat ge en klar antydan och säga till araben:
"Det är kallt (eller mörkt) här." Men normalt måste det räcka med en oklar antydan, till exempel: "Vad trevligt det skulle vara med lite värme här!"
En av mina släktingar i Warszava före 1939 använde en ännu subtilare metod. Han hade anställt en icke-judisk piga, som hette Marysia, och han hade en speciell vana, när han vaknade ur sin middagsslummer på lördagarna. Då brukade han, först stillsamt, säga: "Vad trevligt det vore, om", och sedan med hög och kraftig röst, "Marysia kom med en kopp te!" Han ansågs vara en mycket from och gudfruktig man, som aldrig skulle drömma om att dricka en droppe mjölk förrän sex timmar efter det att han ätit kött. I köket hade han två vaskar, en för att diska tallrikar han ätit kött på, och en för att diska mjölkglas i.
Den här metoden att "antyda" är speciellt motbjudande och förnedrande, eftersom den normalt endast användes på icke-judar, vilka på grund av sin fattigdom eller underordnade position i samhället är helt i händerna på sin judiske arbetsgivare. En icke-judisk tjänare (eller anställd i den israeliska armén), som inte tränar upp sig med att tolka "oklara antydningar" som order, blir utan förbarmande avskedad.
Den andra metoden användes i sådana fall, då det som icke-juden ska göra på lördagen inte är någon tillfällig uppgift eller personlig tjänst utan ett rutinmässigt jobb som inte erfordrar ständig judisk övervakning.
Enligt den här metoden, som kallas "underförstådd inräkning" av sabbaten i veckans dagar, anställes icke-juden "för hela veckan (eller året)", utan att sabbaten så mycket som nämns i kontraktet. Men i verkligheten utförs arbetet endast på sabbaten. Metoden användes i det förflutna, då man hyrde en icke-jude för att släcka ljusen i synagogan efter sabbatsbönen på kvällen. Moderna exempel från Israel är reglerandet av vattentillförseln eller övervakandet av vattenreservoarna på lördagarna.
En liknande metod kan tillämpas för de "heliga" yrkena: rabbinen, som predikar på sabbaten, kantorn, som sjunger, eller vaktmästaren som sköter synagogan.. Judar får inte ta emot någon betalning för arbete, som utförs under sabbaten, även om själva arbetet är tillåtet. Men genom "underförstådd inräkning" kunde dessa tidigare oavlönade tjänster bli avlönade, om personerna i fråga anställdes på en månad eller ett år. I fallet med rabbinen är problemet mer komplicerat, därför att Talmud förbjuder honom att ta emot någon som helst betalning för predikan även på vardagar. För honom föreskriver därför en tilläggsdispens, att hans lön egentligen inte är någon lön alls utan "kompensation för overksamhet". Vad som i verkligheten utgör betalning för arbete på sabbaten, förvandlas sålunda till lön för overksamhet på vardagarna!
Dispenseringarnas sociala aspekter Två karakteristiska drag hos dessa och liknande handlingsmönster förtjänar speciellt att nämnas. Det här systemet med dispenser är i främsta rummet till för att bedra Gud, om nu detta ord kan användas för ett tänkt väsen, som så lätt kan luras av rabbinerna. De betraktar sig tydligen själva som smartare än Gud. Man kan knappast tänka sig någon större kontrast än den mellan Bibelns och den klassiska judendomens Gud.
Den senare liknar mera den romerska guden Jupiter, som på liknande sätt lurades av sina dyrkare.
Ur etisk synpunkt representerar den klassiska judendomen en alltjämt pågående urartningsprocess, och denna urartning till en folkstams samling av tomma ritualer och magiska vidskepelser har mycket viktiga sociala och politiska konsekvenser. Man skall nämligen komma ihåg, att det just är den klassiska judendomens vidskepelser, som har det största greppet om de judiska massorna, och inte så mycket de delar av Bibeln och Talmud, som har verkligt religiöst och etiskt värde.
Vad betraktar man ute bland folket som det mest "heliga" och högtidliga tillfället under det judiska liturgiska året, ett evenemang, som till och med bevistas av många judar, som annars står fjärran från allt vad religion heter? Det är Kol Nidre-bönen kvällen före Yom Kippur ("Försonings-dagen") - mässandet av en speciellt absurd och lurig dispensering, enligt vilken alla privata löften man ger till Gud under det kommande året förklaras ogiltiga redan på förhand! Något liknande är Qadish-bönen, då efterlevande söner läser en för det stora flertalet obegriplig arameisk text för sina avlidna föräldrar, "för att lyfta upp deras själar till paradiset". Den uppmärksamhet, som man skänker den judiska religionens mest vidskepliga delar, ger man uppenbarligen inte åt dess bättre delar.
Tillsammans med lurandet av Gud går lurandet av andra judar, huvudsakligen för att främja den judiska härskande klassens intressen. Betecknande nog har inga dispenser tillåtits i fattiga judars intresse. Så har exempelvis halvsvältande judar av sina välmående själva rabbiner aldrig tillåtits att äta "förbjuden" föda, trots att "tillåten" mat vanligtvis är dyrare.
Det andra dominerande draget hos dispenseringarna är att de till stor del motiveras av profitbegäret, och det är denna kombination av skenhelighet och profitlystnad som i stigande grad har dominerat den klassiska judendomen.
I Israel, där denna utveckling alltjämt pågår, har nog allmänna opinionen detta på känn, trots all hjärntvättning i massmedia och skolundervisning.
Rabbinerna och de religiösa partierna är föga populära i Israel, och de har rykte om sig att vara dubbelspelande och mutbara. I det här fallet är det faktiskt sant att det religiösa etablissemanget har en stark tendens till lagvrängeri och korruption, beroende på den ortodoxa judiska religionens korrumperande inflytande. Eftersom religionen endast är en av flera sociala faktorer, är dess inflytande på den stora massan av troende inte på långt när så stort som på rabbinerna och ledarna för de religiösa partierna. De religiösa judar i Israel som är ärliga, är det inte på grund av rabbinernas och religionens inflytande utan trots detta. I de få områden av offentligt liv i Israel, som domineras av de religiösa kretsarna, är den höga nivån av lagvrängning och korruption beryktad, och den överskrider vida vad som i genomsnitt tolereras av det allmänna, icke-religiösa israeliska samhället.
I kapitel 4 skall vi se, hur profitmotivets dominans i den klassiska judendomen står i samband med det judiska samhällets struktur och anknytning till det allmänna samhälle, som judarna levde i den "klassiska" perioden. Här vill jag bara konstatera, att profitmotivet inte har varit typiskt för judendomen under hela dess historia. Endast det platonistiska sökandet efter judendomens metafysiskt tidlösa "väsen" i stället för en undersökning av de historiska förändringarna i det judiska samhället, har skymt undan detta faktum. Den här förvirringen har sionismen kraftigt bidragit till genom sitt tal om "historiska rättigheter", som ohistoriskt härletts ur Bibeln. Sålunda hävdar judendomens försvarare helt korrekt, att Bibeln är negativt inställd till profitmotivet, medan Talmud är ointresserad av det. Men detta var en följd av de mycket olika sociala förhållanden, under vilka de författades. Som ovan påpekats, författades Talmud i två väl definierade områden, under en period, då de där bosatta judarna bildade ett samhälle baserat på jordbruk och huvudsakligen bestående av jordbrukare, något som inte var fallet i den klassiska judendomens samfund.
I kapitel 5 skall vi i detalj studera de fientliga attityder och lurendrejerier, som den klassiska judendomen praktiserade gentemot icke-judar. Men ännu viktigare som ett socialt drag är det profitmotiverade lurendrejeri, som rika judar praktiserade gentemot fattiga judar, i stil med dispenser-ingen av förbudet mot att ta ränta på lån. Här måste jag trots min opposition mot Marx säga, att han hade alldeles rätt, när han betecknade judendomen som dominerad av profitjakt. Detta under förutsättning, att uttalandet uppfattas som begränsat till den judendom han kände till, d.v.s. den klassiska judendomen.
Historiens tyngd En hel del nonsens har skrivits i försöket att ge en social eller mystisk tolkning av judarna och judendomen i sin helhet. Detta låter sig inte göra, för judefolkets sociala struktur och judendomens ideologiska struktur har djupt förändrats under tidens gång. Fyra större faser kan urskiljas:
1. Fasen med de forntida kungadömena Israel och Juda, fram till förstörelsen av det första Templet (587 f.Kr.) och den babyloniska exilen. (En stor del av Gamla Testamentet sysslar med denna period, fastän de flesta större böckerna i GT - inklusive Moseböckerna - faktiskt författades senare.) Socialt sett var dessa gamla judiska kungadömen rätt så lika de närbelägna kungarikena i Palestina och Syrien. Som framgår av en noggrann genomläsning av profeterna, utsträckte sig denna likhet också till de religiösa kulter, som utövades av folkets stora flertal. De idéer, som skulle bli typiska för den senare judendomen - och då speciellt etnisk segregering och exklusiv monoteism - var på detta stadium begränsade till små kretsar av präster och profeter, vilkas sociala inflytande var beroende av kungligt stöd.
2. Fasen med de dubbla judiska centra i Palestina och Mesopotamien, till cirka 500 e.Kr.. Dess utmärkande drag är att det existerade två självstyrande judiska samhällen, båda främst baserade på jordbruk, vilka med det persiska väldets auktoritet påtvingades den "judiska religion", som tidigare hade utarbetats i prästerliga och lärda kretsar. I den bok som skrevs av Nehemja, judisk munskänk åt kung Artaxerxes I (465-424 f.Kr.) och sedermera utnämnd till persisk ståthållare i Judéen, ser vi, i vilken utsträckning ett främmande, imperialistiskt tvång medverkade till att den judiska religionen påtvingades befolkningen i Palesina, med var-aktiga resultat. Esras bok i GT redogör för den verksamhet, som utövades av prästen Esra, "en i den mosaiska lagen väl förfaren skriftlärd", som bemyndigades av persernas kung att "förordna domare och lagkloka" över judarna i Palestina, så att "var och en som inte handlar enligt din Guds och kungens lag skall dömas till död eller landsförvisning, konfiskation av egendom eller fängelse" (Esra 7:25-26). De båda sista kapitlen i Esras bok ägnas huvudsakligen åt hans ansträngningar att segregera de "rena judarna" (det "heliga släktet") från övriga invånare i Palestina (vilka själva åtminstone delvis var av judisk härstamning) - och bryta upp blandäktenskapen.
I båda centra fortlevde det judiska självstyret under större delen av denna period, och avvikelser från den judiska ortodoxin undertrycktes regelbundet. Undantag från den regeln inträffade, då den religiösa aristokratin själv "smittades" av hellenistiska idéer (från omkring 300 till 166 f.Kr. och den här överklassen splittrades i två stora partier, sadducéer och fariséer (omkring 140 f.Kr.). Men så fort någotdera partiet triumferade, utnyttjade man det judiska självstyrets tvångsmaskineri för att pracka sina egna religiösa uppfattningar på judarna i båda centra.
Under större delen av den här tiden (speciellt efter perserrikets fall och fram till omkring 200 e.Kr.) var judarna utanför de båda centra fria från judiskt religiöst tvång. Bland de bevarade papyrustexterna i Elephantine i Övre Egypten finns ett brev från år 419 f.Kr. med texten till en förordning av perserkungen Dareios II, som instruerar Egyptens judar om hur de skall efterleva bestämmelserna för påskhögtiden. Men de hellenistiska kungadömena, den romerska republiken och det tidiga romerska kejsardömet brydde sig inte om sådana saker. Den frihet, som hellenistiska judar åtnjöt utanför Palestina, tillät skapandet av en judisk litteratur på grek-iska, som senare förkastades i sin helhet av judendomen. Resterna av denna litteratur har bevarats inom kristenheten. Själva uppkomsten av kristendomen blev möjlig tack vare den relativa friheten för de judiska samfunden utanför de båda centra. Betecknande är de erfarenheter, som Paulus gjorde, när han i Korint anklagades för kätteri av det lokala judiska samfundet. Den romerske landshövdingen Gallio avskrev ärendet omedelbart, i sådana rättssaker ville han inte döma.
Den här toleransen upphörde dock omkring år 200, då den judiska religionen i dess i Palestina utarbetade form påtvingades det romerska rikets alla judar av myndigheterna.
3. Den klassiska judendomens fas, fram till slutet på 1700-talet. Denna fas - judendomens medeltid - skall vi diskutera längre fram.
4. Judendomens moderna fas fram till nutiden, kännetecknad av den totalitärt organiserade judenhetens nedbrytande och av de senare försöken att med våld och list återställa dess makt, av vilka försök sionismens är det viktigaste. Den moderna fasen börjar i Holland redan på 1600-talet, i Frankrike och Österrike (utom Ungern) på det sena 1700-talet, i de flesta andra europeiska länder vid mitten av 1800-talet och i några islamiska länder på 1900-talet. (Judarna i Yemen levde ännu 1948 i den medeltida "klassiska" fasen.)
De första tre århundradena av klassisk judendom (från år 500 till år 800) vet vi strängt taget mycket lite om, och den kunskap vi har härrör från icke-judiska källor. I den latinska kristenhetens länder är vi helt i avsaknad av judiska skriftliga vittnesbörd fram till mitten av 900-talet. Först på 1000-talet och framför allt på 1100-talet blir det vanligare med judisk litteratur, för det mesta av religiös art. Dessförinnan är vi helt beroende av först romerskt och sedan kristet bevismaterial. I de islamiska länderna är informationsluckan inte så stor, men vi vet ändå inte så mycket om det judiska samfundet under de närmaste århundradena före år 800 och de förändringar, som det då måste ha undergått.
Den klassiska judendomens viktigaste drag Låt oss därför strunta i denna "dunkla epok" och för slippa besvär börja med 1000- och 1100-talen, för vilka riklig information finns tillgänglig både från inre och yttre källor om alla de viktiga judiska centra i öst och väst. Den klassiska judendomen har förändrats mycket lite sedan den tiden, och förklädd till ortodox judendom är den en mäktig kraft än i dag.
Vad är det då som kännetecknar den klassiska, medeltida judendomen, och på vilket sätt skiljer den sig socialt från tidigare faser? Jag tror det finns tre sådana utmärkande drag:
1. Det klassiska judiska samfundet hade inga bönder. Det är svårt för oss moderna människor att förstå, vad det betyder. Vi måste göra en ansträngning och föreställa oss, hur det var på livegenskapens tid: den stora skillnaden i fråga om läskunnighet, för att inte tala om skolutbildning över huvud taget, mellan land och stad, vilken ojämförligt mycket större frihet som åtnjöts av hela den lilla minoritet, som inte var lantbor. Då först kan vi inse, att judarna, trots alla förföljelser de utsattes för, utgjorde en integrerande del av de privilegierade klasserna under hela den klassiska perioden.
Den judiska historieskrivningen är vilseledande på den punkten, eftersom den har en tendens att uppmärksamma judisk fattigdom och diskriminering av judarna. Visst förekom sådant då och då, men den fattigaste judiske hantverkare, gårdfarihandlare, godsförvaltare eller bokhållare hade det oändligt mycket bättre ställt än en livegen. Det här gällde inte minst i de europeiska länder, där livegenskapen i större eller mindre grad bestod långt in på 1800-talet: Preussen, Österrike och Polen, inklusive de polska områden som erövrats av Ryssland.
Det är ganska betecknande, att innan den stora judiska folkförflyttningen i modern tid började omkring 1880, levde de flesta judarna i dessa områden. Det är också typiskt, att dessa judars viktigaste sociala funktion var att verkställa förtrycket av småbönderna på adelns och kronans vägnar.
Överallt utvecklade den klassiska judendomen hat och förakt för jordbruket som sysselsättning och för jordbrukarna som samhällsklass - ännu mer än för icke-judar över huvud taget - ett hat och förakt, vars like jag inte känner till från några andra samhällen. Detta slår omedelbart var och en, som är förtrogen med hebreiska litteraturen från 1800- eller 1900-talen. Sålunda beskriver till exempel den nationalhebreiske skalden Bialik i en berömd dikt, hur hans avgudade far säljer vodka till alkoholiserade lantbrukare, vilka fram-ställs som djur. Dikten ingår för övrigt i den undervis-ning, som meddelas i israeliska skolor.
De flesta östeuropeiska judiska socialister är skyldiga till att aldrig påpeka detta faktum. I själva verket är de själva befläckade med en vildsint bondefientlig inställning, som de har ärvt från den klassiska judendomen. Sionistiska "socialister" var de värsta i det hänseendet, men andra - som i den polsk-litauisk-ryska jiddisch-organisationen Bund - var inte mycket bättre. Ett typiskt exempel är deras motstånd mot det bildande av bondekooperativ, som främjades av det katolska prästerskapet, med motiveringen att det skulle vara "en handling av antisemitism".
Den här inställningen är ingalunda död ens nu. Det framgick mycket tydligt av de rasistiska uppfattningar, som hystes av många judiska "oliktänkande" i Sovjetunionen beträffande det ryska folket, och dessutom av att så många judiska socialister - Isaac Deutscher till exempel - aldrig vill diskutera den här bakgrunden. Hela rasist propagandan på temat judisk överlägsenhet i fråga om moral och intellekt (en propaganda där många judiska socialister var framträdande) är nära förbunden med en brist på känslighet för det lidande, som drabbade det under det senaste årtusendet speciellt förtryckta flertalet människor, nämligen bönderna.
2. Det klassiska judiska samfundet var särskilt beroende av kungar eller adelsmän med kunglig makt. I nästa kapitel ska vi diskutera olika judiska lagar riktade mot icke-judar, och särskilt då lagar som ålägger judar att smäda icke-judar och avhålla sig från att prisa dem och deras sedvänjor. De här lagarna medger bara ett enda undantag: en icke-judisk kung eller en lokalt mäktig storman. Man prisar och ber för en kung, och han åtlydes inte bara i de flesta samhällsangelägenheter utan också i några som avser religionen.
Som vi skall få se, beordras judiska doktorer, som är allmänt förbjudna att rädda livet på vanliga icke-judar, att göra sitt yttersta för att bota magnater och härskare. Det förklarar delvis, varför kungar och adelsmän, påvar och biskopar ofta anställde judiska läkare. Judiska indrivare av skatter och tullar eller godsförvaltare i Östeuropa kunde alltid väntas göra sitt yttersta för kungen eller baronen, vilket inte alltid var fallet med en kristen.
Ett judiskt samfunds lagliga status under den klassiska judendomens tid baserades i regel på ett "privilegium", ett rättighetsbrev, som utfärdades av en kung eller en furste eller (i Polen efter 1500-talet) en mäktig adelsman. Brevet överförde på detta samfund rätten till självstyre, det vill säga rabbinerna bekläddes med makt att diktera för de andra judarna, vad de skulle göra och inte göra. En viktig del av sådana privilegier, vilka går så långt tillbaka som det senromerska kejsardömet, är skapandet av ett judiskt klerikalt stånd, vilket precis som det kristna prästerskapet på medeltiden är befriat från att betala skatt till suveränen, men självt får beskatta folk under sin kontroll. Intressant är att den här uppgörelsen mellan det senromerska kejsardömet och rabbinerna med åtminstone ett århundrade föregår de liknande privilegier, som kejsar Konstantin I med efterträdare beviljade det kristna prästerskapet.
Från omkring år 200 till det tidiga 400-talet var judarnas ställning i det romerska riket ordnad på följande sätt: En ärftlig judisk patriark (med säte i Tiberias i Palestina) erkändes både som hög ämbetsman i kejsarrikets officiella rangordning och som överhuvud för alla judar i riket.
Som romersk ämbetsman var patriarken en man av samma höga rang som konsulerna, rikets högsta militära befälhavare och de viktigaste ministrarna kring tronen, endast den kejserliga familjen hade högre rang. I själva verket hade patriarken en förnämare ställning än landshövdingen i Palestina. Theodosius I, en ortodox kristen kejsare, lät avrätta sin palestinske landshövding för att ha förolämpat patriarken!
Samtidigt var rabbinerna - alla utsedda av patriarken - befriade från de mest tyngande romerska skatterna och fick många privilegier, såsom befrielse från att tjänstgöra i städernas råd (också en av de första privilegierna, som beviljades det kristna prästerskapet). Dessutom bemyndigades patriarken att beskatta judarna och disciplinera dem genom att döma dem till böter, prygel eller andra straff. Han begagnade sig av dessa maktbefogenheter till att undertrycka judiska kätterier och förfölja judiska predikanter, som anklagade honom för att lägga skatt på judiska fattiga för sin personliga vinnings skull.
Från judiska källor vet vi, att de skattebefriade rabbinerna använde bannlysning och andra medel som de hade till sitt förfogande för att ytterligare höja patriarkens religiösa ledarställning. Vi får också - mestadels på omvägar - höra talas om det hat och förakt, som judiska småbönder och fattiga i städerna ofta hyste för rabbinerna, liksom det förakt, för de judiska fattigas okunnighet, som rabbinerna gav uttryck åt.
Inte desto mindre fortsatte detta typiskt koloniala arrangemang, eftersom det uppbackades av det romerska kejsarrikets makt.
Liknande arrangemang existerade i varje land under hela den klassiska judendomens period. Deras sociala verkan på de judiska samfunden varierade emellertid efter varje samhälles storlek. Där det fanns få judar, där förekom det normalt inte någon större social åtskillnad inom samhället, som i regel bestod av förmögna eller något så när välsituerade judar, av vilka de flesta hade en rabbinisk-talmudisk utbildning. Men i länder, där judarnas antal ökade och det uppstod en stor klass av judiska fattiga, uppenbarade sig samma klyfta, som just beskrivits. Vi ser där rabbinernas klass i allians med de judiska rika förtrycka de judiska fattiga, både i sitt eget intresse och i statens - det vill säga kronans och adelns intresse.
Sådan var särskilt situationen i Polen före 1795, som skall beskrivas senare. Här vill jag bara påpeka, att det genom uppkomsten av ett stort judiskt samfund i det landet uppstod en djup klyfta mellan den judiska överklassen (rabbiner och förmögna) å ena sidan och de judiska massorna å den andra. Denna klyfta, som uppstått redan på 1700-talet, fördjupades ytterligare under det följande århundradet. Så länge som det judiska samhället hade makt över sina medlemmar, undertrycktes de med den tyngsta skattebördan belastade fattigas begynnande revolter genom "det judiska självstyrets" nakna våld i förening med hotet om religiösa straffpåföljder.
På grund av allt detta var under hela den klassiska perioden - liksom också i modern tid - rabbinerna makthavarnas mest lojala för att inte säga nitiska supportrar. Och ju reaktionärare regimen var, desto mer stöd hade den från rabbinerna.
3. Den klassiska judendomens samfund står i total motsättning till det omgivande icke-judiska samhället, utom kungen (eller adelsmännen, när de tar över staten).
De sammantagna konsekvenserna av de här tre kännetecknande dragen förklarar i stor utsträckning de klassiska judiska samfundens historia både i kristna och muslimska länder.
Judarnas ställning är speciellt fördelaktig under starka regimer med bibehållen feodal karaktär, i vilka ett nationellt medvetande inte har börjat utvecklas ens på en rudimentär nivå. Den är till och med ännu mer fördelaktig i länder som Polen före 1795 eller de spanska och portugisiska kungadömena före 1400-talets senare hälft, där uppkomsten av en mäktig feodal monarki på nationell grundval tillfälligt eller långvarigt hejdades. I själva verket frodas den klassiska judendomen bäst under starka regimer, som har avskilt sig från de flesta klasserna i samhället. I sådana regimer fullgör judarna en medelklassfunktion - men i en permanent beroende form.
Av det skälet bekämpas de inte bara av småbönderna (vilkas motstånd inte betyder så mycket, frånsett vid en eller annan sällsynt folklig revolt) utan också av en allt viktigare icke-judisk medelklass och den folkligare delen av prästerskapet, medan de beskyddas av adeln och det högre prästerskapet. Men i de länder, där den feodala anarkin har kuvats och adeln ingår partnerskap med kungen och åtminstone en del av borgarklassen för att styra staten på en mera nationell grund, där försämras judarnas ställning. Detta allmänna schema, som gäller i muslimska och kristna länder, skall nu belysas med några exempel.
England, Frankrike och Italien Eftersom den första perioden av judisk bosättning i England var så kort och sammanföll med utvecklingen av en nationell feodal monarki, kan det landet bäst belysa ovanstående schema. Judarna fördes över till England av Vilhelm Erövraren, som en del av den fransktalande normandiska härskande klassen. Deras främsta plikt var att bevilja lån åt dessa lorder, andliga eller världsliga, som inte på annat sätt kunde betala sina i England mycket betungande feodala avgifter.
Judarnas största skyddspatron var kung Henrik II, och Magna Carta markerade början till deras nedgång, vilken fortsatte under baronernas konflikt med kung Henrik III. Den tillfälliga lösningen av denna konflikt genom Edvard I:s införande av ett parlament och en ordnad beskattning skedde i samband med judarnas utdrivande.
På liknande sätt frodades judendomen i Frankrike under bildandet av de starka feodala furstendömena på tio- och elvahundratalen, inklusive den kungliga domänen. Judarnas bäste beskyddare bland de franska kungarna var Ludvig VII (1137-80), trots hans kristna fromhet. På den tiden räknade franska judarna sig själva som riddare, och den ledande judiska auktoriteten i Frankrike, Rabbenu Tam, varnar dem för att acceptera en inbjudan från någon feodal lord att bosätta sig på hans domän, om de inte beviljas samma privilegier som andra riddare.
Nedgången i deras position börjar med Filip II August, mannen som var upphovsman till kronans politiska och militära allians med den uppåtstigande stadskommunen, och får riktig tyngd under Filip IV den Sköne, som sammankallade den första ständerförsamlingen för hela Frankrike i syfte att vinna stöd gentemot påven. Den slutgiltiga utdrivningen av judar-na har ett nära samband med det fasta etableringen av kronans skatterätt och monarkins nationella karaktär.
Liknande exempel kan ges från andra europeiska länder, där judar levde under den här perioden. Spanien och Polen skall vi diskutera mer ingående längre fram och här endast konstatera, att samma regelbundenhet kan urskiljas i Italien, där många stadsstater hade ett republikanskt styrelse-sätt. Däremot hade judarna det bättre ställt i Kyrkostaten, i de feodala kungarikena Sicilien och Neapel (till deras utdrivning, på spansk order, omkring 1500) samt i de feodala enklaverna i Piemonte. Men i de stora oberoende handelsstäderna, som Florens, var deras antal litet och deras sociala roll obetydlig.
Den muslimska världen Precis samma allmänna mönster gäller för judiska samfund i muslimska länder, bortsett från att utdrivning av judar var något praktiskt taget okänt där, eftersom den stred mot islamisk lag. Judiska samfund blomstrade under regimer, som var speciellt avskilda från den stora majoriteten av det folk de styrde och vilkas makt inte vilade på något annat än naket våld och en armé av legoknektar. Bästa exemplet är det muslimska Spanien, där den verkliga judiska guldåldern för hebreisk poesi, språkvetenskap, filosofi med mera börjar precis efter det omayyadiska kalifatets fall efter al-Mansurs död 1002 och upprättandet av ett flertal mindre utbrytar-kungadömen, alla grundade på naket våld.
Framgången för den berömde judiske överbefälhavaren och regeringschefen i kungadömet Granada, Samuel Hövdingen (död 1056), som också var en av de största hebreiska skalderna genom tiderna, baserades huvudsakligen på det faktum, att den regim han tjänade var en ganska liten berbisk militärstyrkas diktatur över de arabisktalande invånarna. En liknande situation rådde i andra arabisk-spanska utbrytarkungadömen.
Judarnas ställning gick något tillbaka under almoravidernas regim 1086-90 och blev rätt ömtålig under almohadernas starka och populära regim efter 1147, då judarna på grund av förföljelser emigrerade till de kristna spanska kungadömena, där kungarnas makt fortfarande var rätt så liten.
Liknande iakttagelser kan göras beträffande staterna i den muslimska Östern. Den första stat, där det judiska samfundet fick stort politiskt inflytande, var fatimidernas imperium, särskilt efter deras erövring av Egypten år 969. Regimen baserade sig nämligen på ismailitisk-shiitisk minoritet. Samma fenomen kan iakttas i de seldsjukiska och efter dem följande staterna, alla baserade på feodala arméer, legoknektar och slavtrupper. Saladins gynnande av de judiska samfunden, först i Egypten och sedan i andra delar av hans expanderande imperium, hade inte bara att göra med hans personliga tolerans och politiska visdom. Det berodde också på att han uppstigit till makten som en upprorisk befälhavare för till Egypten nyligen anlända legotrupper och tagit makten ifrån den fatimidiska dynasti, som han och hans äldre släktingar före honom hade tjänat.
Det kanske bästa islamiska exemplet är den stat, där judarnas ställning var bättre än någon annanstans i Östern, det ottomanska riket, särskilt under dess storhetstid på 1500-talet. Som bekant baserade sig denna regim från början på det nästan fullständiga uteslutandet av infödda turkar från de politiska maktpositionerna och från den viktigaste delen av armén, janissarernas kår. Båda bemannades med sultanens slavar, som i barndomen bortförts från sina kristna föräldrar och uppfostrats i speciella skolor. Före slutet av 1500-talet kunde ingen friboren turk bli janissar eller inneha någon viktig post i regeringen. I en sådan regim spelade judarna en liknande roll på sitt område, som janissarerna på sitt.
Judarnas ställning var alltså bäst under en regim, som politiskt var mest avskild från det folk den regerade över. När turkarna själva (liksom albanerna och andra muslimska folk) började få tillträde till den härskande klassen i det ottomanska riket, försämrades judarnas ställning (även om nedgången inte kom tvärt, på grund av den ottomanska regimens godtyckliga karaktär).
Den här synpunkten är enligt min mening mycket viktig, eftersom judarnas relativt gynnsamma situation under islam i allmänhet och vissa islamiska regimer i synnerhet av många palestinska och andra arabiska propagandister utnyttjas på ett alltför generaliserande och okunnigt sätt.
Låt vara att judarnas ställning i genomsnitt var mycket bättre under islam än under kristendomen, den viktiga frågan är ju denna: under vilka regimer var den bättre eller sämre?
Men härtill kommer en annan sak, som måste betraktas som ännu viktigare. I normala fall innebar en "bättre" ställning för det judiska samfundet, att ett större mått av tyranni utövades inom detsamma av rabbinerna gentemot andra judar! Jag kan ge ett exempel. Visst kan Saladins gestalt ingjuta en viss respekt. Men man får heller inte glömma, att hans beviljande av utökade privilegier åt det judiska samfundet i Egypten och inte minst hans utnämning av Moses Maimonides till överhuvud där omedelbart släppte lös en svår förföljelse av judiska "syndare" från rabbinernas sida.
Judiska "präster" (förmodade avkomlingar till de gamla prästerna, som tjänstgjorde i templen) är enligt sin religion förbjudna att gifta sig inte bara med prostituerade (till vilka enligt Halakhah räknas alla icke-judiska kvinnor!) utan också med frånskilda. Under den anarki, som rådde under de sista fatimidiska härskarna (c:a 1130-80) överträddes det senare förbudet av sådana "präster", som i strid mot den judiska religiösa lagen i islamiska domstolar (med rätt att sammanviga icke-muslimer) gift sig med frånskilda judiska kvinnor. Den större tolerans mot "judarna", som Saladin efter sitt maktövertagande förordnade, gjorde det möjligt för Maimonides att utfärda order till de rabbinska domstolarna i Egypten om gripande av alla judar, som ingått sådana förbjudna äktenskap och låta piska dem tills de "kom överens om" att skilja sig från sina hustrur!
På liknande sätt var i det ottomanska imperiet de rabbinska domstolarnas makt mycket stor och följaktligen synnerligen fördärvlig. Judarnas fördelaktiga ställning i muslimska länder bör därför aldrig användas som ett politiskt argument i nutida (eller framtida) sammanhang.
Det kristna Spanien Jag har sparat till sist en diskussion om de två länder, där det judiska samfundets ställning och den klassiska judendomens inre utveckling var viktigast, nämligen det kristna Spanien och Polen före 1795.
Politiskt sett var judarnas ställning i de kristna spanska kungadömena den högsta, som någonsin uppnåtts av judar i något land före 1800-talet (bortsett från Egypten under det fatimidiska kalifatet efter 969 och de små arabiska kungadömena i Spanien efter det därvarande omayyadiska kalifatets fall i början på 1000-talet). Många judar tjänstgjorde som finansministrar åt kungarna av Kastilien, som chefer för det kungliga skatteverket och som lokala skatteindrivare, som diplomater vid främmande hov och som hovmän och rådgivare åt härskare och höga adelsmän.Och i inget annat land med undantag av Polen utövade det judiska samfundet en sådan stor laglig makt över judarna (inklusive makten att döma till döden!) eller utövade makten offentligt i så stor omfattning.
Från 1000-talet var det vanligt att förfölja karaiterna, en kättersk judisk sekt, genom att piska dem till döds, om de var obotfärdiga. Judiska kvinnor, som bodde ihop med icke-judar, fick sina näsor avskurna av rabbinerna, som förklarade, att "på det här sättet förlorar hon sin skönhet, och hennes icke-judiske älskare kommer att avsky henne"! Judar, som dristade sig till att gå till angrepp mot en rabbinsk domare, fick sina händer avskurna. De som var otrogna i äktenskapet kastades i fängelse, efter att först ha tvingats löpa gatlopp genom judekvarteret. Vid religiösa tvister fick de som stämplades som kättare sina tungor utskurna!
Historiskt sett hade allt det här samband med den feodala anarkin och med några "starka" kungars försök att härska genom rent våld, utan att ta någon hänsyn till de parlamentariska institutioner, cortes, som redan hade upprättats. I den här kampen spelade inte bara judarnas ekonomiska och politiska utan också deras militära makt en stor roll, åtminstone i det mest betydelsefulla kungadömet,Kastilien. Ett exempel kan räcka: Både det feodala vanstyret och det judiska politiska inflytandet i Kastilien nådde sin höjdpunkt under Pedro I, med det mycket välförtjänta öknamnet den Grymme. De judiska samfunden i Toledo, Burgos och många andra städer tjänstgjorde praktiskt taget som hans garnisoner i det långa inbördeskriget mellan honom och hans halvbror, Henrik av Trastamara. Samme Pedro I gav judarna i Kastilien rätt att etablera en landsomfattande inkvisition mot judiska oliktänkande, mer än hundra år före etablerandet av den mera kända katolska Heliga Inkvisitionen!
Liksom i andra västeuropeiska länder uppstod gradvis kring monarkin ett nationellt medvetande, som började under huset Trastamara och efter en del svängningar nådde sin höjdpunkt under det katolska kungaparet Ferdinand och Isabella.
Det åtföljdes först av en nedgång i judarnas ställning, sedan av folkliga rörelser och tryck mot dem, och till slut av deras utdrivning. På det hela taget försvarades judarna av adeln och det högre prästerskapet. Det var de mera folkliga sektionerna av kyrkan, särskilt tiggarordnarna, vilka levde med i de lägre klassernas liv, som var fientligt inställda till dem.
Polen Det gamla Polen före 1795 - en feodal republik med en vald konung - är ett exempel på det motsatta förhållandet. Det belyser, hur före den moderna statens uppkomst judarnas ställning var socialt mest betydelsefull och deras inre självstyre störst under en regim, som var fullkomligt efterbliven, på gränsen till ren urartning.
Av många orsaker släpade det medeltida Polen efter länder som England och Frankrike i utvecklingen. En stark monarki av feodal typ, men utan några parlamentariska institutioner, bildades i Polen först på 1300-talet, speciellt under Kasimir den Store (1333-70). Omedelbart efter hans död ledde förändringar i dynastin och andra faktorer till en mycket snabb utveckling av de adliga magnaternas och även lågadelns makt. År 1572 hade processen att reducera kungen till en galjonsfigur och utestänga alla icke-adliga stånd från del i den politiska makten praktiskt taget nått sin fullbordan. Under de båda följande århundradena förvandlades bristen på verklig regering till en erkänd anarki. Det gick så långt, att ett domstolsutslag i ett ärende som rörde en adelsman inte blev något annat än en laglig tillåtelse att sätta igång ett privat krig för att genomdriva det, för det fanns inget annat sätt att få det respekterat. Fejder mellan de stora adelsfamiljerna på 1700-talet engagerade privatarméer på tiotusentals man, mycket större än de löjliga styrkorna i rikets officiella armé.
Samtidigt med denna utvecklingsprocess försämrades den sociala ställningen för de polska bönderna (vilka hade varit fria under tidig medeltid) till en livegenskap, som knappt kunde skiljas från rent slaveri och säkert var den värsta i Europa. Att adelsmän i angränsande länder själva önskade åtnjuta den makt, som den polske adelsmannen hade över sina livegna (inklusive domsrätt över liv och död utan möjlighet till överklagande), var säkert en bidragande orsak till utvidgningen av Polens territorium. Situationen i det med Polen införlivade området i öster (Vitryssland och Ukraina), koloniserat och bebott av nyblivna livegna småbönder, var den allra värsta.
Ett litet antal judar (låt vara i viktiga befattningar) hade uppenbarligen bott i Polen sedan detta rikes grundande på 900-talet. En betydande judisk invandring började på 1200-talet och ökade under Kasimir den Store samtidigt med försämringen av judarnas ställning i västra och sedan i det centrala Europa. Annars vet vi inte mycket om de polska judarnas förhållanden under den här tiden. Men i och med monarkins förfall på 1500-talet - och då särskilt under Sigismund I (1506-48) och hans son Sigismund II August (1548-72) - fick de polska judarna plötsligt en kraftigt framskjuten ställning socialt och politiskt. Som vanligt åtföljdes detta av en mycket högre grad av självstyre för det judiska samfundet. Det var nu som det fick sina största privilegier, varvid höjdpunkten nåddes genom etablerandet av den berömda kommittén för de fyra regionerna, ett mycket effektivt självstyrelseorgan för judarna i Polens fyra administrativa distrikt. En av dess viktigaste funktioner var att driva in alla skatter från judar över hela landet. Härvid fick avdrag göras från det indrivna för kommitténs och de lokala judiska samfundens behov, medan resten överlämnades till statskassan.
Vilken roll spelade då judarna i det polska samhället från 1500-talet till 1795? I och med den kungliga maktens nedgång övertogs kungens sedvanliga roll i förhållande till judarna av adeln, med varaktiga och tragiska följder både för judarna själva och för de vanliga människorna i den polska republiken. Överallt i Polen utnyttjade adelsmännen judarna som sina agenter för att undergräva de kommersiella befogenheter, som utövades av de "kungliga städerna", vilka ändå var svaga. Till skillnad från förhållandena i alla andra länder i den västliga kristenheten var en adelsmans egendom inne i en kunglig stad undantagen stadens lagar och förordningar. I regel lät adelsmännen sina judiska klienter ta hand om sådana egendomar och gav därigenom upphov till en varaktig konflikt. Judarna var i de flesta fall "framgångsrika" i den meningen, att städerna varken kunde få dem att foga sig eller köra iväg dem, men i de talrika folkliga upploppen gick judiska liv (och i ännu högre grad judisk egendom) till spillo, medan adelsmännen ändå fick sina profiter.
Liknande konsekvenser blev det, när judar ofta användes som adelsmäns handelsagenter: De befriades från de flesta polska tullar och avgifter, på bekostnad av det infödda borgerskapet.
Men de mest varaktiga och tragiska följderna inträffade i Polens östliga provinser, i stort sett området öster om den nuvarande gränsen. Här fanns det knappt några kungliga städer, de befintliga städerna hade grundats av adelsmän, var deras egendom och nästan uteslutande bebodda av judar.
Utanför städerna var väldigt många judar österut anställda som direkta övervakare och förtryckare av de livegna småbönderna - som förvaltare och fogdar över hela stora gods (med godsherrens alla maktbefogenheter), som innehavare av speciella feodala monopol, såsom kvarnen, brännvins-pannan. krogen eller bageriet, eller som indrivare av alla de sedvanliga feodala avgifterna. Kort sagt, i östra Polen var judarna - under adelns och den av adeln behärskade, feodaliserade kyrkans styre - både de direkta utsugarna av småbönderna och i praktiken de enda stadsborna.
Visst var det så, att större delen av de profiter de pressade ur de fattiga bönderna gick vidare till godsherrarna på det ena eller andra sättet, och visst höll adelsmännen "sina" judar under strängt kommando. Men fattigbönderna led ett betydligt värre förtryck från både godsherrarnas och judarnas sida, och förmodligen fick de (utom i tider av bondeuppror) känna av den fulla tyngden av de judiska religiösa lagarna gentemot icke-judar. Som vi skall se i nästa kapitel, upphävs eller mildras dessa lagar i sådana fall, då man kan befara, att de skall uppväcka en farlig fientlighet mot judar. Men de livegna böndernas fientlighet kunde man bortse från, så länge som den judiske fogden eller förvaltaren kunde känna sig trygg i skydd av någon stor godsherre.
Situationen förblev oförändrad fram till den moderna statens uppkomst, en tidpunkt då Polen hade styckats upp. Därför blev Polen det enda större landet i den västliga kristenheten, som judarna aldrig blev utdrivna från. Någon ny medelklass kunde aldrig uppstå ur den förslavade lantliga underklassen, och det gamla borgerskapet var geografiskt begränsat, kommersiellt svagt och därför maktlöst. Förhållandena blev allt sämre.
De inre förhållandena i det judiska samfundet gick åt liknande håll.
Under perioden 1500-1795, en av de åt vidskepelser mest hemfallna i judendomens historia, var de polska judarna de mest vidskepliga och fanatiska av alla i Europa. Det självstyrande judiska samfundets avsevärda maktbefogenheter utnyttjades i stigande grad till att förkväva alla originella och förnyande tankar, till att främja de med rabbinerna förbundna judiska rikas skamlösa utsugning av de judiska fattiga, och till att rättfärdiga judars roll i adelsmännens tjänst som utsugare av de livegna icke-judarna.
Här fanns det inte heller någon annan utväg än en befrielse utifrån. Polen före 1795, där judarnas sociala roll var viktigare än på något annat håll, illustrerar bättre än något annat land den klassiska judendomens bankrutt.
Antijudiska förföljelser Under den klassiska judendomens hela period blev judarna ofta förmål för förföljelser, och detta faktum får nu tjäna som det viktigaste argumentet för dem som försvarar sionismen och den judiska religionen med dess mot icke-judarna fientliga lagar. Att reflektera över den här företeelsen är särskilt viktigt med tanke på att avkomlingarna till judarna i Polen före 1795 nu utövar ett dominerande inflytande i Israel, liksom i de judiska samfunden i USA och andra engelskspråkiga länder. På grund av deras speciella historia är de här tankegångarna är också mer förankrade bland dem än bland andra judar.
Vi måste givetvis göra en skarp åtskillnad mellan judeförföljelserna under den klassiska perioden å ena sidan och under nazismen å den andra. De förra var folkliga rörelser nerifrån, medan de senare inspirerades, organiserades och igångsattes uppifrån, av statens egna representanter. Men det är den upprepade förföljelsen av judar i många länder under den klassiska perioden som bland annat utgör modellen för (och anses ursäkta) sionistiska politikers förföljelse av palestinier, och det är företeelsen under den klassiska tiden som vi nu skall diskutera.
I alla de värsta förföljelserna av judar under den klassiska perioden var den härskande eliten, kejsaren, påven, kungarna, högadeln och det högre prästerskapet, alltid på judarnas sida. De senares fiender hörde till de förtryckta och utsugna klasserna och dem närstående grupper, som tiggarmunkarna.
Detta har i allmänhet förtigits av de flesta historiker i modern tid. Ett hedervärt undantag är Hugh Trevor-Roper (i boken The Rise of Christian Europe, 1965). Denne historiker är också en av de få, som omnämner judarnas dominerande roll i slavhandeln mellan det kristna Europa och den muslimska världen under tidig medeltid. Det var för att främja denna avskyvärda hantering, som Maimonides i den judiska religionens namn tillät judar att bortföra icke-judiska barn i slaveri!
När medlemmar av den härskande klassen skyddade judar mot förföljelser, skedde det visserligen i de flesta fall varken av humanitet eller sympati för judarna som sådana, utan därför att de ansåg, att det låg i deras eget intresse och att judarna var användbara och lönsamma. De tyckte illa om de lägre klasserna, ville upprätthålla lag och ordning och fruktade att antijudiska upplopp kunde utvecklas till ett allmänt folkuppror.
Faktum kvarstår emellertid, att de faktiskt försvarade judarna, och att alla massakrer på judar under den klassiska tiden ingick i något bondeuppror eller någon annan folklig rörelse under en tid, då regeringen var särskilt svag. Detta är sant även i det något speciella fallet med Ryssland. Det kunde faktiskt förekomma, att tsarens regering främjade pogromer, därvid agerande i hemlighet genom sin hemliga polis, men det hände bara, då den var särskilt svag (efter mordet på Alexander II år 1881 och i perioden omedelbart före och efter 1905 års revolution), och även då bemödade den sig om att begränsa sammanbrottet för "lag och ordning". När den var som starkast - exempelvis under Nikolaus I eller under den senare delen av Alexander III:s regering, då oppositionen krossats - tolererades inga pogromer av tsarregimen, fastän den lagliga diskrimineringen av judar intensifierades.
Den här allmänna regeln kan vi lägga märke till i alla större massakrer på judar i det kristna Europa. Under Första korståget 1096 var det inte riddarnas reguljära arméer under befäl av berömda hertigar och grevar som trakasserade judarna, utan spontana folkskaror, nästan enbart bestående av fattiga bönder, i Peter Eremitens folje. I varenda stad ställde sig biskopen eller kejsarens representant emot dem och försökte, fast ofta förgäves, att skydda judarna. De antijudiska upploppen i England i samband med Tredje korståget utgjorde en del av en folkrörelse, som också riktade sig mot kungliga ämbetsmän, och en del bråkmakare straffades av Rickard I.
Massakrerna på judar under digerdöden på 1300-talet inträffade trots stränga order från påven, biskoparna, kejsaren och de tyska furstarna. I de fria städerna, till exempel Strasbourg, föregicks de vanligen av en lokal revolution, under vilken den oligarkiska stadsstyrelsen, som skyddade judarna, störtades och ersattes av en folkligare styrelse. De stora massakrerna på judar i Spanien 1391 ägde rum under en svag förmyndarregering och vid en tidpunkt, då det under den stora schismen försvagade påvedömet inte hade möjlighet att utöva någon kontroll över tiggarmunkarna.
Kanske det mest belysande exemplet är den stora massakern på judar under Chmielnickis revolt i Ukraina 1648. Den började som ett myteri av kossack-officerare, men förvandlades snart till en omfattande folkrörelse av förtryckta livegna: "De oprivilegierade, undersåtarna, ukrainarna, de ortodoxa (förföljda av den katolska kyrkan i Polen) reste sig mot sina katolska polska herrar, och särskilt mot sina herrars fogdar, präster och judar." (John Stoye, Europe Unfolding 1648-88).
Detta typiska bondeuppror har än i dag bibehållit en stor plats i många judars medvetande, men inte som en resning av fattigbönder mot extremt förtryck, utan som en ogrundad antisemitisk handling, riktad mot judarna som sådana. Det sätt, på vilket den ukrainska delegationen röstat i FN, har i israelisk press sålunda faktiskt utmålats som "ett arv från Chmielnicky" eller från hans "avkomlingar"!
Den moderna antisemitismen De antijudiska förföljelserna förändrades i modern tid radikalt till sin karaktär. I och med uppkomsten av den moderna staten, avskaffandet av livegenskapen och uppnåendet av åtminstone ett minimum av rättigheter för individen, försvinner med nödvändighet judarnas speciella samhällsekonomiska funktion. Tillsammans med den försvinner också det judiska samfundets maktbefogenheter över sina medlemmar. Enskilda judar vinner i växande antal friheten att bli verkliga samhällsmedlemmar i det land de bor i. Givetvis väckte den här övergången en våldsam reaktion både hos de judar (speciellt rabbinerna) och de icke-judiska element i de europeiska samhällena, som var motståndare till det öppna samhället och för vilka den enskildes hela befrielseprocess var en styggelse.
Den moderna antisemitismen uppträder först i Frankrike och Tyskland och sedan i Ryssland efter år 1870. I motsats till den vanliga åsikten bland judiska socialister tror jag inte, att dess uppkomst och påföljande utveckling fram till nuet kan tillskrivas kapitalismen. Enligt min mening var tvärtom framgångsrika kapitalister i alla länder på det hela taget anmärkningsvärt fria från antisemitism, och i de länder, där kapitalismen etablerades först och sin mest omfattande form (exempelvis England och Belgien), var också antisemitismen vida mindre spridd än på andra håll.
Den tidiga moderna antisemitismen (1880-1900) var en reaktion från vilsna människor, som djupt hatade det moderna samhället i alla dess aspekter, goda och dåliga och dessutom var starkt övertygade om den historiska konspirationsteorins riktighet. Judarna tilldelades rollen som syndabockar för det gamla samhällets sammanbrott och för allt som var oroande i den moderna tiden. Men redan från första början ställdes antisemiterna inför ett svårt problem: Hur skulle man definiera de här syndabockarna i lättbegripliga termer? Vilken skulle vara den gemensamma egenskapen mellan den judiske bankiren, musikern, hantverkaren och tiggaren? Teorin om den judiska rasen blev den moderna antisemitismens svar på denna fråga.
I kontrast häremot var den gamla kristna - och i ännu högre grad muslimska - oppositionen mot den klassiska judendomen anmärkningsvärt fri från rasism. Detta var otvivelaktigt i viss mån en konsekvens av kristendomens och islams universella karaktär, liksom av deras ursprungliga samband med judendomen (Thomas More förebrådde upprepade gånger en kvinna, som gjorde invändningar, när han talade om för henne, att Maria var en judinna.) Men enligt min mening var den sociala roll judarna spelade som en integrerande del av överklassen ett mycket viktigare skäl. I många länder behandlades judarna som potentiella adelsmän, och efter en eventuell omvändelse kunde de omedelbart gifta in sig i de förnämsta adelskretsarna. Adeln i 1400-talets Kastilien och Aragonien eller aristokratin i 1700-talets Polen, som ofta ingick äktenskap med omvända judar, skulle knappast gifta sig med bondkvinnor eller sina livegna.
Det är den moderna myten om "den judiska rasen" - om utåt visserligen dolda men förmodat dominerande egenskaper hos "judarna", oberoende av historia, samhällsställning och liknande faktorer - som utgör den moderna antisemitismens formella och viktigaste kännetecken. Detta uppmärksammades faktiskt av några kyrkoledare, när den moderna antisemitismen först framträdde som en rörelse av någon styrka. Så bekämpade till exempel några franska katolska ledare den nya rasistiska lära, som utlades av Édouard Drumont, den första folkliga moderna antisemiten i Frankrike och författare till den beryktade boken La France Juive (1886), som fick stor spridning. Tidiga moderna tyska antisemiter stötte på liknande motstånd.
Det måste påpekas, att några viktiga grupper av europeiska konservativa var fullt beredda att spela ihop med antisemiterna och utnyttja dem för sina egna syften, samtidigt som antisemiterna var lika beredda att utnyttja de konservativa, när tillfälle erbjöd sig, även om det i grund och botten fanns föga likhet mellan de båda grupperna.
"De offer, som blev mest hårdhänt behandlade (av Drumonts penna), var inte huset Rothschilds medlemmar, utan de höga adelsmän, som uppvaktade dem. Drumont skonade inte den kungliga familjen, biskoparna eller ens påven." (D.W. Brogan, The Development of Modern France, 1966). Inte desto mindre var många av Frankrikes adelsmän, biskopar och konservativa villigt beredda att utnyttja Drumont och antisemitismen under krisen med Dreyfus-affären i ett försök att störta den republikanska regimen.
Den här typen av opportunistisk allians visade sig gång på gång i olika europeiska länder, ända fram till nazismens nederlag. De konservativas hat mot radikalismen och i synnerhet mot alla former av socialism gjorde många av dem blinda för sina bundsförvanters verkliga natur. I många fall var de bokstavligen beredda att alliera sig med djävulen själv, utan att beakta det gamla talesättet, att man skall ha en lång sked för att äta soppa ihop med honom.
Effektiviteten av den moderna antisemitismen och dess allians med konservatismen berodde på flera faktorer.
Först och främst kunde den gamla traditionella kristna oviljan mot judarna, om den understöddes eller åtminstone inte bekämpades av prästerskapet, ge draghjälp åt antisemitismen. Hur prästerskapet faktiskt reagerade bestämdes till stor del av lokala historiska och sociala omständigheter. I den katolska kyrkan fanns det sålunda en stark tendens till en opportunistisk allians med antisemitismen i Frankrike, men inte i Italien, den fanns i Polen och Slovakien, men inte i Böhmen. Den grekisk-ortodoxa kyrkan hade kända antisemitiska tendenser i Rumänien, men intog en motsatt hållning i Bulgarien. Bland de protestantiska kyrkorna var den tyska djupt splittrad i denna fråga, andra (som den lettiska och estniska) tenderade att vara antisemitiska, men många (t.ex. de holländska, schweiziska och skandinaviska) var bland de första att fördöma antisemitismen.
För det andra var antisemitismen i stor utsträckning ett uttryck för ovilja mot främlingar, en längtan efter ett "rent" samhälle med likartade medlemmar. Men i många europeiska länder (och faktiskt tills helt nyligen) var juden praktiskt taget den enda "främlingen", och speciellt gällde detta i Tyskland. I princip hatade och föraktade de tyska rasisterna svarta lika mycket som judar, men det fanns inga svarta i Tyskland då. Hat kan givetvis mycket lättare inriktas på den närvarande än på den frånvarande, särskilt under förhållandena på den tiden, då det inte hade utvecklats någon massturism och de flesta européer aldrig lämnade sitt eget land i fredstid.
För det tredje var framgångarna för alliansen mellan konservatism och antisemitism omvänt proportionella till motståndarnas makt och förmåga.
Antisemitismens konsekventa motståndare i Europa är liberalismens och socialismens politiska krafter, som på olika sätt för vidare traditionen från det holländska befrielsekriget 1568-1648 och de engelska och franska revolutionerna.
Det stora igenkänningstecknet på den europeiska kontinenten är inställningen till den stora franska revolutionen. I stort sett är de som är för den emot antisemitismen, de som accepterar den med beklagande, skulle åtminstone vara benägna för en allians med antisemiterna, och de som avskyr den och skulle vilja omintetgöra dess landvinningar, bildar den miljö, ur vilken antisemitismen utvecklas.
Inte desto mindre måste en skarp åtskillnad göras mellan konservativa och till och med reaktionärer å ena sidan och faktiska rasister och antisemiter å den andra. Den moderna rasismen (av vilken antisemitismen är en del) må vara förorsakad av specifika sociala förhållanden. Men när den vinner i styrka, blir den en kraft som enligt min mening endast kan beskrivas som demonisk. Sedan den kommit till makten och under sin fortsatta existens, kan den nog knappast ens definieras med hjälp av någon för närvarande begriplig social teori eller uppsättning av enbart sociala observationer - och särskilt inte med hjälp av någon känd teori, som hänvisar till intressen, det må nu vara klass- eller statsintressen eller andra "intressen" än rent psykologiska hos vilken som helst varelse, som kan definieras på vår nuvarande kunskapsnivå.
Härmed menar jag inte, att man i princip inte kan vinna någon kunskap om sådana krafter, tvärtom måste man hoppas, att de med vår stigande kunskap en dag blir förståeliga. Men för närvarande kan de varken begripas eller rationellt förutsägas, och det gäller all rasism i alla samhällen.
Den sionistiska motreaktionen Historiskt sett är sionismen både en reaktion mot antisemitismen och en konservativ allians med den - detta fastän sionisterna liksom andra europeiska konservativa inte fullt insåg, med vilka de allierade sig.
Fram till den moderna antisemitismens uppkomst var de europeiska judarna förhoppningsfulla, till och med i hög grad. Detta visade sig inte endast i det mycket stora antal judar, som speciellt i Västerlandet helt enkelt valde att lämna den klassiska judendomen, synbarligen utan något stort beklagande, i den första eller andra generationen sedan detta blivit möjligt. Det visade sig också i bildandet av en stark kulturrörelse, den judiska Upplysningen (Haskalah), som började i Tyskland och Österrike omkring 1780, därefter spridde sig till Östeuropa och under perioden 1850-70 gav sig till känna som en stark social kraft.
Jag kan här inte gå in på en diskussion om rörelsens kulturella prestationer, såsom återupplivandet av den hebreiska litteraturen och skapandet av underbar litteratur på jiddisch. Men det är viktigt att lägga märke till att rörelsen i sin helhet, trots många inre skiljaktigheter, kännetecknades av två gemensamma trossatser: för det första en tro på behovet av en grundlig kritik av det judiska samfundet och speciellt av den sociala roll som spelades av den judiska religionen i dess klassiska form, och för det andra ett nästan messianskt hopp om seger för "de goda krafterna" i de europeiska samhällena. Dessa krafter definierades naturligt nog på grundval av det stöd de utgjorde för den judiska emancipationen som enda kriterium.
Antisemitismens tillväxt som folkrörelse och de konservativa krafternas många allianser med den blev ett svårt slag för den judiska Upplysningen. Slaget blev särskilt förödande, eftersom antisemitismens uppgång inträffade strax efter det att judarna emanciperats i några europeiska länder och till och med innan de frigjorts i andra. Judarna i det österrikiska kejsar-dömet fick tillfullo lika rättigheter först år 1867. I Tyskland emanciperade några oberoende stater sina judar rätt så tidigt, men andra gjorde det inte. Särskilt Preussen var motsträvigt och senfärdigt i denna sak, och judarnas slutgiltiga emancipation i hela det tyska riket beviljades först år 1871. I det ottomanska riket var judarna föremål för diskriminering fram till 1909, och i Ryssland (liksom i Rumänien) fram till 1917. Den moderna antisemitismen började sålunda inom ett årtionde av emancipation för judarna i Centraleuropa och långt före emancipationen av den tidens största judiska samfund, det i tsarernas Ryssland.
Sionisterna har därför lätt för att ignorera hälften av de relevanta fakta, falla tillbaka på den klassiska judendomens segregationistiska ståndpunkt och hävda, att eftersom alla icke-judar alltid hatar och förföljer alla judar, så skulle den enda lösningen vara att kroppsligen avlägsna alla judarna och koncentrera dem i Palestina eller någon annanstans. Några tidiga judiska kritiker av sionismen var då kvicka med påpekandet, att om man antar en varaktig och ohistorisk oförenlighet mellan judar och icke-judar - ett antagande som delas av både sionister och antisemiter! - då skulle koncentrerandet av judarna på ett ställe helt enkelt dra på dem icke-judarnas hat i den delen av världen (vilket faktiskt skulle inträffa, fast av helt andra skäl). Men så vitt jag vet, gjorde det här logiska argumentet inte något som helst intryck, lika lite som alla de logiska och faktabetonade argumenten gjorde något intryck på antisemiterna.
I själva verket har det alltid existerat nära relationer mellan sionister och antisemiter. Precis som några av Europas konservativa trodde sionisterna, att de kunde bortse från antisemitismens demoniska karaktär och utnyttja antisemiterna för sina egna syften. Det finns många välkända exempel på sådana allianser. Theodor Herzl allierade sig med den ryktbare greve Vjatjeslav von Plehve, tsar Nikolaus II:s antisemitiske minister. Vladimir Jabotinski slöt en pakt med Simon Petlura, den reaktionäre ukrainske ledaren, vars styrkor åren 1918-21 massakrerade omkring 100.000 judar. Under kriget i Algeriet 1955-1962 allierade sig David Ben-Gurion med den franska extremhögern, bland vilken fanns några ökända antisemiter, som visserligen gärna framhöll, att det bara var judarna i Frankrike de var motståndare till, inte dem i Israel.
Det mest chockerande exemplet av den här typen är kanske den förtjusning, med vilken några sionistledare i Tyskland välkomnade Hitlers maktövertagande, eftersom de delade hans tro på den egna rasens överlägsenhet och hans fientlighet mot judarnas sammansmältning med "arierna". De gratulerade Hitler med anledning av hans triumf över den gemensamma fienden, de liberala krafterna. Dr Joachim Prinz, en sionistisk rabbin, som senare emigrerade till USA, publicerade år 1934 en speciell bok, Wir Juden, för att fira Hitlers så kallade tyska revolution och liberalismens nederlag: "Den tyska revolutionens innebörd för den tyska nationen kommer till slut att framstå klar för dem som har skapat och utformat den. Dess innebörd för oss måste här deklareras: liberalismens tillgångar har gått förlorade. Den enda form av politiskt liv, som underlättat judisk assimilation,har gått i graven."
Nazismens seger uteslöt assimilering och blandade äktenskap som en valmöjlighet för judar. "Vi sörjer inte över det" skrev dr Prinz och fortsatte längre fram: "Vi vill att assimileringen enligt en ny lag skall ersättas av förklaringen, att vi tillhör den judiska nationen och den judiska rasen. En stat byggd på principen om nationens och rasens renhet kan endast äras och respekteras av en jude, som förklarar sig tillhöra sitt eget släkte... Endast den som är stolt över sitt eget släkte och sitt eget blod kan respektera andra nationers vilja."
Hela boken är full av grovt smicker av den nazistiska ideologin, förtjusning över nederlaget för de liberala krafterna och den franska revolutionens idéer samt stora förväntningar om att i den besläktade atmosfär, som skapats av myten om den ariska rasen också sionismen och myten om de judiska rasen skall frodas.
I likhet med många andra av nazismens tidiga sympatisörer och allierade insåg givetvis inte dr Prinz, vad denna rörelse skulle leda fram till. På samma sätt inser många nu för tiden inte, vart sionismen leder: till en anhopning av den klassiska judendomens alla gamla hatkänslor mot icke-judar och till försök att rättfärdiga den sionistiska förföljelsen mot palestinierna genom en okritisk och ohistorisk hänvisning till alla förföljelser mot judarna under historiens gång.
En av de djupast rotade ideologiska källorna till det sionistiska etablissemangets envist fientliga inställning till palestinierna är nämligen, att dessa i många östeuropeiska judars medvetande identifieras med de östeuropeiska bönderna i Chmielnickis resning och liknande revolter, och att dessa senare i sin tur ohistoriskt identifieras med moderna antisemiter och nazister.
Att göra upp med det judiska förflutna Alla judar, som verkligen vill befria sig från tyranniet av ett totalitärt judiskt förflutet, måste ta itu med frågan hur de skall ställa sig till de folkliga antijudiska manifestationerna i det förgångna, särskilt de som hade samband med livegna bönders uppror. Alla försvarare av judisk religion, apartheidpolitik och chauvinism har ju sin ståndpunkt, och de använder det faktum, att det otvivelaktigt begicks terrorhandlingar mot judar, som ett "argument" på samma sätt som den palestinska terrorn användes till att rättfärdiga förvägrandet av rättvisa åt palestinierna.
Vårt eget svar måste bli ett sådant, som i princip är tillämpligt på alla jämförbara fall. För den som verkligen eftersträvar befrielse från judisk partikularism och rasism och från den judiska religionens döda hand, är ett sådant svar inte svårt.
Revolter av förtryckta fattigbönder mot sina herrar och sina herrars fogdar är faktiskt rätt så vanliga i historien. En generation efter Chmielnickis resning av de fattiga bönderna i Ukraina reste sig fattigbönderna i Ryssland under Stenka Rjasin. I Tyskland hade ett bondekrig utbrutit 1525 och i Frankrike redan 1357-58, för att inte tala om de många slavupproren i alla delar av världen. Alla åtföljdes de av förskräckliga massakrer, precis som den stora franska revolutionen åtföljdes av fasansväckande terrorhandlingar.
Vilken hållning intar framstegsvänliga människor - och numera de flesta vanliga anständiga och bildade personer - till dessa uppror? Fördömer anständiga engelska historiker, även när de uppmärksammar massakrer på engelsmän, begångna av upproriska irländska fattigbönder, som gjort uppror mot sitt förslavande, dessa som "anti-engelska rasister"? Att ställa frågan är att besvara den. Men ställer man en liknande fråga till "framstegsvänliga" eller rent av "socialistiska" judiska kretsar, får man ofta ett helt annorlunda svar. Här framställsen förslavad fattigbonde som ett rasistiskt monster, ifall judar har profiterat av hans förtryck!
Levnadsregeln, att de som inte lär sig någonting av historien är dömda att upprepa den, är tillämplig på de judar, som vägrar att göra upp med det judiska förflutna. De har blivit dess slavar och upprepar det i den sionistiska och israeliska politiken. Staten Israel spelar nu i sitt förhållande till de förtryckta fattigbönderna i många länder - inte bara i Mellanöstern utan långt bortom dess gränser - en liknande roll som judarna i Polen före 1795: den av förtryckarnas fogdar. Det är typiskt och lärorikt, att Israels roll att beväpna Somoza-regimens styrkor i Nicaragua eller andra makthavares styrkor i Guatemala, El Salvador, Chile etc. aldrig gett upphov till någon omfattande offentlig debatt i Israel eller i den organiserade judenheten överhuvudtaget. Inte ens den mer begränsade lämplighetsfrågan - om det ligger i Israels långsiktiga intresse att sälja vapen till en diktator, som slaktar frihetskämpar och fattigbönder - ställs nästan aldrig.
Ännu mer betecknande är det stora deltagandet i dessa affärer av religiösa judar, och den totala tystnaden från deras rabbiner, som annars är mycket högljudda, när det gäller att piska upp hat mot araberna. Det förefaller som om Israel och sionismen innebär en återgång till den klassiska judendomens roll, i en större, global skala och under betydligt farligare omständigheter!
Det enda möjliga svaret på allt detta, först och från judar, måste bli detsamma som ges av alla sanna förespråkare för frihet och humanitet i alla länder, folk och stora filosofier. Vi måste ta ställning mot det judiska förflutna och de aspekter av det närvarande, som på samma gång baseras på ljugande om det förflutna och dyrkan av det.
Förutsättningarna för det är, för det första, fullständig ärlighet beträffande fakta, och för det andra, tro på allmängiltiga humana principer inom etik och politik, en tro, som bör omsättas i handling närhelst så är möjligt.
Den forntida kinesiske lärde Mencius (300-talet f.Kr.), mycket beundrad av Voltaire, skrev en gång:
"Jag vill påstå, att alla människor har en förmåga att känna medlidande. Här har vi en man, som plötsligt märker, att ett barn är på väg att ramla ner i en brunn. Han får ovillkorligen en känsla av oro och medömkan. Och hans ingripande sker inte i syfte att vinna gunst hos barnets föräldrar eller bli omtyckt av grannar och släktingar eller av fruktan för ogillande, om han inte räddar barnet.
Vi ser sålunda, att ingen människa saknar känslor av medlidande, skam eller vänlighet eller känsla för vad som är rätt och fel. Känslan av medlidande är början till humanitet, känslan av skam är början till rättfärdighet, känslan av vänlighet är början till anständighet, och känslan för vad som är rätt och fel är början till visdom. Varje människa har inom sig de här fyra möjligheterna till utveckling. Den människa, som tror sig vara ur stånd att förverkliga dem, förstör sig själv."
Vi har redan sett, hur fjärran från allt det här står de föreskrifter, med vilka den judiska religionen i sin klassiska och talmudiska form förgiftar människors sinnen och hjärtan.
Vägen till en äkta revolution inom judendomen - till att göra den human och få judar att förstå sitt eget förflutna och därigenom uppfostra sig själva på nytt till befrielse från det gamla tyranniet - går genom en obeveklig kritik av den judiska religionen. Utan fruktan eller partiskhet måste vi sjunga ut mot det som hör till vårt förflutna, på samma sätt som Voltaire sjöng ut mot det som tillhörde hans:
Krossa den skändliga!
Lagarna mot icke-judar Halakhah, det vill säga den klassiska judendomens lagsystem, som det praktiserats av nästan alla judar från åtminstone 800-talet till slutet på 1700-talet och i form av ortodox judendom bibehållits till vår egen tid, bygger huvudsakligen på den babyloniska Talmud. På grund av den ohanterliga komplexiteten av de i Talmud upptecknade lagdispyterna blev det emellertid nödvändigt med mer hanterliga kodifieringar av talmudisk lag, och sådana sammanställdes faktiskt av rabbinska lärde i på varandra följande generationer. Några av dessa har vunnit stor auktoritet och kommit i allmänt bruk. Av dessa skäl skall vi för det mesta hänvisa till sådana sammanställningar (och de mest aktade kommentarerna till dem) och inte till själva Talmud. Men vi kan tryggt anta, att den sammanställning vi hänvisar till troget återger innebörden i den talmudiska texten och de tillägg som gjorts av senare skriftlärde på grundval av den innebörden.
Den tidigaste talmudiska lagsamling av större betydelse än i dag är Mishneh Torah, författad av Moses Maimonides på sent 1100-tal. Den mest auktoritativa lagsamlingen, på många håll använd som handbok än i dag, är Shulhan 'Arukh, sammanställd av rabbinen Yosef Karo på sent 1500-tal som ett folkligt sammandrag av hans egen mycket tjockare Beyt Yosef, avsedd för den lärde experten. Shulhan 'Arukh har rikligen kommenterats. Förutom de klassiska kommentarerna från 1600-talet finns det en viktig från 1900-talet, som heter Mishnah Berurah. Slutligen har vi Talmudic Encyclopedia, en modern sammanställning, publicerad i Israel från 50-talet och redigerad av landets största ortodoxa rabbinska skriftlärde - ett bra kompendium av hela den talmudiska litteraturen.
Mord och folkmord Enligt den judiska religionen är mord på en jude belagt med dödsstraff och betraktas som en av de tre mest avskyvärda synderna (de andra två är avgudadyrkan och äktenskapsbrott). Judiska religiösa domstolar och världsliga myndigheter har befallning att bestraffa, till och med bortom gränserna för den vanliga rättskipningen, var och en som gjort sig skyldig till mord på en jude. En jude, som indirekt förorsakar en annan judes död, är dock endast skyldig till vad talmudisk lag kallar en synd mot "Himlens lagar", och skall straffas av Gud snarare än av människan.
När offret är en icke-jude, ligger saken helt annorlunda till. En jude som mördar en icke-jude är bara skyldig till en synd mot Himlens lagar och kan inte straffas av en domstol! Att indirekt förorsaka en icke-judes död är ingen synd alls!
Sålunda förklarar en av de viktigaste kommentatorerna av Shulhan 'Arukh, att när det rör sig om en icke-jude, så "får man inte lyfta handen för att skada honom, men man får skada honom indirekt, exempelvis genom att lyfta bort en stege, när han fallit ner i en skreva ... det föreligger inget förbud här, eftersom skadan inte tillfogades direkt."
Men han tillfogar, att en handling som indirekt leder till en icke-judes död är förbjuden, om den kan framkalla fientlighet mot judarna.
En icke-judisk mördare, som råkar befinna sig under judisk jurisdiktion, måste avrättas, vare sig offret var jude eller inte. Men om offret var icke-jude och mördaren omvänder sig till judendomen, så straffas han inte.
Allt det här har direkt och praktisk relevans för livet i staten Israel.
Fastän statens strafflagar inte gör någon åtskillnad mellan jude och icke-jude, görs förvisso en sådan åtskillnad av ortodoxa rabbiner, som när de leder sin flock följer Halakhah. Av speciell vikt är de råd de ger till religiösa soldater.
Eftersom till och med det minimala förbudet mot att mörda en icke-jude på fläcken bara kan tillämpas på "icke-judar, som vi inte är i krig mot", har olika rabbinska kommentatorer i det förgångna dragit den logiska slutsatsen, att i krigstid alla icke-judar, som tillhör en fientlig befolkning, kan och rent av bör dödas. Sedan 1973 propageras den läran offentligt till vägledning för religiösa israeliska soldater. Den första officiella uppmaningen av detta slag fanns i en broschyr utgiven av Israeliska arméstaben för Centralregionen, ett område, som också innefattar Västbanken. I den här broschyren skriver stabens överrabbin, A. Avidan:
"När våra styrkor träffar på civila under ett krig eller vid förföljande hack i häl eller under en räd, då kan och rent av bör de enligt Halakhah dödas, så länge man inte kan vara säker på att de är ur stånd att skada våra styrkor... Inte under några omständigheter bör man lita på en arab, även om han ger intryck av att vara civiliserad... Under krig, när våra styrkor stormar fienden, har de tillåtelse och är till och med ålagda av Halakhah att döda även goda civila, det vill säga civila, som kan se goda ut."Sedan broschyren utsatts för en del offentlig kritik, drogs den visserligen tillbaka på order från chefen för generalstaben, förmodligen på grund av att den kunde uppmuntra soldater att strunta i hans egna order, men rabbinen Avidan har inte ställts till ansvar för den, och ingen rabbin - vare sig i det militära eller i det civila - har någonsin tagit avstånd från vad han skrivit.
Samma lära utläggs i följande brevväxling mellan en ung israelisk soldat, Moshe, och hans rabbin Shim'on Weiser, publicerad i årsboken för en av landets mest prestigefyllda religiösa högskolor, där många ledare och aktivister i Nationella religiösa partiet och Gush Emunim har utbildats.
Så här skriver soldaten:
"Min högt vördade, käre rabbin!Först skulle jag vilja fråga, hur det står till med Er och Er familj. Själv mår jag, Gud vare tack och lov, bra. Förlåt att jag inte har skrivit på länge! Ibland minns jag versen 'När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?' Jag hoppas, utan att vara säker på det, att jag skall få göra det under någon av mina permissioner. Det måste jag få göra.
I en av diskussionerna i vår grupp tog vi upp frågan om 'vapnens renhet', och vi diskuterade, om det var tillåtet att döda obeväpnade män - eller kvinnor och barn. Kanske vi borde hämnas på araberna?
Var och en svarade då efter sitt eget förstånd. Jag kunde inte komma fram till någon bestämd uppfattning, huruvida araber borde behandlas som amalekiterna, det vill säga om det är tillåtet att döda dem, så att 'deras minne utplånas och inte mer skall finnas under himlen'. Eller kanske man skall göra som i ett rättfärdigt krig, i vilket man bara dödar soldaterna?
Ett annat problem jag har, gäller om jag får riskera min egen säkerhet genom att låta en kvinna leva? Det har nämligen hänt, att kvinnor kastat handgranater. Eller får jag ge vatten åt en arab med händerna uppsträckta, om det finns anledning befara, att han bara luras och tänker döda mig, sådant har också hänt. Jag slutar med en varm hälsning till Er och hela Er familj!
- Moshe."
På detta brev skickade rabbinen följande svar:
"Min käre Moshe!Jag börjar det här brevet, fast jag säkert inte kan skriva det färdigt i kväll, både därför att jag har mycket att göra och därför att jag skulle vilja skriva ett långt brev, för att till fullo kunna besvara Dina frågor, och då blir jag tvungen att citera några utsagor av våra skriftlärde, saliga i åminnelse, och uttolka dem.
De icke-judiska nationerna har en sedvänja, enligt vilken kriget har sina egna lagar, liksom reglerna för en match i fotboll eller basketboll.
Men enligt utsagor av våra skriftlärde är kriget för oss inte någon match utan en livsviktig nödvändighet, och endast efter det kriteriet får vi bestämma oss för hur det skall föras. Å ena sidan tycks vi hos vissa auktoriteter få lära oss, att om en jude mördar en icke-jude, så betraktas han som en mördare, och bortsett från att ingen domstol har rätt att straffa honom är gärningens svårighetsgrad densamma som för vilket annat mord som helst. Men på ett annat ställe hos samma auktoriteter finner vi, att rabbinen Shim'on brukade säga: 'Den bäste av icke-judar - döda honom! Den bästa av ormar - slå in skallen på den!'
Nu kunde man kanske resonera som så, att uttrycket 'döda' i rabbinen Shim'ons uttalande inte bör uppfattas efter bokstaven utan i betydelsen 'förtrycka' eller något liknande, och på så sätt undviker vi också att komma i motsättning till myndigheterna. Eller man kunde säga sig, att det här talesättet, fastän avsett bokstavligen, bara är hans egen personliga åsikt, som bestritts av andra skriftlärde.
Men vi finner den sanna förklaringen i Tilläggen till Talmud. Där finns en kommentar till det talmudiska uttalandet, att icke-judar som faller ner i en brunn inte bör hjälpas upp, men att de inte heller bör knuffas ner för att på det viset dödas, vilket ju betyder, att de varken bör räddas från döden eller dödas direkt. I Tilläggen heter det nämligen:
'Och om detta ifrågasätts därför att någon i ett annat sammanhang sagt: 'Den bäste av icke-judar - döda honom!', då är svaret det, att detta talesätt avsåg krigstid.
Enligt kommentatorerna i Tilläggen måste man alltså skilja på förhållandena i krig och fred, så att det i fredstid är förbjudet att döda icke-judar, men att det i krigstid är det en religiös plikt att döda dem.
Så här kan man alltså uttrycka skillnaden mellan en jude och en icke-jude:
Fastän regeln: 'Om någon kommer för att döda dig, så döda honom först!' gäller för en jude, så gäller den endast för honom, om det finns verklig anledning befara, att han kommer för att döda dig. Men en icke-jude i krigstid måste i regel antas ha den avsikten, utom när det är alldeles uppenbart, att han inte har någon ond avsikt. Det här är alltså regeln om 'vapnens renhet' enligt Halakhah - och inte den främmande uppfattningen, som nu är accepterad i den israeliska armén, och som har gett upphov till många judiska sårade. Jag bifogar ett tidningsurklipp med rabbinen Kalman Kahanas tal i Knesset förra veckan, som på ett mycket realistiskt - och även plågsamt - sätt visar, hur den nu tillämpade regeln om 'vapnens renhet' har lett till ett antal stupade.
Jag slutar här och hoppas, att Du inte finner det här brevet tröttsamt långt. Frid vare med Dig och alla judar!
- Shim'on."
På detta brev svarade soldaten Moshe som följer:
Min högt vördade, käre rabbin!Först hoppas jag, att Ni och Er familj alla mår bra. Jag har mottagit Ert långa brev och är tacksam för Ert personliga vakande över mig. Jag förmodar, att Ni skriver till många, och att det mesta av Er tid är upptagen av studier i Ert eget program. Därför är jag dubbelt tacksam.
Vad brevet beträffar, har jag uppfattat det så här:I krigstid är jag inte bara tillåten utan ålagd att döda varje arabisk man eller kvinna jag råkar träffa på, om det finns anledning befara, att de hjälper till i kriget mot oss, direkt eller indirekt. Och vad mig beträffar, så måste jag döda dem, även om detta skulle kunna resultera i att jag överträder militärlagarna.
Jag tycker att den här saken med 'vapnens renhet' borde sändas till våra utbildningsanstalter, i varje fall till de religiösa, så att de intar en klar ståndpunkt i den här frågan och inte vandrar ut på 'logikens' vidsträckta fält alltför mycket, och regeln borde förklaras ordentligt, eftersom den skall följas i praktiken. Jag har tyvärr sett helt olika typer av 'logik' här, även bland religiösa kamrater.
Jag hoppas verkligen, att Ni är aktiv i den här frågan, så att våra grabbar får vetskap om sina förfäders principer klart och otvetydigt.
Jag slutar här, och hoppas, att jag om en månad, när träningskursen slutar, ska kunna komma till talmudskolan.
Hälsningar!
- Moshe."
Denna Halakhahs lära om mord strider självfallet i princip inte bara mot Israels strafflagar utan också - vilket antyddes i de just citerade breven -mot de nu gällande militära bestämmelserna. Det kan emellertid knappast betvivlas, att den faktiskt utövar ett visst inflytande på gällande rättspraxis, speciellt inom det militära. Faktum är att i alla de fall, där judar i militära eller paramilitära sammanhang har mördat arabiska icke-stridande - inklusive fall av sådana massmord som i Kafr Qasim år 1956 - så har mördarna, om de inte helt och hållet frikänts, fått ytterst milda domar eller sina straff reducerade till nästan ingenting.
Personer som gjort sig skyldiga till sådana brott kan till och med tilldelas höga befattningar. Ett exempel på det är fallet med Shmu'el Lahis, som var ansvarig för massakern på mellan 50 och 75 arabiska bönder, som stängts in i en moské, sedan deras by hade erövrats av den israeliska armén under kriget 1948-49. Efter en rent formell rättegång beviljades han full amnesti, tack vare Ben-Gurions ingripande. Mannen blev en ansedd advokat och utnämndes vid slutet av 70-talet till VD i Jewish Agency (sioniströrelsens verkliga styrelse). I början på 1978 blev det en omfattande diskussion om hans förflutna i israelisk press, men ingen rabbin eller skriftlärd ifrågasatte vare sig amnestin eller hans lämplighet för sin nya befattning, och hans utnämning återkallades inte.
Att rädda liv Det här ämnet - värdet av ett människoliv och varje människas skyldighet att göra sitt yttersta för rädda en medmänniskas liv - är av uppenbar vikt i sig självt. Det är också av speciellt intresse i ett judiskt sammanhang,med tanke på att den judiska världsopinionen ända sedan 2:a världskriget - ibland med rätta, ibland med orätt - har anklagat hela Europa för att ha stått och sett på, när judar massakrerades. Låt oss därför se, vad Halakhah har att säga i detta ämne!
Enligt Halakhah är skyldigheten att rädda en medjudes liv det viktigaste av allt. Den går före alla andra religiösa förpliktelser och förbud, med undantag endast av förbuden mot de tre avskyvärdaste synderna: äktenskapsbrott (inklusive incest), mord och avgudadyrkan.
Vad nu icke-judarna beträffar, så är den grundläggande talmudiska principen den, att deras liv inte får räddas, fast det är förbjudet att mörda dem utan vidare. Talmud uttrycker detta själv i följande princip: "Icke-judar får varken lyftas upp (ur en brunn) eller halas ner." Maimonides förklarar det närmare:
"Vad beträffar icke-judar, som vi inte är i krig med, får deras död inte förorsakas, men det är förbjudet att rädda dem, om de befinner sig i livsfara. Om man till exempel ser någon av dem falla i havet, skall han inte räddas. Det står skrivet: 'Du skall inte stå din nästa efter livet', men en icke-jude är inte din nästa."
Alldeles särskilt får en judisk doktor inte behandla en icke-judisk patient. Maimonides - själv en framstående läkare - är mycket tydlig på den punkten. På ett annat ställe upprepar han skillnaden mellan "din nästa" och en icke-jude och drar slutsatsen, att det är förbjudet att bota en icke-jude ens mot betalning.
Men en judes - i synnerhet en judisk läkares - vägran att rädda livet på en icke-jude skulle, om hans vägran blir känd, riskerar att göra inflytelserika icke-judar till hans fiender och på det viset försätta judar i fara. Där en sådan risk existerar, går skyldigheten att avvärja den före förbudet mot att hjälpa icke-juden.
Maimonides fortsätter: "Men om du fruktar honom eller hans fientlighet, bota honom mot betalning, fast du är förbjuden att göra det utan betalning."
Som vi faktiskt vet, var Maimonides Saladins personlige läkare. Hans insisterande på att betalning måste begäras är emellertid inte ett absolut krav, för på ett annat ställe skriver han, att en icke-jude, vars fientlighet man fruktar, får behandlas "till och med gratis, om det är oundvikligt".
Man måste alltså förvissa sig om att det vid botandet inte är fråga om en mänsklig välgärning utan om en oundviklig skyldighet!
Hela den här läran - förbudet mot att rädda en icke-judes liv och upphävande av förbudet i sådana fall, där man kan befara fientlighet - upprepas praktiskt taget ordagrant i verk av vissa andra större auktoriteter, inklusive Arba'ah Turim och Beyt Yosef och Shulhan 'Arukh på 1300-talet. Efter anförande av citat från Maimonides tilläggs i Beyt Yosef: "Och det är tillåtet att prova ut en drog på en hedning, om det tjänar ett vettigt syfte."
Samstämmighet råder bland Halakhahs auktoriteter om att med det ovannämnda begreppet "hedning" avses alla icke-judar. En ensam avvikande röst är rabbinen Moses Rivkes, som skriver:
"Våra skriftlärde menade med 'hedningar' bara sådana, som på sin tid dyrkade avgudabilder och inte trodde på det judiska uttåget ur Egypten eller på världens skapelse ur intet. Men de icke-judar, bland vilka vi lever i förskingringen, tror ju på världens skapelse ur intet och på uttåget och på flera principer i vår egen religion, och de ber till Skaparen av himmel och jord...Det finns därför inget förbud mot att hjälpa dem, utan vi har till och med skyldighet att be för deras säkerhet."
Det här stället, som daterar sig från andra hälften av 1600-talet, brukar gärna citeras av dem som vill försvara judendomen. Men det är inte tillnärmelsevis så långtgående, som försvararna vill låta påskina. Det rekommenderar nämligen att lätta på förbudet mot att rädda en icke-judes liv, snarare än att göra det till en skyldighet, som det är i fallet med en judes liv. Och denna frikostighet utsträcks bara till kristna och muslimer och inte till andra mänskliga varelser. Vad det citerade stället faktiskt visar, är bara att det fanns ett sätt, på vilket Halakhas hårda och stränga lära så småningom skulle ha kunnat liberaliseras. Men i själva verket har flertalet av senare auktoriteter på Halakhah, långt ifrån att utsträcka Rivkes mildhet till andra grupper av människor, förkastat den helt och hållet.
Att "vanhelga sabbaten" för att rädda liv Att "vanhelga sabbaten" - det vill säga att utföra arbete som annars är förbjudet på lördagen - blir en skyldighet, när behovet av att rädda en judes liv kräver det. Problemet med att rädda en icke-judes liv på sabbaten tas inte upp som en viktig sak i Talmud, eftersom det i vilket fall som helst är förbjudet även på en vardag. Men det ingår som en komplicerande faktor i två sammanhang.
Det första problematiska sammanhanget är, när en grupp människor befinner sig i livsfara och det är möjligt (men inte säkert), att det finns åtminstone en jude ibland dem. Bör sabbaten vanhelgas för att rädda dem? Sådana fall diskuteras ingående, och i linje med tidigare auktoriteter, inklusive Maimonides och Talmud själv, avgör Shulhan 'Arukh de här sakerna enligt sannolikhetsprincipen.
Antag till exempel, att nio icke-judar och en jude vistas i samma byggnad. En lördag rasar byggnaden samman, och en av de tio - okänt vem - är instängda under spillrorna. Skall man nu rensa upp i spillrorna och vanhelga sabbaten, när man inte vet, om det var juden som kom undan? Enligt Shulhan 'Arukh skall man det, förmodligen för att chansen att juden kom undan är liten (en på tio). Men antag nu, att nio har kommit undan, och bara en - okänt vem - har stängts inne. Då finns det ingen skyldighet att rensa upp i spillrorna, förmodligen för att chanserna att juden kom undan är stora (nio på tio)!
Ett liknande exempel anfördes i en kommentar till Shulhan 'Arukh av den store rabbinen Aqiva Eiger (död 1837): "Om en båt med några judar ombord ses befinna sig i sjönöd ute på havet, är det allas skyldighet att vanhelga sabbaten för att rädda den." Men han tillägger, att detta bara gäller, "när det är känt, att judar befinner sig ombord.
Men om ingenting alls är känt beträffande de ombordvarandes identitet, då får sabbaten inte vanhelgas för att rädda dem, för man handlar enligt sannolikhetsprincipen, och de flesta människor i världen är icke-judar." Eftersom det inte är så stora chanser, att någon av passagerarna är jude, måste man alltså låta dem drunkna! Eiger tillägger också, att om ett spädbarn påträffas övergivet i en stad, som huvudsakligen bebos av icke-judar, då bör en rabbin tillfrågas, huruvida barnet bör räddas eller inte!
Det andra problematiska sammanhanget gäller bestämmelsen, att en icke-jude får räddas eller ges medicinsk vård, om en vägran riskerar att uppväcka fientlighet. Den bestämmelsen inskränks nu på sabbaten. En jude, som blir ombedd att hjälpa en icke-jude på en vardag, kanske måste gå med på det, därför att det skulle inbjuda till fientlighet, om han medgav, att han i princip inte får rädda livet på en icke-jude. Men på lördagen kan juden åberopa sabbatsreglerna som en plausibel ursäkt.
Ett mönsterbildande fall, som ingående diskuterades i Talmud, är det med en judisk barnmorska, som anmodats att hjälpa en icke-judisk kvinna vid förlossningen. Diskussionen utmynnade i att barnmorskan får hjälpa till på en vardag "vid befarad fientlighet", men på sabbaten får hon inte göra det. Då kan hon nämligen ursäkta sig med att säga: "Vi får bara vanhelga sabbaten för att hjälpa våra egna, men vi får inte göra det för ert folks skull." Maimonides anser tydligen, att en sådan ursäkt också kan användas, även om den uppgift barnmorskan skulle fullgöra inte innebär något vanhelgande av sabbaten, eftersom icke-judar inte brukar veta så noga, vilket slags arbete som är förbjudet för judar på sabbaten.
I varje fall dekreterar han: "En icke-judisk kvinna får inte hjälpas med förlossningen ens mot betalning. Inte heller får man vara rädd för fientlighet, när sådan hjälp inte skulle innebära ett vanhelgande av sabbaten." Shulhan 'Arukh dekreterar på samma sätt. Inte desto mindre kunde man inte alltid lita på, att den här sortens ursäkt skulle duga till att avvända fientlighet. Därför måste vissa viktiga rabbinska auktoriteter lätta på reglerna i någon mån och tillät judiska doktorer att behandla icke-judar på sabbaten, även om det innebar att uföra vissa typer av arbete, som normalt var förbjudna på den dagen. Denna partiella uppmjukning tillämpades speciellt på rika och mäktiga icke-judiska patienter, som inte kunde avspisas så lätt, och vilkas fientlighet kunde bli farlig.
Sålunda bestämde rabbinen Yo'el Sirkis i Polen på 1600-talet, att borgmästare, lågadliga och aristokrater skulle behandlas på sabbaten, för att inte väcka deras fientlighet . Men i andra fall, och då speciellt när icke-juden kunde avspisas med en vag ursäkt, skulle en judisk doktor begå en outhärdlig synd genom att behandla honom på sabbaten.
Längre fram i samma århundrade gavs en liknande förhållningsorder i den franska staden Metz, vars båda delar var sammanbundna med en pontonbro. Judar får normalt inte gå över en sådan bro på sabbaten, men rabbinen i Metz bestämde, att en judisk doktor ändå fick göra det, om han kallades till landshövdingen. Doktorn brukade nämligen gå över bron för sina judiska patienters skull. Om han vägrade att gå för landshövdingens skull, så kunde dennes fientlighet väckas. Under Ludvig XIV:s auktori-tära styre var det tydligen viktigt att kunna räkna med den lokale styres-mannens välvilja. De mindre betydande icke-judarnas känslor kunde lämnas utan avseende.
Känslor av fientlighet hos medlemmarna av en liten kättersk judisk sekt som karaiterna behövde man inte heller bry sig om. Enligt en kommentar till Shulhan 'Arukh på 1800-talet fick deras liv inte räddas, om det skulle innebära vanhelgande av sabbaten. Det absoluta förbudet att vanhelga sabbaten för att rädda livet på en karait är i själva verket i kraft än i dag.
En fråga som ställdes till den berömde rabbinen i Pressburg Hatam Sofer (död 1832) gällde förhållandena i det ottomanska Turkiet, där det under ett av krigen hade bestämts, att det skulle finnas barnmorskor i varje stad eller by, beredda att hyra ut sina tjänster till varje kvinna vid barnsbörd. En del av dessa barnmorskor var judinnor, skulle de hyra ut sina tjänster åt icke-judiska kvinnor på vardag och sabbat?
Hatam Soter kom efter en noggrann undersökning i sitt svar fram till slutsatsen, att dessa icke-judar, d.v.s. ottomanska kristna och muslimer, inte bara var avgudadyrkare, utan kunde liknas vid amalekiterna, vilkas avkomma det enligt Talmud var förbjudet att föröka. I princip skulle de därför inte få hjälp ens på vardagar. I praktiken var det emellertid tillåtet att bota icke-judar och hjälpa dem vid barnsbörd både på vardagar och under sabbaten, om patienterna annars hade möjlighet att kalla på andra läkare och barnmorskor än judiska. Om de senare vägrade att komma, skulle de bara mista sina inkomster, vilket givetvis inte var önskvärt. I sådana fall, som faktiskt innefattade ett vanhelgande av sabbaten genom utförande av i Moseböckerna förbjudna arbetsuppgifter, fick dock det förbjudna arbetet endast utföras i sällsynta undantagsfall, nämligen då vägran att utföra det skulle medföra en extrem risk för fientlighet mot judar.
I ett annat av sina svar behandlar Hatam Sofer frågan, om det är tillåtet för en judisk läkare att resa i vagn på sabbaten för att bota en icke-jude.
En judisk läkare, som kallats att besöka en icke-judisk patient utanför staden på sabbaten, får rådet att ursäkta sig med att han måste stanna i staden för att se till sina övriga patienter. Hela diskussionen rör sig mer om vilka ursäkter, som skall ges, än om patientens botande och välfärd, och hela tiden tas det för givet, att det är i sin fulla ordning att lura icke-judarna snarare än att behandla dem.
I vår moderna tid är givetvis de flesta judiska läkare inte religiösa och känner inte ens till de här reglerna. Dessutom förefaller det, som om även många av de religiösa judiska läkarna - hedervärt nog - föredrar att hålla sig till den hippokratiska eden snarare än till sina fanatiska rabbiners föreskrifter. Men ett visst inflytande har nog rabbinernas vägledning på vissa läkare, och det finns säkert många, som visserligen inte följer denna vägledning, men föredrar att inte protestera mot den offentligt.
Allt det här är långt ifrån någon fråga, som inte längre diskuteras. Den mest aktuella talmudiska ståndpunkten återges i en 1980 utkommen, kortfattad och auktoritativ bok, publicerad på engelska språket under titeln Jewish Medical Law. Boken, som redigerats av dr Avraham Steinberg, bygger på talmudiska utläggningar av rabbinen Eli'ezer Yehuda Waldenberg, överdomare vid den rabbinska distriktsdomstolen i Jerusalem. Några ställen i det här arbete förtjänar att nämnas.
Först, att "det är förbjudet att vanhelga sabbaten för en karaits skull". Detta stadgas rakt på sak, ovillkorligt och utan inskränkning. Sannolikt spelar den här lilla sektens fientlighet ingen större roll, så de bör lämnas att dö, snarare än ges behandling på sabbaten.
Sedan beträffande icke-judarna: "Enligt Talmud är det förbjudet att vanhelga sabbaten - vare sig genom att bryta mot biblisk eller rabbinsk lag - för att rädda livet på en svårt sjuk icke-judisk patient. Det är också förbjudet att förlösa en icke-judisk kvinnas barn på sabbaten."
Men detta förbud inskränks genom en dispens. "I dag är det emellertid tillåtet att vanhelga sabbaten för en icke-judes skull genom att utföra handlingar som är förbjudna enligt rabbinsk lag, för genom att göra så förebygger man att ovilja uppstår mellan jude och icke-jude."
Inskränkningen är inte så stor, för medicinsk behandling innefattar ofta handlingar, som är förbjudna på sabbaten enligt själva den mosaiska lagen och inte omfattas av den här dispensen. Efter vad man påstår finns det vissa auktoriteter på Halakhah, som utsträcker dispensen till även sådana handlingar, men de flesta auktoriteter på Halakhah - och just de som verkligen räknas - intar den motsatta ståndpunkten.
Men allt är inte förlorat. Jewish Medical Law kommer med en lösning på den här svårigheten, som får en att tappa andan, en lösning, som bygger på ett litet talmudiskt knep. Ett av den mosaiska lagen ålagt förbud mot att utföra en given handling anses vara tillämpligt endast när den ursprungliga avsikten med att utföra den faktiskt förverkligas. Om däremot utförandet av samma handling är primärt förbundet med en annan avsikt, då får handlingen en annan status - den är förvisso fortfarande förbjuden, men bara av rabbinerna, inte av själva den mosaiska lagen. Alltså:
"För att undvika varje överträdelse av lagen finns det en lagligt acceptabel metod att ge behandling åt en icke-judisk patient, även när det handlar om brott mot den bibliska lagen. Det förslås, att när läkaren tillhandahåller den nödvändiga vården, bör hans avsikter primärt inte vara att bota patienten utan att skydda sig själv och det judiska folket gentemot anklagelser för religiös diskriminering och kännbar vedergällning, som skulle kunna drabba honom speciellt och det judiska folket i allmänhet. Med en sådan avsikt blir varje handling från läkarens sida 'en handling, vars faktiska resultat inte är dess primära syfte '... förbjuden på sabbaten endast enligt rabbinsk lag."
Denna skenheliga ersättning för den hippokratiska eden föreslås också av en år 1979 utkommen auktoritativ hebreisk bok, kallad Läkarboken (Sefer Asya). Fastän dessa fakta omnämnts i israelisk press åtminstone vid två tillfällen, så har det israeliska Läkarförbundet insvept sig i tystnad.
Efter att något så när ingående ha behandlat det ytterst viktiga ämnet Halakhahs inställning till en icke-judes liv skall vi nu litet mer kortfattat beröra andra regler i Halakhah, som diskriminerar icke-judar. Eftersom antalet av sådana regler är mycket stort, skall vi bara nämna några av de viktigare.
Sexuella försyndelser Sexuellt umgänge mellan en gift judisk kvinna och vilken som helst annan man än hennes egen make är belagt med dödsstraff för båda parter och betraktas som en av de mest avskyvärda synderna. Med icke-judiska kvinnor förhåller det sig nu helt annorlunda. Halakhah utgår från att alla icke-judar är ytterst promiskuösa, och versen "de hade kött som åsnor och sädesvätska som hästar" (Hesekiel 23:20) tillämpas på dem. Om en icke-judisk kvinna är gift eller inte, gör ingen skillnad, eftersom ur judisk synpunkt själva begreppet äktenskap inte kan tillämpas på icke-judar ("Det finns inget äktenskap för en hedning."). Alltså kan begreppet äktenskapsbrott inte tillämpas på könsumgänge mellan en judisk man och en icke-judisk kvinna. Talmud likställer sådant umgänge med den råa lystnadens synd. Av samma skäl utgår man ifrån, att faderskapet inte säkert kan fastställas för icke-judar.
I Talmudic Encyclopedia heter det: "Den som har köttsligt umgänge med en icke-judes hustru är inte hemfallen åt dödsstraff, för det står skrivet: 'din nästas hustru', inte 'en främlings hustru', och redan föreskriften att 'en man skall hålla sig till sin hustru' är riktad till icke-judar och kan inte tillämpas på en jude. Det existerar helt enkelt inte något äktenskap för en hedning, och fastän en gift icke-judisk kvinna är förbjuden för icke-judar, så är i varje fall en jude undantagen."
Det här betyder inte, att sexuellt umgänge mellan en judisk man och en icke-judisk kvinna är tillåten, tvärtom. Men enligt Maimonides måste den huvudsakliga bestraffningen drabba den icke-judiska kvinnan. Hon måste avrättas, även om hon blev våldtagen av en jude:
"Om en jude har könsumgänge med en icke-judisk kvinna, vare sig hon är ett treårigt barn eller vuxen, gift eller ogift, och även om han är en minderårig, endast nio år och en dag gammal, så måste hon dödas som ett djur, därför att en jude råkat illa ut för hennes skull."
Men juden måste pryglas, och om han är medlem av den prästerliga stammen, måste han få dubbelt så många piskslag, eftersom han begått en dubbel synd: en medlem av den prästerliga stammen får inte ha samlag med en prostituerad, och man utgår ifrån att alla icke-judiska kvinnor är prostituerade. Även om en icke-judisk kvinna konverterar till judendomen, betraktas hon som zonah (prostituerad) under resten av sitt liv, helt enkelt därför att hon fötts av en icke-judisk mor. En något bättre kategori tillhör en kvinna, som "fötts men inte avlats i helighet", det vill säga en, vars mor konverterat till judendomen under sin graviditet!
Ställning Enligt Halakhah får judar (om de kan förhindra det) aldrig låta en icke-jude utnämnas till någon befattning med aldrig så liten myndighet över judar. Av betydelse är också, att den här regeln tillämpas på dem som övergått till judendomen och på deras avkomlingar i tio led eller "så länge deras släktled är kända".
Man utgår ifrån, att icke-judar är medfödda lögnare, och de är diskvalificerade att vittna i en rabbinsk domstol. I detta hänseende har de i teorin samma status som judiska kvinnor, slavar och minderåriga, men i praktiken är den ännu sämre. En judisk kvinna får numera uppträda som vittne beträffande vissa sakförhållanden, om den rabbinska domstolen bedömer henne som "trovärdig", men en icke-jude - aldrig!
När en rabbinsk domstol behöver fastställa ett sådant sakförhållande, som det bara finns icke-judiska vittnen till, uppstår därför ett problem.
Ett viktigt exempel på det har vi i fall som rör änkor. Enligt judisk religiös lag kan en judisk kvinna förklaras som änka - och alltså fri att gifta om sig - endast om hennes makes död kan med säkerhet bevisas med hjälp av ett vittne, som såg honom dö eller identifierade hans kropp.
Den rabbinska domstolen accepterar emellertid andrahandsuppgifter av en jude, som vittnar om att han hört ifrågavarande sakförhållande omnämnt av ett icke-judiskt ögonvittne, under förutsättning av att den senare talade i förbi-gående och inte svarade på en direkt fråga. Man utgår nämligen från att en icke-judes direkta svar på en judes direkta fråga är en lögn!
Pengar och egendom 1. Gåvor
Talmud förbjuder rätt och slätt en jude att skänka en gåva till en icke-jude. De klassiska rabbinska auktoriteterna tänjde emellertid lite på den här regeln, eftersom det är brukligt bland affärsmän att ge gåvor till affärskontakter. Det föreskrevs därför, att en jude får ge en gåva till en icke-judisk bekant, eftersom detta inte betraktades som en verklig gåva, utan som en sorts investering, som man väntade sig att få ett visst utbyte av. Gåvor till obekanta icke-judar är än idag förbjudna. En i stort sett liknande regel gäller för skänkande av allmosor. Att ge allmosor till en judisk tiggare är en viktig religiös plikt. Allmosor till icke-judiska tiggare tillåts enbart för fridens skull. Det föreligger emellertid talrika rabbinska varningar mot att låta icke-judiska fattiga bli så vana vid att få allmosor från judar, att det borde vara möjligt att hålla inne med sådana allmosor utan att väcka otillbörlig fientlighet.
2. Tagande av ränta
Diskriminering av icke-judar i det här hänseendet har till stor del blivit teoretisk med tanke på den tidigare förklarade dispensgivningen, vilken i praktiken tillåter att ränta tas även från en judisk låntagare. Men det är fortfarande fallet, att beviljandet av ett räntefritt lån till en jude rekommenderas som en handling av välgörenhet, medan det är föreskrivet att ränta skall utkrävas av en icke-jude. I själva verket anser många - om än inte alla - rabbinska auktoriteter, inklusive Maimonides, att man är skyldig att utkräva så mycket ränta som möjligt på ett lån till en icke-jude.
3. Borttappad egendom
Om en jude hittar föremål, vars ägare troligen är jude, åläggs upphittaren strängeligen att göra en positiv insats för att återlämna fyndet genom att offentligen tillkännage det. Däremot inte bara tillåts en judisk upphittare enligt Talmud och alla tidiga rabbinska auktoriteter att tillägna sig ett föremål, som tappats bort av en icke-jude, utan han eller hon förbjuds faktiskt att återlämna det! Några mycket tidiga rabbiner från första århundradet f.Kr. betecknade den här lagen som "barbarisk" och återlämnade borttappad egendom, som tillhörde icke-judar. Men lagen stod inte desto mindre kvar. I senare tider, när i de flesta länder lagar stiftades, som gjorde det obligatoriskt att återlämna borttappade föremål, instruerade de rabbinska auktoriteterna judarna att göra som lagarna befallde, som en handling av lydnad mot staten, men inte som en religiös plikt. Man skulle sålunda inte anstränga sig att upptäcka ägaren, om han troligen inte var jude.
4. Oärlighet i affärer
Det är en svår synd att att begå något slag av oärlighet mot en jude. Mot en icke-jude är det bara förbjudet att begå direkt bedrägeri. Indirekt sådant är tillåtet, om det inte finns risk för negativa reaktioner såsom fientlighet mot judar eller smädelser mot den judiska religionen. Det mönsterbildande exemplet är felaktig beräkning av priset vid ett varuköp.
Om en jude gör en felräkning, som är oförmånlig för honom själv, är det ens religiösa plikt att rätta honom. Om man kommer på en icke-jude med att göra samma slags fel, behöver man inte låta honom veta om det. Man säger bara, att man litar på hans beräkning och förebygger på det viset fientlighet, ifall han senare upptäcker sitt eget misstag.
5. Svindelaffärer
Det är förbjudet att bedra en jude genom att sälja eller köpa till ett orimligt pris. "Ni skall inte göra varandra orätt" heter det i 3 Mosebok 25:14 om sådana affärer. Men enligt Talmud gäller uppmaningen inte bedräger mot icke-judar.
6. Stöld och röveri
Att stjäla (utan våld) är absolut förbjudet - "även från en icke-jude", som det så trevligt uttrycks i Shulhan 'Arukh. Röveri (med våld) är strängt förbjudet, om offret är en jude. Men röveri från en icke-jude av en jude är inte förbjudet utan vidare utan endast under vissa omständigheter, såsom "när icke-judarna inte står under vårt styre", men det är tillåtet, "när de står under vårt styre". Rabbinska auktoriteter har lite skiljaktiga åsikter om de exakta detaljerna av de omständigheter, under vilka en jude får råna en icke-jude, men hela debatten rör sig bara om judars och icke-judars relativa styrka, snarare än om allmängiltiga överväganden om rättvisa och humanitet. Det här kanske förklarar, varför så väldigt få rabbiner har protesterat mot röveriet av palestinsk egendom i Israel: Det hade ju en överväldigande judisk makt bakom sig!
Icke-judar i landet Israel Förutom de allmänna lagar, som är riktade mot icke-judar har Halakhah speciallagar mot de icke-judar, som lever i landet Israel (Eretz Yisra'el) eller, i vissa fall, bara färdas igenom det. De här lagarna är utformade för att främja den judiska överhögheten i det landet. Den exakta geografiska definitionen av begreppet "landet Israel" har man disputerat mycket om i Talmud och den talmudiska litteraturen, och debatten har fort-satt i modern tid mellan olika nyanser av sionistopinion.
Enligt den maximalistiska åsikten omfattar "landet Israel" (förutom Palestina) inte bara hela Sinai, Jordanien, Syrien och Libanon, utan också avsevärda delar av Turkiet. Den vanligare minimalistiska uppfattningen (som på sin tid stöddes av Ben-Gurion) placerar den nordliga gränsen "bara" cirka halvvägs genom Syrien och Libanon, vid Homs' latitud. Men till och med de, som sålunda utesluter delar av Syrien-Libanon, är överens om att vissa speciella, diskriminerande lagar (fast mindre förtryckande än i själva landet Israel) kan tillämpas på icke-judarna i dessa trakter, därför att området ingick i Davids kungadöme. I alla talmudiska utläggningar omfattar landet Israel också ön Cypern.
Speciallagarna beträffande icke-judar i landet Israel står uppenbarligen i samband med den faktiska sionistiska politiken. Halakhah förbjuder judar att sälja fast egendom (åkrar och hus) till icke-judar. I Syrien får hus försäljas, men inte åkrar. Att arrendera ut ett hus i landet Israel till en icke-jude är tillåtet på två villkor: att huset inte användes till boende utan till magasinering och liknande, och att tre eller fler angränsande hus inte arrenderas ut på det sättet.
Förklaringen till dessa och liknande regler kan sökas hos Maimonides:
"Du skall inte låta dem slå läger på din mark, för om de inte äger land, så blir deras vistelse där bara tillfällig." Även en tillfällig närvaro kan endast tolereras, "när judarna befinner sig i främmande land, eller när icke-judarna är mäktigare än judarna", men "när judarna är mäktigare än icke-judarna, då får vi inte låta en avgudadyrkare bo ibland oss. Inte ens en tillfälligt bosatt eller kringresande handelsman får passera genom vårt land, om han inte accepterar våra föreskrifter, för det står skrivet: 'De skall inte få bo kvar i ditt land' (2 Mosebok, 23:33), det vill säga inte ens tillfälligt."
Det är således alldeles uppenbart - precis som Gush Emunims ledare och anhängare säger - att hela frågan om hur palestinierna skall behandlas, enligt Halakhah, helt enkelt är en fråga om judisk makt: Om judarna har tillräckligt med makt, då är det deras religiösa plikt att driva ut palestinierna! Alla de här lagarna citeras ofta av israeliska rabbiner och deras fanatiska anhängare. Så till exempel citerades högtidligen lagen om förbud mot att arrendera ut tre angränsande hus till icke-judar av en rabbinsk konferens 1979 för att diskutera avtalen i Camp Davis.
Konferensen förklarade också, att enligt Halakhah var redan det s.k. självstyre, som Begin var beredd att erbjuda palestinierna alltför liberalt.
Det är illa nog med de hittills nämnda speciallagarna, som riktar sig mot alla icke-judar i "landet Israel", men ännu värre är andra speciallagar, riktade mot de med forntidens kananéer (!) och amalekiter (!) identifierade palestinierna. De här nationerna måste enligt rabbiner med stort inflytande bland israeliska arméofficerare fullständigt utrotas, och de hänvisar till Talmud och den talmudiska litteraturen, som gång på gång upprepar Bibelns uppmaningar till folkmord (t.ex. i 5 Mosebok 20:16) med ännu större häftighet.
Det är i själva verket inte ovanligt, att soldater i reserven inkallas för att göra en tjänsteresa till Gaza-remsan för att få en "utbildande föreläsning", i vilken de underrättas om att palestinierna i Gaza "är som amalekiterna".
Bibelverser, som uppmanar till folkmord på midjaniterna ("Så dräp nu alla gossebarn och dräp alla kvinnor som har haft med mankön att skaffa!", 4 Mosebok 31:17) citerades högtidligen av en israelisk rabbin till rättfärdigande av massakern i Qibbiya. Det finns många liknande exempel på blodtörstiga rabbinska uttalanden mot palestinierna, grundade på de här lagarna.
Smädelser Under den här rubriken skulle jag vilja diskutera lagar i Halakhah, vilkas viktigaste syfte inte så mycket är att föreskriva en specifik anti-judisk diskriminering som att inplanta en attityd av hån och hat gentemot icke-judar.
Låt oss börja med några vanliga bönetexter! I ett tidigt avsnitt av den dagliga morgonbönen välsignar varje from jude Gud för att han inte gjort honom till en icke-jude (!). Detta följs av en välsignelse för att Gud inte har gjort honom till slav (!). En man måste därefter tillägga en välsignelse för att han inte har gjort honom till kvinna (!), medan en kvinna måste tillägga en välsignelse för att han gjort henne till något efter sitt behag (!)
I den dagliga bönen heter det också: "Vi måste prisa allas vår Herre för att han inte gjort oss som folken i andra länder, för de bugar sig för fåfänglighet och tomhet och ber till en gud, som inte kan hjälpa dem."
I Östeuropa var det tills rätt så nyligen en allmän vana bland judar att spotta på golvet vid denna punkt, som ett uttryck för hån och förakt. Det var emellertid inte en sträng skyldighet, och i dag iakttas sedvänjan endast av de frommaste judarna.
I det viktigaste avsnittet av vardagsbönen - de aderton välsignelserna - ingår en speciell förbannelse, som ursprungligen riktades mot judar som övergått till kristendomen, judiska kättare och kristna: "Må avfällingarna förlora allt hopp och alla kristna ögonblickligen förgås!"
Den här förbannelsen härrör från slutet av första århundradet, då kristendomen ännu var en liten, förföljd sekt. Någon gång före 1300-talet uppmjukades den efter viss påtryckning till: "Må avfällingarna förlora allt hopp och alla kättare ögonblickligen förgås!", en formulering som förekommer i mången nytryckt bönbok i dagens Israel.
Den föreskrivs också av många lärare i israeliska religiösa skolor, även om flera församlingar med anknytning till Gush Emunim har återgått till den första versionen.
Förutom de fastlagda dagliga bönerna måste en from jude läsa böner vid speciella tillfällen, och en del av dessa tillfälliga böner syftar till att ingjuta hat mot och förakt för alla icke-judar. Vi har tidigare nämnt den regel, enligt vilken den fromme måste uttala en förbannelse, när han går förbi en icke-judisk kyrkogård och välsigna Gud vid passerandet av en judisk sådan. En liknande regel gäller de levande. Sålunda måste en from jude prisa Gud, när han ser en stor judisk befolkning, men uttala en förbannelse vid åsynen av en stor icke-judisk sådan. Inte heller byggnader är undantagna. När en jude går nära förbi en bebodd icke-judisk bostad, måste han enligt Talmud be Gud förstöra den, och om huset ligger i ruiner, måste han tacka Hämndens Gud. (För judiska bostäder är reglerna givetvis de omvända.) Av praktiska skäl blev den här regeln under den klassiska judendomens tid begränsad till att gälla kyrkor och liknande kultplatser. Det blev också sed att spotta (vanligtvis tre gånger), när man fick syn på en kyrka eller ett krucifix.
Det finns också en serie lagar, som förbjuder en jude att visa uppskattning av icke-judar eller vad de gör, utom i sådana fall, då sådan uppskattning innebär en ännu större uppskattning av judar och deras gärningar. När exempelvis författaren Agnon intervjuades i den israeliska radion efter att i Stockholm fått mottaga Nobelpriset i litteratur, berömde han den Svenska Akademin, men skyndade sig att tillägga: "Jag har inte glömt bort, att det är förbjudet att berömma icke-judar, men här finns det ju en speciell anledning till mitt beröm: att de tilldelade en jude priset."
En viktig effekt av dessa och liknande lagar är den attityd, som skapas av att ständigt studera dem, ett studium som av den klassiska judendomen betraktas som en religiös plikt. Från sin tidiga ungdom lär sig sålunda en ortodox jude, att icke-judar kan jämföras med hundar, att det är en synd att berömma dem, och så vidare.
I själva verket har textböcker för nybörjare en värre effekt än Talmud och de stora talmudiska lagsamlingarna. En anledning härtill är, att sådana elementära texter ger mer detaljerade förklaringar, utformade för att påverka unga och outbildade sinnen.
Den mest populära av dessa texter, som i dag används i israeliska skolor, heter Utbildningens bok, författad av en rabbin i 1300-talets Spanien. I en klar och lättläst hebreisk stil förklarar den judendomens 613 religiösa förpliktelser, i den ordning, som de antas förkomma i den mosaiska lagen enligt dess talmudiska utläggning.
I paragraf 322 - om skyldigheten att hålla en icke-judisk slav i hela hans liv förslavad - ges följande förklaring: "Till grund för den här förpliktelsen ligger, att judarna är de bästa av hela människosläktet, skapade för att känna och dyrka sin Skapare och värdiga att ha slavar att betjäna sig." Och det hänvisas till 3 Mosebok 25:44-46, där det bland annat heter: "Men om du vill skaffa dig en verklig slav eller slavinna, så skall du köpa en sådan från hedningarna, som bor runt omkring er... Sådana skall förbli er egendom, och dem kan ni ha som slavar för evigt. Men bland era bröder skall ingen med hårdhet använda sin makt över den andre." I paragraf 545 förklaras den religiösa skyldigheten att ta ut så mycket ränta som möjligt vid lån av pengar till icke-judar: "Till grund för den här förpliktelsen ligger, att vi inte bör göra visa barmhärtighet mot andra än det folk som känner och dyrkar Gud... När vi avstår från att visa barmhärtighet mot andra, blir vår belöning från Gud lika stor som när vi visar barmhärtighet mot vårt eget folk."
Det måste betonas, att de ovan citerade förklaringarna fullt korrekt återger läran i Halakhah. Rabbinerna och judendomens lärda försvarare känner mycket väl till det. Därför försöker de aldrig argumentera mot dessa uppfattningar innanför det judiska samfundet och låtsas givetvis inte om dem utanför det. I stället talar de illa om varje jude, som drar upp det här temat inom hörhåll för icke-judar, och de gör luriga förnekanden, varvid tvetydighetens konst når sin höjdpunkt. Så till exempel konstaterar de i allmänna ordalag, vilken vikt judendomen lägger vid utövandet av barmhärtighet, men talar inte om, att därmed enligt Halakhah endast menas barmhärtighet mot judar.
Var och en som bor i Israel vet hur djupgående och omfattande dessa attityder av hat och grymhet mot alla icke-judar är bland de flesta israeliska judar.
I normala fall har de här attityderna dolts för världen utanför, men ända sedan grundandet av staten Israel, kriget 1967 och Begins framgångar, har en betydelsefull minoritet av judar, både i och utanför Israel, börjat visa dem mer och mer öppet.
På senare år har de omänskliga föreskrifter, enligt vilka slaveri är icke-judarnas "naturliga" lott offentligen citerats, till och med i israelisk TV, av judiska farmare, som exploaterar arabisk arbetskraft, i synnerhet barnarbetare. Ledare i Gush Emunim har citerat religiösa föreskrifter, som ålägger judar att förtrycka icke-judar, detta för att rättfärdiga försöken att lönnmörda palestinska borgmästare och för att ge gudomlig auktoritet åt deras egen plan att fördriva alla araber från Palestina.
Medan många sionister förkastar dessa ståndpunkter rent politiskt, är deras vanliga motargument baserade på opportunitetsskäl och judiskt egenintresse snarare än på humanismens och etikens allmängiltiga principer. De resonerar till exempel som så, att israelernas utsugning och förtryck av palestinierna har en tendens att korrumpera det israeliska samhället, eller att en utdrivning av palestinierna inte låter sig göra under de för närvarande rådande politiska förhållandena, eller att israeliska terrorhandlingar tenderar att isolera Israel internationellt. I princip delar emellertid praktiskt taget alla sionister - och då inte minst "vänster-sionisterna" - de djupgående, mot icke-judarna fientliga attityder, som den ortodoxa judendomen så ivrigt befrämjar.
Attityder till kristendomen och islam I det föregående gavs i förbigående flera exempel på de rabbinska attityderna till religionerna kristendom och islam, här skall vi bara sammanfatta dem.
Judendomen är genomsyrad av ett mycket djupt hat mot kristendomen, kombinerat med okunnighet om den. Den här attityden förvärrades tydligen genom kristna förföljelser av judar, men har till största delen inget samband med dem. I själva verket härrör den från en tid, då kristendomen ännu var svag och förföljd (inte minst av judarna), och den delades av judar, som aldrig hade förföljts av kristna eller till och med fått hjälp av dem. Sålunda blev Maimonides utsatt för förföljelser av almohadernas regim och flydde från dem först till det av korsfararna upprättade kungariket Jerusalem. Det ändrade emellertid inte hans åsikter det minsta. Den här negativa attityden till kristendomen är baserad på två huvudelement.
För det första på hat och illvilligt förtal mot Jesus. Enligt Talmud blev han av en behörig rabbinsk domstol dömd att avrättas för "avgudadyrkan" och förakt för den rabbinska auktoriteten. De mer folkliga redogörelserna - som den ökända Toldot Yeshu - är ännu värre, för utom de ovannämnda brotten anklagar de honom för "trolldom".
För det andra klassas - av teologiska skäl, mestadels rotade i okunnighet - kristendomen av den rabbinska läran som "avgudadyrkan". Detta grundas på en grov tolkning av de kristna dogmerna om "inkarnationen" (d.v.s. den speciella inkarnationen i Jesus av den från Gud emanerade Helige Ande) och "treenigheten" (Guds "treeniga" natur). Alla de kristna symbolerna och bildmässiga framställningarna betraktas som "avgudar" - även av de judar, som själva dyrkar bokrullar, stenar eller "heliga" mäns personliga tillhörigheter!
Judendomens inställning till islam är däremot relativt mild. Fastän Muhammed kallas för "galning", så förbleknar detta nedsättande epitet inför de tillmälen, som slungades mot Jesus. Man har heller inte ställt till med bokbål på Koranen som man gjort på Nya Testamentet. Den vördas visserligen inte, men behandlas som en vanlig bok. De flesta rabbinska auktoriteter är överens om att islam inte är avgudadyrkan.
Muslimer skall därför enligt Halakhah inte behandlas värre än vanliga icke-judar, men heller inte bättre.
Återigen kan Maimonides tjäna som exempel. Han var som nämnts Saladins personlige läkare och utnämndes på dennes order till överhuvud över Egyptens alla judar. Ändå gäller det förbud han föreskriver mot att rädda en icke-judes liv i lika mån muslimerna.
Politiska konsekvenser Den klassiska judendomens envist negativa attityder till icke-judar har starkt påverkat dess anhängare, de ortodoxa judarna, och de som kan betraktas som dess efterföljare, sionisterna. Genom de senare påverkar den också staten Israels politik, som efter 1967 i högre grad bestämts av ideologiska överväganden än av det mera kyligt uppfattade imperialistiska intresset. Denna ideologiska påverkan brukar inte uppmärksammas av utländska experter, som har en benägenhet att ignorera eller förringa den judiska religionens inflytande på den israeliska politiken.
I själva verket förorsakas fler israeliska regeringskriser av religiöst betingade uppfattningar än av något annat. Det utrymme som i hebreisk press ägnas åt de ständiga grälen (ofta om triviala ting) mellan de olika religiösa grupperna eller mellan de religiösa och de icke-religiösa är större än det som ägnas åt varje annat ämne, utom i tider av krig eller säkerhetsrelaterad spänning.
När jag skriver detta (i början av augusti 1993), är några av de ämnen, som diskuteras i den hebreiska pressen, de följande: huruvida i strid dödade soldater, som är söner till icke-judiska mödrar, skall begravas i ett segregerat område på israeliska militära kyrkogårdar, huruvida judiska begravningsbyråer, som har monopol på begravningen av alla judar utom kibbutz-medlemmar, skall få fortsätta med att omskära liken efter icke omskurna judar innan de begravs, eller huruvida importen till Israel av kött från icke-rituellt slaktade djur skall förbjudas även officiellt. Det finns många fler ämnen av detta slag, som är av mycket större intresse för den israelisk-judiska allmänheten än låt oss säga förhandlingarna med palestinierna och Syrien.
De försök, som gjorts av några israeliska politiker att bortse från den judiska ideologins inverkan på skeendet och endast beakta Israels rent imperialistiska intressen, har lett till ödesdigra resultat. I början av 1974, efter det partiella nederlaget i det så kallade Yom Kippur-kriget, hade Israel ett vitalt intresse av att stoppa PLO:s förnyade inflytande (organisationen hade då ännu inte erkänts av arabstaterna som palestiniernas enda legitima representant). Den israeliska regeringen hade tänkt ut en plan för att stärka det då rätt betydande jordanska inflytandet på Västbanken.
När kung Hussein ombads lämna sin medverkan, krävde han något påtagligt i gengäld. Det beslöts då, att hans viktigaste supporter på Västbanken, shejk Jabri i Hebron, skulle arrangera en bjudning för områdets bemärkta personer på gården till hans palats i Hebron med anledning av kungens födelsedag. Som inledning till en kampanj för Jordanien skulle jordanska flaggor hissas. Men de religiösa bosättarna i det närbelägna Kiryat-Arba, ännu bara en handfull vid den tiden, fick höra talas om planen och hotade premiärministern Golda Meir och försvarsministern Moshe Dayan med kraftfulla protester. Att hissa en icke-judisk stats flagga innanför gränserna för "landet Israel" kränker, menade de den heliga princip, enligt vilken allt det här landet "tillhör" judarna och inga andra.
Eftersom den här principen accepteras av alla sionister, måste regeringen böja sig för deras krav och beordra shejk Jabri att inte hissa några jordanska flaggor. Jabri, som blev djupt förödmjukad, inställde då bjudningen, och vid Arabförbundets möte i Fez kort därefter röstade kung Hussein för att erkänna PLO som palestiniernas enda representanter. För huvuddelen av den israelisk-judiska allmänheten påverkas de pågående förhandlingarna om "autonomi" likaledes mera av sådana judiska ideologiska överväganden än av några andra.
Slutsatsen av de här reflexionerna om israelisk politik mot bakgrunden av en analys av den klassiska judendomen måste bli den, att varje analys av Israels sätt att bedriva politik, som inte betonar betydelsen av dess unika karaktär som "judisk stat", måste bli felaktig. Särskilt är den lättvindiga jämförelsen av Israel med andra fall av västlig imperialism eller med nybyggarstater inkorrekt. Under apartheidpolitiken var landet Sydafrika officiellt uppdelat i 87 %, som "tillhörde" de vita och 13 %, som officiellt sades "tillhöra" de svarta. Dessutom upprättades några officiellt oberoende "bantustanrepubliker". Men "den judiska ideologin" kräver, att ingen del av "landet Israel" kan erkännas tillhöra icke-judar, och att inga suveränitetstecken, såsom jordanska flaggor, får officiell tilllåtelse att hissas. Principen om "återköp av landet" kräver i sin yttersta konsekvens, att hela landet och inte bara låt oss säga 87 % i sinom tid kommer att "återköpas" det vill säga få judiska ägare. "Den judiska ideologin" förbjuder den mycket bekväma form av imperialism, som var känd redan av romarna, praktiserad av så många världsliga imperier och bäst formulerad av lord Cromer: "Vi styr inte Egypten, vi styr styresmännen i Egypten." Den tillåter inte ett sådant erkännande, inte ens en skenbart respektfull attityd till "icke-judiska styresmän inom "landet Israel".
Hela apparaten av lydkungar, sultaner, maharadjor och hövdingar eller, i modernare tider, av lydiga diktatorer, så bekväm i andra fall av imperialistisk hegemoni, kan inte utnyttjas av Israel inom det område, som anses utgöra en del av "landet Israel". Härav följer, att de farhågor, som palestinierna ofta ger uttryck, nämligen att de skall bli erbjudna ett Bantustan, är fullkomligt grundlösa. Endast om många judars liv går till spillo i ett krig, är en judisk reträtt tänkbar. Vad som inte är möjligt, så länge som Israel förblir en "judisk stat", det är att det skulle bevilja en skenbar suveränitet eller ens någon form av verkligt självstyre åt icke-judar inom "landet Israel" av enbart politiska skäl. För något sådant är Israel en alldeles för egenartat exklusiv stat.
Man kan på goda grunder misstänka, att "den judiska ideologin" inte bara påverkar israelisk politik utan också en viktig del, kanske de flesta, av judarna "i förskingringen". Medan det faktiska förverkligandet av målen för denna ideologi är beroende av ett starkt Israel, beror detta i sin tur mycket på det stöd som judarna "i förskingringen", speciellt i USA, ger till Israel. Den bild av dessa judar och deras attityder, som icke-judar bibringats, stämmer inte alls med den beskrivning vi ovan gett av den klassiska judendomens attityder. Denna olikhet är tydligast i engelsktalande länder, där de största förfalskningarna av judendomens verkliga ansikte regelbundet inträffar. Situationen är värst i USA och Kanada, de båda stater, vilka allra starkast stödjer den israeliska politiken, även när den som allra mest påtagligt kränker icke-judarnas mest elementära mänskliga rättigheter.
USA:s stöd åt Israel, när det granskas i sina konkreta detaljer, kan inte tillfredsställande förklaras endast som en följd av amerikanska imperialistiska intressen. Det starka inflytande, som det organiserade judiska samfundet utövar i USA till stöd för all israelisk politik, måste också tas med i beräkningen, om man skall kunna förklara USA:s politik i Mellanöstern. Det fenomenet är ännu mer märkbart i fallet Kanada, vars intressen i Mellanöstern inte kan anses vara betydande, men vars lojala hängivenhet för Israel är ännu större än USA:s. I båda länderna (liksom i Frankrike, Storbritannien m.fl. stater) stöder judiska organisationer Israel med ungefär samma lojalitet, som kommunistpartierna så länge visade Sovjetunionen. Också många judar, som verkar vara aktiva i försvaret av mänskliga rättigheter och som lägger sig till med avvikande åsikter i andra frågor, uppvisar, i fall som berör Israel, en märklig grad av totalitärt sinnelag och ställer sig i första linjen för att försvara all dess politik.
Det är ganska väl känt i Israel, att den chauvinism och fanatism, som visas av organiserade judar "i förskingringen" när det gäller att stödja Israel, är mycket större än den som visas av den vanlige israeliske juden. Den här fanatismen är speciellt utpräglad i Kanada och USA, men på grund av USA:s ojämförligt mycket större betydelse, skall jag koncentera mig på det senare landet. Man bör emellertid lägga märke till, att det också finns judar, vilkas åsikter om den israeliska politiken inte skiljer sig från andra samhällsmedlemmars (med vederbörlig hänsyn tagen till faktorer som geografi, inkomst, social ställning och så vidare).
Hur kommer det sig nu, att vissa amerikanska judar ådagalägger en ibland extrem chauvinism och andra inte? Vi kan börja med att lägga märke till den sociala och därmed också den politiska betydelsen av judiska organisationer, som ju är mycket exklusiva: icke-judar får av princip inte bli medlemmar. (Den här exklusivismen står i roande kontrast till deras iver att fördöma den minsta lilla icke-judiska klubb, som vägrar släppa in judar.)
Man kan utgå ifrån, att så kallade "organiserade judar", som tillbringar större delen av sin fritid i sällskap med andra judar, upprätthåller exklusivismen och slår vakt om den klassiska judendomens attityder till icke-judar. Under nuvarande omständigheter kan de inte ge öppet uttryck åt sin negativa inställning till icke-judar i USA, som ju utgör 97 % av befolkningen. De kompenserar sig för det, när de uttrycker sin verkliga inställning genom att stödja "den judiska staten" och den behandling, som icke-judarna får av den i Mellanöstern.
Hur kan vi då förklara den entusiasm, som så många amerikanska rabbiner visat till stöd för låt oss säga Martin Luther King, jämfört med deras brist på stöd för palestiniernas rättigheter, ja, till och med för deras individuella mänskliga rättigheter? Hur kan vi förklara den skriande motsägelsen mellan den klassiska judendomens negativa inställning till icke-judar (innefattande regeln att deras liv inte får räddas utom i judiskt egenintresse) å ena sidan, och USA-rabbinernas och de organiserade judarnas stöd för de svartas rättigheter? När allt kommer omkring, så är ju de flesta svarta i USA icke-judar.
Förklaringen till denna skenbara motsägelse är inte så svår att finna.
Man bör komma ihåg, att judendomen, speciellt i sin klassiska form, är totalitär till sitt väsen. Anhängarna till andra totalitära ideologier i vår tid uppförde sig inte annorlunda än organiserade judar i USA.
Stalin och hans anhängare tröttnade aldrig på att fördöma diskrimineringen av svarta i USA eller Sydafrika, inte minst när de värsta brott mot mänskligheten begicks av hans egen regim. Den sydafrikanska apartheidregimen var outtröttlig med att fördöma de kränkningar av mänskliga rättigheter, som begicks av kommunistiska eller andra regimer i Afrika.
Många andra exempel skulle kunna anföras.
Stödet för demokrati eller mänskliga rättigheter är ett rent bedrägeri, om det inte börjar med självkritik och stöd för de mänskliga rättigheterna, när de kränks av den egna gruppen. Varje judiskt engagemang till stöd för mänskliga rättigheter, som inte också innefattar stöd för de icke-judars mänskliga rättigheter, som ideligen kränks av den "judiska staten" är precis lika falskt och bedrägligt som stalinisternas stöd för de svartas rätt.
Den skenbara entusiasm, som visades upp av amerikanska rabbiner eller av de judiska organisationerna i USA på 50- och 60-talen till stöd för de svarta i Södern, var enbart motiverad av det judiska egenintresset, precissom det stalinistiska stödet till samma svarta. Syftet var i båda fallen att fånga in det svarta samfundet politiskt, i det judiska fallet för att vinna dess stöd för Israels politik i Mellanöstern.
Det verkliga test, som judar både i Israel och "i förskingringen" ställs inför, är därför testet på deras självkritik, som måste innefatta det judiska förflutna. Den viktigaste delen av en sådan kritik måste vara en ingående och ärlig konfrontering med den judiska inställningen till icke-judar.
Detta är precis vad många judar med all rätt kräver av icke-judar: att konfrontera sitt eget förflutna och därigenom bli medvetna om den diskriminering och förföljelse, som drabbat judarna.
Under de senaste 40 åren är antalet icke-judar, som dödats av judar vida större än det antal judar, som dödats av icke-judar. Omfattningen av den förföljelse och diskriminering, som icke-judar utsatts för av den israeliska staten med stöd av judarna "i förskingringen" är också enormt mycket större än det lidande, som judar utsatts för av fientliga regimer.
Fastän kampen mot antisemitism (och alla andra former av rasism) aldrig bör upphöra, så är kampen mot judisk chauvinism och exklusivism, som måste innefatta kritik av den klassiska judendomen, nu av lika eller ännu större betydelse.