"Antisemitism"

 

Få ord har en så laddad innebörd som ordet "antisemitism".

Enligt judarna och deras försvarare skall "antisemitism" vara ett delfenomen av vanlig rasism, men en speciellt antijudisk variant, som därför förtjänar ett eget namn. Ofta säger man - för att just poängtera denna exklusivism - att man är emot "rasism och antisemitism".

Detta speciellt antijudiska fenomen är enligt Per Ahlmark & Co närmast att likna vid ett sjukdomstillstånd där stackars judar - helt utan grund - blivit offer för vidskepelse, förtal och regelrätta våldsutbrott. Man brukar t.o.m. tala om att det finns "antisemitism" där det inte längre finns judar, för att visa att detta antijudiska beteendes irrationalitet. Ofta brukar Polen efter andra världskriget anges som exempel, då detta land påstås vara i det närmaste judebefriat men där ändå många polacker bär på "antisemitiska" föreställningar om judisk makt.

För judendomens kritiker framkommer dock ordet "antisemitism" som ett invektiv judarna använder för att försöka kriminalisera sina politiska motståndare och på så sätt tysta debatten om sådant judar tycker är obehagligt att diskutera. Tekniken går ut på att först, genom år av propaganda och upprepanden, bygga upp en imaginär föreställningsvärld hos vanligt folk om vad "antisemitism" innebär; man refererar till rasism, hämnd, avundsjuka, mass-slakt - "pogromer", tortyr, inkvisitioner, gaskamrar och brännugnar - och hoppas sedan kunna återkalla dessa hemska inre bilder och därmed en avsky mot den person eller företeelse man stämplar som "antisemit" eller "antisemitisk". Ett känt knep för demonisering av motståndarna.

Våra medier brukar inte vara sena med att påpeka och kritisera det systematiska bruket av begreppet "kontrarevolutionär", som användes i de kommunistiska staterna för att avfärda kritiker till det systemet. Med en liknande teknik av frammanande av negativa bilder kopplade till självaste ordet "kontrarevolutionär" kunde det kommunistiska systemets förespråkare rätt och slätt avfärda sina kritiker utan behov av argument.

Ett sådant förhållningssätt är tydligen fundamentalistiskt, intolerant och antipluralistiskt när det användes i de kommunistiska staterna mot det kommunistiska systemet äkta och påstådda dissidenter, men är tydligen ett helt accepterat förhållningssätt om det används mot judendomens kritiker.

 

Vi uppmanar dock att man först lyssnar på budbäraren innan man försöker kapa huvudet av honom. Att man försöker se igenom de känslomässiga ridåerna som byggts upp inom en mot sådant som kan vara tabubelagt och obehagligt att gå in på.

Radio Islam brukar säga att "antisemiter" inte är de som hatar judar - utan de som judar hatar, och det är nog något som ligger närmare sanningen.

 

***

Judiska inkonsekvenser

 

En intressant aspekt av "antisemitism"-debatten är att det mycket handlar om vem som säger något. Vi har tidigare redovisat mängder av citat som om voro de myntade av Radio Islam genast skulle vara "antisemitiska", men när de nu är yttrade av ledande judar anses helt godtagbara och rumsrena.

Denna diskrepans visar på det absurda i att använda sig av ett sådant begrepp som "antisemit"/"antisemitism".

Vi ger här några andra illustrativa exempel för att visa denna judiska diskrepans som gör att judar får säga saker som kan betraktas som "antisemitiska" medan icke-judar måste vara tysta, då ett liknande uttalande från dem kan leda till förföljelser och allmänt obehag.

När det exempelvis gäller den judiska skämtartraditionen och de judiska skämten infaller en intressant situation. Innehållet i dessa judiska judeskämt är ofta av en ganska rå karaktär och går ut på att judar är gnidna och fräcka. Det är dock helt godkänt att judar själva får dra dessa vitsar, men skulle en icke-jude göra det är risken stor att skämtet betraktas som antijudiskt "baserat på antijudiska fördomar" och därmed "antisemitiskt". 

I Judisk Krönika, nr.2-1989, skriver man apropå en recension av en bok med judiska vitsar skriven av bl.a. juden Salomon Schulman:

"Hade en del av dem berättas av en icke-judisk bekant till oss, hade vi förmodligen omedelbart brutit bekantskapen."

Men när Schulman drar dessa skämt är det OK, även om Schulman själv "är väl medveten om att gränsdragningen mellan ett antisemitiskt skämt och en judisk vits kan var mycket diffus".

 

För att inte tala om den amerikansk-judiska rap-gruppen "Two Live Jews", en grupp som brukade spelas i den judiska närradion i Stockholm, "Radio Shalom", förr i tiden. Deras judiska raptexter lever upp till alla "antijudiska fördomar", men den judiska närradion spelade glatt upp dem och såg dem som en frisk judisk fläkt.

 

Skulle en icke-judisk grupp dock gör en text liknande "Two Live Jews", låter protesterna inte vänta på sig. Michael Jackson fick exempelvis stora problem med texten till sin skiva "HIStory" där han mitt i en av låtarna sjöng de fatala två orden "Jew me". Något de amerikanska judarna tyckte var alldeles förfärligt hemskt eftersom de genast drog igång en kampanj mot artisten. Ställd inför detta försökte Jackson blidka judarna genom att tillkännage att den "antisemitiska" versen skulle elimineras från låten och att de framtida CD-skivorna som trycks upp skulle att innehålla en ursäkt för det fruktansvärda som inträffat. Till sitt försvar från påhoppen hävdade Jackson fegt att han alltid haft många judiska vänner och nämnde raskt den judiska filmtrion Steven Spielberg, David Geffen, och herr Katzenberg som sina nära och kära.

 

***

 

Judarna upprörs ofta av s.k. "judekarikatyrer" och bilder med ett "antijudiskt tema". Hela den s.k. "Hillersbersgdebatten" år 2001 handlade om man får göra teckningar som judarna kan tolka som antisemitiska eller inte. 

 

Ett belysande exempel från bildens värld är den bild intill som tillskickats Radio Islam från någon anti-judisk sympatisör och som anspelar på den judiske demonregissören Steven Spielberg med den skämtsamma ordleken "Judassic Park".

En sådan bild, skulle, om den publicerades bland vårt material, genast avfärdas som ondsint "antisemitisk". Döm därför av vår förvåning när vi ser hur Judisk Krönika något år senare använder sig av precis samma typ av bild- och ordlek på omslaget till sitt nummer 6, av tidningen för år 1997, där man gjort om Spielberg till en dinosaurie i profil med undertexten "Judaic Park"!

F.ö. används bilden för att illustrera tidningens artikel om judar och Hollywood, med den arroganta artikeltiteln "Judar styr Hollywood - So what?".

Karikatyr inskickad till Radio Islam från en sympatisör.

 

Omslag till tidskriften Judisk Krönika, nummer 6, 1997, (som bl.a. gör reklam för artikeln "Judar styr Hollywood - So what?).

 

***

Judar överdriver antisemitismen

 

"Some people go around smelling after anti-Semitism all the time", skrev en gång författaren George Orwell i ett brev till en vän. Orwell skrev vidare: "More rubbish is written about this subject than any other I can think of."

 

Det finns i det judiska kynnet ett inbyggt intresse av att se fiender överallt, och även när situationen är relativt under kontroll för dem, ändå ständigt lamentera över sin situation och onda "antisemiters" tilltag. 

 

Den judiske författaren Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 109):

"Många gånger vid en svårförklarlig eller oförklarlig händelse kan resonemanget bli att misstänksamheten tittar fram hos mig och får näring. Judeaversion blir ett tänkbart alternativ och en sannolik förklaring."

 

 

Den judiske journalisten och författaren Göran Rosenberg talar i en intervju i Judisk Krönika, nr.4-1996, om att det finns "hos oss judar en överkänslighet" i frågan om Israel, Israelkritik och antisemitism och han varnar sina judiska fränder "för att se antisemiter bakom varje buske". 

 

Eller som Joseph Aaron, redaktör för Chicago Jewish News, som i den israeliska tidningen Jerusalem Post i en artikel, publicerad på Internet 3/7-2000, talar om vad han kallar "The bogeyman phenomenon". "Bogeyman" skall man veta är den amerikanska skräckmyt man skrämmer upp barnen med, liknande våra forna tiders troll och vettar.

Joseph Aaron skriver om vad han på engelska kallar för "bogeyman Judaism", som en ny gren av judendomen som finns bredvid de tidigare kända grenarna ortodox, konservativ och reform judendom. Vi citerar här ett längre del av Aarons artikel (understrykningar av Radio Islam):

"Many of us panicked about Haider [nationalistledaren Jörg Haider i Österrike, Radio Islams anmärkning] because of what I call bogeyman Judaism.

You have your Orthodox Judaism, your Conservative Judaism, your Reform Judaism, and your bogeyman Judaism.

Most of us are most committed to the bogeyman branch because the motto is so simple:

Everyone scares us. Everyone is a threat. Some nut or kook comes along and we exaggerate it, drawing parallels where there aren't any. Bogeyman Judaism has cost us a lot, not only because it diverts our energy from the important issues at hand, but because it results in a fear that shakes us to the core.

It teaches us to hate for no reason. Hatred harms not only the person it is directed at but the person directing it.

This fear causes disunity in the Jewish world. We spend so much time hating those we wrongly perceive as a threat, we get used to being paranoid, and pretty soon the Austrian politician who you hate becomes the Jew who is different from you whom you hate. 

I'm not suggesting we don't have enemies. But we have a lot more bogeymen than we have enemies.

When we constantly focus those who threaten us, we fail to catch the evil in our own house. It is frightening that so many important government officials in Israel are under indictment or under investigation for a wide array of crimes.

[...]

And yet most Jews, especially those who panicked when Haider got all those votes, not only ignore this Israeli misconduct, they get mad when anyone talks about it.

We are afraid of bogus threats, but ignore real ones."

 

Kommentarerna i Joseph Aarons artikel är osedvanligt ärliga för att komma från en jude och tangerar flera ämnen som vi här berört. Ingen ytterligare kommentar behövs.

 

Flera ledande judiska företrädare har gått så långt att de tillstår att judisk fortlevnad lever i symbios med det "antisemitiska" hotet. Enligt denna logik, är det detta hot som gör att judar fortsätter definiera sig som judar och undviker assimilation till värdfolken.

Juden Leo Wertheimer skrev i "Der Judenhass und die Juden", 1918:

"Antisemitismen är judarnas räddande ängel, som kraftfullt sörjer för att judarna förblir judar. [...] Antisemiterna har skapat det judiska medvetandet hos många judar som inte vill vara judar."

Och professor Jeshua Goldmann, vid den Världssionistiska Organisationens möte i Israel, 30/12-1964, citerad i "Israel - Traum und Wirklichkeit" av Dr. Franz Scheidl, Wien, 1962, (sid. 18):

"Den största faran för judendomen och den judiska enigheten är den bristande antisemitismen."

 

Av samma kunskap följer tanken att det ligger i judendomens intresse att påvisa "antisemitiska" hot lite varstans för att på så sätt piska in judarna i ledet. Man kan t.o.m. hårdra att det inom judarnas ledande skikt idag medvetet talas överdrivet om olika "antisemitiska" hot med det bakomliggande syftet att påverka den judiska massan att sluta sig mot den icke-judiska omgivningen och bibehålla sin judiska karaktär.

DN, 22/10-1995. Alla som kritiserar den judiska religionen kallas för "antisemiter", oavsett om de är judar själva eller ej. Uttrycket har inget värde idag eftersom 99.99 % av världens befolkning (alla icke-judar och majoriteten av judarna) anklagas för att vara "antisemiter".

 

***

 

"Antisemit"-knepet

 

När judar är i trängda lägen, när de märker att de avslöjats med att ha gjort något komprometterande eller att någon har påvisat att även "de utvalda" kan ha svarta fläckar, finns det ett halvgammal judiskt knep att ta till.

Vi kallar det "antisemitism"-knepet och det går helt sonika ut på att anklaga antagonisten, den som har avslöjat en - för "antisemitism". I tider då judar sett till att ge denna term en liknande värdeladdning som termen "antikrist" eller "hedning" under Inkvisitionens dagar, brukar de flesta opponenterna därefter tystna av rädsla för att evigt brännmärkas.

I Sverige har vi idag flera exempel på hur de svenska judarna använder sig av detta knep:

Francois Bronett, den framlidne Circus Scott-direktören, använde det på DN-Debatt när han gick till attack mot Ny Demokrati. Orsaken var att de i sin politiska kampanj påpekat hur han skattetrixade för att slippa betala skatt till Sverige.

Finanshajen Gabriel Urwitz, gjorde likaså, också på DN-Debatt, när han utpekades som en av de huvudansvariga för bankkrisen. Om detta har vi skrivit en artikel "Gabriel Urwitz använder ett beprövat knep". Urwitz såg massmedias utpekande av honom som antisemitiskt.

När Sigvard Marjasin avslöjades som en fifflare som klippte kvitton och fraterniserade - och tjänade pengar - ihop med Siewert Öholm, ryckte den senare ut (f.ö. en sedan länge känd "Israelvän") till sin judiske väns försvar och anklagade medierna för antisemitism och stämningar från 30-talet, syftande på nazisternas judeförföljelser. Att den sionistiske juden Marjasin t.o.m. deltagit i judarnas krig mot palestinierna i självaste Palestina på 1940-talet, har vi påpekat i artikeln "Palmekommissionen - ledd av en judisk krigsförbrytare".

Författaren Lars Gustafsson, konverterad till judendomen sedan ett antal år tillbaka, har tidigare uppmärksammats av Radio Islam då vi skrev om "Lars Gustafssons rasism". Våren 2000 skrevs en kritisk recension i en landsortstidning, av en bok herr Gustafsson skrivit. Istället för att i sak bemöta kritiken, sprang Gustafsson till Svenska Dagbladet, där han länge härjat och således etablerat sig, och fick igenom en absurd artikel på tidningens ledarsida där den kritiske recensenten anklagades för "antisemitism". Jan Guillou, beskrev Gustafssons tillgrepp i en krönika i Aftonbladet (18/9-2000) och hur "Lars Gustafsson kopplade antisemitgreppet på sin kritiker."

 

Detta judiska knep urspringer inte från en naturlig judisk paranoia mot osynliga och synliga fiender, utan från en medvetande att "antisemit"-knepet är effektivt och gör att man kan framhärda sina ståndpunkt utan att behöva argumentera för sin sak.

 

Jan Guillou skriver ett läsvärt bidrag till boken "Inshallah - konflikten mellan Israel och Palestina" (Ordfront Förlag, 2001) under rubriken "Antisemitism som vapen". Guillou beskriver hur Palestina-debatten i Sverige efter den israeliske premiärministern Menachem Begins makttillträde 1977 ändrade karaktär (sid. 305-306):

"Diskussionen i den stora sakfrågan var därmed över. Således inleddes en helt ny fas, där vi på sätt och vis befinner oss än idag. Israels propagandister övergick till att enbart diskutera antisemitism och hävdade att alla som kritiserade Israel vara antisemiter."

Guillou skriver vidare (sid. 306):

"I mer än tjugo år har Israels försvarare bitit sig fast i antisemitismen som enda ämne. Eller för att utrycka saken mer direkt, de har dödat all form av intellektuellt samtal genom att bara tala om antisemitism och tillbakavisa varje utslag av kritik mot Israel med hjälp av den anklagelsen."

 

Sid. 309:

"[...] det är en annan sak när motparten drar sig undan varje form av samtal och enbart talar om antisemitism, om Hitler, om Förintelsen och om det vi aldrig får glömma. Då är diskussionen i Palestinafrågan dödad, vilket är avsikten. [...] Diskussionen om Palestinafrågan har [...] inte förändrats i Sverige. Det är fortfarande antisemitism som gäller, det vill säga diskussionssabotage."

Guillou avfärdar denna teknik som brukas av "dessa antiintellektuella propagandister" (sid. 310):

"[...] att så stor ansträngning fortfarande läggs ned på denna propaganda visar ändå hur central den är i Israelförsvararnas föreställningsvärld. Vad som än händer i Israel och dess ockuperade territorier vägrar dessa människor att släppa ifrån sig den enda frågan där de aldrig kan få mothugg."

 

Bild från Judisk Krönika, nr.1-1984, som visar hur judiska ungdomar från den officiella judiska organisationen SJUF - Skandinaviska Judiska Ungdoms Förbundet - demonstrerar i Malmö bl.a. under parollerna "antisionism = antisemitism" och "antisionism är nynazism". Observera att dagens och framtidens judiska ledare i Sverige börjar sin aktivism i och rekryteras från just SJUF.

 

Det finns inga gränser för vad som kan kallas för "antisemitism". Judarna låtsas ofta som om det inte är antisemitiskt att kritisera sionismen och staten Israels officiella politik, bara man gör det på rätt sätt och inte använder "antisemitiska stereotyper". Dock är det bara struntprat då t.o.m. Israels representant vid antirasistkonferensen i Durban i september 2001, Mordechai Yedid, (enligt Jerusalem Posts Internet version, 4/9-2001) inför konferensens auditorium sade att "anti-Zionism, the denial of Jews the basic right to a home, is nothing but anti-Semitism, pure and simple".

Samma attityd som rapporterades om redan 1970 då en representant för Israels religionsministerium fick frågan: Är alla Israelkritiker antisemiter?

Han svarade:

"Ja, det är de, av två skäl.: 1. Deras underliggande motiv är alltid antisemitiska, 2. Deras kritik riktar sig mot Israel och dess befolkning, d.v.s. mot judar, alltså är den antisemitisk."

(Se tidskriften "Konkret", januari 1969.)

Även Per Ahlmark har skrivit i sin bok "Vänstern och Tyranniet", från 1994 (sid. 93-94):

"Om man hävdar att sionism är rasism utan att samtidigt påstå att amerikansk eller rysk nationalkänsla är rasism, är man antisemit."

Man skall då komma ihåg att en "antisemit" enligt Ahlmark är en person som är pestsmittad och som skall förvägras all möjlighet att få delta i den offentliga debatten, och därigenom förvägras bruka sina grundläggande demokratiska rättigheter.

Politikern Per Gahrton kommenterade detta beteende i en intervju i Radio Islam, återgiven i Ahmed Ramis bok "Vad är Israel?":

"Det finns inga argument och ingen kritik som kan framföras utan att det stämplas som antisemitism."

"Men saken är ju att sionisterna i Israel ofta är ärliga [...]. De säger vad de har för avsikter. De erkänner att de diskriminerar palestinier, men de anser att de har rätt att göra det eller de struntar kanske t o m i om det är moraliskt rätt eller ej, därför att de håller på sin sak. Medan deras uppbackare i Sverige försöker helt förneka den råa och fula sidan av sionismen och går då alltså så långt att det som sionisterna själva säger i Israel, det får man inte referera i Sverige, för då är man antisemit. Det blir givetvis absurt."

 

Per Gahrton skriver i sin bok "Kampen om Palestina" (Prisma-debatt, 1970) om reaktionerna på att han i sina skrifter och debattartiklar försökte få fram den arabiska versionen av Palestinakonflikten - argument och fakta som fram tills dess varit helt nedtystade (sid. 15):

"Mina artiklar med 'arabernas syn på saken' började dugga i tidningsspalterna. Det blev radio- och TV-framträdanden. Och reaktionerna lät inte vänta på sig. Stämpeln applicerades: proarab. Och på sedvanligt vis följde en komparativ slutledning: proarab - antiisrael - antisemit - judehatare!" 

 

I sin bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976, sid. 128), återger Jan Guillou en artikel han skrev i Aftonbladet (7/1-1971):

"[...] om Ahlmark och de andra liberalerna och hela det gamla vanliga. Om att dom inte ens slutar insinuera att man skulle vara antisemit så fort man talar om exempelvis [israelisk] expansionism."

 

Men den judiske anklagelsen om "antisemitism" kan i princip rikta sig mot alla företeelser som på något sätt går judarna emot. Den judiske författaren och kritikern Norman G. Finkelstein, skriver i sin bok "The Holocaust Industry" (citerad i "Ordfront Magasin", nr.1-2/2001):

"För att aggressivt försvara sina korporativa och klassmässiga intressen klassificerade de judiska eliterna all opposition mot deras nya konservativa politik som antisemitisk. Så hävdade ADL-ledaren Nathan Perlmutter att 'den verkliga antisemitismen' i Amerika bestod av det som 'eroderade judiska intressen'."

 

Även religiös kritik av de judiska religiösa skrifterna blir oftast avfärdat som "antisemitism". Det judiska ramaskri som både utbröt mot Radio Islams genomgång av grymheter i judendomens Gamla Testamente, för att bara nämna religionsprofessor Jan Bergman, den s.k. "Bergman-affären" och attackerna på Eva Moberg för hennes kritiska genomgång av (det judiska) Gamla Testamentet i Ordfront Magasin, nr.1-2000 - illustrerar denna judiska intolerans.

Politikern Per Gahrton kommenterade detta i samma intervju i Radio Islam, också återgiven i Ahmed Ramis bok "Vad är Israel?":

"Antisemitism är om man särbehandlar, diskriminerar och förföljer människor enbart på den grundvalen att de har en viss etnisk bakgrund. Det har ingenting att göra med vilka åsikter man har om den judiska religionen. Jag måste ha rätt att vara kritisk mot den judiska religionen."

"De [religionerna] kan vara föremål för debatt, men man är inte antisemit för att man diskuterar den judiska religionen. Då får vi ju stänga våra teologiska fakulteter omedelbart. De kan inte bedriva någon verksamhet."

 

***

Orsaken till "antisemitism"

 

I det eviga judiska tjatet om "antisemitism" finns det sällan en egentlig analys av orsakerna. I alla fall inte i de publikationer som är avsedda för en bredare publik och som mer har karaktären av propagandaverk och som saknar någon egentlig analys av "antisemitismens" grunder mer än löjligt mystifierande.

Judarna borde ju någon gång, tycker man, försöka göra en ärlig analys av varför de till och från i historien bemöts av kritik, antipati och även hat.

Är det alltid - som judarna hävdar - fel på deras motståndare, oavsett vilken historisk epok vi talar om och oavsett antagonisternas etniska tillhörighet och nationalitet?

Hur kommer det sig att judar för eller senare lyckas samla på sig antipati vare sig det är i Europa eller Asien, Amerika och Sydamerika? Finns det inte någon grund i denna antipati som står att finna i det judiska beteendet, någon fundamental defekt i deras beteendemönster som gör att de förr eller senare får problem?

Precis som någon som märker att alla som möter den vänder sig bort med grimaser av äckel och avsmak, till slut själv börjar undra om han eller hon har dålig andedräkt, obehaglig kroppsodör eller om strumporna är otvättade, på samma sätt borde judarna försöka analysera varför folk vänder sig mot dem.

Skulle judarna vara mindre självgoda och egenkära och verkligen ville komma tillrätta med de problem de får, borde de för länge sedan - i rent egenintresse - ha samlat sig för att göra en sådan objektiv och saklig analys av de orsaksmekanismer som slutligen utmynnar i "antisemitism". Men så har dock inte varit fallet. Den judiska egotrippen är för stark, och det är sällan - ytterst sällan - judar kan tillstå att det är de, och inte alla andra, som faktisk har fel.

Den amerikansk-judiske författaren Norman Finkelstein, berättar för Nina Lekander i "Ordfront Magasin", nr.1-2/2001 (sid. 27) hur "vissa människor i förintelseindustrin uppför sig verkligen lika fult som karikatyrerna i Der Stürmer".

Och Finkelstein fortsätter:

"[...] det finns verkligen drag i vissa judiska kretsar som jag inte gillar: en sorts arrogans, ett förakt för andra [icke-judiska] människor som är skadligt. Många judar är blinda för att de skaffar sig fiender på det viset. Som om judar aldrig kan bli ansvariga för sina egna handlingar och alltid är fria från skuld. Vi är det utvalda folket - för att vi är bättre! Vi har alla nobelpristagare och konstnärer och intellektuella... så om andra inte gillar oss är det för att de är avundsjuka!"

 

Den judiske ledaren Nahum Goldmann, skrev, i en artikel i den tyska tidningen "Die Zeit", från den 13 augusti, 1982, citerad i Judisk Krönikas Jackie Jakubowskis essäbok "Judiska prövningar och omprövningar" (Brombergs Förlag, 1993, sid. 97):

"I alla tider har judarna varit fridstörare i historien: de avvisade majoritetsfolkens religion, de fördömde deras kultur, de betraktade sig som utvalda, i många avseenden överlägsna; var de än levde gav de upphov till problem till största delen på grund av de andras fientlighet, delvis också på grund av sin egensinnighet och i framhärdandet av sin egenart."  

 

Vad den ledande judiske personligheten Goldmann här avslöjar är några av de mer fundamentala aspekterna av judendomen, och hur den tillämpas i en icke-judisk omgivning, och konsekvenserna av det. Goldmann tillstår att judarnas (rasistiska) uppfattning av sig själva som "utvalda" och "överlägsna" kan vara en förklaring till att de råkat på problem hos de respektive värdfolk de levt bland. Egentligen ingenting nytt, men ändå anmärkningsvärt att denne jude skriftligen erkänner denna förklaringsmekanism till det fenomen som judar så gärna vill kalla "antisemitism" och som deras propagandister försöker mystifiera bakgrunden till.

 

Theodor Herzl, världssionismens förste ordförande, skrev också ärligt i "Tagebücher", Berlin, 1922:

"Jag förstår antisemitismen. Vi judar har som främlingar i olika nationer själva ådragit oss detta. I själva verket är antisemitismen en följd av den judiska emancipationen ... Antisemitismen kommer emellertid inte att skada judarna, jag anser att antisemitismen är en nyttig rörelse för den judiska karaktärsfostran."

 

Judarna visar sig ändå vid några perioder i sin historia ha förstått att deras beteende kan rendera dem problem. Den f.d. Göteborgsrabbinen Robert Wolkoff skriver i boken "Judisk Identitet" (Natur och Kultur Förlag, 1993), om hur tyska judar som var på väg att "assimileras" och förtyskas räddes sina mer grovhuggna bröder och systrar från öster som på 1800-talet massinvandrade till Tyskland och som hade milt sagt, en del egenheter för sig. Wolkoff skriver (sid. 123):

"Samtidigt måste det poängteras att känslan av "utanförskap", av judar som annorlunda, som "Den andre", hade internaliserats av dåtidens judar. Antisemitismen betraktades inte som en grundlös antijudisk fördom. Läser man den allmänna judiska debatten visar det sig att det fanns en i det närmast enhällig opinion bland judarna själva, att vissa judar, genom olämpligt beteende av olika slag, bidrog till den antisemitiska stämningen."

De fina etablerade tyska judarna tillstår östjudarnas avvikande beteende och moral då de själva skrev en instruktionsbok hur judar borde agera för att undvika värdfolkets vrede. Wolkoff skriver (sid. 124):

"Ett sätt att komma åt problemet var försöket från de redan assimilerade att uppmuntra till skärpning bland dem som inte ännu hade kommit tillräckligt långt. En upplysande text om detta ämne är den som delades ut i minst 5 000 exemplar av Gemeindebund, det judiska församlingsrådet i Tyskland, år 1880.

Med titeln: "Hur en jude skall bete sig i ljuset av den antisemitiska rörelsen", påpekar texten bland annat att en jude "måste undvika varje uttryck för arrogans, högmod, aggression och skrytsamt uppträdande". För övrigt innehåller texten en hel katalog av antijudiska anklagelser - allt från bristande judisk affärsetik till olämpliga judiska umgängessätt med icke-judar."

 

Den judiske dissidenten och fritänkaren Israel Shahak skriver i sitt verk "Judisk historia - judisk religion" flera tänkvärda rader om judisk skuld för de antijudiska resningar som bl.a. skedde i Polen (kapitel 4, Historiens tyngd):

"Utanför städerna i hela Polen men i synnerhet längre österut fanns väldigt många judar anställda som de direkta övervakarna och förtryckarna av de i livegenskap nedsjunkna bönderna - som förvaltare av hela gods (utrustade med godsägarens fullständiga maktbefogenheter) eller förpaktare av särskilda feodala monopol, såsom sädeskvarnen, spritbränneriet och krogen (med rätt att med väpnat biträde göra husrannsakan efter hembränd sprit) eller bageriet samt som indrivare av de allsköns brukliga feodala avgifterna. Kort sagt var judarna i östra Polen under adelsväldet (och den feodaliserade kyrkans välde, eftersom dennas ledare hämtades uteslutande frän adeln) både böndernas omedelbara utsugare och i praktiken de enda stadsborna."

"Under perioden 1500-1795, en av de mest vidskepelsefyllda i judendomens historia, var den polska judenheten det mest vidskepliga och fanatiska av alla judiska samhällen. Den avsevärda makt, det judiska självstyret medförde, använde de judiska ledarna allt mer för att kväva allt självständigt och nytt tänkande, för att främja de rika judarnas och rabbinernas skamliga utsugning av de fattiga judarna och för att rättfärdiga judarnas roll i förtrycket av bönderna till adelns förmån."

"Alla judar, som verkligen vill bryta sig ur den totalitära judiska historiens tyranni, måste ställa sig frågan hur de själva förhåller sig till de folkliga yttringar av judefientlighet som förekommit i det förflutna, i synnerhet sådana som uppstått i samband med resningar av livegna bönder. I samma fråga har försvararna av den judiska religionen och den judiska segregationismen och chauvinismen ställt upp sig på motsatta sidan - både slutgiltigt och i varje ny debatt."

"Talesättet, att de som inte lär av historien döms att upprepa den, är tillämpligt på de judar som vägrar att göra upp med den judiska historien: de har blivit dess slavar och får nu upprepa den i sionistisk och israelisk politik. Staten Israel fyller nu en funktion gentemot de förtryckta bönderna i många länder - inte bara i Mellanöstern utan långt därutöver - en funktion som inte är olik den judarna innehade i Polen före år 1795: fogdens roll gentemot förtryckarregimen. Det är betecknande och belysande att Israels betydelsefulla roll i beväpnandet av Somoza-regimen i Nicaragua liksom regimerna i Guatemala, El Salvador, Chile med flera inte har givit anledning till någon större öppen debatt i Israel eller inom den organiserade judenheten i förskingringen. Det är till och med sällan man ställer den mer inskränkta frågan om det ändamålsenliga i dylikt handlande - huruvida det är till judarnas fördel på längre sikt att man säljer vapen till diktatorer som slaktar frihetskämpar och bönder. Än mer betecknande är att troende judar har så stor del i denna hantering och att deras rabbiner (som annars är mycket högröstade, då det gäller att hetsa till hat mot araber) håller sig knäpptysta. Israel och sionismen verkar utgöra ett återfall i den klassiska judendomens roll - nu förstorad, i global skala och under farligare omständigheter."

 

***

Vilka kan bli "antisemiter"?
Svar: Alla!

Den store svenske författaren August Strindberg betraktas som besmittad av "antisemitismens" virus när han skrev följande insiktsfulla rader som kan vara värda att i sammanhanget citera:

"Jag anses vara judehatare och har nu i min nya bok gjort satir på våra judar. Jag hatar icke judarne men våra servila, ordenshungriga, despotiska, förtryckande judar, hvilka med hela peningens magt (det har varit dem en lätt sak att afnarra de dumma svenskarne deras pengar) arbeta, på sitt hänsynslösa sätt, med reaktionen mot oss! [...] De äro fremlingar och hålla sig fiendtliga som fremlingar mot oss."

 

Enligt judarna är en lång - och alltid tilltagande - lista av icke-judiska personligheter från antikens dagar till nutid "antisemiter".

Namn som romarna Seneca, Cassius, Cicero, tänkare som Martin Luther, Voltaire, Karl Marx, historiska politiker som Jefferson, George Washington och moderna politiker som de Gaulle, Richard Nixon, författare som T. S. Elliot, Hilaire Belloc, Louis-Ferdinand Céline och skräckförfattaren Roald Dahl, Disneyimperiets skapare Walt Disney (själv jude!) och den moderna bilindustrins förgrundsgestalt Henry Ford. Även i underhållningsvärlden finns dessa "antisemiter"; sångerskan Dolly Parton fick denna etikett klistrad på sig då hon i tidningen Vogue på frågan varför hon inte gjorde en film om en countrysångerska som började sjunga gospel svarade: "De flesta människorna i Hollywood är judar och det är hemskt för dem att föra fram kristendom." Och på samma sätt krossade man skådespelaren Marlon Brando med "antisemit"-invektivet då denne (på alla sätt) store skådespelare i CNN:s Larry King show sade: "Hollywood is run by Jews. It is owned by Jews."

 

Och i Sverige är det en ständigt växande lista på debattörer som drabbats av "akut antisemitism", personer som f.d. utrikesministern Sten Andersson, Per Gahrton, Jan Guillou, Herman Lindqvist, Palestinadebattören Staffan Beckman, Jan Myrdal, f.d. DN-journalisten Åke Ringberg, Syster Marianne, Eva Moberg, broderskaparen Sigbert Axelsson, för att bara nämna de mest namnkunniga.

Och detta förutom kända svenskar som August Strindberg, Arthur Engberg och skämttecknaren Albert Engström som också skall ha varit åtminstone tidvis besmittade med "antisemitismens virus".

 

 

***

Judar bakom antisemitiska angrepp

 

 

Dylika påstående att judar skulle kunna stå bakom s.k. "antisemitiska" dåd kan i de flestas öron låta för otroligt för att vara sant. Men tyvärr finns det en sanning därbakom.

 

The New York Times av den 16 September 1979 berättade exempelvis om en judisk affärsman som arresterades för försäkringsbedrägeri efter det att hans egen byggnad bränts ned och svastikas och slagordet "Jews Get Out" hade målats på väggarna. Den judiska tidskriften The Jewish Chronicle i London av den 21 September 1979, rapporterade om en incident i Long Island, New York, där en stor svastika brändes på gräsmattan till en judisk familjs hem. En annan jude blev senare arresterad för brottet.

 

Vi kommer här att presentera lite klipp för att visa på denna företeelse. 

  

Artikel från Dagens Nyheter, 3/9-2004. Judarna försöker dölja sina brott i Palestina med att tala om en "ökande antisemitism" i Frankrike, exemplet ovan visar vilka som står bakom angreppen.

Det handlar om situationer där judar ertappats som förövare av "antisemitiska" dåd och där syftet varit att med denna raffinerade metod vinna propagandapoäng som den judiska sidan sedan kunnat njuta av. Ty effekten av dessa antijudiska dåd brukar leda till goodwill och sympati i största allmänhet, ökade ekonomiska anslag, ändrad lagstiftning till nackdel för judarnas fiender, möjlighet för judiska skribenter att ohämmat publicera sin propaganda mot sina politiska fiender, demonisering av fienden, förstärkandet av bilden av judarna som offer för den värsta av ondska, ökad enighet bland judar mot det "yttre hotet", etc.

Typen av dåd kan röra sig mellan allt från telefonhot, hotfulla meddelanden i brev och sprayandet av anti-judiska slagord på väggar till gravskändningar och som i fallet Irak - sprängningar av judiska institutioner. I det senare fallet var det sionistiska agenter som på 1950-talet ville förmå de kvarvarande judarna i arablandet Irak att emigrera till Israel, varpå man helt cyniskt via agenter lät aptera och sedan detonera sprängladdningar på platser som frekventerades av judar inklusive en synagoga! Kampanjen kryddades med fejkade flygblad från påstådda arabiska "antisemiter" som hotade judarna med ytterligare våld om de stannade kvar - och så började judarna packa sina väskor och flydde - precis som man önskade - till det heliga landet Israel. Om detta kan man bl.a. läsa i judarna David Hirsts bok "The Gun and the Olive Branch" och Marion Wolfsons "Prophets in Babylon - Jews in the Arab World".

På senare tid har det också framkommit att den östtyska underrättelse- och spionorganisationen Stasi också använde sig av fejkad "antisemitism" som vapen. I ett TT-meddelande med rubriken "Stasi stöttade nynazister" publicerad i Metro, 14/8-2000, kan man läsa:

"Stasi stöttade nynazister

Östtyska säkerhetstjänsten mycket aktiv i Västtyskland 

Den tidigare östtyska säkerhetstjänsten Stasi stöttade under åratal nynazistiska grupper i Väst-tyskland, skriver tidningen Welt am Sonntag.

Tidigare Stasiofficerare säger till tidningen att kampanjen inleddes 1961 medan rättegången mot Adolf Eichmann pågick i Israel.

Stasis agenter skickade bland annat falska brev till nynazister och judar som påstods komma från ledande tyska antisemiter, i ett försök att hetsa till konfrontation, hävdar de tidigare Stasiofficerarna.

Ni judar har inte förstått att ni måste försvinna från Tyskland!, stod det bland annat i ett av breven.

Breven och reaktionerna på dem fick sedan fyllig täckning i den statskontrollerade östtyska pressen och användes för att dokumentera antisemitismens frammarsch i väst.

Stasi försåg också västtysk press med falska dokument, och när det på 1970-talet började komma gästarbetare till Tyskland var den östtyska säkerhetstjänsten inte sen att sprida flygblad med rasistiskt innehåll.

Flygbladen undertecknades av uppdiktade högerextrema grupper som hotade med våld, hävdar de tidigare Stasianställda. Stasi placerade även ut provokatörer i högerextrema västtyska grupper, bland annat i den beryktade Wehrsportgruppe Hoffmann.

- Vi hade ett särskilt tätt nätverk i den gruppen, säger en tidigare Stasimajor.

(TT)"

Dessa "försök att hetsa till konfrontation" styrdes av bl.a. judiska Stasiofficerare.

Den tysk-judiske forskaren Michael Wolfsohn skriver i sin bok "Die Deutschland-Akte" (Tysklandsakterna):

"Den strategiska hjärnan bakom de arrangerade antisemitiska aktionerna var Albert Norden, son till en rabbin. Detta är dokumenterat i östtyska politbyråns akter." 

 

Det kan vara av värde att påminna att organisationen även på senare tid låg i judiska händer då dess sista chef vid statens DDR:s sammanbrott var den öppet judiske Marcus Wolf.  

 

Det finns också information att den moderna nynazistiska rörelsen i Europa på sina håll infiltrerats av judiska agents provocateurs.  

 

Judisk Krönika, nr.6-1995, berättar om hur Yaron Svoray, f.d. polisofficer i Israel, infiltrerade "tyska nynazister" och sedan vidarebefordrade sin information till Simon Wiesenthal Center. Vi har också uppgifter att infiltratörer av den typen har som uppgift att provocera grupperna till att göra judefientliga dåd, dåd som sedan kan användas i propagandan mot dessa grupperingar.

 

För Radio Islams del har denna judiska taktik kommit att innebära att alla våra kampanjer av större genomslagskraft, av våra judiska motståndare kryddats med spektakulära gravskändningar. Det är ett ovedersägligt faktum att samtliga gånger Radio Islam varit i hetluften och det funnits risk att en större mängd människor kunnat ta del av vårt budskap, har gravskändningar av de judiska begravningplatserna kommit som ett brev på posten. Både vid den franske professorn och revisionisten Robert Faurissons besök i Stockholm, och sedan våren 1993 i samband med Radio Islams lyckade flygbladskampanj i de svenska gymnasieskolorna.

 

Arbetet, 28/5-1990. Gravskändningar och "antisemitism" används ofta i olika judiska kampanjer mot andra. Därför är det ofta som judar själva välter gravstenar och klottrar "antisemitisk" propaganda för att ena den egna gruppen och peka ut sig själva som förföljda.

 

Särskilt vid Robert Faurissons andra besök kom det en mycket läglig gravskändning som ledde till ett fullkomligt ramaskri i pressen där de judiska skribenterna tog över hela debatten. En enorm hatstämning mot Faurisson och Radio Islam piskades upp, med dådet som svepskäl, och ledande karaktärer som Ingvar Carlsson, Carl Bildt och Lars Werner såg sig nödgade att iförda kalotter i en akt av "solidaritet" på den judiska begravningsplatsen brännmärka Radio Islams "antisemitism" som hade lagt grunden till detta dåd.

 

Dock säger vi som vi sade då - för att söka efter förövarna skall man undersöka vem det var som drog politiska poäng av dåden - och vi kan lova att det inte var Radio Islam.

 

Och gör man en historisk analys kommer man till sin förvåning att i många av de rörelser som skall ha drivit antisemitiska kampanjer se t.o.m. judar på ledande poster.

 

Den ökände Simon Wiesenthal skriver in sin bok om Columbus ("Christofer Columbus´ hemliga mission", Berghs, 1973) om de judar som gått över till kristendomen och sedan utmärkt sig som förföljare av sina judiska forna trosfränder (sid. 24-25):

"Antisemitismen hos många döpta judar firade i Spanien verkliga orgier. [...] Det är det judiska folkets speciella tragedi att just det här slagets människor har intagit en ledande roll vid antisemitiska intriger."

Ett intressant erkännande av Wiesenthal, om hur judar "intagit en ledande roll vid antisemitiska intriger".

 

Under medeltiden dök det upp flera judiska konvertiter till kristendomen som var direkt involverade i förföljelser av judar. År 1240 lät Louis IX av Frankrike upprätta en kommitté för att undersöka om det judiska hatet mot kristna. Chef för kommittén var Nicholas Donin, en konvertit. I Spanien överträffades Donin av Tomas de Torquemada, den förste generalinkvisitorn för Kastilien och Aragonien (1483) och påvens Stor Inkvisitor för hela Spanien (1487). Som Allen Edwardes berättar i sin bok "Erotica Judaica" (New York, 1967):

"Both his father and his uncle, Cardinal Juan de Torquemada, were of immediate Jewish descent. Uncle Juan became a full fledged converso or "New Christian", rising to great eminence in Church and State, while Tomas' sire remained a crypto-Jew or Marrano (literally, 'Pig'). Although he reared Tomas as a strict Christian, he had dared to have him circumcised in infancy, so that if Tomas ever wished to revert to Judaism, he was already a Jew in the flesh.

"This goes far to explain much of Tomas de Torquemada's excessive severity, for he was the most relentless expeller and persecutor of Jews since ancient times - a monomaniac 'who, shedding floods of honest tears, caused his victims to be burned alive'.

"His successor, Fray Diego de Deza, was also a Christianized Jew - as was Alonso Manrique, Cardinal-Archbishop of Seville and Inquisitor General from 1523 to 1538. These two may not have been circumcised, but they were anti-Judaic infatuates all the same!"

 

När tyskarna invaderade Sovjetunionen 1941 flydde och deporterades flertalet av de polska och sovjetiska judarna till det inre av Sovjet utom räckhåll för tyskarna. Judiska siffror anger att 2 miljoner judar fördes bort från nazisterna på detta sätt, många av dem deporterade av Stalins NKVD.

Judiska uppgifter tyder på att mellan 750 000-900 000 av dessa polska judar deporterades med tåg till koncentrationsläger i Sibirien.

Samma judiska uppgifter gör gällande att av dessa judar dog minst 150 000 (vissa anger 450 000 omkomna!) av umbäranden under resan dit och i självaste lägren.

(Se exempelvis Henry Edward Schultz, ordförande för USA:s avdelning av B'nai B'riths Anti-Defamation Leagues vittnesmål i "Treatment of the Jews by the Soviet", House of Representatives, 83rd Congress, New York, september 22-23, 1954, sid. 40, och "Zionism and Judaism in Soviet Russia", Aaron Pechenick, New York, 1943, och "Soviet Russia and the Jews", Aronsson, sid. 12.)

Man kan undra varför sionisterna aldrig talar om alla dessa döda judar, döda i boskapsvagnar och koncentrationsläger i Sovjet. Varför har detta tystats ner?

Salomon Schulman judisk skribent och hängiven sionist ger kanske en ledtråd till varför, i en artikel han skrev om judarna i Sovjet i Svenska Dagbladet 25 september 1994. Där tillstod Schulman att:

"...i Gulagarkipelagen 11 av 12 lägerchefer rekryterades bland judar."

Uppenbarligen kan en självrannsakan bland judarna vara på plats.

 

Men det finns mer att förtälja.

I den världskända judinnan Hannah Arendts bok, "Den banala ondskan", som handlar om den israeliska rättegången mot nazisten Adolf Eichmann i början av 60-talet, skriver hon på sidorna 129-130:

"Hitler själv lär ha känt 340 "förstklassiga judar", som han antingen hade assimilerat till tysk status eller tillerkänt halvjudars privilegier. Tusentals halvjudar hade undantagits från alla restriktioner, vilket kanske kan förklara Heydrich´s roll inom SS och fältmarsalk Erhar Milchs roll i Görings flygvapen. Det var nämligen allmänt känt att Heydrich och Milch var halvjudar och att Polens generalguvernör till och med var heljude."

 

Så skriver alltså judinnan Arendt om två av de främsta nazisterna och de som skall ha varit huvudansvariga för "förintelsen"; SS-chefen Reinhardt Heydrich som hon kallar "halvjude" och det ockuperade Polens tyske generalguvernör - Hans Frank - som hon kallar för "heljude". Hon skriver senare på sidan 130 att just Heydrich och Frank "förrått sitt eget folk" genom sitt ansvar för nazismens politik mot judarna.

DN, 3/12-1996. Det var inget ovanligt att judiska soldater slogs för Hitler. Sionisterna hade t.o.m särskilda Kibbutz-projekt tillsammans med nazisterna och NMO (Nationella Militära Organisationen) erbjöd sig t.o.m att kämpa med nazisterna mot engelsmännen, för att slänga ut de senare från Palestina.

Det här är särkunskaper som judarna helst behåller för sig själva. Radio Islams tidning har publicerat en mycket informativ artikel, "Judar i nazismens tjänst" som mer utförligt behandlar temat.

Den senaste tiden har även nyare forskningar på området publicerats och våra styrda medier låtsas vara "överraskade" av dessa för sionisterna så penibla fakta - den att judar hade toppositioner även inom nazismen. Då skall man komma ihåg att Ahrendts bok publicerades redan 1963 och själv kallar hon dessa fakta som "allmänt känt", så medierna förmenta "förvåning" är bara rent skärt hyckleri.

Här nedan följer två länkar till de nyhetstelegram från London Daily Telegraph som förmedlat de senaste rönen:

Jewish Service in the German Wehrmacht

Hitler´s martial Jews

 

Observera att man i artiklarna ovan helt undviker att nämna de två nazisthöjdarna Heydrichs och Franks judiska bakgrund, trots att de borde vara de mest sensationella. Fallet Milch och andra mer lågrankade judar som arbetade för nazi-Tyskland tar man däremot upp.

 

När det sedan gäller vårt eget land kan vi nämna den i Sverige verksamme Willy A:son Grebst (1875-1920) som under åren 1913-1920 gav ut vad judarna kallar för "en antisemitisk boulevardtidning" vid namn Vidi.

Dock var denne Grebst per defintion själv jude då "modern var judinna, f.[ödd] Seelig", som den judiske författaren C. Vilhelm Jacobowsky, skriver i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955" (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 102).

 

***

 

Resultatet av "antisemit"-invektivet
- ingen vågar kritisera judisk makt

 

 

Rädslan att bli utpekad som "antisemit" är mycket stor. Ingen oroar sig för att kallas för "anti-italiensk", "anti-fransk", "anti-kristen" eller anti-muslimsk", de är inte ord som leder till att man dränks i en lavin av förtal och att folk räds för samröre med en.

Det är meningslöst att fråga sig vad ordet "antisemitism" egentligen betyder. Det betyder problem - trubbel. Det är en attacksignal. Ordets praktiska funktion är inte att definiera och särskilja fenomen och företeelser, men att urskiljningslöst likställa den sobraste kritik av Israel och judisk makt med mordiskt hat mot judar.

Och det fungerar.

Tack vare viftandet med "antisemit"-spöket klarar judarna sig undan kritik. Detta gäller inte bara judarnas kritiker i Västvärlden utan även palestiniernas företrädare, som av rädsla för att förlora goodwill i Väst ofta spelat med i judarnas spel.

 

Meron Benvenisti, ledande israelisk politiker, skriver i den israeliska tidningen Ha´aretz 15/7-1993, hur judar i USA:s regering och administration påverkar dess handlande till att bli mer sionistiskt och öppet pro-israeliskt, men hur samtidigt palestinierna räds att öppet påtala detta förhållande:

"The Palestinians are understandably angry. But lest they be accused of anti-Semitism, they cannot, God forbid, talk about Clinton´s "Jewish connection". After all, for its own purposes, the PLO wants anything as much as to keep its lines of communication with the Jewish community in the US open, because it perceives that community as so formidably powerful."

(Se Israel Shahaks bok, "Open Secrets", Pluto Press, 1997, sida 130-131, där citatet är hämtat ifrån)

Lägg märke till att även den svenska sionistiska judenheten citerar israelen Meron Benvenisti som en auktoritet, se exempelvis Arne Lapidus´ ledarkrönika i Judisk Krönika, nr.2-1996.

 

När inte ens palestinier, som står i direkt krig med judarna öppet vågar tala om den judiska makten, då förstår man hur långt det har gått. Dock har på senare tid, i samband med den nya al Aqsa Intifadan, skett en attitydförändring och mer antijudiska stämningar börjar nu ventileras i den palestinska pressen. Palestiniernas företrädare börjar komma till insikten att det inte är lönt att tala tyst om dessa förhållanden, och då de har mindre att förlora kan de lika gärna säga vad de egentligen tycker.

Dock kvarstår alltjämt en feghet att i öppna internationella församlingar som FN och liknande forum tala ut om dessa missförhållanden, missförhållanden som alla känner till men ingen vågar beskriva.

 

Den judiske författaren J. J. Goldberg skriver i introduktionen till boken "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997) om USA:s förre president George Bush (fadern till George W. Bush) som i ett mycket uppmärksammat tal i Vita Huset den 12 september 1991 kallat de pro-israeliska judiska lobbygrupperna för "mäktiga politiska krafter".

Judarna blev över detta uttalande mycket förgrymmade, att påtala deras makt var "antisemitism", och de mobiliserade alla krafter de kunde för att tvinga den icke-judiske presidenten Bush, president i ett huvudsakligen icke-judiskt land, att be om ursäkt. Något de också utan problem lyckades med. J. J. Goldberg skriver (sid. xxvi):

"[...] the Jews were undisputably a powerful political force. George Bush was not wrong i believing that when he convened his September 12 [1991] press conference.

Bush´s mistake was saying it aloud."

Än en gång samma cyniska resonemang: den judiska makten finns där, men om du är icke-jude får du inte påtala den, ty då ligger du risigt till.