Israels nätverk inom TV och radio
Allmän introduktion
Radiomediet:
Sveriges Radio:Introduktion om Sveriges Radio
Judiskt inflytande i radions tidiga historia
Chefer och styrande inom Sveriges Radio - judar och deras allierade
Radionyheterna och Eko-redaktionen
Studio Ett och Samhällsredaktionen
Kultur, underhållning, musik och övrigt
TV-mediet:
Sveriges Television - SVT:Introduktion om Sveriges Television
TV4:
***
Allmän introduktion Detta har sionistiskt aktiva människor verksamma inom mediabranschen inte varit sena med att utnyttja. Många är de alster som efter Israels skapelse 1948 passerat förbi de västerländska mediemottagarna och vars innehåll har varit ren propaganda antingen för den sionistiska staten eller mot dess motståndare, d.v.s. araber och muslimer i största allmänhet.
Att skriva ned och rabbla upp hela den långa listan av propagandaalster som passerat förbi är inte rimligt inom ramen för detta arbete - bara man är medveten om denna påverkan och försöker genomskåda de budskap som finns och lär sig att kolla in namnen på vilka som står bakom, har man kommit långt.
Den största delen av dessa produkter är i form av bild och rör sig om filmer, huvudsakligen från det av judar - medlemmar av den judiska sekten - så dominerade Hollywood.
Tänk tanken att scientologerna skulle ha ett särkilt område där de producerade filmer som de ansåg passa deras livsåskådning - och sedan prackade på resten av den icke-scientologiska världen dessa alster. Skulle det då inte vara grund för en debatt om innehållet i dessa alster och vilka värderingar de förmedlar?
Men när det gäller judarna, som utgör en bråkdel av världsbefolkningen, och deras Hollywood får det inte råda någon som helst diskussion, trots att judarna är än mer komprometterade än scientologerna och t.o.m. med våld och etnisk rensning har tillskaffat sig ett land från ett annat folk, och där har byggt upp en judisk armé som när som helst kan bedriva aggression mot den icke-judiska omvärlden, en stat som t.o.m. har tillgång till kärnvapen och enligt uppgift även neutron- och vätebomber.
Några klassiska propagandafilmer är de rullar som judarna gjort om den s.k. Entebbe-raiden i Uganda på 1970-talet och som utmålar araber som onda terrorister, svarta afrikaner som nollor och judar som förfinade människor som räddas från ondskan av de alltid så käcka och välorganiserade soldaterna i Israels specialstyrkor. Förvisso samma styrkor som massmördat arabiska civila i olika räder under årens lopp, men det är ingen bild som betraktaren skall få ta del av.
Ett annat bra exempel på sionistisk propaganda är filmen som är baserad på bestsellern "Inte utan min dotter" och som regelbundet går på de kommersiella kanalerna. Den bild den visar av iranierna är högst rasistisk och för den som känner dessa människor direkt missvisande och illvillig. Men ändå så sänds denna film år ut och år in och miljoner icke-vaksamma människor insuper dess fördomsfulla budskap. Detta gör att folk sedan är mentalt förberedda på att hata just iranier, något som kan komma väl till pass om det av judar styrda USA någon gång i framtiden gör verk av sina hot och inleder ett krig mot den självständiga staten Iran.
Filmen "True Lies" med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen är ett annat bra exempel på alla dessa filmer av varierande budget som handlar om galningar från Mellanöstern som vill göra världen osäker. Som den på sin tid hittills dyraste film i världen har den anklagats för rasism och hets mot araber. Aftonbladet (10/8-1994) skrev att filmen "porträtterar araber som vildar utan mänskliga drag" och kommenterade även att "i nya filmen skjuter han araber som flugor".
Hollywood-filmen "Rules of Engagement" handlar i sin tur om hur USA-hatande fanatiker i Jemen omringar USA:s ambassad där. USA-soldater under ledning av en marinkårsöverste, spelad av Samuel L. Jackson, "försvarar sig" under det att de har ihjäl ett 80-tal människor inklusive kvinnor och barn, ett dödande som för biopubliken legitimeras/motiveras med jemeniternas terroristbenägenhet och Amerikahat.
DN, 13/3-2002. Hollywoods rasism mot araber är känd, även om vissa förståsigpåare föredrar flummbegrepp som "antisemitism".
Även i TV-serier som till den absoluta största delen är från USA och bakom vilka man nästan alltid som någon sorts naturlag hittar superjudiska namn, finns det ofta en benägenhet från de judiska manusförfattarna och producenterna att smyga in sionistpropaganda.
Några exempel på inslag:
* I den för barn- och ungdomar så populära TV-serien "Lilla huset på prärien" (med judiske skådepelaren Michael Landon-Orowitz som fadern) finns ett avsnitt särkilt tillägnat händelsen när en jude kommer till den lilla staden. Han utsätts för den okunniga pöbelns "antisemitism", men de duktiga barnen i familjen tar juden i försvar och får bl.a. lära sig av honom att just givandet till behövande är en gest som för judar ligger särskilt nära hjärtat.
* I populära Sci-fi serien "Arkiv X" (med den öppet judiske skådespelaren David Duchovny som "Fox Mulder") finns det ett avsnitt som handlar om onda antisemiter och deras konfrontation med den judiska myt- och fantasivarelsen Golem (TV4, 19/1-1998).
* I ungdomsserien "Melrose Place" finns det medvetet en öppen judinna med i avsnitten (man räknar uppenbarligen inte med Aaron Spellings dotter Tori Spelling), och ett avsnitt handlar om hur hon vanhedras för att hon är judinna av chefen för den kvinnliga studentorden hon skall upptas i (senare visar det sig att just denna chef själv är judinna!).
* Och t.o.m. i den tecknade serien "The Simpsons" av juden Matt Groening finns det en judisk clown - "Krusty the Clown", som egentligen heter "Hershel Krustofsky" och som ibland dyker upp i serien. Clownens far är en viss "Rabbin Krustofsky" och i ett särskilt avsnitt har clownen huvudrollen och hela episoden är reserverad åt judar och judendomen med läsning från deras judiska skrifter.
* I TV4 - vars inköpschef sedan 2003 är judiska Clara Scherman, dotter till "halv-juden" och TV4-VD:n Jan Scherman - kördes under 2004 den amerikanska komediserien och Baywatch-parodin "Son of the Beach" (i Sverige "Babewatch"), producerad av det judiska bolaget Howard Sterns Productions. Ett helt avsnitt som sändes på TV4, 12/8-2004, med den amerikanska rubriken "Chip's a Goy", handlar om hur huvudpersonen "Notch Johnson" (chefen för livräddarteamet) och hans Baywatch gäng åker till Mellanöstern för att träffa "Notchs" israeliske livräddarekollega "Noccus Johnstein". Väl framme kidnappas "Notch" av den onda arabiska terrorgruppen "HUMMUS". Hela serieavsnittet är kryddat med israeliska fanor, snälla judar med kippor och med "skämt" om den palestinska Intifadan och med gränslöst onda araber och Usaama-kopior.
* I TV-serien "Kameleonten" på Kanal 5 (spelad av den judiske skådespelaren Michael T. Weiss), finns det också ett avsnitt reserverat åt förintelsepropaganda om gamla onda nazibödlar som går fria i samhället.
* Mästerfixaren McGyver möter i att avsnitt av sin TV-serie ondsinta nynazister med svastikor och allt som har en hemlig plan för att omvandla USA - genom infiltration av samhällets toppar - till ett nytt Reich. I avsnittet klarar sig McGyver med nöd och näppe från att bli ihjälgasad(!) av de onda nazisterna.
Detta var bara några enstaka exempel, listan skulle kunna göras oerhört lång. Vad som är extra beklämmande är att dessa propaganda-inslag stoppas in i TV-serier riktade till en ung publik, varpå man på detta sätt försöker att inpränta reflexsystem, som sedan kan betingas. D.v.s. om någon uttalar sig på ett visst sätt är den förstås "antisemit" och då är man ond och har ideologiska kopplingar till det nazistiska Tyskland med sina gaskammare, som ett exempel.
I dessa alster förekommer det också ofta små judiska hints som producenterna stoppar in och som bara judar eller sådana som är väl förtrogna med judiskt liv och judiska begrepp hinner uppfatta.
Många judar skrockar åt dessa judiska "hints" som dyker upp i många av de judisk-producerade amerikanska TV-serierna och filmerna. Det kan vara allt från namnen på olika personer som dyker upp, till saker som hur de ser ut (karikatyriskt judiska psykiatriker eller läkare t.ex.), hur de beter sig (gestikulerar, hysteriska), hur de talar (exempelvis med jiddisch-brytning) och om det då möjligtvis dyker upp några judiska fraser eller termer. De svenska översättarna har ofta vare sig kunskap eller tid - för att få med det senare i sina översättningar, och därför är det något som går de flesta okunniga icke-judiska tittare förbi, medan de judiska tittarna känner igen ledtrådarna och gottar sig åt att vara de "enda" som gör det.
Andra exempel på judiska hints i rutan kan vara inredningen hos folk som visar att de är judar, det mest klassiska är att kameran sveper över lägenheten hos den presumtive juden - förslagsvis börsmäklaren Schwartz - och i något hörn skymtar en "Menorah" - en sjuarmad ljusstake som prydnadsföremål. Detta förvissar den judiske tittaren om att det minsann är hemma hos en judisk familj - "hos en av de våra", som de brukar säga.
Ett annat exempel är det avsevärt mer direkta - att personen har en davidsstjärna runt halsen, som blänker till lite då och då.
Detta är bara några exempel och springer ej från någon paranoiisk tankegång utan är exempel på något som judarna själva uppmärksammar.
Den judiske filmaren David Flamholc ("Lithivm", "Nattbuss 807", "Vackert väder") berättar i en intervju i Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash" (nr.3-1999) om sina filmer att: "Annars har det inte varit så mycket judiskt förutom att huvudrollsinnehaverskan i Lithivm heter Hanna Schuman. Lite små hintar, så där."
I Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash", nr.5-2000, skriver man också avslöjande i en artikel om judisk film:
"Hade han inte en magen David [Davidsstjärna] om halsen? Vem då?Ja, han som bara skymtade förbi? Var då? Jamen såg du inte, det var ju i förra scenen!
Med det utseendet! Och regissören är nog jude, med det namnet och från New York. Jo jo.
Likt många minoriteter i majoritetssamhället letar vi desperat efter tecken i vårt dagliga liv, det som ska få oss att le igenkännande. Vi vill ju så gärna hitta andra "members of the tribe". En sorts besatthet, en evig jakt på judiska tecken, dessa små signaler om tillhörighet som ger möjlighet till identifikation."
Ett väldigt konkret exempel är den judiske skådepelaren Leonard Nimoy som spelar den superintelligente Spock i Star Trek. Han har introducerat vad som kallas "Vulcan"-hälsningen där man sträcker fingrarna i ena handen och håller dem separerade åt var sitt håll, mellan långfingret och ringfingret på ett nu klassiskt manér. Dock har Nimoy själv berättat att detta var en sed han tog med sig till TV-serien från när han gick i den judiska synagogan och det som icke-judarna tror är ett Vulcan-tecken är istället en ceremoniell gest från den judiska liturgin.
Enligt "The Jewish Book of Lists" (av Joel Samberg, Citadel Press, 1998, sid. 191) kommer Vulcan-tecknet från "Kohen, den judiske Översteprästens, tecken" och tecknet "ses på många religiösa och tempel utsmyckningar".
Detta är förstås något judarna skrattar gott åt.
Att räkna judiska namn är också en judisk pastime. Den judiske skribenten på Svenska Dagbladet, Ricki Neuman, delger i en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1996, en polemik mellan honom och en judisk släkting, där den senare yttrar till Ricki:
"Jag minns nog hur du och din syster brukade sitta och räkna judar, när filmen på TV var över och man såg vilka som var med och gjort den. Och onkel Jankele som alltid visste vilka nobelpristagare som var judar - och om det var ett bra eller dåligt år."
Från dessa förvisso harmlösa exempel går man dock mer handfast till vanlig simpel propaganda med syfte att påverka folk.
I detta syfte produceras TV-serier och filmer med heljudisk innehåll som "Förintelsen" och "Flykten från Sobibor", "Massada" och "Schindler´s List" där deras fostrande uppgift är ganska uppenbar.
Just TV-serien "Förintelsen" är ett bra exempel då den utgjorde en del av stor judisk propagandakampanj riktade mot svenska folket och de svenska skolbarnen i synnerhet. Den sändes dessutom under en period i slutet av 1970-talet (mars 1979) då Israel var komprometterat av sina aktioner i Libanon som lämnade tusentals döda och lemlästade. För att då få icke-judarna på rätt spår igen och vända blicken från de pågående övergreppen skulle man istället förmå folk att leva sig in i filmatiserad version, regisserad och spelad av judar, om vad de skall ha utsatts för drygt 30 år tidigare.
I en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979, berättas om ett möte mellan "ett tiotal professionella judiska PR-män från åtta europeiska länder" i Köpenhamn 1979 för att diskutera "hur Israel framställs i massmedia i Europa" (en av de svenska mötesdeltagarna var f.ö. Jackie Jakubowski). Mötet hölls i regi av World Jewish Congress. Där konstaterar man, enligt Judisk Krönika, att TV-serien "Förintelsen" som då sänts nog fyllt sin fostrande funktion:
"Alla [mötesdeltagare] var överens om, att TV-serien Förintelsen kan ha bidragit till att allmänheten fått bättre kännedom om vad en jude är och vad som hände det judiska folket innan staten Israel bildades.Därmed finns de nödvändiga förkunskaperna för att sätta sig in i de sionistiska tankegångarna och staten Israels utveckling."
TV-serien "Förintelsen" var som våra dagars "Levande historia", en del av en större genomtänkt judisk kampanj.
I samma nummer av Judisk Krönika, d.v.s. nr.2-1979, berättas hur man i efterdyningarna av TV-serien lade upp en propagandakampanj om "förintelsen" med studiedagar, temaveckor och material till de svenska eleverna. Judisk Krönika skriver:
"Informationskampanjen kring "Förintelsen" lades upp av de mosaiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.På ett tidigt stadium anslöt sig SECO och Elevförbundet till kampanjen.
Betydande stöd kom också från skolöverstyrelsen och den svenska regeringen, som via utbildningsdepartementet skänkte 200 000 kronor till kampanjen.
Inför kampanjen bildades en kommitté under ledning av Göran Nisell, föreståndare i Stockholms mosaiska församling."
Och i en artikel i Judisk Krönika, nr.4-1979, berättar man att "många skolor får hjälp med sin uppläggning av dessa studiedagar från Skandinaviska institutet för judisk utbildning och kultur". Man gläds på Judisk Krönika att man på dessa möten inte bara diskuterar "förintelsen" utan även "frågor om judendom, judar, Israel, sionism".
Här ser vi hur föreståndaren för Stockholms Mosaiska Församling och en sionistisk organisation vid namn Skandinaviska institutet för judisk utbildning och kultur, helt tar befälet för kampanjen och bestämmer dess - sionistiska - innehåll.
***
Judiska propagandaepos om den nybildade judestaten Israel har varit en stark kraft i det pågående mediakriget mot araberna, filmer som "Exodus" från 1960.
I Judisk Krönika, nr.5-1985, skriver man om dessa Israelfilmer från Hollywood:
"Filmerna gjordes delvis i Israel, i samarbete med landets växande filmindustri."Judarna i Hollywood samverkade här direkt med sina judefränder i Israel:
Till de mer vedervärdigt propagandistiska alstren hör de som produktionsparet Menahem Golan och Yoram Globus presterat och som också fortfarande visas, ofta på kanaler som TV3 och Kanal 5. Dessa två judar hade först "en mångårig verksamhet i Israel", innan de flyttade till USA och bildade sitt bolag "Cannon Films", som enligt Judisk Krönika (nr.5-1985) "under 1980-talet hör till de mest framgångsrika" i USA.
***
Men trots detta övertag är judarna aldrig nöjda.
Jakob Ringart, framträdande jude, bl.a. som viceordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande, klagar i en insändare i DN, 14/8-2001, under rubriken "Israel har rätt att försvara sig mot palestinsk terrorism", på "Sveriges Radios partiskhet i Mellanösternkonflikten".
Som vanligt den judiska klagotraditionen, att aldrig vara nöjd.
Vi kan också erinra oss det judiska ramaskri som väcktes över en enda antiisraeliskt TV-dokumentär - "Jerusalem - stad utan gräns" - som visades på TV2 juldagen 1979. Programmet orsakade ett rekordstort antal anmälningar, och ledde till de sedvanliga sionistiska kampanjerna som judarna är så duktiga på att regissera, vilket ledde till att programmet också fälldes för "osaklighet" och "partiskhet". Något som är fullständigt barockt om man känner till de fakta som programmet baserades på.
Likaså var det med serien "Smålänningarna" som gick under det tidiga 1980-talet och där man kunde uttolka farliga paralleller mellan palestiniernas kamp idag och seriens smålänningars fiktiva kamp mot en övermakt i serien, något som också ledde till häftiga reaktioner och hot från den intoleranta judiska gruppen.
Och utrikesmagasinet "Åtta dagars" ypperliga franska dokumentärserie om Palestinakonflikten som sändes under1990-talet, ledde också till ett hysteriskt tonläge från judiskt håll, då det för en gångs skulle läckte förbi information till Svensson som judarna inte kunde censurera.
***
Sveriges Radio
Under denna rubrik kommer vi att redovisa de främsta aktörerna bakom det judisk-sionistiska nätverket inom den statliga radion, både i ett historiskt och i ett nutida perspektiv.
Sverige fick 1925 en strikt reglerad radioverksamhet där ett särkilt bolag, AB Radiotjänst, gavs ensamrätt till rundradio i Sverige. Radiomediet blev således starkt centraliserat och det var inte förrän 1958 med Radio Syd, och 1961 med Radio Nord, som konkurrens kom från piratsändningar från fartyg ankrade utanför svenskt territorialvatten.
Sveriges Radio i nuvarande tappning är ett ljudradioföretag och består av föregångarna Sveriges riksradio och Sveriges Lokalradio. Ljudradiobolaget SR ansvarar också för P1, P2, P3 och P4.
Redan i Sveriges Radios tidiga historia fanns det flera upptecknade exempel på judisk intervention av programinnehållet. Vid ett tillfälle var det revy-författaren Karl-Gerhard som sjöng en visa där även den store "kulturelle" bokjuden Karl Otto Bonnier var på tapeten. Utsändningen stoppades helt enkelt, medan Bonnier-versen sjöngs. Och vid en politisk studentdiskussion var det en debattör som på fel sätt nämnde ordet Israel - varvid utsändningen ögonblickningen avbröts.
Och på så vis får det fortsätta.
*** Bland Radiotjänsts föredragshållare under förkrigstiden har svenskarna bl.a. kunnat höra följande judar mässa i etern, där:
Torvald Sachs, som skulle delge lyssnarna sin syn på riksdagsarbetet och utrikespolitiken;
Juden Nachmanson som uppträdde i radion som tolkare av de Nytestamentliga skrifterna;
Den till professor - av den socialdemokratiska regeringen - adlade rabbinen Marcus Ehrenpreis som i radio gavs tillfälle att lära svenska folket Talmuds "vackra moral". (Man skall här ihågkomma att herr Ehrenpreis var en framträdande sionist även på det internationella planet);
Josef Sachs, den kände judiske affärsman från NK som propagerade för sin speciellt judiska utsvettningsmetod, som tar sig i uttryck i Epasystemet;
Ernst Klein, som höll kulturhistoriska föredrag för svenska skolbarn;
Ekonomikerjuden Eli Heckscher, som i radion predikade sina ekonomiska läror (f.ö. farfar till vår tids rikspolischef Sten Heckscher).
***
Vi skall här komma med några tillägg:
Ovannämnda judiske redaktörTorvald Sachs (född 1887) blev efter några års karriär inom teatern djupt involverad i svensk media. Han började först som medarbetare på Norrköpings Tidning 1912-1918, Aftontidningen 1918-1919, för att sedan gå in i Presstelegrambolaget 1920-1921.
Under åren 1922-1949 kom denne jude att sitta i TT där han var chef för dess riksdagsavdelning 1922-1934. Sachs var även riksdagskrönikör i Sveriges Radio 1927-1952. Bland andra tunga poster skall nämnas posten som sekreterare i Svenska Journalistföreningen 1925-1928 och dess vice ordförande 1928-1934.
Torvald Sachs mor var en icke-judinna Hilda Sachs (född Engström) som på sin tid var en känd författarinna och skribent i flera tidningar, däribland Paris-korrespondent för Dagens Nyheter 1895-1898 och Rom-korrespondent för Svenska Dagbladet 1908-1910.
Verkställande direktör i TT sedan 1922 var major Gustaf Reuterswärd (född 1882), gift 1913 med judinnan Elin Lamm från den kända judiska klanen Lamm. Major Reuterswärd var samtidigt verkställande direktör i Radiotjänst, således en man som stod judarna nära och placerad på två nyckelpositioner inom svensk media. Således en utmärkt kanal för påverkan.
Innan Gustaf Reuterswärd kom till TT var han redaktör för tidningen Stockholm Dagblad och officer vid generalstaben.
En av Reuterswärds söner, Christer Reuterswärd, slogs som frivillig i Spanien under inbördeskriget och kämpade på republikernas sida mot Franco och stupade. Paret Reuterswärd-Lamms judiska dotter Maud Reuterswärd blev kulturredaktör på Sveriges Radio på 1950-talet.
***
Under perioden efter andra världskriget har man kunnat se en markant ökning av antalet personer som intagit ledande ställningar och som antingen kommer direkt från den judiska gruppen - eller som är nära vänner och politiska allierade till judarna. I det senare fallet är det antingen folk som gift in sig med den judiska gruppen eller karriärister som verkat hos den judiska förlagsfirman Bonniers och där lärt känna de rätta spelreglerna, eller s.k. Israel-vänner i största allmänhet.
Resultatet av denna ökning av det judiska nätverket inom SR märks särskilt väl i.o.m. etablerandet av en judisk stat Israel, nere i det arabiska landet Palestina - där den svenska statsradion under åratal utgjorde ett av sionist-sidans propagandainstrument för att för det svenska folket envist basunera ut den ensidiga - sionistiska - versionen av hur landet Israel etablerades. En version som konsekvent förteg omnämnanden av de sionistiska massakrerna och Israels sanna rasistiska, aggressiva, apartheid-struktur.
Den statliga radion ledde t.o.m. flera pengainsamlingar till det sionistiska projektet på ockuperad arabisk mark. Den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen - Keren Hajesod, skriver på sin sida i Judisk Krönika, nr.6-1971, i ett tack till Radiohjälpen:
"Vid månadsskiftet maj-juni passerade Keren Hajesods insamlingsaktion för 1971 tvåmiljonersstrecket. Till detta bidrog ett anslag på 250.000 kronor från Radiohjälpen [...]Det är en stor glädje för Förenade Israelinsamlingen [...] och vi tackar Radiotjänst, Flykting 71, som gjort detta möjligt."
Gertrude Philipson, hustru till Bonnier-advokaten Ivar Philipson, och starkt sionistiskt engagerad och ordförande för Svenska Kommittén för Barn- och Ungdomsalijan (en organisation för unga judars bosättning i det ockuperade Palestina), tackar den svenska radion för detta stöd till sionismen.
Gertrude Philipson skriver i Judisk Krönika, nr.3-1972:
"Det är självklart att vi alla vill ge vårt finansiella stöd för att dessa projekt skall förverkligas. Här i Sverige är vi mycket tacksamma för att Rädda Barnen och Radiohjälpen upprepade gånger har visat sin förståelse för Ungdomsalijans verksamhet."Detta samtidigt som tusentals palestinska barn, etniskt rensade och fördrivna av den judiska militära apparaten, försmäktade i eländiga flyktingläger.
 Artikeln ovan är tagen från Judisk Krönika, nr.3-1972. |
I efterhand - när Israels verkliga ansikte börjar blottläggas och allt fler människor börjat inse att Israel alltid haft mycket gemensamt med apartheidtidens Sydafrika - kan man ställa frågan till vanliga rättvisetänkande human människor:Tänk tanken att vår riksradio "kapats" av prosydafrikanska element, anhängare till apartheidrörelsen i Sydafrika och som sedan i radion bedrivit storslagna insamlingar till stöd för projekt för den vita förtryckarminoriteten nere i Sydafrika?
Skulle detta ha varit acceptabelt?
Om inte, vad är således skillnaden mot de sionistiska judarnas utnyttjande av vår riksradio för att samla in medel till deras koloniala projekt i Palestina?
Kom ihåg att sionistledaren David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister, själv erkänt att det judiska övertagandet av Palestina, var inget annat än en ren skär stöld.
Vi kommer nu att nämna namn på både judar och deras närstående förkämpar som haft centrala positioner på Sveriges Radio.
En tidig judisk höjdare på Sveriges Radio var Bernhard Tarschys (1905-1978), jude av litauiskt ursprung, och som var verksam i Stockholm som universitetslektor och litteraturdocent. Bernhard Tarschys var programchef vid Sveriges Radio och under åren 1952-1961 ledamot av Sveriges Radios styrelse.
I Judisk Krönika, nr.9-10/1972, gläds man åt att "under årens lopp [...] många gånger hört Bernhard Tarschys lågmälda stämma berätta i radio om judiska ämnen". Tarschys föredrag finns f.ö. samlade i boken "Om det judiska" (Sveriges Radios Förlag, 1972) och handlar enligt samma nummer av Judisk Krönika (nr.9-10/1972), bl.a. om sionistiska temata som "Israel-drömmen och dramat" och om sionistledare som Theodor Herzl och David Ben-Gurion.
Här ett riktigt praktexempel på hur en jude från sionistlägret utnyttjat sin ställning inom etermediet för att sprida "information" - d.v.s. propaganda - för den sionistiska parten. Detta under den pågående konflikten med araberna.
Att Bernhard Tarschys verkligen var sionistiskt aktiv och en kär vän av Israel kan vi ge åtskilliga andra exempel på. Exempelvis kan man läsa hans bidrag till den officiella svensk-sionistiska jubileumsboken som gavs ut när man skulle fira Israels 25 års jubileum som judisk stat.
Bernhard Tarschys var också aktiv i den supersionistiska organisationen Zionistiska Federationen och satt exempelvis i denna organisations "hedersdomstol" (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972). Medlemskap i denna federation är uttryck för ett stark sionistiskt engagemang då den lyder under den Världssionistiska Organisationen - WZO.
Bernhard och Karin Tarschys var också några av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.
Inom den judiska gruppen hade Bernhard Tarschys en ledande ställning där han var föreståndar för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm 1949-1956 och 1962-1963 samt ordförande för Sällskapet för judaistisk forskning, en organisation där den kraftigt pro-israeliske professorn Helmer Ringgren (Uppsala), övertog ordförandeskapet efter Bernhard.
Som troende jude av högsta dignitet blev Bernhard Tarschys sedan efter sin död begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
Under sin livstid var Bernhard var gift med Karin Tarschys, känd lektor och litteraturdocent, tillförordnad professor vid Stockholms Högskola, ordförande för kvinnliga akademiska föreningen och författare till utbildningslitteratur. Karin Tarschys´ far var justitierådet Nils Alexanderson (född 1875), professor och riksdagsman i Första Kammaren 1912-1921 och ledamot av liberala samlingspartiets förtroenderåd och själv son till en överstelöjtnant vid namn Erik Alexanderson.
|
Daniel Tarschys. |
Karin Tarschys´ bror, Erik Alexanderson (född 1906), var häradshövding och satt i Första Kammaren för folkpartiet 1955-1970 och var bl.a. tidigare ordförande för Länssparbanken i Stockholm.
Paret Tarschys tre judiska barn har samtliga kommit att spela viktiga roller i det icke-judiska majoritetssamhället. Daniel Tarschys i egenskap av folkpartistisk politiker, Rebecka Tarschys som kulturjournalist på Dagens Nyheter samt Hedvig, gift till Hedqvist, som är kulturjournalist på Svenska Dagbladet. Hedvig Hedqvist, var tidigare gift med författaren Eskil Block som samtidigt som han var gift med henne var anställd på Sveriges Radio i Malmö åren 1964-1967.
***
Bland övriga styrelseledamöter i Sveriges Radio har vi under åren haft flera andra namn direkt från Israel-maffians egna medlemslistor:
Författaren och akademieledamoten Lars Gyllensten var styrelseledamot i Sveriges Radio under åren 1967-1974. Gyllensten har alltid räknats som en trogen Israel-vän och som på senare tid även blivit stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism,
Sionisten Nils Thedin från Kooperativa Förbundet, en mycket stark vän till Israel som var styrelseledamot i Sveriges Radio under åren 1967-1975. I avsnittet om Israels makt inom socialdemokratin går vi mer i detalj in på Thedins engagemang för Israel och de olika maktpositioner han innehaft.
En annan sionist, Erik Huss, satt i Sveriges Radio styrelse åren 1976-1978. Erik Huss som vi berättat om i avsnittet om Dagens Nyheter i vars styrelse han länge satt, var folkpartist och landshövding och hade ett mycket starkt Israel-engagemang där han bl.a. fraterniserade med Israels ambassadpersonal i Stockholm. Huss sågs senast annonseras i en "tacklista" som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras pengainsamlingskampanj EXODUS (se "Menorah", nr.3, 1999).
Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1973.
När man från sionistiskt håll firade Israels 25-års jubileum i Göteborg, 1973, var Erik Huss en av huvudtalarna. Den forne DN-chefen Huss sade bl.a. i sitt tal att:
"Ett beundransvärt samhällsbyggande har utförts av staten Israel."Etnisk rensning, massakrer, tortyr och internering utfört i Israels namn och vilka var förutsättningarna för grundandet av en judisk kolonialstat i det arabiska Palestina, kallas således av folkpartisten Erik Huss för "ett beundransvärt samhällsbyggande".
Man kan undra vad Huss tyckte om nazi-Tyskland på sin tid. Var han också imponerad av deras bedrifter och samhällsbyggande?
Gunnar Helén (1918-2002), var f.ö. ordförande för Sveriges Radio AB 1978-1983. Helén var en proisraelisk folkpartistisk politiker och mediaman som vare ordförande för folkpartiet 1969-1975. Han var bl.a. också medarbetare på Radiotjänst 1942-1949, d.v.s. under brinnande världskrig och under etablerandet av staten Israel.
Helén har visat sig vara en riktig sionist och var exempelvis ordförande fr.o.m. 1977 för organisationen Tel Aviv Universitetets Vänner och har även intervjuats i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (nr. 2-1978). Vi berättar mer om Gunnar Helén vårt avsnitt om folkpartiet.
|
|
Den österrikiske juden Harry Schein är en annan från det judiska nätverket som innehaft en maktpositioner i Sverige. Harry Schein var ordförande för Sveriges Radios styrelse under åren 1983–1989, d.v.s. juden Schein tog över efter sionisten Helén.Att Schein, ursprungligen från Österrike, kunnat tränga in så djupt in i det svenska samhället är högst remarkabelt. Från avloppsingenjör till arrogant proffstyckare, kompis med Palme och höjdarjobb inom de mest skilda områden som Svenska Filminstitutet och Sveriges Investeringsbank AB.
I Bonnier-tidskriften MånadsJournalen, nr.3-1984, kan man t.o.m. läsa:
"Vem har makten i riket - regeringen eller media eller rent av Harry Schein?"Ja, den frågan var säkert befogad på sin tid. Judarna säger att de inte har något inflytande i landet Sverige, samtidigt som det finns en hel drös med judar av samma dignitet som herr Schein som inom olika områden chefar och påverkar.
Det är här på sin plats att också berätta att herr Schein sedan länge också har starka kopplingar till Bonniers: Scheins eget företag Merkantila Ingenjörsbyrån (MIBIS) köptes 1960 upp av denna judiska familj. Åren 1948-1956 var Schein också filmkrönikör i Bonniers Litterära Magasin. Han har även skrivit regelbundet i Expressen och sedan 1981 som regelbunden kolumnist i Dagens Nyheter, bägge Bonnier-tidningar.
Artikeln (t.v.) och bilden ovan från Menorah, nr.1-1974.Bild på juden och den tidigare SR-ordföranden Harry Scheins dåvarande fru, skådespelerskan Ingrid Thulin, under en filminspelning i Israel. Observera att hon firar den judiska helgen Chanukka med de "israeliska medverkande". De ser f.ö. ut, av uniformerna att döma, som om de kom direkt från Israels armé.
Artikeln berättar också att "Ingrid Thulin donerade en del av sitt gage till israeliska krigsskadade soldater".
Just en fin insats för sionismen och dess ockupationsstyrkor!
Jan-Erik Wikström är en annan sionist och trogen Israel-allierad som haft inflytande på Sveriges Radio då han var ordförande för Sveriges Radio under perioden 1985-1996. Wikström hade dessförinnan suttit som folkpartistisk ledamot i Radionämnden 1967-1976.Jan-Erik Wikström är en folkpartistisk politruk med frikyrklig bakgrund men som själv, enligt information till oss, har judiskt påbrå trots sin kristna mask. Wikström har klättrat högt inom folkpartiet, och var dess riksdagsledamot 1970-1973 och 1976-1992 och t.o.m. landets utbildningsminister åren 1976-1982. Därutöver har han bl.a. varit landshövding i Uppsala Län.
Jan-Erik Wikström dyker upp på allsköns sionistiska sammanhang och deklarerar där sin kärlek till Israel i judarnas olika interna tidskrifter.
I den sionistiska tidningen "Menorah", nr.3, September 1994, organ för Förenade Israelinsamlingen kan man läsa hur de stolt berättar att just Jan-Erik Wikström valts till att bli ordförande i Samfundet Sverige-Israel - vänskaps- och stödorganisationen för Israel.
Således innehade Wikström den höjdarpost inom den sionistiska politiska gruppen samtidigt som han var en ledande person på den statliga radion.
Jan-Erik Wikström var dessutom huvudtalare vid en stor sionistisk ceremoni i Göteborgs synagoga, med anledning av Israels 40-årsjubileum 1988, och där KDS-ledaren Alf Svensson också prisade Israel. Judisk Krönika, nr.4-5/1988, kallar Wikströms tal vid ceremonin "ett ode till staten Israel", ett "varmt hyllningstal, buret av äkta vänskap till den jubilerande staten".
Jan-Erik Wikström har också varit stödmedlem i den sionistiska kamporganisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Wikström var tidigare gift med Inger Wikström, känd pianist och tonsättare, och som också medverkat på olika sionistiska evenemang till stöd för Israel.
Här har vi redovisat ännu ett namn på en sionist (vilket ju är den legitima politiska beteckningen på folk som är av åsikten att Israel skall finnas som stat i det arabiska Palestina) på en absolut topp-befattning inom svensk media. En person som var ordförande för Sveriges Radios styrelse samtidigt som han var riksordförande i Samfundet Sverige-Israel, Israels vänförbund i Sverige, och samlande organ för Sveriges Israel-anhängare.
Men vi har mer att förtälja.Ty juden Olle Wästberg, folkpartistisk kollega till Jan-Erik Wikström, har också varit styrelseordförande i Sveriges Radio och var t.o.m. den som efterträdde Wikström på posten!
Således byter man ut en aktivist från Samfundet Sverige-Israel med en annan då Olle Wästberg precis som Wikström också har varit styrelsemedlem i nämnda organisation Samfundet Sverige-Israel, i Wästbergs fall under åren 1970-1977.
I den judiska tidskriften Judisk Krönika, nr.1-1996 skriver Olle Wästberg om hans hjärtefrågor:
"En hel del jag sysslat med i politik och publicistik [...] har handlat om antisemitism och om Israels rätt att överleva som demokratisk stat."Olle Wästberg var den som höll i appellen för Förenade Israelinsamlingens Israelfestival 1994, detta samtidigt som han var chefredaktör för Bonnier-tidningen Expressen.
Och judarna kan vara så fräcka att de trots dessa fakta - som de sinsemellan är väl förtrogna med - utåt istället talar om "myten" om sionistisk makt i Sveriges medier!
Vi berättar mer om sionisten Olle Wästberg i vårt avsnitt om judisk makt inom politiken.
En annan stark vän av den judiska staten Israel är högermannen Mats Johansson som på senare tid blivit känd då han länge var VD för Timbro och nu under 2000-talet är politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet. Denne närmast fanatiske sionist har också suttit som styrelseledamot i Sveriges Radio, i Johansson fall under åren 1993-1996. Och Johansson fortsatte därefter som styrelsemedlem för Sveriges Television, åren 1996-2000.
Mats Johansson talar varmt om den judiska staten så fort han kommer åt och var tillsammans med bl.a. TV-profilen Siewert Öholm en av flera kända deltagare från Israel-lobbyn som deltog på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israel festival" för år 2002, ett spektakel som hölls på Nalen i Stockholm, den 24/3-2002.
Vi berättar f.ö. mer om Johanssons tidigare och pågående propagandainsatser i vårt avsnitt om Svenska Dagbladet, ett organ som i hans händer håller på att omvandlas till en propagandabulletin från israeliska informationsdepartementet.
Gunnar Hökmark, moderat partisekretare och sedan 2003 riksordförande för Samfundet Sverige-Israel, den officiella organisationen för vänskap och stöd till apartheidstaten Israel, sitter som ledamot i både Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB (SR), Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Television AB (SVT) och Förvaltningsstiftelsen för Utbildningsradion (UR) sedan 1991.
Med riksordföranden för Samfundet Sverige-Israel på dylika poster ser vi ytterligare formidabla bevis på hur anhängare till sionismen och judisk apartheid faktiskt ockuperar ledande poster inom våra s.k. "fria" och "oberoende" medier. Gunnar Hökmark är en i den långa radda av maktmänniskor som i Sverige ser till att de vedervärdiga sanningarna om deras älsklingsstat Israel, inte kommer allmänheten till del.
Vi skriver mer om Gunnar Hökmark i vårt avsnitt om Israels makt inom politiken och moderaterna.
Slutligen kan vi lägga till att den judiske skådespelaren Erland Josephson även suttit som ledamot i Radiostyrelsen under åren 1974-1976.I vårt avsnitt om Erland Josephsons far, bokhandlaren och ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm, Gunnar Josephson, redovisas flera exempel på Gunnars ohöljda sionism, ett politiskt engagemang som också smittade av sig på sonen.
Israels dåvarande ambassadör i Stockholm Max Varon, hyllar i sin artikel i Judisk Krönika, nr.1-1972, den då nyligen avlidne Gunnar Josephson:
"[...] som en ledande medlem av Keren Hayesod-Magbit [den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen] och som aktiv i många andra aktioner för Israel [...].""[...] av hela sitt hjärta gladde han sig med oss i känslan av förlossning genom Israels pånyttfödelse och dess kamp för framåtskridande."
Och i en artikel i Judisk Krönika, nr.3-1972, hyllar den sionistiska organisationen Keren Kajemet (Judiska Nationalfonden) och ett antal framträdande sionister den avlidne Gunnar Josephson och skriver:
"I arbetet för staten Israel tog han aktiv och skapande del från det den etablerades och ända in i sina sista dagar."
Detta var således den sionistiska miljö Erland Josephson växte upp i, och uppenbarligen slog sionismen rot även hos honom. Exempelvis var Erland Josephson ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israel festival" för år 1987, där han medverkade med Hagge Geigert och Per Ragnar på en Israelfest på Folkan i Stockholm under parollen "Lechaim Israel - skål Israel!" (se annons för jippot i Judisk Krönika, nr.6-1986).
***
Andra judar, deras allierade och Bonnier-folk inom Sveriges Radions högre maktsfärer
Märta de Laval (född 1897) var en journalist, med tidigare engagemang på Röda Korset var senare producent på Sveriges Radio 1957-1969. Hon har också suttit Nordiska barnfilmnämnden 1956-1964 och har bl.a. varit sekreterare i Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Märta de Laval var gift med ett kammarrättsråd Gustaf de Laval.Märta de Laval räknades som en allierad till den judiska gruppen och var därför inbjuden till den sionistiska tillställningen som hölls på det Judiska Kulturinstitutet i Stockholm 1972 för att hylla sionistjudinnan Anna Riwkin-Bricks minne, en av den svenska sionismens förgrundsgestalter (se Judisk Krönika, nr.5-6/1972).
Nils-Olof Franzén var programdirektör för ljudradion på Sveriges Radio under åren 1956-1973, och sedan 1940 gift med en judinna Birgit Levihn, som avled 1984. Dessförinnan hade Franzén varit redaktionssekreterare för Röster i Radio och chef på föredragsavdelningen på Sveriges Radio 1950-1955. Därutöver är han känd som författare till bl.a. böckerna om detektiven "Agaton Sax" och har tidigare varit ordförande för Jenny Lind Sällskapet.
En andra bror till Gabriella Garland, Sven-Olof Garland, var rektor för Frans Schartaus gymnasium i Stockholm 1965-1978, och har skrivit skollitteratur.
Gabriellas, Jan-Eriks och Sven-Olofs far var den mångårige riksdagsmannen Olof Olsson - "Hedningen Olsson" - som länge satt i Första Kammaren och var ecklesiastikminister i bl.a. Nils Edéns och Hjalmar Brantings regeringar.
Under åren 1945-1957 var Bengt Sköldenberg gift med Tullia von Sydow, socialdemokratisk riksdagskvinna och som också suttit i riksdagen för socialdemokraterna.
Karin Andersson (född 1918) är en centerpartistisk politiker som var förbundssekreterare för centerns kvinnoförbund 1966-1979, tillhörde kommunfullmäktige i Stockholm åren 1961-1973, riksdagsledamot för centerpartiet 1971-1985 och invandrarminister åren 1979-1982.Karin Andersson har avslöjat sitt stöd för den sionistiska rörelsen då hon figurerat som stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
I ljuset av detta kan det var på sin plast att berätta att Andersson innan sin politiska karriär arbetade med media, bl.a. som PR-chef på RLF, och under åren 1957-1960 då hon även var producent på Sveriges Radio.
En annan från det judaiserade etablissemanget är Cilla Ingvar-Edström, känd för Knäppupprevyerna och samarbete med Karl Gerhard. Cilla Ingvar-Edström gjorde TV- och radioprogram fr.o.m. 1962 och hade posten som biträdande programchef på Sveriges Radio 1971-1973.
Cilla Ingvar-Edström var dotter till professorn Sven Ingvar och Ingegerd Henschen Ingvar, där den senare och hennes syster Astri Henschen anses vara släkt med familjen Bonniers (enligt Albert Bonnier Jr. i boken "Personligt" Bonniers, 1985, sid. 18) och där brodern Folke Henschen gifte sig med judinnan Signe Thiel.
Cilla är således syster till framlidne neurologen David Ingvar och kusin till judinnan och Israel-anhängaren Helga Henschen. En annan släkting till Cilla är Jonas Cornell som i sin tur är gift med skådespelerskan Agneta Ekmanner, en kvinna som ofta dyker upp i olika judiska spektakel i Judiska Teaterns regi.
Karl-Erik Lundvall är en annan Bonnier-tränad mediaaktör på Sveriges Radio. Lundvall var anställd på Albert Bonniers Förlag på 1940-talet och arbetade sedan på SR och blev där biträdande programdirektör på TV på 1960-talet, planeringsdirektör, ställföreträdare för radiochefen och efter 1973 Sveriges Radios programdirektör.
1998 meddelade Sveriges Radios VD, Lisa Söderberg att hon utsett en ny tillförordnad chef för P1, kulturredaktionens chef Bengt Packalén. Packalén har bl.a. suttit med i juryn för Bonniers Stora Journalistpris år 2001. Mattias Berg, biträdande kulturredaktör på Bonnier-ägda Dagens Nyheter, sattes sedan in som ersättare för Bengt Packalén på posten som kulturchef på P1.
Bonnierifieringen av SR forsätter dock.
April 2003 meddelades det att Joachim Berner var tilltänkt att efterträda Lisa Söderberg som VD för Sveriges Radio.
Joachim Berner är en person som är van att jobba för sina judiska hussar och väl skolad i vad som är massmedialt politiskt korrekt, detta efter att under år först svansat för den judiske Peter Hjörnes Göteborgs-Posten som dennes redaktionschef och sedan för den judiska pro-israeliska Bonnier-koncernens tidningar Dagens Nyheter och Expressen, där Berner var chefredaktör.
Att Berner var komprometterad för sin smutskastning av Gudrun Schyman genom spekulativ rubriksättning i Expressen som då stod under Berners chefsredaktörsskap, och ett brott Berner t.o.m. fällts för, verkade inte oroa de makthavare som nu valt ut honom till den viktiga posten.
I sammanhanget bör nämnas att en annan person som då nämndes som möjlig VD för SR vid sidan av Berner var juden Svante Weyler, numera förlagschef och litterär chef för Nordstedts Förlag.
"Affären Berner" slutade med att Joachim Berner inte fick jobbet men kunde lösa ut en fantastisk fallskärms istället. Bonnier-kvinnan Marika Ehrenkrona, som då var Sveriges Radios styrelseordförande, tvingades p.g.a. hennes förfarande med affären till att avgå som en konsekvens därav.
Som näste kandidat på posten som VD på Sveriges Radio utvaldes istället folkpartisten Peter Örn, en person som trots sin humana framtoning har gjort politisk karriär i ett parti befolkat av extremistister och rasister som Ernst Klein och Per Ahlmark.
Så får man inte en Bonnier-karriärist som radiochef så får man istället en folkpartist, samtliga stöpta i samma ideologiska fålla.
Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1973. |
Hans Dahlberg (född 1930) är en annan aktör vi tänkte titta lite närmare på. Dahlbergs mor är född Sterner, vilket enligt judiska namnregler brukar vara att betrakta som ett "judiskt namn". Huruvida så är fallet med herr Dahlberg vet vi dock inte säkert. Han har i alla fall kontakter med sionistsidan på Judisk Krönika, vilket sammantaget med namnreglerna brukar vara en god indikator på judiskt påbrå. Hans Dahlberg skrev således i egenskap av ansvarig för informationsverksamheten vid Försvarsstaben, en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1985 (ett specialnummer om "förintelsen") en artikel om Sveriges invandrings/flyktingpolitik under andra världskriget visavi judarna. Dahlberg har också skrivit boken "I Sverige under 2:a världskriget" utgiven på det judiska Bonnier Fakta, 1983.Hans Dahlberg har en gedigen karriär inom informationsväsendet som vi här lite kortfattat sammanfattar:
Han var utrikesredaktör på Aftonbladet under åren 1960-1962, utrikespolitisk medarbetare på Dagens Eko Sveriges Radio 1962-1966, producent av utrikespolitiska TV-program 1966-1969, programråd på TV1 1970-1973, redaktionschef Nedre Norrlands distrikt för Sveriges Radio 1973-1975, verksam vid det centrala kansliet i Stockholm 1976-1977.
Han blev sedan lärare vid Försvarshögskolan 1977-1984, och som vi berättade ovan chef för Försvarsstabens Informationsavdelning 1984-1987, och efter 1987 verksam som skribent och översättare.
En Åke Lewin är en annan person med ett spännande efternamn som länge varit administrativ direktör på Sveriges Radio.
Vi har också noterat att juden Mikael Cohen så sent som 2002 är chef för dokumentärredaktionen på radions P1.
 Radio- och TV-producenten Lars Ramsten från Samfundet Sverige Israel. |
Lars Ramsten (född 1924), är för oss känd som en riktig sionist. Ramsten var ordförande för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Dalarna i sju år och slutade i mars 2000 (se Menorah, nr.2-2000).Innan dess har han haft en mängd tunga poster inom opinionsbildande medierna.
Han började på Sveriges Radios aktualitetsavdelning 1950, var reporter fr.o.m. 1961, chef för distriktet Gävle-Dalarna 1963 och sedan producent på Sveriges Television och Sveriges Riksradio 1979-1989. Han har därefter verkat som frilans i radio och TV.
Sionisten Ramsten har också varit redaktör för tidskriften Vårt Försvar 1963-1979 och är krönikör i Kyrkans Tidning sedan 1991.
I Menorah, nr.2-1997, intervjuas Lars Ramsten:
"- Som färdig journalist intervjuade jag 1948 [den sionistiske] Hugo Valentin efter hans hemkomst från Warszawa. Allt bidrog till att ytterligare förstärka min solidaritet med det judiska folket och Israel. Och jag är övertygad om att Leon Uris "Exodus" 1958 spelade en väldigt stor roll för att väcka människors intresse för Israel. En annan bok som gett mig mycket är "Oh, Jerusalem" av Lapierre och Collins.Min bokhylla rymmer en och en halv löpmeter litteratur om judendomen och Israel. "
"- Israel kan ge uppslag till så många olika teman för våra medlemskvällar.
"- Själv gjorde jag häromåret en TV- serie om judar i Sverige, som sändes i tre delar."
Jo man tackar! Kan inte herr Ramsten hålla sina personliga politiska engagemang för sig själv och inte låte de spilla över på sin yrkesgärning.
*** Radionämnden
Radionämnden är en plats där man diskuterar vilka inslag som skall fällas för partiskhet och ovederhäftighet. Därför är det intressant att belysa några aktörer med lojalitet till Israel som under åren suttit där.
Per Nyström (född 1903), professor och f.d. landshövding, satt i Radionämnden åren 1951-1964.
Nyström var sakkunnig i Socialdepartementet 1943 och sedan statssekreterare där 1945-1950. Han blev sedan landshövding för Göteborgs och Bohusläns Landsting 1950-1971 och bär professors namn sedan 1986. Nyström har också varit medarbetare i Afton-Tidningen 1942-1945, ordförande för Göteborgs Högskola 1951-1954, och Handelshögskolan i Göteborg 1950-1961.
Han har varit internationellt verksam som delegat till ILO-konferensen i Genève 1947-1949, till FN:s ekonomiska och sociala råd i Santiago de Chile 1951, ledamot av ILO:s sociala expertkommitté i Montreal 1948, Wellington 1950. Därutöver har Nyström varit civilbefäl för V:e civilområdet 1955-1971, ordförande för Svenska skeppshypotekkassan, statens lånenämnd för den mindre skeppsfarten 1957-1976, Byggmästarnes material AB 1974-1984.
I sin sionistiska gärning har vi noterat att ställt upp som stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Per Nyström var gift i sitt andra giftermål 1974 med Lili Kaelas (född 1919), chef för arkeologiska museet i Göteborg sedan 1969 och för det Historiska Museet i Göteborg sedan 1983.
Jan-Erik Wikström, sionisten och juden som vi berättade mer om ovan, satt också som folkpartistisk ledamot i Radionämnden 1967-1976.
Vi kan f.ö. nämna att sionisten Leif Carlsson som vi berättar mer utförligt om i vårt avsnitt om Svenska Dagbladet då han var chef för SvD:s kulturavdelning, satt i Radionämnden perioden 1967-1982. En viktig position inom den statliga radion och som judarna nog har glatts åt att ha täckt in med en nära allierad.
***
Under den här rubriken samlar vi in judar och deras allierade (oftast också judar men som av taktiska skäl inte vill "gå ut" med det) som verkar i den tunga nyhets och samhällsbevakningen inom det statliga radiomediet.
Redan på ett tidigt stadium kan man se ett judiskt inflytande.
Vi nämnde ovan den judiske redaktören Torvald Sachs (född 1887), som bl.a. var riksdagskrönikör i Sveriges Radio 1927-1952.
Författaren Svante Löfgren, jude som på mödernet stammar från den judiska Josephson-klanen, berättar vi mer utförligt om i våra avsnitt om Expressen. Innan han verkade på denna Bonnier-tidning som bl.a. dess Tysklands-korrespondent var han verksam på Radiotjänst under åren 1944-1945. Det intressanta här är att se en jude på ett viktigt informationsorgan i en tid då propagandan var A till O för den fortsatta utvecklingen för den judiska saken. Hade man under denna tid inte kunnat sprida antitysk krigspropaganda kryddad med absurda krigslögner hade judarna aldrig kunnat erövra Palestina och där etablera sitt Israel.
I Storbritannien satt flera judar under andra världskriget, kamouflerad som "brittiska" underrättelse- och propagandamän inom propagandaorganen och kunde där verka för Sion. Därför är det förstås av intresse att se andra judiska aktörer på andra informationscentra i andra länder, vid samma kritiska tidpunkt.
En annan jude, Lennart Hirschfeldt, var utrikespolitisk kommentator på Sveriges Radio åren 1949-1961. Således agerade Hirschfeldt över en lång tidsrymd. Lennart Hirschfeldt blev senare chefredaktör för Upsala Nya Tidning (där sionistagenten Håkan Holmberg nu verkar) och som vi berättar mer om i avsnittet om denna tidning.
Hans Dahlberg (Sterner) som samarbetar med Judisk Krönika och som vi nämnde ovan i avsnittet om de styrande på den statliga radion, var utrikespolitisk medarbetare på Dagens Eko Sveriges Radio 1962-1966.
Dahlberg blev sedan producent av utrikespolitiska TV-program 1966-1969, programråd på TV1 1970-1973, redaktionschef Nedre Norrlands distrikt för Sveriges Radio 1973-1975, och verksam vid det centrala kansliet i Stockholm 1976-1977.
Vi kan här berätta att Bengt Dennis, som senare blev känd som chefredaktör på Bonnier-tidningen Dagens Nyheter och Sveriges riksbankschef, var ekonomisk kommentator och reporter på Sveriges Radio 1962-1967. Enligt flera källor är denne Dennis av judisk börd.
Göran Rosenberg, stammande från polsk-judiska föräldrar, tillhörde SR:s Ekoredaktion åren 1972-1975 bl.a. som riksdagsreporter, innan Rosenberg gick över till SVT. Vi berättar mer om denne judiske aktör i vårt avsnitt om de statliga nyhetsprogrammen på TV.
Lars Weiss som vi går mer inpå i vårt avsnitt om TV4 men även nämner i avsnittet om de statliga TV-nyheterna då han tidigare var chef för Aktuellt på SVT, har tidigare också varit anställd på riksradion och tillhörde Dagens Eko under åren 1979-1985.
En annan judisk höjdare på Ekot är Herman Meltzer, som varit chef på Ekot och tillhört inrikesredaktionen med ansvarig för politik och EU (2000). Vi har tidigare berättat att det var just denne Meltzer som var påtänkt som som ny chefredaktör på tidningen Arbetet 1994, något som dock ej blev av.
Meltzer hade t.o.m. en god vän Robert Brunner som var stridande soldat i Israels armé och som dödades i samband med oktober-kriget 1973! Meltzer bedrövades över sin nära väns död och skrev en dödsruna över denna fallne sionist som publicerades i både Menorah (se artikeln intill) och Judisk Krönika.
En annan ledande judisk aktör som länge verkat på Ekot är Willy Silberstein.
"Jag känner mig väldigt judisk", yttrade han i en intervju i tidningen Journalisten (8-14 maj-2001).
|
Willy Silberstein, sionistisk jude med mycket inflytande inom Sveriges Radios nyhetskanal. Tidigare mycket aktiv inom "Menorah", organ för Förenade Israelinsamlingen. |
På Ekot är Willy Silberstein sedan september 2003 SR Ekots utrikeschef.Willy Silberstein var dessförinnan korrespondent för EU i Bryssel 1999-2003, och från Bryssel har man kunnat höra denne sionistiske aktör kommentera det av sionister orkestrerade kriget mot Irak 2003.
Men redan innan dess har denne jude haft den tunga posten som Ekots inrikeschef och producent (en post hans syster Margit Silberstein nu behärskar). Således absoluta topp-positioner inom det radioburna nyhetsmediet behärskade av en sionistisk jude.
Silberstein har också varit ekonomijournalist på P1 och tillhört radions kulturredaktion. Förutom radion har Willy Silberstein även lång erfarenhet som svensk inrikespolitisk reporter från flera medier.
Radio Islam har tidigare berättat att Willy Silberstein i april 1994 tillträde som ny samhällsredaktionschef på Expressen 1994-1996, en tidning som då stod under den judiske dåvarande chefredaktören Olle Wästberg (från den judiska klanen Hirsch). Silberstein har tidigare också arbetat på Svenska Dagbladet.
Willy Silberstein är en öppen vän till Israel och har tidigare tillhört redaktionen för tidskriften "Menorah", organ för Förenade Israelinsamlingen och där han under 1970- och 1980-talen skrev en mängd artiklar.
- Willy Silberstein i en artikel i Menorah, nr.3-1978.
Willy Silberstein är också regelbunden skribent i Judisk Krönika (exempelvis Judisk Krönika, nr.1-1982).
I Judisk Krönika, nr.2-1979, intervjuar Silberstein för Judisk Krönikas räkning den israeliske ambassadören i Stockholm, Mordecai Kidron, den sionistiska statens representant i Sverige. Kidron hyllar förstås tidskriften Judisk Krönika och understryker att "Judisk Krönika behövs i den svenska pressfloran, för att bidra till saklig information och debatt" om Israel och sionismen.
Willy medverkade också i boken "Glöm oss inte - en bok om Förintelsen och Minnesmonumentet i Stockholm" (på det judiska Hillel-Förlaget), med en artikel om hur det är att vara barn till "förintelse"-överlevande.
Willy Silberstein och hans hustru Cecilia Katzeff avslöjade också sin sionistiska övertygelse då de önskade "Mazal tov!" (grattis) för att fira Israels 40-årsdag, i en stor annons publicerad i Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen).
På sedvanligt manér har Willy även plockat in sin lille son i TV-mediet, där den lille Benjamin Katzeff Silberstein har setts agera i barnprogrammet "Feber" på SVT. Är detta kanske inkörsporten till en framtida karriär som programledare på TV vi ser?
Willy Silbersteins syster Margit Silberstein, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om SVT:s nyheter, tillhör också Ekot där hon sedan april 2003 är ny inrikeschef. Därutöver har Margit Silberstein också verkat som politisk reporter på SVT:s Aktuellt och i Göteborgs-Posten.
Således ses detta judiska syskonpar som rapportörer av det politiska klimatet i Sverige inom flera viktiga medieorgan. Något som måste ses som ett trumfkort för landets judiska församlingar och för Israels ambassad i Stockholm.
***
Ingmarie Froman är Ekots judiska korrespondent i Paris. Hon har därifrån bl.a. rapporterat om Radio Islams hemsida då hon intervjuade den judiske aktivisten Mark Knobel från Simon Wiesenthal Center i Paris (Ekot, P1, 20/3-1997):"Mark Knobel ser i själva verket ett väloljat internationellt samarbete bakom Ahmed Rami. Ramis hemsida på Internet fungerar som propagandacentral. Den finns på åtta olika språk, översättningarna är perfekta, och Mark Knobel talar om en "Internationell Ramifiering"."Radio Islam tackar Simon Wiesenthal Center för komplimangen om de "perfekta översättningarna". Talet om den "Internationella Ramifieringen" var för oss helt nytt, och begreppet lämnar fältet öppet för flera olika tolkningar.
Ingmarie Froman har tidigare verkat som utrikeskorrespondent inom den statliga televisionen, men har även varit skribent i tidskriften Moderna Tider, på den tiden juden Göran Rosenberg var dess chefredaktör.
Och i Judisk Krönika, nr.3-1986, skriver Ingmarie Froman en lång artikel om "den judiska renässansen i Frankrike" där hon lanserar judiska "intellektuella" i Frankrike som sionisterna Bernard-Henri Lévy, Alain Finkielkraut, André Glucksmann, Benny Levy, Emmanuel Lévinas och Marek Halter. En artikel där judinnan Froman bl.a. påstår att "den franska idédebattens utveckling mot metafysik förklaras [...] delvis av att judendomen fått fungera som ett slags resonanslåda".
Froman gläds också i samma artikel åt det som hon ser som "ett tecken på normalisering", att "det i dag i Frankrike finns en beredvillighet från icke-judiska kretsar att acceptera och studera de judiska skrifterna".
Under sionistaktivisten Willy Silbersteins regim på Ekot har man börjat höra en viss Petra Socolovsky, en judinna som redan hösten 2003 (november) började arbeta för Ekot och rapportera från Madrid om Irakkriget och sedan om Spanien och "muslimsk terror" och al Qaida (april 2004). Frilansjournalisten och Eko-medarbetaren Petra Socolovsky samarbetar också med sionismens tidskrift Judisk Krönika och skrev exempelvis artikeln "Byn som lurade inkvisitionen - Petra Socolovsky bland kryptojudar i Belmonte" i Judisk Krönika nr.3-2004.
Fr.o.m. januari 2005 ses Lena Bejerot som Ekots korrespondent i New York. (se tidningen "Journalisten", 8/9-2004). Lena Bejerot kommer närmast från rollen som producent för "Godmorgon, världen". Lena Bejerots far är den kände läkaren och professorn Nils Bejerot (död 1988), som var gift med den engelska judinnan och sionisten Carol Bejerot.
Enligt Carol Bejerots dödsannons i DN (28/8-2001) var hon "med och startade Svenska Amnesty och var dess första kassör". Samma artikel (skriven av bl.a. judinnan Gun Zacharias) berättar vidare:
"Hennes judiska bakgrund bidrog till att hon in i det sista hade ett djupt och praktiskt engagemang för landet Israel."Carol Bejerots namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.1-2000, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.
Således är det ett spännade sionistiskt arv som Lena Bejerot, Ekots nya Washington-korrespondent, bär på.
Utrikeschef Willy Silberstein vet att knyta folk av det rätta sionistiska virket till sin utrikesrapportering i Sveriges Radio.
Svante Weyler är en annan judisk f.d. Eko-korrespondent som tidigare rapporterade från Berlin. Han har även varit sekreterare i organisationen Svenska PEN, en väldigt sionistbetungad författarorganisation med flera kända judar i ledningen som Monica Nagler, Per Wästberg (Hirsch), Gabi Gleichmann och sionistiska kvinnoorganisationens "Årets kvinna" för 1993, Agneta Pleijel.
Weyler har på senare tid blivit redaktör för Nordstedts Förlag, ett ställe där även den judiske förläggaren Dan Israel (son till sociologprofessorn Joachim Israel) varit verksam och haft ett stort inflytande.
En annan profil på Ekot är Kjell Albin Abrahamson (58 år gammal 2004) som arbetat för SR i Moskva, Wien och senast som Eko-korrespondent i Warszawa (2004).
Huruvida Kjell Albin Abrahamson stammar från den gamla judiska klanen "Abrahamson" (som också stavar med endast ett "s") veta vi icke, men att han under brinnande krig, pågående övergrepp och ockupation väljer att visa stöd för den sionistiska gruppen kring Judisk Krönika, avslöjar var han i dessa frågor står. Vi kan notera att den tidigare prosionistiske Thomas Nydahl valde att hoppa av sitt samarbete med Judisk Krönika då han i ett öppet brev i Ordfront Magasin, nr. 4-2002, ansåg att Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski "i allt högre grad gjort dig till talesman för den brutala ockupationen av Palestina" och där Nydahl varnade för att Judisk Krönika under Jakubowskis ledning var på väg att bli "ett krigshetsande organ för etniskt definierat hat".
Eko-reportern Kjell Albin Abrahamson verkar dock inte se några hinder med att samarbeta med Jakubowski, och valde således att skriver en typisk propagandaartikel som publicerades i sionistorganet Judisk Krönika, nr.1-2004, med rubriken "Rapporten som försvann", där enligt Judisk Krönika "Kjell-Albin Abrahamsson skriver om den antisemitism som finns kvar i Europa".
Förutom Kjell Albin Abrahamsons tunga Eko-rapporter har man också kunnat lyssna till honom som programledare för "P1-Morgon" (2000), och under sommaren 2004 var programledare för "Ring P1" där han kunde styra och argumentera med de svenskar som tillåtits ringa in till programmet för att där vädra sina opinioner i olika frågor.
Kjell Albin Abrahamson är också författare till flera böcker.
En annan Eko-medarbetare som samarbetat med sionisterna på Judisk Krönika är Vladislav Savic, Ekots f.d. Jugoslavien-korrespondent och senare Eko-korrespondent i Moskva (2000).
Som vi sagt tidigare, men ånyo påminner om, är samarbete med Judisk Krönika inte bara att skriva i någon liten obskyr etnotidning, utan ett uttryck för en sympati med den sionistiska saken och dess apartheidideologi, då Judisk Krönika är grundad och styrd av förgrundsfigurerna för den sionistiska rörelsen i Sverige.
Vladislav Savic har så sent som i augusti 2003 hörts rapportera i P1 om den amerikanska (läs sionistiska) ockupationen av Irak, på ett sedvanligt propgandistiskt sätt där han exempelvis kallade de ökade attentaten i Irak riktade av motståndsrörelsen mot den amerikanskledda ockupationsarmén och dess försök att befästa sin ockupation som ett bakslag för det irakiska folket. Som om irakierna inte gladdes över att ockupanterna och deras försök att ta över den irakiska oljeproduktionen försvårades!
Bland övriga judiska medarbetare och reportrar på Ekot kan vi nämna Anders Diamant som tidigare var anställd som reporter på Radio Stockholm och radioprogrammet "Efter tre", samt Pernilla Mejersson. Maria Meschke är en annan judisk reporter som tidigare arbetat på Ekot, och som vi berättar mer om nedan.
Sedan åratal tillbaka har man hört juden Reinhardt Krause i egenskap av studioreporter på Ekot uppläsandes de dagliga nyheterna.
Caroline Salzinger är en ung korrespondent på Ekot med ett s.k. "judiskt namn", huruvida hon är från "det utvalda folket" veta vi dock inte säkert.
Caroline Salzinger började som reporter på TV 4:as "Nyheterna" och gick sedan över till radion där hon blev Washington-reporter för P1:s "Ekot" (2004). Sedan har man hört Caroline Salzinger verka som Eko-korrespondent i arablandet Jordaniens huvustad Amman (januari 2005) där hon på ett propagandistiskt sätt rapporterat om Irak. En rapportering som täckte det farsartade s.k. "valet" i Irak januari 2005, ett val regisserat av ockupationsmakten USA. Dock enligt Salzinger ett fullständigt legitimt och fritt val trots det lilla förbehållet att Irak var ockuperat av främmande makt!
*** Bland till judarna nära stående journalister på radionyheterna ses Åke Wiklund, Staffan Hultman och Cecilia Uddén-Mannheimer.
Åke Wiklund var journalist på Dagens Ekos utrikesredaktion stationerad i bland annat Paris London och Jerusalem (Israel) där han verkade som korrespondent.
|
Ian Wiklund, judinna och journalist på Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlunds Förlag och Femina/Allers, gift med Sveriges Radios forne Israel-korrespondent Åke Wiklund. |
Israel-korrespondenten Åke Wiklund var gift med den sionistiska judinnan Ian Wiklund, en kvinna som själv arbetat för Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlunds Förlag innan hon gick över till Femina och Allers.I dödsrunan över Åke Wiklunds numera avlidna judiska hustru Ian Wiklund som publicerades i Dagens Nyheter (20/10-2003), står det:
"Ian bodde under längre perioder med sin make [...], där Åke arbetade som korrespondent. Inte minst tiden i Jerusalem var en stark upplevelse för Ian, som var mycket intresserad av Israel och judendomen."Paret Åke - Ian Wiklunds judiska dotter, Magdalena Judit Wiklund, har sedan fortsatt i familjens sionistiska spår och arbetat aktivt för Solidaritetskommittén för Israel där Magdalena Judit Wiklund var informationsansvarig för denna sionistiska organisation och skribent i tidskriften Menorah, organ för Förenade Israelinsamlingen.
Läsvärda ord från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1991:
"Solidaritetskommitténs nya och första informatör, Magdalena Judit Wiklund, hoppas kunna rensa i den snårskog av felaktigheter om Mellanöstern som förekommer i den inhemska pressen. Nu har vi nått dithän att svenska journalister försöker få sina läsare att tro att det en gång existerat en palestinsk stat, säger Magdalena Wiklund.Hon växte upp som icke-judinna i Stockholm, London och Paris och hade tänkt ägna sig åt skådespeleri. Idag är Magdalena Judit Wiklund, 31, judinna och sedan den första februari informatör hos Solidaritetskommittén för Israel i Stockholm. Teaterscenen på Dramaten har bytts ut mot en annan, politisk, världsscen.
- I och med Gulfkrigets slut kommer nu krav på nyordning i Mellanöstern. Trycket på Israel kommer att öka enormt om en internationell fredskonferens. Solidaritetskommittén får en viktig roll när det gäller att informera rätt, förklara för människor och massmedia varför Israel inte vill tala med PLO. Det kommer att finnas många oriktigheter i Mellanöstern-debatten, säger Magdalena.
Behovet av information finns så att säga genetiskt hos Magdalena Wiklund. Båda föräldrarna är journalister, pappan jobbar som utrikeskorrespondent på riksradions Dagens Eko, mamman har just pensionerats från tidningen Femina. Hennes bror är chef för en nyhetsbyrå. Judendomen har också alltid funnits i Magdalenas liv, bland annat därför att hon vuxit upp i ett pro-israeliskt hem.
- Jag minns så väl första gången mamma kom hem från Israel. Jag var sex år då och mamma hade varit på kibbutz. Hon berättade om israelerna, om judendomen. Förgäves försökte jag intressera mina barndomskompisar för denna religion, berättar Magdalena skrattande.
1973 rapporterade hennes pappa om Yom Kippurkriget i radion, och alltsedan dess har det varit viktigt för henne att stå på Israels sida. "
Ganska spektakulära avslöjanden från Magdalena Judit Wiklund hur Eko-journalistens Åke Wiklunds hustru Ian Wiklund själv var är en riktig sionistisk aktivist och f.d. kibbutznik, hur Eko-korrespondenten Åke Wiklund hade ett "pro-israeliskt hem" samtidigt som han "rapporterade" "om Yom Kippurkriget i radion" för svenska folket.
Det här citatet illustrerar väldigt väl rötan i rapporteringen av den judiska ockupationen och förtrycket mot palestinierna i deras ockuperade hemland Palestina - hur judar och deras ingifta/allierade tagit över rapporteringen från denna världsdel.
Magdalena Judit Wiklund nämner f.ö. att hennes bror, Mats Wiklund, skall ha varit "chef för en nyhetsbyrå" (vi vet från Ian Wiklunds dödsruna att sonen heter "Mats"). Den ende Mats Wiklund vi känner till idag i media är Dagens Nyheters ledarskribent med detta namn och det skulle vara mycket intressant om det visar sig - så som vi misstänker - att han är judisk son till Ian Wiklund.
På Menorah var denna judinna informationsansvarig för Solidaritetskommittén för Israel.
Bilden ovan från Menorah, nr.2-1993.
Staffan Hultman var tidigare korrespondent för Sveriges Radio baserad i Israel och gift med en israeliska.
Efter sin Israel-placering har Hultman visat sitt riktiga, sionistiska ansikte och typiskt nog blivit en av redaktionsmedlemmarna i utrikesredaktionen på den kraftigt prosionistiska tidningen Göteborgs-Posten, som ju står under juden Peter Hjörnes ledning.
Och i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, nr.2-1989, kan både läsa en inställsam recension av Hultman av judinnan och tillika SvD-korrespondenten Cordelia Edvardsons då senast skrivna bok, samt i samma nummer också läsa en längre artikel av Hultman om hur snedvriden de svenska medierna är avseende Israelrapporteringen.
I artikeln, som skrevs under den pågående första Intifadan, klagar Hultman på "det ensidiga skallet på Israel". Hultman anser - helt fräckt - att det skulle råda en censur i svenska medier mot att föra fram den pro-israeliska propagandaversionen av händelserna i Mellanöstern och skriver om denna påstådda censur där journalister i våra medier som "sökte ge en mindre hårt politisk styrd bild av Israel" (d.v.s. Israels version) "fann sig snart utestängda genom en variant av det yrkesförbud man anklagar andra nationer för att bedriva". Hultman skriver vidare:
"Och det gäller inte bara enstaka korrespondenter som varit verksamma i Israel - utan t o m höga chefer i den svenska mediavärlden som gjort sig skyldiga till det hemskaste av alla brott: att söka skildra den israeliska verkligheten som den är i akt och mening att ge publiken grund för egen bedömning i stället för att söka utsätta den för medveten politisk styrning."
Judisk Krönika, nr.6-1983, uppmärksammar att Staffan Hultman var en av en dröser sionister som Morton Narrowe, Salomon Schulman och Alvar Alsterdal som bidragit med prosionistiska artiklar i den sioniststyrda tidskriften Studiekamratens dubbelnummer om staten Israel, från år 1983. Ett nummer där, enligt Judisk Krönika:
"[...] Staffan Hultman skriver om "Israel som en moralisk och historisk nödvändighet" [...]."Och en sådan propagandist för Israels sak har man således haft som Israelkorrespondent för Sveriges Radio.
Som Mellanösternkorrespondent baserad i Kairo, hade Sveriges Radio länge den i Kairo-stationerade Cecilia Uddén (Mannheimer), som käckt och raljerande rapporterade om situationen i Mellanöstern under åren 1993-1998. Det hör till saken att här nämna att hon länge varit ihop med och sedan 1998 t.o.m. är gift med den judiske kulturskribenten Otto Mannheimer, och kände honom redan från Kairo-vistelsen. Otto Mannheimer är nära allierad till Bonnier-maffian och har varit en av deras redaktörer.
Så Ekots "opartiska" journalist som skall bedöma Mellanösternkonflikten umgås intimt med en av konfliktens parter!
Ty som vi har visat tidigare känner sig de svenska judarna intimt kopplade till den judiska staten.
Cecilia Uddén kallar sig numera för "Uddén-Mannheimer" och är sedan 1989 korrespondent för radion i Washington DC. Från Washington har i P1 man hört denna med den judiska maffian ingifta madame Uddén-Mannheimer bl.a. kommentera invasionen och ockupationen av arablandet Irak mars-april 2003, självklart utan att någonsin för den svenska lyssnarna nämna den judisk-israeliska lobbyns ansvar för detta angreppskrig.
Cecilia Uddén-Mannheimer styr också över den politiska debatten - likt den prosionistiske Lars Adaktusson samtidigt gör i SVT:s debattprogram "Agenda". I P1 ses Cecilia Uddén-Mannheimer på lördagarna som ansvarig för radioprogrammet "Konflikt" (2004), ett program där hon bestämmer agendan, vilka som intervjuvas och invinklingen på hur konflikterna skall tolkas.
I radioprogrammet "Konflikt" ses också öppna judinnor arbeta som reportrar, nämligen Judisk Krönikas redaktionsmedlem Nina Solomin samt judinnan Siri Ambjörnsson.
1997 erhöll Cecilia Uddén Stora Journalistpriset från Bonniers.
En sionistisk aktivist som arbetat med radionyheterna är folkpartisten Thomas Hammarberg, mannen som infiltrerade både Rädda Barnen och Svenska Amnesty samtidigt som han stödde staten Israel, en stat som just attackerar, torterar, mördar och fängslar människor på en daglig basis, och ofta just med barnen som särskilt utsatta för de sionistiska övergreppen.
Thomas Hammarberg var den som 1970 skrev boken "Det hatade Israel" tillsammans med sionisterna Per Ahlmark (folkpartiet) och juden Ernst Klein (folkpartiet, Expressen). Hammarberg skrev där under den häpnadsväckande rubriken "Ockupation för fred"!
Denne sionist, d.v.s. aktiv för en stat som grundats m.h.a. etnisk rensning, en stat som samarbetade med apartheids Sydafrika, som attackerar flyktingläger och bistår Latinamerikanska mördardiktaturer med bl.a. tortyrexpertis, en sådan man var utrikesmedarbetare på Dagens Eko 1976-1978. Detta under en period då Israel ständigt attackerade arablandet Libanon och där den svenska sionistmaffians huvuduppgift var att lägga locket på dessa övergrepp mot den libanesiska civilbefolkningen. En taktik som bl.a. gick ut på att kalla israeliska flyganfall mot palestinska flyktingläger för attacker mot "terroristbaser".
Bland Bonnier-tränade journalister som verkat inom nyhetsdelen av radion och som också umgås intimt med sionistmaffian märker vi Olle Stenholm och Christina Jutterström.Olle Stenholm är en journalist som redan på 1960-talet fick den rätta undervisningen av den judiske utrikeschefen Ulf Brandell (Henriques) då Olle var medarbetare på Dagens Nyheters utrikesredaktion. Efter detta gick den lille karriärristen direkt över till Ekot för att sedan 1970 gå över till SVT och chefa över SVT:s Rapport och Magasinet (vi berättar om detta mer i avsnittet för de statliga nyheterna).
1993-1994 var sionisten och Israel-anhängaren Olle Stenholm chef för Ekot på P1.
Då Olle Stenholm alltid varit en handgången man för sionisterna måste de har glatts över att ha en allierad på så inflytelserika poster. Vi kan f.ö. nämna att han också varit ordförande i Publicistklubben och nu senast är Pressombudsman (PO) - d.v.s. den man som skall avgöra när medierna överträder de etiska gränserna.
Christina Jutterström är en journalist som vi berättade om tidigare i våra avsnitt om Dagens Nyheter och Expressen, och vidare i den här sektionen i vårt avsnitt om SVT som hon sedermera blivit chef för. Jutterström började sin karriär på Dagens Eko och verkade där under åren 1966-1969 för att sedan gå över till Rapport, TV2 och bli Rapports inrikeschef. Därefter återvände Jutterström ånyo till radiomediet och blev redaktionschef på Dagens Eko år 1977 och erövrade sedan den oerhört inflytelserika posten som nyhetschef på Sveriges Riksradio AB. Denna tunga post innehade hon under åren 1979-1981 fram tills dess hon värvades av Bonniers.
Jutterström är sedermera känd som chef för hela SVT.
Jutterströms man, Ingemar Odlander, var liksom Jutterström anställd Sveriges Radio sedan 1961 och där politisk reporter och inrikesredaktör på Dagens Eko samt Sveriges Radios Afrikakorrespondent 1975-1978. Odlander blev Informationsdirektör för Sveriges Radio 1990-1991 och hade därutöver en gedigen karriär inom det statliga nyhetstelevisionen vilket vi berättar mer om i det avsnittet.
"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak."
"Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."
- Willy Salomon, vice ordförande i Stockholms Judiska Församling, i tidskriften Judisk Krönika, nr.4-5/1988, sid. 36 och 37.
***
Även här har sedan länge judar verkat och på så sätt kunnat påverka innehållet och de teman som samhällsbevakningen riktat in sig på.
Bland de judiska medarbetarna på samhällsprogrammet "Studio Ett", i riksradions P1, har vi flera namn att lista.
Judinnan Margit Silberstein som vi berättade mer om i våra avsnitt om radio- och TV-nyheterna (Aktuellt) har länge arbetat på "Studio Ett" som en ledande journalist.
En annan jude på "Studio Ett" är Göran Rosenberg, som vi berättar mer om nedan.
Även juden Tommy Ringart från den judiska närradion "Radio Shalom" och bror till den sionistiske Artur Ringart (radions tidigare sportjournalist), har arbetat på "Studio Ett". Artur Ringart är ordförande för den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen sedan 1999. Deras far Jakob Ringart är s.k. "överlevande" från "förintelsen" och vice ordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande
Clara Mannheimer är en annan person från maffian som setts som programledare på "Studio Ett" så sent som år 2000. Clara Mannheimer är judinna från den kända Göteborgsjudiska Mannheimer-klanen.
Hennes mor är kulturjournalisten Monica Lauritzen, som arbetar på P1, således ännu ett av alla dessa fall av nepotism. Claras kusin är den numera så berömda Anna Mannheimer, och således är Claras farbror ingen annan än Volvo-juden och socialdemokraten Sören Mannheimer, en man som samarbetar med Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Claras karriär började som journalist och senare redaktör för tidningen Nöjesguiden. Hon blev sedan programledare i det populära TV-programmet "Elbyl", på TV1, i samarbete med judar som David Aronowitch och Alexandra Rapaport.
Radio Islam är uppenbarligen inte de första som lagt märke till henne. Aftonbladet (29/10-1997, nätutgåvan) rapporterade att "Clara har fått anspelningar om judar och ”sionistmaffian” eftersom hennes pappas släkt är judar", under Elbylperioden.
|
Förutom dessa engagemang är Clara involverad i tidskriften "Atlas" där hon är redaktör, hon sitter i styrelsen för Ordfront och verkar därutöver som någon sorts feministisk debattör. Hon var även enlistad av Albert Bonnier den yngre (från Bokförlaget DN) för projektet .doc, en boktidning. I denna skulle hon samarbeta med Bonnier-mannen och juden Stephen Farran-Lee (från den judiska klanen Leman, den förre BLM-redaktören som vi sett figurera i Judisk Krönika), samt de två shabbez gojerna - nyttiga idioterna - Per Svensson (f.d. journalist i Expressen, chefredaktör Kvällsposten), samt Peter Englund. Juden Albert Bonnier var tänkt att iklädas rollen som ansvarig utgivare för dot.com-projektet.
En annan person på "Studio Ett" är juden Gösta Lempert, från den judiska klanen Lempert, korrespondent för "Studio Ett" i Malmö (2001) och Göteborg (2000).
Maria Meschke är en f.d. reporter från radionyheterna på Ekot som Radio Islam för länge sedan fått upp ögonen för. Hon verkar på senare tid som producent och reporter på "Studio Ett".
Sara Heyman, från den gamla judiska Heyman-klanen, är journaliststuderande och har setts arbeta som reporter på "Studio Ett" senast i juli 2004.
Juden Per Naroskin, psykolog och psykoterapeut, medverkar också i P1, "Studio Ett", som krönikör (2001).
Två andra aktörer inom "Studio Ett" är Klas Wolf-Watz, reporter, och sannolikt besläktad med Jan Wolf-Watz, redaktör för musikmagasinet på, P2, samt Helene Groll, programledare och reporter på "Studio Ett". Vi vet inte om den senare är besläktad med den judiske rättsmannen Lennart Groll.
Klas Wolf-Watz och Helene Groll tillhör sannolikt också det judiska nätverket. Vi har noterat att de gjorde ett propagandaprogram riktat mot Radio Islam som sändes i "Studio Ett", den 5/6-1997, där man bl.a. intervjuade Håkan Holmberg, den proisraeliske folkpartistiske aktivisten och UNT-redaktören från den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.
En som gärna samarbetar med judarna och deltar i deras kampanjer mot Sveriges rätt att som stat bedriva en självständig politik är Göran Elgemyr, också journalist på Sverige Radios "Studio Ett".
Göran Elgemyr och ambassadören Sven Fredrik Hedin hade ett uppmärksammat samarbete mellan Dagens Nyheters kulturredaktion (och den tyske juden Arne Ruth) och Studio Ett, där de startade den massmediala delen av judeguldkampanjen år 1997. Göran Elgemyr belönades av vårt etablissemang för denna journalistiska insats med priset "Guldspaden 1997", radioklassen, för grävande journalistik.
Göran Elgemyr har ingen problem att samarbeta med den moderna apartheid-ideologins främsta företrädare och skriver således även i sionisternas organ Judisk Krönika. Han bidrar där med anklagande artiklar, inte riktade mot dagens judiska övergrepp mot en värnlös civilbefolkning i Palestina, utan med sin opportunistiska udd riktad mot Sverige och dess politik under kriget för över 50 år sedan. I Judisk Krönika, nr.4-1998 skriver Elgemyr under rubriken "Har Sverige gjort rätt för sig?" och i Judisk Krönika, nr.1-1999, sid. 32-33, fortsätter han i samma anda, nu skrivandes under rubriken "En moralisk förpliktelse", den senare en artikel om nazistulen konst.
Elegemyr är ett bra exempel på en av dessa för sionismen så nödvändiga nyttiga idioterna - eller shabbez gojim som judarna själva behöver. Folk som är av den politiskt korrekta, opportunistiska typen och som har förstått hur man skall agera och vilka man skall sparka på om man vill få uppmärksamhet och bjudas på de fina festerna, bli känd, och materiellt belönad. Under alla illegitima regimer har personer som Elgemyr funnits och agerat som maktens villiga hantlangare. På sätt och viss är dessa personer värre än judarna, då de senare agerar bara efter gruppegoistiska riktlinjer, medan sådan som Elgemyr, Skytte, Larsmo och vad de nu heter, inte tvekar att förråda sitt eget folks värderingar för att gå pig-ärenden åt främmande herrar. Ty man skall komma ihåg att judarna själva betraktar sig som främlingar i detta samhälle - de ser sig alltid främst som just judar och vi andra icke-judar som en sorts untermensch - eller gojim som de också kallar oss (och som kan liknas vid begreppet "fårskallar").
Vi lämnar nu "Studio Ett" redaktionen.
Några andra personer från det judiska nätverket som också verkar inom den seriösare delen av den statliga radion är den polske juden Maciej Zaremba (egentligen Bielawski), sedan länge gammal vän med den likaledes polske juden Göran Rosenberg. Zaremba har även varit redaktionsråd för Rosenbergs skrift Moderna Tider, på den tid denne var dess chefredaktör.
Zaremba som bott på kibbutz i Israel, samarbetar med Judisk Krönika och rekryterades till Dagens Nyheter av den tyske juden Arne Ruth för att använda dess sidor som plattform för sina olika kampanjer. Under flera år var Zaremba gift med författarinnan Agneta Pleijel, kvinnan som fick utmärkelsen "Årets Kvinna" 1993 av den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO. Zaremba brukar höras i P1 som en av talarna i programmet "Ekonomiska klubben".
En annan judisk aktör som varit aktiv i radion och setts som producent för radioprogrammet "Tendens" i P1 (1999), är Benjamin Wolff, kusin till den homosexuelle judiske sångaren och skådespelaren Rikard Wolff.
Benjamin Wolff ägnar sig numera åt filmens värld. Benjamin har exempelvis gjort en internjudisk dokumentärfilm för de svenska judarna om den s.k. "March of the Living", judiska ungdomars rituella marsch till Auschwitz i Polen, som gick av stapeln 1996. På senare tid har han fått uppmärksamhet då han gjorde dokumentären "Se mig!" ihop med Stina Gardell, en dokumentär om Stockholms innekretsar som visades på SVT i september 2001. Vi kan här nämna att även hans kompanjon Stina Gardell har kopplingar till etablissemanget då hon är syster till Jonas Gardell.
Sedan 1999 är Benjamin Wolff medlem av Judisk Krönikas redaktionskommitté. Han sitter således på en ansvarsfull post på ett av sionisternas främsta organ i landet.
Eko-korrespondenten Kjell Albin Abrahamson, som vi skriver mer om i avsnittet om P1 Ekots sionistiska medarbetare ovan, har också varit programledare för "P1-Morgon" (2000), och under sommaren 2004 programledare för "Ring P1", det senare ett program dit "folket" ringer in under tron att de där skall kunna vädra sina opinioner i olika frågor.
En annan Eko-korrespondenten är Cecilia Uddén Mannheimer, som vi också skriver mer om i avsnittet om Eko-nyheterna ovan, och som under 2004 haft den viktiga posten som programledare för debattprogrammet "Konflikt" i P1 på lördagmorgnarna.
Som vi berättat tidgare är Cecila Uddén - numera med tilläggsefternamnet "Mannheimer" - sedan några år tillbaka gift med den judiske journalisten Otto Mannheimer från den kända Göteborgs-judiska klanen med samma namn, en klan känd för sitt stöd till staten Israel.
När Cecilia Uddén-Mannheimer i slutspurten inför USA-valet hösten 2004 avslöjade att hon inte tyckte sig behöva var opartisk tvingades hon temporärt i karantän, och hennes program hamnade tillfälligt i andra händer tills valet var över.
Här var det mycket talande att se i vems händer programmet "Konflikt" hamnade, jo, nämligen från en till den judiska lobbyn nära involverad person (d.v.s. den med Mannheimer-klanen ingifta Cecilia Uddén) till att programmet nu kom att styras direkt av den heljudiska Nina Solomin, den senare en person som kommer från redaktionen på Judisk Krönika!
Således kunde man se den judiska aktivisten Nina Solomin som programledare för "Konflikt", 30/10-2004, där hon föga överraskande körde ett långt inslag om Dramatens nya uppsättning av Shakespears "Köpmannen i Venedig", en pjäs med den ökände judiske gestalten "Shylock", en pjäs som judarna alltid våndats över då den ställt dem i dålig dager.
Solomin berättade här om pjäsen för P1:s lyssnare, en pjäs som enligt henne var "känd för sin nidbild av en judisk penningutlånare", "innehåller tidstypisk judefienlighet", "nidbilder av en folkgrupp som framförs på scen", och som i "30-talets Tyskland" var "en del i det nazistiska propagandamaskineriet".
Sedan följde en intervju med judinnan Irena Kraus, dramaturg, som bearbetat pjäsen för Dramaten (tillsammans med regissören Mats Ek) och som berättade "jag har identifierat mig starkt med Shylock".
Sedan följde en lång intern-judisk diskussion om pjäsen med de inbjudna förståsigpåarna Anita Goldman och Leif Zern, också från den judiska gruppen.
Anita Goldman som var kritisk till pjäsen, hade absurda krav där hon hävde ur sig att "[jag] begär [...] egentligen av Mats Ek att han i mötet med den här texten [Shakespears manuskript] skall vara jude".
Samtidigt kunde sionistjuden Leif Zern berätta för P1:s lyssnare om de kristna i pjäsen: "den visar ju hur ohyggligt hemska de här kristna antisemiterna är" "de kristna är fruktansvärt grymma och skoningslösa i sin antisemitism".
Solomin beklagade också att de icke-judiska åskådarna under pjäsen "skrattar på fel ställe", d.v.s när judarna inte vill att de skall göra det.
Förutom Nina Solomin ses också judinnan Siri Ambjörnsson verka i radioprogrammet "Konflikt". Den senare bedrev propaganda i "Konflikt" den 29/1-2005, där Ambjörnsson gjorde ett inslag om en bostadsrättsförening i Stockholm som varit kritisk till att en ortodox jude önskade resa en "lövhydda" på gården. I programmet tillstod Siri Ambjörnsson motvilligt i en intervjusituation att hennes egen mor var judinna.
Judiske journalisten David Mehr är producent på Sveriges Radio och har bl.a. producerat program för "P3 Dokumentär", är reporter på P1:s "Stil" samt arbetar på podcasten "Värvet", den senare 2013 "Skandinaviens största intervjupodcast".
David Mehr, SR producent.
***
Kultur, underhållning, musik och övrigt
Under den här rubriken skall vi gå in på de lite "lättare" delarna av utbudet inom den statliga radion och de judar, projudar och deras nära stående som verkar inom detta område. Som vanligt är det viktigt att än en gång betona att även kulturen och nöjesvärlden används som ett högst politiserat verktyg i sionisternas händer, och att de använder detta verktyg väl. Ofta brukar det gå ut på att man ständigt lanserar judar som särskilt intelligenta, humana, en sorts übermensch helt enkelt, utan vilket hela den västerländska civilisationen skulle rasa samman. En annan taktik är att med kulturen som förvändning sprida massa propagandamaterial om den påstådda nazistiska "förintelsen" under andra världskriget och på detta sätt mobilisera sympatier för den judiska saken, och därigenom även för den sionistiska saken.
Inom Sveriges Radio-koncernen har en rad judar verkat inom kultursfären, där de på sedvanligt vis ser till att göra reklam för de sina. Det är tack vare dessa aktörer som det i dag överhuvudtaget finns någon som helst uppmärksamhet kring s.k. "judisk kultur". Med tanke på judarnas ringa andel av den totala befolkningen och deras produktioners ofta helt mediokra karaktär skulle de egentligen försvinna bland det globala kulturutbudet vore det inte för de judiska kulturaktörerna. Dessa aktörer, de behöver inte vara många, jobbar alltid efter en egen linje, styrda närmast instinktivt av sin judiska etnocentrism.
Om man bevakar de olika judiska aktörerna inom denna sektor och vad de släpper ifrån sig för alster i form av dokumentärer, intervju-program, etc., märker man att det judiska ofta löper som en röd tråd genom deras kulturgärning - oftast är det så simpelt att de med förkärlek väljer just andra judar att belysa i sina program, inte sällan under det att de också påpekar dessa personers judiska påbrå (här är det plötsligt väldigt viktigt vad folk kan ha för bakgrund oavsett om de praktiserar den judiska s.k. religionen eller ej).
*** Kulturproducenter och liknande
Den judiske viskompositören och revyförfattare Georg "Tuppen" Eliason (1905-1973) var en på sin tid välkänd programchef vid Sveriges Radio. Han var också känd som viskompositör.Georg Eliason var son till Axel Eliason (1868-1932), en känd judisk grosshandlare som av judarna lanseras som en judisk välgörare för det svenska samhället och de svenska barnens beskyddare och favorit då Axel Eliason var initiativtagare till Barnens Dagfirandet. Både son och fader Eliason är begravda som judar i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm.
Eliason är förövrigt en gammal judisk släkt som varit baserad i Norrköping, och som den judiska familjen Hirsch gift in sig med (med ättlingar som Olle och Per Wästberg).
En annan judisk medarbetare på radion var Herbert Friedländer (född 1913) vars far var den judiske grosshandlare Harry Friedländer och modern kom från den likaledes judiska klanen Sachs. Under åren 1954-1960 var Herbert Friedländer frilans på Radiotjänst.
Friedländer var därutöver känd som ordboksredaktör och arbetade på AB Nordiska uppslagsböcker under åren 1949-1960, blev anställd fr.o.m. 1960 på Esselte studium (tidigare Svenska bokförlaget och Läromedelsförlagen) och var redaktör för "Ord för ord" (1960 och 1977).
Den numera avlidne ungerske juden László Hámori medverkade tidigare också i radions OBS-Kulturkvarten mellan åren 1968-1971.
László Hámori var inget annat än en propagandist för Israel och tillhörde bl.a. redaktionen på Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (likt Willy Silberstein ovan) samt Judisk Krönikas redaktionskommitté.
I en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979 skriver Hámori om "den propaganda, ja indoktrinering, som man - inberäknad mig själv - bedriver" för den sionistiska saken. "Jag vill ingalunda avhålla mig från att arbeta så mycket jag kan för Israel" avslöjar han i samma artikel och understryker att han "är väl medveten om att Israel är judendomens framtid och förhoppning".
Vi berättar mer om László Hámori i vårt avsnitt om den statliga televisionen,
***
I detta sammanhang skall vi inte här glömma den på 1970-talet så aktive debattören Andres Küng, (född 1945), enligt uppgift också av judiskt påbrå. Denne Küng har skrivit ett 50-tal böcker, bl.a. om Israel.
Küng var under åren 1969-1972 chef för OBS-redaktionen på Sveriges Radio 1969-1972, vilket tjänar som bra förklaring för den sionistiska framfarten inom radiomediet under denna period.
Küng har också varit partipolitiskt mycket aktiv inom det sionistinfiltrerade folkpartiet där han var ledamot av folkpartiets utrikesnämnd och partistyrelse under åren 1982-1993. Han har därefter fortsatt politiskt som ordförande för Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige 1990-1993 och arbetat med estländsk politik.
Küng har på senare tid engagerat sig alltmer för Estland och är styrelseordförande IEG Estland som är generalagenturer för en massa storföretag verksamma i Estland.
I den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, nr.4-1989, kan man läsa en lång artikel av Andres Küng om judarna i Estland, en artikel kryddad med den vanliga propagandabilden av den krympande förtryckta, missförstådda judiska minoriteten. I samma artikel passar Küng dessutom på att göra reklam för organisationen "Judiska Kultursamfundet" i Estland och ger adressen till dem, och skriver sedan: "Om någon vill besöka Estland och träffa judar går det också bra att kontakta undertecknad [...]."
Küng framstår här som någon sorts guide som kan förmedla spännande jude-safarin i det exotiska Estland.
Den tyske juden Arne Ruth som vi tidigare berättat om i våra avsnitt om tidningarna Expressen och Dagens Nyheter där han också varit kulturredaktör, hade en period av sin karriär på Sveriges Radio. Arne Ruth, började arbeta för SR redan 1968 och var producent där under första halvan av 1970-talet för att åren 1976-1977 t.o.m. vara redaktionschef. Senare samma år gick Ruth till Expressens kulturavdelning för att ta över denna post från Bo Strömstedt som istället blev Häxpressens chefredaktör.Arne Ruth har alltid varit en förkämpe för den judiska saken som på ett mycket konsekvent sätt tagit up vad judar kallar för "judiska teman" och drivit för judarna angelägna frågor. Skulle Radio Islam på ett liknande sätt haft aktivister av samma höga rang inom det svenska opinionsväsendet som Arne Ruth, fast från den propalestinska sidan, skulle vi inte behöva agitera längre på vårt guerillavis med ständigt överhängande risk att buras in.
En annan judisk kulturjournalist vid kulturredaktionen på Sveriges Radio och P1 är Monika Nagler.
Monika är gift med Gerald Nagler, österrikisk jude och ordförande för svenska avdelningen av Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter samt medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Själv är Monika Nagler skribent och t.o.m. medlem i Judisk Krönikas redaktionskommitté. Hon samarbetar även med den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO, och medverkade på en "Bokmässokväll" i WIZO:s regi, i Göteborg, 16/9-1999 (se annons för evenemanget i Judisk Krönika, nr.4-1999). Hon skäms alltså inte för att samarbete med staten Israels hantlangare i landet.
Inom sitt yrkesutövande på radion har Monika Nagler inte heller dragit sig för att bedriva Israel-propaganda.
Exempelvis (då judarna alltid klagar på att man inte ger konkreta exempel på judiskt propagandarbete) så använde Monika Nagler programmet "Kulturfönstret" i P1, år1979 för att där i hela två program delge lyssnarna selekterad information om sin resa till Israel i och besök i det israeliska museet för diasporajudarna - "Beth Hatefusoth".
Judinnan Nagler, agent för Israel i Sverige, har också ett stort inflytande inom författarevärlden då hon sedan 1995 är ordförande för författarorganisationen Svenska PEN klubben, efter Theodor Kallifatides. Nagler försökte genom denna organisation och sina sionistiska allierade som Agneta Pleijel och Per Wästberg (Hirsch) utrensa den modige författaren Jan Mydal med olika svepskäl som officiell orsak, men där den riktiga anledningen var Myrdals motstånd till att följa sionistmaffians direktiv och hyllningar av deras Israel.
Paret Nagler har en dotter, Camilla Nagler, som är förläggare på Wahlström & Widstrand och som är gift med juden Karl Ahlenius, f.d. höjdare på Dagens Nyheter och som vi berättar mer om i vårt avsnitt om denna Bonnier-ägda tidning.
Den polska judinnan Maria Wendehög tillhörde tidigare kulturredaktionen på P1 under 1990-talet där hon höll i radioserien "Det gäller livet" och aldrig drog sig för att fräckt sprida judiska teman. På senare tid (2001) har Wendehög setts verka inom SR i Göteborg som reporter för Västekot, de lokala nyheterna för Göteborgsområdet.
Andra judar på kulturredaktionen:
Louise Epstein, programledare vid P1:s kulturredaktion (exempelvis radioprogrammet "Udda fredag", december 2001) och som också skriver i Expressen och sågs senast skriva en recension i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, nr.4-2004.
Sedan har vi Willy Josephson, från den judiska Josephson-klanen och som suttit i redaktionen för OBS-Kultur, på P1.
Man skall inte heller glömma judinnan Nina Asarnoj som också tillhör kulturredaktionen på P1.
Judinnan Lena Svanberg (Adelsohn) är också verksam på kulturredaktionen på P1.
Lena Svanberg har judiskt påbrå då hon på fädernet kommer från den judaiserade familjen Adelsohn och på mödernet från den judiska klanen Lempert. Hon har tidigare verkat på tidningar som Arbetet och inom Bonnier-pressen på tidningar som DN, Expressen, Vecko-Journalen och nu senast på Veckans Affärer under åren 1972-1992. Hon är registrerad som redaktör på Bonniers sedan 1992.
Judinnan Lena Svanberg recenserade i programmet "Kulturnytt", 26/11-1997 (P1), prosionisterna Ingvar Svanbergs och Mattias Tydéns bok "Sverige och Förintelsen", ett programinslag där hon talade om att boken:
"Sverige och förintelsen visar också klart vilken roll judarna själva måste spela i kampen mot "antisemitismen, boken är ett effektivt upprop till alla judar i Sverige att bli medlemmar i den judiska församlingen, en stark judisk församling gör mera nytta än en svag."Judinnan Svanberg gick sedan i sitt inslag vidare med ett fräckt angrepp på kulturministern Ulvskog för att hon försökt verka med en "Lex Bonnier" för att begränsa denna judiska mediefamiljs totala makt över medierna i Sverige:
"Det var den 8 november [1997] som den första antisemitiska demonstrationen sedan andra världskriget kunde höras på Stockholms gator. Målet var Bonnierföretagens hus och argumenten var tagna från bland andra kulturministern. Marita Ulvskog har förvisso inte uttalat sig med antisemitisk underton, men med tanke på i vilka sammanhang hon nu citeras är det märkligt att hon inte funnit anledning att fördöma Ahmed Rami och Radio Islam med samma glöd som hon om och om igen pekar ut Bonniers och Marieberg som ett hot mot yttrandefriheten."Detta liknar mycket juristen och sionisten Jesús Alcalá som skriver i DN (11/3-1997):
"Jag tänker på den öppna eller illa dolda antisemitiska ton som etablerade politiker och opinionsbildare för inte länge sedan använde i kritiken mot familjen Bonniers tidningsinnehav."
Från samma programinslag citerar Judisk Krönika, nr.1-1998, glatt hur Lena Svanberg sade i talade om "den förnämliga kulturtidskrift som Judisk Krönika är idag".
Kulturministern Marita Ulvskog svarade i sitt genmäle från 28/11-1997, mot programmet ovan:
"I Kulturnytt i onsdags morse förekom en kommentar av Lena Svanberg i vilken jag anklagas för att tiga om antisemitismen samtidigt som jag i debatten om mediakoncentrationen kritiserar Bonnier/Marieberg. Anklagelsen är oerhört kränkande. Jag har aldrig tigit om antisemitismen. Jag har tvärtom, privat och offentligt, bekämpat antisemitismen i hela mitt vuxna liv."
Än en gång de sedvanliga reträtterna inför judiska fräckheter och utfall.
Lena Svanberg är van att sitta nära maktens centrum. Under åren 1967-1980 var hon gift med den socialdemokratiske riksdagsmannen Ingvar Svanberg, som bl.a. varit ordförande i näringsutskottet 1971-1982 och ledamot av utrikesnämnden 1973-1982. Lena Svanberg agerar också politiskt och sitter sedan 1998 som utredare för ESO - Exportgruppen för studier i offentlig ekonomi - på Finansdepartementet.
Bland andra judiska aktörer direkt från den judiska maffian som ibland hörs i etern har vi Talmud-juden Salomon Schulman som ibland medverkar i OBS på P1, för att inte tala om Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski, som håller morgonandakt i P1, en gång i veckan (år 2000). Jakubowski är en judisk propagandist utbildad i USA som t.o.m. av dem själva betecknas som "PR-man" för Israel. Han har mycket starka band till apartheid-staten Israel då han t.o.m. har en tvillingsyster som är officer i den israeliska armén. Jakubowski var f.ö. en av de sionister som efter massakern av Irak 1991 gick runt till Israels, USA:s och Storbritanniens ambassader och tackade dem för kriget (se Judisk Krönika, nr.2-1991). Självklart är Jakubowski medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
När judinnan och författarinnan Anita Goldman var bosatt i Jerusalem, i Israel, skall hon enligt Judisk Krönika, nr.6-1986, ha "rapporterat flitigt i svensk radio om israeliskt kulturliv och debatt".
Likaså har man kunnat höra Judiska Församlingens kantor Maynard Gerbers krönikor i etern.
Judinnan Joanna Rose, är producent på Sveriges Radio, programledare för radioprogrammet "Filosofiska rummet" och redaktör på Forskning & Framsteg."Vetenskapsjournalisten" Rose deltar i debatten och påverkar även valet av vilka författare som skall lanseras då hon ingår i juryn för fackboksgenren av Augustpriset, Sveriges främsta litterära utmärkelse.
Joanna Rose är också med som s.k. redaktionsråd på den sedan 2002 nystartade kulturtidskriften Axess, en "humanistisk och samhällsvetenskaplig tidskrift" där chefredaktör och ansvarig utgivare är den kände sionisten och Israel-anhängaren Kay Glans.
Samtidigt skall hon visa en "human" front där Joanna Rose var en av de många kulturjudar "som judar och medmänniskor" skrev på det judiska uppropet som småkritiserade Israel, och som publicerades i Dagens Nyheter, 10/11-2000.
Även judinnan Sharon Jåma förefaller har arbetat på "Filosofiska rummet" i P1. Sharon Jåma har tidigare arbetat på TV-programmet "Nova" som reporter, och därefter haft projekt för Utbildningsradions (UR:s) räkning (2004).Sharon och Don Jåma kunde ses omnämnda i "Menorah", nr.2-1994, där de annonserades i en "tacklista" i tidningen som personer Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS. TV-fotografen Don Jåma är numera ihop med den judiska skådespelerskan Lil Terselius.
Vi skriver mer om Sharon Jåma i vårt avsnitt nedan om Sveriges Television.
Bland andra kulturmedarbetare som kan betraktas som judeallierade har vi Monica Lauritzen, kulturjournalist och kulturproducent på Sveriges Radio, Göteborg. Lauritzen är bl.a. en av de två som är ansvariga för P1:s "romanpris", 2001. Monica Lauritzen har tidigare varit gift med en jude från den kända Göteborgsjudiska klanen Mannheimer och är mor till sin judiska dotter Clara Mannheimer, som vi bl.a. berättat utförligt om i vårt avsnitt om Studio Ett i P1 där hon varit aktiv.
En annan aktör som vunnit judarnas uppskattning är Björn Bjelfvenstam som var producent för en serie i fyra delar på Riksradion om judarna i Sverige och som sändes i P1 i juli 1987 (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1987). Det är oklart om denne Björn Bjelfvenstam är besläktad med den öppet judiske TV-producenten Bo Bjelfvenstam som vi skriver mer om i avsnittet om den statliga televisionen.
Katarina Josephsson, på P1, "Mitt i musiken" (2002).
Radioteatern
Kopia på artikel publicerad i Judisk Krönika, nr.4-1989:
"Radioteaterns stora satsning under hösten och vintern "Nästa år i Jerusalem" började den 9 september och sänds varannan söndag ända fram till mars.
Pjäserna i serien är i vissa fall av kontroversiell art, som t ex Fassbinders omdiskuterade pjäs "Sopornas stad". Den har hittills stoppats Västtyskland av judiska protester mot pjäsens förmenta antisemitism.
Samtliga pjäser kretsar kring judiska ämnen: folkets historia, kultur och religion, ghettot, Förintelsen och dagens konflikt mellan israeler och palestinier och mellan judar och judar. Serien har växt fram som ett antal nerslag i tid och rum med omvärldens förhållande till det judiska som ledmotiv.
Här är några av de nyproducerade pjäserna som radioteatern bjuder på: "Mein Kampf" av Georg Tabori, "Juden" av Richard Cumberland, "Haifa brinner" av Staffan Beckman, "Köpmannen i Venedig" av Shakespeare, "Innanför murarna" av Nathansen, "Yaakobi och Leidental" av Hanoch Levin m fl. "
Inom Radioteatern verkar en mängd judar, något som påverkar innehållet och ger ett väldigt överslag mot verk gjorda av judar eller verk som behandlar s.k. "judiska teman".När det gäller judars roll inom svensk teater och hur de använder denna roll i kampen för Israel, hänvisar vi till det särskilda kapitlet som handlar om detta ämne. Där tar vi också upp mer ingående de olika aktörerna. Vad som här följer är bara en kortare redogörelse med några av de viktigaste namnen.
Inom Radioteatern har man haft flera judar på ledande positioner:
Exempelvis den judiske regissören John Zacharias, som både var regissör och skådespelare på Radioteatern samt även verksam i TV-teatern. Han är enligt uppgift besläktad med Gun Zacharias, som bl.a. är skribent i Judisk Krönika och vars judiska dotter med skådespelaren Arne Ragneborn, Ann Zacharias, tidigare var gift med Evert Taubes son Sven-Bertil Taube.
Rolf Carlsten är en annan jude som via sin moder Dora, född Söderberg, dotter till författaren Hjalmar Söderberg och dennes judiska fru, således var besläktad till den öppet judiske ättfadern Abraham Josephson-Josephssohn. Rolf Carlsten var bl.a. regissör men var även verksam på Radioteatern under åren 1953-1965 och därefter anställd på Sveriges Radio, televisionen, 1965-1986. Rolf Carlstens far var en känd regissör Sune Carlsten (1890-1970).
På senare tid har två judiska producenter börjat utmärka sig inom Radioteatern. De är Doreen Kanter och Ludvig Josephson.
Doreen Kanter, är en öppen judinna som för inte så länge sedan delgav Judisk Krönikas läsare sina minnen från 1970-talet från det judiska ungdomslägret i Glämsta i Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash", (Judisk Krönika, nr.3-1999).
Förutom sitt engagemang på Radioteatern har Doreen Kanter har också setts göra manus till SVT:s barnprogram "Björnes Magasin" (2004).
Ludvig Josephson är son till den judiske skådespelaren och f.d. Dramaten-chefen Erland Josephson, Erland är f.ö. själv verksam på Radioteatern.
Ludvig Josephson agerar i Radioteatern som producent, dramaturg och regissör. Likt Doreen Kanter är han också öppet judisk och arbetar på Judiska Centret i Stockholm och sitter i Judisk Krönikas ungdomsbilaga Mish Mash:s redaktion (se nr.3-1999). Och i en artikel i Judiska Krönika , nr.3-2000, sida 8-9, uppmärksammar man att han också "emellanåt är kontrabasist i ett klezmerband".
Och i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1998, berättas att denne Ludvig Josephson "gav den rätta klezmer-klangbotten på sin basfiol" vid sitt uppträdande på jubileumscabareten för att fira Israels 50-års jubileum, ett sionistiskt spektakel som hölls på Musikmuseet i Stockholm. Ludvig avslöjar sig således som anhängare av denna av FN så fördömda stat.
Han har även varit sommarpratare i radion 1998.
I sitt val av teman och vilka han samarbetar med är Ludvig Josephson konsekvent judiskt etnocentrerad - d.v.s. en rasist rätt och slätt som tyr sig till sitt "utvalda folk". Exempelvis har han haft projektet "A room for a Jew" som han satt ihop med sin judiske kompis Danny Gordon på Mosebacke 1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998), och när judinnan Lena Einhorn (dotter till Jerzy och Nina Einhorn, den senare f.d. ordförande för Förenade Israelinsamlingen) skulle behöva en berättarröst till sin judepropagandistiska dokumentärserie "Ur det förflutnas dunkel" som sändes i SVT januari 2001, så var det förstås juden Ludvig Josephson som fick jobbet.
Bland övriga aktörer på Radioteatern kan vi nämna Hans Klinga, som tidigare var ihop med den judiska skådespelerskan Lil Terselius (en kvinna som f.ö. också varit ihop med regissören Lars Norén). Hans Klinga var den som regisserade Anne Franks dagbok då denna gick som sommarföljetong på radioteatern, sommaren 2001.
Även verk av judinnan Marianne Goldman spelas upp i Radioteatern. Marianne är känd för sin heljudiska film "Freud flyttar hemifrån" och sina verk för Judiska Teatern i Stockholm.1999. Marianne är syster till författarinnan Anita Goldman, och gift med den judiske kulturjournalisten Ricki Neuman på Svenska Dagbladet.
I Judisk Krönika, nr.4-1999, berättar man stolt att Marianne Goldmans judiska pjäs "Försoningsdagen" skulle höguppläsas i radions P1 den 26/9-1999, av skådespelerskan Anita Ekmanner. Ekmanner är en skådespelerska som också arbetar för Radioteatern. Hon är därutöver medverkande i Judiska Teatern och deltog i uppsättningen "Judisk Konfetti" december 1994. Anita Ekmanner är gift med Jonas Cornell, och således ingift släkt till David Ingvar Henschen och den klanen. Jonas Cornell är i sin tur regissör, har länge samarbetat med BLM och är litteraturkritiker på Expressens kultursidor sedan 1964.
Bland andra personer att nämna inom Radioteatern tänker vi på Eva Stenman Rotstein, som gjorde dramatiseringen på P1:s sommarlovsteater "Hungerbarnet", som sändes på P1 augusti 2001.
På Radioteatern figurerar en uppsjö judiska skådespelare:
Rakel Granditzky, judinna som agerade i Vera Leisners verk om den tyska nazipropagandisten Leni Riefenstahl.
Yvonne Lombard, också verksam vid Stockholms Stadsteater och gift med Lennart "Krakel Spektakel" Hellsing.
Rikard Wolff, som också medverkar i Judiska Teatern.
Philip Zandén, som Judisk Krönika, nr.1-1998, sida 11, kallar honom för "heljude" och skriver:
"Idag lever Philip Zandén ett helt och hållet judiskt liv, där bara de judiska helgerna firas, varken fläsk eller skaldjur finns på matbordet, och lilla dottern Alice Esther, ska gå på judiskt dagis. Han besöker också Israel varje år. Det är mycket tack vare hustrun, regissören Susanne Bier, och hennes dansk-judiska släkt."Simon Norrthon är en skådespelare och regissör från Unga Klara där han samarbetar med judinnorna Pernilla Glaser och Suzanne Osten och som spelade skinhead i Ostens film "Tala, det är så mörkt!". Norrthon samarbetar också med den Judiska Teatern i Stockholm där han ställer upp som skådespelare och han har även varit konferencier för ett av deras jippon.
Förövrigt har Ostens teater Unga Klara samarbete med just Radioteatern och både Suzanne Osten och hennes judiske man Etienne Glaser verkar i radion (P1, januari 2002).
Gunilla Röör, judinna också verksam Judiska Teatern, var exempelvis uppläsare tillsammans med Philip Zandén, i radioföljetongen "Älska mig och skriv", som sändes i maj 2002.
Skådespelerskan Claire Wikholm, tillhör också Radioteatern och regisserade den ovannämnda judinnan Marianne Goldmans radioteaterpjäs "En sista kopp kaffe", ett verk med starkt judiskt tema från december1994. Wikholm har också själv spelat judinna tidigare.
Claire Wikholm är starkt judaiserad, har umgåtts privat med den tyske juden Arne Ruth och hans numera framlidna fru Lena Persson, och skrev i en artikel för några år sedan att hon ansåg att Ahmed Rami borde utvisas från landet.
Musikradion
Inom musiksektionen av den statliga radion finner vi judiska violinister som Gideon Kremer vid Sveriges Radios Symfoniorkester och Josef Grünfarb, 1:e konsertmästare i radioorkestern 1961-64, därefter verksam i Hovkapellet och grundare av Grünfarbkvartetten. Grünfarb är en sann sionist som donerar pengar till Israel, vilket kunde ses i "Menorah", nr.2-1999, där han annonseras i en "tacklista" i tidningen som person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.En annan judisk violinist är den ungerskfödde juden Endre Wolf som bl.a. varit konsertmästare i Göteborg och lärare vid Sveriges Radios musikskola sen 1959.
Hans Holewa (1905-1991) känd judisk tonsättare född i Wien, var verksam på Sveriges Radio och ledare för Sveriges Radios flickkör 1952-1968. Holewa ligger begravd på den södra judiska begravningsplatsen, vid Skogskyrkogården, Stockholm.
Och som dirigent för Radiosymfonikerna i Konserthuset, så sent som mars 1998 hade man en jude Alexander Lazarev.
Stig Ribbing (född 1904), pianoprofessor. Hyllad som jude i Judisk Krönikas artikel "Alla är de på något sätt...", från Judisk Krönika nr.4-1985, en artikel om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå. Stig Ribbing har medverkat i bl.a. radion fr.o.m. 1925 och som solist i världen. Stig Ribbing var lärare i pianospel vid Musikhögskolan 1958-1970 och bar professors namn fr.o.m. 1968. Stig Ribbings bror är byråchefen i utrikesdepartementet, Herbert Ribbing, se denne. 1940 gifte sig Stig Ribbing med den Wien-födda Maria Edenhofer, därefter kallad Maria Ribbing, som i sin tur blev en känd sångerska också verksam vid radion.
På musikmagasinet i P2 figurerar Jan Wolf-Watz som redaktör. Det är oklart om han är besläktad med Klas Wolf-Watz på Studio Ett, P1.
En annan känd profil är Nicklas Lindblad som är presentatör på musikradion P2 (exempelvis "Opp, Amaryllis") och vars sionistiska engagemang vi berättar mer om i vårt avsnitt om SVT.
I musikradion har vi också Camilla Lundberg, som varit musikkritiker på Expressen sedan 1977. Hon är sedan 1987 gift med den berömde judiske pianisten och Israelsupportern Janos Solyom.
Lundberg har tidigare varit producent på Musikradion och är sedan 1999 musikchef på SVT.
Bonniers håller fest för att samla pengar till Israel: "Janos Solyom hade erbjudit sig att hjälpa Israel genom att ge en konsert."
Underhållning - övrigt
Inom den lättare delen av utbudet i den statliga radion hittar man ytterligare aktörer.
Juden Kjell Dabrowski som på senare tid verkar som producent TV4 och som vi mer utförligt berättar om i det avsnittet började på Dramatiska Institutets radiolinje och arbetade på radion 1980-1992. I statsradion har denne jude legat bakom program som "Efter Tre" och producerat "Morgonpasset" med Thomas Tengby i P3.
F.ö. kan vi nämna att självaste Ulf Elfving från "Efter Tre" själv är lierad med sionistmaffian och inte tvekade att uppträda på en av sionisternas årliga "Israelfestivaler" som hederspajas och planterar träd i Israel.
Artikel och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-2000.
Den "populäre och medryckande radiomannen" Ulf Elfving uppträder som konferencier på "Israefestivalen" 2000, på Nalen. Pengarna som samlas in på detta jippo går till Förenade Israelinsamlingen och därefter till Israel.
***
En annan reporter från Elfvings radioprogram är reportern Jens Tolgraven som i samband med det lyckade utskicket av Radio Islams Flygblad i "Efter Tre" gjorde ett lögnaktigt propagandainslag riktat mot Radio Islam!
Kjell Dabrowski har också varit programledare i radioprogrammet "Natti natti" tillsammans med juden Bertil Goldberg, mannen som 1988 grundade SUCK - den svenska stand-up comedy-genren.
I Judisk Krönika, nr.2-1996, berättas att Kjells bägge föräldrar satt i koncentrationslägren och att han själv talar jiddisch:
"Pappa var någon slags rabbin i judiska församlingen i Borås. [...] Eftersom han var en centralfigur i församlingen gick jag väldigt mycket i synagogan."Där berättas också att "Kjell Dabrowski åkte till Israel varje år när han var ung" och tidigare var "odelat positiv till Israel". Han uppges i artikeln också vara en som "håller reda på vem som är jude", och Kjell berättar själv:
"- Jag har koll."
En annan judisk aktör inom radion, på P4, är Tony Kaplan, tidigare nöjesjournalist på nedlagda Arbetet och som därefter arbetar på Bonnier-ägda Kvällsposten.
Bland andra aktörer har vi Niklas Levy, som stått bakom program som "Storm och Levy", "Metropol" och "Spanarna" på P3. Levy har också arbetat på Radio City och Radio Rix 104,4 och som programledare på radiostationen Hit FM. Niklas Levy har också setts i TV-mediet som varit programledare på TV3:s "Klick".
Och så har vi Michael Levy, tidigare på Radio Europa, P3, men som även varit verksam i åskådnings- och religionsredaktionen på P1 och som i januari 2002 ledde programmet "P1 år 2002".
Judinnan Anna Mannheimer, från den kända Mannheimer-klanen som vi berättar mer om i vårt avsnitt om nöjestelevisionen på SVT, var från början verksam inom radiomediet. Hon började på lokalradion i Göteborg, för att därefter gå över till riksradion på P3 med ”Morgonpasset” (jobbade där som redaktions-sekreterare åt Tomas Tengby), samt radioprogrammen ”Bossanova” och ”Rally” där hon blev populär i egenskap av figuren "Väder-Annika".
En annan jude som under sex verkade inom radions sportredaktion var Artur Ringart, som efter sitt arbete inom radion gick över till sportredaktionen på TV1 och TV2 för att sedan bli sportjournalist på TV4. Vi skriver mer om Artur i vårt avsnitt om TV4:s nyheter.
Och som "radiodoktorn" för radioprogrammet "Doktorn har ordet" i P1, hade man under 1980-1994 den tyskfödde juden Peter-Paul Heinemann. Doktor Heinemann är aktiv inom de judiska kretsarna och medverkade i ett seminarium oktober 1991 om den s.k. "Holocaust" och "första" och "andra generationen" av "förintelse"-överlevanden (se artikel i Judisk Krönika, nr.4-1991). Peter-Paul Heinemanns dotter är den judiska kulturjouarnalisten Kajsa Heinemann som vi berättar mer om i vårt avsnitt om massmedia.
1984 belönades Peter-Paul Heinemann med Stora Journalistpriset från Bonniers.
Thomas Funck (född 1919) är känd som regissör i TV, radio och film, framförallt för sina insatser med Kalle Stropp och Grodan Boll. I Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt..." om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå omnämns Thomas Funcks broder, regissören Hasse Funck, som en av många kända judar. Ättlingar till hovjuden Moses Marcus Levi - Adolf Ludwig Levin.
Språksektionen
Även inom språkundervisningen på statsradion har man under åren kunnat notera ett disproportionellt judiskt inslag. Den ryska judinnan Jelena Jangfeldt-Jakubovitj var exempelvis under en lång tid lärare i UR:s ryska kurs "Pozjalujsta" på radio och TV, tillsammans med Täppas Fogelberg. Jelena är en judinna vars farföräldrarna var ryska judar från Krim och morföräldrarna polska judar från Warszawa.Hon är också någon sorts musiker och har i SVT setts göra musikprogram om företrädesvis ryska judar som Boris Pasternak och Osip Mandelstam. På TV har hon också gjort ett hyllningsprogram till den ryske juden och författaren Joseph Brodsky. I Ryssland har hon varit skådespelerska, och har i Sverige gjort huvudrollen i Lisa Olins film "Ingen som du", där Jelena spelade en polsk judinna. Filmen vann första pris på Göteborgs filmfestival. Som en del av detta judiska engagemang medverkar hon även i Judiska Teatern och det judiska jippot "Judisk Konfetti" som hölls i december 1994.
I en intervju i Judisk Krönika, nr.6-1999, berättar Jelena för Judisk Krönikas Suzannah Gottfarb:
"- Jag har alltid varit medveten om min judiskhet.""Hemma firade vi de judiska helgerna. Varje pesach åt vi matsebröd som såldes i synagogan."
Som en del av det rådande kulturetablissemanget är Jelena gift med Bengt Jangfeldt, känd kulturreporter och Rysslandskännare verksam på Svenska Dagbladet.
Annons från en bilaga till Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1988), i samband med firandet av Israels 40-års dag. Observera medverkan av SvD:s Mats Gellerfelt samt Bengt Jangfeldts hustru Jelena Jangfeldt-Jakubovitch.
Bland andra judiska aktörer inom språkundervisningen har vi den mycket medvetna judinnan Laura Petri-Schwarz som styr över programmet "Buongiorno Italia". Hon är universitetslektor i italienska och Radio Islam har fått klagomål från hennes studenter vid Stockholm Univeristet över den absurda övervikten av just judiska författare, i den "italienska" litteratur hon påtvingar sina elever.Laura Petri-Schwarz användes av Lars Norén för att ord för ord granska översättningen till svenska av den italienske juden Primo Levis text, inför uppsättningen (med Michael Nyqvist) av "Är detta en människa" (2000).
För det spanska språket har vi en Eddie Levin, programledare för "Este Pais" och för tyskan har vi en Marianne Levy, kursledare för "Willkommen in Österreich".
På Sveriges Radios P6:s internationella sändningar hittar man också intressanta namn, där en jude Maksim Lapidskij arbetar på radions ryska sändningar medan en Jacek Dabrowski arbetar för de polskspråkiga sändningarna (2002).
***
Vetenskapsradion
|
|
Inom vetenskapssektionen har vi juden Rolf Hersson, som sitter i redaktionen för vetenskapsradion och som har varit programledare för Vetandets Värld, P1. Denne jude har deltagit i de fega attackerna mot professor Jan Bergman under den s.k. Jan Bergman affären.
En annan jude som arbetar för Vetandets Värld, P1, är läkaren Zwi Wirschubski, Likt "radiodoktorn" Peter-Paul Heinemann ovan, medverkade Zwi också i seminariet i oktober 1991 om Holocaust och "första" och "andra generationens" judar (se artikel i Judisk Krönika, nr.4-1991). Zwi Wirschubski har flera gånger dykt upp som representant för judiska röster i Sverige i olika program som kommenterat det nya våldet i Mellanöstern efter al Aqsa Intifadans utbrott i september 2000. Exempelvis sågs Wirschubski i denna roll som judisk talesman i polemik mot palestinskan Ravia Morra, i TV2 :s Aktuellt, kl. 21.00, 3/12-2001.
Och judinnan Maria Borelius, som vi berättar mer om i avsnittet om de statliga TV-nyheterna, var vetenskapsjournalist på Riksradions vetenskapsredaktion 1983-1985.
***
Bland övrig personal på den statliga radion kan vi nämna att den ungerske juden Ferenc Göndör, den numera så riksbekante "överlevande från förintelsen", började sin karriär som ljud-ingenjör vid Sveriges Radio.
Ferenc "debuterade" massmedialt med fyra radioprogram om sina förintelseupplevelser 1982. Han har därefter blivit känd för hela svenska folket efter en intensiv propagandakampanj. I Judisk Krönika, nr.6-1991 talar man stolt om "Ferenc Göndör, vår senaste TV-stjärna".
Som vanligt tjänar Göndör cash på sina påståenden och har också erhållit Liberala ungdomsförbundets pris 1993 och Tage Danielsson pris på 150 000 kronor 1994.
Från sina judiska fränder erhöll Ferenc Göndör 1991 års Aaron Isaac-stipendium från Stockholms Judiska Församling. Enligt Judisk Krönika, nr.2-1991, "för det viktiga arbete Du gjort och gör i skolorna för att sprida information om Holocaust, Israel och judendomen". Observera att den materiella delen av stipendiet, enligt Judisk Krönika ovan, består av kostnaden för en biljett till Israel!
Således tillstår judarna själva att den typ av arbete Ferenc och hans "överlevare" gör på de svenska skolorna också är propaganda för den judiska apartheid-staten Israel. Det är inte därför konstigt att även den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel gav honom sin hedersutmärkelse Torgny Segerstedt-priset för år 1986.
"Israel är garanten för att förintelsen inte skall upprepas", säger Göndör själv i Judisk Krönika, (nr.6-1986).
Ferenc Göndör kunde också ses i "Menorah", nr.2-1994, där han annonseras i en "tacklista" i tidningen som person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.
Ferenc´ barn Eli och Eva Göndör bor med sina familjer i Israel där sonen Eli Göndör medverkar i Judisk Krönika som Israelskribent, men även som krönikör i den judaiserade kristna tidningen Dagen. Till saken hör att Eli Göndör varit soldat i den israeliska ockupationsarmén (se Menorah, nr.4-1989).
På radion har Ferenc med sina "förintelse"program samarbetat med vännen och radiomannen Ingvar Lundin. Det var Lundin som gjorde de propagandistiska radioprogrammen ihop med Ferenc Göndör både i starten 1982, och senare 1991 då de två åkte till Ungern (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1991). Lundin var också den som språkligt bearbetade Ferenc Göndörs bok "A 6171 - ett judiskt levnadsöde".
Ingvar Lundin är i egenskap av programdirektör på Sveriges Radio en sionistisk propagandist på en strategisk position. Som en del av sitt judisk/sionistiska engagemang sitter Lundin som medlem av styrelsen för den judiska organisationen "Östersjöjudiskt Forum", är medlem av organisationens "Lettlandsgrupp" och sitter i redaktionen för dess tidskrift "Östersjöjudisk bulletin" (se "Östersjöjudisk bulletin", nr.2-3-2000, verksamhetsberättelse-bilagan).
Och Ingvar Lundin skriver också recensioner i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah (se nr.3 och nr.4, 1998).
Som en del av Ingvar Lundins propagandaarbete har han också skrivit boken "Baltiska judar - fördrivna, förföljda, förintade" (Warne Förlag, 2000), som förstås recenseras av juden Leon Gerson i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-2000. Leon Gerson är en högt uppsatt jude inom deras organisationer och involverad i Svenska Kommittén mot Antisemitism, Förenade Israelinsamlingen, Samfundet Sverige-Israel och Solidaritetskommittén för Israel.
I sin recension kallar Gerson givetvis Lundins bok för "välskriven och därför lättläst" och självklart "nödvändig" och kommer avslutningsvis i sin recension med uppmaningen till sina anhängare:
"Köp den och läs den!".
Inom den renodlat judiska närradion har under åren en mängd judar medverkat. Vi tänker här på stationerna Judiska Närradion i Göteborg och Judiska Närradion i Stockholm, den senare under namnet "Radio Shalom".Vi kommer här att namnge personer som verkat inom dessa båda uttalat judiska radiostationer då det med största sannolikhet också arbetar inom radio- eller andra medier i det icke-judiska samhället. Och det är då de blir riktigt intressanta.
|
|
På "Radio Shalom" i Stockholm var David Arendartsik ordföranden innan radio lades ner första gången i början av 1990-talet. Stationen kom sedan att återupplivas, nu under juden Tommy Ringarts ledning som redaktör och ansvarig utgivare. Tommy är bror till TV-sportens Artur Ringart och om honom berättar vi mer i avsnittet om just TV-sporten på SVT och TV4. Artur Ringart är en högst aktiv jude som är ordförande för den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen sedan 1999. Tommy har förutom radioarbetet på "Radio Shalom" även varit redaktör på Judisk Krönikas bilaga "Magasinet". Därefter har Tommy engagerat sig i ledningen för den s.k. White Ribbon-kampanjen. Tommy Ringart har arbetat femton år som journalist och skriver om medicin för Dagens Medicin och sajten Kroppsjournalen. Han har arbetat med radio i "Studio Ett", "Vetenskapsradion" och "Freja" samt producerat programmet "Vårdapparaten". Tommy har även gjort TV-reportage i "Taxi" och "Medicinska Journalen". Han är redaktör för nyhetsbrevet "oM Män" om mansforskning i Sverige och har gjort broschyrer åt bland annat Stockholms Universitet. Därutöver har han arbetat som informationschef vid läkemedelsbolaget MSD.En annan medarbetare till "Radio Shalom" var Katarina Nowinski, som brukade stå för stationens reportage.
"Radio Shalom" skryter på sin hemsida om att ha intervjuat betydelsefulla personer som dåvarande statsministern Ingvar Carlsson, invandrarministern Birgit Friggebo, socialministern Bengt Westerberg, Dramatens chef Lars Löfgren.
I Göteborg har vi den Judiska Närradion, som startade i slutet av 1980-talet som ett initiativ av Peter Fischler, Ante Stipich och juristkonsulten Bror Rittri. Andra judar som suttit i redaktionen är den ungerske juden Peter Kádár och Odd Larsen, Benny Sommerfeld och Ann Rubenowitz. En annan som tidigare verkat för radion var juden Erwin Meisels. Därutöver har radion haft samarbete med judiska skådespelare som Ulf Dohlsten och Margaretha Löwler.
En viktig aktör har varit Svensk Radioutveckling AB (SRU) och juden Jan Friedman.Friedman har tidigare varit politiskt verksam som bl.a. folkpartistisk informationssekreterare i Utbildningsdepartementet. Han har också suttit med i fullmäktige i Judiska Församlingen i Stockholm och är medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978, intervjuas Jan Friedman i samband med Israels 30-års jubileum, där han kallar kallar Israel för "en stor internationell tillgång" och minns särskilt varmt sin första resa till Tel Aviv.
Jan Friedman hade som VD för Medvik 1984-1989 varit med om att starta TV3, TV 1000 och tidningen Z. 1989 etablerade han sig som egenföretagare och planerade att starta ett bolag för ett samarbete mellan kommersiella lokalradiostationer om radioreklam.
Avsikten var att bolaget skulle starta hösten 1990. Jan Friedman gjorde bedömningen att det i Sverige fanns underlag för minst ett 50-tal privata radiostationer. Dessa skulle genom en franschisegivareorganisation samarbeta i ett moderbolag för rikssändningar med riksreklam och i lokala dotterbolag som sände lokalradio med lokal reklam under ett gemensamt varumärke.
I mars 1991 startades således Sveriges första radionätverk för riksreklam och programproduktion. Ägare var Jan Friedmans eget bolag IF AB, samt Expressen, Sydsvenska Dagbladet och Göteborgs-Posten (Tidnings AB Stampen). Dessa bildade tillsammans Svensk Radioutveckling AB (SRU). De olika lokalradiostationer som fick en koncession skulle erbjudas att teckna ett licensavtal med SRU. Stationen skulle, exklusivt inom sitt sändningsområde, få tillgång till ett färdigt programkoncept. Via avtalet förband sig licenstagaren att spela samma slags musik som de övriga inom nätverket och att sända enligt ett visst format. SRU:s radiostationer skulle således få samma slags lyssnarstruktur vilket skulle ge reklamtidsköparna möjlighet att nå samma målgrupp över hela landet.
Under 1992 startade SRU testsändningar från Tidnings AB Stampens närradiostation i Göteborg under namnet RIX. Samtidigt fortgick arbetet på att hitta samarbetspartners. I maj 1992 hade drygt 40 borgerliga dagstidningar på lika många orter tecknat samarbetsavtal med SRU. Vid denna tid publicerades dock en promemoria från Kulturdepartementet där det föreslogs att dagstidningar inte skulle få äga mer än 40 procent i ett företag som fick tillstånd att sända privatradio. SRU var starkt kritisk till begränsningen av tidningsägandet i radiostationer och hävdade att det stred både mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
I juli 1992 skulle de tidningar som hade ingått samarbetsavtal med SRU teckna licensavtal. För cirka 1 miljon kronor skulle tidningarna få ta del av SRU:s rikstäckande nyhets- och musiksändningar. Dessa skulle sändas från SRU:s centralredaktion som höll på att byggas upp i Göteborg. Ingen av tidningarna skrev dock på något avtal. Tveksamheten berodde dels på lagstiftningen om dagstidningars ägarandel i radiostationer dels på tvivel om det ekonomiska utfallet. Till detta kom att starten för reklamfinansierad radio tog längre tid än beräknat.
Marieberg och Sydsvenska Dagbladet lämnade på sommaren 1992 sitt ägande i SRU och sålde sina aktier till Stampen och Jan Friedman. Dessutom började många av de tidningar som skulle delta i SRU-nätet tveka. Jan Friedman och SRU räknade dock med att 20-25 tidningar skulle finnas kvar i projektet våren 1993 när SRU planerade att starta sina sändningar.
För att bredda ägarbasen i SRU erbjöds en del av de tidningar som fanns kvar i projektet, att inte bara vara abonnenter utan också bli delägare. I april 1993 var den nya ägarbilden klar. Ägare blev Borås Tidning, Hallandsposten, Västerbottens-Kuriren samt Liberala Tidningarnas KB. Vid samma tid lämnade Jan Friedman SRU och sålde sin andel till Tidnings AB Stampen, således drog juden sig ur projektet. Påläggskalven Joachim Berner var den som byggde upp Göteborgs-Postens reklamradiostation SRU (Göteborgs-Posten står som vi tidigare berättat under den sionistiske juden Peter Hjörne (Kaplan)).
I övriga radiovärlden kan man notera att Bonniers också har intressen i Radio Megapol (Mix Megapol) och 1996 övertog Bonniers den Stockholmsbaserade Radio Vinyl.
Expressen AB ägde tidigare (1993) 45% av Radio Rix 107,1 i Stockholm, och Mats Graffman, var dess stationschef och VD. Mats blev sedan VD för Pir New World Media och är VD för Razorfish AB sedan 1999.
Juden Mats
Graffman, VD på Razorfish. |
Mats Graffman (född 1961) är jude och son till den judiske skådespelaren Göran Graffman (Josephson) och således är Matts också bror till skådespelaren Per Graffman.
Den judiske advokaten Peter Danowsky har suttit som styrelsemedlem för Radio Q AB (1994) bl.a. tillsammans med Agneta von Schinkel från Svensk Damtidning. f.ö. är den senare van att samarbeta med judar då hon varit styrelseledamot i juden Tomas Fischers bokförlag T. Fischer & Co. Vi kan här nämna att Agneta, bär sitt tyskklingande efternamn "von Schinkel" från sin make under åren 1962-1981, direktören Fred von Schinkel. Fred var själv son till kammarherren David von Schinkel som i sin tur på mödernet stammar från en judinna Lewin, ättling till den (ö)kände döpte juden Adolf Ludwig Lewin (en jude som innan dopet hette Moses Marcus Levi).
Och i styrelsen för NRJ stationerna i Sverige ses den franske juden Alain Weill vice-président på NRJ.
När vi ändå nämner radion kan vi berätta att både judinnan Pernilla Klein och Niklas Levy har varit programledare på radiostationen Hit FM.
***
Sveriges Television - SVT
I vår introduktion till avsnittet om Sveriges Radio redogjorde vi för hur personer som Jan-Erik Wikström och Olle Wästberg från den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel där haft absoluta topp-positioner. För att inte nämna judar som Bernhard Tarschys och Harry Schein.Vi nämner här några andra aktörer som under åren chefat på den statliga televisionen och på så vis haft möjlighet att påverka innehållet.
OBS: Det blir ibland en del upprepningar av sådant vi skrivit på andra ställen. Då detta arbete är såpass omfattande måste vi tyvärr upprepa en del fakta då det är omöjligt att veta vilka delar av arbetet som en viss given besökare kommer att läsa. Och att utelämna en del aktörer som verkar inom flera områden är inte heller rättvisande.
Att det finns en politisering av koncernen illustreras väl av att Sam Nilsson som länge var VD för SVT, och dessförinnan programdirektör och chef för TV1:s nyhetsredaktion, startade ut som partisekreterare för Moderata Samlingspartiet och hade även varit informationschef och "PR-chef" för högern, en bakgrund som är föga känd hos allmänheten.
På de absolut högsta posterna har det på senare tid varit legio att rekrytera just folk som tillhör det Bonnier-judaiserade etablissemanget.
Som VD för SVT efter Sam Nilsson hade man först juden Lars Weiss på tapeten, den forne chefen för TV4. Affären med Weiss som rönte stor massmedial uppmärksamhet 1999, sprack p.g.a. Weiss´ ekonomiska oegentligheter, men det är intressant att se att Weiss som bara någon tid innan hade gjort ett stort nummer av att han skulle vara så "utbränd" efter sin tid på TV4, och t.o.m. skrivit en bok ("Framgångsfällan", 1998) om saken, nu så prompt tackade ja till att ta över problembarnet Sveriges Television. Det visar på ihåligheten i hans självpåtagna martyrskap.
F.ö. är det ganska komiskt att notera att Weiss i media innan det blev tillkännagivet att han var en av kandidaterna till VD-jobbet på SVT, låtsades att han inte var intresserad av ett dylikt uppdrag. I en intervju med honom i Pressens Tidning, nr.11-1998, kunde man läsa Lars Weiss svara på följande frågor:
Du har ett förflutet på Sveriges Radio och Sveriges Television (Aktuelltchef och projektledare för Kanal 1 bland annat.) Sam Nilsson pratade nyligen bredvid mun och sa att han helst såg dig som hans efterträdare? Nappar du, om du får chansen?– Jag tror inte att Sam Nilsson sa det på allvar, det var mera på lek.
Men om?
– Om Anna–Greta Leijon ringer mig ska jag lyssna till vad hon har att säga, men jag tror inte att jag är särskilt intresserad.
På grund av risken för utbrändhet?
– Nej, det har jag lärt mig att hantera. Jag tycker helt enkelt inte att det verkar som projektet är kul – och man måste ha roligt på jobbet.
Så här i efterhand ser man förljugenheten i Weiss´ dementier, något som f.ö. liknar mycket Göran Perssons famösa nekande angående statsministerposten.
Weiss-affären orsakade också SVT:s styrelseordförande Anna-Greta Leijons fall då hon i mars 2000 tvingades avgå för att hon styvnackat hållit fast vid trixaren Weiss som ny VD för Sveriges Television, trots hans skatteaffärer.
Vi skriver mer om juden Weiss i vårt avsnitt om de statliga nyheterna på SVT där han tidigare chefat, men framförallt på avsnittet om ledarskapet på TV4.
Slutligen togs VD-jobbet på SVT över av Maria Curman, om inte själv judinna så i alla fall ordentligt Bonnier-tränad då hon varit förlagschef på Bonniers som VD för Bonnier Utbildning.
År 2000 tillträdde hon som VD för SVT efter att dessförinnan varit chef för SVT:s dramaproduktion. Dock är den härskande s.k. "eliten" i Sverige uppenbarligen genomkorrupt för det dröjde inte förrän redan i maj 2001 som hon av SVT:s styrelse tvingades avgå från VD-posten med omedelbar verkan. Detta för att massmedia tipsat styrelseordföranden Allan Larsson om att Maria Curman hade aktier hos det konkurrerande mediebolaget MTG. Det visade sig att hon köpt 600 st. MTG-aktier efter att hon tillträtt VD-posten på SVT utan att informera styrelsen om det. Detta var ett av skälen, då f.ö. facket på SVT redan i december 2000 uttryckte önskan om hennes avgång. Men som för alla dessa spekulanter finns det alltid något att luta sig tillbaks mot, trots att de mäkta komprometterats och ertappats med ohederligheter. Således meddelades det redan i augusti 2001 att Curman kommer att återgå som chef på Bonniers.
Man började på SVT desperat söka efter en ny VD, och ånyo riktade man in sig på någon som om den inte var jude var den åtminstone "godkänd" av Bonnier-imperiet. Således föll valet på Christina Jutterström, en kvinna från Bonniers som haft ledande positioner på både Dagens Nyheter och Expressen, två av de främsta språkrören i landet för sionisterna och deras antipalestinska hat- och förtalspropaganda. Christina Jutterström hade i början av sin journalistiska karriär varit anställd på Dagens Eko och Rapport, TV2, så hon hade redan kontakter på huset.
Det tog dock inte många månader innan det avslöjades att det även dolde sig ett och annat bakom den Jutterströmska fasaden. I augusti 2001 avslöjade mediatidningen Resumé att Jutterström trots sitt pågående chefskap på SVT fortfarande avlönades av sina "forna" herrar på Bonniers, alltså från de som styr över SVT:s värsta konkurrent TV4.
Aftonbladet skrev i sin nätupplaga 31/8- 2001:
"Betald av Bonniers
TV4:s storägare, Bonniers, betalar 70 000 kronor i månaden i pension till Christina Jutterström.
Samtidigt är hon vd för konkurrenten SVT.
- Blotta misstanken om att hon sitter i knät på Bonniers gör det här avtalet olämpligt, säger Hans De Geer, professor i affärsetik på Handelshögskolan i Stockholm.""Pengarna, 70 000 kronor i månaden, får hon för sin tid på Expressen och Dagens Nyheter. Bonniers är en av storägarna i SVT:s konkurrent TV4. Som vd för SVT har hon en månadslön på 160 000 kr."
Totalt sett handlar det om 840 000 Bonnier-kronor om året till SVT:s nye VD. Som sagt: pengar korrumperar och används för att köpa lojaliteter, ändå valde sossen Allan Larsson, styrelseordförande i SVT, att se mellan fingrarna när det gällde Jutterströms Bonnier-pengar, detta bara några månader efter det pinsamma affären med Bonnier-kvinnan Curman och hennes MTG-aktier.
När vi f.ö. talar om skandaler är det intressant att märka att man som en av de hetaste kandidaterna till att efterträda Mikael Olsson som ny programchef på SVT (efter dennes slarv med sin ekonomi), omnämnde just juden Jan Scherman, dåvarande programchef på TV4 (se Metro 10/1-2001).
Normalt brukar det finnas lite tal om lojalitet för företag och det skall inte ses som helt självklart att just de som lämnat sin tidigare arbetsgivare för att sedan arbeta för dess värsta konkurrent sedan hur lätt som helst skall kunna återvända. Men i fall som med judarna Lars Weiss och Jan Scherman, bägge f.d. SVT-anställda som lämnat för TV4, har det aldrig förts fram några som helst djupare moraliska aspekter utan statsmedia är glad om den kan återrekrytera sina judiska guldgossar och glömma deras tidigare arbete för fienden.
Dahlberg har därutöver haft posten som teaterchef och VD för Dramaten, f.ö. också ett område ockuperat av sionister då vi tidigare berättat hur sionisten Jan-Erik Wikström, f.d. ordförande för Sveriges Radio och då ordförande för Rikssamfundet Sverige Israel år 1997 valdes till ordförande för Dramaten, samtidigt som judinnan Eva Bonnier, en av de främsta medlemmarna av denna klan som förlagschef för Albert Bonniers Förlag AB, sitter som medlem i Dramatens styrelse. Och i Dramatens styrelse sitter också de tvenne judarna Per Wästberg och Inger Efraimsson.
Svante Stockselius är en annan höjdare på den statliga televisionen som länge haft Bonnier-familjens välsignelser.
Svante Stockselius´ Bonnier-träning grundar sig i hans ledande positioner på Bonnier-tidningen Expressen där han började redan 1980. Han blev Expressens sportchef 1987-1992, dess bildchef 1992-1995 och var slutligen Expressens nöjeschef 1995-1996.
På SVT är Stockselius känd som nöjeschef på SVT sedan 1998 och var exempelvis exekutiv producent för Melodifestivalen 2002.
Svante Stockselius var tidigare programchef på TV3 under åren 1996-1998 innan han blev värvad över till SVT.
Efter SVT har Svante Stockselius återvänt till Bonnier-sfären till att bli inköpschef på numera Bonnier-styrda TV4 och sedan början av 2003 blev Stockselius programchef för TV4 Plus. (Svante Stockselius ersattes f.ö. på posten som TV4:s inköpschef av ingen annan än "halvjuden" och TV4 VD:n Jan Schermans egen dotter, Clara Scherman.)
Hans Dahlberg (Sterner) är en annan höjdare som länge haft inflytande inom televisionen. Han har på senare tid setts samarbeta med sionisterna på Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.2-1985, ett specialnummer om "förintelsen") och som vi nämnde mer detaljerat i avsnittet om de styrande på den statliga radion, var programråd på TV1 1970-1973, och dessförinnan producent av utrikespolitiska TV-program redan 1966-1969.
Hans Dahlberg blev senare lärare vid Försvarshögskolan 1977-1984 och var chef för Försvarsstabens informationsavdelning 1984-1987.
Ättlingar från den judiska klanen Wahren, de kända textilfabrikanterna, befolkar också det svenska etablissemanget. Klanen Wahren är väl medveten om sitt judiska ursprung och många av dess nu levande medlemmar räknar sig som judar. Familjen af Klintberg är en av de familjer där ett flertal medlemmar kan räkna sitt ursprung från just Wahrens.
Af Klintbergarna har en absolut särställning inom svensk statsmedia.
Manne af Klintberg, mer känd som "Clownen Manne", från denna Wahren-gren av af Klintbergs, har således visat sin tillhörighet till det judiska genom att ställa upp på sionistiska jippon till stöd för den judiska staten Israel, något man skrutit om i den sionistiska pressen.
Manne af Klintbergs bror Bengt af Klintberg, känd som författare, har också varit redaktör för radioprogrammet "Folkminnen" på P1 sedan 1990. Wahren-ättlingen Bengt af Klintberg är sedan 1965 gift med Katarina af Klintberg (född Sandberg), en kvinna som bl.a. var chef för affärsenheten på SVT 1996-1999.
2004 tillträder parets dotter Karin af Klintberg posten som chef för SVT Fakta. Samtidigt är parets son, Daniel af Klintberg, Karin af Klintbergs bror, då biträdande programchef på SVT Nöje.
Det hela blir nu närmast ett familjeföretag.
Greven Gustaf Douglas, son till ambassadör Carl Douglas, var VD på Bonnier-tidningarna DN och Expressen, åren 1973-1980, och administrativ chef på TV2 1968-1971 för att senare på 1990-talet återkomma som vice ordförande i SVT:s styrelse.
Gustaf Douglas har även suttit i styrelsen för Stiftelsen Svenska Dagbladet och som ledamot i Nordbankens styrelse, bland mycket annat. På mödernet kommer Gustaf från en Haas-Heye, där namnet Haas - enligt judiska namnkriterier - är att räkna som judiskt, huruvida sen detta stämmer i Gustaf Douglas´ fall vet vi dock inte.
Hursomhelst är Gustaf Douglas ändå släkting till familjen Bonniers, vilket nämns av Albert Bonnier Jr. i dennes bok "Personligt" Bonniers, 1985, sid. 18) där denne skriver om Gustaf Douglas farfar Archibald Douglas:
"Två av dessa män har jag ett speciellt starkt minne av. Den ene var den unge officeren Archibald Douglas, gift med vår släkting Astri Henschen och bosatt på Parkudden på Djurgården. Han var liksom min mamma en hängiven amatörsångare. Jag kan ännu se dem framför mig. Mamma vid flygeln på Kruthusets veranda och Archi stående i konsertpose inövande någon av Bellmans sånger med stora och härliga gester till den romantiska texten [...]"
Albert Bonnier Jr. skriver sedan vidare (också sid. 18):
"[Archibald] Douglas, som var karriärofficer, blev senare general och chef för armén utan att dessa höga utnämningar förändrade hans charmfulla gosselynne. Många år senare genomförde jag, som då var ordförande i Dagens Nyheters Aktiebolags styrelse, anställningen av hans begåvade sonson Gustaf Douglas till verkställande direktör i detta bolag."Här visas ånyo hur man medvetet tar in en släkting till de höga positionerna - klassisk nepotism!
Oloph Hansson är en annan viktig mediaaktör som varit ingift i sionistmaffian då han under en mängd år (efter 1954) var gift med Anita Gradin, en socialdemokratisk politruk som vi berättar mer om i vårt avsnitt om Israels makt inom politiken i Sverige. Vi kan här nämna att Anita Gradin är en sionist som på senare tid - efter att hon skilts från Oloph Hansson och gift sig med en överstelöjtnant - erhållit utmärkelsen "Årets kvinna" för 1986 av den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO, och som nu senast sitter som ledamot i riksstyrelsen för Samfundet Sverige-Israel. (se "Menorah", nr.3-2000).
Oloph Hansson började sin karriär inom tidningsvärlden bl.a. på Stockholms-Tidningen 1958-1963 och kom till Sveriges Radio 1964. Efter att förhållandet med Anita Gradin kraschat och Oloph gift sig med en ny kvinna, avancerade han ytterligare och blev redaktionschef på Rapport 1969-1975.
Därefter blev han informationschef 1975 och var direktör för radiochefens centrala kansli 1975-1978 för att sedan nå de absoluta topp-positionerna som programdirektör 1978, chef för TV2 under åren 1979-1986 och sedan chef för TV2 Sverigekanalen under åren 1986-1991.
Oloph har också haft inflytande över journalistkåren och var styrelseledamot i Svenska Journalistförbundet åren 1962-1971.
I SVT:s styrelse har man också kunnat finna sionister som redaktören Mats Johansson, politisk redaktör på Svenska Dagbladet, som vi berättar mer om i avsnittet för den tidningen. Mats Johansson har ett mycket starkt engagemang för den judiska staten Israel och var exempelvis med på Förenade Israelinsamlingens "Israelfestival" 2002.
Gunnar Hökmark, moderat partisekretare och sedan 2003 riksordförande för Samfundet Sverige-Israel, den officiella organisationen för vänskap och stöd till apartheidstaten Israel, sitter som ledamot i både Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB (SR), Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Television AB (SVT) och Förvaltningsstiftelsen för Utbildningsradion (UR) sedan 1991.
Vi skriver mer om Gunnar Hökmark i vårt avsnitt om Israels makt inom politiken och moderaterna.
***
Producent och programledarfronten
Under åren lopp har en rad judar och deras sionistiska hantlangare verkat och verkar fortfarande på alla nivåer inom statstelevisionen, med förvånansvärt många poster som producenter och programmakare, både inom nyhets/samhällsdelen men även inom underhållningssektionen.Många är de exempel där judar har missbrukat dessa poster till att framföra propaganda "made in Israel", antingen pro-israeliska reportage, judeförhärligande program alternativt pseudodokumentärer om den s.k. "förintelsen". En propagandaström som man alltid har sett till att intensifiera i samband med Israels övergrepp och terrorhandlingar nere i det ockuperade Palestina för att på så sätt försöka vinna sympati för den judiska saken och inpränta ett tänkande typ: "Det är inte bra det israelerna gör nu med palestinierna men å andra sidan lät ju Hitler gasa ihjäl 6 miljoner av judarna, så man förstår ju vilket fruktansvärt trauma judarna varit med om, och riktigt så illa blir ju faktiskt inte palestinierna behandlade."
I vår sektion om den statliga radion berättade vi om den nu framlidne juden László Hámori (1911-1984). Han var en aktiv jude vars ursprungliga namn var Deszö Salamon och kom från Ungern till Sverige som "flykting" 1947. I boken "Det judiska Stockholm" (sid. 55) skriver man om László: "Genom att byta namn och religion för sig och sin familj lyckades han överleva den tyska ockupationen i Ungern [...]."
Det visar sig senare att denna ovana att ikläda sig olika roller för att dölja sitt rätta jag även fortsatte inom hans fortsatta gärning som jur. dr. och skriftställare i det svenska samhället.
Redan 1967 visade han sin sionistiska nerv när han skrev den Israel-hyllandeboken boken "Svärdet och plogbillen - en bok om det moderna Israel" (Stockholm, 1967).
Men detta hindrar inte att juden Hámori-Salamon ändå tillåts fortsätta sprida propaganda i de statliga medierna för den judiska rövarstaten, samma medier som är ålagda att vara opartiska.
Man kan då undra varför man tillät denne sionistiske propagandist att under 1968 göra två hela TV-program om Israel som visades för det svenska folket, men där man självfallet inte i påannonserna viftade med någon varningsflagga om partiskhet och propaganda.
Vad är det för "objektivitet"? Förvisso en "objektivitet" som sionister är nöjda med, men det är väl inte det som är SVT:s uppdrag?
Det intressanta är att sionisten Hámori, agent för Israel i de svenska medierna, själv tillstår att det är just propaganda han och hans gelikar bedriver!
I Judisk Krönika, nr.2-1979 skriver Hámori en artikel om "Ett judiskt dilemma" - hur balansera mellan att propagera för judisk invandring till Israel samtidigt som konsekvenserna av detta ju kan bli att de judiska församlingarna i diasporan - likt den svenska - kan försvinna p.g.a. brist på judar? I artikeln avslöjar sig Hámori som en simpel propagandist för Israel, då han i avslöjande ordalag där talar om "den propaganda, ja indoktrinering, som man - inberäknad mig själv - bedriver" för den sionistiska saken.
Ett klart intressant erkännande från en framträdande jude som haft en stor möjlighet att breda ut sig i det svenska informationssamhället. Att han så öppet tillstår att det är "propaganda" han bedriver är intressant nog, att han också skriver under på att det är fråga om "indoktrinering" är kronan på verket.
"Jag vill ingalunda avhålla mig från att arbeta så mycket jag kan för Israel" avslöjar han i samma artikel och understryker att han "är väl medveten om att Israel är judendomens framtid och förhoppning".
Under tidiga 1980-talet kom Hámori att ingå i den judiska tidskriften Judisk Krönikas redaktionskommitté och han har också suttit i redaktionen för Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah". När han avled 1984 blev han begravd som en fullvärdig jude på den södra judiska begravningsplatsen, vid Skogskyrkogården, Stockholm.
Precis på samma sätt som Hámori kom den judiske aktivisten Frank Hirschfeldt att utnyttja sin position som chef för det utrikespolitiska programmet "Dokument Utifrån" (se mer nedan) för att visa "dokumentärer" av oerhört vinklad natur, ofta producerade av hans egna judiska vänner. Och detta fick fortlöpa i princip opåtalat under åratal!
Tänk bara tanken att den sydafrikanska apartheidregimen på ett liknande sätt hade haft medlemmar från boersläktet som infiltrerat ledande svenska medier och där de köpte in dokumentärer som lovprisade ras-segregationernas Sydafrika, dess Homelandssystem, och Sydafrikas "tappra kamp" mot hotande svarta, irrationellt fientligt inställda, grannländer. Att en sådan situation skulle vara absurd och dessutom helt oacceptabel skulle nog de flesta tillstå.
Men vad är då skillnaden mot Hámori, Hirschfeldt et consortes och deras propaganda?
F.ö. var ju apartheid-Sydafrika och Israel t.o.m. förbundna med djupa vänskapsband ända tills den sydafrikanska regimen föll på 1990-talet. Nu är det bara Israel som står kvar.
Vi kommer här att nämna ytterligare namn på antingen personer själva från det judiska nätverket, eller intimt förbundna med dem, personer för vilka stöd till Israel och den rasistiska judiska saken aldrig varit något man tvekat för.
***
Rapport/Aktuellt
Vi tänkte första börja med den statliga nyhetstelevisionens nyhetsprogram Aktuellt och Rapport som står för förmedlingen av nyheter både inrikes och utrikespolitiskt men även bestämmer den rådande politiska agendan.
Här har sedan länge verkat ett antal öppna judar, men även många direkt från sionisternas propagandaled.
*** De judiska nyhetscheferna
Bland de judiska nyhetscheferna märks Lars Weiss som vi går mer inpå i vårt avsnitt om TV4.Lars Weiss var Aktuellt-chef 1989 och projektledare för Kanal 1 innan han blev nyhetschef och senare högsta hönset på TV4.
|
Efter hans avfärd från SVT har vi noterat att han son Jonas Weiss varit verksam som politisk reporter på Aktuellt. Den unge juden Jonas Weiss gjorde därefter en karriär inom UD och var svensk diplomat i Amman, i arablandet Jordanien, ända tills han plötsligt omkom maj 2002 i en bilolycka (se mer under Israels makt inom diplomatin).
Lars Weiss lika judiske kollega på TV4, Jan Scherman, var tidigare chef för Östnytt och tillhörde senare också toppen på Aktuellt. Scherman kallar sig själv för "halvjude".
Redan 1989 belönades Jan Scherman med Stora Journalistpriset från Bonniers.
En annan jude, Henrik Frenkel (född 1949), tillträdde 1990 posten som chef för Aktuellt, en post han höll t.o.m.1993, då han tvingades avgå.
Frenkel fortsatte därefter som chefredaktör på Bonnier-tidningen "Veckans Affärer", där han tidigare varit chefredaktör 1985-1989, men återlanserades i TV-mediet som programledare för det ekonomiska magasinet "Affärer" i Kanal 1, 1994. På senare tid är han chefredaktör och VD för tidningen "Chef" sedan 1997.
Denne jude och sionist som suttit på en nyckelpost i förmedlingen av nyheter till svenska folket, intervjuades nyligen i den svenska sionismens tidskrift Judisk Krönika.
Henrik Frenkels namn kunde också ses annonseras i "Menorah", nr.1-1995, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för ekonomiska bidrag till Israel.
***
Till judarna allierade nyhetschefer
 Del av artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1993. |
Oloph Hansson är en annan till sionistmaffian relaterad aktör som vi skriver mer om i vårt introduktionsavsnitt om cheferna på den svenska statstelevisionen, då han tidigare var gift med den socialdemokratiska sionistkvinnan Anita Gradin.1969 startade TV1 och TV2 och under uppbyggnaden av tvåans nyhetsredaktion Rapport var det just Oloph Hansson som handplockade medarbetarna. Oloph Hansson var sedan redaktionschef på Rapport 1969-1975, detta innan han blev informationschef, programdirektör och senare chef för TV2.
Olle Stenholm började vi berätta om i vårt avsnitt om SR och radionyheterna då han t.o.m. varit chef för "Ekot" på P1. På statstelevisionen har denne sionist verkat under en mängd år. 1970 gick han över till SVT och tillhörde Rapportredaktionen på TV2 1970-1971, var Moskvakorrespondent 1971-1973, tillhörde TV2:s Faktaredaktion 1974-1976, Washingtonkorrespondent 1976-1979. Detta år, 1979, upplyftes sionisten Olle Stenholm till att bli utrikeschef på Rapport.
Olle Stenholm var sedan projekt- och programledare för det ansedda programmet "Magasinet" på TV2 åren 1987-1991 och därefter har han verkat som utrikesmedarbetare på nyhetskanalen Rapport. Som vi tidigare berättat - men vilket må väl upprepas - har han också lyckats ta över så inflytelserika poster som ordförande för Publicistklubben (PK) och landets Pressombudsman (PO).
Redan 1973 belönades Olle Stenholm med Stora Journalistpriset från Bonniers.
När arablandets Irak bombats sönder och samman, dess infrastruktur raserat och hundratusentals människor slaktats och den svältdöden var i antågande som sedan skulle ta livet av ytterligare hundratusentals civila irakier - de flesta barn under fem års ålder - ja då verkade sionisten Olle Stenholm och höll en av media uppmärksammad fejkad TV-rättegång mot Iraks ledare för påstådda krigsförbrytelser! Historien har sedan visat att de påstådda irakiska övergreppen i Kuwait till största del var klassisk krigspropaganda-lögner medan de "allierade" (d.v.s. sionistinspirerade) krigsförbytelserna som i nuläget lett till miljoner irakiers död, är högst reella - om än nedtystade. Men för sionister som Stenholm och hans cyniska beräknande propagandistkolleger gäller det att lägga ner allt krut på att smutskasta sina arabiska antagonister, så att omvärldens och svenskarnas blickar ej riktas på den konkreta judiska ockupationen och våldtäkten av - inte det lilla korrupta emirdömet Kuwait - men den arabiska landområdet "Palestina" och dess etniskt rensade och terroriserade palestinska ursprungsbefolkning.
Som en del av detta engagemang är det inte heller konstigt att se hur Olle Stenholm, likt sina sionistiska gelikar också räds framgången i Radio Islams informationsspridning. De har förstått att grundvalen för hela deras propagandaarbete för Sion och den judiska staten rämnar om folk börjar tvivla på deras mytologi om "gaskammare" och "judetvålar", myter som sionistpacket under åratal serverat mediekonsumenterna. Därför var det föga förvånande att se just Olle Stenholm agera på det stora judisk-dirigerade mötet som hölls på Stortorget i Stockholm där man uttryckte sitt oförsonliga hat mot Radio Islam, Ahmed Rami och vår inbjudne gäst, professor Robert Faurisson. Ett hat mot Faurisson grundat på att denne franske forskare som ett resultat av årtiondens plöjande i dokument kommit fram till att det faktiskt finns så mycket brister i den officiella historieskrivningen att man t.o.m. kan gå så långt att hävda att gaskammarhistorien är en krigslögn, likt många andra historiskt kända krigslögner.
|
|
En annan från samma prosionistiska etablissemang är den senare SVT-chefen Christina Jutterström, som vi talat mer utförligt om tidigare framförallt då hon t.o.m. varit nyhetschef Sveriges Riksradio AB. Inom TV-mediet har hon haft höjdarpositioner även innan sin senaste befordran till SVT-chef. Efter en karriärstart på Dagens Eko gick hon 1969 över till Rapport TV2 och var t.ex. inrikeschef där 1973 (för att senare bli redaktionschef på Dagens Eko och senare nyhetschef på Sveriges Riksradio AB).
Hennes man Ingemar Odlander är en känd journalisträv som vi nämnde i avsnittet om de statliga radionyheterna. Han tillhörde utrikesredaktionen på TV2:s Rapport under åren 1973-1975 och var inrikesmedarbetare, politisk medarbetare, för Rapportredaktionen 1978-1982 och efter 1988 och var t.o.m. chef för Rapport 1982-1988. Åren 1988-1990 var han därutöver programredaktör och 1990-1991 informationsdirektör för Sveriges Radio.
Vidare i sin karriär var Odlander programledare för Magasinet TV2 1991-1992, ett program som vi nämnde ovan i samand med Olle Stenholm. Odlander blev sedan programredaktör för Rapport efter 1992. Man kan alltså notera att denne man, gift med en kvinna med försänkningar i Bonnier-sfären själv också har innehaft mycket viktiga positioner, särskilt för utformningen av det utrikespolitiska innehållet i våra nyheter. Det kan f.ö. vara på sin plats att nämna att herr Odlander också var ordförande för den korrupta s.k. Föreningen riksdagsjournalisterna åren 1971-1973 samt också - likt Olle Stenholm - ordförande för Publicistklubben (PK), under åren 1988-1990.
Åke Ortmark som var producent på samhällsredaktionen TV1 och utrikeschef på Aktuellt var dessförinnan chefredaktör på Bonnier-ägda Veckans Affärer 1974-1976. Ortmark erhöll Lukas Bonniers Journalistpris år 1999.
Bild och bildtext ovan från förlaget Bonnier Faktas hemsida.Journalisten Helena Stålnert är sedan 2001 chef för SVT:s Aktuellt. Här ses Aktuellt-chefen Stålnert i umgänge med den judiske stressforskaren och författaren Aleksander Perski på en fest hos Bonniers. Än en gång visar det på hur våra ledande opinionsbildare, om de inte själva är judar, så är de i alla fall intimt kopplade till denna rasistiska grupp och inte minst till den mäktiga Bonnier-koncernen.
Per Yng som är chef för Rapportredaktionen (2004) har också en bakgrund som dräng för sionistisk-judiska intressen. Per Yng kom nämligen till SVT år 1995 efter att ha jobbat hela 20 år på Göteborgs-Posten som reporter, sportchef, reportagechef och nyhetschef.
Som vi berättar i avsnittet om Göteborgs-Posten är denna tidning i händerna på Peter Hjörne, själv jude från den judiska klanen Kaplan och systerson till den likaledes judiske Pehr Gyllenhammar. Peter Hjörne, liksom sin far Lars Hjörne, har ett starkt Israelengagemang och bägge samarbetar öppet med Förenade Israelinsamlingen och medverkar således till finansiering av staten Israel.
Under firandet av Israels 50-års jubileum var exempelvis Peter Hjörne hedersgäst och talare vid Förenade Israelinsamlingens festligheter i Göteborg. Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1998, berättar:
"I en fascinerande krönika över Israels historia använde sig chefredaktör Peter Hjörne, Göteborgs-Posten, av tidningens förstasidor som med feta rubriker beskrev landets dramatiska öden. Med dessa nedslag i historien fick man också se hur händelserna uppfattades när de ägde rum. Tidsandan och förändrade attityder under årens lopp blir sällan så tydliga som när man jämför tidningsartiklar från olika tidpunkter. Peter Hjörnes föredrag var ett mycket uppskattat inslag i denna fullmatade Israelkväll."Då Per Yng anförtrotts rollen som nyhetschef på Hjörne-koncernens flaggskepp GP, så måste detta var en man som ånjuter ägarfamiljens förtroende och är väl införstådd i vad man får och inte får säga och hur skeenden skall tolkas, exempelvis den av Hjörnes judiska fränder pågående ockupationen av Palestina.
***
Judiska korrespondenter och reportrar
|
Bland de judiska medarbetarna på statsnyheterna har vi juden Göran Rosenberg som satt i Rapports redaktion 1975-1977, och efter ett gästspel på Aftonbladet åter var på SVT efter 1979 där han bl.a. var programledare och reporter på Magasinet i TV2 och korrespondent i Washington 1985-1989, innan han gick över till att bli chefredaktör för Moderna Tider.
På Moderna Tider omgav han sig med judar och sionistanhängare som Agneta Pleijel (sionismens "Årets kvinna" 1993), Maciej Zaremba, Kaj Glans, Erik Hörstadius och Kaj Schueler, för att bara nämna några namn.
Göran Rosenberg har under våren 2004 haft ett eget debattprogrammet i TV4, "Rosenberg".
Föräldrarna var polska judar från i gettot i Lodz och som skall ha suttit i Auschwitz. Göran gick i den judiska sommarkolonin i Glämsta som pojke. Efter att fadern tog sitt liv (Göran var då tretton år) gjorde Göran och hans syster och mor Alijah till Israel.
Göran Rosenberg är aktiv i olika judiska jippon och deltog vid invigningen av Judiska Muséet, han skriver i Judisk Krönika, och deltar även i förintelsepropagandan då han exempelvis satt och styrde i panelen för det "förintelse"-möte som hölls i Kulturhuset, Stockholm i mitten av 1990-talet. Göran Rosenberg var också gäst till Judiska Kulturkommitténs seminariedagar i Stockholm som hölls i december 1999 (se annons i Judisk Krönika, nr.5-1999).
Med tanke på denna identifikation med det judiska, och därtill att han t.o.m. bott i sionismens Israel är det anmärkningsvärt att han varit ordförande för Svenska Palestinagrupperna och skribent i tidningen Palestinsk Front på 1970-talet.
Rosenberg har också skrivit böckerna "Friare kan ingen vara" och "Det förlorade landet" (1996). Den senare boken, ("Det förlorade landet") beskrivs i Judisk Krönika, nr.4-1996, som "en oerhört judisk bok".
Omslaget till Göran Rosenbergs bok "Det förlorade landet".Den unge herr Rosenberg själv (nedersta raden, tvåa från höger), med judiska ungdomar på ett sionistiskt läger i Israel.
1993 belönades Göran Rosenberg med Stora Journalistpriset från Bonniers.
Och i juni 2002 meddelades det att Rosenberg också tilldelats Gerhard Bonniers stipendium för kulturjournalistik på hela 117 000 kronor. Han får priset bland annat för “det samspel mellan tålamod och otålighet som länge bidragit till att upplysa hans läsare och åhörare”.
I Judisk Krönika, nr.4-1996, intervjuas Rosenberg i en lång artikel av juden Jonathan Freud. Man skall här komma ihåg att Jonathan Freud varit bosättare i det ockuperade Palestina och t.o.m. skrivit en bok om detta "En judisk bosättare", och år 1994 belönades med Förenade Israelinsamlingens sionistiska hedersutmärkelse, det s.k. "Torgny Segerstedt-priset". Just en intressant person som "antisionisten" Rosenberg frivilligt väljer att samarbeta med.
Freud skriver i sin artikel i Judisk Krönika om sin judiske frände Göran Rosenberg:
"Det är som att sitta med en israelisk vän. Inte bara för att han talar hebreiska utan brytning. Kroppsspråket, gesterna och mimiken förefaller också israeliska.""De två tonårsåren i Israel har format honom i en utsträckning som han antagligen inte ens själv är riktigt medveten om."
Rosenberg berättar där om sina barndomsminnen: "- Glämsta framförallt. Israel blev levande för oss på Glämsta."
Not: Glämsta är de judiska ungdomarnas sommarkoloni i Sverige där de erhåller en riktig judisk fostran, sionistisk indoktrinering, och lär sig gruppsamhörighet med andra judar i sin egen ålder.
Jonathan Freud skriver vidare om Göran Rosenberg:
"Namn på profeter, judiska filosofer och rabbiner hoppar oavbrutet ur munnen på honom. Påståenden understryks med citat från Tanach eller Talmud. det är påfallande hur kunnig han är i religiösa ting."Rosenberg kommenterar:
"- Så länge pappa levde firade vi shabat i familjen och gick i synagogan på de stora helgerna. Sedan blev det inte så mycket.""- Jag har alltid varit en bra teoretisk jude."
"- [Den judiska] Religionen har alltid intresserat mig sedan barnsben, även om jag inte praktiserar den. Judendomen är intressant."
I intervjun går man även in på frågan om Rosenberg inte ska ta steget fullt ut och också bli medlem i Judiska Församlingen:
"- Jag funderade på saken. Talade faktiskt med förre ordföranden om det. Judendomen står mig närmare än alla andra tankesystem."I samma artikel kommer även Rosenberg med det intressant tillkännagivandet att:
"- Samtida judendom har två starka identitetsbaser - Israel och Förintelsen. [...] Det stora hotet mot judendomen är idag assimileringen."Ordet "assimilering" i Rosenbergs och hans gelikars mening är lika med ingifte med icke-judar, och anpassning till den icke-judiska majoritetens normer.
Som vi här har vi visat är Göran Rosenberg arketypen för en judisk aktivist som under diverse täckmantlar i det dolda ser till att avancera den judiska saken, och som sedan när det väl är opportunt väljer att visa sin rätta - judiska - färg. "Antisionisten" Rosenberg blir vips omvandlad till den sionistiske aktivist han alltid innerst inne varit.
T.o.m. hans sionistkolleger tillstår hans starka känslor för den judiska ockupationsstaten. DN:s skribent på ledarsidan, Isobel Hadley-Kamptz, som själv betraktar sig som Israel-vän, skriver i Svensk Linje, nr.1-1997, en debattartikel med rubriken "Israel vid skiljevägen":
"Både [Nathan] Shachar och [Göran] Rosenberg brinner för Israel, oavsett vad Rosenberg tidigare uttryckt, kan man läsa mellan varje rad i hans bok ["Det förlorade landet"] att han älskar Israel med hela sin själ."
Rosenberg vill också klanka ner på all kritik mot judendomen.
Göran Rosenberg, i Expressen, 2/10-1989:
"Det är möjligt att det är ett privilegium att få lagens skydd mot Ahmed Rami och hans gelikar. I så fall ber jag allra som ödmjukast att få åtnjuta detta skydd."Och i TV4:s morgonprogram, 5/4-2002, var han inbjuden för att kommentera de då ökade striderna i Palestina våren 2002. Då konflikten även lett till ökad antipati mot judar även i Europa, reagerade Rosenberg upprört:
"Detta måste stävjas omedelbart."
För fler intressanta observationer av Göran Rosenbergs bedrägliga karaktär citerar vi från Jan Myrdal och dennes artikel i Folket i Bild/Kulturfront, nr.3-1998, "Ordfnasket Göran Rosenberg ljuger i tjänsten" (som också finns på tidningens hemsida: http://www.fib.se/ordfnask.html).
Myrdal skriver där:
"I Moderna tider, april 1998, skriver Göran Rosenberg:"Tidskriften FiB/Kulturfronts och Jan Myrdals mångåriga försök att fokusera kampen för yttrande- och tryckfriheten på rätten att ge ut Hitlers Mein Kampf, att förneka Förintelsen, att sända antisemitiska radioprogram och nu senast att bjuda in nazistiska propagandister till universiteten. Allt under en retorisk täckmantel av upplysning och rationalitet."
När Göran Rosenberg skriver för att få oss - och mig - att framstå som antisemiter och nazister dolda under något slags tryckfrihets-camouflage, då ljuger han. Vad värre är: han ljuger medvetet. Om den nödvändiga intellektuella uppgörelsen med nazism och rasism skrev jag långt innan han var född. Om de hitlertyska folkmorden på slaver, judar och zigenare skrev jag innan han lärt sig läsa. Om guldet från Auschwitz - vilken jude tuggar i min mun? - skrev jag när han ännu gick i skolan.
Tryckfriheten är heller inte för FiB/K - och mig - en abstrakt fråga. Vi grundade FiB/K bland annat just för att - teoretiskt och praktiskt - försvara en då alltmer hotad tryckfrihet.
Göran Rosenberg vet detta. Han vet att han ljuger. Men varför ljuger då Göran Rosenberg?
Svaret är pinsamt enkelt.
Han ljuger i tjänsten. Han är nämligen en alltigenom föraktlig karaktär. Jag såg honom dansa inför Jan Stenbeck, krypa och smila och förneka sin ungdoms kommunism för att bli miljonärens knäredaktör. Det var ett märkligt skådespel.
Men i det var han typisk för en hel del 68:or. Han var som de omåttligt röd. Röd på det otrevliga sätt jag mindes från Jan Lodin 1949. Det man inte trodde på.
Sedan inledde han - som vissa andra av hans skrot och korn i den generationen mediarevolutionärer - sin journalistkarriär med att ange sina forna vänner. Jag tycker inte synd om honom. Han kunde ha blivit en hederligmänniska men han valde att bli ett ordfnask. "
När vi lämnar fenomenet Göran Rosenberg kan vi nämna att han är far till den judiska skådespelerskan Vanna Rosenberg, vilket förstås utgör ännu ett i den långa raden av exempel på hur anhöriga till celebriteter får tillgång till berömmelse och lycka.
Under en period i slutet av 1990-talet såg man judinnan Margit Silberstein verksam även inom TV-mediet. I Aktuellt var hon länge politisk reporter och kommentator och hon har även varit verksam inom "Magasinet" på TV2.
Margit Silberstein har t.o.m. gjort en "förintelse"-propagandadokumentär som visats på den statliga televisionen på bästa sändningstid, detta då hon är s.k. barn till "överlevande till förintelsen". "Dokumentären "Tillbaka i Auschwitz", som är producerad av Margit Silberstein, handlar om juden Roman Freund, s.k. "överlevanden" och koncentrationslägret i Auschwitz. Freund är en jude som verkar som någon sorts historiker vid Stockholms Universitet och därutöver är regelbunden skribent i sionisttidskriften Judisk Krönika. Margits film inbegrips i det paket av propagandafilmer som ingår i projektet Levande Historias arsenal för att indoktrinera barnen.
Vid sida av dessa propagandainsatser lade vi på Radio Islam märke till att det var just Margit Silberstein som gjorde reportaget om Radio Islams Uppslagsverk, när denna uppmärksammades i de statliga nyheterna (1997). Detta är också högst anmärkningsvärt: att en person från den maffia som utpekas är den som gör reportaget om en skrift som bl.a. namnger och avslöjar medlemmarna av just nämnda maffia! Konstigt samband, eller...? Och självklart så var det inte direkt några lovord som sjöngs om vårt verk, när det fick passera den sionistiska judinnan och sektmedlemmen Silbersteins regi. Men vad hade man väntat sig.
Man hoppas bara alltfler genomskådar detta genomskinliga och falska spektakel.
Margit Silberstein har haft inflytande över den politiska rapporteringen inte bara på Aktuellt och i den statliga radion men även i det skriftliga mediet, då hon också varit verksam som politisk reporter på den av juden Peter Hjörne styrda tidningen Göteborgs-Posten. Och hon har tidigare varit Svenska Dagbladets Oslo-korrespondent 1986.
|
|
Margit Silberstein är t.o.m. registrerad som medlem i Stockholms Judiska Församling fr.o.m. 1982 (se Judisk Krönika, nr.1-1982), och således en "troende" sektmedlem. Margit har även en judisk bror, Willy Silberstein, som är en känd reporter på Ekonyheterna i P1. Willy Silberstein har tidigare varit skribent på ovannämnda sionisttidning Judisk Krönika och tillhört redaktionskommittén på Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah under 1980-talet. Vi berättar mer om honom i vårt avsnitt om Ekot och P1.I Judisk Krönika, nr.2-1986, kan man läsa en lång artikel där Margit Silberstein intervjuar den norske juden och politikern Jo Benkow.
Sedan april 2003 är Margit Silberstein ny inrikeschef på Ekot i P1, Sveriges Radio. Fr.o.m. september, samma år 2003, blev Margits judiske bror Willy Silberstein ny utrikeschef på Eko-redaktionen.
Elisabeth Marmorstein är sedan 2014 reporter på politikgruppen för SVT:s Aktuellt och Rapport. Marmorstein hade dessförinnan arbetat som tongivande politikreporter på Expressen samt på Aftonbladet. På SVT har Marmorstein haft inflytande över bevakningen av valet 2014, det s.k. supervalåret. Kan f.ö. nämnas att Dagens Media 9/4-2013 rapporterade om maken Fredrik Marmorstein som också gör karriär i media-Sverige: "Metroveteranen Fredrik Marmorstein blir byråansvarig på Dagens Nyheters annonsavdelning. Han kommer att ingå i ett team med ansvar för flera tyngre byråer".
Elisabeth Marmorstein.
Som vi berättade ovan var tidigare juden Jonas Weiss, son till den f.d. Aktuellt-chefen Lars Weiss under en period på 1990-talet inrikesreporter på Aktuellt.
Och judinnan Maria Borelius arbetade på Rapport 1987-1989 och gjorde där bl.a. en TV- intervju för nyheterna med Ahmed Rami.
|
Rapports jude Rolf Tardell. |
Borelius är annars känd som programledare för bl.a. "Trekvart" och "Här är ditt kylskåp" och vetenskapsprogrammet "Nova".Maria Borelius har dessförinnan arbetat som vetenskapsjournalist på Riksradions vetenskapsredaktion 1983-1985.
Borelius har fortsatt i samma anda och var en av de två grundarna och initiativtagarna till KunskapsTV/K-World, en TV-kanal och Internetportal som sedan började floppa
Borelius har också setts verka som vetenskapsreporter på juden Göran Rosenbergs TV-program "Moderna Tider" på TV3 1991-1992 och också verksam på TV4:s "Gomorron" 1994.
En annan inrikespolitisk kommentator och reporter på Rapport är juden Rolf Tardell. Enligt folkpartijuden Daniel Tarschys i Judisk Krönika, nr.6-1992 är namnet Tardell en "försvenskad" variant av "Tarschys", de borde t.o.m. komma från samma klan.
Arthur Tardell, en person "med stark zionistisk förankring" hade "ett starkt intresse för staten Israel och deltog med entusiasm i det pro-israeliska arbetet i Stockholm", bl.a. som styrelsemedlem i Förenade Israelinsamlingen och kassaförvaltare i Samfundet Sverige-Israel.
Jane Brick är en annan journalist som är intressant då hon är besläktad med de sionistiska bröderna Daniel och Simon Brick som grundade Judisk Krönika och som var några av den sionistiska rörelsens främsta förkämpar i Sverige (Simon Brick var exempelvis ordförande för den sionistiska organisationen KKL - Judiska Nationalfonden). Till saken hör att denna judinna i egenskap av utrikesjournalist på SVT ofta tar hand om rapportering från arabvärlden, det ockuperade Palestina, eller andra områden som är av intresse för sionisterna. Få är de svenskar som vet vad familjen Brick utmärkt sig för inom den politiska avart som kallas för sionismen - en rasistisk ideologi som grundar sig på apartheidtänkande och vars praktiska genomförande inbegriper, terror, etnisk rensning, angreppskrig och folkmord.
Ska man ha Jane Brick att rapportera från Mellanöstern kan man lika gärna sätta en VAM-kille som inrikesreporter på statsnyheterna för att övervaka den s.k. antirasistiska rörelsens aktiviteter i landet.
Ett exempel på hur det hela kan bli sågs i Aktuellt-nyheterna på TV2, kl.18.00, 29/3-2002. Där visade man ett inslag som handlade om Israels pågående offensiv mot de palestinskstyrda områdena och Israels anfall mot PLO-ledaren Yassir Arafats högkvarter i Ramallah. Huvuddelen av Aktuelltreportaget stod sionistjudinnan Jane Brick för, medan intervjusidan sköttes av Rolf Tardell, också jude.
Hur detta reportage skulle ha sett ut, och vilka frågor skulle ha ställts till våra politiker om det inte var sionistiska judar som skötte det hela, det är en fråga som är klart berättigad.
|
DN, 14/3-1994. Beatrice Zeidler-Blomberg var, som representant för UI, ofta en inbjuden till olika pratprogram i TV som en "opartisk röst". Här kan vi se hur opartisk hon var. |
Under 1990-talet har både de nyhetskanalerna men även andra program använt sig av den numera framlidna judinnan och statsvetaren Beatrice Zeidler-Blomberg från Utrikespolitiska Institutet som kommentator till händelserna i Mellanöstern. Ännu ett av alla dessa fall vi tidigare talat om då man anlitar judar för att för svenskarna förklara den brutala judiska ockupationen för svenskarna. Något som inte är något annat än ett fräckt bedrägeri. Som en del av sitt engagemang i området blev madame Zeidler 1994 utnämnd till styrelseledamot i Svenska Jerusalemföreningen, enligt DN (14/3-1994) "en av landets äldsta biståndsorganisationer i Israel".
Sommaren 2002 har man sett juden Adam Wladis avancera till posten som inrikesjournalist på Rapport, TV1. Dessförinnan har man kunnat se honom som reporter/researcher på TV-programmet "Debatt" som går varje vecka i SVT:s TV1 (2001).
Adam Wladis, som tidigare varit radiojournalist på Helsingborgs Dagblads har som ung jude också varit redaktör för Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash" under 1999, något han delat med andra judar som SvD/DN:s Nina Solomin och TT:s Mikaela Agoston.
Judar med efternamnet "Wladis" är enligt judiska källor ättlingar till den i Halmstad år 1881 födde östjuden Marcus Ruben Wladislawowsky.
Not: En annan researcher på "Debatt" på TV1 (2004) är Daniel Levin, musiker och skribent och författare för Bokförlaget DN-Bonnier-koncernen. Daniel Levin gjorde hösten 2002 ett pigarbete för sionisterna i DN där han attackerade Radio Islam och detta verk då han ansåg att vi sagt att han var jude, vilket han förnekar. Han avslöjade där - i sitt ordval och angreppssätt - att han är helt i linje med de metoder det svenska sionistgänget använder sig av.
Bland övriga medarbetare och nyhetsreportrar på SVT har vi judinnan Ingmarie Froman. Henne talar vi mer om i avsnittet om Dagens Eko där hon numera är verksam.
Och man skall heller inte glömma juden Malcolm Dixelius som tidigare var utrikeskorrespondent i Ryssland för Aktuellt, men som senare gått över till konkurrenten TV4.
Och ännu en aktör är TV-hallåan Nedjma Chaouche (Jarkelius). Många tror förstås att det här är någon stackars flykting från Mellanöstern, men vi har här att göra med ännu en av dessa aktivister för staten Israel. Det visar sig nämligen att hon i början av 1990-talet var aktiv inom Förenade Israelinsamlingen och var organisationens reporter i dess tidning Menorah. Hon skrev där flera artiklar, bl.a. en intervju med Jackie Jakubowski (se bredvid).
 Del av artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1991. |
Nedjma har haft ett antal uppdrag på SVT; på Aktuellt, Rapport, ABC och Striptease och 24Direkt. Som programledare höll hon exempelvis i Svensk Israel-Informations paneldebatt "Israel - terrorns källa?" som sändes i SVT 26/11-2006 där man bl.a. såg ärkesionisten Lisa Abramowicz medverka.Nedjma var även tänkt att bevaka valet 2006 åt SVT men hoppade då plötsligt av till näringslivet. Hon har sedemera försörjt sig som info/mediakonsult inom diverse områden som Migrationsverket, kommunikationschef på Rädda Barnen och som presschef vid Stockholms Läns Landsting. Hon dyker fortfarande upp i TV som debattmoderator och hösten 2015 var hon en av medlemmarna i den Granskningsnämnd som fällde Sveriges Radio för inslaget med intervjun med Israels Sverige-ambassadör. Från Granskningsnämndens dokument Dnr: 15/00, daterat 28/9-2015:
"Under den aktuella intervjun frågade programledaren ambassadören om judarna hade något ansvar för den ökade antisemitismen. Även om syftet med frågan var att få ambassadörens syn på om konflikten i Mellanöstern bidragit till en ökad antisemitism så var formuleringen uppenbart kränkande. Inslaget strider därför mot bestämmelsen om radions särskilda genomslagskraft.Detta beslut har fattats av Henrik Jermsten, Elisabet Bäck, Leif Hedman, Jan Holmberg och Nedjma Chaouche efter föredragning av Rasmus Gedda."
Att en sionistisk aktivist på detta sätt infiltrerar en svensk statlig myndighet är högst anmärkningsvärt. I vår sektion de svenska judarna och Israel redovisar vi en mängd citat från auktoriserade judiska källor - inklusive Nedjma Chaouches vänner på Menorah - som bevisar att de svenska judarna mycket väl vet att Israel inte skulle finnas utan deras sionistiska engagemang, pengainsamlande och propagandaarbete.
Nedjma Chaouche tillsammans med Willy Silberstein, gammal Menorah-kollega och Israelagent från SKMA.
"Säg mig vem du umgås med och jag ska säga dig vem, du är!"
|
A-ekonomis jude Peter Rawet. |
Och på A-ekonomi har vi juden Peter Rawet, som f.ö. är besläktad med Tobias Rawet, ordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige.
En annan person med ett typiskt judiskt namn är Leo Valentin som är reporter på Rapport (TV1) och som gjorde ett inslag om "nazister" i Växjö i Rapport, (26/10-2003).
Noter: Sommaren 2002 har man sett Jan Wallentin som reporter på Rapport SVT, han var tidigare journalist på TV4:as "Nyheterna". Familjen Valentin/Wallentin brukar vara judisk.
Huruvida Lena Scherman, en kvinna som för TV-nyheterna på senare tid (mars 2003) rapporterat från det kurdiska delen av Irak för att ge propagandaargument till varför det arabiska Irak måste "avväpnas" och ockuperas av USA, också kommer från den judiska gruppen veta vi icke. Namnet Scherman är dock vanligt bland judar och Jan Scherman själv kommer ju enligt egen utsago från den judiska gruppen.
*** Som kameramän har man på SVT:s nyheter haft judarna Don Titelman och Zylbering i Palestina. Don Titelman är TV-fotograf för SVT Rapport och vann pris som Årets TV-fotograf 1998 samt fick pris i tävlingen Årets bild i Falun 1999 som bästa TV-fotograf. Don Titelman var dessutom både ansvarig för foto och redigering av SVT:s (Eva Elmsäters) rapportering från Kuwait om den sioniststyrda invasionen och ockupationen av arablandet Irak mars 2003.Vi har sedan tidigare noterat att andra Titelmans är starkt sionistiskt aktiva. Exempelvis är Samuel Titelman en tidigare ungdomskonsulent på Judiska Centret i Stockholm som "varit på ledarskapsutbildning i Israel i ett års tid", (se Judisk Krönika, nr.5-1996) och Ruth Titelman en judinna som samarbetar med den sionistiska kvinnooganisationen WIZO (se Judisk Krönika, nr.4-1990).
Jean-Marc Zylbering var också kameraman för Rapport nere i Israel. Zylbering är också en judisk klan.
Exempelvis kunde man se en Jerzy Zylbering anges som "bortgången" från Stockholms Judiska Församling i Judisk Krönikas "Familjenytt", i nr.2-1996.
Och Don Jåma, TV-fotograf på SVT, är sedan ett par år tillbaka ihop med den judiska skådespelerskan och pro-israeliskan Lil Terselius, en kvinna som t.o.m. lanserades som ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" för år 1987, där hon tillsammans med bl.a. Per Ahlmark och Israels dåvarande Sverige-ambassadör Moshe Erell skulle uppträda under parollen "Schma Israel - hör Israel!" (se annons i Judisk Krönika, nr.6-1986).
1993 belönades Don Jåma med Stora Journalistpriset från Bonniers, ett pris han delade med Folke Rydén.
Att denne Jåma är sionist behöver man inte tveka länge över.
Sharon och Don Jåmas namn kunde således ses annonseras i "Menorah", nr.2-1994, i en "tacklista" i tidskriften som personer Förenade Israelinsamlingen tackar för ekonomiska bidrag till deras verksamhet i Israel.
Jacek Stanczyk är nyhetsfotograf-filmare på Aktuellt, TV 2. Under sommaren 2002 har han setts både som fotograf och redigerare för reportage gjorde i det av judar ockuperade Palestina. Även i fallet Stanczyk finns det judar som är bärare av detta efternamn, så även i detta fall är det stor chans att han är jude.
Man skall komma ihåg att en kameraman faktiskt visst har inflytande över nyhetsmediet, det är därför man ger dem priser om de anses vara särskilt duktiga. Dessutom lever de nära med de reportrar som skall rapportera från området. Därför är det förstås anmärkningsvärt om den svenske reportern till ett konfliktområde ser till att på en daglig basis tätt samarbeta med personer med tillhörighet till den ena parten i konflikten.
På "Rapport" TV1 (2001, 2002) har man en annan jude, Jerzy Jasinski, som TV-fotograf för inrikesreportagen.
När vi nämner redigerare tänkte vi också nämna en Lisa Lublin, som setts verka som redigerare på "Aktuellt", TV2, juli 2002. Lublin är en gammal judisk släkt där släkten finns representerad med begravda släktmedlemmar på den gamla judiska begravningsplatsen Aronsberg, i Stockholm.
Ytterligare aktörer:
Israel-anhängaren Lars Adaktusson, som vi berättar mer om nedan, var tidigare SVT:s Washingtonkorrespondent under drygt två år och 1995-1998 programledare för Aktuellts 21-sändning.
Bland de utrikespolitiska kommentatorerna har man under åren uppvisat en drös trötta och okunniga shabbez gojerna, de imbecilla "politiska kommentatorerna" Stig Fredriksson (chef på Aktuellt), Bo Inge Andersson, K-G Bergström och Lennart Winblad (tidigare på Bonnier-tidningen Expressen, gift med Rapport-, program- och kanalchefen Evonne Winblad).
Av dessa kan vi berätta att Lennart Winblad som 1983 var Aktuellts reporter i Jerusalem, avslöjas av ordföranden för den sionistiska frimurarorganisationen B´nai B´rith, Henry Haskel, ha varit inbjuden till denna supersionistiska organisation (se Haskels artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986).
Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1974, låter också berätta att samme "Lennart Winblad från Aktuellt" ihop med det gamla vanliga gänget kring Israel, deltog i en festlighet hemma hos Israels dåvarande Sverigeambassadör Avner Idan, i samband med firandet av Israels 26:e självständighetsdag 1974.
1985 belönas så Lennart Winblad med Stora Journalistpriset från Bonniers.
 Del av artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1992. SVT:s utrikespolitiske expert Lennart Winblad på möte hos Samfundet Sverige-Israel. |
Redaktör Bengt Öste som varit nyhetschef på TV2 1975-1978 och därefter programledare 1978-1992, är sedan länge gift med en kvinna med det spännande efternamnet Goldbeck-Loewe som enligt s.k. judiska namnregler är att betrakta som just judiskt. Bengt Öste har dessförinnan haft en karriär på SvD men även på Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlunds tidskriftsförlag där han var verkställande redaktör och ansvarig utgivare för Bonnier-tidningen Idun/Vecko-Journalen. Hans bror Sven Öste har varit utrikeschef och ledarskribent på Dagens Nyheter. Sönernas far Alfred Öste var en på sin tid känd redaktör.
Bo Holmqvist, också ett känt ansikte från TV-rutan, bl.a. från incidenten vid Västtyska ambassaden, fick också en Bonnier-träning på Dagens Nyheter där han arbetade 1952-1957. Han gick sedan över till Sveriges Radio och har tillhört Aktuellt 1964-1970, och var t.o.m. utrikeschef på TV2 åren 1971-1973, och därefter bl.a. USA-korrespondent samt utrikesredaktör på Rapport sedan 1986. Han har senare synts medverka i programmet "Reportrarna" men har sedan syndat och gått över till konkurrenten TV4 sommaren 2001 och där arbetat som programvärd och programledare för Morgon TV. F.ö. kan nämnas att han 1963 var 2:e redaktör på tidningen Aftonbladet.
Holmqvist är sedan 1957 gift med en kvinna från den judiska klanen Diamant. Som vi berättat tidigare är det klart befogat att nämna detta då äktenskap förutsätter någon sorts värdegemenskap mellan de där ingående parterna. En herr Holmqvists tolkningar av händelserna i Palestina och de judiska övergreppen där kan mycket väl färgas av hans egna umgänge med den judiska gruppen, ty är man gift är det i första hand ens partner man umgås med, men man umgås även med svärföräldrar, svågrar, träffas på släktmiddagar etc.
Som redaktör för dövnyheterna kl. 17.30, på TV2 (2001), ha vi också noterat att en viss Birgitta Laszlo verkar. Vi vet sedan tidigare att det i Judiska Församlingen finns just judar med detta ungerska efternamn bosatta, varpå det inte är osannolikt att Birgitta Laszlo också kommer från denna grupp.
På senare tid har vi ständigt den unge juden Simon Romanus, utgör ena halvan av programledarduon i "Lilla Aktuellt" på SVT.
***
SVT:s EU-valvaka 2014. Två av tre inbjudna kommentatorer är judar; Adam Cwejman och Dominika Peczynski = 66%Judisk "balans" i den politiska opinionsbildningen.
Inom den mer seriösa delen av statstelevisionen ser man också flera intressanta aktörer som där utövat inflytande.
Hans Dahlberg (Sterner) och som sannolikt är jude och som samarbetar med Judisk Krönika och som vi nämnde mer detaljerat i avsnittet om de styrande på den statliga radion, var producent av utrikespolitiska TV-program redan 1966-1969, och blev sedan programråd på TV1 1970-1973.
Inom den utrikespolitiska bevakningen i TV har länge den juden och den sionistiska aktivisten Frank Hirschfeldt verkat. Han är f.ö. en tyskfödd jude och således ej relaterad till Lennart och Johan Hirschfeldt, även om de också är judar.
Under många år var utrikesprogrammet "Dokument Utifrån" shanghajat av dess producent Frank Hirschfeldt och användes av honom helt fräckt som ett instrument i sionismens tjänst. Han köpte in mängder av dokumentärer som tjänade den sionistiska ideologins politiska objektiv, ofta väl intajmade för antingen uppmärksamma något judarna då hade behov att uppmärksamma, alternativt mörka något som man inte ville att gojerna - icke-judarna - skulle börja lägga märke till och begrunda. Klassikern är när Hirschfeldt plötsligt sätter in ett "Dokument Utifrån special" utanför den ordinarie planeringen om den onde Saddam och kurderna. på exakt samma tid som TV4 som första nyhetsmedia i hela landet skall visa en dokumentär som visar att kriget mot Irak faktiskt inte var så gulligt och rättfärdigt som medierna hitintills presenterat det utan faktiskt på ett cyniskt sätt medvetet raserat ett helt samhälle och långsamt hotar miljoner människor med svält och sjukdomsdöd.
Det kan låta väldigt konspiratoriskt att hävda att Hirschfeldt verkligen spelat den roll vi påstår, men alla som är insatta i Palestina- och den judiska frågan och som under alla dessa år följt Hirschfeldts arbete har också kunnat se detta sionistiska engagemang hos honom löpa som en röd tråd genom det mesta av det material han köpt in och presenterat för det svenska folket. Därtill var han utrikespolitisk chef på TV2, således ännu ett exempel på en Israel-allierad på en nyckelposition inom informationsväsendet i Sverige.
Efter Frank Hirschfeldt har Olof Dahlberg tagit över som redaktör för det utrikespolitiska programmet "Dokument Utifrån". Även om de mest absurda sionistiska excesserna något tunnats ut jämför med Hirschfeldt-eran måste man ändå komma ihåg att herr Dahlberg och Claes Elfsberg länge umgåtts och samarbetat med denne sionist.
"Dokumentären" "Terrornätet i Tyskland" som sändes i Dokument Utifrån, TV1, 10/1-2002, är ett illustrativt exempel på den absurda sionist-propaganda som fortgår i detta program, trots att Hirschfeldt numera lämnat det men där hans tränade kadrer fullföljer arbetet. I nämnda tyska TV-"dokumentär" misstänkliggjordes muslimer på ryktens bas för terror, utan några hänvisningar till källor eller dokument. Detta medan den verkliga terrorismens anstiftare, judarna och deras terrorstat Israel beskyddades. Detta var f.ö. ett TV-program gjort av en tysk jude vid namn Salomon, vilket gav de muslimer rätt som i filmen ifrågasatte opartiskheten hos de tyska reportrarna från "dokumentären" som trängde sig på dem, och där dessa muslimer anklagade reportrarna för att vara betalda av just "judarna".
Internationalen, nr. 22-2002. Dokument Utifrån köper regelbundet in israelisk och judisk tillverkade dokumentärer om Palestina som de visar som "opartiska".
En annan sionist i kategorin nyttig idiot - shabbez goj - är Stina Dabrowski, som numera heter Stina Lundberg och som arbetar inom statstelevisionen. Som vi berättat ovan har hon tidigare varit verksam på Sveriges Riksradios Ekoredaktion men det är i TV-rutan hon blivit känd genom program som "Nöjesmaskinen" och "Stina med Sven" men även mer seriösa samhällsmagasinet som "Magasinet", "20:00", och hennes intervjuprogram som "Dabrowski" och "Stina m.fl.". I hennes intervjuprogram kan man lägga märke att tre celebra arabledare låtit sig intervjuas av henne, vi tänker här på Muammar Khadaffi i Libyen, Tareq Aziz i Irak och Jordaniens kung Hussein. Det är osannolikt att de visste att de i dessa intervjuer hade att göra med en riktig vän av den judiska ockupationsstaten Israel. Det är nämligen så att Stina, trots sitt trevliga leende faktiskt vurmar för en apartheidstat som bedriver statsterror och t.o.m. aktivt stöder den.
 Del av artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1992. |
Under flera år var hon gift med den polske juden Kjell Dabrowski. Och vi har tidigare berättat att hon haft en gemensam annons med sin dåvarande make Kjell Dabrowski, i den sionistiska organisationen Keren Kajemets tidning, där de stod bakom trädplantering i Israel. Vi har nämnt henne i andra sammanhang då hon samarbetar med sionistiska organisationer som Förenade Israelinsamlingen.Kjell Dabrowski betecknar Stina i en intervju i Judisk Krönika, nr.2-1996 (av Harry Amster, judisk reporter på Svenska Dagbladet), som en "icke-judisk kvinna". Kjell Dabrowski som då - 1996 - var gift med Stina, berättar vidare i intervjun:
"Stinas föräldrar är väldigt projudiska och engagerade. De tog hand om flyktingar efter kriget. Stina har alltid varit oerhört positivt inställd till judar och judiskt liv.Han berättar också om hennes sionistiska engagemang.
"Stina Dabrowski har hållit fördrag på [den judiska] Café 84 och varit konferencier på en Israelafton."En s.k. Israelafton är en sionistisk stödgala som brukar hållas årligen och där man samlar pengar till den judiska staten Israel. Olika sionistiska celebriteter brukar inneha rollen som just konferencierer.
Stina såg enligt Kjell Dabrowski i Judisk Krönika, fram mot att få intervjua just den judiske krigsförbrytaren Yitzhak Rabin i sitt program. Hon hade t.o.m. åkt ned till Israel med Kjell för att göra intervjun, men hon beklagade sig över att mötet blev inställt.
Rabin var ansvarig för omfattande etnisk rensning av palestinier under den judiska statens grundande 1948 och den som gav order om att armar och ben, med klubbor skulle krossas på palestinier, många av dem ungdomar, under den första intifadan. En pervers order som lämnade hundratals om inte tusentals skadade för livet.
Man skall inte tro att hennes pro-israeliska nerv avkapades i samband med uppbrottet från sin judiske man Kjell Dabrowski, med vilken hon har två gemensamma barn.
Nej, så sent som den 14/1-2002 annonseras hon som talare på en s.k. WIZO-kväll - alltså inbjuden föredragare på sionistiska kvinnoorganisationen WIZO i Stockholm. WIZO står för Womens International Zionist Organization.
Vi har t.o.m. sparat annonsen för detta evenemang, som kan beskådas genom att klicka här.
1991 ficks så Stina Dabrowski dela Stora Journalistpriset från Bonniers, med Robert Aschberg.
När vi talar om samhällsprogrammet "Magasinet" på TV2 har vi f.ö. redan berättat att en annan sionist, Olle Stenholm, var projekt- och programledare för detta program under åren 1987-1991 och Ingemar Odlander, gift med Bonnier-kvinnan Christina Jutterström, var programledare för "Magasinet" under åren 1991-1992.
Då även den polske juden Göran Rosenberg varit programledare och reporter där under 1980-talet kan man lugnt säga att de pro-israeliska krafterna haft ett starkt grepp om detta forum.
En judisk aktör som på senare tid alltmer börjar förpesta programutbudet i SVT med den vanliga judiska propagandan är Lena Einhorn, som titulerar sig som filmproducent och "författare".Lena Einhorn är dotter till den numera avlidne celebre cancerjuden Jerzy Einhorn och dennes hustru Nina. Värt att påminna i sambandet är att modern Nina Einhorn åren 1994-1999 var ordförande för den supersionistiska organisationen Keren Hayesod - Förenade Israelinsamlingen, och kvarstod därefter i styrelsen t.o.m. sin död 2002.
Bild och text ovan från Judisk Krönika, nr.2-1993.KKL står för Keren Kajemet Leumi - den Judiska Nationalfonden.
Lägg märke till att Israelkartan under Einhorn inte har några gränser utsatta.
När Nina slutade som ordförande 1999 kunde man läsa i organisationens tidskrift "Menorah", nr.3-1999, sid. 14:
"Nina som på ett förtjänstfullt och framgångsrikt sätt lett organisationens arbete under fem år, avtackades av Israels ambassadör Gideon Ben-Ami och av hedersordföranden Franz Cohn [från propagandaorganisationen Svensk Israel-Information]"Nina Einhorn medverkade också som sionist på Israels 50-års jubileumsfestival 18/3-1998 (se Judisk Krönika, nr.1-1998), därutöver tillhörde hon organisationen Östersjöjudiskt Forum och satt i dess "expertgrupp" (se "Östersjöjudisk bulletin", nr.2-3-2000, verksamhetsberättelse-bilagan).
Fadern Jerzy Einhorn, officiellt professor vid Radiumhemmet hade också, likt sin hustru, ett gediget sionistiskt engagemang. I en intervju av juden Bernt Hermele, i Judisk Krönikas "Magasinet", nr.2-1991, tar man upp ämnet Jerzys riksdagskandidatur för KDS. Jerzy Einhorn berättar där att "Inget annat parti ger till exempel Israel ett lika starkt stöd." och KDS har "tagit klar ställning för Israel", som argument för varför han valt just det "kristna" partiet KDSJerzy Einhorn som varit vice ordförande i Judiska Församlingen i Stockholm, var sedan juni 1994 styrelsemedlem i Keren Haysesod - Förenade Israelinsamlingen, tillhörde Östersjöjudiskt Forum och därutöver stödmedlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Han medverkade också i den senare organisationens anti-Radio Islam bok "Det eviga hatet". Einhorns tes är att Radio Islam och Ahmed Rami är så farligt just för att Rami uppträder så civiliserat vilket faktiskt är ett ganska löjligt argument.
"Stopp herr kommissarie! Arrestera mannen därborta! Han är farlig för han hjälper gamla tanter över gatan och hälsar på sina medmänniskor!"Vad är det för argument?
Med dessa upprabblingar av de äldre Einhorns sionistiska engagemang ville vi visa i vilken extremistisk miljö deras dotter Lena Einhorn är uppvuxen.
Hon började sin karriär som TV-producent i USA, där hon säkert lärde sig de sedvanliga tricken från sina judiska fränder som i sådana antal dominerar film- och TV-branschen i detta land.
Därefter har hon setts verka inom SVT, först 1995 som chef för manus och produktion på programmet "SuperNova" på TV2, men sedan med mer politiskt material där höjdpunkten nåddes med Lena Einhorns dramadokumentär "Handelsresande i liv" som hyllar juden Hilel Storch, en sionistisk aktivist. Denna film ingår numera i propagandapaketet inom Levande Historia projektet och visades således senast i SVT 27/1-2001. Filmen är en judisk produktion sponsrad av en mängd judiska institutioner och fonder.
På sedvanligt vis har man från etablissemangshåll upphaussat denna skapelse och i oktober 1999 meddelades det att SVT:s dokumentärredaktion i klassen "icke-fiction" vid den internationella TV- och radiotävlingen Prix Europa i Berlin, vunnit huvudpriset tack vare Lena Einhorns film.
Lena Einhorn fick också Lidmanpriset för år 1998 (eller Sven Lidmans Pris, från Bild och Ord Akademin) och har tagits upp av regeringen som ledamot i Ämnesrådet för humaniora och samhällvetenskap i Vetenskapsrådet.
Temat Hilel Storch är även utgivit i bokform med samma titel "Handelsresande i liv" (Bokförlaget Prisma, 1999), och det är därför Lena kan kalla sig för "författare".
Ihop med Bengt Berg, stod Lena Einhorn för regi, manus, produktion av den judepropagandistiska dokumentärserien "Ur det förflutnas dunkel", (tre delar) jan 2001. I denna dokumentärseries första del som sändes 8/1-2001 "Mellan sanskrit och hakkorset", talade man exempelvis om "arier-myten" och en del i programserien handlade om judarnas historia. I serien är både Lena Einhorn och hennes judiske vän Ludvig Josephson berättare och hela programserien är gjord av hennes bolag "Lena Einhorn Film".
Hon har också gjort TV-dokumentären om sin gamle judiske vän Joachim Posener och hans Trustor-affär en film titulerad "Trustor - den stora blåsningen", som gick på SVT:s "Dokument Inifrån" 2001. Man skall här komma ihåg att Lena som för svenskarna via sin dokumentär skall berätta historien om skojaren Posener själv kände denne privat då hon var hans ledare på judiska församlingens sommarkollo i Glämsta.
Men för framtiden finns det nya judiska filmprojekt att vänta. Sydsvenska Dagbladet skriver 6/2-2001:
"Hennes kommande filmprojekt handlar dock om något helt annat:- Jag vill göra en dramadokumentär om min mamma under kriget, berättar Lena som själv en gång var på god väg att följa sina föräldrar Jerzy och Nina Einhorn i spåren, som cancerforskare. Men under en tioårsvistelse i USA från mitten av 80-talet bytte hon karriär och blev filmare. Fem dokumentärer av henne har man kunnat se på senare tid, bland annat serien Ur det förflutnas dunkel och reprisen på hennes dokumentär om Gilel Storch: "Handelsresande i liv". Och så småningom blir det alltså dags att närmare bekanta sig med hennes mammas dramatiska levnadshistoria."
Skall vi slå vad om att denna inte kommer att ta upp mammans engagemang för sionismen och dess Israel?
Inom den judiska kretsen verkar Lena Einhorn som en hundraprocentig judinna och inbjuds även som en representant för den Judiska Församlingen i TV (se exempelvis TV4, 10/10-2000). När Stockholms Judiska Församlings hade en hyllningsceremoni för Hilel Storch i juni 1996. närvarade Lena Einhorn där och hon berättade för sina judiska bröder och systrar om sin kommande film om Hilels insatser under kriget (se Judisk Krönika, nr.4-1996). Och när det hölls en s.k. "Judisk Kulturkonferens", i september 1999 var hon också medverkande (se Judisk Krönika, nr. 4-1999).
Lena Einhorns namn annonseras i Menorah, nr.2-2001, i en "tacklista" i tidskriften som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för ekonomiska bidrag till Israel.
Det är därför smått absurd att man i TV-programmet "Agenda" TV2, 21/10-2001, hade just denna judinna Lena Einhorn inbjuden som veckans krönikör. En krönika där hon tittade in in TV-rutan och höll ett långt monolog-anförande om det meningslösa med den nya palestinska intifadan och hur palestinierna avvisat israelernas generösa fredserbjudanden. Man gav ingen som helst förklaring i programmet varför just hon - lierad med ockupationsmakten och förtryckarna - var vald att tala in till de svenska hushållen om detta ämne.
Som en del av den sedvanliga massmediala lanseringen av alla som på något sätt är relaterade till celebra judar har även Lena Einhorns judiske bror Stefan Einhorn, likt sina föräldrar cancerläkare, börjat lanseras som en tänkare om existens och liknande. I denna roll har man kört ett radioprogram på P1 om honom där diskussionen leddes av Agneta Pleijel - författarinnan som valdes till "Årets sionistiska kvinna" 1993. Stefan Einhorn har f.ö. skrivit en avslöjande artikel om det tabubelagda ämnet judiska genetiska sjukdomar i Judisk Krönika, nr.1-1998.
Stefan Einhorns namn annonseras också i Menorah, nr.1-2002, i "tacklistan" som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för donationer till Israel.
På senare tid går även denne Einhorn Jr. under titeln "professor".
En annan judinna som länge verkat på SVT är Eva Ginsburg, på senare tid redaktör för "Striptease", TV2, (2000) och på programmet "Hemma" på TV1, samt verksam i programmet "Uppdrag granskning" (se nedan).Eva Ginsburg var tidigare gift med Göran Elwin, också på SVT. Göran Elwin började sin karriär som frilansmedarbetare på Bonnier-tidningen DN 1970-1976, sedan journalist på TV1 1976-1977, programledare "Studio S" 1978-1980, programchef TV1 1981-1983, och sedan ånyo programledare för "Studio S" 1983-1984, och mycket annat.
En annan "Striptease"-medarbetare under 1990-talet var länge Jens Orback, där namnet "Orback" enligt judiska namnregler är att likställa med det judiska namnet "Orbach"-"Auerbach".
Förutom sitt inflytelserika arbete som programledare på TV-programmet "Striptease" har denne Orback även varit talskrivare för socialdemokraterna och tilldelades 2004 posten som jämställdhets- och integrationsminister.
Judinnan Clara Mannheimer var som vi ovan nämnt i avsnittet om Studio Ett en av personerna bakom TV-programmet "Elbyl", ett program där f.ö. judar som Aronowitsch och Alexandra Rapaport också medverkade. David Aronowitsch har också suttit som en av projektledarna för filmprogrammet "Ikon".
|
|
Juden Peter Sommerstein är en journalist som arbetat vid SVT Malmö och som varit producent för TV-programmet "Uppdrag granskning", TV2 (2001). Sommerstein har därutöver varit redaktion- och nyhetsschef för Sydnytt (2002), chef för programproduktionen på SVT i Malmö och chef för SVT SYD, den digitala kanalen som sänder över Skåne. Därtill sitter Sommerstein som ledamot i styrelsen för Grävande Journalister.Peter Sommerstein har efter SVT gått vidare i sin karriär, då han passerat över till Bonnier-ägda tidningen Sydsvenska Dagbladet där han fr.o.m. mars 2003 t.o.m. maj 2004 var redaktionschef och administrativ redaktionschef.
Augusti 2004 erövrade Sommerstein den mäktiga posten som ny nyhetschef på Bonnier-ägda TV4, se mer nedan.
|
Elisabeth Åsbrink på "Uppdrag granskning". |
Elisabeth Åsbrink (född 1965) med ungersk-judiskt påbrå är författare, journalist, medarbetare i Bonnier-tidningen DN Kultur och redaktör med ansvar för granskande journalistik på TV-programmet "Uppdrag granskning".Elisabeth Åsbrink är författarinnan till den av media omtjatade "förintelse"-propagandaboken "Och i Wienerwald står träden kvar". Delvis baserat på samma material har Åsbrink också skrivit pjäsen "Räls", som gått på Folkteatern i Göteborg 2012.
Boken "Och i Wienerwald står träden kvar" har förstås förlänat henne beröm och priser; Augustpriset i fackboksklassen 2011, dansk-svenska kulturfondens kulturpris 2013, samt Rychard Kapuscinski Award för bästa litterära reportage 2013.
Förutom sitt arbete med "förintelse"-propaganda (se exempelvis artikeln "Jag har bevarat lojaliteten med dem som mördades", DN 27/1-2015) så har hon också bedrivit kampanj mot den av judarna så hatade svenske affärsmannen Ingvar Kamprad (se artikeln "Kamprad hyllade känd fascist", Göteborgs-Posten 24/8-2011). Hon har också bedrivit mediakampanjer mot sin faders hemland Ungern för dess kamp att stå fritt från sionistiskt inflytande inom politik och media, se exempelvis hennes inslag som "Ungern-expert" i SVT:s Aktuellt 27/1-2014. För den som f.ö. betivlar att Elisabeth Åsbrinks judiska fränder börjar se Ungern som en judisk vasallstat; föreslår vi att ni ser och hör Israels president Shimon Peres skryt för sitt judiska auditorium: "Vi köper upp Manhattan, Ungern, Rumänien och Polen".
Innan SVT var Elisabeth Åsbrink producent på Sveriges Radio där hon bl.a. producerat ett antal sommarpratare i SR:s program "Sommar i P1".
En annan judinna på "Uppdrag granskning" är Sanna Klinghoffer. Hon hade redan utmärkt sig som propagandist för den judiska saken när hon var journalist och producent på Sveriges Radios granskande program "Kaliber" i P1 och gjorde inslag om Radio Islams samarbete med den sionistkritiske författaren Mohamed Omar. Nu har Klinghoffer gått över till TV och bl.a. varit reporter för program på "Uppdrag Granskning" som "Jihad i Göteborg" (april 2015) och det massmedialt omtalade programmet "Judehatet i Malmö" (januari 2015) där hon gick runt på stan med den judiska Davidstjärnan runt halsen samtidigt som hennes reporterkollega bar den judiska huvudbonaden kippa och ansåg sig utsatta för ett antijudiskt "hat".
Sanna Klinghoffer och till höger en screensavad version av hennes Facebook-sida när hon var journalist på "Kaliber". Bland Klinghoffers vänner på Facebook finns Daniel Poohl och Mikael Ekman från den av sionistjudarna Urwitz, Kamras och Robert Aschberg styrda organisationen Expo.
Judinnan Sanna Klinghoffers sista deal är att verka som "expert" på IS-kvinnor, se exempelvis "SVT Gomorron", 7/8-2015.
Föga uppmärksamhet har givits den kritik som förts fram mot Klinghoffers metoder. Organisationen Sveriges Förenade Muslimer i Göteborg har t.o.m. skrivit ett helt dokument i frågan, Uppdrag Gransknings program - "Jihad i Göteborg" daterad 2015-04-28. Där kan man bl.a. läsa följande kritik:Den 22 april 2015 sände SVT:s program Uppdrag Granskning (UG) ett avsnitt med titeln "Jihad i Göteborg". I programmet förekom Sveriges Förenade Muslimer (SFM) och framställdes som IS-sympatisörer samt anklagades för att ha bjudit in IS-föreläsare. Med anledning av detta har SFM valt att skriva en rapport med alla de felaktigheter som UG återger. Det är viktigt att muslimska organisationer som felaktigt blir utpekade gör detta typ av arbete, då medias framställning av islam och muslimer göder rasismen och den växande fascismen. UG är inget undantag.Att granska mediebilder och kritisera felaktiga utsagor är att granska makten och är viktigt för att synliggöra bland annat rasismen bland journalister. Medier brukar beskriva sig själva som verklighetsskildrare, maktgranskare och objektiv återspegling av verkligheten. I det generella kan denna beskrivning godtas; men det är felaktigt att inte se medier som en egen makt vid sidan av den politiska, juridiska och verkställande makten, och i det avseendet är granskning av medier en nödvändighet, även om det inte konventionellt görs på samma sätt eller i den nödvändiga utsträckningen som granskning av andra maktformer görs. [...]
Man reagerar också på Klinghoffers "Uppdrag Gransknings" speciella fokus på muslimer:
Under 2015 har UG fram till 22 april sänt 15 avsnitt. Av dessa 15 avsnitt berör avsnitten 2, 3, 6 och 14 direkt eller indirekt muslimer, samt ett avsnitt som inte betecknas med siffra som sändes 1 februari med titeln "Det Hotfulla Hatet". Totalt har alltså 5 av 15 avsnitt behandlat muslimer och islam i olika former - en procentfrekvens på 33 procent av avsnitten. Sett till befolkningen, där muslimer enligt de flesta siffror utgör mellan 1-4 procent av den svenska populationen är det självklart besynnerligt, och med tanke på att muslimer heller inte besitter några maktpositioner representativt för andel av befolkningen, blir övervakningen absurd.Att UG, som beskriver sig som en granskare av makten, lägger så mycket fokus på muslimer och islam, bör synliggöras.
I övrigt rekommenderar vi läsning av dokumentet och synpunkterna som framförs och begrunda vems ärenden Klinghoffer egentligen går.
***
En annan från den judiska maffian som är verksam på "Uppdrag granskning" i SVT, är ovannämnda judinnan Eva Ginsburg som där agerar redaktör.
Och Tomas Bresky var under två år en annan av redaktörerna som ingick i ledningen för "Uppdrag granskning".
Tomas Bresky, som kommer från den gamla öst-judiska Bresky-klanen, var tidigare producent och programledare för "Norra magasinet". Under 2003 är Tomas Bresky projektledare och redaktör för det mediekritiska TV-programmet "Mediemagasinet". Detta program hade tidigare ett specialavsnitt (sänt 1/11-2001, TV2) om Israelbevakningen i media där man bröt flera tabun och berättade om problematiken med de övervägande judiska reportrarna i den svenska Israel-bevakningen och hur Israel-kritiska reportrar tystas m.h.a. antisemitinvektivet. Den nye programledaren för "Mediemagasinet", Gunnar Bergdahl, har också vågat stå upp för yttrandefriheten och skrev bl.a. en bra artikel riktad mot Bonnier-mannen Per Svensson, Expressens kulturchef, då den senare avstängt en kulturjournalist från att medverka i Bonnier-pressen för att herr Svensson ansett att denne skrivit en "antisemitisk" artikel. Gunnar Bergdahl skriver i Göteborgs-Posten, 14/2-2003: "Jag är alltså numera också en "antisemit" och kan understryka det med följande påstående: Per Svensson är anställd på en tidning ägd av en judisk familj."
Om dessa frågor får vidare belysning under den judiske Tomas Breskys ledning av "Mediemagasinet" får framtiden utvisa.
En journalist som sedan 1993 är reporter på TV-programmet "Plus", på TV2 är Folke Rubin. Sitt judiska namn till trots så har vi noterat hans engagemang för de palestinska studenterna på universitetet Bir Zeit på Västbanken varpå vi primärt i detta arbete undrat om det här rörde sig om ännu en som drabbats av den judiska kluvenheten. Folke Rubin säger själv i media att han inte är jude, han har bara tagit det judiska namnet "Rubin". Och man kanske skall tro på honom, särskilt då han i en artikel i tidningen Vertex nr.1-2003, som handlar om Rubins omnämnande i vårt arbete, uttryckt sorg över att han genom detta omnämnande "stämplats för all framtid" - d.v.s. sorg för att ha hamnat i samma sällskap som en hoper Israel-aktivister, vilket möjligen kan tolkas som att han vill distansera sig från dessa. Men ärligt herr Rubin - varför nu ta ett judiskt namn om man ändå skall byta? Om du ämnar arbeta vidare med palestinska flyktingar lär det här inte vara första gången du får problem. Tänk själv tanken att ha någon arbetandes med judiska flyktingar hetandes exempelvis Höss i efternamn - hade det varit en lyckad kombination?
Juden Adam Wladis, som vi berättade om i vårt avsnitt om "Rapport" och judar inom statstelevisionens nyhetsprogram, också arbetat som reporter/researcher på TV-programmet "Debatt" som går varje vecka i SVT:s TV1 (2001). Adam har tidigare varit redaktör för Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash" under 1999.
Judinnan Liv Weisberg som bl.a. gjort "förintelse"-propagandafilmen "En resa genom förintelsen" och som vi berättar mer om i avsnittet om judar och filmen i Sverige, har också ett förflutet som reporter på SVT:s samhällsredaktion men arbetar också med TV4:s debattprogram "Diskus" (2001).
|
|
Och judinnan Hannah Rubinstein är programledare och psykolog i TV-serien "Stop!", UR, SVT (2001). Rubinstein har i sin ungdom i det tidiga 1990-talet i TV profilerat sig som representant för unga judiska opinioner bland judarna i Sverige.
Under många år hade man också sionisten och professorn, den nu framlidne Jörgen Weibull (1924-1998), som TV kommentator till olika historiska skeenden. Mest känd är han för sina insatser som historiskt orakel i det populära TV-programmet "Fråga Lund" som började sändas 1962 (och där David Ingvar, också med en judisk koppling, ingick).
Not: En annan projudisk historiker, professor Sven Tägil, (bl.a. projektledare för projektet "Judarna i Sverige"), har på senare tid också ingått i "Fråga Lunds" panel.
Denne Jörgen Weibull var en välsmord propagandist och hade dessutom ett politiskt förflutet som man förstår har färgat hans förment "objektiva" bedömningar. Jörgen var nämligen ledamot i folkpartiets partistyrelse 1982-1987 - det parti som alltid stått Israel närmast.Jörgen Weibull gjorde utöver sina TV-medverkanden ett flertal andra jobb för sionisterna och var åklagarens vittne i både rättegångarna mot Ahmed Rami 1989 och revisionisten Ditlieb Felderer 1994. Han medverkade även i Svenska Kommittén mot Antisemitisms bok "Det eviga hatet" och var medförfattare i propagandaboken "Antisemitismen. En historisk skildring i ord och bild". Jörgen Weibull också ett bra exempel på klanväldet i Sverige då även hans anfäder var kända historiker (fadern var professor Curt Weibull, farfadern professor Martin Weibull) och Jörgens bror Eskil Weibull var en känd advokat som haft topp-positioner inom Sveriges advokatsamfund.
En annan långtida sympatisör för Sion är TV-producenten Siewert Öholm. Han samarbetar med den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel och uttrycker där sin kärlek för Israel. Sedan 2003 är Öholm t.o.m. ordförande för Samfundet Sverige-Israels avdelning i Göteborg.
Tidskriften "Israels Vän", nr.2-2003, skriver:
"Siewert Öholm är välkänd för hela svenska folket. Hans stora, positiva israelengagemang är kanske mindre välkänt för många. De som läser hans uppmärksammade krönikor i Dagen har insett det. Vidare är han nyligen vald till ordförande i samfundet Sverige-Israels avdelning i Göteborg. Han är en skarpsinnig analytiker och en engagerad samhällsdebattör."
Siewert Öholm var tillsammans med bl.a. Svenska Dagbladets Mats Johansson en av flera deltagare på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival", som hölls på Nalen i Stockholm, 24/3-2002. Siewert Öholm samarbetar också med Judisk Krönika och skrev där recensionen av sin kollega Hagge Geigerts bok "Gökungen" (Judisk Krönika, nr.5-1999). Öholm har också uppmärksammats för en TV-intervju han gjorde med den judiske krigsförbrytaren och fascisten Menachem Begin.
Den "kristna" prosionistiska tidskriften "Israels Vän", nr.4-2003, behandlar 2003 års "Israelkonferens" i Sundsgårdens Folkhögskola, enligt tidskriften "årets höjdpunkt för Israels vänner", där Siewert Öholm närvarade som en av huvudtalarna. Tidskriften skriver:"På torsdagskvällen fick vi vara med om en oförglömlig afton med "TV-kändisen" Siewert Öholm. I ett intensivt laddat och engagerat föredrag, rikt illustrerat med videofilminslag och tidningsurklipp, påvisade Öholm hur vår mediabild av Israel och Mellanöstern är manipulerad och förvriden i negativ riktning gentemot Israel. Han hävdade att den tidigare svenska utrikespolitiska linjen under Olof Palme och Sten Andersson skapat en negativ bild av Israel och därigenom påverkat media och den allmänna opinionen. Öholm gav därmed svar på frågan i den rubrik han satt på sitt föredrag: "Medias bild av Israel – en antisemitisk megafon eller korrekt nyhetsförmedling.""
Siewert Öholm har också kopplingar till den judiske f.d. soldaten i Palestina, fackpampen Sigvard Marjasin. Detta var bl.a. bakgrunden till den s.k. Marjasin-affären.
Under utredningen av Sigvard Marjasin klipp och klistrande höll Marjasin först tyst för att sedan i augusti 1996 välja att bryta sin långa tystnad i Siewert Öholms program "Kvällsöppet". Dock var detta program regisserat för att inte sänka Marjasin, och det lyste igenom att han inte skulle få några otrevliga frågor. Det framkom att det fanns en koppling mellan Öholm och Marjasin, genom att Marjasin varit gäst på Aspa konferensgård som Öholms fru driver utanför Askersund. Siewert Öholm var delägare i familjeföretaget och tillsammans med frun var han också en gång på middag (tillsammans med 50 andra gäster) hos Marjasin i Örebro slott. När kopplingen blev känd tog TV-chefen Sam Nilsson sin hand från Siewert Öholm, som tvingades ta time-out och blev martyr. Men bara ett knappt år senare var Öholm tillbaks igen i TV-rutan som om inget hade hänt. Om Marjasin-affären berättar Siewert Öholm i en intervju i tidningen Slitz (nr.12-1998):
" - Själv gjorde jag ett misstag, jag skulle ha gjort intervjun med Marjasin själv. Då hade vi sluppit en massa tjafs. Sedan förlorade min fru två miljoner cash på affären, vilket var tufft för familjen."F.ö. kan man koma ihåg att Siewert också försökt hjälpa Marjasin genom att komma dragandes med "antisemit-spöket och tala om att den stackars juden är utsatt för förföljelser likt de på 1930-talet.
Öholm har likt många andra Israelsupporters en bakgrund i frikyrkan, en prosionistisk inriktning av kristendomen. 1971 var året då folkskolläraren och kommunpampen i Dorotea Öholm sadlade om och blev TV-producent i Umeå, och kom att verka där under åren 1971-1977. Han var sedan distriktschef i Falun 1977-1980 och programchef på SVT Umeå 1980-1983. Öholm fick sin producenttjänst 1983 och flyttade till Göteborg och två år senare var han lokal fackordförande.
Som producent och programledare är han känd från programmen "Svar Direkt", "Kvällsöppet" och "Eftersnack".
Vad få vet om Siewert Öholm som ju gjort sig känd för att tala väl om familjen och barns rättigheter är att han själv varit pedofilåtal. Vänstertidningen Proletären och deras Roger Gross har tagit upp detta som exempel på hur en man från etablissemanget ostraffat kan förgripa sig på flickor av folket och undergroundtidningen Flashback, (nr.3, juni 1995), publicerar t.o.m. rättegångshandlingarna från rättegången mot Öholm där denne står åtalad för otukt med barn, försök till våldtäkt m.m.
Detta är ytterligare ett exempel på förekomsten av smutsiga affärer bland våra makthavare vilket leder till en ökad beredvillighet att gå judarnas ärenden, då det ständigt vilar ett hot över dem att den svarta sidan av deras karriärer någon gång skulle kunna bli offentlig i media.
Redan i Sions Vises Protokoll, protokoll nr.10 talar man i detta judiska dokument om en sådan strategi i judarnas val av politiska företrädare:
"För att försäkra oss om att vår plan ger ett sådant resultat ska vi arrangera val av presidenter som i sitt förflutna har någon okänd, mörk affär, något "Panama". - Då kommer de, av fruktan för att bli avslöjade och p g a av det för varje människa, som uppnått makten, kännetecknande begäret att försöka behålla sina privilegier och det anseende som är förenat med presidentvärdigheten, att bli tillförlitliga personer att verkställa våra föreskrifter."
Siewert Öholm tillhör trojkan av sionister på SVT i Göteborg, där de två andra är hans nära vänner - de numera framlidna Steen Priwin och Hagge Geigert, som vi nu närmare kommer att behandla.
Journalisten Staffan Heimerson skrev i en omdiskuterad krönika i Aftonbladet, 31/3-2002, om när han åkte ner til Israel för att följa Göran Perssons resa:
"När vi sedan klockan ett på natten checkade in på Hotel King David "råkade" på plats finnas tv-profilen Siewert Öholm. Han hade, underströk han, åkt ner för egna pengar "för att se med egna ögon" och "höra vad mannen på gatan tänker". För egna pengar hade han checkat in på ett hotell som debiterade mer än 3 000 per natt för ett enkelrum.Det rörde sig om häftiga summor men jag inte ens insinuerade att det kanske var israeliska ambassaden i Stockholm eller Mossad som skickat ner Öholm för att hålla ögonen på ostyriga svenska reportrar. (De gör så ibland. Under Gulfkriget städslade de en aktad konstkritiker att vara deras öra i den svenska reporterkretsen i Jerusalem.)
Det tog Öholm mindre än fem minuter att mitt i natten råka i öppet gräl med TT:s extremt Mellanösternkunnige utsände samt att förklara att det mesta som Ekots milde, intellektuelle Lars-Gunnar Erlandsson (som inte var närvarande) rapporterade var enögt arabvinklat. Om mig, sedan jag sagt att det är journalistiskt respektabelt att rapportera ur the underdogs perspektiv, hade Öholm att säga: "Du borde inte få skriva i tidningen.""
Bilden ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1994.
Tidskriften rapporterar också i samma nummer:
"Appellör var TV-personligheten Siewert Öholm som gav "svar direkt" på frågan om sin kärlek till Israel."
Steen Priwin (1934-1995), var en dansk-född jude som kom till Sveriges Radio från Svenska Dagbladet. Priwin arbetade på Sveriges Radios Göteborgs-redaktion 1962-1964, sedan som TV-producent 1964. Han avancerade ytterligare och blev redaktionschef på Sveriges Television Göteborg 1979-1985 och distriktchef SVT Göteborg fr.o.m. 1986. Han har också varit producent för den svenska Melodifestivalen åren 1982, 1984 och 1987. Det finns efter hans död ett pris inrättad; "Steen Priwins minnesfond" som ges till TV-medarbetare.
 |
Hagge Geigert (1925-2000), beryktad programvärd i TV "Gäst hos Hagge", regissör och revyuppsättare som var chef i 33 år för Lisebergsteatern i Göteborg, en teater som lämnades över till bl.a. juden Ulf Dohlsten mars 1998. Geigert är en TV-personlighet som fått breda ut sig under åratal. Han har därtill varit verksam också inom radiomediet och som krönikör i Röster i Radio & TV.Tack vare denna uppbackning av sina vänner har han enligt kejsarens-nya-kläder-metoder fått ett status som "folkkär" - ett status som han enligt vår mening inte skulle inneha om hans starka engagemang för en rasistisk stat - Israel och hans överslätande omdömen om denna stats dagliga förbrytelser blevo allmänt känt.
Tidigt kom Hagge Geigert att bli en av sionisternas främsta talesmän och för detta väl belönad av den judiska maffian.
I Judisk Krönika, nr.6-1983, låter man meddela att Hagge Geigert tilldelats Samfundet Sverige-Israels hedersutmärkelse, det s.k. Torgny Segerstedt-stipendiet:
" Stipendium till Hagge Hagge Geigert har tilldelats årets Torgny Segerstedt-stipendium. Stipendiet går till "någon i landet bosatt person som i tal eller skrift och i organisatorisk verksamhet under en längre tid utfört betydande arbete för att främja vänskapen med Israel".
Stipendiet som instiftades förra året då professor Torgny Segerstedt avgick som ordf i Samfundet Sverige-Israel, gick första gången till Jackie Jakubowski.
Hagge Geigert har i intervjuer, i egen spalt i Göteborgs Posten, i debattartiklar och på sin egen revyscen slagits för Israels folk. Hans hyllning till Israels f premiärminister Golda Meir, som på scenen gestaltades av Märta Ternstedt, var ytterligare bevis för var Hagge står.
- Hagges kamp för Israel är väldigt uppskattad och det var en enhällig styrelse om utnämnande honom till stipendiat, säger Nils Hallerby, ordf i samfundets lokalavdelning i Stockholm som handhar utdelningen av stipendier."
Hans vän, den sionistiske TV-producenten Siewert Öholm, skriver i sin recension av Geigerts självbiografiska bok i Judisk Krönika, nr.5-1999:
"Pacifism, nazisthat och demokrati går som en röd tråd genom hans [Hagges] liv.""Hans uppgörelse med t.ex. Sven Wollter ("Lill-Stalin") och Olof Lagercrantz ("moralisk desertör och maoistisk lögnare") är viktiga dokument från en tid när vänstervågen var direkt kvävande. [...]
Den djupaste civilkuragefrågan för Hagge har varit hans konsekventa kärlek till och försvar för Israel. [...] Politisk opportunism eller nya vindar i Mellanöstern har inte grumlat Hagges inställning om den judiska statens nödvändighet och Israel som fortfarande Mellanösterns enda demokrati. Han gläds säkert nu när Göran Persson just gjort sitt officiella besök i Israel. Liksom åt att Persson med sin bok till skolorna påmint hela världen om Förintelsen.
Förmodligen gläds han också åt att besöket markerar att Olof Palmes/Pierre Schoris israelpolitik kanske var en parentes mellan Erlander och just Persson. Inte ens vännen Sten Andersson undgår en ironi i boken när Hagge uppmanar honom "att inte kyssa Arafat så fort han kommer åt"."
Hagges "konsekventa kärlek till och försvar för Israel" gör att han ofta deltagit vid sionisternas olika jippon. Han var exempelvis en av huvudtalarna vid solidaritetsmöte för Israel i Smyrnakyrkan i Göteborg, i samband med Gulfkriget, februari 1991. Judisk Krönika (nr.2-1991), skriver:"Det var som Israelvännen Hagge Geigert sa, - en kväll som denna är solidaritet mer än ett vackert ord, det är handling."
Hagge Geigert var ett av dragplåstren på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" för år 1987, (ihop med Erland Josephson och Per Ragnar, se annons i Judisk Krönika, nr.6-1986), och i Judisk Krönika, nr.2-1987, berättas det rört om Hagge Geigerts medverkan vid nämnda "Israelfestival" (för år 1987) och att man därefter från judiskt håll ville uttrycka sitt tack till Hagge "för hans djupa engagemang och mänsklighet i sin appell för Israel under galakvällen på Folkan".
I Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen), publiceras en artikel som Hagge Geigert skrivit med rubriken "Vi får aldrig svika!", en hyllning till Israel med anledning av statens 40-års jubileum. I artikeln skriver Geigert att han anser "att Israel nu länge varit utsatt för välorganiserade provokationer" och att "det varit opportunt att hytta med fingret mot Israel". Geigert avslutar sin artikel med att konstatera att:
"[...] Israel har en mäktig tillgång, nämligen sina sympatisörer världen runt. Vi får aldrig tveka, vi får aldrig svika. Lova det!"
Hagge Geigert och fru, firar Israels 50-års jubileum, på fest med andra sionister. Bild och bildtext ovan från den sionistiska tidskriften "Keren Kajemet", april-numret, 1998.
I en artikel i DN, 27/3-2001, omnämns Hagge Geigert som en av flera kända svenskar som "hedras med träd i Israel", och mycket riktigt så publiceras i Judisk Krönika, nr.4-1990, en annons av Hagge där han skriver till sina sionistiska vänner:
"Jag råkade fylla år i somras och försökte på alla sätt tysta ned denna historiska händelse, men Föreningen VERKLIGT VÄNLIGA VÄNNER, varav alla läser denna tidskrift, letade upp mig och försåg mig med en stor mängd plantor uti öknen, där jag numera med stolthet "äger" långt över tretusen träd. Tyvärr kan jag inte nå alla avsändare och ber därför att på detta sätt få tacka av hjärtat.Hagge Geigert, Medl. av Israels Skogsägarförening"
Hagge Geigert har även mer regelbundet medverkat i Judisk Krönika och skrev under 1980-talet stående kolumner på Judisk Krönikas baksida med den talande titeln "Hagges klagomur".
Han har därutöver varit stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, och i samband med hans död avslöjades att han också var hedersledamot i Gamla Mosaiska Församlingens Vänner i Göteborg (Judisk Krönika, nr.2-2000), vad han nu som s.k. "icke-jude" hade där att göra.
När Geigert slutligen avled våren 2000 visade det sig vilket inflytande denne övertygade sionist och aktivist för terrorstaten israel hade utövat under sin yrkesverksamma tid, då det till kyrkan strömmade celebriteter som förre statsministern Ingvar Carlsson och Göteborgs starke man Göran Johansson, sångerskan Carola, Eva Rydberg, Stig Grybe och Laila Westersund, samt TV-män som Harald Treutiger och Siewert Öholm. Och självaste biskopen Bertil Gärtner förrättade begravningen.
Därtill kan vi påminna om att man inledde ceremonin i Hagakyrkan med att "Carola sjöng den israeliska sången ”El Shaddai” vid vännen Hagges bår" (Aftonbladet 7/3-2000).
Ingvar Carlssons medverkande är nog så intressant då samma tidning (Aftonbladet 7/3-2000) anger att han var god vän med sionisten Hagge Geigert:
"Hagge och Ingvar Carlsson var goda vänner sedan Carlsson var med i tv-programmet Gäst hos Hagge. Deras familjer umgicks regelbundet."Detta om något visar hur korrumperat det är i dagens Sverige, ett land som utåt låtsas vara emot förtryck och rasism, men där det i fallet Israel och dess apartheidpolitik, är helt möjligt att ansluta sig till denna rörelse och samtidigt göra en strålande karriär inom etablissemanget.
Läget är t.o.m. värre än så, anser vi, då vi tycker oss se en särskild karriärdrive hos just de som driver den sionistiska linjen, och på motsatt sätt en ständig våg av motgångar och förtal för dem som bekämpar dagens enda återstående apartheidregim.
Skall man göra karriär i dagens Sverige skall man stödja Israel. All rasism är förkastlig förutom just den judiska, den skall istället hyllas och lovsjungas, det är dagens sionistiska verklighet!
***
En annan judisk aktör inom televisionen är redaktören Gustaf Olivecrona, på mödernet från den judiska Hirsch-klanen och också jude enligt Judisk Krönika, nr.4-1985 i deras uppräkning av svenskar med judiskt påbrå i artikeln "Alla är de på något sätt..." (läs artikeln genom att klicka på länken).Gustaf Olivecrona verkade mellan åren 1952-1984 inom Sveriges Radio. Han kallades under sin TV-tid för en av de "tre O:na", tillsammans med kollegorna Lars Orup och Åke Ortmark.
Gustafs far var professor emeritus hjärnkirurgen Herbert Olivecrona som 1921-1942 var gift med judinnan Ragnhild Hirsch. Farbrodern Karl Olivecrona var också professor i processrätt i Lund 1933-1964 och gift med författarinnan Birgit Lange (som bl.a. skrivit boken "Mosaisk dröm", 1977). Gustafs faster Esther var gift med Dag Strömbäck som var professor i nordisk- och jämförande folklivsforskning i Uppsala 1948-1967 och som på fädernet stammade från en kyrkoherde men på mödernet från en kvinna född Steinmetz, ett namn som ofta figurerar bland judarna i Sverige. Gustaf Olivecronas farfar var häradshövdingen Axel Olivecrona, gift med en grevinna Mörner.
Gustaf Olivecronas hustru är sedan 1958 är den kända skådespelerskan och regissören Gunnel Broström som tillhörde TV-teatern efter 1967 och varit med i TV-dokumentärer.
Då det visar sig att Gustaf Olivecrona är jude är det inte konstigt att se honom som en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.
Tidigare var även juden Göran Rosenberg en studiopersonlighet i SVT där han kunde ses göra en intervju med sin judiske frände Pehr Gyllenhammar i TV1 (1996), och senare en intervjuserie om just judiska tänkare. Och i december 2001 och januari 2002 var Rosenberg ånyo aktuell med en programserie i TV1 om fem delar om "Saknaden efter Gud" (med bl.a. den polske juden Leszek Kolakowski).
Göran har också lett debattprogram ihop med sin judiske vän, den polske juden Maciej Zaremba (egentligt efternamn Bielawski). Vi har berätta om kibbutz-juden Zaremba i vårt avsnitt om den statliga radion men går mer inpå honom och hans sionistiska engagemang i avsnittet om tidningar och Dagens Nyheter där han sedan länge härjar.
Lars Adaktusson, nyhetsankare på TV och mannen bakom programmet "Agenda" är också en känd sympatisör med Israel, något som torde härröra från hans frireligiösa bakgrund. Han är dessutom vän och starkt lierad med Israel-anhängaren Siewert Öholm.
I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1978, berättas om filmen "Lång väg hem" som handlade om de judiska immigranterna till Israel, en propagandafilm i sionistisk anda av producenten Robin Lundgren. I artikeln återger man också ett foto där "reportern" Lars Adaktusson står och poserar tillsammans med nämnde Lundgren framför Klagomuren i Jerusalem, varpå det förfaller som Adaktusson var någon sorts hjälpreda under filmens framställning.
Journalisten Staffan Heimerson anger också i en artikel om Israels sympatisörer i Aftonbladet (31/3-2002) Lars Adaktusson som Israel-anhängare och uppradar Adaktussons namn tillsammans med namnen på kända pro-israeliska aktivister som Per Ahlmark och SvD:s Mats Johansson.
Adaktusson var tidigare SVT:s Washingtonkorrespondent under drygt två år och 1995-1998 programledare för Aktuellts 21-sändning.
***
Producenter
Ytterligare aktivister inom den statliga televisionen
Gunilla Marcus-Luboff var en sådan aktör, från den kända judiska Marcus-klanen, en klan verksam i Sverige sedan 1700-talets slut. Hon var en på sin tid känd redaktör och TV-producent som beskrevs som en framgångsrik TV-journalist i Sverige under 1970-talet. Inom den statliga televisionen var judinnan Marcus produktionsassistent och TV-producent åren 1957-1975, hon har bl.a medverkat i Sveriges Magasin. Hon gifte sig med en numera framliden judiske dirigenten och körledaren Norman Luboff och var bosatt i judarnas New York i USA för att sedan återvända som TV-chef i Växjö efter 1989.Gunilla Marcus-Luboff samarbetar med sionisterna i Förenade Israelinsamlingen och har rapporterat för deras tidskrift, bl.a. i Menorah, nr.2-1977, om sin resa till Israel och om TV-serien "Holocaust" i Menorah, nr.3-1978.
Gunilla Marcus-Luboff var f.ö. "vittne" när sionistkvinnan Lisette Schulman 1974 äktade Allan Schulman i New York (se DN 10/6-2001), en man som sedan kom att bli en framträdande sionist som redaktör för ovannämnda Menorah.
En annan jude är Rolf Carlsten som vi berätta om i vårt avsnitt om radioteatern. Han var även verksam på televisionen under åren 1965-1986, och var producent för TV:s Hamlet redan år 1954.
Sten Broman (1902-1983) judeättling via modern till den till kristendomen konverterade juden Abraham David Brody (-Berlin) var känd för sina TV-serier, där vi tänker på programmet "Musikfrågan" där han var programledare fr.o.m. 1964.
Programmet "Fråga kultureliten", SVT, 6/2-2014. 3 av 5 inbjudna gäster är judar!
Judarna Lars Gustafsson, Jessika Gedin och Daniel Birnbaum.En viktig sionistisk aktör inom det mer nöjesbringade TV-utbudet är TV-producenten Allan Schulman. Man kan i sammanhanget notera att hans far Morgan Schulman titulerade sig "propagandachef".
Allan Schulman (död 2003) var en finskfödd jude som började på Finlands rundradio för att 1953-1958 tillhöra Sveriges Radios underhållning och blev sedan produktionschef där 1958-1962. Därefter var Schulman producent på TV etappvis 1962-1965 och sedan ånyo TV-producent i respektive TV- Stockholm, Malmö och Karlstad under perioden 1967-1984.
Han har haft en avgörande roll för många produktioner på radio- och TV. Exempelvis 1961, som dåvarande tillförordnad chef för radiounderhållningen var det Schulman som fick radiopersonligheten Lennart Hyland att i radio inleda en serie kallad "Hylands hörna". Under Hylands ledning blev radiohörnan en succé och gjorde så, hösten 1962, sin debut i TV.
Bland övriga uppdrag har Allan Schulman varit informationschef för Svenska Röda Korset 1965-1967 och nämndeman för KDS i Stockholms tingsrätt och liksom Hagge Geigert ovan har han varit skribent i Röster i Radio/TV.
Som en del av hans sionistiska engagemang var Allan sedan länge aktiv för Israel och har hjälpt dem med sina olika propagandajippon. Han var redaktör i 15 år för tidskriften "Menorah", organ för Förenade Israelinsamlingen - en av Schulmans främsta sionistiska meriter och som senast framhölls i hans dödsruna publicerad i SvD 13/7-2003, där man skriver att han var "chefredaktör för den judiska tidningen Menorah". I denna roll kom Schulman att få ett stort ansvar för den sionistiska utvecklingen i Sverige. Och han ansågs även i de judiska kretsarna som en ledande judisk redaktör, trots att han officiellt kallar sig för icke-jude (vilket i det här sammanhanget brukar betyda att man har judiskt påbrå men inte orkar gå i synagogan). Exempelvis var Schulman, i egenskap av Menorahs chefredaktör, svensk delegat vid den stora internationella judiska journalistkonferensen i Jerusalem där en mängd judiska redaktörer och journalister från hela världen sammanstrålande. Ett stort sionistiskt-judiskt jippo som uppmärksammas i Menorah med en större artikel i Menorah, nr.1-1986.
Grundaren av Menorah var juden Joel Haskel, och det var Haskel som övertalade TV-producenten Schulman att ta över redaktörskapet för tidskriften efter honom. När så Haskel avled 1984 skrev Schulman en hyllning till Joel, i Menorah, nr.4-1984, där Schulman tackar "Dig Joel" då han ansåg sig ha den nu avlidne juden Haskel "att tacka för praktiskt taget hela mitt engagemang för Israel och för judendomen". I samma hyllning berättar Schulman hur de kommit i kontakt med varandra:
"Vi lärde känna varandra i slutet av femtiotalet då Du hjälpte Lennart Hyland och mig med påhitt och arrangemang i samband med diverse radiounderhållningar, bland annat Morkulien."Så den sionistiske juden Joel Haskel var till och med rådgivare och idéspruta för dessa två nöjestoppar.
Allan Schulman har efter sitt redaktörskap fortsatt verka i Menorah som krönikör. Allan Schulman är också stödmedlem i den pro-israeliska kamporganisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Allan Schulman, erhöll 1988 års Torgny Segerstedt-stipendium från Samfundet Sverige-Israel, för att "han har i många år visat ett starkt och självständigt engagemang för Israels sak i Sverige" (se artikel i Judisk Krönika, nr.6-1988).
Allan Schulman har hela tiden arbetat nära sammanknuten med både sionistiska organisationer men även inom ramen för den s.k. "judiska kulturen" då det exempelvis var han som regisserade den kända judiska pjäsen "Spelman på taket" i en uppsättning som utfördes med en teatergrupp från det Judiska Centret i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.2-1982).
TV-producenten Allan Schulman skriver i Menorah-nr.2-2000, en avslöjande artikel under rubriken "Mitt liv som jude" som vi nedan återger i sin helhet:
MITT LIV SOM JUDEAv Allan Schulman
München en dag i september 1972. Jag ingår i radions rapporttrupp för de olympiska spelen och en ledig kväll går jag på Münchens stadsteater och ser Spelman på taket med den formidable Schmul Rodensky som Tevje. Som vanligt blir jag djupt gripen av denna musical som skildrar livet bland judar i den ryska byn Anatevka. Jag får veta att Israels olympiatrupp sitter i salongen. Efter föreställningen skall de supera med Schmul Rodensky.
Jag åker hem till hotellet och sover en lugn sömn men den går på morgontimmarna över i en mardröm. Jag är själv jude i drömmen och jag upplever hemska pogromer. Vaknar med ett ryck av en skrällig, upprörd radioröst ute i korridoren. Jag rusar upp och får av kollegerna reda på att Israels olympiatrupp tagits som gisslan. Två är redan ihjälskjutna och de andra hotas. Det hela slutar med ännu mera blod.Detta är enda gången jag varit jude på riktigt. Annars har mina sympatier och känslor gjort mig mycket befryndad. Och inkörsporten till mitt judiska liv har naturligtvis varit denna tidning Menorah. Mitt stora privilegium är att jag varit redaktör för Menorah i 15 år. Det kanske uppfattas som lite pretentiöst att redogöra för det, men OK, jag tar risken.
Hur börjar sådant? Sådan kärlek, sådan sympati?
I mitt fall var det lustigt nog allra först Spelmannen. Denna djupt tragiska men ändå så positiva saga om några judiska familjer i Anatevka i Tsar-Ryssland. Traditionerna. Glädjen. Musiken. Ömheten. Spelmannen blev nästan en mani för mig. Jag såg musikalen överallt där jag kom åt. Här hemma förstås. Men också i London, Las Vegas, Helsingfors, New York och München. Och jag satte också upp en specialöversatt version av Scholem Aleichems novell med amatörer på Judiska Centret i Stockholm.
Min första mentor i judendom var faktiskt gamle fine Mischa Katz på Veckorevyn. Han sa: Allan, för att förstå, läs först Zenia Larssons Morfars kopparslantar. Och jag har inte bara läst den utan så gott som alla Zenias böcker.
Kalle Berman på LO blev en annan mentor. Och så småningom naturligtvis Joel Haskel, Menorahs grundare, och så alla de andra i redaktionen, Birgit (Blideman), Robert (Rock), Laszlo (Hamori), Inga (Gottfarb).
Menorah
Jag glömmer aldrig hur det började med Menorah. Vi hade ett housewarming party på Lilla Essingen, Lisette och jag. Joel drog mig in i ett hörn och anförtrodde mig viskande att han skulle flytta utomlands. Ville jag ta över Menorah? Det går väl inte, sa jag. Jag är ju inte jude! Just därför, sa Joel. Just därför. Det blev 15 år av upplevelser.Men redan dessförinnan hade jag jobbat inside. Jag arrangerade en rad galor för WIZO, bland annat med den söta Maude Adelsson som konferenciär. Det var i Wizo-kretsen jag tilläts, ja, uppmanades att vid kommittémötena säga: djävla judekäringar. Närmare inside kan man inte nå...
Trettio år Menorah fyller alltså 30 och i halva antalet av de åren har tidningen till mig förmedlat spännande upplevelser både hemma och i Israel. Ett stort antal resor ingick ju i åtagandet. Upplevelserna i Israel toppas kanske av besöken på de stora Keren Hayesod-projekten, Galil-skolan och i Beersheva. Våra, dvs. Lisettes och mina, söner har alla fått följa med på resor. Alexander upplevde kamelritt och kameltävlingar i Eilat under en utflykt till Taba, Niklas har planterat träd i Zippori och Carl-Johan har upplevt en badsemester i Tel Aviv. Alla tre fick självfallet se Yad Vashem som gjorde dem mycket gripna. Och alla tre fattade en sådan kärlek till landet att de senare återvänt dit på egen hand - en som turist, två som kibbutsarbetare i Kibbuts Ketura utanför Eilat.
Minnen, minnen, minnen. På väg till Israel. Dimma hindrade landning på Ben Gurion. Reservlandning på ett militärt flygfält i Haifa. Så fort planet landat dök en grupp kvinnliga värnpliktiga upp och bjöd på kaffe med dopp i väntan på ny start. Träden, dubbellunden på 2 242 träd i Zippori som jag fick i gåva på min 70-årsdag av 380 namngivna givare, den finaste födelsedagsgåva jag någonsin fått. Första trädet planterades en vacker februaridag tillsammans med min äldste son, Vandringen i påsktider tillsamman med den övriga redaktionen längs Via Dolorosa. Middagarna med Bebe Tarschis i Tel Aviv. Spännande matupplevelser i jemenitkvarteren i Tel Aviv. Chansen att få lyssna på de "Stora", som Rabin och Peres, vid diverse presseminarier. Och min hustru Lisette fick faktiskt göra en personlig intervju med Eichmann-rättegångens åklagare Gideon Hausner.
Förmodligen får jag inget tillfälle att se Israel en gång till i detta liv. Men om Gud skulle vara så god, så vet jag vad jag skulle vilja uppleva: en solnedgång i det gyllene Jerusalem, korallvärlden i Eilat. Och de 2 242 träden i Zippori..."
Att Allan Schulman ej kallar sig för "jude" är inget att bry sig om då det ingår i spelet. Petar man på familj- och släktband hos sionister av hans kaliber är regeln att de alltid har ett judiskt påbrå som förklarar graden av fanatism för just den judiska saken.
I texten ovan talar han om en Joel Haskel som grundare av tidskriften Menorah. I judiska kretsar dyker detta namn Haskel ofta upp och därför är det här på sin plast att nämn att Karl Haskel tidigare var en känd TV-profil. Han var producent och regissör vid Sveriges Radio och TV sedan 1957 som TV-nöjesproducent gjorde han bl.a. Hasse & Tage, Ramel, samt TV-film. Hans fru var scenografen Henny Noremark.
Sedan 1974 var Allan Schulman gift med den kände författaren Sven Stolpes dotter Lisette, som numera kallas för Lisette Schulman. Enligt uppgift var Sven Stolpe katolik och skall t.o.m. haft protyska åsikter innan andra världskriget, även om hans moder faktiskt hette Schwartz i efternamn, vilket judar brukar betraktas som ett typiskt "judiskt" efternamn. Under efterkrigstiden har man dock sett honom skriva i sann sionistisk anda, exempelvis var han oerhört förgrymmad över att konstnären Lars Hillersberg vågade rita en satirisk teckning föreställande den israeliske krigsförbrytaren och generalen Moshe Dayan (arkitekten bakom Sexdagars kriget 1967). Och Sven Stolpe visar också att han har en "godkänt"-stämpel från den svenska judenheten då han exempelvis skrev en artikel i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, se nr.1-1932.
Sven Stolpes hustru kommer från familjen von Euler-Chelpin där hon var dotter till professor Hans von Euler-Chelpin. Vi har sedan tidigare noterat att en sionist vid namn Rigmor von Euler varit stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism men veta ej om eventuella samband med Stolpes hustrus familjegren.
Hur som helst är Lisette Schulman - likt sin make Allan - också en fullblodssionist.När den kvinnliga sionistorganisationen WIZO höll soaré oktober 1979 på Malmö Stadsteater var TV-producenten Allan Schulman producent för tillställningen och hans hustru Lizette Schulman konferencier tillsammans med Lasse Holmqvist (se annons intill, tagen från WIZO:s sektion i Judisk Krönika, nr.4-1979). Allan har f.ö. arrangerat andra WIZO-galor.
Annons saxad från WIZO:s sektion i Judisk Krönika, nr.4-1979.
Enligt Holmqvist är Israel en stat
där exemplarisk "solidaritet och
jämlikhet" uppnåtts.
Lasse
Holmqvist upprörs å Israels vägnar i
Expressen 21/10-1973. Artikeln återgiven i
Förenade
Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1973.
Vi kan här nämna att den välkände programledaren Lars "Här är ditt liv" Holmqvist var gift med en kvinna vars mor var född Wulff, också med största sannolikhet judinna även om det i Sverige finns enstaka "Wulffs" som kan antas ha tysk, icke-judisk, härstamning.
Vi kan här nämna att Lisette Schulman som vi nu visat jobbar för den kvinnliga sionistorganisationen WIZO har arbetat som frilansare för dags- och veckopress och likt maken också varit verksam på Sveriges Television, i egenskap av programledare ihop med ovannämnde Lars Holmqvist.
Hon har därefter gjort karriär som informationschef på företag som Avesta AB, Procordia AB 1985-1989 och verkat på Volvo där hon bl.a. var talförfattare åt juden och sionisten Pehr Gyllenhammar. Efter Volvo gick hon 1999 över till SAS. Och sedan 1990 verkar hon på företaget Schulman Produktion AB.
Lisette är likt maken också engagerad för KDS, ett parti som traditionsenligt står Israel nära.
Paret Schulman har flera barn varav sonen Niklas Schulman verkar gå i föräldrarnas sionistiska spår. För att få den rätta fostran sattes han på kibbutz, vilket han berättar på sin egen hemsida:
"Det blev Israel som blev platsen för min framtidsplanering. Jag blev volontär på en kibbutz i södra Israel. Kibbutzens namn var Ketura. När jag nu, vid 22 års ålder tittar tillbaka på mitt liv, kan jag nog med säkerhet säga att beslutet att åka till Israel var det bästa jag gjort. [...] Fem månader spenderade jag där."Denne unge sionist och beundrare av staten Israel arbetade kring 1995 på Försvarsdepartementet i Sverige. Han har skrivit en medelmåttig arbete som han lagt ut på nätet med rubriken "RADIO ISLAM - Radiostationen, rättegången och debatten", där han som huvudkällor använder Svenska Kommittén mot Antisemitisms material.
Själv är Niklas Schulman gift med en Ninni (Olofsdotter) Schulman som varit journalist på Värmlands Folkblad, Se & Hör och nu senast arbetar på Expressens nöjessidor. Och själv är Niklas i ingenjörssvängen och arbetar med DIF Fotbolls webbsida.
De andra två sönerna till Israelaktivisten och TV-producenten Allan Schulman är det hårt medielanserade cynikerna Alex och Calle Schulman.
 Calle och Alex Schulman. |
Alex (född 1976) har en bakgrund på Aftonbladet där tidigare ledde en välläst blogg på Aftonbladets webbplats, och han har varit programledare för egna talkshowen Schulman show, som sändes via Aftonbladets webbplats (för att sedan sändas på Kanal 5). Däröver ströjobb som chefredaktör för webbplatsen www.stureplan.se och programledare för Paradise Hotel.Sedan 2012 driver han podcasten Alex & Sigges podcast tillsammans med den likaledes judiske författaren Sigge Eklund, från Zadig-klanen.
Alex har därutöver varit gift med den polskättade judinnan Katrin Zytomierska men är senare gift med Amanda Schulman (född Widell). Här kan som en parentes nämnas att Amanda också kommer från en mediaklan där hennes farmor var tidningsmakaren Gunny Widell som varit chefredaktör för kända magasin som Min Värld, Husmodern, Vecko-Journalen, Året Runt, Viva, Damernas Värld och Sköna Hem.
Själv har Amanda Schulman varit s.k. genrechef på produktionsbolaget Mastiff och driver tillsammans med sin syster Hannah Widell det egna produktionsbolaget Perfect Day samt på Aftonbladets webbplats systrarnas livsstilsprojektet "C/O Hannah och Amanda".
Systern Hanna Widell har också en känd mediakaraktär som programledare för Kanal 5:s "Big Brother" och arbeten på både TV4 och TV3.
Hanna Widell och systern Amanda Schulman
Alex lillebror Calle Schulman (född 1979) har varit programledare för program som Vakna med The Voice och såpan Kungarna av Tylösand (Kanal 5). I den senare produktionen medverkade också hans nuvarande fru Anitha Schulman som projektledare och hans svägerska Amanda Schulman.
Calle Schulman i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-2010: "Därför älskar jag Israel"
Calle berättar i en krönika i sionisttidningen Menorah (nr.1-2010):
[...] En kväll promenerade vi längs stranden i Tel Aviv. Och pappa berättade om skillnaderna mellan kristendom och judendom. Jag blev lite förvirrad. Förstod inte helt. Men dagen därpå köpte pappa en Davidsstjärna till mig att ha i mitt halsband. Bredvid korset. Han berättade för mig att vi inte är judar, men att man inte måste vara det för att älska Israel och det judiska folket.Först flera år senare fick jag veta hur stor energi pappa lagt ned på att forska i vår familj. Han var övertygad om att vi någonstans inom oss var judar. "Schul" betyder tydligen synagoga på jiddisch. Och hur kom det sig egentligen att han, och senare jag, brann så starkt för judarnas sak? Hur kom det sig att vi kände oss så hemma i Israel? Såklart att det måste finnas något där bakom. Det måste vara så.
Sen åkte jag till Israel några gånger till. Som turist. Som volontär på en kibbutz i Negevöknen. Och som ung spoling åkte jag till och med dit för att skriva för den här tidningen. Varje gång jag klev ur flygplanet kände jag samma sak - ljuset, doften, vibrationen.
Jag känner mig som jude. Och skulle så gärna vilja säga att jag är det. Lika mycket som pappa ville säga det.
I mars åker jag och min fästmö Anitha till Israel. Jag ska visa henne det pappa visade mig. Berätta det som pappa berättade för mig. För att ha varit i Israel är att älska Israel. Och jag ska resa dit med så många icke-judar jag någonsin kan. Turister sprider ordet. Och kanske hittar de juden i sig. Som jag gjorde.
Calle Schulman
En annan jude inom SVT är Bo Bjelfvenstam, vars mor var judinna från den judiska klanen Jacobson. Bo Bjelfvenstam är TV-producent av dokumentärfilmer (till SVT) på Sveriges Radio sedan 1960 och har också gjort reportageresor. Bo bidrar med ett kapitel om sin judiske anfader Ernst Jacobson, i boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998) och har också skrivit boken "Ernst Jacobson - arkitekt, oscarian, jude". Ernst Jacobsson (1839-1905) som var Bo Bjelfvenstams morfars far, var en känd judisk arkitekt som bl.a. i Stockholm ritat Skandinaviska kreditaktiebolaget i Gamla stan, Inteckningsbanken vid Gustav Adolfs torg, Sabbatsbergs sjukhus och Svenska teatern på Blasieholmen samt Centraltryckeriet vid Vasagatan i Stockholm. Därutöver har denne jude ritat ett stort antal kyrkor över landet.
Bo Bjelfvenstams far hette Erik Bjelvenstam och hade en gedigen karriär: Lärare vid Uppsala Universitet 1918-1931, rektor vid Uppsala stads folk- och fortsättnskola 1931-1944, studierektor i armén 1943-1964, ordförande Uppsala studentkår 1929-1930, ledamot i försvarets skolnämnd 1952-1964 och ordförande för Institutet för psykologisk forskning i Uppsala 1956-1962.
Not: Inom den statliga radion finns det en annan aktör vid namn Björn Bjelfvenstam som vi skriver mer om i det avsnittet. Det är oklart om dessa två Bjelfvenstams är släkt eller ej, ehuru det ej är särkilt osannolikt med tanke på den utbredda spridningen av släktingar på fina positioner i dagens nepotistiska Sverige.
En annan judisk aktör inom TV-teatern har som vi tidigare nämnt var John Zacharias som länge var en ledande teaterman.
Regissören Kurt-Olof Sundström är en annan aktör som tidigare bl.a. var chef för Folkteatern i Göteborg. Han började på TV-teatern på 1960-talet och var regissör där under åren 1965-1969 för att sedan fortsätta på TV1 1969-1989. Hans mor var född Bernstein.
Den judiske regissören Hans Abramson (född 1930) är en annan person vi här nämner. Abramson "har många uppsättningar av TV-teatern bakom sig" enligt Judisk Krönika, nr.4-1985, i artikeln "Alla är de på något sätt...". En mycket läsvärd artikel om kända svenska judar och svenskar med judiskt påbrå och som finns inscannad och tillgänglig för läsning via denna länk.
Hans Abramson är regissör på TV i Göteborg sedan 1973.
Jesper Bergom-Larsson är en person med släktkopplingar till denna judaiserade familj med länkar till Bonniers som vi berättat mer om i vårt avsnitt om Dagens Nyheter. Han har under åren 1996-1999 arbetat som produktionsledare vid SVT Drama och som manusredaktör på Dramas manusredaktion. Därefter har han gjort sig känd som kortfilmkonsulent för Svenska Filminstitutet.
|
Judinnan Jessika Gedin (född 1970) är sedan 2012 programledare för SVT:s litteraturprogram "Babel". Jessika är även känd från radioprogrammet "Spanare" i P1 och sitter regelbundet som tyckare i SVT:s Gomorron-soffas kulturpanel och har även varit sommarpratare i radion (2007).På fädernet kommer hon från den i svenska samhället på flera nivåer inflytelserika Gedin-klanen. Hennes morbror är Bonnier-familjens judiske favorit, bokförläggaren Per Gedin, den svenska pocketbokens skapare. Jessika Gedins mor är översättaren Lena Fries-Gedin, som bland annat översatt Harry Potter-sviten och översatt Annie Proulx, novellförfattaren bakom filmen Brokeback Mountain.
Jessika Gedins syster, Eva Gedin (född 1963) är också förläggare och har den inflytelserika posten som chef för skönlitteraturen på Norstedts förlag och förläggare för kända författare som P O Enquist och sionistkvinnan Agneta Pleijel, men också Kajsa Ingemarsson och den famösa Stieg Larsson-trilogin.
Gedins judiska familjträd (från Expressen, 7/3-2012)
Artikeln "Familjen Bok" i Expressen (7/3-2012) tar upp familjens judiska bakgrund:
"Men släkten Gedins intressen i bokbranschen började med Lena Gedin, Jessikas farmor och landets första litterära agent. Hon var sekreterare till direktören på Grand Hôtel och genom sin judiska krets utbjuden på blind date av en beläst tysk affärsman på genomresa. I den uppföljande brevväxlingen bifogade affärsmannen – hans namn var Georg Israel – Stendhals roman Rött och svart. "Han slog ut sina rivaler om henne med litteraturen", konstaterar sonen Per Gedin nöjt."
Det judiska går som en fortsatt nerv inom familjen, vilket i berättar mer i våra avsnitt om förläggaren Per Gedin.Vi har också noterat Jessika Gedins förkärlek för judiska gäster, name-dropping och judiska teman sen hon tog över "Babel". Ett bra exempel var "Babel" från 8/9-2013, ett program på temat böcker som kan väcka "empati", där Jessika Gedins inbjudna gäster kom med följande bokförslag:
Gästen och juden Sigge Eklund (son till judiske chefsekonomen Klas Eklund) rekommenderade juden Göran Rosenbergs bok "Ett kort uppehåll" om Rosenbergs pappa, Auschwitz, och den s.k. "förintelsen". Enligt Sigge Eklund "ett litet mästerverk", en "otroligt sorglig och vacker bok".Icke-judiska gästen (Bea Uusma) rekommenderade tecknade serieböckerna "Maus" av juden Art Spiegelman om "förintelsen" och Auschwitz.
Nästa bok rekommenderad av en annan icke-judisk gäst (Martin Schibbye) var "Boktjuven", om Tyskland 1939 och nazisternas bokbål och judeförföljelser.
Av 4 rekommenderade böcker på temat "empativäckande" i "Babel" var 3 om judeförföljelser!
Även i kärlekslivet ses en judisk preferens där Jessika Gedin är sambo och har en dotter med ingen annan än den judiske provokatören och "konstnären" Pål Hollender. Bland Hollenders bedrifter och kulturinsatser ses bland annat hans dokumentärfilm "Buy Bye Beauty" filmad i Lettland där han själv in persona, mot betalning, har sex inför kamerorna med det han uppgav vara prostituerade från gatan.Intressant att notera är hur långt dekadensen nu gått i vår genomjudaiserade kulturmaffia; inga påminnelser om vilken typ Hollender är, alla våra s.k. "feminstiska" aktivistgrupper väljer också att hålla tyst om Jessika Gedins val av kvinnoförnedrande partner. De kretsar som normalt brukar slå på stortrumman om "patriarkala" och "kvinnonförnedrande maktstrukturer" och dylikt är nu helt tysta, och superparet Gedin-Hollender går den standardinsatte Svensson därför helt förbi.
Jessika Gedin intervjuad i Metro, 30/8-2012. Pål Hollender "ett enormt världsamvete".
Wikipedias senaste uppdatering om filmen "Buy Bye Beauty" har intressant ny information som visar nivån av manipulation och amoraliskt beteende från Hollenders sida:
"In late 2010 Hollender in an interview to Latvian newspaper Diena revealed that he has lied in the film. He confessed that, despite claiming that the women he had sex with were randomly encountered in the streets of Riga, they were in fact professional prostitutes but had signed contracts with Hollender beforehand. Also, regarding the assertion that 40% of women in Riga are prostitutes, Hollender defended himself by stating that he used "Latvian sources"."
Jessika Gedin och Pål Hollender.
Nu kanske man förstår varför de skrattar så gott.
Inom branschen TV-filmer har vi flera judiska regissörer. Vi tänker här närmast på judinnan Marianne Ahrne (vars fader hette Camil Zupanc) som regisserade TV-serien "Den tredje Lyckan" (1983) och "Flickan vid Stenbänken" (1989) (Ahrne medverkade vid "Israelfestivalen" 1990), och Kaj Pollak som bl.a. gjort TV-serien "Den hemliga verkligheten" (1973). Kaj Pollak var f.ö. producent på TV2 under åren 1961-1981.
Vi har också judinnan Carin Mannheimer, regissör och författare och verksam i Göteborg, som gjort sig känd som TV-producent vid Sverige Radio sen 1967 och som var chef för teateravdelningen Sveriges Television AB i Göteborg åren 1979-1982 och som gjort exempelvis "Svenska Hjärtan" samt debattböcker och TV-pjäser om bl.a. kvinnans ställning och om skolan, t.ex. "Lära för livet" (1977).
Under åren 1957-1977 var hon gift med juden Sören Mannheimer, en stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, och deras gemensamma dotter Anna Mannheimer hårdlanseras numera som humorist på TV och i radio.
Carin Mannheimer är också med på sionistiska tillställningar. När sionisterna höll "årets stora Israelafton" på Park Avenue Hotel i Göteborg, 27/1-1996, var Carin Mannheimer en av hedersgästerna och talarna på detta jippo i Förenade Israelinsamlingens regi. Hon betecknades i påannonsen för spektaklet som "Israelvännen Carin Mannheimer" (se annonsbilaga till Menorah, nr.4-1995).
Och i Menorah, nr.4-1995, berättar man om Mannheimers insats på denna sionistiska fest:
"I år debuterade den framgångsrika dramatikern Carin Mannheimer som appellör. I sitt tal tog hon upp sitt möte som tioåring med Ibi, som överlevt koncentrationslägren, och Ibis räddning till en ny framtid i Israel. Hon berättade också om sina personliga erfarenheter av judiskt liv i Göteborg, om behovet av rötter och känslan av gemenskap som kan förmedlas både i ett land, en församling och en familj. Carin Mannheimer, som med sitt tal avslöjade ett djupt humanistiskt engagemang för både Israel och det judiska, fick välförtjänt en av kvällens största applåder."Den som är appellör på dessa tillställningar har som uppgift att försöka mobilisera de judiska festdeltagarna till att donera sina privata pengar till Förenade Israelinsamlingen, och därmed till Israel.
1977 belönades Carin Mannheimer med Stora Journalistpriset från Bonniers.
Yvonne Rock är en skådespelerska och sedermera teaterproducent på Västanå Teater, Ronsäter, Värmland som var projektledare för TV-serien "Morsarvet" på Kanal 1 från 1993. Hon samarbetar även med judinnan Suzanne Osten, och ingår i Judiska Teaterns konstnärliga råd. hon stod också som en av de bakom Judiska Kulturkommitténs i Stockholms seminariedagar dec 1999 (se annons i Judisk Krönika, nr.5-1999). Yvonne Rock har en genuin sionistisk bakgrund då hennes far Harry Rock, var en av de ledande svensk-judiska sionisterna.
Och som vi nämnde ovan i avsnittet om de statliga TV-nyheterna har judinnan Maria Borelius på SVT setts som programledare för bl.a. "Trekvart" och "Här är ditt kylskåp" och vetenskapsprogrammet "Nova".
 Radio- och TV-kvinnan Sharon Jåma som donerar pengar till staten Israel. |
På "Nova" har man också kunnat se judinnan Sharon Jåma som reporter.TV- och radiokvinnan Sharon Jåma - som donerar pengar till staten Israel via Förenade Israelinsamlingen - har också haft projekt för Utbildningsradions (UR:s) räkning (2004). Judinnan Sharon Jåma förefaller också ha har arbetat på "Filosofiska rummet" i P1.
Sharon och Don Jåma kunde ses omnämnda i "Menorah", nr.2-1994, där de annonserades i en "tacklista" i tidningen som personer Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras kampanj EXODUS.
TV-fotografen Don Jåma är numera ihop med den judiska skådespelerskan Lil Terselius.
Anja Kontor är en judinna som blivit populariserad i egenskap av programledare på SVT för tantprogrammet "Go´kväll" (TV2) (ursäkta för att vi kallar det så!).
Kontor har dock också varit producent till programmet "I skuggan av ett försvinnande" där hon intervjuar Raoul Wallenbergs halvsyster om Raoul, ett program som gick i TV2, februari 2001.
Till judarna och Israel nära stående aktörer ses personer som:Karin Falck, producent och regissör, är ett känt ansikte från TV-rutan. Hon verkade som TV-producent på Sveriges Radio under perioden 1956-1986. Därefter var hon på Swedish Network Production AB 1986-1989 och sedan 1989 på Karin Falck Production AB. Karin Falck har regisserat det populära TV-programmet "Gäster med gester" och var f.ö. programvärdinnan för den internationella Melodifestivalen som 1975 hölls i Älvsjömässan i Stockholm. Därutöver har hon andra engagemang och satt exempelvis 1998 med i den tremannajuryn för privatteatrarnas årliga pris, Guldmasken.
Del av artikel från Judisk Krönika, nr.1/2-1975.Karin Falck hedras med 8 000 träd i Israel av Judiska Nationalfonden. Observera att den judiske TV-producenten Steen Priwin flankerar henne.
De lönar sig att göra detta. När Aftonbladets skulle ge sitt TV-pris 1999 i kategorin "Århundradets svenska kvinnliga tv-profil" kom Karin Falck på andra plats, och den likaledes sionistiska kvinnan Stina Lundberg på första plats (se Aftonbladet 22/2-2000).
Karin Falck var tidigare gift med den nu döde Åke Falck (1925-1974), en känd regissör som även verkade på TV. På 1960-talet gjorde han TV-programmet "Kaskad" som belönades med en Guldros i Montreux och han stod också bakom programmet "Halv sju" som blev mycket populärt och där hans Karin Falck var en av programledarna (och där Lennart Swahn körde "John Blund").
Åke Falck är också känd som den som 1974 i TV för den svenska allmänheten lanserade den judisk-israeliske bedragaren och magikern Uri Geller.
Paret Falck var helgjutna sionister som inte tvekade att samarbeta med Israels män i landet.
Artikeln ovan från Menorah, nr.4-1974, sid. 28. |
1972 belönas Åke Falck med Stora Journalistpriset från Bonniers.
TV-producenten Arne Arnbom räknas också av sionisterna som en vän av deras stat "Israel" och som en trogen allierad.
Arne Arnbom var en av flera sionister som var med på den sionistiska organisationen Keren Kajemets vinprovarfest, en fest som Judisk Krönika, nr.9-10/1972, berättar åtskilligt om. Arne Arnbom erhöll också med några andra utvalda en "Masada-medalj" från den israeliska ambassadörfruns hand samt "därtill ett diplom som tecken på att 18 träd vardera planterats i deras namn i Israel", enligt Judisk Krönika "för deras betydande konstnärliga insatser till fromma för förståelsen och vänskapen mellan våra folk" (d.v.s. det svenska och israeliska folken).
Dessa "högt uppskattade ärebetygelser" gavs enligt Judisk Krönika "på uppdrag av [Israels] turistminister Moshe Kol".
 Bild och bildtext från Judisk Krönika, nr.9-10/1972. |
Här ser vi alltså ännu ett exempel på hur ännu en ledande svensk TV-producent lierar sig med en politisk rörelse sionismen, en rörelse som använder sig av terror och våld i förverkligandet av sina politiska mål.
***
 När Israel skall hålla sin "TV-festival" för första gången, så sänder Sveriges Television ner just sionisten Glemme. Karin Falck åker istället dit på "specialinbjudan från arrangörerna" - d.v.s. Israel. Karin Falck skall dessutom senare berätta om sitt äventyr för tidskriften Menorahs läsare. |
En annan trogen vän till Sion från den s.k. "kristna" prosionistiska falangen är Ingemar Glemme. Glemme (född1923) är en präst som var skolsekreterare i Svenska Kyrkans centralråd 1953, 2:e redaktör för tidskriften Vår kyrka 1955-1960 och innehade chefredaktörsposten på Svensk kyrkotidning 1962-1965. Han har varit präst i diverse församlingar och var komminister i Spånga 1960-1969.Denne kyrkans man gick sedan över från det andliga mediet till TV-mediet och var faktiskt producent på TV1 1969-1982.
1982 blev han kyrkoadjunkt i Kungsholmens församling i Stockholm, och 1984-1988 var han kyrkoherde där.
Ingemar Glemme är gift sedan 1947 med en dotter till biskopen Elis Malmeström.
Sionismens motståndare i landet känner honom som en pro-israel och han är en av alla dessa stödmedlemmar i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism - ett av Israel-maffians främsta instrument i landet för att kväsa Israelkritiska röster.
Ingemar Glemme var på sin tid inom televisionen ansvarig för dess religiösa program. Glemme skriver i en artikel i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1975, hur han på Åke Falcks uppdrag gjorde ett inslag om den gamla judiska församlingen i Marstrand vid Göteborg för TV-programmet "Halvsju". Glemme skriver där:
"Judendomen har för mig doft av sommar och hav inandad från tidig barndom."
Lars Ramsten, välkänd radio- och TV-man som var producent på Sveriges Television och Sveriges Riksradio 1979-1989 var också ordförande för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Dalarna i sju år (se Menorah, nr.2-2000). Han höll denna sionistiska post t.o.m. mars 2000.Vi berättar mer om Ramstens övriga engagemang i avsnittet ovan om Sveriges Radio.
En annan känd TV-profil på SVT är Nicklas Lindblad (född 1948) som brukade vara TV-konferencier på Nobelfesterna. Han har varit verksam som redaktör på SR och SVT, presentatör på musikradion P2 och musikredaktionen Kanal 1 och var presschef på Operan 1988.
Han är också sionist - d.v.s. anhängare till staten Israel, och var således konferencier på Israelfestivalen som hölls för år 1994 (se artikeln invid från Menorah, nr.2-1994). Nicklas Lindblad är sedan 1998 gift med musikradions Katarina Lindblad.
Uppslag från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1994.
Nicklas Lindblad "elegant konferencier" på "Israelfestivalen" på Folkoperan, 1994.
***
En annan starkt Israelvänlig TV-man på SVT är Jan-Öjvind Swahn.Jan-Öjvind Swahn (född 1925), har varit medarbetare i Sveriges Radio sedan 1943. Därutöver har han bl.a. varit bibilotekarie vid Lunds universitetsbibliotek och 1:e bibliotekarie vid Nordiska Muséet.
TV-mannen Jan-Öjvind Swahn besvarar frågan "Varför är du för Israel?", i Menorah, nr.4-1976. Swahn som känner "fäbless för Israel" och är "fascinerad av den judiska kulturen", är idag professor och bl.a. ledamot av Nationalencyklopedins vetenskapliga råd.I Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1978, intervjuas Jan-Öjvind Swahn i samband med Israels 30-års jubileum. Där berättar Swahn stolt att han gifte sig med sin fru i Tel Aviv i Israel, och han kallar f.ö. den israeliska ockupationen för "de av säkerhetsskäl ockuperade områdena" och prisar "de båda framgångsrika försvarskrigen 1967 och 1973".
Bland de som judarna räknar som sina allierade kan vi se publicisten och TV-mannen Lars Ulvenstam. Han började som chef för TV:s kulturredaktion 1965-1976 för att sedan lära sig tänka rätt i egenskap av kulturattaché i Washington 1976 och sedan som kulturråd 1977-1983. Efter 1984 har han verkat som producent vid Sveriges Television och som sommarpratare i radion, där han regelmässigt avsluta säsongens sommarprat med eget inslag, den sista dagen för säsongen. Herr Ulvenstam har tidigare medverkat i sionisternas egen tidning Judisk Krönika (han avtackas på baksidan av Judisk Krönika, nr.6-1991, "för medverkan i Judisk Krönika under 1991") och har bl.a. gjort ett hyllande TV-program om tyska judinnan Eva Siao (se hennes broder Herbert Sandberg).
Redan 1974 belönades Lars Ulvenstam med Stora Journalistpriset, ett delat dito, från Bonniers.
En annan Bonnier-tränad inom televisionen är Karl-Erik Lundvall som var anställd på Albert Bonniers Förlag på 1940-talet sedan på SR och blev biträdande programdirektör på TV på 1960-talet, planeringsdirektör på SR, ställföreträdare för radiochefen och efter 1973 programdirektör.
Gert Engström började som bildredaktör på Expressen och satt vid centralredaktionen som redaktionssekreterare på denna Bonnier-tidning, då denna var genomsatt av sionistiska aktörer. Den Bonnier-tränade Gert Engström blev 1957 TV-producent på Sverige Radio och redaktionschef 1963, programråd 1968 och nyhetschef vid ljudradion och TV:n under åren 1972-1982.
Bland andra aktörer har vi Sonja Pleijel, producent för SVT i Malmö, som bl.a. varit producent "Bildjournalen", TV1 (2000). Sonja är en syster till Agneta Pleijel, som vi sedan tidigare berättat är en ledande prosionist inom det korrupta svenska s.k. "kultur"-etablissemanget och som t.o.m. 1993 erhöll utmärkelsen "Årets kvinna" av den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO och som sitter med i Judiska Teaterns styrelse. Här har vi ännu ett exempel på hur släkt till aktörer för den ruttna apartheidideologin "sionismen" påträffas på andra höga positioner inom samhället.
En annan person, sannolikt icke-jude, men lierad till den judiska maffian och som verkat inom statstelevisionen var filmaren Staffan Hedqvist. Under åren 1969-1986 var han först gift med judinnan Hedvig Hedqvist, från Tarschys-klanen, syster till Rebecka Tarchys (Dagens Nyheter) och Daniel Tarschys (folkpartiet och Världssionistiska Organisationen). År 1991 gifte sig Staffan med en annan judinna, den kända filmaren Maj Wechselmann, en kvinna som vi berättar mer om i vårt avsnitt om judar och filmvärlden i Sverige.
Denne Staffan Hedqvist kom från Svenska Filminstitutet och var produktionsledare på Sveriges Radio TV1 under åren 1972-1977, under den tid han var gift med Hedqvist. Därefter kom han att agera som frilans involverad i långfilmer som exempelvis "Picassos äventyr", bland många andra.. Han har även varit ordförande för föreningen Produktionsledare- och inspelningsledare åren 1968-1973.
Staffan Hedqvist kommer från etablissemanget, och således var hans far konstnären Tage Hedqvist som varit intendent på det judiska Thielska Galleriet 1961-1977, samt ordförande i Nordiska konstförbundet och ledamot av Statens konstråd.
Stina Lundberg (Dabrowski) som vi berättar ovan mer om i vårt avsnitt om SVT:s mer seriösa delar där vi tar upp hennes intervjuprogram, har också varit programledare för rena nöjesprogram som "Nöjesmaskinen" på TV2 åren 1982-1984 och "Stina med Sven" 1989.
Hennes tidigare make, juden Kjell Dabrowski var å sin sida involverad i "Måndagsbörsen".
En annan person med släktkopplingar till sionistkretsarna var Ingemar Leijonborg, f.d. programdirektör vid SVT och bror till proisraelen och folkpartiledaren Lars Leijonborg. Ingemar Leijonborg började på SR 1962 och var TV-producent 1962-1968, planeringschef på TV1 1968, och programchef fiction TV1 1979-1985. Efter 1986 var han egen företagare och var senare med om att grunda konkurrenten TV4.
En annan person som tätt samverkar med just den judiska gruppen av alla landets minoriteter är Lars Löfgren, senare känd som teaterchef och VD på Dramaten samt chef för Nordiska Museet. Han kom från Uppsala Stadsteater till TV och verkade på TV-teatern 1963-1968, som TV-teater chef 1968, och innehade sedan den upphöjda positionen som chef för TV-teater och musik på TV2 under åren 1969-1983.Lars Löfgren tillhör styrelsen för den Judiska Teatern i Stockholm (se bild och bildtext i Judisk Krönika, nr.1-1991) och deltog vid dess invigning. och har också intervjuats i Radio Shalom.
Lars Löfgrens far, rektorn Gunnar Löfgren (1904-1982), var en känd lokalpolitiker.
Författarinnan Margareta Strömstedt kommer från en s.k. kristen bakgrund och har varit verksam inom den statliga televisionen som TV-producent på TV2 mellan 1969 och 1985. Vi berättar mer om henne i vårt avsnitt om Dagens Nyheter där hon tidigare verkat och i vårt avsnitt om Expressen, där vi berättade om hennes man Bo Strömstedt, en person som Jan Guillou betecknar som en "fanatisk antiarab" (se Jan Guillous bok "Journalistik 1967-1976", Oktoberförlaget, 1976, sida 105).
En annan Bonnier-tränad TV-producent var Ria Wägner, som var anställd på Bonniers Åhléns och Åkerlunds Förlag 1941-1946 för att senare bli TV-producent för magasinprogram 1957-1966 och 1970-1977. Därutöver var hon chefredaktör för Idun 1962-1963.
Olof Svedelid är en judaiserad författare vars verk både gått på radio och TV, i det senare fallet tänker vi på TV-serierna "Hassel" och "Rosenbaum" där den senare är baserad på hans böcker ihop med juden Leif Silbersky och där den judiske huvudpersonen Rosenbaum spelades av Erland Josephson. En klassisk propagandaserie med onda antisemiter, Auschwitztatueringar och visa judar - hela konceptet.
Programledaren Göran Skytte är en sällsamt opportunistisk filur som gjorde sig känd som programledare på SVT där han brukade bjuda in kändisar och ställa inställsamma frågor till dem.
Redan 1984 erhöll Göran Skytte Stora Journalistpriset, ett delat dito, från Bonniers.
Skytte är sedan länge en vän av Sion och deras gläfshund. Han har själv berättat om sin preferens för det judiska i Judisk Krönika, nr.2-2000:
"Det judiska blev med tiden något naturligt och självklart i mitt liv. En av mina två döttrar är judinna. När jag reser till Israel besöker jag släktingar till Rosie och det känns lite som min egen familj. Jag använder då och då jiddisch-ord och uttryck. Den och den är en buffke, den och den är meschugge. När jag för några år sedan gifte om mig åt vi självklart bröllopsmiddag på en judisk restaurang i Rom.[...] För mig har denna närhet till judiska människor, judisk kultur och religion blivit en källa till stor rikedom. Och det tar inte slut, det fortsätter. Jag har just idag bestämt mig för var jag skall fira nästa nyår, det som är det egentliga tusenårsskiftet.
Förra nyåret reste jag till Rom, nästa nyår firas i Jerusalem. Jag gör det som kristen. Men tänker ändå, inom mig: Nästa år i Jerusalem."
Och i "Röster i radio och TV" (nr.12-1993) berättas hur Skytte blir ihop med en "Roslyn, en underskön judinna från New York". "Några kvinnor Skytte älskar är judinnor", skriver tidningen och berättar:
"På frågan om han själv också är jude säger han tvärt nej, men berättar samtidigt att han har en stark längtan till judendomen."
Med tanke på hans tidigare lögnaktiga påhopp på Radio Islam kan det vara intressant att återge vad journalisten Dan Josefsson fick för råd av Skytte i början av sin karriär som journalist:
"Tala alltid sanning! [...] Det är viktigare än allting annat."(Boken "Välkommen till dramafabriken", Ordfront Förlag, 2000, sid. 138.)
Göran Skytte i Judisk Krönika, nr.2-2000. Som researcher i redaktionen för sitt program hade Skytte en jude, John Gradowski.
Den 28/1-2002 meddelas det av tidningen Journalisten att:
"John Gradowski, frilans, får 8 000 kronor [från Stiftelsen Axel Johanssons minne] för att besöka Center for Humanistic Education i Israel som undervisar om Förintelsen för både judar och araber."
Camilla Lundberg är sedan 1999 musikchef på SVT.
Hon är sedan 1987 gift med den berömde judiske pianisten Janos Solyom, tillika en sionist. Janos Solyom medverkade exempelvis vid Förenade Israelinsamlingens sionist-jippo "Israelfestivalen" 1987 tillsammans med bl.a. den judiske violinisten Semmy Stahlhammer och Boris Fogelman (se annons för tillställningen i Judisk Krönika, nr.6-1986).
Camilla Lundberg har tidigare tillhört musikradion och varit musikkritiker på Bonnier-tidningen Expressen. Camilla Lundberg, tillhörde PK:s styrelse 1985-1991 där hon var vice ordförande för PK 1990-1991.
|
TV-hallåan och |
Paula Asarnoj, från den judiska Asarnoj-klanen, figurerar i SVT både som programmarknadsförerska på huvudkontoret, SVT:s "pressinformatör" och som ansikte utåt i egenskap av TV-hallåa (2004).
Även Pekka Heino, TV-hallåan, har sympatier för Israel och judisk rasism. När Israel firade 50 år med stor fest i Blå Hallen i Stockholms Stadshus, var det just Pekka Heino som var konferencier för denna tillställning. En fest som ordnades av Stockholms Judiska Församling, Zionistiska Federationen och Israels ambassad och där man bland gästerna bl.a. såg ordföranden i Israels regeringskoalition i Knesset och vice talman Meir Sheetrit och Israels Sverigeambassadör Gideon Ben-Ami samt svenska Israelvänner som statsminister Göran Persson och Alf Svensson.
Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1998, gav ut en specialbilaga som rapporterade om festen:
"Konferencieren Pekka Heino skapade med sina hälsningsord på hebreiska omedelbart en varm feststämning."
***
Övriga Aktörer
På TV har över åren en mängd judar passerat förbi på olika positioner.
Bokhandlarjuden Carl-Olof Josephson, bror till Erland Josephson, var under många år med i bokprogrammet "Läslustan" på TV2. Carl-Olof Josephson var en sionist som samarbetade öppet med Förenade Israelinsamlingen (se Menorah, nr.1-1995).
Carl-Olof Josephsons fru Karin Ljunggren har f.ö. varit föredragande för riksdagens kulturutskott.
En annan kulturjude och övertygad Israel-anhängare, Leif Zern, och som vi berättat mer om i våra avsnitt om Expressen och Dagens Nyheter har setts medverka i SVT:s program "Kulturnyheter". Leif Zern har till exempel varit den som utdelat Zionistiska Federationens kulturpris (se Judisk Krönika, nr.4-1986).
En annan från den judiska gruppen, Pia Weisberg, agerar som researcher på "Kulturnyheterna" på TV2 (2002).
Den judiske Dag Vag-musikern Brynn Settels har på "Kulturnyheterna" på TV2 (nov 2002), setts verka som kulturreporter.
Den judiske ståuppkomikern Anders "Adde" Malmberg syns frekvent i TV; förutom egna TV-produktioner, som t.ex. "The Båttom Is Nådd" var han redaktionsmedlem i den senaste produktionen av "Släng Dig I Brunnen" som sändes hösten 1995. Adde Malmberg donerar pengar till staten Israel och har även varit underhållare på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival".
Per Naroskin, judisk psykolog och psykoterapeut, har medverkat i SVT:s "Fråga doktorn" på TV2 (jan 2004), där han kommer med psykologiska synpunkter. Naroskin har därutöver kunnat höras som krönikör i P1:s Studio Ett.
Juden Anders Bárány från Nobelkommissionen i fysik och Nobelmuseet är faktagranskare åt SVT:s program "Vetenskapens värld" (2001).
Anders Bárány är besläktad med den i Wien födde Franz Bárány som var överläkare och satt som ledamot i socialstyrelsens och försvarets sjukvårdsstyrelses vetenskapliga råd, och som i sin tur var son till den kände judiske professorn Robert Bárány, som erhöll Nobelpriset i medicin 1914 och invandrare till Sverige, undan nazismen.
I TV-programmet "Antikrundan" möter vi också judar i forma av den judiske konsthandlaren och konstexperten Claes Moser, delägare i konsthandeln Moser & Klang samt sekreterare i Sveriges Konst- och Antikhandlarförening, och antikvitetskännaren Peder Lamm, från den gamla judiska Lamm-klanen.
Peder Lamm har under 2004 gjort sig känd som programledare för ett eget TV-program, "Otroligt antikt", och börjar nu få kändisstatus.
Peter Cohen är en judisk filmare som i SVT är känd för sitt barnprogram "Kalles Klätterträd". Han har senare gjort mer klassiska propagandafilmer om onda nazister och förföljda judar, filmer som "Gettot i Lodz" och "Undergångens arkitektur". Peter Cohen medverkar i Judisk Krönika, nr.6-1990.
När det gäller barnprogram har vi också TV-klassikern "Televinken" där hans mamma spelades av Anita Lindman, en judinna som var född Lamm och som var syster till DN:s politiske tecknare Martin Lamm.
"Clownen Manne" med Manne af Klintberg, som tidigare var ett stående barnprogram i "Halv-fem" (1974-1986) kan också här nämnas då denne clown också är en person med band till sionismen och som har ställt upp på sionistiska jippon till stöd för Israel (han har exempelvis uppträtt på ett evenemang i den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO:s regi, se Judisk Krönika, nr.4-1985). I Mannes fall torde detta relateras till att han är en ättling på fädernet till den gamla kända judiska klanen Wahren.
Manne af Klintbergs bror Bengt af Klintberg, är f.ö. en känd författare och och har varit redaktör för radioprogrammet "Folkminnen" på P1 sedan 1990.
Wahren-ättlingen Bengt af Klintberg är sedan 1965 gift med Katarina af Klintberg (född Sandberg), en kvinna som bl.a. var chef för affärsenheten på SVT 1996-1999. Bengt och Katarina af Klintbergs dotter, Karin af Klintberg, tillträder 2004 posten som ung chef för SVT Fakta. Parets son, Daniel af Klintberg, Karin af Klintbergs bror, är samtidigt biträdande programchef på SVT Nöje.
Skådespelerskan Vanna Rosenberg, den polske juden Göran Rosenbergs dotter, har också setts i den statliga TV:ns barnprogram där hon medverkat i det klassiska TV-programmet "Björnes Magasin" (2003).
Förövrigt ses Doreen Kanter, som också är öppen judinna och till vardags verkar inom Radioteatern på P1, som den som gör manus till "Björnes Magasin" (2004).
Tora Heckscher från den kända gamla judiska klanen med samma namn är producent för barnprogrammet "Bolibompa", TV 1, (2000) och medlem och s.k. inslagsproducent i redaktionen för "Hjärnkontoret", SVT (2001). Tora Heckscher har också varit produktionsledare på programmet "Humorlabbet" SVT2.
Tora Heckscher anges också ha "djupa politiska rötter både till vänster och höger" och skall enligt media ha "jobbat på Rosenbad och hoppat av SSU i politisk protest". Information som talar för att hon är dotter till Sten Heckscher, socialdemokratisk politiker, rikspolischef och son till den judiske högerpartiledaren Gunnar Heckscher.
Därtill har vi en judinnan Lena Koppel som stått för regin för ungdomsprogrammet "Bullen" på TV1. Hon har haft flera kortfilmer och TV-produktioner bakom sig och långfilmsdebuterade med regisserandet av filmen "Sanna ögonblick" (1996), där juden Peter Kropénin var producent. (Kropénin är f.ö. producent på Omegafilm och var också initiativtagare och producent till den heljudiska filmen "Freud flyttar hemifrån".) Lena Koppel är också medregissör för uppföljningsfilmen "Sökarna 2".
En Mimmi Romanus har setts som produktionsledare på humorprogrammet "Roligt, Elakt, Aktuellt", TV2 (mars 2001). som vi redovisat tidigare är klanen Romanus sedan länge att betrakta som judaiserad.
På barnprogrammen TV1 har vi också noterat en viss Peter Wechselmann, som tidigare spelat den unge "Eric" i den judiska filmaren Maj Wechselmanns film "Hitler och vi på Klamparegatan".
Waldfogel är läkare och ståuppkomiker som är registrerad som medlem i Stockholms Judiska Församling sedan 1996. Han har dessutom varit tecknare i Judisk Krönika, reporter på StjärnTV:s "Rasist TV" under 1990-talet och medverkade i Judiska Teaterns spektakel "Judisk Konfetti" december 1994.
|
|
Därutöver har vi på senare år alltmer fått bekanta oss med judinnan Anna Mannheimers program där hon träffar celebriteter, "Let’s go", men också i program där hon delmedverkar som "Parasit TV" och "Humorlabbet".
Anna Mannheimer kallar sig själv för en "stornäst sak":
" – När jag var liten var jag skitful, jag ville operera min stora näsa."(Aftonbladet, 14/12-1997)
Anna Mannheimer är en anhängare till Israel och medverkade t.o.m. vid Förenade Israelinsamlingens fest i Göteborg 2007 för insamlandet av pengar till staten Israel, detta bara drygt ett halvår efter Israels massakrer och förstörelse i Libanon i anfallskriget 2006. Tidskriften Menorah nr.2-2007 rapporterar:"Kåsören och skribenten Anna Mannheimer fick de närvarande med sig när hon berättade hur hon gjort allt i sin makt för att slippa komma men till slut sagt ja till Dan Fiberts tjatande. Hon kåserade kring sin nervositet och sina sjukdomar och drog ner många skratt.- Jag är nog Västeuropas mest sekulariserade person men jag har ändå en relation till landet Israel som jag aldrig besökt men känner väldigt starkt för. Det är som en relation med ett syskon, själv får man hacka, gnälla och klaga men nåde den från utsidan som säger ett ont ord!"
Bilder och bildtexter ovan saxade från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-2007.
Anna Mannheimer tillsammans med apartheidstaten Israels främsta anhängare inklusive dess Sverige-ambassadör Eviatar Manor och Dan Fibert från Förenade Israelinsamlingen.
Efter att ha varit verksam i flera år på radiosporten kom sedan juden Artur Ringart till TV-sporten på TV1 och TV2 och blev en för svenska folket känd sportkommentator då han där verkade i hela tolv år.
Få vet dock om att denne jude har en genuin sionistisk bakgrund och är mycket verksam inom de judiska och sionistiska organisationerna i Sverige, och verkar därigenom för stöd till ockupationsmakten Israel. Vi berättar mer om detta i vårt avsnitt om nyheterna på TV4, då Artur på senare tid fortsatt sin karriär som sportkommentator på denna kommersiella kanal.
Vera Bonnier är anställd på SVT som s.k. "Commissioning Editor, Cultural Documentary Strand" och har varit projektledare för exempelvis en dokumentär om den svensk-tyska skådespelarskan Kristina Söderbaum, och TV-programmet "Bergman och teatern" på TV1 (april 2004).
Den judiska filmerskan Fanny Josephson har också projekt för Utbildningsradions (UR:s) räkning där hon bl.a. gjort en dokumentär om svenska judar och deras firande av pesach - den judiska påsken, som sändes i SVT april 2003.
Björn Wahren från den gamla judiska textilfabrikant-klanen Wahren är filmproducent och har på SVT varit redaktör och sändningsproducent för TV-programmet "TV-huset" på TV1, (feb 2004).
Noter: Som projektledare, TV1, för programmet "Det kommer mera...", har vi en Lena Fürst. Lena Fürst var även producent för 1989 års schlagerfestival i Globen i Stockholm. Människor med efternamnet Fürst kan härstamma från en judisk klan besläktad med Fürstenbergs, men det finns även icke-judiska Fürsts.
Vi har även noterat att Anders Bauer är en tidigare TV-profil på SVT, och att familjen Bauer är en gammal judisk släkt i Sverige med släktgravar på judiska begravningsplatsen i Kronoberg, Stockholm, men vi vet ej om denne Bauer på TV kommer från denna judiska Bauer-släkt.
***
TV4
TV4 har idag kommit till att bli SVT:s värsta konkurrent.Vi har visat på hur statstelevisionen på samtliga nivåer infiltrerats av personer med starka känslomässiga band till en stat vars hela väsen skiljer sig från de svenska grunddogmerna om antirasism, fred, demokrati, och respekt för sina medmänniskor.
Och vi talar här självfallet inte om nazismens Tyskland och inte heller om apartheidsystemets Sydafrika, utan om världens enda kvarvarande apartheidstat, en rasistisk kolonialmakt som av sina anhängare kallas för "Israel". En artificiell konstruktion upprättad av invaderande kolonisatörer som med list och våld under de vedervärdigaste former fördrivit stora delar av landets ursprungsbefolkning och sedan utsätter de fördrivna för terror och förnedring. En stat som ständigt planerar nya angrepp mot sin omgivning, expansion och ockupation, i strid mot allt vad internationell rätt, Genèvekonventioner påbjuder.
Anhängare av denna stat borde egentligen brännmärkas för vad de är, och det borde vara legitimt att påpeka och kritisera deras höga positioner i samhället. Men i vårt vridna sionistiska tidevarv, är verkligheten den motsatta - där de som omhuldar sionismen - som deras ideologi heter, istället fördelar samhällets absoluta topp-positioner sinsemellan.
Och när det gäller informationsmediet blir detta extra djävulskt då dessa personer inte klarar av att friställa sin politiska övertygelse från sitt värv som mediemänniskor utan konsekvent beblandar sina mediala produktioner med politisk propaganda där inte så sällan hets och hat mot de folk som framställs som sionismens fiender utgör grunderna i denna propagandistiska häxbrygd.
*** En kort historik
Nordisk Television AB bildades i juni 1984. Bakom projektet stod Gunnar Bergvall, mediekonsult och tidigare anställd i Bonnier-koncernen, och Ingemar Leijonborg, f.d. programdirektör vid Sveriges Television, och bror till pro-israelen och folkpartiledaren Lars Leijonborg. Målet var att skapa en reklamfinansierad TV-kanal med "ursprung i nordisk tradition och kultur".Nordisk Television startade reguljära sändningar via Tele-X-satelliten den 15 september 1991. Den nya TV-kanalen kallade sig TV4. I konkurrens med bl.a. Kinneviksägda TV3 fick TV4 sedan koncessionen för en markbunden reklam- finansierad TV-kanal, där sändningarna över marknätet startade officiellt den 2 mars 1992. I mars 1994 börsintroducerades Nordisk Television och bytte då namn till TV4 AB.
*** Aktörer i toppen
Redan tidigt fans personer förankrade i det sionistiska nätverket med i ledningen av TV-kanalen.
Anders H. Pers är en av de svenska sionisternas frontfigurer då han under åratal varit en öppen Israel-supporter som bedrivit propaganda i sin tidning Vestmanlands Läns Tidning - VLT, där han tidigare var huvudredaktör och ansvarig utgivare och där även sionisten K. G. Arrbäck länge var utrikespolitisk redaktör (en man vi berättar mer om i vårt avsnitt om VLT).
Anders H. Pers har länge suttit i styrelsen för TV4 AB och således haft en absolut topp-position i ledningen för denna TV-station.
Man har alltså i TV4:s ledning haft en person som öppet samarbetar med den ultrasionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen och Samfundet Sverige-Israel vars uppgifter just är att samla pengar till Israel och sprida israelisk propaganda.
Fr.o.m. 1999 är Anders H. Pers t.o.m. bidragande journalist till tidskriften "Menorah", organ för Förenade Israelinsamlingen. I "Menorah", nr.2-1999, sid. 35, kunde man läsa dem stolt förkunna:
"Med början i septembernumret kommer Anders H. Pers att medarbeta i Menorahs Israeliana. Anders, som bor i Hallstahammar utanför Västerås, har i många år varit redaktör för Vestmanlands Läns Tidning, där han fortsätter att skriva.Vi välkomnar Anders till den nya journalistiska uppgiften."
Med "Israeliana" menas information om Israel, d.v.s. ströinformation av politisk och kulturell art från judarnas förlovade land. Varje nummer av tidningen har ett avsnitt tillägnat "Israeliana", vilket ibland kan utsträcka sig över ett helt uppslag med olika korta notiser.
***
Björn Nordstrand, som var VD på TV4 1992-1994 hade innan dess en lång karriär hos Bonniers redan från 1960-talet. Nordstrand var t.o.m. vice VD för Bonnierföretagen AB 1983-1990 och har under sina år haft en nära kontakt med Bonniers där han var känd för sin goda kontakt med den nu framlidne Albert Bonnier Jr.. Nordstrand har också fortsatt som styrelseledamot i Duni AB.
Uppenbarligen utnyttjades Nordstrands redan goda förhållande till Bonniers i samband med den judiska familjens övertagande av TV4.
Professorn i ekonomisk historia, Mats Larsson, skriver i sin av familjen Bonnier sanktionerade bok, "Bonniers - en mediefamilj" (Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 258):
"De kontakter som togs med TV4 ledde först till ett utvecklat samarbete, men senare också till ett gradvist ökat ägande i TV-kanalen från Bonnierkoncernen. Genom att Björn Nordstrand intog rollen som vd i TV4 underlättades också kontakterna på det personliga planet."Tacka fan för det! Han har ju under år verkat intimt med Bonniers högsta toppar. Här ser vi hur man via Bonnier-träning kan inplantera sina lydiga kadrer som senare aktiveras när man vill expandera och ta över, där de kan hjälpa till och se till att övertagandet blir smidigt.
1999 får den forne VD:n, Björn Nordstrand, sparken från posten som vice ordförande i styrelsen för TV4 och efterträds av juden Carl-Johan Bonnier.
***
Även Bonniers handgångne man Bengt Braun, en av alla dessa judar som Bonniers omgärdar sig med, sitter med i styrelsen för TV4 sedan 1997.
***
Bland andra profiler på TV4 har nu lotten kommit till de två nyhetscheferna och sedermera programdirektörerna Lars Weiss och Jan Scherman (senare VD), som också som av en slump råkar vara just judar.
|
|
När Lars Weiss kom till TV4 1990 blev han först kanalens nyhetschef, sedan kanalens programdirektör 1992-1997 och därefter vice VD, t.o.m. nyåret 1997. Således hade han under hela sju år möjlighet att påverka TV4:s innehåll.
Lars Weiss fick 5,4 miljoner kronor av förre arbetsgivaren TV4 när han slutade. Utåt hette det att det var konsultuppdrag på 400 timmar à 13 500 kronor. Men motprestationen var, enligt uppgift, att inte börja hos konkurrenten SVT förrän ett år senare, i januari år 2000.
Pengarna, som misstänks vara ett förtäckt avgångsvederlag, betalades ut till bolaget L Weiss Media AB. Bolaget såldes till skalbolagshandlare och Weiss kunde minska sin skatt med en miljon kronor.
Det var detta som kom upp i dager i samband med att man 1999 hade rekryterat honom att ta över posten som VD för SVT fr.o.m. 1:a januari 2000.
Det ledde till en omfattande kritik mot honom och ifrågasättande av juden Weiss´ hederlighet. Ekobrottsmyndighetens chef Gunnar Stetler - mannen som sänkte den judiske trixaren Jesús Alcalá - ansåg att skalbolagsaffären gjort Weiss olämplig som TV-chef och Lars Stjernkvist, socialdemokraternas nye partisekreterare, betecknade affären som "oförblommerad girighet".
Detta samt kritriken inom självaste styrelsen för SVT gjorde att Weiss slutligen i oktober 1999 tackade nej till posten på SVT.
Därutöver var Lars Weiss även innan i blåsväder då han i det ursprungliga avtalet förhandlat sig till hos SVT en självutlösande fallskärm som han själv kunde utlösa och som då skulle kosta licensbetalarna 3,8 miljoner kronor. Efter kritik från bland andra statsminister Göran Persson avstod Weiss från möjligheten att själv kunna utlösa fallskärmen.
I april (7/4-2000) rapporterade sedan i Aftonbladet att "pengarna till Weiss" gav "TV 4 skatte-smäll på 4,4 miljoner kr". Detta p.g.a. hans omtalade avtal med TV4:
"Enligt avtalet skulle Weiss stå till TV 4:s förfogande som konsult minst 400 timmar per år.
Lars Weiss motprestation var att inte före den 1 januari år 2000 ”åta sig uppdrag i operativa ledningsfrågor som direkt konkurrerar med TV 4:s verksamhet”.
För detta betalade TV 4 ett fast årsarvode på 2 650 000 kronor med fem procents uppräkning. För uppdrag därutöver skulle TV 4 debiteras med 3 000 kronor per påbörjad timme.
Skatteutredarna konstaterar att Lars Weiss inledningsvis utförde vissa arbetsuppgifter som påminde om de han hade i sin tidigare tjänst. Efter våren 1998 gjorde han inte något arbete åt TV 4.
Men Lars Weiss Media AB fortsatte att fakturera TV 4 fram till och med den 14 december 1998.
Totalt hade hans bolag då fått 6 790 625 i arvode enligt konsultuppdraget från hösten 1997."
Weiss har fr.o.m. 1998 varit professor vid journalistutbildningen i Göteborg och har därefter börjat som reporter och krönikör i affärs- och medietidningen Vision.
Under en period var han också chefredaktör för den misslyckade tidningen "Stockholm News", som lades ned.
Sedan februari 2001 är han också regelbunden krönikör på Dagens Nyheters ledarsida. Han har samarbetat med DN tidigare då hans bok "Framgångsfällan" (1998) gavs ut på DN:s bokförlag.
Innan karriären på TV4 hade Lars Weiss varit medarbetare på Aftonbladet 1970-1979, tillhört Dagens Eko 1979-1985, och var 1989 Aktuellt-chef och projektledare för Kanal 1.
Lars hade en son som heter Jonas Weiss som varit verksam som politisk reporter på Aktuellt, det nyhetsprogram Lars Weiss själv tidigare var chef för, men också som reporter på TV4:s "Nyheterna". Jonas Weiss har sedan gjort karriär inom UD som svensk diplomat i Amman, i arablandet Jordanien där han plötsligt omkom maj 2002 i en bilolycka (se mer under judisk makt inom diplomatin).
Lars Weiss själv njuter av ny kärlek då han numera öppet är tillsammans med TV4-ankaret Anna Lindmarker.
***
Efter att Lars Weiss lämnat TV4 kvarstammar den judiska kontinuiteten på denna kanal då juden Jan Scherman istället tagit över som programchef och VD.
På TV4 har Scherman tidigare varit programledare för "Kalla fakta" och 1994 blev han chef för samhällsredaktionen på TV4, inkluderande "Gomorron" och "Nyheterna".
TV4:as "halvjudiske" chef Jan Scherman. |
Dessförinnan jobbade Scherman - som f.ö. själv kallar sig för "halvjude" - (se Kalla Fakta-programmet på 1990-talet om Faurisson och revisionismen, där Peter Englund, var inbjuden) - som chef för Östnytt och har också tillhört de ledande på Rapport och Aktuellt i SVT.
P.g.a. sina försänkningar i SVT var det inte konstigt att han var en av de påtänkta kandidaterna till posten som ny programchef på SVT, efter Mikael Olsson (se Metro 10/1-2001).
November 2001 meddelas det så att Jan Scherman tar över posten som VD för TV4, då Thorbjörn Larsson avgick från VD-posten för att bli styrelseordförande för Bonnier-ägda Expressen. Detta byte från Larssons sida är extra intressant då han tidigare var chefredaktör för Aftonbladet.
Not: Thorbjörn Larsson var länge ihop med Amelia Adamo som var chefredaktör på Bonnier-tidningen "Amelia" och VD på Bonniers Veckotidningar fram till 1999. Media-paret Larsson-Adamo skildes 2001. Larsson hade träffat Adamo när hon började på Aftonbladet.
Nepotismen i det judaiserade Sverige vet inga gränser.
Samtidigt som våra Bonnier-medier anklagande talar om Irak och Palestinska Myndigheten och om hur Saddam och Arafat där anställer sin släkt och nära på höga positioner, så har vi idag i vårt eget Sverige bland topp-positionerna en enda stor sandlåda för den självutnämnda "elitens" släkt och vänner.
Därför är det föga förvånande att hösten 2003 se media rapportera att den halvjudiske TV4 VD:n Jan Schermans egen dotter, Clara Scherman, erhållit det tunga jobbet som TV4:s inköpschef, d.v.s. den som bestämmer vad den numera Bonnier-styrda kanalen skall köpa in för program som sedan skall sändas.
Mediatidskriften Resumés nätupplaga, 9/10-2003, skriver:
Schermans dotter får toppjobb på TV4Clara Scherman, dotter till vd Jan Scherman, blir ny inköpschef på TV4. Till stöd har hon tv-veteranen Mats Örbrink som också blir strategisk rådgivare åt programdirektören Ewa Swartz.
- Nej, jag har inte fått några gliringar för att jag är dotter till vd. Det är i alla fall ingen som sagt något direkt till mig. De kanske inte vågar, säger Clara Scherman.
Inne på TV4 undrar många varför den erfarne inköparen Mats Örbrink inte fick tjänsten som inköpschef.
- Klart att det är ett problem att hon är vår vd:s dotter. Ett sånt toppjobb kan man inte bara kliva på efter några somrar i växeln. Men ingen vågar prata högt om det här.
Och inte heller stå för sin åsikt med namn, kan Resumé tillägga som talat med flera anställda på TV4.
Clara Scherman var före sitt arbete som inköpschef på TV4 sedan början av 2003 biträdande inköpschef, och arbetade även dessförinnan på TV4:s inköpsavdelning.
Bosse Schön är en annan propagandist som också varit programchef på TV4. Han har därutöver verkat journalist på tidningarna Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Z. Som propagandamakare är Schön mest känd för sina två böcker om svenskar och nazismen, opportunistiska alster som fått en oerhörd massmedial uppbackning då de innehåller politiskt korrekt dravel om svensk pronazism och allmän självspäkning. En liten opportunist som herr Schön skulle aldrig våga ha civilkurage att attackera dagens maffior och rasister i maktens korridorer, utan han vänder sig 50 år tillbaks i tiden och kastar skit på dem som är ur stånd att försvara sig.
Rasisten Tobias Hübinette från Expo. |
Bosse Schön, påstås ha ägnat över 20 år åt forskning om "den svenska nazismen". Tillsammans med Expo-aktivisten Tobias Hübinette ledde det till den omtalade boken "Svenskarna som stred för Hitler" som också var grunden för en TV-serie i tre delar på TV4 med samma titel. En serie som också sändes i tysk tv. Att Schön just valt den unge rasisten och projudiske aktivisten Hübinette som sin samarbetspartner är mycket avslöjande. För övrigt tar vi upp de mer pikanta avslöjandena om herr Hübinettes göranden i vår informativa text "Expo - organ i sionismen tjänst".När journalistkollegornas kritik mot Bosse Schöns "Svenskarna som stred för Hitler" nådde sin topp skrev juden Lars Weiss i försvar för sin gamle arbetskamrat på TV4 (Aftonbladet 6/2-2000):
"Ge Bosse Schön Stora Journalistpriset och stäng näbben på kverulanterna"
Bosse Schön har därefter fortsatt på samma vinstbringande tema med boken "Där järnkorsen växer" som handlar om svenska protyskar och pronazister i maktens korridorer.
Och mer verkar vara på väg. I ett pressmeddelande 23/6-1999 från Kulturdepartementet berättas under rubriken "Regeringen stödjer kartläggning om romernas Förintelse":
"Regeringen beviljade idag Bosse Schön, Journalistik & Kommunikation AB ett ekonomiskt stöd på 50 000 kronor för att i tyska arkiv söka efter dokument som kan öka kunskapen om romernas Förintelse. Det insamlade materialet ska användas som underlag för en dokumentärfilm - "Zigenarnas natt". Premiären planeras till minnesdagen av Auschwitz befrielse den 27 januari år 2000."
Men om denna Schönska propagandafilm har föga därefter hörts.
Bosse Schön tillhör även Levande Historia projektets nätverk av propagandister och finns på deras lista över lämpliga kontaktpersoner om man önskar fördjupa sig på temat "förintelsen".
Huruvida denne Bosse Schön, också skulle komma från den kända gamla judiska klanen Schön, de vet vi inte, men håller ej för helt otroligt. Ofta brukar man se en sorts judisk aktivism hänga kvar även hos de distanta ättlingarna till de i Sverige för länge sedan invandrade judiska klanerna.
***
Den sionistiske juden Artur Ringart - ordförande för Förenade Israelinsamlingen - en person som vi berättar mer om nedan, upphöjdes inom hierarkin på TV4 då han i augusti 2004 utsågs till affärsområdeschef för spel inom TV4 Vision.
***
Förutom dessa direkta sionistsympatisörer i TV4:s ledning och programdirektion är det också så att självaste ägandet av kanalen nu börjat falla i judiska händer.
Då den judiska mediefamiljen Bonniers lider av hybris vill man ständigt expandera ytterligare och nu senast inom TV-sfären. 1997 ökade således Bonniers ytterligare sitt grepp om svenska folket genom att köpa TV4, vilket de egentligen gjorde i strid mot ett avtal mellan TV4 och staten om att man inte fick göra ägarförändringar som hade betydelse för balansen på mediemarknaden. Men det struntade man helt sonika i, och regeringen vågade inte bråka med mediemakten, väl medveten om sitt beroende av dem inför framtida val.
Jan Scherman uttalar sig själv om Bonniers i intervju i tidningen Slitz, nr.6-1998:
"- Jag är orolig för det och kan bara göra en privat bedömning. Bonniers har ju av tradition i de områden där de har gett sig in skaffat sig stort inflytande. Jag har den största respekt för Bonnier-familjen. De är oerhört professionella ägare. Kritiken och mina invändningar gäller inte dem utan att jag tycker att media är ett viktigt område eftersom vi påverkar människors åsikter och värderingar. Pluralism på alla fronter är viktig. Det ska finnas olika sorters murvlar och så många olika sorters medieägare som möjligt."Här försöker Scherman både kritisera och berömma sina nya herrar. Kontentan blir i alla fall att Bonniers mediemakt betyder minskad pluralism.
|
Metro, 1/2-2005. Den judiske kulturministern Leif Pagrotsky är den som skall avgöra om judarna Bonnier och Weil & Sachs (Proventus) får gå vidare med sitt maktövertagande i TV4. |
Vi har redan berättat om hur man på nyhetsredaktionen på TV4 haft juden Lars Weiss som nyhetschef och hur även hans son Jonas Weiss under en period i slutet av 1990-talet varit reporter på TV4:s "Nyheterna", där han bl.a. setts rapportera om Israel.Även Jan Scherman, som t.o.m. kallar sig själv för "halvjude" har varit chef för TV4:s nyhetsprogram.
I augusti 2004 meddelades det att "ölänningen" Peter Sommerstein överraskande tog över den mäktiga posten som ny nyhetschef för TV4:s Nyheterna efter avgående Sven Irving.
Peter Sommerstein var tidigare redaktionschef och administrativ chef på Bonnier-ägda Sydsvenska Dagbladet. Dessförinnan hade juden Sommerstein en lång bakgrund på SVT Malmö som vi berättar mer om i avsnittet om SVT.
"Ölänningen" Peter Sommerstein, fr.o.m. hösten 2004 nyhetschef för TV4:s Nyheterna.Släkt med Hollywoods Joel Silver, månne?
Vi har också noterat att en kvinna vid namn Annika Marcus så sent som i september 2001 var redaktör för "Nyheterna" på TV4.
Den judiska klanen Marcus är etablerad i Sverige sedan slutet av 1700-talet. Klanen finns representerad med begravda klanmedlemmar på den gamla judiska begravningsplatsen Aronsberg, och på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, bägge i Stockholm.
En tidig stamfader var juden Jacob Marcus som kom till Sverige 1779 och blev "skyddsjude" i Norrköping och verkade som kungligt privilegierad kattunstryckare. Han var den som grundade Judiska Församlingen i Norrköping på 1780-talet. Jacob Marcus är anfader till juden Marco Bardheim-Philip som i nutid verkar för den sionistinfiltrerade organisationen Expo.
Bland "Nyheternas" programledare har vi flera aktörer från det sionistiska facket, framförallt som debatt- och intervjuledare i deras populära TV program på vardagmorgnarna.
Förutom juden Jan Scherman har vi återkommande den judiske journalisten Steffo Törnqvist sittande i soffan där han presenterar och uttolkar nyheterna åt oss och leder debatterna.
Vi berättade en hel del om denne jude i vårt avsnitt om judar och tidningsvärlden då Steffo varit biträdande redaktör på Bonnier-ägda Expressen.
Steffo Törnqvist morfar var den från Litauen invandrade juden Israel Austern. Denne hade startat en klädbutik som sedan Steffos föräldrar drev. I en artikel om Steffo Törnqvist i den svenska judenhetens tidskrift, Judisk Krönika, nr.1-1996, berättar man att:
"Steffo Törnqvist kallar sig själv för jude, 'jag är ju det per definition'."Steffo berättar där också hur han haft nytta av det judiska:
"Jag hade en suspekt lärare i kristendom som var präst, en dundrande gubbe. På ett föredrag om judendomen berättade jag att jag var jude. Han fick så dåligt samvete å historiens vägnar att jag fick femma utan att prestera nåt i övrigt på tre år."
I samma artikel kommer man också in på temat den judiska staten Israel, ett land som Steffo självfallet som den jude han är, har besökt. Steffo berättar f.ö. att hans mor och mormor t.o.m. var "extremt proisraeliska".Att sedan ha en person med en sådan koppling till den judiska staten att leda program om denna stats terror och ockupation är som vanligt helt i linje med det som judarna kallar för "objektivitet". D.v.s. att alla de som för oss svenskar skall förklara sionismen och dess verkningar i Mellanöstern själva är adepter och aktivister för denna rörelse.
Det blir således absurt att se en sionistisk jude som Steffo Törnqvist sitta i morgon-TV och leda debatter och intervjuer om Israel. Exempelvis kunde man den 19/7-2001 se Steffo ihop med Anna Lindmarker leda en debatt om Mellanöstern där Hadar Cars från Samfundet Sverige-Israel , samt en palestinsk representant, var inbjudna. Ingenstans i programmet nämner Steffo sin egen högst personliga koppling till denna konflikt.
Och den 3/12-2001, var det dags igen. Då var juden Jonathan Freud inbjuden till TV4:s morgonprogram, som ensam kommentator till situationen i Mellanöstern och det eskalerande våldet (dagen innan hade palestinska självbombare utfört attentat mot Israel). Programledare och huvudutfrågare var där också juden Steffo Törnqvist, assisterad av Anna Lindmarker.
Freud rubricerades i programmet som "författare" och Steffo talade om honom som en "frilansjournalist och som varit bosatt i Israel i trettio år". Inget nämns om Freuds bosättarbakgrund. Ty det är nämligen så att denne jude Freud länge skrytigt om att han varit just bosättare, en person som struntar i allt vad FN-resolutioner heter, och han har t.o.m. skrivit en bok - "En judisk bosättare" - om sig själv med detta tema i fokus. År 1994 belönades Freud t.o.m. med Förenade Israelinsamlingens sionistiska hedersutmärkelse, det s.k. "Torgny Segerstedt-priset".
Men i TV4-programmet verkar det mer som att herr Freud, med sin klanderfria svenska, var en vanlig svensk som vilken som helst, som just råkade bo i Israel.
Förövrigt kom det till en intressant ordduell mellan icke-judinnan Anna Lindmarker (som enligt skvallerpress numera är ihop med f.d. TV4-chefen Lars Weiss). Det var nämligen så att man i programmet kom in på de förväntade israeliska attackerna mot den palestinska myndigheten som svar på de palestinska självbombarna. I sin fråga till Freud råkade Anna Lindmarker tala om "den israeliska vedergällningen", varpå Freud genast protesterade: "Jag tycker inte om ordet 'vedergällning'" eftersom "det är egentligen inte är det det handlar om. Det handlar om att förhindra ytterligare terrordåd".
När Lindmarker då säger att det ändå måste vara "en slags hämnd", protesterar Freud ytterligare mot hennes ordval och säger:
"Jag tycker inte om det där ordet 'hämnd' i det här sammanhanget, för så primitivt reagerar inte en väl fungerande statsmakt [d.v.s. Israel]. Det handlar om överlagda handlingar, det är inte känslor som rusar iväg. Det intrycket får man när man talar om 'hämnd'."Det sedvanliga judiska ordvrängeriet.
Bland andra aktörer i morgonsoffan på TV4 har vi också sett gamla kända icke-judiska för sionismen nyttiga idioter som Annika Hagström (som vi berättar mer i vårt avsnitt om tidningen Expressen) samt förre Rapport-chefen Ingemar Odlander, där den senare är gift med f.d. Bonnier-redaktören Christina Jutterström och som samtidigt som hennes man sitter som programledare i soffan på TV4 just själv har blivit chef för statliga SVT - TV4:s värsta konkurrent!
En annan aktör i TV-soffan på TV4 är den kände reportern Bo Holmqvist, som vi berättar mer om i vårt avsnitt om SVT:s nyheter. Han är gift med en kvinna från den judiska klanen Diamant.
Bland TV4:a nyheternas reportrar har vi en säkert från den judiska maffian, och det är Niclas Grunewald, som enligt uppgift är son till den judiske f.d. medicinalrådet Karl Grunewald.
Niclas Grunewald uppges numera arbeta på Hot Vision.
Två andra reportrar med s.k. "judiska namn" är Jan Wallentin och Caroline Salzinger, som mycket väl också kan ha judiskt påbrå, även om vi ej känner till detta definitivt. Jan Wallentin har sommaren 2002 setts var reporter på Rapport SVT och sedan Aktuellt (2004). Caroline Salzinger har efter sin karriär som reporter på TV4 blivit Washington-reporter för P1:s "Ekot" (2004) och sedan stationerad som Eko-korrespondent i arablandet Jordaniens huvustad Amman (januari 2005).
Robert Aschbergs yngre bror, Rickard Aschberg, har också setts verka på TV4:as Nyheterna (2001).
Judinnan Maria Borelius, som vi berättar mer om i avsnittet om de statliga TV-nyheterna, var verksam på TV4:s "Gomorron" 1994.
Judinnan Bella Goldmann som vi berättar mer nedan då hon var programledare för TV4:s program "Men hallå" och "Svart eller vitt", var programledare/researcher för "Nyhetsmorgon" i TV4 som ett vikariat hon hade sommaren 1995.
Som sportkommentator på TV4:s nyhets- och sportprogram har vi den sionistiskt aktive juden Artur Ringart. Vi berättade lite ytligt om honom i våra avsnitt om Sveriges Radios och SVT:s sportredaktioner där han tidigare under många år verkat. Så sent som 2001 ses han dock som aktiv sportkommentator för den kommersiella kanalen TV4 och tillhört dess sportredaktion sedan 1994.Artur Ringart hostar också ett aktionprogram i TV4 om trafikbrott som programledaren för "I polisens kamera" där Ringart i TV-rutan visar fartsyndare som filmats av polisen innan de grips. Det väckte därför viss uppmärksamhet när Aftonbladet 2/9-2003 avslöjade att "Artur Ringart själv fastnat i polisens kamera" där "polisen tog programledaren för fortkörning" då Ringart kört 110 på en 70-väg. "Körkortet beslagtogs på plats", meddelade tidningen. Aftonbladet skriver vidare:
"Men Artur Ringart anser inte att hans eget trafikbrott påverkar programmets trovärdighet.Snarare tvärtom.
- Det visar bara att man är mänsklig. Alla har kört för fort och nu drabbade det mig."
I augusti 2004 meddelas det att sionisten Artur Ringart upphöjts inom hierarkin på TV4 då han utsetts till affärsområdeschef för spel inom TV4 Vision.
Artur Ringart stammar från en s.k. "överlevande från Förintelsen". Hans far Jakob Ringart är en mycket aktiv jude som bl.a. som viceordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande, men har också suttit i redaktionen för den sionistiska organisationen Keren Kajemets tidning. Jakob Ringart är en stark Israelsupporter och sågs exempelvis annonseras i en "tacklista" publicerad av den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen i deras tidning "Menorah", nr.3, 1999, där Jakob tackas för sitt monetära bidrag till organisationens sionistiska aktiviteter.
Arturs bror Tommy Ringart berättar vi mer om i vårt lilla avsnitt om de olika judiska närradiostationerna i Sverige. Tommy har förutom sitt chefande på "Radio Shalom" i Stockholm även arbetat för den sionistiska tidskriften Judisk Krönika.
Med tanke på denna bakgrund är det kanske inte konstigt att Artur Ringart på ett tidigt stadium började utmärka sig som aktivist för Israel. Redan som ung var han med att grunda organisationen Svenska Kibbutz Vänners Förening, SVEKIV, en genuint sionistisk organisation.
Han har därefter agerat som skribent i Judisk Krönika, och 1994 var han konferencier på den sionistiska organisationen Keren Kajemets årliga Tubischvat-fest, för stöd till Israel. Han har därefter avancerat ytterligare och är sedan 1999 ordförande i en av de främsta Israelorganisationerna i Sverige, nämligen i Förenade Israelinsamlingen. Han tog över posten som ordförande från sin betydligt äldre föregångare som var ingen annan än Jerzy Einhorns åldrade hustru, Nina Einhorn.
Organisationen skriver själv i sin egen tidning "Menorah", nr.3-1999, sid. 14, om sin nye ordförande Artur Ringart:
"Artur har under många år arbetat aktivt för Israel."Och i Judisk Krönika, nr.6-1991, intervjuas Artur Ringart av sin judiske vän David Grossman. På frågan om han är rädd för s.k. "antisemiter" svarar han avslöjande, som den sionist han är:
"- Rädd, inte det minsta. Går det åt helvete får man väl åka till Israel, säger Artur Ringart och ler lite i mjugg."Han berättar i samma intervju också hur han använde TV-mediet när han var sportreporter på SVT för att "hänga ut" sina fiender och dra igång ännu en av alla dessa mediakampanjer om stackars förföljda judar:
"- Jag och ett TV-team filmade publiken i AIKs beryktade hejarklack Black Army då några individer började skrika "judejävel" och göra Hitlerhälsningar. Jag blev asförbannad och bestämde mig för att hänga ut dom i TV, berättar Artur.Resultatet blev ett inslag i TV där nazistsympatisörerna visades upp och efterföljande artiklar i kvällstidningar där man skrev om hur Artur blir förföljd av rasister på sportarenorna."
Ty för sionisten Ringart skall Sions fiender "sättas dit", "med besked":
"- För mig är det totalt ointressant varför någon skriker judejävel, om det bara är en ball klyscha eller av dumhet spelar ingen roll. Personen i fråga ska sättas dit och det med besked. Då kanske han eller hon inte säger det igen."Om sin egen judiska identitet har han också en del att säga:
"- Hemma lärde vi oss att alltid säga ifrån och vara stolta över vår identitet. När jag träffar icke-judar brukar jag aldrig hymla om att jag är jude.""- Jag gick inte på [den judiska] Hillelskolan och jag var med även på kristendomslektionerna i skolan. Jag umgås med många icke-judar, jag gifte mig med en icke-judinna och mina barn uppfostrar jag likadant. Trots det har jag en stark judisk identitet, för man kan förena det svenska och det judiska, betonar Artur."
Men som vanligt betyder ordet "förena" enligt detta judiska sätt att man bara är svensk så länge Sverige och svenskarna är duperade till att stödja den judiska staten Israel och agerar på ett för judarna gynnsamt sätt. Om samhällsklimatet sedan skulle bli ett annat för judarna icke lukrativt där de t.o.m. försvåras i sina möjligheter att skjuta fram sina positioner, ja, då är de inte länge "svenskar" "fransmän" eller "ryssar" eller var de nu dessförinnan kallat sig för. Utan de blir just judar och pyser då raskt till sitt förlovade land Israel för att där leva med de sina.
Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1999.
Keren Hayesods ordförande, TV-mannen och juden Arthur Ringart, "i glad samvaro" med Israels flagga i förgrunden, se här sina "shabbez gojim" i "kristen" skepnad hjälpa till i propagandaarbetet för den judiska kolonialststaten Israel.
Bild- och text ovan från tidskriften "Israels Vän", nr. 5-2001.
Hagge Geigerts likaledes Israel-älskande son, Joakim Geigert, som vi berättar mer om i avsnittet nedan om TV3 där han varit programledare, kör under 2003 dubbla pass på TV4 Plus där Joakim Geigert är programledare för både "Golftimmen" och "Spelbolaget".
När vi förövrigt talar om TV-sporten på TV4 kan vi nämna en annan liten pro-sionistisk opportunist Jens Tolgraven som numera verkar där. Herr Tolgraven var tidigare verksam som reporter på SR och bl.a. radioprogrammet "Efter tre" och som vi kommer ihåg för ett sällsamt falskt radioinslag om Radio Islams Flygblad då denna delades ut i Stockholms gymnasieskolor.
Som vi berättat tidigare stod programmet "Kalla fakta" länge under Jan Schermans ledarskap.På TV4:s övriga utbud finns flera andra människor från sionistmaffian.
Redan i början noterade Radio Islam att man hade judinnan Bella Goldmann som debatt- och programledare/researcher för TV-programmen "Men hallå". Hon fortsatte senare på programmet "Svart eller vitt" som direktsändes 2 ggr/veckan i TV 4. Bella Goldmann är också medförfattare till boken "Men hallå - allt du inte fick veta i TV" utgiven av Bonniers.
Bella Goldmann, vars mor är en polsk judinna, tycker sig i en intervju i Aftonbladet (15/3-1995) själv vara lite av en "Jewish mother". Speciellt det att hennes farfar satt i koncentrationsläger skall ha gett henne en "medvetenhet om hur utsatta människor kan bli i krig".
Goldmann har också varit verksam på TV4:s "Nyhetsmorgon", som vi nämnde ovan.
Hon tjänar nu pengar som moderator och kringflackande förläsare i ämnen som bl.a. samhälle, media, TV, journalistik, reklam och IT, och invandrarfrågor och var exempelvis talare och ledare för en "Trend och marknadsföringskurs" för Centerns ungdomsförbund.
Bella Goldmann började sin karriär som programledare, reporter och producent på Z-TV.
Göran Rosenberg, stammande från polsk-judiska föräldrar har under våren 2004 haft ett eget debattprogrammet i TV4, "Rosenberg". Göran Rosenberg har tidigare tillhört Sveriges Radios Ekoredaktion, nyheterna på SVT och Bonnier-tidningen Dagens Nyheter. Vi berättar mer om denne judiske aktör i vårt avsnitt om de statliga nyhetsprogrammen på TV.
Judinnan Liv Weisberg som bl.a. gjort "förintelse"-propagandafilmen "En resa genom förintelsen" och som vi berättar mer om i avsnittet om judar och filmen i Sverige, har ett förflutet som reporter på SVT:s samhällsredaktion men arbetar också med TV4:s debattprogram "Diskus" (2001).
En annan judisk aktör är journalisten Malcolm Dixelius som var f.d. utrikeskorrespondent för Ryssland i SVT:s Aktuellt. På TV4 ses han som redaktör för samhällsprogrammet "Pangea.nu" (2000). Dixelius anses enligt DN, (28/10-2000) vara "en av Sveriges främsta kännare av den ryska organiserade brottsligheten", därför är det intressant att just denne jude Dixelius var den som i TV-programmet "Svart eller vitt" berättade om maffiosos från Ryssland med kopplingar till Israel och deras inflytande på maffian i Sydafrika. Dixelius har själv också skrivit om judiska gansters i det postkommunistiska Ryssland i en av honom utgiven bok.
För sitt arbete om maffian har juden Dixelius premierats med den journalistiska utmärkelsen Guldspaden.
Kjell Dabrowski har vi nämnt tidigare i avsnitten om Sveriges Radio och SVT där hans f.d. fru Stina Lundberg-Dabrowski sedan länge verkar. På TV4 har han bland annat varit producent för ovannämnda program "Svart eller vitt".
Kjell började sin karriär som journalist på radion 1980-1992 och har i statsradion också legat bakom program som "Efter Tre" och "Morgonpasset" samt varit programledare i radioprogrammet "Natti natti" tillsammans med juden Bertil Goldberg.
Inom TV har han varit involverad i SVT:s "Måndagsbörsen" och som VD för produktionsbolaget Dabrowski TV legat bakom succéer som "Stina och Lennart" och ovannämnda program "Svart eller vitt" och hans f.d. fru som han tidigare hade produktionsbolaget ihop med, sionisten Stina Lundberg-Dabrowski, har haft flera program på TV4, exempelvis "Stina med gäster" (1997).
Kjell Dabrowskis bägge föräldrarna var judar som skall ha suttit i koncentrationslägren och de kom till Sverige med de s.k. vita bussarna.
Kjell intervjuas i Judisk Krönika, nr.2-1996, av Svenska Dagbladets judiska journalist Harry Amster, där Kjell berättar:
"Pappa var någon slags rabbin i judiska församlingen i Borås. [...] Eftersom han var en centralfigur i församlingen gick jag väldigt mycket i synagogan."Om judendomen säger han i samma intervju: "Jag saknar det sociala även om jag inte är religiös." "Jag vill att ungarna skall vara på [det judiska sommarkollot] Glämsta i sommar." (Kjell har f.ö. två gemensamma barn med Stina Lundberg-Dabrowski.)
I artikeln berättas också att "Kjell Dabrowski åkte till Israel varje år när han var ung när han var ung bland annat på två makkabiader [judisk idrottstävling] där han spelade pingis och fotboll" och att han tidigare kände sig "odelat positiv till Israel". Han uppges också i artikeln vara en som "håller reda på vem som är jude", och Kjell berättar själv: "- Jag har koll."
Som en del av hans sionistiska engagemang har vi sen tidigare noterat att både han och hans ex-fru tidigare publicerat en gemensam annons i den sionistiska organisationen Keren Kajemets tidning där de annonserat att de stöder organisationen med trädköp i det ockuperade Palestina.
Detta kanske låter banalt, men bland sionisterna utgör just köpet och det systematiska planterandet av träd på det ockuperade landet en starkt värdeladdad symbolhandling just till stöd för den sionistiska staten.
Micael Bindefeld har arbetat som redaktionell resurs för produktionsbolaget Dabrowski TV. Bindefeld har suttit med i redaktionerna för Thomas Tengbys program i SVT1 och Stina Dabrowskis program i TV4 som båda produceras av Dabrowski TV.
***
En annan aktör från sionistmaffian är den nyttiga idioten och opportunisten Anna-Lena Lodenius som också verkar på TV4 i egenskap av journalist. Hon har länge försökt profilera sig som expert på nynazim men dock blivit utkonkurrerad av oraklet Helene Lööw, (där den senare f.ö. inte har något emot att agera som talare för den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO).Lodenius är känd för att ha skrivit boken "Extremhögern" (1991) med en annan pajas, Stieg Larsson, som numera är verksam i de likaledes sionistanstuckna tidningen/organisationen Expo. Som påläggskalv har Anna- Lena belönats som Wilhelm Moberg Stipendiat år 1993.
I sionisternas organ Judisk Krönika, nr.3-1993, kunde man läsa en längre artikel av Lodenius där hon bidrog i den smutsiga judiska kampanjen mot professor Jan Bergman.
Bland TV4:as mer nöjesbetingade utbud hittar vi andra judar som sexrådgivaren Katarina Janouch som anlitas som sexexpert i TV4:as program "Frivolt", (2001). Janouch skriver även i Bonnier-tidningarna Amelia och Expressen.
Och judinnan och skådespelerskan Evabritt Strandberg har på TV4 haft sin talkshow "Evabritt" (1996) samtidigt som hennes lika judiska syster haft den populära "Lotten"-komedin på TV3.
Systrarnas judiskhet är t.o.m. något judarna själva skryter om och att Evabritt är judinna uppmärksammades i Judisk Krönika i tidningens upprabbling av kända svenskar med judiskt påbrå (nr.4-1985).
Evabritt Strandberg har en sionistisk övertygelse och är anhängare av apartheidstaten Israel, något som manifesterades genom hennes öppna deltagande på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" på Nalen i Stockholm, 16:e mars 2003 (se bild intill från "Menorah", nr.2-2003).
Bild och bildtext ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.2-2003 (Internetversionen).Skådespelerskan och TV4-profilen Evabritt Strandberg uppträder på "Israelfestivalen" på Nalen i Stockholm, 16:e mars 2003, för att samla in pengar till judestaten.
"Menorah" (nr.2-2003), skriver om det sionistiska spektaklet som utspelades för 284 specialgäster och "israelvänner":
"Efter maten uppträdde Evabritt Strandberg med sånger av Brel följt av en informationsfilm på engelska om situationen i Israel och vikten av Förenade Israelinsamlingens arbete. Elisabeth Citrom grep de flestas hjärtan när hon i sin mycket personliga appell uppmanade alla närvarande att öppna sina plånböcker för Israel. Resultatet blev glädjande 214 000 kronor samt ytterligare 20 000 kronor för sålda lotter till förmån för barnen i Neve Michal."
***
Katrin Zytomierska.
Judinnan Katrin Zytomierska (född 1977) har varit programledare 2008 och 2009 för "Idol: Eftersnack" på TV4. Hon har även härjat som radiopratare i morgonprogrammet "VAKNA!" med The Voice på Kanal 5.Hon har framförallt gjort karriär som bloggerska men även inom PR-branchen där hon gör geschäft på den nya dieten LCHF genom att driva sajten LCHFklubben.se, samt utgivningen av boken "Dags att bli smal: LCHF på mitt sätt" (2012).
Enligt tidskriften Resumé har Zytomierska även jobbar för Moderaterna där hon under kampanjen inför valet 2010 fick betalt av dem för att skriva positivt om deras parti (se artikeln "Moderaterna köper kända bloggare", Resumé 16/9-2010). Zytomierska var också en av profilfigurerna för Moderaternas kampanj 2010 "Let Love Rule", både som bloggare och som konferencier.
Denna judinna har - som många andra av sina aktivistiska fränder - sina rötter i Polen.
På sin blogg av den 21/12-2011, skriver judinnan Zytomierska provokativt under den avslöjande rubriken "Judarna äger LA":
"Jag vet inte hur det är i resten av USA, jag misstänker att det inte är som här, kanske att det är likadant i New York, men den här stan ägs av judarna. Jag har, efter att ha bott här i två månader, noterat att det är judarna som styr allt. De äger allt, de är majoritet i Beverly Hills och Bel Air, de har makten och folk hyser enorm respekt för dem. Det är inte som i anda delar av världen eller andra städer där det kan vara lite si och så när det kommer till religioner och folkgrupper över lag, utan här är det väldigt uttalat. Det är heller ingen som smusslar med sin judendom eller som ursäktar sig, utan tvärt om! De är otroligt stolta.Alla män och pojkar bär kippa och kvinnorna visar tydligt vilken grupp de tillhör. Så gott som alla ställen har koshermärket på väggen till och med Starbucks och Coffe Bean är kosher. Överallt pratar folk om the jews som om de vore Gud, det är helt sant. "You don´t mess with the jews", hör man ofta. Folk pratar fortfarande om Galliano och hur han gjorde bort sig... ja ni minns säkert.
Jag mötte en döläcker man för några dagar sen. Han var så snygg och charmerande så varje tjej jag mött i mitt liv hade fallit för honom. Han var som huvudfiguren i en serie som typ Niptuck om ni fattar vad jag menar då. Vi snickesnackade om ditten och datten och plötsligt kommer det fram att han varken är gift eller har barn. "What?!", utrbister jag lite opassande högt och plumt. "Do you want me to find you wife?", säger jag och har alla svinsnygga singeltjejer här i LA i tanken. "Yeh, sure", säger han och ler och jag ler och jag ser kön framför mig på alla tjejer jag genast ska koppla ihop Mr med. "There is only one restriction", säger han då och tillägger sen "She has to be jewish".
Mmmm...så är det."
Tydligen helt OK att skriva att Los Angeles "ägs av judarna", att "de äger allt [...] de har makten och folk hyser enorm respekt för dem", "överallt pratar folk om the jews som om de vore Gud, det är helt sant".
Hade samma ord skrivits av en icke-judisk skribent hade den judiska åsiktspolisen och deras agenter i SKMA, Expo och Expressen raskt varit framme med "antisemit"-invektivet i högsta hugg.
Samtidigt var Zytomierska just en av de som bedrev hets mot diktaren Marcus Birro för "antisemitism" 2008 för att han i en bloggtext utnyttjat sin rätt till yttrandefrihet och talat om "elitism-judism". En kampanj med partsinlagor skrivna av sedvanliga klanmedlemmar från "The Tribe" som Jonathan Leman, Calle Schulman och Dominika Peczynski.
Av Katrin Zytomierskas relationer har vi till att börja med Alex Schulman, en man som också är väl förankrad i de sionistiska kretsarna som son till ärkesionisten Allan Schulman, tidskriften Menorahs redaktör (organ för Förenade Israelinsamlingen). Hon har därefter haft en relation samt barn med tjejfotografen Bingo Rimér.
***
Den icke-judiske mediemogulen Jan Stenbeck är mannen som står bakom TV3, men bakom honom har flera personer från det judiska nätverket setts verka.Som vi berättat tidigare var exempelvis juden Jan Friedman VD för Medvik 1984-1989 och således med om att starta TV3, men även TV 1000 och tidningen Z. Här har vi ånyo en jude på en ledande ställning i samband med skapandet av en viktig medieaktör.
Jan Friedman var tidigare folkpartistiskt aktiv som bl.a. informationssekreterare i Utbildningsdepartementet 1977-1979 och det var t.o.m. hemma hos honom som sionisterna planerade sin kupp för att politiskt eliminera sin ideologiske motståndare Per Gahrton i början av 1970-talet, en smutsig sionistisk affär som vi berättar mer om i vår introduktion till avsnittet om Israels makt inom politiken.
Jan Friedman har som aktiv jude också suttit i fullmäktige i Judiska Församlingen i Stockholm (se Judisk Krönika, nr.3-1979) samt är medlem i den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism. Friedman deltar också i det judiska kulturlivet och satt också med i festivalkommittén för den Judiska Festivalen i Riga (se Judisk Krönika, nr.1-1991).
En annan jude som verkat vid sidan om Stenbeck är Torsten Press, där Press var VD för Stenbecks Comviq International. Press var dessförinnan , enligt Judisk Krönika, nr.3-1979, "en av de stora i den svenska resebranschen" och verksam inom Vingresor och satt länge i Scanairs styrelse. Han också drivit sitt eget företag Torsten Press & Co AB.
Torsten Press skriver i Judisk Krönika, nr.3-1991, om sina rötter i Baltikum (Litauen), där hans morfadern kom från Litauen. Torsten Press har förutom att han suttit i fullmäktige i Judiska Församlingen t.o.m. varit dess ordförande, och enligt en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979, är Torsten Press medlem den mäktiga judiska organisationen World Jewish Congress.
På det svensk judiska planet har Press också varit ordförande för den judiska Heckscherska Stiftelsen, en post som senare landets judiske rikspolischef Sten Heckscher tagit över.
I en stor intervju med Torsten Press i Judisk Krönika, nr.3-1979, berättar den judiska tidskriften avslöjande om den sionistiska juden Press (rubrikerna nedan är Judisk Krönikas):
" Torsten Press kommer från ett traditionellt judiskt hem. Han växte upp i Vasastan i Stockholm med svenskfödda föräldrar.- Mitt judiska intresse grundlades i hemmet, berättar han.
- Jag lärde mig också mycket av kantor Idy Bornstein, som bland annat ledde en studiecirkel och undervisade mig till min Bar-Mitsva.
Det judiska medvetandet var alltså starkt redan under ungdomstiden. Det var också den svenska identiteten. Mellan dessa två tillhörigheter har det aldrig förelegat någon intressekonflikt hos Torsten Press.
- Israel hör till min judiska identitet
Intresset för sionism och Israel var dock svagare till en början.
- Inspirationen kom efter mitt första besök i Israel 1959. Jag var 23 år. Tidigare hade jag självklart stött Israel, men när jag själv upplevde landet, folket, kibbutzidén och de andra idéerna blev jag väldigt entusiastisk, berättar Torsten Press.
- Sedan dess är Israel en viktig del av min judiska tillvaro.
Posten som ordförande i Mosaiska Församlingen har föregåtts av många andra förtroendeuppdrag som exempelvis styrelseledamot i Judiska Studentklubben och sekreterare i den centerutredning, som ledde fram till församlingens engagemang i Stockholms Judiska Center.
Startade kommitté för Sovjets judar
Som informationsföreståndare var Torsten Press med och grundade Aktionskommittén för Sovjets judar, som han sedan ledde med stor intensitet i flera år. Det ansvaret övergick till förre ordföranden i församlingen Göran Nisell, då Torsten Press blev Mosaiska Församlingens ordförande. "
Torsten Press berättar också i intervjun att han "känner starkt för den judiska historien och vår kontinuitet" och under sitt ordförandeskap för församlingen ville han "inte minst fördjupa det judiska, det ideologiska i vår verksamhet".
Kinnevik startade 1994 TV-kanalen TV6 som var menad att rikta sig in på kvinnliga tittare och där man hade judinnan Marianne Kaplan som marknadschef (se DN 13/4-1994). Hon hade innan varit marknadschef på Josefssons postorder och marknadschef på Hennes & Mauritz.Kinnevik-koncernen styrde också via Medvikgruppen Tidningen Z, Z Radio och Z-TV.
En annan viktig person i TV3:s början var juden Jan Steinmann som var kanalchef på TV3. Efter TV3 blev Jan Steinmann 1995 divisionschef i Scandinavian Broadcasting System med ansvar för de nordiska och baltiska TV-marknaderna och har sedan setts som är ledamot inom koncernen A-Com AB, ett bolag som bedriver verksamhet inom reklambyråbranschen.
Svante Stockselius var tidigare programchef på TV3 under åren 1996-1998 innan han blev värvad över till SVT som den statliga televisionens nöjeschef.
Svante Stockselius Bonnier-träning grundar sig i hans ledande positioner på Bonnier-tidningen Expressen där han började redan 1980. Han blev Expressens sportchef 1987-1992, dess bildchef 1992-1995 och var slutligen Expressens nöjeschef 1995-1996.
Judinnan Sara Goldensohn har varit verksam på Marknad & Analys, TV3, under slutet av 1990-talet och senare varit aktiv på TV4 och Kanal 5.
Då TV3 är inriktad på lustbetonad underhållning ses här en drös judar och deras villiga vänner, detta förutom den groteskt oproportionerliga ström av judisk regisserade och producerade alster som visas på denna kanal förtäckta som "amerikanska filmer" "amerikanska komediserier" etc.
Bland de lustbetonade inslagen har särskilt en jude kommit att profilera sig på TV3, och det är Robert Aschberg. Han kommer från den kända judiska Asch-Aschberg-klanen som är en gammal ashkenazi-judisk släkt i Sverige grundad av juden Herman Asch.
Herman Aschs son, bankiren Olof Aschberg (1877-1960), begravd på den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, är Robert Aschbergs farfar. Olof Aschberg var den beryktade "Röde bankiren". Vi berättar mer om denne judiske filur i vårt avsnitt om judar och bankvärlden.
Själv är Robert son av en judisk läkare, och Robert har en bror Rickard Aschberg som sedan länge är journalist på Aftonbladet.
Den judisken Strix-chefen och programledaren Robert Aschberg. |
Av Roberts fruar var han först gift med en journalist vid namn Simone Söderhjelm, vars far Martin Söderhjelm var regissör. Därefter blev Robert gift med en annan journalist Charlotta "Lotta" Simonsson, senare mer känd som Lotta Aschberg som vi berättar mer om i avsnittet om Kanal 5 där hon var programledare för sin egen talkshow.Robert Aschberg har också en judisk dotter Annika Aschberg som lanseras som fotomodell i kändisvärlden men som också agerar i filmens värld och figurerade i rollen som "Malou" i filmen "9 millimeter". Hon är också numera gift med Johan "Stakka Bo" Renck.
I sin journalistiska och mediala karriär började Robert Aschberg först på veckotidningen Saxon för att sedan vara anställd på Bonnier-tidningen Expressen 1980-1987. Därefter var han ställföreträdande chefredaktör för Tidningen Z. Som programledare och programmakare och därtill miljonär har Aschberg lyckats via sitt delägande i bolaget Strix Television.
På senare tid är han mest känd för sin dokusåpa "Baren" och även TV3:s försök till samhällskritik i programmet "Folkhemmet", men han är också regelbunden kolumnist i Aftonbladet. Som judisk medieaktör har han många potenta vänner i sitt nätverk. Peppe Engberg, ansvarig utgivare för tidningen Finans Vision och som sedan t.o.m. blivit VD för MTG Publishing, räknas som en av Aschbergs många förtrogna.
Aftonbladet, 10/11-1994. Med Robert Aschberg trädde förnedrings-TV för första gången in i de svenska hemmen.
Robert Aschberg är känd för sin arroganta, buffliga stil, och som skall vara typiskt för just honom, men vi som arbetat länge mot judarna känner igen denna hans fräckhet och arrogans som typiska judiska drag. Även i vad han presterar ser man den så omtalade judiska välsignelsen av den västerländska kulturen och som i Robert Aschberg fall handlar om att i TV köra inslag med pruttmannen från England som i gröna trikåer ville prutta svenska nationalsången direktsänt, något som inbjudna utrikesminister Margaretha af Ugglas sökte stoppa. Ett annat inslag som man kan minnas är Aschbergs "SM i lavemang" som kanske kan ses som ett uttryck för den judiska Freudianska kissochbajs läran om "anala faser" och liknande. Och så har vi Aschbergs låga försök att vinna tittarsiffror genom att bereda plats åt missbrukaren och dräparen Christer Pettersson mot att betala och underhålla dennes pågående missbruk. Och en lika stor bedragare var den judiske kvacksalvaren Bengt Stern som också brukade dyka upp i Aschbergs program.
Men man lär väl knappast överraskas när man tänker på att vi har att göra med en man som gjort sig känd för att skryta med att han suttit i tunnelbanan och onanerat.
Som den jude han är har Robert också ett judiskt engagemang och har i kvällspressen berättat om sin judiska familjs lidanden, och annonserades som ett av "dragplåstren" på det Judiska Centret i Stockholm 1991 (se Judisk Krönika, nr.5-1991).1991 ficks så Robert Aschberg dela Stora Journalistpriset från Bonniers, med Stina Dabrowski.
Bild och text från Judisk
Krönika, nr.2-1993.
Bland de många judar som figurerat på TV3 har vi Jean-Pierre Barda, ursprungligen från en ortodox judisk familj. Han har verkat som frisör, stylist och medverkar i bandet Army of Lovers med judinnan Peczynski där de bl.a. gjort den Israel-jude-glorifierande låten "Israelism". Bland många program ser man honom som fjolla i tjejprogrammet "Silikon" på TV3.Judisk Krönika, (nr.2-1993), berättar i sitt porträtt av Barda att han "kommer från ett traditionellt judiskt hem" och bl.a. varit aktiv i den "sionistiska rörelsen B´nei Akiva".
Hans kompis Dominika Peczynski, polsk judinna, och också medlem i Army of Lovers har på TV3 haft flera program som det beryktade "Tutt-TV" - "Tutti Frutti" och på senare tid dokusåpan "Harem".
1995 var Dominika programchef för serien "Dominikas planet" på TV där hon bl.a. besökte den judiske sexförbrytaren och sektledaren Hans Scheike. Den f.d. strippan och snusktelefonbruden berättade i Aftonbladet 25/8-1994 om sitt möte med sin judiske frände:
" - Han fingrade mig på ändan hela tiden, och han ville piska mig. Men jag avstod."Dominika berättar också att hon efter inspelningen av programmet fick "ett hett brev från Scheike där han antydde förhoppningen om en femte hustru".
|
|
Bland övriga aktörer har vi noterat att juden Nicklas Levy som är känd från P3 var programledare för programmet "Klick" på TV3, och sonen till den fanatiskt proisraeliske Hagge Geigert, Joakim Geigert, har varit programledare för programmet "Nu eller Aldrig" på TV3. Ännu ett typfall på hur en avkomma till en person från etablissemanget bereds plats i medierna och automatiskt blir kändis, oavsett kompetens. Det är uppenbart att det enligt dessa människor är blodet som styr var de hamnar.Joakim Geigert har f.ö. med sin sionistiske far som guide besökt den judiska ockupantstaten, något Geigert själv stolt berättat om i judiska media.
Under 2003 har man sett Joakim Geigert arbeta som programledare för TV4 Plus.
Juden Göran Rosenberg som vi berättat mer om ovan i våra avsnitt om radion och SVT har på TV3 även sänt en TV-program version av sin tidskrift "Moderna Tider" med bl.a. propaganda om spektakulära "nynazister" i dagens USA. Judinnan Maria Borelius, som vi berättar mer om i avsnittet om de statliga TV-nyheterna, var f.ö. journalist på "Moderna Tider" på TV3 1991-1992.
Den judisk skådespelerskan "Lotten" Strandberg, syster till ovannämnda skådespelerskan och programledaren EvaBritt Strandberg på TV4, var själv i centrum i det populära komediprogrammet "Älskade Lotten" på TV3 under slutet av 1990-talet.
Och på TV3:s Nyheter har vi på senare tid noterat att anti-araben Erik Hörstadius är placerad som redaktör för sportredaktionen.
Erik Hörstadius (född 1964), är en judaiserad rasist som ansåg att 200 000 arabers död under det s.k. "Gulf-kriget" 1991, inte "rörde mig i ryggen" och som i tidskriften Slitz nr.2 uttalade sig:
"Jag har jättesvårt att sympatisera med araberna. Om 100.000 araber dör, så känner jag ingenting alls, medan jag kan känna sympati för de allierade och deras familjer. Araberna är jag skraj för."Erik Hörstadius är styvson till den forne socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt.
***
Kanal 5 ägs till 100% av det internationella mediabolaget SBS Broadcasting, som är en internationell mediekoncern med radio och tv-kanaler runt om i hela Europa.
I SBS är Harry Sloan ordförande men sedan 1997 har juden Michael Finkelstein haft ett stort inflytande över företaget, bl.a. som är vice ordförande och CEO.
2002 ersattes Michael Finkelstein som Chief Executive Officer av en viss Markus Tellenbach, men juden Finkelstein fortsätter utöva inflytande över SBS - och således Kanal 5 - då Finkelstein fortsätter som medlem i SBS:s Board of Directors. Uppenbarligen anser även Michael Finkelstein att han därifrån kommer att påverka företaget då han i sitt tacktal 2002 sade:
"I look forward to providing continued advice on SBS strategic direction through my role on the Board."(Se SBS Broadcasting press releases från 2002/8/9.)
På Kanal 5 är det mesta inköpt och man har inte direkt några egna TV-profiler.
Vi har noterat att en viss Sara Goldensohn varit projektledare för ett TV-program på Kanal 5, (2001) och står bakom programmet "Big Brother" som görs av Meter Film & Television AB.
Sara Goldensohn har också arbetat på TV4 (2000) och arbetade i slutet av 1990-talet på TV:s Marknad & Analys.
Charlotta "Lotta" Simonsson (född 1953), mer känd som Lotta Aschberg då hon sedan 1987 gift med Robert Aschberg, se denne, är en journalist som i mitten på 1990-talet var programledare för sin Oprah-inspirerade talk show. Ett program som väckte uppmärksamhet 1996 då hon som programinslag visade en riktig gynekolog-undersökning framförd live inför studio publiken, och där programledaren, Lotta Aschberg, efteråt kommenterade att hon var - "fascinerad".
***
Som vi berättat innan i avsnittet om TV3 har det från början funnits flera judar med i självaste Z projektet.
På TV-kanalen Z TV har vi sett judinnan Alexa Wolf som programledare, detta innan hon blev känd för sin porrfilmsdokumentär "Shocking Truth".
Och en jude Peter von Reis från den gamla Göteborgs-judiska klanen von Reis har också varit reporter på Z-TV under 1990-talets början.
Judinnan Bella Goldmann som vi berättar mer om i avsnittet om TV4 där hon varit reporter och programledare, började sin karriär som programledare, reporter och producent på Z-TV i direktsända program som "Filmjournalen", "O.S.A"- Debattprogram för ungdomar, "Biotoppen", och som Videojockey.
