Shabbez Gojer - de "nyttiga idioterna"
Shabbez Gojer - de "nyttiga idioterna"
När judar utövar makt sker det inte alltid direkt, via öppet judiska aktörer, utan inte så sällan tar man "icke-judar" till hjälp.Det är dessa maktens lakejer vi nu skall berätta mer om.
Samtidigt kan det vara bara att ha minnet att dessa personer inte så sällan också har ett judiskt påbrå, men ofta något vagare och längre tillbaks än de som idag går runt med kalott och träffas i synagogan
Som juden George Mysels från Hollywood så ovanligt uppriktigt skrev i The Los Angeles Herald Examiner av 5/1-1982:
"The only friends of Jews are other Jews and a number of apparent Gentiles who are aware of the existence of a least one Jew in their lineage."
Ett trevligt begrepp som judar använder sig av när någon utmärkt sig som särskilt pro-judiskt är att den personen är en "hedersjude". D.v.s. han tänker och agerar nästan som en jude, men uppfyller ändå inte de strikt rasistiska kriterierna, eller vill själv inte kalla sig offentligt som utvald tillhörande "det utvalda folket".
En sådan hedersjude är Per Ahlmark som ju under åratal lämpat för Israel. En annan är skådespelaren Jan Sigurd som i Judisk Krönika (nr.2-1990), också får den hedersamma stämpeln "hedersjude".
Annars finns det ett i sammanhanget intressant judiskt uttryck - shabbez goj - sabbat gojen, ett begrepp vi här ska förklara.
Begreppet shabbez goj kommer från den tid judar inte kunde göra saker på sabbaten, då deras gud förbjöd de mesta. Av denna anledning, för att kringgå Guds beslut men ändå inte själv utföra handlingarna, så anställde men en eller flera shabbez gojer som på sabbaten fick stå för ruljansen och ordna det fortlöpande medan juden sin religiösa plikt att vila och vara befriad från arbete denna dag.
Begreppet shabbat goj eller shabbez goj är ingalunda ett antisemitiskt tankefoster, eller en marginell judisk företeelse som blåsts upp av antisemiter för att förtala judendomen.
I den dagliga politiska diskursen bland judar används begreppet.
I exempelvis den israeliska tidningen Jerusalem Post´s Internet version, (24/8-2000) i en kolumn av juden Jonathan Rosenblum kallas USA:s starkt pro-judiske presidentkandidat för valet år 2000, Al Gore, för en "long-time Shabbat goy".
Judarna skriver t.o.m. avhandlingar och böcker i ämnet, som exempelvis "The Shabbes Goy: A Study in Halakhic Flexibility", av Jacob Katz (Jewish Publication Society of America, 1992).
I dagens tal används begreppet shabbez goj, som i citatet om Al Gore som beteckning på någon som går judarnas gärning, vad man också kan kalla för en "nyttig idiot".
Nyttiga idioter i sionismens tjänst. "Kristna" från organisationen "Israels Vänner" lämnar över pengar de samlat till juden Ulf Cahn, generalsekreterare i Förenade Israelinsamlingen, som ser till att vidarebefordra dem till Israel för att befästa ockupationen av bl.a. kristna palestinier.
Gösta Karlson kallar sig för "kristen" och är aktiv inom den pro-Israeliska organisationen Israels Vänner.
Här ses Karlson, till vänster på bilden, tillsammans med den sionistiske juden Jakob Ringart (far till Arthur Ringart, TV-profilen och ordföranden för Förenade Israelinsamlingen). Icke-juden Karlsson står här på ett sionistiskt möte - med Israels flagga bakom sig - med full strupe sjungades den israeliska nationalsången "Hatikva" på hebreiska!
En riktig shabbez goyim!
Historien är full av exempel på icke-judar som gått judarnas ärenden och agerat som deras bulvaner. Brian Chalmers skriver i sin recension av Benzion Netanyahus bok "The Origins of the Inquisition in Fifteenth Century Spain", hur de judiska "konvertiterna" (Conversos), använde sig av icke-judar för att slå ner på den spanska icke-judiska opposition som ansåg att dessa egentliga Converso-judar, dolda bakom kristen mask, hade tillskansat sig för mycket makt:
"In their intellectual struggle, the Conversos recruited prominent and respected Old Christians to defend their cause - a strategy commonly employed by Jews through the ages. (Even in the ancient world there developed an entire apologetic literature written by Jews masquerading as non-Jews.) Similarly, in modern societies Jews have often covertly funded organizations headed by prominent non-Jews that combat anti-Semitism or otherwise promote Jewish interests.[...]
As Netanyahu shows, the Conversos recruited several prominent Old Christians to support their cause. Lope de Barrientos, an Old Christian and Bishop of Cuenca, was recruited by the Converso Fernán Díaz to write a tract supporting the Christian orthodoxy of most Conversos and condemning their enemies (p. 612). Actually, this tract was no more than a revision of one that Díaz himself had written. Another Old Christian, the jurist Alonso Díaz de Montalvo, sought help from two prominent New Christian intellectuals in writing a pro-Converso apologetic tract.
So it was that the New Christians engaged in an elaborate, multifaceted strategy to counter and vanquish their enemies. This included polemical writings by Converso intellectuals, recruitment of prominent non-Jewish intellectuals, as well as falsifications and deletions of the historical record by Converso scholars. It also included efforts to persuade the King to deal harshly with anti-Jewish pogromists, and to persuade the Pope to excommunicate the anti-Jewish Toledo rebels of 1449. During the Inquisition era New Christians bribed the Pope and other high officials, and at times were able to infiltrate the Inquisition itself, as part of the effort to soften the effect of its campaign against crypto-Jews. Converso efforts were not confined to the intellectual field. They also included the establishment of para-military urban self-defense organizations, and even assassinations of anti-Converso leaders during periods of armed conflict."
Strategin är densamma i våra dagar.
Det finns en mängs kadrer från den icke-judiska majoriteten som lägger ner mycket krut på att skydda judendomen och dess utövare från kritik, mot bättre vetande
Professor Israel Shahak skriver i sitt verk "Judisk historia - judisk religion" om de icke-judiska överlöparna (kapitel 2, Fördomar och undanflykter):
"Väldigt många ickejudar (däribland kristna präster och troende lekmän liksom en del marxister från alla marxistiska grupper) hyser den besynnerliga åsikten att det är ett sätt att bringa försoning för förföljelsen mot judarna att inte tala ut om det onda som judarna själva förövat, utan att delta i spridandet av 'vita lögner' om dem.[...] Denna grupp finns och äger stort inflytande i alla västländer, och det är detta som har möjliggjort för rabbinerna och judendomsforskarna att utbreda sina lögner så, att de inte bara sluppit möta motstånd utan även fått betydande hjälp.[...]
Detta är inte rätta stället för en undersökning av alla de politiska följderna av denna situation, men vi måste kunna se sanningen: i vår kamp mot den judiska religionens rasism och fanatism är våra största fiender inte bara de judiska rasisterna (och nyttjarna av rasismen) utan också de ickejudar som i andra sammanhang är kända - enligt min åsikt falskeligen - som 'progressiva'."
En sådan shabbez goj var Trygve Lie, FN:s förste generalsekreterare, som visade sig vara agent för sionistiska intressen, och som i denna roll användes under grundandet av den judiska staten 1948:
Följande lilla notis dök upp i tidningen Metro, 3/10-1996, under rubriken: "Trygve Lie förde alla bakom ljuset":
NORGE FN´s förste generalsekreterare, norrmannen Trygve Lie, och hans militäre rådgivare, underrättelseofficeren Alfred Roscher Lund, förde 1948 en hel värld bakom ljuset genom att gå sina judiska vänners ärenden när staten Israel skapades.Socialdemokraten Lie hade i all hemlighet kontakt med aktörerna på den judiska sidan i Palestinakonflikten medan Roscher Lund läckte topphemliga FN-dokument och bidrog med militära råd till judarna.
Det dokumenterar den norske radiojournalisten Odd Karsten Tveit i en ny bok som är under utgivning.
Det avslöjas alltså nu att ledande personer inom FN:s administration gick sionisternas ärenden för att pådriva bildandet av en judisk stat på palestinsk mark 1948. Dessutom raseras ännu en av sionisternas myter, den om hur det "opartiska" FN skall ha stött en judisk stat - opartisk? - det kan nu verkligen starkt ifrågasättas. Artiklar i DN och SvD om Tveits bok och dokumentärfilm (som i två delar går på norsk TV under hösten 1996) bekräftar bilden.
Enligt Tveits efterforskningar skall Lie dessutom ha blivit förgrymmad över att den tillsatta FN-medlaren i Palestinakonflikten, Folke Bernadotte, inte var "pro-judisk" vilket Lie först trott. Lie skall därefter systematiskt ha sökt undergräva Bernadottes fredsarbete. Huruvida Lie har något ansvar för att hans judiska uppdragsgivare sedan mördade den svenske greven framkommer inte.
Tveits sensationella upptäckter har gjorts efter år av forskning bland israeliska dokument, och Israels förre utrikesminister, Abba Eban, har bekräftat de omfattande hemliga kontakterna och samarbetet mellan sionist-judarna och FN:s generalsekreterare.
Värt att notera är att denna sensationella nyhet, som komprometterar hela FN:s ställning och omkullkastar den sionistiska historieskrivningen, reduceras till en mindre notis när den publiceras i dagens "fria" svenska press.
Trygve Lie har senare visat sig vara en allmän agent i imperialismens tjänst. William Blum skriver i sitt banbrytande verk "CIA och USA:s verkliga utrikespolitik" (Epsilon Press, 1998, sid. 68):
"Senare avslöjades det att Lie 1949 hade ingått en hemlig överenskommelse med USA:s utrikesdepartement om att avskeda FN-anställda som Washington ansåg ha tvivelaktiga politiska sympatier."
Även USA:s ledare Harry S. Truman, hade liknande roll för judarna som Tryggve Lie.
Dagens Nyheters förre Mellanöstern-korrespondent Åke Ringberg skriver om USA:s erkännande av Israel i sin bok "Helt och odelbart", Carlssons Bokförlag, 1991, sid. 215):
"Kritiken mot Israels ovilja att komma palestinierna till mötes har förvisso ökat i världen, men hos den viktigaste och mest inflytelserika supportern, Förenta staterna, dämpas kritiken och missnöjet genom den utomordentligt effektiva lobbyverksamhet som Israels vänner bedriver i kongressen, i departement och i media. Detta inflytande är ännu starkare idag än det som styrde president Harry S Truman 1947 vid det snabba erkännandet av staten Israel i FN:s generalförsamling - ett erkännande som skedde trots avrådan från utrikesministern George Marshall, försvarsministern James Forrestal och Marshalls närmaste man, Dean Acheson."
Den amerikanske författaren Gore Vidal beskriver också en till Truman kopplad, intressant händelse, i sitt förord till Israel Shahaks bok "Judisk historia - judisk religion":
"Det var någon gång i slutet av 1950-talet som John F. Kennedy, denne skvallermakare i världsklass och tillfällighetshistoriker, berättade för mig hur Harry S. Truman hade blivit övergiven av nästan alla när han kandiderade till presidentposten. En amerikansk sionist gav honom då två miljoner dollars kontant i en resväska ombord på hans kampanjtåg. "Det var därför vårt erkännande av Israel drevs igenom så snabbt." Då varken jag eller Jack var någon antisemit (till skillnad från hans far och min farfar), tog vi detta som bara ännu en rolig historia om Truman och den amerikanska politikens stillsamma ruttenhet.Det brådstörtade erkännandet av staten Israel har tyvärr lett till fyrtiofem år av mordisk förvirring och till förstörandet av det som sionismens medlöpare trodde skulle bli en pluralistisk stat - ett hemland för infödda muslimer, kristna och judar liksom ett blivande hemland för fredliga europeiska och amerikanska judiska invandrare, också för dem som låtsades tro att den store fastighetsmäklaren där uppe hade givit dem Judéen och Samarien att evärdligen besitta."
Så det förefaller som även Truman spelade rollen av shabbez goj.
1956 var det så dags igen när Israel konspirerade för att få till stånd ett krig mot Gamal Abdel Nasser och Egypten ett land som för de sionistiska planerna på territoriell expansion alltmer började framträda som ett riktigt hot. Israel initierade då samtal med sina ideologiska allierade, däribland Storbritanniens premiärminister Anthony Eden, som t.o.m. gick bakom sin egen minister Anthony Nutting, i sin plan för att tillsammans med Israel och Frankrike inleda en militär aggression mot Egypten.
Anthony Nutting var Minister of State vid Foreign Office och således delansvarig inför det brittiska folket för vad deras land utförde utanför Storbritanniens gränser.
I protest mot den konspiration som genomfördes avgick Nutting och skrev långt senare en högintressant bok i ämnet, "No End of a Lesson - the Story of Suez" (London, 1967), där han avslöjar hur Anthony Eden lät sig utnyttjas av Israel och använde Storbritanniens krigsmakt i anfallet.
De finns olika anledningar till att personer i media och politiken går judarnas ärenden.
Den största kategorin är nog opportunisterna.
Alla icke-judar som hyllar sionisterna och stödjer dem i deras kamp belönas rikligt. Se bara på den förre folkpartiledaren Per Ahlmark som efter år av lobby-verksamhet för Israels räkning och försvar av de vidrigaste av den sionistiska statens brott fick 230 000 kronor i pris av "förintelseoffret" Elie Wiesel för Ahlmarks insats som "Jerusalems försvarare". I själva verket var detta en "tack" från sionisten och före detta Irgun-terroristen Wiesel för att det var Ahlmark som genom sin intensiva lobby-verksamhet såg till att Elie Wiesel fick Nobels fredspris på c:a 2 miljoner kronor 1986.
Vill man göra karriär i dagens Sverige, tjäna mycket pengar, skall man klappa sin sionistiske husse medhårs. Det är tyvärr en realitet.
Ett exempel på en sådan ryggradslös opportunist är journalisten Göran Skytte, som vid flera tillfällen använt de medier han har inflytande över till att särskilt poängtera och hylla judar, och attackera Radio Islam och vad han kallar "antisemitism". Skytte har också i både röster i Radio och TV och Judisk Krönika visat prov på att han är en judeofil. Självklart har han denna roll så länge det betalar sig att hylla det judiska.
Vi skriver mer om fenomenet Skytte i vårt avsnitt om Sveriges Television.
Ett annat exempel är Sverker Oredsson (född 1937), en man som var universitetsdirektor i Lund 1982-1990, högskolelektor där sedan 1990 och numera är professor i historia.
Oredsson var en av de "historiker" som deltog i hetskampanjen mot konstnären Lars Hillersberg 2000-2001 där Oredsson bl.a. skrev på ett upprop mot Hillersberg med flera likasinnade. Oredsson var även inbjuden som "historiker" för att polemisera mot Lars Hillersberg i programmet "Debatt", TV2, 20/3-2001.
Hela tiden försökte man framställa Oredsson som någon oberoende, någon som stod utanför den krets av sionistiska judar som Bachner, Gerner och Jakubowski som på sitt håll skällde på Hillersberg.
Dock visar det sig vid en titt att denne "oberoende" bedömare själv har haft starka band med det Israelälskande folkpartiet där Oredsson t.o.m. haft förtroendeposter som kommunalråd i Lund och som folkpartistiskt ordförande för kommunstyrelsen. Så det är inte någon vanlig man vi har att göra med utan en som är politiskt skolad, kopplad till ett parti, och f.ö. just det parti där Svenska Kommittén mot Antisemitism, som ju stod bakom kampanjen mot Hillersberg, hade sitt största stöd.
Men inte nog med det. Flera månader senare, när Hillersberg-debatten dött ut visar Oredsson även offentligt sin rätta färg.
Efter Hillersberg-kampanjen avslöjar sig Oredsson nämligen som den sionistagent han alltid varit då han på DN-Debatt, 9/4-2002, signerar ett upprop mot att "partisk press uppmuntrar hat mot judar", där Oredsson i uppropet anger sig som tillhörande just nämnda organisation Svenska Kommittén mot Antisemitism!
Så var det med den bedömaren utifrån, han som skulle vara en av många icke-judar som också vänt sig mot Hillersbergs "antisemitism", och fördömt honom. Oredsson visar sig tillhöra samma organisation som gläfshundarna Gerner och Bachner!
Bland andra medsignatörer på uppropet som Oredsson sågs f.ö. representanter från Samfundet Sverige-Israel (folkpartisten Hadar Cars) och Svensk-Israelinformation (judinnan Lisa Abramowicz). Just ett fint sällskap denne "historiker" umgås med.
Och nu senast så meddelas det att Sverker Oredsson tillträder som kommitténs nye ordförande, efter Kristian Gerner.
Det liknar mycket fallet Jörgen Weibull, åklagarsidans "historiske expert" mot både Ahmed Rami i rättegången mot Radio Islam, men även den som anlitades av judarna Bruchfeld och Hirschfeld (JK) för rättegången mot den svenske revisionisten Ditlieb Felderer 1994.
Denne historieprofessor Weibull visar sig också komma från folkpartistiska kretsar, och t.o.m. de övre sfärerna, där han ingick i folkpartiets partistyrelse 1982-1987. Weibull har således redan ett etablerat umgänge med folkpartistiska Israelaktivister som Olle Wästberg (Hirsch), Jan-Erik Wikström, Per Ahlmark, för att inte glömma Håkan Holmberg, den som då var aktuell som ordförande för Svenska Kommittén mot Antisemitism och stod bakom åtalen mot Rami och Felderer.
Det är således här en kompis, man använder, som missbrukar sitt namn som "historisk expert".
En annan kategori av pro-judiska/pro-sionistiska shabbez gojer är de kristna dito, som vi behandlar mer ingående i vårt avsnitt om kyrkan.
Här är det extra ironiskt att se just kristna förödmjuka sig och bre ut sig för sionismen när den judiska staten själv bedriver skändning av den kristna religionen, där kristna misshandlas av ortodoxa judar, där en mängd flagranta brott mot religiösa institutioner, kyrkor och begravningsplatser utförts av den judiska militärmakten.
Vi måste här påpeka är att det dock inte lönar sig att stödja judarna och deras sionistiska rörelse. Precis som en hallick som använder en prostituerad tills hon börjar bli sliten och inte drar in cash längre varpå han sedan dumpar henne på gatan, på samma sätt agerar judarna med de nyttiga idioter som tror att de har något att vinna på att stödja dem.
När tiden väl är inne kan de lika gärna köra in kniven i ryggen på sina forna bundsförvanter.
I den sionistiska historien finns åtskilliga exempel på hur länder och personer som lånat ut sig till sionismen själva blir utsatta för brott av den sionistiska staten och dess företrädare.
I Bagdad i Irak, sprängdes i början av 1950-talet en bomb utanför amerikanska ambassadens informationscentrum. Det framkom sedan att dådet var ett verk av judiska agenter som ville skada Iraks relationer till USA och också skrämma irakiska judar som vistades vid institutet - detta som en del av en medveten kampanj för att förmå dem emigrera till Israel (se exempelvis David Hirsts bok "The Gun and the Olove Branch" och Mary Wolfsons "Prophets in Babyon - Jews inthe Arab World".
Ett annat klassiskt exempel var den s.k. "Lavon-affären" 1955 där Israel beslutade om att m.h.a. judiska agenter spränga på brittiska och amerikanska institutioner i Egypten. Syftet var att förstöra relationerna mellan dessa länder och den arabiska staten. Att sedan just USA och Storbritannien var Israels främsta allierade, det struntade man i.
Bakom denna cyniska order stod Israels toppskikt, namn som Moshe Dayan och Shimon Peres.
Den franska militärindustrin hade framställt ett antal patrullbåtar på kontrakt för den israeliska marinen. När så Israel attackerade Beiruts internationella flygplats och förstörde 13 plan blev de Gaulle förgrymmad och förbjöd vapenförsäljning till Israel, således skulle Israel inte få sina patrullbåtar. Dock ville ju judarna så gärna komma över dessa skepp som ju var färdigproducerade och låg i den franska hamnen i Cherbourg. Fransmännen som var ivriga att sälja dem vidare till annan part, lurades att tro att de nu sålde båtarna till ett norsk bolag - i själva verket ett företag bulvanägt av israeliska Mossad. Mossad lanserade så en operation där man med ett antal agenter med nordisk uppsyn infiltrerade hamnstaden Cherbourg, och när så tillfälle gavs på juldagen, kastade man sig in i båtarna och körde ut från hamnen - framför näsan på sin "allierade". Värt att veta är att man inom israeliska militären också hade diskuterat att med våld, "by a coup de main", ta båtarna från fransmännen (så som Mossad-författaren Ronald Payne skriver i sin bok "Mossad - Israel´s most Secret Service" (Corgi Book 1990)).
Och när fransmännen 1979 hade färdigställt två kärnreaktorer för export till Irak enligt ett avtal de hade med detta land, och dessa väntade i Frankrike på att skeppas iväg, skickade Israel in agenter, hjälpta av någon jude inne i fabriksområdet, som sprängde sönder utrustningen. Detta var alltså fransk utrustning, som väntade på att skeppas till arablandet Irak, och det judiska inträngningen och sprängdådet skedde inne på franskt territorium.
Liknande attacker har rapporterats från alplandet Schweiz under 1990-talet, där syftet varit att hindra Iran från att få tillgång till viss teknik. Iran är också ett land som judarna ser som ett hot mot deras expansionistiska planer,.
En annan intrikat och av media nedtystad affär är den israeliska attacken mot det amerikanska spaningsfartyget USS Liberty under Sexdagarskriget 1967, en medveten attack där Liberty attackerades av israeliska jetplan, patrullbåtar och helikoptrar under två timmars tid, och som kostade 34 amerikanska sjömän livet.
Just Libertyattacken är ett groteskt brott där Israel mördar personer från det land som är den enda anledningen till att Israel överhuvudtaget existerar. Överlevande därifrån driver fortfarande en kampanj för att försöka få denna smutsiga affär känd för allmänheten:
http://ussliberty.org/
När så Mossad 1983 fick reda på att arabiska frihetskämpar i Beirut planerade ett större attentat höll man medvetet käft om det, och förvarnade inte amerikanerna som hade trupp där, varpå de inte kunde göra de nödvändiga säkerhetsåtgärderna. Sedan kom den berömda självmordsattacken mot den amerikanska kontingenten i Beirut, med 242 döda amerikanska marinsoldater till följd.
Den som avslöjat uppgifterna om Israels passivitet är Victor Ostrovsky, en avhoppad f.d. Mossad man, i sin bok "Med Sveket som vapen" (Bokförlaget Prisma, 1991).
Man kan nog tro att det låg i Israels intresse att araberna lyckades döda marinsoldaterna, då det sedan kunde användas som förevändning för ökat amerikanskt bistånd till den israeliska sidan i konflikten.
Ostrovsky avslöjar f.ö. i sin bok att Mossadfolk har "mycket intima, ja, alltför intima" kontakter med danska underrättelsetjänsten (sid. 244). Ett samarbete som enligt Ostrovsky bara Israel egentligen har nöje av. Han beskriver t.o.m. Mossadfolkets nedvärderande syn på sina danska kolleger (sid. 245):
"Det är tydligt att Mossad inte har några höga tankar om danskarna. Man kallar dem fertsalach, vilket är det hebreiska ordet för fjärtar. Den danska säkerhetspolisen står helt öppen för Mossad. Men Mossad släpper inte ifrån sig sina hemligheter till någon."
På samma sätt kan man tro att judarna sinsemellan kallar vår statsminister Göran Persson för en stor fertsalach - fjärt.Så länge Persson gör som judarna vill då är det frid och fröjd. Hyllningarna till honom haglar och man planterar skogar i Israel till hans ära. När sedan shabbez gojen Persson, inte på grund av att han ändrat politisk profil, utan snarare för att han måste ta hänsyn till visa starka grupper inom socialdemokratin som är emot Israels politik, ändå känner sig nödgad komma med några lama fördömanden av Israel, då är man rappt på honom och hugger.
Simon Wiesenthal Centre, i Paris, anklagade exempelvis Persson och Sverige på sedvanligt hysteriskt vis, när Persson-regien som då presidierade EU lamt protesterat mot Israels pågående avrättningar av palestinier. Enligt Simon Wiesenthal Centre, var sådana protester att "uppmuntra till anti-judiskt våld" och att genom att fördöma Israel gjorde Sverige, "en ensidig attack mot de förintelseöverlevandes stat".
Judisk kritik mot Göran Persson
Statsminister Göran Persson får kritik för att det inte går att lagföra misstänkta för krigsförbrytelser under andra världskriget. Kritiken kommer från chefen för Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem. Efraim Zuroff säger till Expressen att han är mycket besviken på Perssons "beslut" och att det är ett slag i ansiktet på alla som söker rättvisa. - Persson måste förstå att rättvisa är en viktig del av upplysningen kring förintelsen. Om viljan finns går det att ändra lagen, säger chefen för Wiesenthalcentret. "
På senare tid vi märkte att några av opportunisterna som länge varit med sionistgänget långsamt börjat inse farorna med att stödja denna politik.Ett fall är Thomas Hammarberg, som länge tillhörde kretsen kring Per Ahlmark, Ernst Klein & Co.
I Hammarberg ser de numera en fiende. Det har i Hammarbergs fall t.o.m. gått så långt att han nu attackeras av forna sionistkolleger, exempelvis Lisa Abramowicz och Boccara på Svensk Israel-Information, det som tidigare hette Solidaritetskommittén för Israel.
Ett annat fall är Thomas Nydahl, en författare som anges som icke-jude och som länge prostituerat sig för sionisterna då han bl.a. varit flitig skribent i Judisk Krönika i nästan 20 år.
Han såg dock att hans fortsatta medverkan i denna tidskrift skulle ses som ett stöd för den militaristiska och aggressiva sionismen och våren 2002 i samband med al Aqsa Intifadan och den israeliska terrorn gjorde Nydahl plötsligt avbön från sina tidigare sionistiska villfarelser och skrev ett klart läsvärt öppet brev riktat till Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski, ett brev publicerades i tidskriften Ordfront Magasin, nr. 4-2002, och som vi här återger i sin helhet.
I sitt brev anklagar Nydahl Jakubowski för att bl.a. "i allt högre grad gjort dig till talesman för den brutala ockupationen av Palestina" och varnar för att Judisk Krönika under Jakubowskis ledning är på väg att bli "ett krigshetsande organ för etniskt definierat hat".
