Judisk infiltration
Judisk infiltration
Förekomsten av en eller flera individer från en viss grupp - som i detta fall den judiska - i en given organisation, förening, medieorgan, etc., betyder förstås inte att de alltid har det sista ordet i dessa sammanslutningar. Men är dessa gruppmedlemmar tillräckligt målmedvetna och aktiva kan påverkansmöjligheterna ändå bli omfattande.
Kommunisterna brukade säga: "Ge oss en tredje del av platserna i vilken som helst kommitté och vi kommer att garantera vår kontroll över denna kommitté". Detta var bara ett krasst konstaterande att en minoritet i vilken som helst organisation - statlig eller privat - som vet vad den vill, och som agerar som en koordinerad grupp, sammanhållen av en enda lojalitet och med ett enda mål, lätt kan få sin vilja igenom gentemot en stor okoordinerad massa av människor, utan dylika band och sammanhållning, och där alla istället agerar efter eget tycke utan att eftersträva några definierade, medvetna, mål.
Som Mahatma Gandhi en gång sade: "Numbers are not critical to any struggle. Strength and purpose are."
Vi kommer inte att påstå att judar i de flesta fall till sitt antal upptar det dominerande antalet poster i olika viktiga samhällssektorer, och på dessa är fler än icke-judarna (även om det i vissa fall faktiskt så är fallet) men judarnas etnocentrism med sin manifesterade gruppsolidaritet och sammanhållning, lojalitet, och deras särintressen gör att de får ett oerhört övertag över andra grupper när det gäller kampen för makt och inflytande.
Judar blir ofta fejkat upprörda om man talar om judisk infiltration, det skall tydligen ligga något "antisemitisk" i dylika påståenden. Dock är det intressant att se hur de själva är övertygade om förekomsten av en pro-palestinsk infiltration i Sverige.
Arbetsutskottet i Solidaritetskommittén för Israel skriver i en helsidesannons i Judisk Krönika, nr.6-1983:
"Här hemma försöker Palestinagrupperna infiltrera studieorganisationer, folkbildningsrörelser och kyrkor med ensidiga propagandaarrangemang och sprider propagandistiska utställningar till bibliotek och skolor."
När det gäller etablerandet av ett allomspännande judiskt nätverk där man ser till att ha sitt folk på de mest skiftande - men alltid viktiga poster - kan det vara av intresse att se hur en historiskt känd judisk makthavare i det icke-judiska samhället, beskriver detta nätverk med egna ord.
Benjamin Disraëli-Beaconsfield, Storbritanniens judiske premiärminister under 1868 och 1874-1880, skriver ovanligt öppet och ärligt i sin bok "Coningsby", från 1844:
"Och detta är resultatet av en kamp, att på våra judiska huvuden har fallit den övernaturliga tyngden av femton seklers oerhörd förnedring, nära nog slaveri. Men den har inte krossat oss med sin samvetslösa tyngd - nej, långt därifrån! Vi har endast skrattat åt den mänskliga uppfinningsförmågan som förgäves försökt tillintetgöra oss...Judar, judar, överallt judar! Har det någonsin inträffat att någon mer eller mindre märklig rörelse i Europa skulle ha ägt rum utan vår verksamma inblandning? Låt oss som exempel ta den ryska politiken, som hanteras med en sådan hemlighetsfullhet att hela Västeuropa bleknar av skräck inför den. Vem inspirerar den, vem leder den? Judarna! För närvarande förbereds i Tyskland en mäktig revolution som till sin natur liknar reformationen. Under vems täckmantel utförs den? Återigen under judens! Vem har bemäktigat sig och monopoliserat nästan alla professurer vid de tyska universiteten? Neander, grundläggaren av den spiritualistiska katolicismen, och Regius, professorn i religionslära vid Berlins universitet - är de inte båda två judar? Och Benary samma universitets stolthet, är inte även han jude? Och Weil, professorn vid universitetet i Heidelberg, är även han jude. Med ett ord, om man frågar: vilken betydelse har de tyska professorerna av judisk härkomst?, blir svaret: de är legio! Och sedan kom jag till Petersburg och blev mottagen av den ryska finansministern, greve Kankrin. Han var son till en litauisk jude...
I Spanien fick jag audiens hos ministern Mendizabal. Han var, liksom jag, son till en jude från den aragoniska provinsen. I Paris önskade jag höra ministerpresidentens mening, och för mina ögon framträdde en hjälte, en marskalk av Frankrike, som nära nog bestigit Portugals tron - med ett ord Soult, son till en fransk jude. Det förvånar er: hur då, Soult, jude? Otvivelaktigt jude, liksom flera andra av Napoleon I:s marskalkar med Massena i spetsen - Massena som av oss kallas Manassia...
Från Paris for jag till Berlin. Där skulle jag besöka en preussisk minister. Och denne minister var också jude...
Som ni ser styrs världen inte alls av de personer som är synliga på den politiska arenan, utan av dem som håller sig bakom kulisserna... "
Strategin för infiltration är allmänt beprövad.
Idén till den strategi vänstern hämtades från den italienske socialisten Antonio Gramsci. Gramscis tanke var att hans anhängare skulle ta sig in bakom det borgerliga samhällets institutionella murar för att där utveckla och sprida det nya slags förnuft som vänstern ville inympa - ett socialistiskt förnuft.
Joakim Israel, professor i sociologi och en av Gramscis svenska lärjungar, beskrev vad man menade i Stockholms-Tidningen den 27 februari 1966. Under rubriken "Det obegränsade socialistiska inflytandet" skrev Israel:
"Vi måste bygga vår strategi på en sociologisk analys av samhällets maktcentra och gå in för att använda den politiska makten till att systematiskt skaffa oss inflytande över alla samhällets institutioner."
Vi kan berätta att Joakim Israel samtidigt var en sionistisk aktivist som t.o.m. kom till Sverige på 1930-talet som s.k. chalutzim, judisk jordbrukspionjär, för att här få sin yrkesmässiga träning innan han skulle skickas ner till Palestina som kolonisatör. Israel blev dock kvar i Sverige.
En typisk judisk rörelse är Trotskismen vars grundare är den rysk-judiske revolutionären Leo Trotskij (äkta namn Lev Bronstein).
Hans lära har alltid haft ett starkt judisk följe.
Den judiske Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer skrev i sin prisade roman "Shosha" (sid. 128):
"Trotskij kallas för Judas i Ryssland. Faktum är att trotskisterna nästan alla är judar."
Efter 1934 utvecklade juden Trotskij en taktik där revolutionärer gick in i socialdemokratiska partier för att radikalisera dem inifrån och föra fram den trotskistiska agendan. För att få vara kvar i icke-revolutionära partier skulle man tvingas dölja sina egentliga politiska böjelser utan arbeta i det dolda och pressa organisationen så långt som möjligt åt sitt eget håll.
Denna strategi kallas för "entrism" och är i sin fördoldhet, typisk judisk.
Det räcker ofta med en person.
Se exempelvis Christel Persson, judinnan från Expressen som skriver i Judisk Krönika och var bakom Expressens kampanj mot Ahmed Rami 1992 . Hon var t.o.m. på uppdrag nere i Marocko för att snoka i hans bakgrund.
Våren 2000 blev hon redaktör för "Mitt i Expressen" och vips dyker det upp artiklar med judisk propaganda riktad mot "antisemiter" och uppläxning av svenska folket för förmenta diskrimination av judar, artiklar skrivna av Judiska Krönika Med arbetare som Jackie Jakubowski, Salomon Schulman och Kristian Gerner (dåvarande ordförande för Svenska Kommittén mot Antisemitism).
Se också insatser av personer som Per Ahlmark när han skriver på DN:s ledarsidor och hans judiska vänner Göran Rosenberg och Harry Schein och Peter Wolodarski när de gör likaså. Eller varför inte titta på Bonniers kulturjudar Leif Zern, Daniel Birnbaum, Salomon Schulman, Nina Solomin, Gabi Gleichmann och Hans Wolf och deras skrivargärning?
Och i TV har vi under år påtalat Frank Hirschfeldts omvandling av "Dokumentet Utifrån" till ett organ för Israels propagandaministerium med otaliga Israel-apolegetiska dokumentärer, och förvanskade uppgifter om Islam.
När det gäller judar på känsliga positioner så är det som med äggen när man gör en omelett. Det räcker att en endast ett ägg av hundra är ruttet för att hela omelettsmeten skall bli förstörd och måste förpassas direkt till soporna. Oavsett att de övriga 99 äggen var bra.
På samma sätt är det med dessa judar i maktposition i det icke-judiska majoritetssamhället.
Det räcker med en person, i låt oss säga en styrelse eller redaktion om nio, för att man ändå skall se en judisk influens och påverkan. Juden kommer raskt att shanghaja alla frågor som tangerar Det Judiska Intresset, ta över dessa och sedan göra med dem som han/ hon behagar.
Judar i maktposition samverkar inte bara med sina egna utan odlar också kontakter, med inflytelserika icke-judar. Kontakter man inte är sen att nyttja för sina judiska syften.
Juden Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid.113) hur hans bror Jacke agerade för den judiska saken:
"Man gick till statsråd med lämplig ställning och inställning, till exempel Rickard Sandler. Min bror Jacke utnyttjade sina goda förbindelser inom såväl utrikesdepartementet som polisen."Bertil Neuman tillhör den judiska "eliten" i Sverige och sitter med i medlem i Förenade Israelinsamlingens Representantskap, styrelseledamot och ordföranden i Stiftelsen Judisk Krönika och anstiftare av sin egen fond för judisk-sionistisk aktivism - den s.k. "Kiki och Bertil Neumans Fond".
Den sionistiske förgrundsgestalten Emil Glück, tidigare ordförande för Förenade Israelinsamlingen och sedan 1968 själv bosatt i Israel, skriver i sin bok "På väg till Israel", (Sällskapet för judaistisk forskning nr. 5, 1985, sid. 15):
"Hemkommen tog jag kontakt med zionistiska vänner i Stockholm. Genom förmedling av Dr Josef Zacharias, som hade personlig förbindelse med statsrådet Arthur Engberg, lyckades vi utverka att jag beviljades tillstånd av Socialstyrelsen att försöksvis hittaga tio ungdomar från Tyskland, vilka under 18 månader skulle undergå utbildning som lantbrukselever."Det intressanta med detta citat förutom att det visar hur judarna bakvägen får sin vilja fram, är att hur de använder sig av just socialdemokraten Arthur Engberg, just den man som de annars brukar anklagas för "antisemitism" då han 1921 uttalat sig kritiskt om judiskt inflytande på kulturen i Sverige (se vår introduktion till avsnittet om judarna och kulturen).
I Judisk Krönika, nr.1-1996, publiceras en artikel om den sionistiska aktivisten Karl Berman med rubriken "Karl Berman manar till förnyad kamp", där denne även intervjuas. Judisk Krönikas Bella Danowsky, se denna, skriver:
"I Malmöförsamlingen var han [Berman] eldsjälen som drog igång verksamheter och kom med olika initiativ."Karl Berman berättar sedan själv:
" - Både Tage Erlander och Arne Geijer var stora vänner till judarna och Israel. De litade på mig och jag på dem. [...] Jag kunde alltid vända mig till dem då det gällde något viktigt. De lyssnade varje gång och försökte hjälpa till [...]."Karl Berman berättar hur han i sitt arbete under kriget med material från danska motståndsrörelsen, använde sitt kontaktnätverk:
" - Oftast kunde jag be bekanta, som riksdagsledamöter, fackföreningsrepresentanter eller partiledamöter att ta med materialet på Stockholmståget [...]."Här ser vi hur en jude använder aktivt de kontakter som odlats i aktioner för att gynna den judiska saken.
***
Omslag till juden Alan M. Dershowitz´ famösa bok "Chutzpah" (Simon & Shuster, 1991).
Chutzpah är den det judisk uttrycket för den judiska fräckheten.Vad är då chutzpah?
Under rättegången mot Radio Islam trädde religionsprofessor Jan Bergman fram som vittne. Han skulle då ge en förklaring till det judiska begreppet chutzpah - chutzpeh.
Avskrift av rättegångsprotokollet:
Jan Bergman: [...] När det gäller chutzpeh, för att få en neutral beskrivning av detta, slog jag upp i olika encyklopedier. Där framhölls såsom ett typiskt exempel för en sådan här judisk fräckhet: sonen som dödade sina föräldrar och sedan vände sig till församlingskassan för att få bidrag såsom föräldralös! Om det skulle tillhöra verkligheten då kan man säga att det är fräckt. Men hur denna chutzpeh har tolkats det är sedan nästa sak. Det var i Encyclopaedia Judaica som jag tar det här exemplet från, så det är inte jag som har hittat på det.
Åklagaren: Var det ett konstruerat exempel eller vad var detta för någonting? Du vet inte om det låg någon realitet bakom det påståendet?
Jan Bergman: Det vet jag inte. Jag vet bara att uppslagsordet chutzpah (chutzpeh) finns i Encyclopaedia Judaica som exempel på "judisk fräckhet" och så återges detta som ett belysande exempel. Det är ett informativt bidrag som jag kommer med.
Enligt vår mening är denna fräckhet på många sätt grunden till judisk makt, då den ger judarna ett övertag i sitt samspel med det icke-judiska samhället, då den befriar dem från moraliska överväganden.
I sin kamp för sionismen och Israel är tydligen alla medel tillåtna. Judarnas företrädare använder sig ofta av vad barnen kallar för "tvärtomspråket" - där man säger en sak samtidigt som egentligen menar det rakt motsatta. Att blåljuga utgör iget som helst hinder för dem.
Alla lögner är tillåtna så länge de främjar Saken.
|
|
Professor Israel Shahak, grundaren av Israels förbund för mänskliga rättigheter, brukar själv alltid översätta hebreisk-språkiga artiklar i israelisk press till engelska språket, för icke-judar att ta del av. Detta då Shahak påpekat att det är endast i den egna, hebreisk-språkiga pressen, judar skriver vad de verkligen tänker. I den engelsk-språkiga, som även icke-judar tar del av, är man mer reserverad.Inte sällan leder det till direkta falsarier.
Israel Shahak skriver i sin bok "Judisk historia - judisk religion", kapitel 2, "Fördomar och undanflykter", om olika versioner i judiska böcker, mellan sådana där det finns "risk" att icke-judar kommer att läsa, och sådan som är avsedda för intern - judisk - konsumtion:
"Nutida experter på judendomen har inte bara fortsatt bedrägeriet utan även bättrat på de gamla rabbinmetoderna, såväl i fräckhet som i lögnaktighet. Jag förbigår här de olika framställningarna av antisemitismens historia såsom icke värda att seriöst beaktas. Jag skall ge bara tre särskilda och ett allmänt exempel på de mer moderna 'akademiska' bedrägerierna.År 1962 publicerades i Jerusalem en del av den tidigare nämnda maimonideslagboken, den så kallade Kunskapens bok, som innehåller de mest grundläggande reglerna för judisk tro och levnad. Det var en tvåspråkig upplaga med den hebreiska texten och den engelska översättningen på motstående sidor.
Den hebreiska texten hade blivit återställd till sin ursprungliga renhet, och befallningen att utrota judiska otrogna stod fullt uttalad: 'Det är en plikt att utrota dem med ens egna händer.' I den engelska översättningen hade detta mildrats något: 'Det är en plikt att vidta åtgärder för att förgöra dem.'
Men sedan fortsätter den hebreiska texten med att ge exempel på 'otrogna' som måste utrotas: 'Såsom Jesus av Nasaret och hans lärjungar, och Tzadok och Baitos och deras lärjungar, må de ondas namn ruttna'. Icke ett enda ord av detta återges i den engelska texten på motstående sida (78a). Trots att denna bok har en stor spridning bland experter i engelsktalande länder, har så vitt jag vet inte någon av dem protesterat mot detta uppenbara bedrägeri, och detta är mycket betecknande.
Det andra exemplet tar jag från Förenta staterna. Åter igen rör det en engelsk översättning av en bok av Maimonides. Förutom att han sammanställde Talmuds lagar var han även filosof. Hans Vägledning åt den rådlöse anses med rätta vara den judiska religionsfilosofins förnämsta verk, och det läses och används i vida kretsar än i dag. Tyvärr hade Maimonides inte bara en avvisande hållning emot ickejudar i allmänhet och kristna i synnerhet. Han var dessutom rasist emot svarta. Inemot slutet av sin Vägledning dryftar han i ett avgörande kapitel (bok III, kapitel 51) hur olika delar av mänskligheten kan uppnå det högsta religiösa värdet, den sanna gudsdyrkan. Följande slags människor anser han vara ur stånd att ens komma nära detta värde:
Vissa av turkarna [det vill säga den mongoliska rasen] och nomaderna i norr och de svarta och nomaderna i söder, och de som liknar dem i våra egna områden: Och deras väsen är som stumma djurs väsen, och enligt min åsikt står de inte på människornas nivå och deras nivå bland de ting som finns till är lägre än människans och högre än apans, ty de har mer än apan människans utseende och likhet.Vad gör man då med ett sådant textavsnitt i ett för judendomen synnerligen viktigt och nödvändigt verk? Inser sanningen och dess följder? Gud förbjude! Medger (som exempelvis så många kristna lärde gjort i liknande omständigheter) att en mycket stor judisk auktoritet hyste de värsta rasistiska åsikter om de svarta och med detta medgivande gör ett försök till självfostran till verklig humanitet? Bort det! Jag kan nästan föreställa mig hur judiska lärde i Förenta staterna rådgjorde med varandra, 'vad ska man göra?' - ty man måste översätta boken, eftersom de amerikanska judarnas kunskaper i hebreiska är i nedgång. Antingen det skedde genom fleras samråd eller en mans ingivelse fann man en lyckad 'lösning'. Det finns en populär amerikansk översättning av Vägledningen. Den gjordes av en viss Friedlander, utgavs så tidigt som 1925 och har sedan dess blivit omtryckt i många upplagor, varav flera i pocket. I denna bok har det hebreiska ordet kushim, som betyder svarta, helt enkelt translittererats och uppträder i formen 'Kushites', ett ord som ingenting betyder för dem som inte kan hebreiska och inte får en muntlig förklaring av en beredvillig rabbin. Under de många år som gått sedan 1925 har ingen sagt ett ord för att påpeka det ursprungliga bedrägeriet eller den sociala verklighet som utgör grunden för att det drivs vidare."
Den av vårt etablissemang så hyllade Elie Wiesel, författaren som "överlevde" Auschwitz bara för att sedan bli judisk terrorist i Palestina, är också en bedragare av stora mått.Följande text borde läsas av alla som ser upp till denne Wiesel som en stor "humanist".
THE RAGE THAT ELIE WIESEL EDITED OUT OF 'NIGHT'
One Scholar's Explosive Accusation By E.J. KESSLER (1) What if Elie Wiesel had written his famous Holocaust memoir "Night" not as a plaintive meditation on Jewish suffering and the death of God, but rather as a bristling call for vengeance against the Nazis and an indifferent world?
In fact, he did. That is the contention of Naomi Seidman, a Jewish studies professor at the Graduate Theological Union in Berkeley, Calif., who compared a Yiddish version of "Night," published in 1956 under the title "Un di velt hot geshvign" ("And the World Kept Silent"), with the French and English versions for the journal Jewish Social Studies. The article, which will appear in November, seems likely to ignite a major intellectual controversy.
The article, "Elie Wiesel and the Scandal of Jewish Rage," charges that Mr. Wiesel sanitized his reminiscences, purging them of uncomfortable references to Jewish vengeance when they later appeared in French, in order to position himself not as a Yiddish memoirist but as a writer in the European existentialist tradition. According to Ms. Seidman, Mr. Wiesel fashioned the memoir's image of the survivor to validate the views of the French Catholic writer FranÁois Mauriac, who championed the book and introduced it to the public.
In editing his Yiddish memoir for his French publisher, Ms. Seidman told the Forward by telephone from her Berkeley office, Mr. Wiesel "replaced an angry survivor desperate to get his story out, eager to get revenge and who sees life, writing, testimony as a refutation of what the Nazis did to the Jews, with a survivor haunted by death, whose primary complaint is directed against God, not the world, the Nazis, etc." Mr. Wiesel also "turned the story of the fate of the Jews of Sighet [the Romanian town from which he came] into a more archetypal drama, taking it out of the context of the Yiddish memorial books and making it a story of all shtetls," in effect, sacrificing the Jewish particularity of the Holocaust in favor of a universalist message.
Ms. Seidman marshals an interesting textual and contextual case for her thesis, which develops some themes briefly sounded by David Roskies in a 1984 book, "Against the Apocalypse." In a 1979 essay, "An Interview Like Any Other," Mr. Wiesel wrote that he published his memoir "La Nuit" after a 10-year vow of silence only at the urging of Mauriac, whose account of his meeting with the young survivor appears as a foreword to "Night's" French and English editions. In Mr. Wiesel's 1994 memoir, "All Rivers Run to the Sea," he recalls that he wrote "Un di velt hot geshvign" before meeting Mauriac.
While "Un di velt hot geshvign" joined a burgeoning genre of Yiddish Holocaust memoirs and yizkor bukhen, and in fact was published as volume 117 of a series on Polish Jewry, "La Nuit" burst forth on the scene sui generis, supposedly the first postwar cry emanating from the abyss, Ms. Seidman contends. "The two stories can be reconciled in strict terms," she said, "but they still give two totally different impressions, one of a person who's desperate to speak versus one who's reluctant."
Her article provides several stunning instances of discrepancies between the Yiddish and French versions, which are 245 and 158 pages, respectively. For example, "Night's" famous ending, in which the young Wiesel, recuperating in a hospital after his liberation from Buchenwald, looks in a mirror and sees a corpse staring back at him, does not accord with the Yiddish version, which is several paragraphs longer. In the Yiddish, the image of the haunted survivor, the passive corpse, is destroyed as Mr. Wiesel recounts that he smashed the mirror and then fainted - after which salutary act, he writes, "my health began to improve." He goes on to rail against a world that was rehabilitating Germany, where the "bestial sadist of Buchenwald, Ilsa Koch, is happily raising her children," recalling that in that period he began the outline of his book.
"There are two survivors, then, a Yiddish and a French - or perhaps we should say one survivor who speaks to a Jewish audience and one whose first audience is a French Catholic," Ms. Seidman concludes in her essay. "The survivor who met with Mauriac labors under the self-imposed seal and burden of silence, the silence of his association with the dead. The Yiddish survivor is alive with a vengeance and eager to break the wall of indifference he feels surrounds him."
"There's something permanent about the living skeleton that resides in the soul of the survivor; that's the image that's more acceptable to the reading public, including Mauriac," noted Ms. Seidman, who likened the image to Mr. Wiesel's public persona, which she described as "a spiritualized, passive, victimized, silent, sad, still somehow dead Jew."
In another example, Mr. Wiesel chides the young male camp inmates for shirking vengeance after the liberation. In English (and similarly in French), the passage reads: "On the following morning, some of the young men went to Weimar to get some potatoes and clothes - and to sleep with girls. But of revenge, not a sign." The Yiddish, in Ms. Seidman's translation, passes a much different judgment on the scene: "Early the next day Jewish boys ran off to Weimar to steal clothing and potatoes. And to rape German girls. The historical commandment of revenge was not fulfilled."
Ms. Seidman pillories Mauriac, known for his humanism and for winning a Nobel Prize for literature, as more interested in seeing the Holocaust's murdered Jews as an emblematized version of Christ than as victims of an event in which Vichy France and European intellectual passivity bore some responsibility, framing the event "within the existentialist religion." Pondering the young narrator of "Night" in his preface, whom he calls "the child who tells us this story," and "one of God's elect," Mauriac writes, "Have we ever thought of the consequences of a horror that, though less apparent, less striking than the other outrages, is yet the worst of all to those of us who have faith: the death of God in the soul of the child who suddenly discovers absolute evil?"
"With this passage, Mauriac lays out an implicit hierarchy of Holocaust horrors," Ms. Seidman writes. "For people of faith what was 'worst of all' about the murder of six million Jews was the 'death of God in the soul of the child.'"
"I think it's a complete scandal that Mauriac's introduction was allowed to become part of Jewish writing on the Holocaust," Ms. Seidman said. "In three pages, Mauriac gets himself, along with Europeans and Christians, off the hook for the responsibility of responding to Nazism and Christian anti-Semitism. Far from troubling his conscience, the whole issue of the Jewish Holocaust becomes a bolstering of Christian belief, rather than [something that causes a] questioning."
Steven Zipperstein, director of Jewish studies at Stanford University and the editor of Jewish Social Studies, said of the article: "As prominent and influential a voice as Elie Wiesel is, the making of his reputation remains obscure. This is the first article I've seen that begins to point in the direction of the man behind the emblem....To point out that this man was as a young man fiercely ambitious is not to criticize him; it's to humanize him. It also explains why Wiesel emerged as the quintessential voice of the Holocaust, not, say, [novelist] Chaim Grade or [poet] Avraham Sutzkever."
Mr. Wiesel, for his part, professed puzzlement at the interest in the differences between "Night" and "Un di velt hot geshvign." "I explained that in my memoir ['All Rivers Run to the Sea']," he told the Forward. He conceded that there were differences between the books but denied any intentionality to them, chalking up the discrepancies to the fact that "the Yiddish language is different [than French]" and that he had "shortened, shortened, shortened" the manuscript for publication in French. The shortening was for purposes of concision, not to make it less angry," he said. "'Night' is an angry book."
He also claimed that presenting a less choleric portrait of himself as a survivor would have in no way aided the book's European reception. "On the contrary," he said, "if ['Night'] was angrier, it would have reached more people, since at that time angry literature was fashionable."
Ms. Seidman claims that she does not begrudge Mr. Wiesel his place in history; rather, she wants to revisit some of the questions his memoir originally posed. "How I read this is a negotiation between the Jewish urge to testify and the limits of the Christian ability to hear," she said. "There were immense gains on both sides. The Holocaust entered Western culture. It could easily have not. Wiesel is to be credited with that to a large extent. But on the other hand, [the Holocaust] has been framed to offend Christians as little as possible. Who got the better part of the bargain? I think the Christians did."
1). Ms. Kessler is an editor at the Forward.
Göran Persson med kalotten på huvudet i samtal med den judiske mördaren och terroristen Elie Wiesel.***
Även våra svenska judar är väl bevandrade i den judiska chutzpahn.
SvD:s judiska Israelkorrespondent Cordelia Edvardson, som på sjuttiotalet lämnade Sverige för att bosätta sig i den judiska staten, skriver i sin bok "Två rum i Jerusalem" (Harriers Förlag, 1978), om det judiska begreppet och fenomenet "chutzpah" (sid. 36):
"Begreppets exakta innebörd är närmast oöversättlig men det betyder ungefär "fräckhet - oförskämdhet". Men inte vilken tarvlig oförskämdhet som helst! Det skall vara fräckheten som skön konst. Den sorten som lämnar en bokstavligen mållös."Och Cordelia skriver vidare (sid. 37):
"För chutzpah är en livsform och sådan kan inte diskuteras."
Så chutzpah är tydligen en judisk "livsform". Kan ju var bra att ha i minnet när man läser hennes rapporter från det av judar ockuperade Palestina. Särskilt när Edvardson har en son som är officer i de israeliska fallskärmsjägartrupperna (se intervju med Edvardson i MånadsJournalen, nr.9-2001).
Stéphane Bruchfeld från Svenska Kommittén mot Antisemitism är den man som av Göran Persson fått befälet att leda hela den judiska satsningen kring Levande Historia projektet. Som vi visat i vårt text "Vem är Stéphane Bruchfeld?- Göran Perssons judiske emissarie" är Bruchfeld en övertygad anhängare av judisk kolonialism i Mellanöstern och därtill medlem i den Zionistiska Federationen.
Dessutom är Bruchfeld just en av alla dessa judiska aktivister som tar till chutzpah när det börjar brinna runt knutarna.
För att visa på vilken grad av judisk fräckhet och ohederlighet denne jude besitter ska vi dra fram ett inlägg som Radio Islams medarbetare av en slump hittade ute på nätet redan 1995.
I ett av mötena (alt.revisionism) hade det hållits en diskussion om judisk överhöghet och rasism. En av debattörerna hade för att exemplifiera detta lagt in, i form av ett inlägg, ett känt citat från den f.d. israeliske premiärministern Yitzhak Shamir. Det skall nämnas att detta citat, hämtat från den amerikanska tidskriften Newsweek, är mycket känt i antisionistiska kretsar och ofta använts just för att den judiska rasismen så flagrant avslöjar sig. Shamir liknar nämligen palestinierna vid gräshoppor!
Och som svar på detta sakliga inlägg får debattören till svar ett inlägg från nämnde Stéphane Bruchfeld - ett inlägg vars fräckhet och absurditet saknar motstycke.
Vi återger här hela Stéphane Bruchfelds svarsinlägg - oredigerat:
---------------------------------------------------------------------------------------------------------Mon Dec 4 13:24:19 1995
From: stephane.bruchfeld@mailbox.swipnet.se (Stephane Bruchfeld)
Newsgroups: alt.revisionism
Subject: Re: Yitzhak Shamir on Jewish Supremacy
Date: Thu, 30 Nov 1995 21:50:39 GMTslepokuo@cadvision.com (Orest Slepokura) wrote:
>Israeli Prime Minister Yitzhak Shamir, at the opening of a West Bank
>tourist site, on rioting Palestinians:
>"We say to them from the heights of this mountain and from the perspective
>of thousands of years of history that they are like grasshoppers compared
>to us."> NEWSWEEK: April 11, 1988 [p. 21]
****************************************************
Besides the fact that the cited post lacks all relevance to this newsgroup, I remember reading a report that Newsweek is known to be an unreliable source. Especially in 1988. Something with the editing. I'll look it up when I have the time. Maybe.
-- Stephane Bruchfeld stephane.bruchfeld@mailbox.swipnet.se Address: Box 34036, S-100 26 Stockholm, Sweden
----------------------------------------------------------------------------------------------
Maken till judisk fräckhet, chutzpah, får man verkligen leta efter.
I stället för att bemöta citatet och försvara det, eller erkänna att det förvisso kan finnas rasism inom judendomen, eller det tredje alternativet att helt enkelt inte svara - så väljer Bruchfeld den totala lögnen.
Helt plötsligt påstår han att den ansedda och av den judiska Meyer-Graham familjen ägda tidningen Newsweek, enligt "en rapport" han säger sig ha läst, skulle vara känd för att var en "unreliable source"! Och inte nog med det just 1988, det år citatet är taget ifrån, skall Newsweek enligt denne judiske massmedieexpert ha varit särkilt opålitlig! "Something with the editing" slänger Bruchfeld ur sig utan att förklara det närmare. Och för att sedan terminera all fortsatt diskussion om judisk rasism skriver han "I'll look it up when I have the time. Maybe."
Så oerhört fräckt och infantilt. Tror verkligen Bruchfeld att någon goj (icke-jude) kan gå på ett sådant vulgärt knep?
Hur som helst, detta inlägg visar på nivån av lögnaktighet hos den person som ligger bakom kampanjen "Levande Historia" och med vars ord man nu förgiftar våra barn och barnfamiljer med.
***
Judisk makt i ett historiskt perspektiv
Vi hade här tänkt presentera lite avslöjande citat om den judiska makten i två länder, som ofta av judarna beskrivits som vaggor för den judiska framgången.
*** Exemplet Spanien
För att förstå den inneboende mekanismen hos människor indoktrinerade i den judiska maktläran, att just tillskaffa sig makt och rikedomar, måste man gör en historisk vandring tillbaks i tiden för att se tidigare exempel på samma företeelser som vi ser i dagens samhälle. Det är ju ingen nyhet att historien upprepar sig. Kan vi ärligt, och kritiskt, granska tidigare källor och samlad kunskap om judarna och deras verkliga historia - d.v.s. inte den skönmålade version de själva sprider avsedda för dupering av icke-judarna, så kan vi också känna igen mönster i de skeenden och tendenser vi ser idag.Rätt tidigt i en analys av judarnas historia framkommer det att de till skillnad från andra folk, sannolikt genom löftena från sin girige gud, har en stark drive att hela tiden flytta fram sina positioner. En jude nöjer sig inte med en viss nivå av välstånd och ekonomisk lycka, utan det finns en megaloman drive att hela tiden växa och bli ännu större. Bonnier-imperiets tilllväxt har en direkt koppling till exempelvis den judiska bankirfamiljen Rothschilds expansion, och ännu tidigare judiska förlagor i historien.
På den iberiska halvön levde judarna under en längre tid i just ett sådant samhälle, under muslimernas, styre. men även efter det kristna maktövertagandet gjorde många judar en strategisk konversion till kristendomen, trots att de efteråt såg till att fortsätta med sina judiska riter i hemlighet. Dessa "marrano-judar" som de kallades kom att infiltrera de högre kretsarna i det spanska samhället.
I sin avhandling från 1932 , "A History of the Marranos", summerar den kände judiske författaren Cecil Roth:
"The Law, the administration, the army, the universities, the Church itself, were all overrun by recent converts of more or less questionable sincerity, or by their immediate descendents. They thronged the financial administration, for which they had a natural aptitude, protest now being impossible. They pushed their way into the municipal councils, into the legislatures, into the judiciary. They all but dominated Spanish life."Roth beskriver här en utveckling där en liten etnisk minoritet på ett närmast sytematiskt sätt tar över ett samhälle. Denna bild av marrano-judarnas infiltration av de högre kretsarna i Spanien beskrivs av den judiske författaren Arthur Koestler i sin bok "Den trettonde stammen" (utgiven på svenska på Hallonquists Bokförlag 1992, sid. 220):
" Dessa kryptojudar, marranos, blev rika, vann höga poster vid hovet och i den kyrkliga hierarkin och gifte in sig i aristokratin."
Här berättas ånyo om hur dessa kryptojudar tog över vitala områden och "vann höga poster vid hovet och i den kyrkliga hierarkin och gifte in sig i aristokratin". En intressant punkt att ta upp är att självaste Torquemada som ledde inkvisitionen var av judisk börd, något som t.o.m. omnämns i Judisk Krönika.
Och den ansedde brittiske historikern Arnold Toynbee har skrivit i "A Study of History":
"Vi har alla skäl att tro att det i dag finns ett starkt tillskott i Spanien och Portugal av dessa judiska konvertiters blod i iberiska ådror, särskilt i över- och medelklassen."
***
Judisk Krönika, nr.3-1992, skryter över de höjder det judiska inflytande uppnådde i Spanien:
"Judarna nådde toppen utan assimilation: statsråd undertecknade officiella dokument på hebreiska."
Denna historiska referens till judisk makt liknar mycket den moderna situation som så fint illustrerades av den israeliske journalisten Avinoam Bar-Yosef. I sin skrytsamma artikel med den talande titeln "Judarna som styr vid Clintons hov", publicerad i den israeliska tidningen Ma'Ariv (2/9-1994), berättar Bar-Yosef hur han under sitt journalistiska arbete om amerikansk utrikespolitik blir hänvisad till en topp-person i den amerikanska administrationen vid namn Yehuda Mirsky på regeringskansliets utrikesdepartement. När Bar-Yosef ringer upp denne för honom helt okände officielle person och kommer fram, svarar den amerikanske regeringstjänstemannen Mirsky i telefonen med "en röst på perfekt hebreiska" - som Bar-Yosef uttryckte det - med de frågande orden "God morgon, kan jag hjälpa dig?" Bar-Yosef blir ställd av denna hebreiska replik: "För ett ögonblick trodde jag mig av misstag ha ringt till det israeliska utrikesdepartementet."
***
Exemplet Tyskland
Den sionistiske ledaren Nahum Goldmann anses av våra judar som en av deras främsta företrädare. Särskilt då han var ordförande för både Världjudiska Konkressen och Världssionistiska Organsationen.Som tysk jude skrev Nahum Goldmann en bok "Mein Leben als deutscher Jude" ("Mitt liv som tysk jude"). Vi har tillgång till citat från denna bok, översatt till engelska. För att inte dessa citat skall modifieras citerar vi dem rakt av. I den text som döljer talar Goldmann om judendomens fenomenala uppgång (the "phenomenal rise of German Jewry"), och ger följande exempel:
"German Jewry, which found its temporary end during the Nazi period, was one of the most interesting and for modern Jewish history most influential centers of European Jewry. During the era of emancipation, i.e. in the second half of the nineteenth and in the early twentieth century, it had experienced a meteoric rise.... It had fully participated in the rapid industrial rise of Imperial Germany, made a substantial contribution to it and acquired a renowned position in German economic life. Seen from the economic point of view, no Jewish minority in any other country, not even that in America could possibly compete with the German Jews. They were involved in large scale banking, a situation unparallelled elsewhere, and, by way of high finance, they had also penetrated German industry. A considerable portion of the wholesale trade was Jewish. They controlled even such branches of industry which is in general not in Jewish hands. Examples are shipping or the electrical industry, and names such as Ballin and Rathenau do confirm this statement. I hardly know of any other branch of emancipated Jewry in Europe or the American continent that was as deeply rooted in the general economy as was German Jewry. American Jews of today are absolutely as well as relatively richer than the German Jews were at the time, it is true, but even in America with its unlimited possibilities the Jews have not succeeded in penetrating into the central spheres of industry (steel, iron, heavy industry, high finance, shipping), as was the case in Germany.Their position in the intellectual life of the country was equally unique. In literature, they were represented by illustrious names. The theatre was largely in their hands. The daily press, above all its internationally influential sector, was essentually owned by Jews or controlled by them. As paradoxical as this may sound today, after the Hitler era, I have no hesitation to say that hardly any section of the Jewish people has made such extensive use of the emancipation offered to them in the nineteenth century as the German Jews! In short, the history of the Jews in Germany from 1870 to 1933 is probably the most glorious rise that has ever been achieved by any branch of the Jewish people". (p. 116)
Goldmann avslöjar här att judar hade tagit kontroll över strategiska delar av det tyska samhället. I detta perspektiv blir det lättare att förstå varför en nazistisk motkraft till det judiska maktövertagande kom till. Folk reagerade helt enkelt mot att en minoritet - en minoritet som dessutom föraktade det tyska folket - samtidigt fick en sådan särställning i samhället. Och sedan blev det det nazistiska partiet som kom att artikulera denna upprördhet.
Även annan judisk litteratur bekräftar judarnas särställning i Tyskland.
I sin bok "Why did the Heavens not Darken?" beskriver den judiske historikern Arno J. Mayer, under rubriken "The Golden Age", den tyska judendomens framsteg i pre-nazi Tyskland.
Han beskriver hur de tyska judarna var "heavily overrepresented in trade and commerce" (sid. 43).
"Accordingly, Jews owned about 40 percent of Germany´s wholesale textile firms and about 60 percent of all wholesale and retail clothing establishments. Their weight in retailing, notably of clothing and outerwear, was all the greater because by the late twenties Jewish department and chain stores, whose personnel was also heavily Jewish, accounted for close to 80 percent of the turnover in large scale merchandising."Detta skall man ha i minnet när man läser den judiske professorn Arno J. Mayer när denne i sin bok "Why did the Heavens not Darken?" tar upp förlagsbranschen i 1930-talets Tyskland. Han beskriver en förlagsbransch "in which Jewish houses were paramount" (sid. 43):
"This was true on both book and newspaper publishing. Significantly, this world of the printed word - like that of filmed images - had close ties to Weimar´s unattached intelligentsia, in which Jewish journalists, literati, and artists figured prominently."
Även den kände judiske förläggaren Tor Bonnier skriver i sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 82), om de "förmögna tyskjudiska kretsarna":"I tysk handel, bankväsende, sjöfart och tidningsvärld i Berlin, Hamburg och Frankfurt spelade dessa [judiska] män en stor och uppbyggande roll."
Här bekräftar också Bonnier-hövdingen judarnas ledande roll och maktövertagande i det icke-judiska landet Tyskland, ett maktövertagande vars motpol blev den växande nazistiska rörelsen och dess antijudaism.Även den kände icke-judiske svenske finansmannen Jacob Wallenberg skall ha beklagat denna judiska dominans, då han sagt till den judiske bokförläggaren Tor Bonnier:
"Du får väl ändå medge att det var för många judiska bankchefer i Tyskland."(Citatet återgivet i Tor Bonniers memoarbok "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 217.)
Jacob Wallenberg skall också ha klagat inför Tor Bonnier på dessa judiska bankchefer och hur: "[...] de hjälper varandra, och skjuter fram de sina." (Också sid. 217 i boken.)
***
För att kunna försöka förutspå den framtid som är på väg att möta oss, kan det vara av värde att - med de tidigare angivna historiska exemplen på judisk makt i Spanien och Tyskland i bakhuvudet - blicka på aktuella exempel på judiskt maktövertagande.
Vi tänker här ta upp de två mäktiga nationerna USA och Ryssland som bägge på senare tid sett ett rejält uppsving för den judiska minoriteten, där den kunnat etablera sig på allt fler poster av inflytande, helt utan proportion till judarnas eget ringa antal i dessa länder.
Dessa två exempel tjänar som bra demonstrationer på judiskt maktövertagande och hur den inom loppet av några år kan öka avsevärt.
***
Det judiska "föredömet" Ryssland
Den judiska makten är på en global skala i ständigt ökande. Trenden är entydig. Hela tiden faller fler och fler maktposter i judiska händer, något som innebär en proportionerlig ökning av den judiska makten.Judar resonerar själva precis på detta sätt: judiskt inflytande = judisk makt. I artikeln "Judarna vid Clinton´s hov" i den israeliska tidningen Ma´ariv (2/9-1994) rabblar man exempelvis upp namn på judar på höga poster i den nu passerade Clinton-administrationen och berättar också hur judar dominerar en mängd viktiga samhällsområden i USA. Där är, enligt Ma´ariv, "det judiska inflytandet enormt, vilket innebär en motsvarande ökning av den judiska makten".
I västländer som Frankrike, Storbritannien och USA är det regel att fler och fler positioner tas över av personer tillhöriga den judiska sekten. På senare tid har det till exempel varit en trend att i Storbritannien ha judar som utrikesministrar (Robin Cook, Jack Straw) förutom känsliga positioner som försvaret (Malcolm Rifkind) och säkerhetstjänsten (Stephen Lander) och i Frankrike innehar judar flera ledande poster i den politiska makten (Jacques Lang, Laurent Fabius, Dominique Strauss-Kahn). Och då talar vi bara om den politiska sfären.
Men även i det post-sovjetiska Ryssland har omdaningarna i samhället utnyttjats av skrupelfria judiska spekulanter med stora maktambitioner, som opportunt passat på att profitera på sönderfallet. Dessa judiska "oligarker" har roffat åt sig och sinsemellan fördelat en allt större del av den ryska samhällsekonomin, men de har även övertagit kontrollen över de s.k. "fria medierna" och via dem utövar de kontroll och styr stora delar av det politiska etablissemanget.
De judiska "oligarkerna" utgör via sitt maktutövande ett klassiskt exempel på hur judar historiskt har kunnat öka sitt inflytande: Genom att ge sig in i inkomstbringande verksamheter som givit dem starkt kapital, exempelvis bankväsendet, har de - med hjälp av sina nyförvärvade rikedomar - kunnat köpa in sig i media. Via medierna har de sedan kunnat påverka politiken för att i sin tur senare börja lansera och introducera folk med den "rätta" tillhörigheten till det politiska livet.
Den amerikansk-judiske kolumnisten William Safire skryter ohämmat i sin kolumn "In Russia, suggestions of a cultural change for the better" (New York Times, 3/8-1998) om detta judiska inflytande. Han skriver bl.a. om hur det ryska folkets "förbittring riktar sig mot dessa manipulativa oligarker som Berezovsky, som dominerar ekonomin" och hur oligarkerna försöker nedtona sin judiskhet även om "mediamogulen Vladimir Goussinsky leder Judiska Kongressen i Ryssland".
Förövrigt är den judiske magnaten Berezovsky känd för sitt citat att han och sex andra av hans (huvudsakligen judiska) gelikar "kontrollerar 50 procent av Rysslands ekonomi".
Berezovsky har också skrutit att han finansierat Boris Jeltsins valkampanj:
"Vi hyrde Tjobajs [den judiske vice premiärministern]. Vi investerade stora summor pengar. Vi garanterade Jeltsins återval. Nu har vi rätt att överta regeringsposter och njuta frukterna av vår seger."(Sagt till London Financial Times och citerat i den NewYork-judiska tidningen "Forward", 4/4-1997.)
Boris Berezovsky har dessutom haft ett israeliskt medborgarskap(!) vid sidan om sitt ryska, något han fick problem med då han skulle tillträda som vice chef för Rysslands Nationella Säkerhetsråd. Berezovsky svarade då sina kritiker:
"Varje jude, oavsett var han är född eller bor, är de facto en medborgare i staten Israel.""Det faktum att jag idag annullerat mitt israeliska medborgarskap ändrar inte på något sätt det faktum att jag är jude och närhelst jag vill igen kan bli israelisk medborgare. Det får inte finnas några illusioner om saken, 'varje jude i Ryssland har dubbelt medborgarskap´."
(Citerad i den ryska tidningen "Segodnya", 14/11-1996.)
Den ryske juden och författaren Eduard Topol erkänner också denna kraftigt ökade judiska makt i den före detta supermakten, som ändock är en kärnvapenbestyckad nation. I ett öppet brev publicerat i "Argumenty i Fakty", nr. 38, september 1998, varnar han Boris Berezovsky och de judiska oligarkerna för konsekvenserna av denna makt. Vi återger här delar i brevet i en engelsk översättning vi har tillgänglig:
"This is to say that for the first time in a thousand years, since the first Jews settled in Russia, we hold the real power in this country. I want to ask you straight out: How do you intend to use it? What do you intend to do in this country? Cast it into the chaos of poverty or raise it from the mud? Do you understand that a chance like this comes only once in a thousand years? Do you understand your responsibility to our [Jewish] people for your actions?""But now, it's so happened that we the Jews have all the financial power, while the government is run by half-Jews like Kiriyenko and Chubais. Don't you realize the full measure of danger to which we subject our [Jewish] people in the event of Russia's total collapse? Anti-Semitic pogroms could turn into a new Holocaust."
Topol själv konstaterar att Berezovsky fortsätter sitt maktrace utan att tänka på de eventuella konsekvenserna, skulle deras höga spel gå förlorat.
***
Situationen i supermakten USA av idag visar hur oerhört långt det judiska övertagandet av ett samhälle kan gå. Egentligen finns det ingen som helst övre gräns.Redan innan den nuvarande judemakten etablerades ansåg framstående amerikanska judar att USA låg i judiska händer. Några belysande citat:
Label Katz, före detta ordförande för den judiska organisationen B´nai B´rith citeras i tidningen "Time", 4/6-1965, sid. 61:
" [...] The impact of Judaism on U.S. culture is so prevalent that it is a popular pastime to probe the world through Jewish lenses [...]."
En annan jude, Leslie Fiedler, skrev i "Time", 19/8-1966, sid. 80, att "grundtonen i den kreativa intellektualismen" i Amerika nu är judisk.
Den judiske författaren Albert Vorspan konstaterade med mer än humor i sin välsålda bok "My Rabbi Doesn´t Make House Calls" (Doubleday, 1969), att "Amerika håller på att bli judiskt". ("America is becoming Jewish").
Och tidningen "Time" stödde detta påstående t.o.m. några år tidigare då den redan i sitt nummer för 25/6-1965, (sid. 34) skrev med i det närmaste samma ordval att "Förenta Staterna blir tilltagande mer judiskt". ("the United States is growing more Jewish").
Och redan 1976 konstaterade den svenske juden Ricki Neuman, i tidskriften Menorah, nr.4-1976:
"Det talas ofta i USA om den s k judiska rösten ("the Jewish vote") och då särskilt under valår. Även om den judiska gruppen utgör en mycket liten del av den totala befolkningen, så har judarna ett oproportionerligt stort inflytande över amerikansk politik. Det beror bland annat på det vanligtvis höga judiska valdeltagandet, på koncentrationen av judar i de större städerna (New York, Chicago, Philadelphia, Los Angeles), som i de flesta fall dominerar den stat de ligger i, på den framträdande (i vissa fall avgörande) roll som den judiska gruppen spelar inom amerikansk ekonomi, kultur och massmedia."
Så Neuman, jude och numera skribent i den svenska judenhetens förnämsta tidskrift Judisk Krönika, anser att judarna i USA har oerhört mycket makt i förhållande till sitt fåtal och att detta bl.a. beror på "den framträdande (i vissa fall avgörande) roll som den judiska gruppen spelar inom amerikansk ekonomi, kultur och massmedia".
Och idag hörs samma överlägsna skryt, då den judiska makten i USA ytterligare ökat.
Den judiske redaktören på Los Angeles Times, David Lauter, skrev exempelvis i Los Angeles Times Book Review, 18/2-2001 (sid. 8):
"No doubt Henry Luce would have been pained to contemplate it, but the era that the founder of Time [magazine] was pleased to dub the 'American century' became the Jewish century in American history."Juden Edward S. Shapiro, professor i historia vid Seton Hall University och författare till "A Time for Healing: American Jewry Since World War II", skriver i Judisk Krönika, nr.1-2001:
"Föreställningen om juden som offer lever kvar i USA trots överväldigande bevis för motsatsen. [...] Judarna är överrepresenterade i nästan alla elitsektorer i det amerikanska samhället. "
I artikeln "Judarna som styr vid Clintons hov", publicerad i den israeliska tidningen Ma´ariv, 2/9-1994, av dess USA-korrespondent Avinoam Bar-Yosef, skriver denne:
"Det stora judiska inflytandet i Washington är inte begränsat till endast regeringen. I mediavärlden är en stor del av de framträdande personerna och många av dem, som producerar de populära TV-programmen, varma judar. En stor del av mediakorrespondenterna och tidningsutgivarna är judar, till på köpet varma sådana, som påverkas av sitt deltagande i närbelägna synagogor.
[...]
Men i detta sammanhang får vi inte glömma den judiska dominansen i Washingtons akademiska institutioner. I "det Nationella centret för medicin" är procenten av judiska forskare betydligt högre än deras andel av befolkningen. Vad gäller områden som försvar, vetenskap, filmindustri, konst och litteratur är det judiska inflytandet enormt, vilket innebär en motsvarande ökning av den judiska makten."
Här talar man igen om "det stora judiska inflytandet", "den judiska dominansen" och "den judiska makten". Begrepp som om de kom från en icke-judes mun skulle leda till omedelbar bannbulla om "antisemitism" och rop på polis för brottet "hets mot folkgrupp". Men för judarna själva är det legitimt att använda sådana uttryck . Man skall också veta att denna artikel från Ma´ariv ursprungligen är skriven på hebreiska. Den nu framlidne judiske människorättsaktivisten professor Israel Shahak såg det som sitt kall att översätta sådana texter till engelska för spridning - för att på så sätt avslöja rasismen och hyckleriet i den judiska staten. Enligt Shahak, och där har han helt rätt, är hebreiska det enda språk där judar talar klarspråk, då det vet att sannolikheten är obefintlig att någon icke-jude läser det.
I Ma´arivs artikel namnger man också vad man kallar "varma judar" som finns runt Clinton i hans judaiserade administration och som "innehar poster som är synnerligen viktiga för USA:s politik". Man talar om hur "Clinton har särskilt placerat dem på de viktigaste posterna i USA:s säkerhets- och utrikesadministration", och skriver vidare:
"Clintons många judiska vänner har också uppmärksammat honom på det smärtsamma minnet av Förintelsen och på vikten av kontinuerligt stöd till Israel, något som är en plikt för USA."Helt automatiskt påstår man, utan att förklara varför, oreserverat stöd till den judiska staten Israel "är en plikt för USA".
Meron Benvenisti, ledande israelisk politiker och tidigare vice borgmästare i Jerusalem, skriver i den israeliska tidningen Ha´aretz 15/7-1993, om "det judiska etablissemangets oerhörda inflytande på Clintons administration". (Se Israel Shahaks bok, "Open Secrets", Pluto Press, 1997, sid. 130, där citatet är hämtat ifrån.)
Orri Nir, den israeliska tidningen Ha´aretz´ Washington-korrespondent, skriver i Ha´aretz, 6/7-1993, där han förundras över att "en administration med en så stark 'judisk koppling' som Clintons, sitter i Vita Huset". Nir skriver vidare:
"Då Clinton är så angelägen om de judiska väljarnas röst, och även ännu mer för de judiska kampanj-donationerna, har den judiska åsikten en mycket påtaglig vikt."(Se Israel Shahaks bok, "Open Secrets", Pluto Press, 1997, sid. 130.)
I USA antar man, nästan reflektoriskt, att alla politiska tunga skribenter och forskare är judar.
Judaiseringsprocessen av det amerikanska samhället har gått så långt numera, att man inte höjer - eller snarare inte tillåts höja ögonbrynen - över den judiska minoritetens enorma inflytande i dagens USA.
Den judiske journalisten Philip Weiss skriver om detta och den amerikanska judenhetens ökade makt i en artikel i The New York Observer, 15/3-1999, under rubriken "Power Soup for the Soul: Jews and the President". Vi återger här utdrag från artikel på originalspråket - engelska (understrykningar av Radio Islam):
"Jewish support is actually more important than black support, and not just because Jeffrey Katzenberg has a house in Deer Valley, Utah. Jews are more powerful. Not one black person voted to acquit President Clinton of impeachment charges. But 11 of 100 Senators are Jewish and they each cast two votes on his side (22 of 105 acquittal votes).No one talks about Jewish support for Mr. Clinton. For one thing because denial of the obvious is now the central mode of intellectual discourse when it comes to the Lipbiter - sorry, alleged lip biter. More important, because a discussion would require an acknowledgment of Jewish power. The Establishment is now heavily Jewish, from Alan Greenspan and Robert Rubin on down. There are unprecedented numbers of Jews in the White House and in Congress, Mr. Clinton's two appointees to the Supreme Court have both been Jewish, and, out from there, Jews are among the big winners in the economic boom and are all over the Ivy League and the status jobs of the information age, the news media. [...]"
Den judiske artikelförfattaren Weiss skriver att man från eliten intagit den falska positionen att förneka det "uppenbara", d.v.s. det judiska politiska inflytandet, mycket "för att en diskussion om det skulle innebära ett erkännande av den judiska maktens existens".
Detta är en feg taktik, men vad Weiss beskriver är just den metod judarna i USA använder sig av. Alla - inklusive icke-judiska bedömare - känner till dessa förhållanden, men det är bara judar, och helst i judiska publikationer, som får tala om dem.
När t.ex. skådespelaren Marlon Brando nämnde den judiska dominansen i Hollywood blev han stämplad som en "antisemit" och tvingades gråtande göra avbön. Detta trots att judarna själva - och t.o.m. Judisk Krönika (nr. 4-5-1992 och nr.6-1997) i Sverige tillstår att judar styr Hollywood! I artikeln "Jews Run Hollywood - So What?", publicerad i den amerikansk-judiska tidningen Moment Magazine, (augusti-numret, 1996) av juden Michael Medved, kunde man t.ex. läsa:
"Den samlade vikten av så mycket judar samlade i en av Amerikas lukrativaste och viktigaste industrier, ger judarna i Hollywood en stor politisk makt. De utgör en stor källa för finansieringen av de Demokratiska valkandidaterna."Och den judiska tidskriften Jewish Post & Opinion, skrev redan den 6/12-1974, skrytsamt om hur "judar dominerar idag Hollywood liksom de gjorde i denna industris barndom. Judar dominerar som skådespelare, regissörer och producenter". Också bland producenterna och regissörerna, där "majoriteten är judisk, medan manusförfattarna är i praktiken en sluten judisk butik, där omkring 80 procent har det rätta medlemskapet".
Man kan fråga sig: hur många andra områden i det amerikanska samhället som på liknande sätt har övertagits av den judiska sekten och dess tillhörande kastsystem, ett system som delar in människor i ett A- och ett B-lag, där judarna har "det rätta medlemskapet" och således utgör eliten.
Den judiska framtiden
Sions kommande härlighet
"Och främlingar skola bygga upp dina murar och deras konungar skola betjäna dig [...] Och dina portar skola hållas uppe beständigt, varken dag eller natt skola de stängas, så att folkens rikedomar kunna föras in i dig med deras konungar i hyllningståget. Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås; ja, sådana folk skola i grunden förgöras."
- Den judiska bibeln, Jesaja 60:10-12 (Sions kommande härlighet).
Den judiska bibeln utmålar som synes en framtid där judarna lever i sus och dus och icke-judarna slavar för det utvalda folket och berikar dem materiellt. Ty icke-judarna har hotet om utrotning hängande som ett svärd över sig.
Den judiske greven Richard N. Coudenhove-Kalergi, grundare av den Pan Europeiska Unionen, skriver i sin bok "Praktischer Idealismus" (Wien, 1925, sid. 50):
"Judarna skall inta de ledande ställningarna, ty den goda försynen har i judarna skänkt Europa en ny andligt högtstående adelsras."
Richard N. Coudenhove-Kalergi är ingen isolerad judisk fanatiker, utan en judisk auktoritet hyllad av sina stamfränder, en person som t.o.m. citeras i Jackie Jakubowskis tidskrift Judisk Krönika.
Hur är det nu då? Har judarna avancerat sina positioner i Europa och västvärlden.
Den judiske sociologiprofessorn Lars Dencik skriver i Judisk Krönika, nr.3-1997, under den talande rubriken "Chic att vara jude":
"Det judiska" (som det medvetet vagt brukar benämnas när man inte kan tala varken om judendom eller jiddischkeit i egentlig mening) har blivit lite chic just nu - så länge det varar. Inte bara i Stockholm. Ute i hela Europa sjuder det av judisk vitalitet som aldrig förr efter Förintelsen.""Drygt femtio år efter Förintelsen har det judiska blivit chic. I hela det Europa som en gång varit ett hem för en levande judisk kultur blommar det idag - som på en (kristen) grav - av judiska kulturmanifestationer. Gastronomiska, musikaliska, teatrala, museala."
"Finns det någon anledning att beklaga att det judiska nu blivit chic?"
Harry Schein, själv jude och väletablerad i det svenska etablissemanget, skrev i DN, 16/7-1989:
"Den centraleuropeiska kulturen var alltså i allt väsentligt en judisk kultur, en glittrande fernissa utan rötter i den omgivande sociala verkligheten. Och efter Hitler finns inte tillräckligt många judar kvar i Europa för att bära upp en europeisk kultur."Här ser vi hur juden Schein t.o.m. anser kulturen i Europa var helt dominerad av judar och att det är de som bar upp den.
Rabbin Robert Wolkoff, i boken "Judisk Identitet", (Natur och Kultur förlag, 1993, sid. 132):
"I dag utgör utpräglade 'judiska' iakttagelser, gjorda av ledande judiska intellektuella, en väsentlig del av samhällsdebatten."
Judinnan Joanna Bankier, som samarbetar med Judisk Krönika och Jackie Jakubowski, skriver om kultursituationen i dagens USA, i "Judisk Krönika" (nr. 4-5, 1992, sid. 56-57):
"Det är som om kultur i viss mening blivit synonymt med judisk kultur. Att vara bevandrad i judisk film, teater, akademisk debatt och romankonst hör till allmänbildningen. Judiska problemställningar har blivit allmängiltiga. Judiska teman, judisk humor, finner gehör långt utanför den judiska gruppen."
Den franske judiske intellektuelle André Glucksmann, deklarerade i den franska tidningen Libération, 16/4-1982 (sid.14) att "Europa kommer att bli "judiskt" eller upphör att vara"
Alain Finkielkraut är filosofiprofessor vid Frankrikes kända Ecole Polytechnique och har länge varit en ledande intellektuell proffstyckare. Många av hans omdömen har en stark judisk prägel. Den 7:e oktober 1998 skrev han en artikel under den franska rubriken "Mgr Stepinac et les deux douleurs de l'Europe". I artikelns inledning kan man läsa dennne judiska intellektuelles deklamation:"Ah, så härligt det är att vara jude vi slutet av detta 20:e århundrade! Vi är inte längre Historiens anklagade utan dess älsklingar. Tidens anda älskar, hedrar och förvarar oss, den bevakar våra intressen, den till och med behöver våra godkännanden. Journalister drar upp obarmhärtiga anklagelser mot allt som finns kvar i Europa av nazistiskt medlöperi och mot de som fortfarande hyser nostalgiska känslor för den nazistiska epoken. Kyrkor uttrycker sin ånger, stater vill göra bot, Schweiz vet längre inte var det står..."
I "Judisk Krönika" (nr. 4-5, 1992, sid. 61) citeras den amerikansk-judiska poeten Muriel Rukeyser, och hennes judeocentrism:
"Att vara jude i det tjugonde seklet är att få en gåva. Om du vägrar om du vill vara osynlig, väljer du andens död, det förstenade vansinnet."
Henrik Bachner, svensk jude och aktiv inom Svenska Kommittén mot Antisemitism, skriver i en artikel i Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen):"Jag tror att det är nödvändigt att kasta ett öga på de franska och amerikanska judarnas förhållningssätt. I Frankrike och USA har judarna uppnått en position där de blir omöjliga att förbigå. Naturligtvis förklaras detta till viss del av deras stora antal, men mycket beror också på att de har agerat på ett sätt som gjort det mycket svårt för de makthavande att negligera judiska intressen. De har blivit ett permanent inslag i dessa länders politiska och kulturella liv. De judiska minoriteterna gör sig där inte endast märkbara när de attackeras. En liknande utveckling måste till i Sverige."
Det är den judiska visionen hur judar, i ett land som Sverige där de enligt statistiken bara skall utgöra en fyrahundradedel av befolkningen ändå skall uppnå en position "där de blir omöjliga att förbigå" och agerar på ett sätt som gör det "mycket svårt för de makthavande att negligera judiska intressen".
Då skall man ha i minnet att det som kallas "judiska intressen" inbegriper stöd till Israel och nedtryckandet av kritik av Israel och den växande judiska makten.
***
