Vad
är
judeproblemet?
JUDENDOMEN
ÄR
RASISTISK, PERVERS OCH HATISK
[JK:s
stämningsansökan, Aktb. 10, p
11,12,18,25,26 och 27. P 25 är en repris av
p 15 Aktb. 2]
"Den
som förnekar judeproblemets
existens är en humbug . En
sådan inställning dikteras
antingen av konventionella hänsyn,
skenhelighet eller fruktan; det finns
ingen parallell till judeproblemet, ty
det historiska och sociala fenomen, som
skapat detsamma, är
enastående; det är ett
problem, som vi lika litet kan undkomma
som föregående generation
lyckades i sina försök
härvidlag; det kommer inte att
minska i betydelse genom någon
slags helande inverkan av tiden;
tvärtom ökar dess betydelse
mitt framför våra ögon;
problemet kräver en lösning,
omedelbart och utan
omsvep."
|
Istället för att lösa den
så kallade "judiska frågan" så
har man förvärrat den genom att
göra det palestinska folket till offer
för det judiska utvalda folket. Folkmordet
på palestinierna ses, av många, som
en terapi för att behandla det judiska
sjukliga komplexet.
BG Montgomery var en framstående svensk
jordbrukare av skotsk familj och dessutom
storpolitiskt väl bevandrad och
författare till flera böcker. Dessa
böcker utgavs i den engelskspråkiga
världen under mellankrigstiden och
väckte betydande uppmärksamhet
främst i England. år 1943 utgav
Montgomery en bok i Sverige med titeln
"Närmare stormcentrum". Den boken behandlar
storpolitiska frågor under det
pågående andra världskriget.
Där behandlas, i ett särskilt kapitel,
judefrågan med rubriken: "Judeproblemet",
som än idag är av största
intresse. Inte minst därför att denna
fråga bara aktualiserats mer och mer med
Israels tillkomst och dessutom att den judiska
eller sionistiska makten ökat ända
dithän att hela saken blivit offentligt
tabubelagd. I åsikts - och
yttrandefrihetens namn fortsätter vi
här i Radio Islam att belysa
judefrågan och läser därför
upp Montgomerys analys som har rubriken
"Judeproblemet":
***
JUDEPROBLEMET
"Den som förnekar judeproblemets
existens är en humbug, säger den
kände engelske författaren Hilaire
Belloc i sin bok om judarna. Enligt hans mening
dikteras en sådan inställning
antingen av konventionella hänsyn,
skenhelighet eller fruktan; det finns ingen
parallell till judeproblemet, ty det historiska
och sociala fenomen, som skapat detsamma,
är enastående; det är ett
problem, som vi lika litet kan undkomma som
föregående generation lyckades i sina
försök härvidlag; det kommer inte
att minska i betydelse genom någon slags
helande inverkan av tiden; tvärtom
ökar dess betydelse mitt framför
våra ögon; problemet kräver en
lösning, omedelbart och utan omsvep.
Det är onekligen intressant att
jämföra detta uttalande av en av
Englands främsta experter på
området med de åsikter, som
förfäktas av vissa författare i
en på Bonniers förlag utgiven
broschyr med titeln "Mot Antisemitismen". Denna
samling av uppsatser hör till ren
propagandalitteratur. Den utgör en
veritabel gruva av halvsanningar, ensidiga
exempel, missvisande uppgifter och direkt
felaktiga påståenden. Vi kan icke
här ta upp till behandling de många
synpunkter, som där framläggs, utan
måste inskränka oss till några
få.
'Att kalla bolsjevismen judisk är en grov
lögn', skriver Lydia Wahlström, som
påstår att det ursprungliga Sovjet
inte räknade med mer än två
heljudar och att den ryska regeringen 1937 hade
en enda jude.
Belloc ser litet olika på saken.
Revolutionen var, säger han, en judisk
rörelse, men ingalunda en för alla
judar gemensam rörelse. Belloc, som är
synnerligen väl informerad om vad som
verkligen hände i Ryssland, beskriver
utvecklingen sålunda:
'I praktiken sattes givetvis inte upp en
proletärregering, ännu mindre
någonting så meningslöst och
motsägande som en "proletariatets
diktatur". Det hela kallades för republik
av arbetare och bönder. I själva
verket var det ingenting ditåt. Det var
helt enkelt despotism utövad av en ledande
klick, som exporterats från Tyskland
för att omöjliggöra vidare
militära insatser från rysk sida.
Alla dessa ledare utan undantag var judar eller
ryssar, som genom sina familjeförbindelser
representerade judarna. Den förnämste
av de förstnämnda var en Braunstein,
som dolde sig under der tagna namnet Trotsky.
Ett fruktansvärt terrorregemente uppsattes,
under vilket otaliga ryssar ur de ledande
skikten massakrerades. På detta sätt
utplånades hela den ryska staten. Bland de
mördade var ett stort antal präster,
mot vilka de judiska revolutionärerna hyste
ett särskilt agg. Den gamla sociala
organisationen sopades bort och ett helt nytt
ekonomiskt system skapades under den judiska
despotismens välde. I städerna
infördes kontroll och ransonering av
födoämnen och andra
nödvändighetsartiklar, varvid
kroppsarbetarna erhöll de största
ransonerna. De som ej arbetade för det nya
systemet och dess herrar fick ingenting alls.
Jordbruket nationaliserades i teorin, men i
praktiken kunde städernas
judekommittéer icke genomdriva detta,
utan bönderna tog hand om jorden. De
judiska kommittéerna var dock
tillräckligt starka för att
företa raider i jordbruksdistrikten och
lägga beslag på skörden för
trupperna och stadsbefolkningens behov.'
Så långt Belloc.
Det torde icke kunna bortresoneras, att den
ryska revolutionen organiserades och
finansierades av judar för att tillvarata
judiska intressen och tillfredsställa
judiskt hämndbegär. Kommissarierna,
som bestämde vilka som skulle mördas
(likvideras) var till allra största delen
judar.
Skulle Dr Wahlström, efter att ha tagit del
av ovanstående, fortfarande insistera
på den "grova lögnen" kanske vi
får tillgripa andra hjälpmedel. Vi
får väl då hänvisa till,
att judarna själva oförblommerat
erkänner sin andel i den ryska
revolutionen. Detta framgår bl a av en
artikel av juden Marcus Eli Ravage.
Skulle även detta bevis anses
otillräckligt må vi hänvisa till
ett yttrande av Winston Churchill. I sitt tal i
Dundee den 24 september 1921 uttalade han sig om
den ryska revolutionen i följande
ordalag:
'Denna fruktansvärda katastrof framkallades
av en relativt liten klick
yrkesrevolutionärer, flertalet av dem
judar, som har plågat det olyckliga ryska
folket under dettas svaghetsperiod.'
Vi hoppas att den lärda författarinnan
inte vill påstå, att hon är
bättre underrättad än Winston
Churchill. Han har dock litet "inside
information".
Beträffande judeinslaget i den första
sovjetregeringen tror jag vi kan lita på
Bellocs uppgifter, att alla revolutionsledarna
utan undantag var judar eller representerade
judiska intressen. Trotsky var juden Braunstein,
Sokolnikov var juden Brilliant, Sinoviev var
juden Apfelbaum, Kamenev var juden Rosenfeldt,
Jakob Moses Sverdlov och Moses Uritzki var
judar. Av de återstående fyra var
Bubnov ryss, Lenin kvartsjude och gift med
judinnan Krupskaja, Dzerjinski polack, Stalin
georgier och sedermera gift med en dotter till
juden och patriarken Lazar Kaganovitj. Stalin
är högtidligen intagen i de ryska
judarnas samfund. Bland övriga kända
revolutionsfigurer må nämnas Radek,
som var juden Sobelsohn, Borodin som var juden
Grusenberg, Litvinov som är juden
Finkelstein, samt judarna Maiski, Losovski,
Mechlis, Sjvernik och Berija, alla i
främsta linjen. Molotov är gift med
judinnan Sjemtsjusjina.
Dessa fakta måste dr Wahlström
tydligen ha förbisett. Det är litet
betänkligt, när man uppträder med
sådan pretention och för huset
Bonniers talan.
LENINS
"REVOLUTION"
- EN
JUDISK KUPP
Redan 1890 öppnades i Förenta
Staterna särskilda skolor för
utbildning av ryska revolutionärer. Dessa
bekostades av mångmiljonären Jacob
Schiff, en från Tyskland utvandrad jude.
Undervisningen planlades i
samförstånd med den judiska orden
B'nai B'rith, judarnas broderorganisation till
Frimurarorden. Kull efter kull av väl
utbildade revolutionärer sändes
över till Ryssland eller väntade i
angränsande länder på
tillfälle att få i praktiken
omsätta sina av judarna i Amerika
inhämtade lärdomar. De rysk-japanska
fredsförhandlingarna 1905 skedde under den
med stor majoritet valde presidenten Theodore
Roosevelts välvilliga auspicier. Ledare
för den ryska delegationen till
fredskonferensen var greve Witte, gift med en
judinna, och Roosevelts representanter var den
ovannämnde Schiff samt Adolf Krause,
stormästare i B'nai B'rith. Den senare
förklarade helt oförblommerat, att
judarna skulle släppa lös revolution i
Ryssland, om icke tsaren beviljade de ryska
judarna fulla medborgerliga rättigheter. I
oktober bröt revolten ut, och tsaren
tvingades till eftergifter i demokratisk anda.
Alltjämt fortsatte strömmen av
revolutionärer från USA till
Ryssland. En del ryska judar hade beväpnat
sig med amerikanskt medborgarskap och
amerikanska pass. Situationen i Ryssland blev
alltmer kritisk, och regeringen fann sig till
slut föranlåten att vägra
erkänna återvändande ryska
judars rätt till amerikanskt medborgarskap.
Då slog Amerikas judar åter alarm,
och president Taft gick till
motåtgärder. I december 1911 uppsades
det rysk-amerikanska handelsavtalet för
judarnas skull.
Under tiden har kampen gått vidare i
Amerika. Judarna har konsoliderat sin
ställning. Jacob Schiff blev direktör
för den stora bankirfirman Kuhn, Löeb
& Co och kontrollerade förutom sina
järnvägs - och telegrafbolag de stora
bankerna Union Pacific, National Bank of
Commerce, National City Bank och Columbia Bank.
När Lenin och Trotsky exporterats till
Ryssland 1917 försåg dessa
väldiga bankföretag sina
meningsfränder med pengar. Saken var sedan
länge väl förberedd. De ryska
revolutionärerna hade i god tid
försetts med enorma ekonomiska resurser och
strödde omkring sig pengar. Det råder
inget tvivel om, att detta i hög grad
underlättade deras vettvilliga, men
samtidigt målmedvetna kamp. General
Hoffman, som praktiskt taget dikterade
fredsvillkoren i Brest-Litovsk, skriver om dessa
revolutionärer (citerad av Kurt Stechert i
"Tyskland och Sovjetunionen"
sid.16):'Bolsjevikledarna betraktades då
endast som extremt socialistiska fantaster. Den
tyska riksledningen hoppades att de efter sin
ankomst till Ryssland ytterligare skulle stegra
förvirringen därstädes och att
Ryssland till följd härav skulle kunna
tvingas till fred inom en ej alltför
avlägsen framtid. Ingen ansåg det
för troligt, att bolsjevikledarna skulle
kunna slå under sig makten för
någon längre tid. Det stod inte i
mänsklig förmåga att
förutse, att dessa revolutionärer
från kaféerna i Schweiz, skulle
vara i stånd att bemäktiga sig
Ryssland, lyckas behålla makten genom
blodigt skräckvälde, vartill historien
aldrig skådat maken, och bli ett hot mot
allt som människoanden under
århundraden skapat.'
JUDISKA
FINANSENS MAKT
Tyska regeringen hade ingen aning om vilka
enorma ekonomiska resurser, som stod
revolutionsledarna till buds, att de hade bakom
sig praktiskt taget hela världsjudendomens
finanser, och att de redan från
början kunde påräkna
obegränsad hjälp vid
organisationsarbetet av åtskilliga
miljoner intelligenta, skolbildade och fanatiska
ryska judar. Detta blev för Tyskland en
synnerligen oangenäm överraskning. De
stora finanshusen i USA var mycket säkrare
informerade om saken.
I detta sammanhang kan det vara på sin
plats att påpeka, att orden B'nai B'rith,
världsjudendomens kamporganisation,
öppnade skallet mot Hitlers Tyskland, och
att det var denna organisation, understödd
av finanshuset Kuhn, Löeb & Co med
underlydande storbanker, som finansierade
krigshetsen i Amerika och England.
Sven Stolpe vistades före krigsutbrottet i
Tyskland i och för moralisk upprustning
under den s k oxfordrörelsens auspicier -
denna rörelses namn utgör inom
parentes sagt en ren förfalskning, vilket
experten på den verkliga
oxfordrörelsen, biskop Brillioth, torde
kunna intyga.Den är snarast att betrakta
som en slags affärsrörelse i religion,
och den offentliga bikten utnyttjas
säkerligen på sina håll som
internationell informationskälla. Stolpe
vann under sin tysklandsvistelse många
vänner bland nationalsocialisterna, som
tydligen givit honom vissa förtroenden.
Dessa återges nu i hans uppsats, men
eftersom citaten är ordagranna är
källorna inte namngivna. Det är
vanskligt med anonyma referat, som lätt
förfalskas, då den som citerats inte
har möjlighet att försvara sig.
För vår del har vi den bestämda
uppfattningen, att här föreligger ett
fall av avsiktlig förvrängning. Den
saken kanske Stolpe bäst utreder med sitt
eget samvete.
[Aktb. 10, p 11. Sändes
21/10/88] Saken
ligger istället så till: Ingen
ärlig person, inte ens judarna själva,
förnekar den kolossala maktställning
som den judiska finansen för
närvarande intar i världen. Vidare
är det ett obestridligt faktum, att judarna
före den nationalsocialistiska
omvälvningen utövade ett mycket
hårt regemente i Tyskland. Alla
samhällsklasser drevs till ruinens brant,
medan judarna, delvis med hjälp av
utländskt kapital, inhöstade enorma
vinster.
Vi skall däremot inte alls bestrida, att de
tyska nazisterna genom sin judehets drivit fram
en masspsykos och gjort politiskt kapital av
judefrågan. Det sätt på vilket
judarna behandlats i Tyskland är för
oss svenskar främmande och i hög grad
motbjudande. Men vi skall icke förty
hålla oss till sanningen och se
judefrågan i dess rätta ljus.
En jude som står på
gammaltestamentlig grund och följer Talmuds
anvisningar är en farlig medborgare, i
vilket land det än vara må, och vi
får inte glömma, att de stora
världsomspännande judiska
organisationerna: den judiska
världskongressen, comité des
délégations juives, union des
associations culturelles de France et
d'Algérie, Anglo-Jewish Association,
Board of Deputies of British Jews, American
Jewish Committee, American Jewish Congress,
Anti-Nazi-League, American Jewish Joint
Distribution Committee, American Jewish
Consultive Council and American Joint
Reconstruction Foundation, den sionistiska
världsorganisationen och orden B'nai B'rith
står på gammaltestamentlig grund.
Bakom dessa stora organisationer skymtar de
judiska bankhusen i Wall Street och Lombard
Street med sina omätliga tillgångar,
även om ledarna av de senare snarast kan
betraktas som ateister.
ENGBERG:
-
JUDENDOMEN - EN RASISTISK
POLITIK
Den bästa
framställning av judefrågan, som
presterats på vårt språk, har
till författare Arthur Engberg och
publicerades i tidningen Arbetet den 12 mars
1921. Vi skall här citera några rader
ur detta märkliga aktstycke:
'I sin erövring av världen har
judendomen fullföljt en målmedveten
raspolitik. Man har opererat på två
linjer. å ena sidan har en stamrenhet
bevarats, som står utan motstycke i
historien. Det har sörjts för att en
frisk obemängd och äkta kärna av
gammaljudisk ras vårdats och bevarats
unders segt fasthållande vid stammens
fäderneärvda traditioner. å
andra sidan har man detacherat vissa element att
beblanda sig med andra nationaliteter och skapa
dessa semitiska blandningstyper, som alltmer och
mer börjat inpyra den nationella
folkstocken. Den rena stammen har varit och
är bärare av den judiska andens
bästa och starkaste kultur. Den är
judendomens kraftkälla genom tiderna. Men
hand i hand med dess betydande inflytande
över de nationella kulturerna har
gått det systematiska underminerandet av
de övriga raserna. Det ligger i denna
expansion judendomens hela kynne att vara
cell-byggare, att fräta sönder,
inifrån uppluckra och förbränna
...
Judendomen har varit och är den indo-ariska
folkstammens mistel. Den kräver en
ädel ras som näringskälla, och
det vore orättvist att färneka, att
den har säker blick för det bästa
och livsdugligaste.'... Detta meddelas givetvis
inte som någon kritik av
"rasblandning".
[Aktb. 10, p 12. Sändes
21/10/88]
Landshövding Engberg är ingalunda
ensidig i sitt bedömande av
judefrågan. 'Få inslag av
mänsklig dumhet och brutalitet äro
vidrigare än den organiserade
antisemitismen.', säger han. Detta hindrar
emellertid icke, att man bör vara på
sin vakt mot judarnas samhälsskadliga
verksamhet. Herr Engberg uttrycker sin mening
härvidlag i följande pregnanta
satser:
'En annan sak är, huruvida humanitetens och
toleransens bud skall kräva den passiva
självuppgivelsen. Det finns en
antisemitism, som varken är dum eller
brutal utan helt enkelt ett uttryck för
naturlig kulturell självhävdelse. Den
räknar kallt med det faktum, att den
judiska infiltreringen skapar en mestizprodukt,
som representerar en upplösning av den
inhemska rasens djupaste och bästa egenart.
För närvarande är det faktiskt
så, att våra barn får
läsa sin nationella litteratur genom Mose
brillor. Vår litteraturhistoria
behärskas av hel -, halv - och
kvartsjudar.'
JUDARNA
FÖLJER SITT EGET VÄSEN - SVENSKEN
GLÖMMER ATT HÅLLA PÅ
SITT
Det är skarpa ord, men de kommer ur
hjärtats djup. De grundar sig på inte
bara vittomfattande historiska och
litteraturhistoriska studier utan även
på stor personlig erfarenhet. Det är
intressant att notera herr Engbergs iakttagelse,
så tidigt som 1921, att den svenska
unghögern redan då var på glid
i av judefinansen önskad riktning. Han
skriver därom: 'Man har icke kunnat
undgå att märka, att den tongivande
nationalistiska unghögern i vårt land
fått en allt påtagligare hebreisk
accent.' Herr Järte i Svenska Dagbladet
hade redan då vunnit en del
proselyter.
I sitt slutomdöme gisslar herr Engberg*
svenska folket för dess ointelligenta
inställning till judarna: 'Judarna
följer sitt eget väsen, och därom
är intet att säga. Men svensken
glömmer lätt att hålla på
sitt eget. Det är som om någon slags
indolens hindrade honom från att slå
vakt om sin innersta och bästa egendom. Den
företagsamme semiten tar hand om den,
tolkar och utlägger den, och vi beskedliga
svenskar fylls av nationell stolthet över
våra judars bedrifter.'
Det skulle göra författarna till
förlaget Bonniers bok mot antisemitismen
gott att läsa dessa rader.
Låt oss återgå till
huvudtemat, judarnas inställning till
samhället. Klarast ser vi saken, om vi
låter en jude framlägga sin
ståndpunkt, låter honom sätta
in attacken och även leverera kritiken. I
januarinumret av Century Magazine 1928 gör
den judiske skriftställaren Marcus Eli
Ravage ett våldsamt angrepp mot hela den
kristna världens inställning till
judendomen. Det är en kort stridsskrift,
briljant och medryckande, till
hänsynslöshet djärv. Det finns
intet spår av
mindervärdighetskomplex, där är
det herremannen, som tar till orda och vet vad
han talar om.
Han förlöjligar de kristna, som
på grund av konventionella hänsyn ej
vågar stå för sin
ståndpunkt i judefrågan."
[Från Sthlms tingsrätts
utskrifter av de fällda radioprogrammen.
Akt B8-4-89 Aktb. 72]
Arthur Engberg (1888 - 1944)
var socialdemokratisk politiker och publicist.
Han var chefedaktör för den
socialdemokratiska dagstidningen Arbetet i
Malmö mellan 1918 och 1924 och för
Social-Demokraten i Stockholm 1924 till 1932.
Han var ecklesiastikminister i ministären
Per Albin Hansson mellan 1932 och 1939 (med
undantag för sommaren 1936). Som
ecklesiatikminister tog Engberg bland annat
initiativet till lösningen av
extralärarproblemet, reformeringen av
folkundervisningen, psalmboksfrågans
lösning och upprättandet av
Riksteatern. Engberg var akademiskt utbildad.
frispråkig, rakryggad med ett stort
civilcurage. Den judiska "religiöst"
legitimerade rasismen provocerar och framkallar
en europeisk spegelvänd nationalism som
Engberg, med sin tid språkbruk, uttrycker.
Om man hyller den judiska rasistiska
nationalismen (sionismen) så finns det
ingen anledning att fördöma Engbergs
svenska nationalism. åtminstone, för
att vara svensk, behöver man inte vara
exklusivt kristen, muslim eller jude. Och det
finns ingen religion som heter "svenskdom" eller
"svenskism"! Sionismen har för övrigt
förklarats av FN 1975 som en form av
rasism.
|