|
Kapitel 4
Historiens tyngd
Man har skrivit en hel del strunt i
försök att ge en social eller mystisk
tolkning av judenheten eller judendomen 'som en
helhet'. Detta låter sig icke göra,
ty det judiska folkets sociala struktur och
judendomens ideologiska struktur har genom
tiderna förändrats i grunden. Fyra
huvudsakliga skeden kan urskiljas.
1 Det skede då judarnas gamla riken -
Israels rike och Juda rike fanns. Detta varade
till det första templets
förstöring (år 587 fvt) och den
babyloniska exilen. (En stor del av Gamla
Testamentet ägnas denna period, men de
flesta av de viktigare böckerna i Gamla
Testamentet, också Moseböckerna,
såsom vi nu känner dem,
författades i verkligheten efter år
587 fvt. Socialt sett var dessa gammaljudiska
riken alldeles lika grannrikena i Palestina och
Syrien, och som en noggrann läsning av
profetböckerna ger vid handen innefattade
denna likhet även de religiösa kulter
folkets stora flertal utövade. (not
l) De idéer som skulle bli typiska
för den senare judendomen - däribland
dess särskilda etniska segregationism och
monoteistiska exklusivism - var i detta skede
förbehållna små kretsar av
präster och profeter, vilkas inflytande i
samhället berodde på kungarnas
stöd.
2 Det skede som kännetecknas av
två centra, Palestina och Mesopotamien,
väsentligen jordbrukssamhällen.
Perioden varar från den första
'återkomsten från Babylon' (år
537 fvt) till omkring år 500 vt. I
präst- och skrivarkretsar utarbetas 'den
judiska religionen', som med det persiska rikets
makt och myndighet påtvingas dessa
samhällen, vilka därefter
tillerkänns judiskt självstyre. Esras
bok i Gamla Testamentet redogör för
hur prästen Esra, 'en skriftlärd,
väl förfaren i Moses lag', fick
bemyndigande av den persiske storkonungen
Artaxerxes (I eller II, vi vet inte vilken, och
det är några årtionden mellan
dem) att 'förordna domare och lagkloke'
över judarna i Palestina, så att 'var
och en som icke gör efter din Guds lag och
konungens lag, över honom skall dom
fällas med rättvisa, vare sig till
döds eller till landsförvisning eller
till penningböter eller till
fängelse.' (not 2) Och
Nehemja, munskänk hos kung Artaxerxes, blev
utnämnd till persisk
ståthållare över Judéen
och fick ännu större befogenheter. Den
bok i Gamla Testamentet som bär hans namn
låter oss veta i vilken omfattning en
främmande (idag skulle vi säga
'imperialistisk') makt medverkade till att
påtvinga människor den judiska
religionen, med bestående
resultat.
I båda dessa centra bibehöll sig
det judiska självstyret under största
delen av denna period, och avvikelser från
den religiösa ortodoxin förbjöds.
Undantag från denna regel förekom
när den religiösa aristokratin
själv 'smittades' med hellenistiska
idéer (från 300 till 166 fvt och
åter igen under Herodes den store och hans
efterträdare, från 50 fvt till 70 vt)
eller när detta styrande skikt klövs i
sin reaktion på nya företeelser (till
exempel delningen i de två stora
partierna, fariséer och sadducéer,
vilken inträffade omkring år 140
fvt). Men i den stund något sådant
parti fick överhanden, använde det de
tvångsmedel det judiska självstyret
(eller, i ett kort skede, oberoende riket)
förfogade över för att
påtvinga judarna i de båda centra
sina egna religiösa åsikter.
Under större delen av denna tid, i
synnerhet efter Perserrikets sammanbrott och
fram till omkring år 200 vt, var de judar
som levde utanför de två centra fria
från judiskt religionstvång. Bland
de papyrer som bevarats i Elefantine (i
Övre Egypten) finns ett brev,
härrörande från år 419
fvt, som innehåller texten till ett edikt
av den persiske storkonungen Darius II med
anvisningar till Egyptens judar om detaljerna i
påskfirandet. (not 3) De
hellenistiska kungarikena, den romerska
republiken och det tidiga romerska
kejsardömet brydde sig däremot inte om
sådana ting. Den frihet de hellenistiska
judarna utanför Palestina åtnjöt
tillät skapandet av en judisk litteratur
på grekiska. Judendomen förkastade
senare denna litteratur helt och hållet,
men kristendomen bevarade resterna därav.
(not 4) Själva
kristendomens uppkomst möjliggjordes av den
relativa frihet de judiska samhällena
utanför de två centra
åtnjöt. Aposteln Paulus' erfarenheter
är betecknande. I Korint anklagade stadens
judiska församling honom för
kätteri, men den romerske
ståthållaren avskrev målet
genast, då han vägrade vara 'domare i
sådana tvister'. (not 5)
I Judéen däremot kände sig
ståthållaren Festus tvungen att till
laga behandling uppta ett mål om en
inomjudisk, rent religiös tvist. (not
6)
Denna tolerans upphörde omkring år
200 vt, då den judiska religionen,
såsom den dittills hade utarbetats och
utvecklats i Palestina, av de romerska
myndigheterna påtvingades alla judar i
riket. (not 7)
3 Det skede som jag definierat såsom
den klassiska judendomen och som skall
diskuteras längre framme. (not
8)
4 Det nutida skedet. Detta kännetecknas
av att det totalitära judiska
samhället och dess makt brutit samman och
att man gör flera försök, varav
sionismen är det viktigaste, att
återinföra det. Detta skede
börjar i Holland på 1600-talet, i
Frankrike och Österrike (utom Ungern) i
slutet av 1700-talet, i de flesta andra
europeiska länder i mitten av 1800-talet
och i en del islamiska länder på
1900-talet. (Jemens judar levde alltjämt
år 1948 i det medeltida, 'klassiska'
skedet.) Senare skall jag säga något
om denna utveckling.
Mellan det andra skedet och det tredje, den
klassiska judendomens, finns ett tomrum på
flera århundraden. Vår nuvarande
kännedom om judar och judiskt samhälle
under denna tid är mycket ringa, och de
fåtaliga uppgifter vi äger
härrör alla från
utomstående (ickejudiska) källor.
Från den latinska kristendomens
länder har vi överhuvudtaget inga
judiska uppteckningar förrän
från mitten av 900-talet. Inomjudiska
uppgifter, som främst förekommer i den
religiösa litteraturen, blir rikliga
först på 1000-talet och i synnerhet
på 1100-talet. För tiden
dessförinnan är vi helt och
hållet hänvisade till först
romerska och sedan kristna källor. I de
islamiska länderna är det historiska
tomrummet inte fullt lika stort. Ändå
vet vi mycket litet om det judiska
samhället före år 800 och om de
förändringar det måste ha
genomgått under de tre närmast
föregående århundradena.
Huvuddrag
hos den klassiska judendomens
samhälle
Låt oss alltså förbigå
'den mörka tidsåldern' och för
bekvämlighets skull börja med de
två århundradena 1000-1200. För
denna tid har vi rikliga uppgifter att
tillgå ur både inom- och utomjudiska
källor om alla viktiga judiska centra i
såväl öster- som
västerland. Den klassiska judendomen, som
vi i denna period kan klart urskilja, har
genomgått mycket liten
förändring sedan denna tid och är
(i den ortodoxa judendomens gestalt) en
mäktig kraft ännu idag.
Vilka drag har då denna klassiska
judendom, och vilka
samhällsförhållanden
skiljer detta skede av judendomen från de
tidigare? Jag tror att det finns tre
huvudsakliga sådana drag.
1 Det klassiska judiska samhället
hade inga bönder, och däri skilde
det sig i grunden från tidigare judiska
samhällen i de två centra, Palestina
och Mesopotamien. Det är svårt
för oss i nutiden att förstå vad
detta betyder. Vi måste anstränga oss
att föreställa oss hur det var att
leva som livegen; vilken oerhörd skillnad
som rådde i läs- och skrivkunnighet,
för att inte tala om utbildning, mellan by
och stad under hela denna period; vilket
ojämförligt mycket friare liv hela den
lilla minoritet levde som inte var bönder -
för att inse att judarna, trots alla de
förföljelser de utsattes för,
under hela sin klassiska period utgjorde en
väsentlig del av de privilegierade
klasserna. Den judiska historieskrivningen, i
synnerhet den på engelska, är
missvisande härvidlag, då den
tenderar att koncentrera sig på judarnas
fattigdom och diskriminering. Båda
företeelserna var ibland verkliga nog, men
den fattigaste judiske hantverkare,
gårdfarihandlare, godsförvaltare
eller synagogväktare hade det omätligt
mycket bättre än en livegen. Detta
gällde särskilt i de europeiska
länder där livegenskapen
bibehölls in på 1800-talet, vare sig
fullt ut eller i mildrad form: Preussen,
Österrike (och Ungern), Polen och de delar
därav som Ryssland erövrade. Och det
saknar inte betydelse att, innan nutidens stora
judiska folkvandring började (omkring
1880), den stora majoriteten av alla judar levde
i dessa områden och att deras viktigaste
sociala funktion där bestod i att
förmedla det förtryck adeln och kronan
övade mot bönderna.
Den klassiska judendomen odlade överallt
hat mot och förakt för jordbruket
såsom yrke och för bönderna
såsom samhällsklass, ännu mer
än för andra ickejudar - ett hat
vartill jag inte sett något motstycke i
andra samhällen. Detta är omedelbart
tydligt för envar som känner 1800- och
1900-talllitteraturen på hebreiska och
jiddisch. (not 9)
De flesta östeuropeiska judiska
socialister (det vill säga medlemmar av
uteslutande eller övervägande judiska
partier och partisplittringar) bär skulden
för att inte ha påpekat detta faktum.
Många av dem var ju själva bekajade
med en vildsint bondefientlig inställning
de tagit i arv från den klassiska
judendomen. I det avseendet var de sionistiska
'socialisterna' naturligtvis värst, men
andra, såsom Bund, var inte mycket
bättre. Ett typiskt exempel är deras
motstånd mot bildandet av bondekooperativ,
som katolska präster främjade,
på den grunden att det vore 'en
antisemitisk handling'. Denna inställning
är icke på något sätt
död ens i nutiden. Den kom mycket tydligt
fram i de rasistiska åsikter många
judiska 'oliktänkande' i Sovjetunionen
uttalade om det ryska folket och även i
frånvaron av diskussion om denna bakgrund
hos så många judiska socialister,
såsom Isaac Deutscher. Hela den rasistiska
propagandan på temat den judiska moralens
och det judiska intellektets förmenta
överlägsenhet (en propaganda där
många judiska socialister gjort sig
bemärkta) sammanhänger med en brist
på medkänsla för denna lidande,
denna större del av mänskligheten, som
blivit särskilt grymt förtryckt under
de senaste tusen åren - bönderna.
2 Det klassiska judiska samhället var
särskilt beroende av kungar eller av
adelsmän med kungliga befogenheter. I
nästa kapitel diskuterar jag olika judiska
lagar riktade mot ickejudar, och isynnerhet
lagar som befaller judar att smäda
ickejudar och avhålla sig från att
prisa dem eller deras seder. Dessa lagar medger
ett och endast ett undantag: en ickejudisk kung
eller på orten mäktig storman
(på hebreiska paritz, på jiddisch
puretz). En kung prisar man och ber man
för, och honom lyder man inte bara i de
flesta borgerliga ärenden utan också
i en del religiösa. Det är i
allmänhet förbjudet för judiska
läkare att rädda livet på
ickejudar under sabbaten. Men som vi skall se
befaller dessa lagar läkarna att göra
sitt yttersta att bota stormän och
härskare. Detta utgör en del av
förklaringen till att kungar och
ädlingar, påvar och biskopar ofta
anlitade judiska läkare. Men inte bara
läkare. Judiska skotte- och tullindrivare
eller (i Östeuropa) godsförvaltare
kunde man lita på att de gjorde sitt
bästa för kungen eller baronen,
på ett sätt som en kristen inte
alltid gjorde.
Den lagliga ställning, en judisk
församling hade under den klassiska
judendomens skede, grundades vanligen på
ett 'privilegium' - ett frihetsbrev en kung
eller furste (eller, i Polen efter 1500-talet,
en mäktig adelsman) utfärdade till den
judiska församlingen och därmed
tillerkände den rätten till
självstyre - det vill säga gav
rabbinerna diktatorisk makt över alla andra
judar. Sådana privilegiebrev, vilka
går så långt tillbaka som till
det sena romerska riket, har som ett viktigt
inslag skapandet av ett judisk
prästestånd, vilket alldeles som det
kristna prästerskapet på medeltiden
är befriat från att betala skatt
till härskaren och tillåts att
för egen del bära upp skatt från
folket det styr över - judarna. Det är
intressant att notera att denna
överenskommelse mellan den sena romerska
staten och rabbinerna träffas
åtminstone ett hundra år
innan Konstantin den store och hans
efterträdare beviljar det kristna
prästerskapet mycket likartade
privilegier.
Från omkring år 200 vt till det
tidiga 400-talet var judenhetens lagliga
ställning i Romarriket sådan som nu
skall beskrivas. En judisk patriark, som var
ärftlig innehavare av sitt ämbete och
residerade i palestinska Tiberias, erkändes
både som en hög dignitär i
rikets officiella hierarki och som högste
ledare för rikets alla judar. (not
10) I egenskap av romersk ämbetsman var
patriarken vir illustris, ägde samma
höga rang som konsulerna, de högsta
militära befälhavarna i riket och
kejsarens viktigaste rådgivare (det heliga
konsistoriet). Endast medlemmarna av den
kejserliga familjen ägde högre rang.
Den Högt Lysande Patriarken (som han
undantagslöst kallas i kejserliga dekret)
var förmer i rang än själve
ståthållaren över Palestina.
Kejsar Teodosius I, den store, en from och
rättrogen kristen, lät faktiskt
avrätta sin ståthållare
över Palestina, sedan denne råkat
förolämpa patriarken.
Rabbinerna, vilka var utnämnda av
patriarken, var samtidigt alla befriade
från de mest tyngande romerska skatterna
och åtnjöt många officiella
privilegier, såsom befrielse från
skyldigheten att tjänstgöra i
städernas råd (som också var
ett av de första privilegier som senare
beviljades det kristna prästerskapet).
Dessutom hade patriarken fullmakt att beskatta
judarna och att med böter, prygel och andra
straff upprätthölls ordningen bland
dem. Han använde denna makt för att
kväsa judiska kätterier och (som vi
vet från Talmud) för att
förfölja judiska predikanter, som
anklagade honom för att beskatta de fattiga
bland judarna för egen vinning.
Från judiska källor vet vi att de
skattebefriade rabbinerna använde
bannlysning och andra medel de ägde
för att öka patriarkens religiösa
herravälde. Vi hör också,
mestadels indirekt, talas om det hat och
förakt som många av de judiska
bönderna och fattiga i städerna hyste
för rabbinerna, liksom om rabbinernas
ringaktning för fattiga judar (vanligen
uttryckt som förakt för 'de
okunniga'). Ändå fortsatte denna
typiska koloniala ordning att gälla,
då den stöddes med det romerska
rikets makt.
En liknande ordning rådde i alla
länder under den klassiska judendomens hela
period. De sociala effekter den fick varierade
enligt samhällenas olika storlek. Där
judarna var få, blev klasskillnaderna inom
samhället vanligen små. Sådana
samhällen tenderade att bestå av rika
judar och judar av medelklass, varav de flesta
hade en ganska god rabbinsk-talmudisk skolning.
Men i länder, där judarna ökade i
antal och en stor judisk fattigklass uppstod,
framträdde samma slags klyfta som jag nyss
nämnde, och vi kan där iaktta hur
rabbinklassen i förbund med de rika judarna
förtrycker de fattiga judarna till
förmån för sig själva
liksom för staten - det vill säga
för kronan och adeln.
Sådan var i synnerhet situationen i
Polen före år 1795. Den polska
judenhetens särskilda omständigheter
skall i stora drag skildras längre framme.
Det enda jag vill här påpeka är
att tillkomsten av ett stort judiskt
samhälle i Polen också medförde
att en klyfta mellan den judiska
överklassen (rabbinerna och de rika) och
den judiska massan uppstod i detta land på
1700-talet och bestod under hela 1800-talet.
Så länge det judiska samhällets
ledare hade makt över dess medlemmar, kunde
de kväsa revoltungarna bland de fattiga,
som fick bära den tyngsta
skattebördan, med den samlade styrka som
låg i det judiska 'självstyrets' och
religionstvångets ohöljda
våld.
På grund av allt detta var under hela
den klassiska perioden (liksom i nutiden)
rabbinerna överhetens lojalaste, för
att inte säga ivrigaste tillskyndare; och
ju mer reaktionär regimen var, desto mer
stöd fick den av rabbinerna.
3 Den klassiska judendomens samhälle
står i total motsättning till det
omgivande ickejudiska samhället
förutom kungen (eller adeln, när denna
tagit över staten). Detta skall
utförligt belysas i Kapitel 5.
Dessa tre huvudsakliga drag får
följder som tillsammans förklarar
mycket av de klassiska judiska samhällenas
historia i både kristna och muslimska
länder.
Judarna har en särskilt gynnad
ställning under starka regimer, som
bibehållit en feodal karaktär och som
ännu inte börjat utveckla en nationell
medvetenhet, ej ens första ansatserna till
en sådan. Ännu mer gynnad blir den i
sådana länder som Polen före
år 1795 eller i kungarikena på
Iberiska halvön före senare
hälften av 1400-talet, där tillkomsten
av en på nationen grundad mäktig
feodal monarki hejdades tillfälligt eller
för en längre tid. I själva
verket blomstrar den klassiska judendomen
bäst under starka regeringar som lever
avskilda från de flesta klasser i
samhället, och i sådana stater fyller
judarna en av medelklassens funktioner - men i
formen av ett ständigt beroende.
Därför röner de motstånd
inte endast av bönderna (vilkas
motstånd i sådana stater är
obetydligt, utom vid de sällsynta
tillfällen då en folkresning bryter
ut) utan i mer betydande grad av den ickejudiska
medelklassen (som var i uppgång i Europa)
och det lägre prästerskapet; och de
är skyddade av det högre
prästerskapet och adeln. Men i de
länder där den feodala anarkin har
övervunnits och adeln gått i
kompanjonskap med kungen (och med
åtminstone en del av borgerskapet)
för att styra staten, som då antar en
nationell eller en förnationell form,
där försämras också
judarnas ställning.
Detta allmänna schema, som gäller
för muslimska likaväl som för
kristna länder, skall nu belysas med
några exempel.
England,
Frankrike och Italien
Eftersom det första skedet av judisk
bosättning i England var så
kortvarigt och sammanföll med tillkomsten
av den engelska nationella feodala monarkin, kan
detta land tjäna som det bästa
exemplet på det nyss beskrivna schemat.
Vilhelm Erövraren förde till England
över judar såsom en del av den
fransktalande normandiska herreklassen. Deras
främsta uppgift var att bevilja lån
åt dessa andliga och världsliga
herrar, som annars var oförmögna att
betala sina länsavgifter (vilka i England
var särskilt tyngande och vid denna tid
indrevs strängare än i någon
annan europeisk monarki). Deras störste
kunglige beskyddare var Henrik II, och Mogna
Charta betecknade början på deras
nedgång, som fortsatte under baronernas
fejd med Henrik III. Sedan Edvard I för en
tid bilagt denna strid, parlamentet bildats och
'vanlig' och fast beskattning införts,
följde fördrivandet av judarna.
Likaledes blomstrade det judiska
samhället i Frankrike på 1000- och
1100-talen, den tid då det bildades starka
feodala furstendömen, kungens eget län
inräknat. Deras bäste beskyddare bland
capetingerna var också Ludvig VII
(1137-80), oaktat hans djupa och uppriktiga
kristna fromhet. Vid denna tid räknade
Frankrikes judar sig själva som riddare
(parashim på hebreiska), och den
ledande judiske auktoriteten i Frankrike,
rabbenu Tam, varnar dem för att anta en
inbjudan av en länsherre att bosätta
sig på hans område, såvida de
inte tillerkänns privilegier liknande dem
andra riddare äger. Nedgången
för deras ställning börjar under
Filip II August, upphovsman till kronans
politiska och militära förbund med den
uppstigande commune-rörelsen i
städerna. Tvärt utför går
det under Filip IV den Sköne, som
sammankallade de första
generalständerna för hela Frankrike i
syfte att vinna folkets stöd i sin kamp mot
påven. När så judarna slutligen
fördrivs ur hela Frankrike, hänger
detta nära samman med att kronan lyckats
hävda sin beskattningsrätt och att
monarkin har en nationell prägel.
Liknande exempel kan ges från andra
europeiska länder, där judar levde
under denna period. (Tills vidare
förbigår jag det kristna Spanien och
Polen för att ge dem en utförligare
behandling senare.) Många av Italiens
stadsstater var till författningen
republiker och uppvisade samma regelbundna
mönster. Judar var särskilt
framgångsrika i kyrkostaten, i de
två feodala kungarikena Sicilien och
Neapel (tills judarna fördrevs på
spansk befallning omkring år 1500) och i
Piedmontes feodala enklaver. Men i de stora och
självständiga handelsstäderna
såsom Florens var de få till antalet
och utan betydelse i samhällslivet.
Den
muslimska världen
Samma allmänna schema gäller
för judiska samhällen under den
klassiska tiden också i muslimska
länder, med undantag för det viktiga
faktum att det knappast förekom att judar
fördrevs därifrån, då
detta stred mot islamisk lag. (Den medeltida
katolska kanoniska rätten däremot
varken befaller eller förbjuder sådan
fördrivning.)
Judiska samhällen blomstrade under den
berömda men socialt misstolkade judiska
guldåldern i muslimska länder under
härskare, som i särskilt hög grad
levde avskilda från den stora majoriteten
av det folk de styrde och vilkas makt vilade
på intet annat än ohöljt
våld och legohärar. Det bästa
exemplet är det muslimska Spanien, där
den mycket verkliga judiska guldåldern
(med hebreisk poesi, grammatik, filosofi etc.)
börjar precis när det spanska
umajjadiska kallfatet faller efter den faktiske
härskaren al-Mansurs död år 1002
och det uppstår talrika ta'ifa-
(klick-)riken, som alla bygger på
ohöljt våld. Den berömde judiska
överbefälhavaren och statsministern
för kungariket Granada, Samuel
Hövdingen (Shmu'el Hannagid, död
år 1056), som också var en av alla
tiders främsta hebreiska skalder, kunde
nå sin maktställning främst
därför att det rike han tjänade
var ett tyranni av en ganska liten styrka
berbersoldater mot de arabisktalande
invånarna. Liknande var
förhållandena i de övriga
arabisk-spanska ta'ifa-rikena.
Judarnas ställning försämrades
något, då almoraviderna
upprätta de sitt styre (åren
1086-90), och den blev mycket osäker under
den starka och populära almohadregimen
(efter år 1147), då till följd
av förföljelser judarna flyttade till
Spaniens kristna riken, där kungamakten
alltjämt var mycket ringa.
Liknande iakttagelser kan göras
beträffande staterna i det muslimska
Österlandet. Den första stat, där
judarnas samhälle nådde en politiskt
inflytelserik ställning, var det
fatimidiska imperiet, i synnerhet efter Egyptens
erövring år 969, eftersom detta rike
byggde på att en isma'ili-shi'a-minoritet
styrde. Samma företeelse kan iakttas i
seldjukstaterna - som vilade på härar
av feodalt slag, legoknektar och i ökande
mån på slavsoldater
(mamluker) - och dessas
efterföljare. Att Saladdin gynnade de
judiska samhällena, först i Egypten
och sedan i andra delar av sitt växande
rike, berodde inte bara på hans verkliga
personliga egenskaper, såsom
fördragsamhet, människokärlek och
djup politisk visdom, utan i lika hög grad
på att han i egenskap av upprorisk
befälhavare för nyligen anlända
legosoldater kunde svinga sig upp till makten
och nappa den till sig från den dynasti
hans far och farbror tjänat före
honom.
Men det bästa exemplet bland islams
länder är måhända den stat,
där judarnas ställning var bättre
än någon annan stans i
Österlandet efter det gamla Perserrikets
fall - det ottomanska imperiet, särskilt
vid dess middagshöjd på 1500-talet.
(not 11) Som välkänt
är, byggde det ottomanska riket i
början på att turkarna själva
(för att inte nämna andra födda
muslimer) var nästan fullständigt
uteslutna från maktställningar inom
politiken och från befattningar i den
viktigaste delen av hären,
janitscharkåren. Dessa båda
maktcentra bemannades med sådana sultanens
slavar, som var födda kristna men hade
blivit bortförda i barndomen och
uppfostrade i särskilda skolor. Intill
slutet av 1500-talet kunde ingen friboren turk
bli janitschar eller inneha något
viktigare statligt ämbete. I en sådan
stat var judarnas roll på eget
område analog med janitscharernas.
Sålunda var judarnas ställning
bäst under härskare, som levde mycket
avskilda från de folk de styrde. Sedan
turkarna själva (liksom vissa andra
muslimska folk, såsom albanerna) blivit
insläppta i Ottomanimperiets härskande
klass, försämrades judarnas
ställning. Denna försämring
inträdde emellertid inte särskilt
tvärt, vilket berodde på att det
ottomanska styret fortfor att präglas av
godtycke och nationslöshet.
Detta exempel är enligt min åsikt
mycket viktigt, eftersom de relativt goda
förhållanden, judarna levde i under
islam i allmänhet och under vissa islamiska
regimer i synnerhet, används av många
palestinska och andra arabiska propagandister
på ett mycket okunnigt sätt,
låt vara i ett kanske välmenande
syfte. För det första generaliserar de
och bringar ner allvarliga politiska och
historiska frågor till blotta slagordens
nivå. Medges att judarnas ställning
genomsnittligt var mycket bättre under
islams än under kristendomens välde.
Den viktiga fråga vi ändå
måste ställa är: Under
vilka slags regimer var denna
ställning bättre eller sämre? Vi
har redan sett vart en sådan analys leder
oss.
Men för det andra, och detta är
viktigare: I en förmodern stat
medförde en 'bättre' ställning
för judarna vanligen att det judiska
samhällets ledare, rabbinerna, utövade
ett värre tyranni mot andra judar.
Låt mig ge ett exempel. Saladdin är
förvisso en gestalt som, i betraktande av
hans tid, inger djup respekt. Alltmedan jag
hyser denna respekt, kan jag ändå
inte bortse från att de utökade
privilegier han beviljade det judiska
samhället i Egypten, och hans
utnämning av Maimonides till ledare
(nagid) för detta, omedelbart
föranledde rabbinerna att sätta i
gång en svår religiös
förföljelse mot judiska 'syndare'.
Till exempel är det förbjudet för
judiska 'präster' (förmodade
ättlingar till de präster som i
forntiden tjänade i templet) att gifta sig
med vare sig prostituerade (not
12) eller frånskilda kvinnor. Det
senare förbudet, som alltid vållat
svårigheter, trotsades i den anarki som
rådde under de sista fatimidhärskarna
(omkring 1130-1180), så att 'präster'
emot judisk religiös lag lät viga sig
med frånskilda judinnor vid islamiska
domstolar (som nominellt har rätten att
viga ickemuslimer). Den större tolerans mot
'judarna' Saladdin kungjorde vid sitt
makttillträde satte Maimonides i
stånd att utfärda befallning till de
rabbinska domstolarna i Egypten att gripa alla
judar som levde i dylika förbjudna
äktenskap och låta prygla dem, tills
de 'samtyckte' till att skilja sig från
sina hustrur. (not 13)
Också i det ottomanska riket hade de
rabbinska domstolarna en mycket stor och
alltså mycket skadlig makt.
Därför skall man aldrig använda
judarnas ställning i muslimska länder
i det förflutna som ett politiskt argument
i nutida (eller framtida) sammanhang.
Det
kristna Spanien
Jag har lämnat till slutet behandlingen
av två länder där det judiska
samhällets ställning och den klassiska
judendomens inre utveckling var synnerligen
viktiga - det kristna Spanien (not
14) (eller snarare Iberiska halvön,
Portugal medräknat) och Polen före
år 1795.
I politisk mening nådde judar i de
kristna spanska rikena den högsta
ställning judar uppnått i något
annat land (utom i några av ta'ifa
och under fatimiderna) före 1800-talet.
Många judar tjänstgjorde officiellt
som riksskattmästare för kungarna av
Kastilien, läns- och allmänna fogdar,
diplomater (som företrädde sin konung
vid främmande hov, såväl
muslimska som kristna, också utanför
Spanien), hovmän och rådgivare till
regenter och höga adelsmän. Och i
inget annat land utom Polen utövade det
judiska samhällets ledare så stor
laglig makt över judarna eller brukade
denna så vitt och öppet, också
makten att ådöma dödsstraff.
På 1000-talet blev det i Kastilien vanligt
att man förföljde karaiterna (ett
slags judiska kättare) genom att prygla dem
till döds om de inte omvände sig.
Judinnor som sammanlevde med ickejudar fick
näsan avskuren av rabbiner, som
förklarade: 'Så skall hon mista sin
skönhet, så att hennes ickejudiske
älskare skall komma att hata henne.' Judar,
som hade fräckheten att angripa en rabbinsk
domare, fick händerna avhuggna.
Äktenskapsbrytare kastades i fängelse,
sedan de fått löpa gatlopp genom
judekvarteret. De som i religiösa tvister
stämplades som kättare, fick tungan
utskuren.
Historiskt sett hängde allt detta samman
med den feodala anarkin och med ett fåtal
'starka' kungars försök att regera med
blotta våldet och med bortseende
från de parlamentariska institutioner,
cortes, som redan tillkommit. I denna kamp hade
judarnas inte bara politiska och finansiella
makt utan också deras militära styrka
(åtminstone i det viktigaste riket,
Kastilien) en mycket stor betydelse. Ett exempel
räcker: Såväl det feodala
vanstyret som det judiska politiska inflytandet
i Kastilien nådde sin höjdpunkt under
Pedro I, som med rätta fick öknamnet
'den grymme'. De judiska samhällena i
Toledo, Burgos och många andra städer
tjänstgjorde praktiskt taget som hans
garnisoner i det långvariga
inbördeskriget mellan honom och hans
halvbror Henrik av Trastamara, som efter sin
seger blev Henrik II (1369-79). (not
15) Samme Pedro I gav Kastiliens judar
rätten att upprätta en landsomfattande
inkvisition mot judiska religiösa avvikare
- mer än ett hundra år innan den mer
kända och ökända katolska heliga
inkvisitionen upprättades.
När ett nationellt medvetande gradvis
växte fram omkring monarkin, vilket
började under huset Trastamara och efter
upp- och nedgångar nådde en
höjdpunkt under det katolska kungaparet
Ferdinand och Isabella, följde därmed
först att judarnas ställning
försvagades, sedan att folkliga
rörelser och påtryckningar riktades
mot dem och slutligen att de fördrevs ur
landet, alltså ett skeende liknande det i
andra västeuropeiska länder. Judarna
försvarades på det hela taget av
adeln och det högre prästerskapet.
Sina fiender hade de i kyrkans ringare led,
särskilt tiggarordnarna, som delade de
fattiga klassernas liv. Judarnas stora fiender
Torquemada och kardinal Ximenes var också
stora reformatorer av den spanska kyrkan, gjorde
den mycket mindre korrumperad och betydligt mer
beroende av monarkin och inte längre till
feodaladelns särskilda område.
Polen
Det gamla Polen före år 1795 - en
feodal republik med en valkonung - är ett
exempel på hur skeendet kan gå
åt motsatt håll. Det visar hur
judarna före den moderna statens tillkomst
hade en mycket viktig ställning i
samhället och sitt vidaste inre
självstyre under en regim, som var så
fullkomligt efterbliven att den nått det
yttersta förfallets gräns.
Av många orsaker hade Polen i sin
utveckling blivit efter länder som England
och Frankrike. En stark kungamakt av feodalt
snitt likväl utan några
parlamentariska inrättningar - bildades i
landet först på 1300-talet,
framför allt under Kasimir den Store
(1333-70). Omedelbart efter hans död ledde
dynastiskiften och andra faktorer till att
först högadelns, sedan också
lågadelns makt hastigt ökade,
så att inemot år 1572 kungen sjunkit
ihop till en galjonsfigur och alla de
ofrälse stånden blivit
utestängda från makten. Under de
följande två hundra åren ledde
avsaknaden av en regering till en så
långt gången anarki, att en dom i
ett mål som rörde en adelsman gav
denne laglig rätt att föra privat krig
för att verkställa domen (ty det fanns
inget annat sätt att verkställa den)
och fejder mellan de stora adelsätterna
på 1700-talet utkämpades med
arméer av tiotusentals soldater,
betydligt större härar än de
löjligt små styrkor republikens
officiella krigsmakt kunde mönstra.
Jämsides med denna process
försämrades de polska böndernas
ställning (på medeltiden var de
fortfarande fria) ända till yttersta
livegenskap, som knappast kunde skiljas
från rent slaveri och som säkerligen
var det värsta i Europa. När
adelsmännen i grannländerna så
ville komma i åtnjutande av den polske
panens makt över sina bönder
(innefattande även makten över liv och
död utan någon prövning i
allmän domstol), blev detta en kraftigt
bidragande orsak till att det polska territoriet
expanderade. Allra värst var
förhållandena i Polens 'östliga'
länder (Vitryssland och Ukraina) - som
befolkades och uppodlades av nyanlända
livegna. (not 16)
Ett litet antal judar (om än i viktiga
ställningar) hade tydligen levat i Polen
sedan den polska statens grundande. En betydande
judisk invandring i landet började på
1200-talet och ökade under Kasimir den
Store, samtidigt som judarnas ställning i
först Väst- och sedan Mellaneuropa
försvagades. Man vet inte särdeles
mycket om den polska judenheten under detta
skede. Men när kungamakten
förföll på 1500-talet -
särskilt under Sigismund I den Gamle
(1506-48) och hans son Sigismund II August
(1548-72) - framträdde med ens den polska
judenheten i samhällslivet och i politiken,
och som vanligt följde därpå ett
avsevärt vidgat judiskt självstyre.
Det var vid denna tid som Polens judar
erhöll sina största privilegier,
vilket nådde sin höjdpunkt i
upprättandet av det berömda 'utskottet
för de fyra länderna', ett mycket
effektivt, oberoende organ för de judiska
ledarnas styre och rättskipning över
alla judar i Polens fyra landsdelar. En av dess
många viktiga uppgifter var att driva in
alla skatter från judar i hela landet.
Utskottet gjorde därvid avdrag från
avkastningen för sitt eget och för de
spridda judiska samhällenas bruk och
skickade återstoden vidare till den
statliga skattkammaren.
Vilken roll i samhället innehade
då den polska judenheten från
1500-talets början till 1795? När
kungamakten förföll, övertog
adeln snabbt kungens vanliga roll gentemot
judarna - med bestående och tragiska
följder både för judarna
själva och för det vanliga folket i
den polska republiken. I hela Polen använde
adeln judarna som sina agenter för att
undergräva den handelsmakt som fanns i de
kungliga städerna, vilka ändå
var svaga. Bland länderna i den västra
kristenheten var det endast i Polen, som en
adelsmans egendom inom en kunglig stad var
undantagen stadens lagar och skråstadgan.
I de flesta fall bosatte adeln sina judiska
agenter på sådana egendomar, vilket
således gav upphov till en bestående
konflikt. Vanligen 'segrade' judarna, i den
meningen att städerna inte kunde vare sig
tvinga dem till underkastelse eller driva bort
dem. Men i de folkupplopp som ofta kom till
stånd gick judiska liv (och än mera
judisk egendom) förlorade. Adelsmännen
fick alltjämt vinsterna. Liknande eller
värre blev följderna av att judar ofta
användes som handelsagenter åt
adelsmän. Dessa judar erhöll
därvid befrielse från de flesta
polska tullar, vilket blev till skada för
det inhemska borgerskapet.
Men de mest varaktiga och tragiska
följderna visade sig i Polens östra
provinser - grovt räknat området
öster om den nuvarande riksgränsen,
innefattande nästan hela nuvarande Ukraina
ända fram till gränsen för det
storryska språkområdet. (Intill 1667
låg Polens östgräns långt
öster om Dnjepr, så att exempelvis
Poltava låg inom Polen) I dessa
vidsträckta landsdelar fanns knappt
några kungliga städer. Städerna
hade grundats av adeln och tillhörde denna
- och de beboddes nästan uteslutande av
judar. Till år 1939 bestod befolkningen i
många polska städer öster om
floden Bug till åtminstone 90 procent av
judar, och denna egendomlighet i befolkningens
sammansättning var ännu mer
utpräglad i det område av
Tsarryssland som anslutits från Polen och
som kallades 'bosättningsräjongen' .
Utanför städerna i hela Polen men i
synnerhet längre österut fanns
väldigt många judar anställda
som de direkta övervakarna och
förtryckarna av de i livegenskap nedsjunkna
bönderna - som förvaltare av hela gods
(utrustade med godsägarens
fullständiga maktbefogenheter) eller
förpaktare av särskilda feodala
monopol, såsom sädeskvarnen,
spritbränneriet och krogen (med rätt
att med väpnat biträde göra
husrannsakan efter hembränd aprit) eller
bageriet samt som indrivare av de allsköns
brukliga feodala avgifterna. Kort sagt var
judarna i östra Polen under
adelsväldet (och den feodaliserade kyrkans
välde, eftersom dennas ledare hämtades
uteslutande frän adeln) både
böndernas omedelbara utsugare och i
praktiken de enda stadsborna.
Säkert var det så, att det mesta
av vad de pressade ut av bönderna
tillföll godsägarna, på ett
eller annat sätt. Säkert var det
så, att judarna var hårt
förtryckta och kuvade av adeln, och
historien har bevarat många skakande
berättelser om det lidande och den
förnedring adelsmän utsatte 'sina'
judar för. Men bönderna led ett
ännu värre förtryck under
både godsägarna och judarna, och man
kan utgå ifrån att den judiska
religionens lagar mot ickejudar vilade på
bönderna med sin fulla tyngd, utom i tider
då bönderna reste sig. Såsom
skall framgå av nästa kapitel,
upphävs eller mildras dessa lagar i de fall
man befarar att deras tillämpning kan
väcka en farlig fiendskap mot judarna. Men
böndernas fiendskap kunde den judiske
fogden eller förvaltaren betrakta som
ofarlig, så länge en storman skyddade
honom med sin 'fred'.
Förhållandena ändrades inte
förrän den moderna staten tillkom, men
då hade Polen blivit styckat.
Därför blev Polen det enda stora land
i den västliga kristenheten, från
vilket judarna aldrig blev fördrivna.
Någon ny medelklass kunde aldrig
uppstå ur den ytterligt förslavade
bondeklassen, och det gamla borgerskapet var
inskränkt till vissa städer,
ekonomiskt svagt och alltså maktlöst.
Överallt i Polen blev det stadigt
värre, men utan att något
väsentligen förändrades.
Inom det judiska samhället löpte
skeendet i en liknande bana. Under perioden
1500-1795, en av de mest vidskepelsefyllda i
judendomens historia, var den polska judenheten
det mest vidskepliga och fanatiska av alla
judiska samhällen. Den avsevärda makt,
det judiska självstyret medförde,
använde de judiska ledarna allt mer
för att kväva allt
självständigt och nytt tänkande,
för att främja de rika judarnas och
rabbinernas skamliga utsugning av de fattiga
judarna och för att rättfärdiga
judarnas roll i förtrycket av bönderna
till adelns förmån. Inte heller
här fanns någon annan lösning
än frigörelse genom krafter
utifrån. Polen före år 1795,
där judarnas samhällsroll var
viktigare än i någon annan klassisk
diaspora, belyser bättre än
något annat land den klassiska judendomens
bankrutt.
Förföljelser
mot judarna
Under den klassiska judendomens hela
tidsålder drabbades judarna ofta av
förföljelser (not
17). Detta faktum tjänar nu som det
viktigaste 'argumentet' hos apologeterna
för den judiska religionen med dess lagar
mot ickejudar och isynnerhet bland sionismens
förespråkare. Nazisternas
förgöring av mellan fem och sex
miljoner europeiska judar används
naturligtvis som en mäktig slutkläm i
en dylik argumentation. Vi måste
därför granska detta fenomen och dess
nutida utseende. Detta är särskilt
viktigt med tanke på att det är
avkomlingar av judar som levde i Polen före
1795 (ofta kallade 'östeuropeiska judar' -
till skillnad från judar från det
tyska kulturområdet i början av
1800-talet, innefattande det egentliga
Österrike, Böhmen och Mähren) som
nu främst innehar makten i Israel liksom i
det judiska samhället i Förenta
staterna och andra engelskspråkiga
länder. På grund av dessa judars
särskilda historia är detta
tänkesätt särdeles fast rotat hos
dem och mycket mer så än hos andra
judar.
Först måste vi dra en skarp
skiljelinje mellan de förföljelser som
drabbade judar under den klassiska perioden och
dem som nazisterna förövade. De
förra var folkliga rörelser
underifrån, medan däremot de senare
beordrades, organiserades och genomfördes
ovanifrån: ja, i själva verket av
statstjänstemän. Sådana
gärningar, som naziregimens statligt
organiserade utrotning, är
förhållandevis sällsynta i
människans historia. Det finns dock andra
liknande fall, till exempel utrotningen av
tasmanierna och flera andra folkslag i
européernas kolonier. Dessutom
avsåg nazisterna att utplåna
även andra folk jämte judarna:
zigenarna förgjordes liksom judarna, och
utrotningen av slaverna hade redan inletts med
systematisk slakt på miljoner civila och
krigsfångar. Det är emellertid den
återkommande förföljelsen mot
judar i så många länder under
den klassiska tiden som de sionistiska
politikerna har tagit till mönster (och
använt som ursäkt) för sin
förföljelse av palestinierna och som
försvararna av judendomen överhuvud
använt såsom argument. Det är
detta fenomen vi nu måste granska.
Det måste påpekas att i alla de
värsta förföljelserna mot judar,
det vill säga vari judar dödades, stod
den styrande eliten - kejsaren och påven,
kungarna, högadeln och det högre
prästerskapet, liksom det rikare
borgerskapet i de självstyrande
städerna - alltid på judarnas sida.
Till judarnas fiender hörde de mer
förtryckta och utsugna klasserna och de som
stod dessa nära i det dagliga livet och
dess omsorger, såsom tiggarordnarnas
munkar. (not 18) I de flesta
(men jag tror inte i alla) fall var det
visserligen inte humanitära skäl eller
motiv av medkänsla som drev elitens
medlemmar att försvara judarna, utan
sådana motiv som vanligen helgar
härskarens intressen - vetskapen att
judarna var nyttiga och lönsamma (för
dem), nödvändigheten att hävda
'lag och ordning', hatet mot de lägre
samhällsklasserna och rädslan för
att judefientliga upplopp kunde
övergå i en allmän folkresning.
Likväl kvarstår faktum att de
försvarade judarna. Det är
därför som alla de judemassakrer, som
förövades på den klassiska
tiden, ingick i bondeuppror eller andra folkliga
rörelser i skeden då regeringen av
någon orsak var särskilt svag. Detta
gäller också Tsarryssland, även
om det delvis utgör ett undantag.
Tsarregeringen faktiskt främjade pogromer,
varvid den agerade i smyg genom sin hemliga
polis, men bara då den var särskilt
svag (efter mordet på Alexander II
år 1881 och i skedet omedelbart före
och efter 1905 års revolution) och
såg även då noga till att
sammanbrottet för 'lag och ordning'
hölls inom vederbörliga skrankor.
Under den tid pogromerna nådde sin
största styrka - till exempel under
Nikolaus I eller senare delen av Alexander III:s
regering, då oppositionen hade krossats -
tolererade tsarregimen dem inte, ehuru den
lagliga diskrimineringen av judarna
förvärrades.
Denna allmänna regel kan vi se verka i
alla de större judemassakrerna i det
kristna Europa. Under det första
korståget var det inte riddarhärarna,
anförda av berömda hertigar och
grevar, som slaktade judarna, utan de spontana
folkuppbåd som nästan uteslutande
bestod av bönder och tiggare och som
följde Peter Eremiten i hälarna. I
varenda större stad uppträdde biskopen
eller kejsarens ombud emot dem och sökte
skydda judarna, ofta förgäves.
(not 19) De judefientliga
upplopp som i England åtföljde det
tredje korståget ingick i en
folkrörelse riktad också mot kungliga
ämbetsmän, och några av ledarna
straffades av Rikard I. De judemassakrer som
skedde vid digerdödens utbrott
förövades i trots av de stränga
befallningar påven, kejsaren, biskoparna
och de tyska furstarna utfärdat. I de fria
städerna, exempelvis Strassborg,
föregicks de vanligen av en lokal
revolution, vari det fåvälde som
stadens råd utgjorde och som skyddade
judarna störtades och ersattes av ett mer
folkligt styre. 1391 års stora
judemassakrer i Spanien skedde under en svag
förmyndarregering och vid en tid då
påvedömet, försvagat som det var
av den stora schismen mellan tvistande
motpåvar, var oförmöget att
hålla tiggarmunkarna i styr.
Kanske är det mest påfallande
exemplet den stora judemassakern under
Chmielnicki-revolten i Ukraina (1648). Denna
började som ett myteri bland
kosackofficerare men övergick snart i ett
omfattande uppror av de svårt
förtryckta livegna. 'De egendomslösa,
de underkuvade, ukrainarna, de ortodoxa kristna
[som förföljdes av den polska
katolska kyrkan] reste sig mot sina katolska
polska herrar, i synnerhet mot herrarnas
handgångne, mot prästerskapet och
judarna.' (not 20) Upproret
medförde att de upproriska anställde
massakrer men också att de polska
magnaternas privatarméer
förövade ännu gräsligare
illdåd och 'motterror'. (not
21) Detta typiska bondeuppror mot ett
ytterligt förtryck har intill denna dag
förblivit inetsat i de östeuropeiska
judarnas medvetande - dock inte såsom ett
bondeuppror, en resning av de förtryckta,
de verkliga jordens fördömda, inte ens
såsom en hämnd som drabbade
alla som tjänade den polska adeln,
utan såsom en yttring av godtycklig
antisemitism riktad mot judar som sådana.
Faktum är att den ukrainska delegationens
röstning vid FN och, mer allmänt,
Sovjetunionens politik i Mellanöstern i den
israeliska pressen ofta 'förklarats'
såsom 'ett arv efter Chmielinicki' eller
efter hans 'ättlingar'.
Den
nutida antisemitismen
I nyare tid genomgår
judeförföljelserna en grundlig
förvandling. När den moderna staten
gör sitt intåg, livegenskapen
avskaffas och den enskilde tillerkänna
minimala rättigheter, försvinner
också med nödvändighet judarnas
speciella samhällsekonomiska funktion.
Jämte denna upphör även det
judiska samhällets makt över sina
medlemmar. Enskilda judar vinner i ökande
antal friheten att träda in i det
allmänna samhället i de länder
där de bor. Denna övergång
från ett sätt att leva till ett annat
utlöser naturligt nog en våldsam
reaktion både hos judar (i synnerhet
rabbinerna) och hos de element i det europeiska
samhället vilka är motståndare
till det öppna samhället och för
vilka den enskilda människans hela
frigörelse är en styggelse.
Den nutida antisemitismen framträder
först i Frankrike och Tyskland, sedan i
Ryssland, efter omkring år 1870.
Tvärt emot de flesta judiska socialister
tror jag att dess uppkomst eller senare
utveckling fram till våra dagar inte kan
skyllas 'kapitalismen'. Tvärtom anser jag
att de framgångsrika kapitalisterna i alla
länder på det hela taget var
anmärkningsvärt fria från
antisemitism och att de länder där
kapitalismen först upprättades och i
sin mest omfattande form - såsom England
och Belgien - också var de länder
där antisemitismen var långt mindre
utbredd än annorstädes. (not
22)
Den tidiga moderna antisemitismen (1880-1900)
var en reaktion hos förvirrade
människor som närde ett djupt hat mot
det moderna samhället med alla dess sidor,
såväl goda som dåliga, och som
var ivriga anhängare av den konspiratoriska
historieuppfattningen. Judarna fick bli
syndabockar för upplösningen av det
gamla samhället (som den antisemitiska
nostalgin inbillade sig ännu mer slutet och
ordnat än det någonsin varit i
verkligheten) och för allt som störde
i den moderna tiden. Men redan från
första början stod antisemiterna
inför ett svårt problem: hur skall
man definiera denna syndabock, särskilt i
lättfattliga ordalag? Vad förmodas den
judiske musikern, bankiren, hantverkaren och
tiggaren ha gemensamt - i synnerhet sedan de
gemensamma religiösa särdragen till
stor del blivit upplösta, åtminstone
till det yttre? 'Teorin' om den judiska rasen
blev den nutida antisemitismens svar på
denna fråga.
Däremot hade den gamla kristna och i
än högre grad den muslimska
motsättningen till den klassiska judendomen
varit anmärkningsvärt fri från
rasism. Säkert var detta i någon
mån en följd av kristendomens och
islams universella prägel liksom av de
båda religionernas ursprungliga sammanhang
med judendomen (S:t Thomas More fick flera
gånger skarpt tillrättavisa en kvinna
som gjorde invändningar när han sade
henne att Jungfru Maria var judinna). Men den
enligt min åsikt långt viktigare
orsaken var den sociala roll judarna innehade
såsom en väsentlig beståndsdel
av de högre klasserna. I många
länder behandlades judarna såsom
potentiella ädlingar och kunde, efter
omvändelse till kristendomen, omedelbart
gifta in sig i den högsta adeln. Adeln i
1400-talets Kastilien och Aragonien eller
aristokratin i 1700-talets Polen - för att
ta de två fall där ingiften av
omvända judar var vanliga - skulle knappast
knyta äktenskapsband med spanska
bönder eller polska livegna, sedan kunde
evangelierna lovprisa de fattiga hur mycket som
helst.
Det är den nutida myten om den judiska
'rasen' - de i det yttre dolda men
ändå föregivet bestämmande
egenskaperna hos 'judarna', oberoende av
historien, av samhällsrollen, av allt - som
är den nutida antisemitismens formella och
viktigaste kännemärke. Detta
insåg faktiskt en del kyrkliga ledare,
när den moderna antisemitismen först
framträdde som en rörelse av
någon styrka. Några franska katolska
ledare, till exempel, motsatte sig den nya
rasistaska lära som E. Drumont
förkunnade. Denne var den förste
populäre franske antisemiten och
författaren till den ökända boken
La France juive (1886), som fick stor
spridning. (not 23) De tidiga
moderna tyska antisemiterna mötte liknande
motstånd.
Det bör framhållas att några
viktiga grupper av europeiska konservativa var
fullt beredda att låtsas samarbeta med den
moderna antisemitismen och utnyttja den för
sina egna syften, och att antisemiterna
likaledes var redo att utnyttja de konservativa,
när tillfället yppade sig, även
om det i grund och botten inte fanns någon
större likhet mellan de båda
partierna. 'De offer som fick röna den
hårdaste behandlingen [av den ovan
nämnde Drumonts penna] var inte
Rothschildarna, utan de stora adelsmän som
fjäskade för dem. Drumont skonade inte
den kungliga familjen ... eller biskoparna,
eller påven, för den delen.'
(not 24) Ändå var
det många av de franska högre
adelsmännen, biskoparna och de konservativa
i allmänhet som gladeligen utnyttjade
Drumont och antisemitismen under krisen i
samband med Dreyfus-affären för att
störta republiken.
Detta slags opportunistiska allians
framträdde flera gånger om i skilda
europeiska länder, tills nazismen blivit
besegrad. Det hat, de konservativa närde
mot radikalismen och i synnerhet socialismen i
alla dess former, gjorde många av dem
blinda för vad deras politiska
sängkamrater egentligen stod för. I
många fall var de rent av beredda att
gå i förbund med djävulen,
glömska av det gamla talesättet att
man behöver en mycket lång sked, om
man vill sitta till bords med potentaten
ifråga.
Att den nutida antisemitismen och dess
förbund med konservatismen varit så
effektiva beror på flera faktorer.
För det första den äldre
tradition som den kristna motsättningen
till judarna utgjorde. Denna fanns i många
(ehuru långt ifrån alla) europeiska
länder och kunde, om den stöddes eller
i vart fall inte motarbetades av
prästerskapet, kopplas på det
antisemitiska tåget. Hur
prästerskapet i varje land faktiskt kom att
förhålla sig avgjordes i stor
utsträckning av bestämda lokala
historiska och sociala omständigheter. Inom
katolska kyrkan var tendensen till en
opportunistisk allians med antisemitismen stark
i Frankrike men svag i Italien, stark i Polen
och Slovakien men svag i Böhmen. Den
grekisk-ortodoxa kyrkan blev i Rumänien
ökänd för sina antisemitiska
tendenser men intog motsatt ståndpunkt i
Bulgarien. Av de protestantiska kyrkorna var den
tyska djupt splittrad i frågan, medan
andra (såsom den lettiska och estniska)
tenderade till antisemitism, medan åter
flera andra (exempelvis den nederländska,
den schweiziska och de nordiska kyrkorna) tidigt
fördömde antisemitismen.
För det andra var antisemitismen i stor
utsträckning ett samlande uttryck för
främlingsfientlighet i allmänhet, en
längtan efter ett 'ren', enhetligt
samhälle. Men i många europeiska
länder omkring år 1900 (och i
själva verket till helt nyligen) var juden
i praktiken den ende 'främlingen'.
Särskilt gällde detta Tyskland. De
tyska rasisterna i 1900-talets början
hatade och avskydde svarta principiellt lika
mycket som judar, men det fanns vid den tiden
inga svarta i Tyskland. Det är naturligtvis
mycket lättare att rikta hatet mot
närvarande än frånvarande
människor, särskilt i en tid då
massresandet och - turismen ännu inte
uppstått och de flesta européer
aldrig lämnat sitt hemland i fredstid.
För det tredje var den försiktiga
alliansen mellan konservatism och antisemitism
framgångsrik i den mån dess
motståndare saknade makt och
förmåga. Och de konsekventa och
effektiva motståndarna till antisemitismen
i Europa är liberalismen och socialismen -
historiskt sett samma krafter som på olika
sätt fortsätter den tradition som det
nederländska frihetskriget (1568-48), den
engelska revolutionen och den stora franska
revolutionen bildat. På den europeiska
kontinenten är inställningen till den
stora franska revolutionen det viktigaste
igenkänningstecknet. Man kan i stort sett
säga att de som är för den
är emot antisemitismen, att de som
accepterar den med beklagande åtminstone
är beredda att liera sig med antisemiter
och att de som hatar den och skulle vilja
utplåna resultaten därav utgör
de grupper i samhället ur vilka
antisemitismen uppstår.
Likväl måste man tydligt skilja
mellan konservativa eller till och med
reaktionära å ena sidan och verkliga
rasister och antisemiter å den andra.
Även om den nutida rasismen (vari
antisemitismen ingår) uppstår i
vissa bestämda
samhällsförhållanden, blir den
när den vinner styrka en kraft som enligt
min åsikt kan beskrivas endast som
demonisk. Jag tror att den, när den
väl kommit till makten och utövar den,
är något som inte låter sig
analysera med någon nu känd
samhällsteori eller ens någon princip
för samhällsbeskrivning - allra minst
någon känd teori som åberopar
intressen, dessa må sedan vara klass-
eller statsintressen eller andra sådana
än rent psykologiska 'intressen' hos
något kollektiv som man på den
mänskliga kunskapens nuvarande
ståndpunkt kan definiera. Med det jag
här sagt menar jag inte att sådana
krafter är principiellt ovetbara, utan
tvärtom att vi måste hoppas att vi
kommer att förstå dem en gång,
när det mänskliga vetandet vuxit
ytterligare. Men för närvarande varken
förstår vi dem eller kan vi på
ett rationellt sätt förutsäga dem
- och detta gäller all rasism i alla
samhällen. (not 25) I
själva verket hade ingen individ eller
grupp av någon politisk färg i
något land ens vagt förutsagt
nazismens fasar. Endast konstnärer och
diktare, såsom Heine, kunde fånga en
glimt av vad framtiden bar i sitt sköte. Vi
vet inte hur de kunde göra detta, och
för övrigt var många andra
aningar de hade felaktiga.
Sionismens
svar
Historiskt sett är sionismen både
en reaktion på antisemitismen och en
konservativ bundsförvant med denna -
även om sionisterna lika litet som andra
europeiska konservativa till fullo insåg
vilka de lierade sig med.
Fram tills den nutida antisemitismen uppstod
var stämningen i den europeiska judenheten
optimistisk, ja till övermätt. Detta
visade sig i det mycket stora antal judar,
särskilt i västliga länder, som
helt enkelt övergav den klassiska
judendomen, tydligen utan större saknad,
under den första eller andra generationen
sedan detta blivit möjligt. Det visade sig
också i bildandet av en stark kulturell
rörelse, den judiska upplysningen
(haskala), som inleddes i Tyskland och
Österrike omkring 1780, sedan fördes
vidare till Östeuropa och inemot 1850-70
gjorde sig gällande som en
samhällskraft av avsevärd styrka. Jag
kan inte här gå närmare in
på rörelsens kulturella
landvinningar, såsom återupplivandet
av den hebreiska litteraturen och skaparidet av
en underbar litteratur på jiddisch. Det
är emellertid viktigt att märka att
rörelsen trots många inre olikheter
ändå som helhet betraktad
kännetecknades av två gemensamma
trossatser. Den ena var tron på behovet av
en grundlig kritik av det judiska samhället
och framför allt av den samhällsroll
den judiska religionen i sin klassiska form
innehaft. Den andra var det nästan
messianska hoppet om en seger för 'det
godas krafter' i Europas samhällen. De
nämnda krafterna definierades naturligt nog
efter en enda grund: om de stödde eller
inte stödde den judiska
frigörelsen.
När antisemitismen senare växte
till som en folklig rörelse och de
konservativa krafterna i många fall
förenade sig med den, innebar detta ett
hårt slag för den judiska
upplysningen. Slaget blev särskilt
förödande, eftersom antisemitismens
uppgång inträffade alldeles efter
judarnas frigörelse i vissa länder,
medan den i andra skedde till och med innan
judarna nått sin frihet. I
Österrikiska imperiet erhöll judarna
fullständig jämlikhet först
år 1867. Inom Tyska riket emanciperade
vissa stater sina judar ganska tidigt, medan
andra, däribland Preussen, visade sig
tröga och motvilliga i denna fråga.
Den slutliga frigörelsen av alla judar i
hela Tyska riket kom först genom Bismarck
år 1871. I Ottomanska imperiet var judarna
utsatta för officiell diskriminering intill
år 1909, och i Ryssland (liksom i
Rumänien) ända till år 1917.
Således började den nutida
antisemitismen inte fullt ett årtionde
efter judarnas frigörelse i Mellaneuropa
och långt innan dåtidens
största judiska samhälle, det i
Tsarryssland, frigjordes.
Det är därför lätt
för sionisterna att strunta i hälften
av relevanta fakta, återgå till den
klassiska judendomens ståndpunkt av
åtskillnad och hävda att eftersom
alla ickejudar alltid hatar och
förföljer alla judar, vore den enda
lösningen att flytta judarna kroppsligen
och samla dem i Palestina, Uganda eller på
något annat ställe. (not
26) En del tidiga judiska kritiker av
sionismen var snara att påpeka att om man
utgår ifrån den ohistoriska
föreställningen att judarna och
ickejudarna omöjligen kan leva tillsammans
- och därifrån utgår både
sionister och antisemiter! - skulle samlandet av
alla judar på ett ställe framkalla
hat hos ickejudarna i den delen av världen
(vilket faktiskt också skedde, om än
av mycket annorlunda orsaker). Men så vitt
jag vet gjorde detta logiska argument inget
intryck, lika litet som några logiska och
faktiska argument mot myten om 'den judiska
rasen' gjorde det ringaste intryck på
antisemiterna.
Det har i själva verket alltid funnits
nära samband mellan sionisterna och
antisemiterna. Alldeles så som vissa
europeiska konservativa trodde sionisterna att
de kunde strunta i antisemitismens 'demoniska'
karaktär och utnyttja antisemiterna
för sina egna syften. Det finns många
välkända exempel på sådana
allianser. Herzl lierade sig med den
ökände greve von Plehve tsar Nikolaus
II:s antisemitiske minister. (not
27) Jabotinsky gjorde en pakt med Petljura,
den reaktionäre ukrainske ledaren, vilkens
trupper massakrerade omkring ett hundra tusen
judar åren 1918-1921. Ben-Gurions
förbundna hos den franska extremhögern
under kriget i Algeriet räknade några
ökända antisemiter, vilka emellertid
noga förklarade att de inte var emot
judarna i Israel, endast dem i Frankrike.
Kanske det mest upprörande exemplet av
detta slag är att vissa sionistiska ledare
i Tyskland med glädje hälsade Hitler
välkommen till makten, eftersom de delade
hans tro på 'rasens' överhöghet
och hans fientlighet mot tanken att judarna
skulle smälta in bland 'arierna'. De
lyckönskade Hitler till hans seger
över den gemensamma fienden - liberalismens
krafter. Dr Joachim Printz, en sionistisk rabbin
som senare utvandrade till Förenta
staterna, där han kom sig upp till vice
ordförande för Judiska
världskongressen och blev ett ledande ljus
i Sionistiska världsorganisationen (och
även var en nära vän till Golda
Meir), utgav år 1934 en särskild bok,
Wir Juden (Vi judar), för att hylla
Hitlers så kallade tyska revolution och
liberalismens nederlag:
Den tyska revolutionens
innebörd för den tyska nationen
kommer efter hand att stå klar för
dem som skapat den och format dess bild. Dess
innebörd för oss måste
framläggas här: liberalismens
landvinningar har gått förlorade.
Den enda form av politiskt liv som
främjat den judiska assimilationen
är skjuten i sank. (not
28)
Nazismens seger innebär slutet för
assimilation och blandäktenskap såsom
ett alternativ för judarna. 'Vi är
inte ledsna över detta,' sade dr Printz.
Att judarna tvingas identifiera sig såsom
judar ser han som 'uppfyllelsen av vår
önskan'. Och vidare:
Vi vill att assimilationen
ersätts med en ny lag:
förklaringen om tillhörigheten
till den judiska nationen och den judiska
rasen. En stat, som är uppbyggd
på principen om nationens och rasens
renhet, kan endast hedras och respekteras av
en jude som förklarar sig tillhöra
sin egen art. Sedan han sålunda
förklarat sig, kommer han aldrig att bli
i stånd till en sviktande lojalitet mat
en stat. Staten kan inte önska sig andra
judar än sådana som förklarar
sig tillhöra sin egen nation. Den vill
inte ha judiska smickrare och fjäskare.
Den måste av oss kräva trohet och
lojalitet mot vårt eget intresse. Ty
endast den som ärar sin egen art och
sitt eget blod, kan högakta
andra nationers nationalvilja
(not 29)
Hela boken är full av dylikt grovt
smicker av den nazistiska ideologin,
skadeglädje över att liberalismen och
särskilt franska revolutionens idéer
besegrats (not 30) och
höga förväntningar om att myten
om den ariska rasen skall frammana ett klimat
där också den befryndade myten om den
judiska rasen skall trivas.
Dr Printz insåg naturligtvis inte, lika
litet som andra tidiga medhållare och
förbundna med nazismen, vart denna
rörelse (och den nutida antisemitismen i
allmänhet) ledde. Lika litet inser
många människor i våra dagar
vart sionismen - den rörelse vari dr Printz
var en hedrad gestalt - är på
väg: till en förening av den klassiska
judendomens alla slags hat mot ickejudar och ett
urskillningslöst, ohistoriskt bruk av alla
förföljelser av judar genom historien
för att rättfärdiga sionisternas
förföljelse av palestinierna.
Hur vansinnigt detta än kan låta,
står det ändå klart, om man
närmare undersöker sionisternas
verkliga motiv, att en av de djupast liggande
ideologiska anledningarna till det sionistiska
ledarskapets ihärdiga fientlighet mot
palestinierna består i att många
östeuropeiska judar identifierar dessa med
uppstudsiga östeuropeiska bönder,
sådana som deltog i Chmielnicki-upproret
och andra liknande resningar - och att dessa
bönder i sin tur och på ett
historievidrigt sätt identifieras med den
nyare tidens antisemiter och nazister.
Att
våga möta det
förflutna
Alla judar, som verkligen vill bryta sig ur
den totalitära judiska historiens tyranni,
måste ställa sig frågan hur de
själva förhåller sig till de
folkliga yttringar av judefientlighet som
förekommit i det förflutna, i
synnerhet sådana som uppstått i
samband med resningar av livegna bönder. I
samma fråga har försvararna av den
judiska religionen och den judiska
segregationismen och chauvinismen ställt
upp sig på motsatta sidan - både
slutgiltigt och i varje ny debatt. Det
ovedersägliga faktum, att de upproriska
bönderna begick hemska illdåd mot
judar (liksom mot sina andra förtryckare),
använder dessa apologeter som 'argument'
på exakt samma sätt som man
använder den palestinska terrorn för
att rättfärdiga vägran att ge
palestinierna rättvisa.
Vårt eget svar måste bli
allmängiltigt, principiellt
tillämpligt på alla
jämförbara fall. Och för de
judar, som söker frigörelse från
den judiska partikularismen och rasismen och
från den judiska religionens döda
hand, blir det inte svårt att avge ett
sådant svar.
Resningar av förtryckta bönder mot
sina herrar och herrarnas fogdar är,
när allt kommer omkring, vanliga i
mänsklighetens historia. En generation
efter den ukrainska bonderesningen i samband med
Chmielnicki-upproret reste sig de ryska
bönderna under Stenka Razin och åter
igen hundra år senare under Pugatjov. I
Tyskland utbröt ett bondekrig år
1525, Frankrike skakades av jacqueriet
åren 1357-58, och många andra
sådana folkliga uppror har
förekommit, för att inte tala om de
många slavrevolterna i alla
världsdelar. Alla dessa - och jag har med
flit valt att nämna sådana, som
inte riktade sig mot judar
åtföljdes av fasansfulla massakrer,
alldeles som den stora franska revolutionen
beledsagades av hemska terrordåd. Hur
förhåller sig verkligt progressiva
människor och numera vanligt
anständigt och bildat folk - antingen de
är ryssar, tyskar eller fransmän -
till dessa uppror? När anständiga
engelska historiker behandlar de irländska
böndernas resningar mot sitt slaveri och
därvid skriver om de massakrer
irländarna förövade på
engelsmän, fördömer de då
irländarna som 'engelskfientliga rasister'?
Vilken inställning har progressiva franska
historiker gentemot den stora slavrevolutionen i
Santo Domingo, där många franska
kvinnor och barn blev slaktade? Att ställa
frågan är att besvara den. Men att
ställa motsvarande fråga i
många 'progressiva' eller till och med
'socialistiska' judiska kretsar är att
få ett mycket annorlunda svar: en
förslavad bonde görs där om till
ett rasistiskt odjur, om det var judar som
profiterade på hans slaveri och
utsugning.
Talesättet, att de som inte lär av
historien döms att upprepa den, är
tillämpligt på de judar som
vägrar att göra upp med den judiska
historien: de har blivit dess slavar och
får nu upprepa den i sionistisk och
israelisk politik. Staten Israel fyller nu en
funktion gentemot de förtryckta
bönderna i många länder - inte
bara i Mellanöstern utan långt
därutöver - en funktion som inte
är olik den judarna innehade i Polen
före år 1795: fogdens roll gentemot
förtryckarregimen. Det är betecknande
och belysande att Israels betydelsefulla roll i
beväpnandet av Somoza-regimen i Nicaragua
liksom regimerna i Guatemala, El Salvador, Chile
med flera inte har givit anledning till
någon större öppen debatt i
Israel eller inom den organiserade
judenheten i förskingringen. Det är
till och med sällan man ställer den
mer inskränkta frågan om det
ändamålsenliga i dylikt handlande -
huruvida det är till judarnas fördel
på längre sikt att man säljer
vapen till diktatorer som slaktar
frihetskämpar och bönder. Än mer
betecknande är att troende judar har
så stor del i denna hantering och att
deras rabbiner (som annars är mycket
högröstade, då det gäller
att hetsa till hat mot araber) håller sig
knäpptysta. Israel och sionismen verkar
utgöra ett återfall i den klassiska
judendomens roll - nu förstorad, i global
skala och under farligare
omständigheter.
Det enda möjliga svaret på allt
detta, som först och främst judar
skall avge, måste bli det vi fått av
alla verkliga förkämpar för
frihet och medmänsklighet i alla
länder, i alla folk och filosofier - med
alla sina begränsningar liksom
människans egna. Vi måste våga
möta det judiska förflutna och de
inslag i nuet som bygger på lögner om
och dyrkan av detta förflutna.
Förutsättningarna för detta
är, för det första total
ärlighet i fråga om fakta och,
för det andra, tron (som så
långt möjligt måste föra
till handling) på universalistiska, humana
principer för etiken och politiken.
Den kinesiske vismannen Mencius (300-talet
fvt), som Voltaire högt beundrade, skrev en
gång:
Detta är varför jag
säger att alla människor har en
förmåga till medkänsla:
Här har vi en människa, som
plötsligt märker att ett barn
håller på att falla ner i en
brunn. Undantagslöst hyser hon då
oro och medkänsla. Och detta gör
hon inte för att vinna fördelar hos
barnets föräldrar eller gillande
hos sina grannar eller vänner, och inte
heller av fruktan för det klander som
skulle drabba henne, om hon inte räddade
barnet. Sålunda ser vi att ingen
människa saknar medkänslan eller
skamkänslan eller
hövlighetskänslan eller
känslan för rätt och
orätt. Medkänslan är
medmänsklighetens begynnelse,
skamkänslan är
rättrådighetens begynnelse,
hövlighetskänslan är
värdighetens begynnelse, känslan
för rätt och orätt är
vishetens begynnelse. Varje människa har
inom sig dessa fyra begynnelser, liksom hon
har fyra lemmar. Eftersom alla har dessa fyra
begynnelser inom sig, förstör den
människa sig själv som anser sig ur
stånd att utöva dem.
Hittills har vi sett och i nästa kapitel
skall vi ännu tydligare se hur långt
ifrån dessa ideal de läror är,
med vilka den judiska religionen i sin klassiska
och talmudiska form förgiftar sinnen och
hjärtan.
Vägen till en äkta revolution i
judendomen - till att göra den human
tillåta judarna att förstå sitt
eget förflutna, därmed omfostra dem
bort från dess tyranni - går genom
en skoningslös kritik av den judiska
religionen. Utan fruktan, utan partiskhet
måste vi tala ut mot det som tillhör
vårt eget förflutna liksom Voltaire
gjorde mot sitt:
Écrasez l'infâme!
Noter och hänvisningar
Kapitel 4: Historiens tyngd
1 Se till exempel
Jeremia 44, särskilt verserna 15-19.
Raphael Patai, The Hebrew Goddess, Ktav,
Förenta staterna 1967, behandlar på
ett utmärkt sätt vissa sidor av detta
ämne.
2 Esra 7:25,26. De
två sista kapitlen av denna bok handlar
främst om Esras försök att
avskilja de 'rena' judarna ('den heliga
säden') från 'folket i landet' (som
själva var åtminstone delvis av
judisk härkomst) och att upplösa
blandäktenskapen.
3 W. F. Albright, Recent
Discoveries in Bible Lands, Funk &
Wagnall, New York, 1955, s. 103.
4 Det är betecknande att
man jämte denna litteratur förkastade
också alla historiska verk författade
av judar efter omkring år 400 fvt.
Ända till 1800-talet var judarna helt
okunniga om Massada och om gestalter såsom
Judas Mackabeus, vilken numera många (i
synnerhet kristna) anser ha tillhört
judendomens 'själva väsen'.
5
Apostlagärningarna 18:15.
6
Apostlagärningarna 25.
7 Se not 6 till kapitel 2.
8 Beträffande termen 'den
klassiska judendomen' se not 10 till kapitel 2
och not 1 till kapitel 3.
9 Nobelpristagarna Agnon och
Bashevis Singer utgör exempel på
detta, men många andra kan också
ges, särskilt Bialik, den hebreiske
nationalskalden. I sin berömda dikt Min
fader skildrar han hur den helgonlike fadern
säljer vodka till försupna
bönder, vilka beskrivs som djur. Denna
mycket omtyckta dikt, som läses i alla
israeliska skolor, är ett av medlen
för spridandet av den bondefientliga
inställningen.
10 Vad det judiska
patriarkatets centrala makt beträffar,
uppsade Teodosius II överenskommelsen genom
en rad lagar med höjdpunkten år 429.
Men många av de lokala
överenskommelserna fortsatte att
gälla.
11 Kanske ett annat
karakteristiskt exempel är Parterriket
(till omkring år 225), som vi dock inte
vet tillräckligt om. Vi vet emellertid att
det nationella Sasanidimperiets grundande ledde
till en omedelbar nedgång för
judarnas ställning.
12 Detta förbud är
utsträckt till att gälla också
giftermål med en kvinna som
övergått till judendomen. Anledningen
är att halakha förutsätter alla
ickejudiska kvinnor vara skökor.
13 Ett förbjudet
giftermål är allmänt sett inte
ogiltigt utan kräver skilsmässa.
Skilsmässa är nominellt en frivillig
handling från mannens sida, men under
vissa omständigheter kan en rabbinsk
domstol tvinga honom att 'vilja' det (kofin
oto ad shejjomar rotze ani).
14 Under guldåldern i
det muslimska Spanien (1002-1147) gjorde den
judiska kulturen visserligen mer lysande
landvinningar, men dessa blev inte varaktiga.
Så glömde judarna snart det mesta av
tidsålderns storartade hebreiska poesi
för att upptäcka den först
på 1800- eller 1900-talet.
15 Under detta krig
använde Henrik av Trastamara judefientlig
propaganda, ehuru hans egen mor Leonor de
Guzman, en högadlig kastilianska, var av
delvis judisk härkomst. (Endast i Spanien
förekom giftermål mellan
högadliga och judar.) Efter sin seger satte
också han judar på de högsta
finansiella posterna.
16 Det anses allmänt att
de livegnas ställning var sämre i
Polen än i Ryssland ända fram till
1700-talet. På 1700-talet blev den ryska
livegenskapen värre än den polska i
vissa avseenden, såsom att man
började köpa och sälja livegna
helt öppet. Den tsaristiska centralstaten
bibehöll likväl hela tiden en viss
makt över de förslavade bönderna,
till exempel sin rätt att värva dem
till rikets krigsmakt.
17 Under den
föregående perioden hade
förföljelser mot judar varit
sällsynta. Detta gäller om Romarriket
också efter allvarliga judiska uppror.
Gibbon har rätt då han prisar
Antoninus Pius (och Marcus Aurelius) för
att de visade sig fördomsfria mot judarna
så tidigt efter det stora
Bar-Kochba-upproret, vilket ägde rum
åren 132-135 vt.
18 Detta faktum, som lätt
kan konstateras genom granskning av
enskildheterna i varje förföljelse,
lämnas obeaktat av de flesta nutida
allmänhistoriker. Ett hedervärt
undantag är Hugh Trevor-Roper, The Rise
of Christian Europe, Thames and Hudson,
London 1965, ss. 173-174. Trevor-Roper är
också en av de mycket få nutida
historiker, som nämner judars dominerande
roll i den tidiga medeltida slavhandeln mellan
det kristna (och hedniska) Europa och den
muslimska världen (samma arbete, ss.
92-93). För att främja denna
styggelse, som jag här inte har utrymme nog
att behandla, tillät Maimonides, i den
judiska religionens namn, judar att
bortföra ickejudars barn i slaveri. Det
är tydligt att hans råd
åtlyddes eller avspeglade det samtida
bruket.
19 Exempel kan hämtas ur
varje historisk framställning om
korstågen. Se särskilt S. Runciman,
A History of the Crusades, vol I, book 3,
chap 1, 'The German Grusade'. Att hans här
senare besegrades av ungrarna, 'framstod
för de flesta kristna som ett rättvist
Guds straff åt judarnas mördare.'
20 John Stoye, Europe
Unfolding 1648-88, Fontana, London, s.
46.
21 Det senare
förhållandet nämns naturligtvis
inte av den gängse judiska
historieskrivningen. Det vanliga sättet att
straffa upproriska eller endast
'oförskämda' bönder var att
spetsa dem på pålar.
22 Detsamma kan iakttas inom
de olika delarna av ett och samma land. Så
var i Tyskland det lantliga Bayern mycket mer
antisemitiskt än de industrialiserade
områdena.
23 'Kyrkans vägran att
erkänna principen "en gång jude,
alltid jude" var ytterligare en källa till
förtret för en storordig katolik som
Drumont. En av hans främsta vapendragare,
Jules Guerin, har omtalat vilken motvilja han
kände, då en berömd jesuit,
pi're du Lac, förebrådde honom hans
angrepp på några omvända judar
vid namn Dreyfus.' D. W. Brogan, The
Deuelopment of Modern France, vol 1, Harper
Torchbooks, New York 1966, s. 227.
24 Anfört arbete.
25 Låt mig med tre
exempel, valda på måfå, belysa
den irrationella, demoniska karaktär
rasismen ibland antar. Nazisternas utrotning av
Europas judar ägde till stor del rum
år 1942 och i början av 1943 under
nazioffensiven i Ryssland, vilken kulminerade i
nederlaget vid Stalingrad. Under de åtta
månaderna mellan juni 1942 och februari
1943 använde nazisterna förmodligen
fler järnvägsvagnar att forsla judar
till gaskamrarna än att ombesörja det
nödvändiga underhållet av de
egna stridande förbanden. Innan dessa judar
skickades i döden, hade de flesta av dem
varit effektivt sysselsatta i den tyska
krigsproduktionen. Det andra exemplet,
från ett mer fjärran
förgånget, är hämtat ur en
skildring av den sicilianska aftonsången
år 1282: 'Varje fransman de träffade
på slog de ihjäl. De strömmade
in i de värdshus fransmän brukade
besöka och de hus de bebodde och skonade
varken kvinnor eller barn ... Pöbeln
trängde in i dominikan- och
franciskanklostren, släpade ut alla
utländska munkar och tvingade dem att
uttala det italienska ordet ciciri, som
ingen fransk tunga kunde åter ge
rätt. Alla som misslyckades i provet
dräptes på fläcken.' (S.
Runciman, The Sicilian Vespers, Cambridge
University Press 1958, s. 215) Det tredje
exemplet är från nutid. Sommaren 1980
- omedelbart sedan judiska terrorister
försökt spränga flera palestinska
borgmästare till döds -
borgmästaren i Nablus, Bassam Shaka,
förlorade båda benen, och
borgmästaren i Ramalla, Karim Khalaf, miste
ena foten - samlades en grupp judiska nazister
på området invid Tel-Avivs
universitet, stekte några katter och
försökte bjuda förbipasserande
'kebab på arabiska borgmästarben'.
Envar som fick bevittna denna kusliga orgie -
som jag fick - måste nog medge att vissa
hemskheter trotsar våra försök
till förklaring på kunskapens
nuvarande ståndpunkt.
26 Ett tidigt infall av
Jabotinsky (som grundade det parti Begin senare
skulle leda) var det förslag han
ställde omkring år 1912 att skapa
två judiska stater, den ena i
Palestina och den andra i Angola, varvid den
förra, som var fattig på
naturtillgångar, skulle understödjas
med rikedomar från den senare.
27 Herzl begav sig till
Ryssland för att träffa von Plehve i
augusti 1903, mindre än fyra månader
efter den ohyggliga pogromen i Kishinjov,
för vilken denne veterligen bar ansvaret.
Herzl föreslog en allians, byggd på
deras gemensamma vilja att få de flesta
judar ut ur Ryssland och, på kortare sikt,
att undandra den socialistiska rörelsen
dess judiska stöd. Tsarens minister inledde
det första samtalet (8 augusti) med
anmärkningen att han betraktade sig
själv som 'en ivrig anhängare av
sionismen'. När Herzl så ville
beskriva sionismens syften, avbröt von
Plehve honom med orden: 'Ni predikar för en
redan omvänd'. Amos Elon, Herzl, Am
oved, 1976 ss. 415-419, på
hebreiska.
28 Dr Joachim Prinz, Wir
Juden, Berlin 1934, ss. 150-151.
29 Anfört arbete, ss.
154-155.
30 För ett exempel se
anfört arbete s. 136. Ännu värre
yttringar av sympati med nazismen kunde
märkas hos den extrema rörelsen
lohamej herut Jisra'el (Sternligan)
så sent som år 1941. I sionistiska
begrepp var dr Prinz 'en duva'. På
1970-talet understödde han till och med den
amerikanska judiska rörelsen breira,
tills Golda Meir avrådde honom.
|