Utrikesdepartementet - UD
och
Förenta Nationerna - FN
Index
Introduktion - historiska aktörer
Sionister som representanter för Sverige i Israel - Sveriges Israel ambassadörer
Judar som Sveriges representanter i USA
Personer med judisk koppling verksamma i arabländer
Andra till sionismen välvilligt inställda diplomater
***
Introduktion
I detta avsnitt kommer vi - kortfattat - nämna olika människor med starka band till den judiska maffian, som under årens lopp verkat inom den svenska diplomatin och utrikespolitiken.I Sverige, liksom i många andra länder har judar tidigt kommit att spela en viktig roll inom den diplomatiska världen. Judarna som var kända för sina internationella kontakter och nätverk användes ofta av olika makthavare som förmedlare av politiska budskap och som sändebud.
Bland de tidiga svensk-judiska företrädarna hittar man flera exempel:
Eduard Fränckel var generalkonsul för Österrike.
Henrik (ben-Isak) Davidson var dansk vicekonsul i Stockholm, senare generalkonsul.
Isidor Heckscher, far till ekonomiprofessorn Eli Heckscher, utnämndes till dansk generalkonsul i Göteborg (1896) och i Stockholm (1900-1922) och blev 1906 medlem av kommissionen till omorganisation av Danmarks representation i utlandet.
Emil Heilborn, var generalkonsul samt svensk och tysk riddare.
Anton Ludvig Philip var handlande och persisk generalkonsul.
Otto Ruben var oavlönad persisk konsul och dekorerad med svenska, persiska, italienska, portugisiska och spanska ordnar, allt förvärvat i egenskap av handelsman.
Mikael Warburg var handlande och dansk konsul i Göteborg och Mikael Warburgs son Simon Warburg blev likaså dansk generalkonsul i Göteborg.
Simon Sachs invandrade till Sverige och blev innehavare av Josef Lejas krambod samt förvärvade generalkonsuls titel.
Sonen Josef Sachs (1872-1949) blev i sin tur norsk generalkonsul.
Josef Sachs som var affärsman och VD för NK 1902-1937 hyllas av Magdalena Ribbing, i sin artikel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 120):
"Josef Sachs var en internationell personlighet. Hans vyer sträckte sig utanför de svenska gränserna. Han reste ofta och med glädje. Hans diplomatiska förmåga togs många gånger i anspråk av regeringen; han var exempelvis den som fick resa till Ryssland direkt efter revolutionen 1917 och förhandla med den nya regimen om ett svenskt handelsavtal."
Kring sekelskiftet 1800-1900 börjar så judar dyka upp inom den svenska diplomatin. Inte som öppna judar med kalott på huvudet mumlande mystiska böner, utan som judiskt medvetna ättlingar till några av den svenska judenhetens förgrundsgestalter och som gift in sig med de övre stånden.
Karl-David Marcus, litteraturkritiker, tjänstgjorde under åren 1914-1919 i Utrikesdepartementet.
Helge Heilborn (1897-1960). Anställd vid svenska generalkonsulatet i Moskva 1919-1920. Senare vice VD och VD på Bonnier-tidningarna Dagens Nyheter och Expressen
Henrik Åkerman, diplomat och svensk-norsk envoyé i London, härstammade från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms")
Henrik Åkermans son Gustaf Åkerman, (född 1888) blev professor i nationalekonomi vid Göteborgs men hade dessförinnan varit bl.a. attaché respektive tillförordnad 2:e sekreterare vid Utrikesdepartementet 1915-1918.
Torvald Magnusson Höjer (född 1876), var en inflytelserik politiker och diplomat och historiker av judiskt börd då han via modern som var född från den judiska klanen Elliot. På så vis var ättling till den öppet judiske ättfadern Abraham Josephson-Josephssohn. Denne Abraham Josephson-Josephssohn var Torvald Magnusson Höjers morfarsfar, och hans morfarsmor var judinnan Blomma Magnus.Torvald Magnusson Höjer började sin karriär då han 1906-1909 var andre arkivarie i Utrikesdepartementet. Han blev 1909 förste sekreterare och chef för Utrikesdepartementets nyupprättade pressbyrå samt var 1912-1919 kansliråd och chef för den ur denna framgångna pressavdelningen, "en under [det första] världskriget synnerligen ansvarsfull befattning", enligt Nordisk Familjebok (utgåvan för år 1929).
1919 blev han chef för Utrikesdepartementets politiska och handelspolitiska avdelning. Han var sekreterare vid monarkmötet i Oslo 1917 samt vid de efterföljande nordiska ministermötena 1920 och blev 1921 minister "av 1:a klass". Sedan 1923 var han verksam som envoyé i Oslo och 1925-1927 var han suppleant för de svenska ombuden vid Nationernas Förbunds församling.
Torvald Magnusson Höjer var därutöver docent i historia vid Stockholms Högskola och 1905-1921 sekreterare i Svenska Historiska Föreningen samt utgav 1906-1920 Historisk Tidskrift.
Erik Kule Palmstierna (1877-1959). Ättling till hovjuveleraren Michael Benedicks.
Erik Kule Palmstierna var Sveriges utrikesminister i Hjalmar Brantings första ministär mars-oktober 1920. Svensk envoyé i London 1920-1937.
Carl-Fredrik Palmstierna (Jr.), son till Erik Kule Palmstierna, är sedan 1959 gift med friherrinnan Elisabeth Palmstierna, (född Tham). Elisabeth var anställd på UD 1940-1950 (tjänstgöring beskickningarna i Helsingfors, Warszawa och Rom), Bofors och Sveriges Kreditbank, 1950-talet och därefter H. M. Konungens hovmarskalkämbete 1953-1961, sekr H.K.H. Hertigen av Halland sedan 1962, hovintendent 1974, 1:e hovintendent 1979, hovmarskalk 1991. Hovmarskalkandet hade hon i blodet då hon själv var dotter till hovmarskalken Wilhelm Tham.
Carl-Fredrik Palmstierna (Jr.) har själv varit aktiv för den judiska staten Israel och tillhörde den grupp av sionister som stod bakom den sionistiska stiftelsen "Israelhjälpen" på 1970-talet (se Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1975). En stiftelse för insamlande av ekonomiska medel till Israel.
Joen Karlsson Lagerberg (född 1888). Jude då hans icke-judiske far Sven Karl Ottosson Lagerberg, f.d. kammarskrivare vid Kungliga flottan, kammarherre och museiintendent, gifte sig med en judinna, dottern till Teodor Heyman, ägare av Rosenbergs fabriker i Mölndal.
Joen Karlsson Lagerberg började som attaché vid UD 1912, bl.a. som legationssekretare i Washington, svenskt sändebud i Warszawa 1938, byråchef på UD, chef för UD:s B-avdelning 1940. Han blev därefter överceremonimästare och var också president för Stockholms Rotary klubb på 1950-talet.
Sture Gadd (född 1880). Son till general Hemming Gadd, och judinnan Ida Benedicks, som stammade från den judiske affärsmannen Michael Benedicks.
Generalmajor 1937. Chef för generalstabens utrikesspionageavdelning. Adjutant hos konungen.
Inom den diplomatiska världen sågs han som militärattaché i Paris 1924-1928, Sveriges militäre representant till Nationernas Förbund och dess rustningsminskningskonferens 1926-1928. Tjänstgöring i Genève som biträdande ledamot av Folkförbundets ständiga militärkommission.
Erik von Sydow (född 1912). Erik von Sydow var son till Oskar von Sydow, f.d. statsminister, Göteborgs landshövding, vars fru Wijk stammar från den döpta tysk-judiska släkten Kalm (i Sverige "Calms").
Erik von Sydow var verksam i UD och placerad i Berlin (1937), byråchef på UD 1947-1949, utrikesråd och chef för UD:s handelsavdelning 1959-1963 och senare ambassadör och chef för Sveriges delegationer till EFTA och FN-organisationerna i Genève och EG i Bryssel. Erik von Sydow gifte sig med dottern till Estlands forne president och utrikesminister, Fredrik Akel.
Herbert Ribbing, byråchef i utrikesdepartementet. Son till Anna Silfverstolpe, ättling till den döpte hovjuden Moses Marcus Levi - Adolf Ludwig Levin, och hennes make, överstelöjtnanten Bo Ribbing. Herbert Ribbings bror är pianoprofessorn Stig Ribbing, se denne.
Erik Boheman (född 1895) var en jude med höga poster inom diplomatin och politiken och som på mödernet stammade från den judiska klanen Abrahamson/Abramson. Erik Bohemans judiska koppling påtalas exempelvis av den judiske forskaren Steven Koblik i dennes propagandabok "Om vi teg, skulle stenarna ropa", sid. 57.Erik Boheman var kabinettssekreterare vid UD under andra världskriget, något som var högintressant för judarna då hans syster Maud Boheman samtidigt var gift med juden Gunnar Josephson, den dåvarande ordföranden i Stockholms Mosaiska (judiska) Församling.
Erik Boheman har en gedigen karriär. Han blev attaché i Paris 1918, i London 1919, byråsekreterare på UD 1921, legationssekreterare 1925, byråchef på UD:s politiska avdelning 1926 och dess chef 1928, senare utrikesråd 1930, envoyé i Ankara (Istanbul) och Sofia 1931 samt i Aten 1933, Warszawa o Bukarest 1934. Boheman var biträdande ombud i NF:s församling 1927.
Inför och under andra världskriget har man sett Erik Boheman, från den judiska gruppen, som kabinettssekreterare UD 1938, envoyé i Paris (1944) 1945, ordförande för delegationen för krigshandelsavtal med Storbritannien 1939-1940, 1943 års sakkunnig för utrikesrepresentationens sammansättning vid handelsförhandlingarna med Sovjet 1940, ordförande för handelsförhandlingarna med Storbritannien 1944-1945, 1947 och med Frankrike 1945.
Erik Boheman fortsatte sedan sin diplomatiska karriär och innehade absoluta nyckelbefattningar som svensk ambassadör i London 1947, i Washington 1948 och var ombud FN:s församling 1949 och 1950 - under en tid då judarna behövde mobilisera alla krafter inom sitt världsomfattande nätverk för att driva igenom sitt koloniala ockupationsprojekt i Palestina.
Inom svensk försvarspolitik har man också sett Erik Boheman som ledamot 1929 års försvarsutredning 1930-1931, sakkunnig i 1930 års försvarskommission, och biträdande ombud vid nedrustningskonferensen i Genève 1932.
Efter sin diplomatiska karriär gick han över till politiken på heltid, och det av judars omtyckta folkpartiet. Boheman satt som folkpartistisk riksdagsman i Första Kammaren 1959-1970 och innehade den höga posten som talman 1965-1970. Han har f.ö. skrivit boken "Tankar i en talmansstol" (1969).
Även inom företagsvärlden har juden Boheman haft makt. Han satt som styrelseledamot i Stockholms Enskilda Bank under åren 1958-1970, han var styrelseordförande för SAAB 1958-1970, Svenska Tändsticks AB 1973-1976, och vice styrelseordförande för Telefonaktiebolaget L. M. Ericsson.
Som ännu ett exempel på hur dessa judar alltid lyckas gifta in sig i maktens sfärer var Erik Boheman i sitt första giftermål 1919-1927 gift med grevinnan Gunnila Wachtmeister, dotter till universitetskanslern greve Fredrik Wachtmeister och friherrinnan Louise af Ugglas.
Sven Rosenberg (född 1904). Modern Ottonie Benedicks var sondotter till juden Michael Benedicks. Sven Rosenberg var marinattaché Oslo och Köpenhamn 1945-1946, förutom en mängd tunga poster inom det militära.
Nils Ihre (född 1910). Ättling till den judiske anfader Moses Marcus Levi alias Adolf Ludwig Levin. Nils Ihre blev attaché på UD 1933 och var placerad i Berlin 1934, klart intressant med tanke på hans judiska påbrå. 2:e legationssekreterare i Bern 1936 och 2:e sekreterare på UD 1938, 1:e sekretare 1939, byråchef 1939, legationsråd 1944, handelsråd i London 1944 och generalkonsul där 1945-1949.
Ihre manifesterar sin judiskhet då han sedan 1982 är ledamot i Amitié Judéo-Chrétienne de France (det judisk-kristna vänskapsförbundet) och ledamot i Alliance France-Israël, Frankrikes motsvarighet till Samfundet Sverige Israel.
Louis Améen (d.y.). Via fadern stammande från ovannämnde Abraham Josephson-Josephssohn.
VD AB Bofors-Åkers 1973-1980, och senare ambassadråd och teknisk-vetenskaplig attaché i Washington 1984-1986.
Gustaf Hamilton (af Hageby) (född 1921). Via sin mor besläktad med juden Isaac Michaelson, se denne. Observera att Isaac Michaelson på sin tid var affärskompanjon till ovannämnde affärsman Michael Benedicks - tillsammans drev de det berömda handelshuset "Michaelson & Benedicks" i 1800-talets början.
Gustaf Hamilton (af Hageby) var friherre och blev attaché UD 1947. Tjänstgöring London och Prag. 2:e sekreterare UD 1952. 1:e sekreterare Warszawa 1957, Paris 1959, UD 1962, byrådirektör 1963, chef politiska avdelningens 1:a byrå 1965, ambassadråd Paris 1967, minister 1970, ambassadör nedrustningsdelegation Genève 1974. Envoyé i Pretoria sedan 1978. Ambassadör Dublin 1982-1987.
Gift 1949 med en Malin Printzsköld, dotter till kammarherren Carl Printzsköld, och modern Ingrid, född Melander.
***
Sionister som representanter för Sverige i Israel
När så staten Israel har bildats 1948, vad är det då för "svenskar" som får ansvaret för att etablera relationerna med den nygrundade judestaten?Jo, på posten som Sveriges generalkonsul i Israel väljer man ingen annan än Norbert Masur - en av de mer framträdande sionistiska judarna i Sverige.
Norbert Masur (1901-1971) hör till en av de mer namnkunniga svenska judarna och ligger numera begravd som troende jude på den södra judiska begravningsplatsen, vid Skogskyrkogården, Stockholm.
Att Sveriges representant Masur var en fanatisk Israelanhängare och sionist framkommer med tydlighet i sionisternas egna hyllningar och deklarationer.
Judisk Krönika, nr.7-1971, skriver i sin hyllning till Norbert Masur då han nyligen avlidit:
"När Norbert Masur kom till Sverige i början av 1920-talet var han redan medveten sionist. Han blev med tiden också en hängiven hebraist. Från 1925 studerade han i många år ivrigt hebreiska och spelade en framträdande roll inom Hebreiska klubben i Stockholm.Det har med rätta sagts att Norbert Masur var en stor idealist, som aldrig svek sina ideal. Vad han önskade var ett spontant och frivilligt arbete för sionismens sak. Ingen skulle känna sig tvungen. Själv var han ett lysande föredöme. Han sparade aldrig sina krafter. Han skulle också visa, att han var redo att riskera sitt eget liv för sina tros- och stamfränder.
Det var när han under de sista krigsmånaderna 1945 reste till Tyskland för att förhandla med Heinrich Himmler om att få de danska judiska koncentrationslägerfångarna frigivna. Han var också intensivt engagerad i Raoul Wallenberg-aktionen i Ungern.
Staten Israels tillkomst betydde för Norbert Masurs del förverkligandet av en ungdomsdröm. Det blev honom också snart möjligt att överflytta sin verksamhet dit, dels som affärsman och platschef för det företag i vars ledning han i många år tagit verksam del, med tiden också som Sveriges generalkonsul, i vilken egenskap han arbetade för att stärka och fördjupa förbindelserna mellan de båda länderna.
Om Norbert Masurs arbete i judiska och sionistiska sammanhang i Sverige kan nämnas, att han i flera årtionden var en av förgrundsfigurerna inom den svenska sionismen och Förenade Israelinsamlingen. Han samarbetade länge med professor Hugo Valentin, och då denne drog sig tillbaka blev han ordförande i den sionistiska gruppen i Mosaiska församlingen, vars fullmäktige han länge tillhörde.
[...]
Men ännu många fler är skyldiga honom den största tacksamhet för vad han uträttat som jude och människa. Sionisterna var stolta över att han var sionist [...]."
Efter sin död hedrades Masur med en skog i Israel, se Judisk Krönika, nr.9-10/1972 (och bilden som vi återger här). Där kan man läsa KKL-representanten Eliezer Reschefs hyllning till Norbert Masur, i samband med invigningen av Masurs skog:
"- Jag tror att planteringen av en skog verkligen är det bästa sättet att föreviga Norbert Masurs minne. Hans namn är inristat i Israels mark, han som var en bland de första som kom från Västeuropa till Israel för att leva här, han som i hela sitt liv gav all sin kraft och all sin förmåga för att främja sionismens sak och förbindelserna mellan Sverige och Israel. Så det är med stolthet vi tillägnar denna skog åt hans minne."På samma tillställning talade också den prosionistiske svenske Israelambassadören Sten Sundfeldt. Sundfeldt sade i sitt tal (enligt Judisk Krönika, nr.9-10/1972) att Masur "var djupt fäst vid Israel" och att "han var en av dessa som verkligen menade något med talet om att bygga en bro mellan våra bägge länder för att knyta dem fastare samman".
Bild från Judisk Krönika, nr.9-10/1972.
Norbert Masur arbetade i den firma som ägdes av Fritz Hollanders far, och kom sedan att arbeta för Fritz Hollander själv, då denne fortsatte firman fadern startat. Fritz Hollander var president för Zionistiska Federationen i Sverige och denna sionistiska paraplyorganisation anordnade också en minneshögtid för Norbert Masur som hölls i Stockholms Mosaiska Församlings sessionssal, 23 september 1971 (se Judisk Krönika, nr.7-1971).
***
I valet av Sveriges ambassadörer till Israel kan man också häpna. Flera av dem har, som vi redovisar nedan, visat en kraftigt proisraelisk bias, de har starka sympatiband till det land för vilken de skall agera Sveriges representanter, att man undrar om de inte blandar ihop sitt privata engagemang för den sionistiska saken med svensk utrikespolitik och diplomati.
Bo Siegbahn (född 1915). Satt som socialdemokratisk ledamot i Första Kammaren 1957-1961 och i riksdagen 1974-1982, för moderaterna. Sveriges ambassadör i Tel Aviv, Israel, 1966-1970. Har haft en hel del andra höga poster på UD, bl.a. som byråchef.
Siegbahn är en stark anhängare av judisk kolonialism i Mellanöstern och var styrelseledamot i Samfundet Sverige-Israel.
Han uppgav själv att han haft Herbert Tingsten som sin lärare i statskunskap och den sionistiske juden Hugo Valentin, som sin lärare i historia, och det var den senare som introducerade honom till sionismen (se Judisk Krönika, nr.5/6-1969).
Påstod bl.a. i Göteborgs-Posten att journalisten Jan Guillou tagit emot utländskt understöd - detta som en del av den sionistiska desinformationskampanjen mot Guillou då denne ansågs vara pro-palestinsk.
Sveriges f.d. ambassadör i Israel, Bo Siegbahn, var med som "hedersgäst" vid Förenade Israelinsamlingens årliga fest på Operakällaren, 24 januari 1972 (se artikel i Judisk Krönika, nr.1-2/1971). Bland andra "hedersgäster" på festen sågs Israels bostadsminister Zeev Sharef och Israels ambassadör i Sverige, Max Varon.
På mötet skall Per Ahlmark i sitt tal, enligt ovannämnda artikel i Judisk Krönika, gjort "intressanta jämförelser mellan israelisk mentalitet och arabisk".
Bo Siegbahn var också en av huvudtalarna på den sionistiska organisationen Keren Kajemets årliga Tubischvat-fest 1971, där enligt Judisk Krönika, nr.3-1971, Siegbahn "höll ett intressant anförande om sin tid i landet [Israel] och hur han undan för undan lärde sig förstå och sätta värde på den verkliga demokrati han ansåg staten Israel vara".
Bo Siegbahn var också en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under uppropet som publicerades i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.
Bo Siegbahn var med i en av Samfundet Sverige-Israel anordnad debatt 1972, där Siegbahn satt i panelen ihop med det israeliska justitierådet Chaim Cohn, medlem i Israels Högsta Domstol, samt folkpartisten Per Ahlmark. Judisk Krönika, nr.5-6/1972, rapporterar om detta möte och skriver:
"Justitierådet Cohn var överens med ambassadör Siegbahn att ockupation av i krig förvärvade områden är fullt legal. Lagen säger också att ockuperat område skall hållas till dess att fred slutits. I enlighet med internationell lag är krig ett godkänt medel att lösa tvister mellan olika nationer, d. v. s. aggressionskrig är olagligt, självförsvarskrig är legalt."
Man häpnar! När Israel utför ett planerat Blitzkrieg som Sexdagarskriget 1967 med syfte att lägga under sig mer mark och etnisk rensa invånarna, ja, då blir det för de sionistiska bedömarna ett "självförsvarskrig" och på så vis helt "legalt".
Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1974, skriver om festligheterna i samband med firandet av Israels 26:e självständighetsdag:
"Samma dag, den 26 april [1974] på eftermiddagen, hade Israels Turistbyrå med chefen, Joseph Shany, i spetsen bjudit på cocktailparty i Mosaiska Församlingens sessionssal. Utöver att hedra Israel samlades man kring ett antal skandinaver som gjort sig förtjänta om utvecklingen av turismen till Israel från Skandinavien.Direktör Shany hade israeliske turistministerns, Moshe Kols, uppdrag att till dessa förtjänta personer utdela Israels turistrnedalj i silver och brons. Ambassadör Avner Idan överlämnade medaljerna bl a till Bokförläggare Lukas Bonnier, redaktör Sven Broman, museichef Olov Isaksson, Reso-chefen Rune Enockson, Resos försäljningsdirektör Folke Mohlin, redaktör Karin Atterling-Wedar, riksdagsman Bo Siegbahn och biskop Ingmar Ström."
Så där dyker Bo Siegbahn upp som en av de lyckligt premierade av Israels turistminister - med medalj till och med!
Bo Siegbahn var en av de rabiata sionister (de andra var Torsten Brandel, Ingrid Gärde-Widemar Inga Thorsson, Erik Sandberg, Rita Tornborg, Göran Tunström och Berit Hedeby) som skrev på ett sällsamt sionistiskt upprop för Israel i Dagens Nyheter 1988 i samband med den första Intifadan mot den judiska ockupationen, under rubriken "Gud bevara Israel för dess vänner".
Vi har här visat hur Sveriges forne ambassadör till Israel helt låter sig uppslukas av aktivism för den judiska staten och sionismen. Tänk om en svensk representant för UD i det muslimska landet Iran, te.x., på ett liknande sätt hade kombinerat sitt arbete med att springa runt på olika moskéer och träffa olika mullor och liknande. Vad hade UD sagt om det?
Bo Siegbahn är bror till fysikprofessorn Kai Siegbahn, och son till fysikprofessorn Manne Siegbahn, se denne.
Inga Thorsson (1915-1994) hade en gedigen diplomatisk karriär som började med tjänst på UD 1962-1963, sändebud till Tel Aviv 1964-1966, särskilt uppdrag på UD 1966-1967. Ambassadör i Tel Aviv 1967-1970. Sakkunnig på UD 1970-1973.
Chefsförhandlare rörande internationella befolknings- och miljöfrågor 1972-1975, ordförande för svenska delegationen till nedrustningskonferensen i Genève 1974-1982.
Thorsson var aktiv i FN gällande befolknings- kapprustnings- och miljöfrågor. Chef för FN:s avdelning för social utveckling 1967-1970. Thorsson tillhörde Svenska Unescorådet 1954-1963, satt i rådet för Nämnden för Internationellt Bistånd (NIB) 1962-1963. Hon var regeringsexpert vid ILO i Genève 1950-1952, delegat till FN:s Generalförsamling 1966 och 1970-1982, Ecosoc 1967 och 1970-1972, FN:s befolkningskommission 1972-1975, delegat till FN:s miljövårdskonferens 1972, ordförande för den svenska kommittén vid FN:s befolkningskonferens 1972-1974, styrelseledamot av UNITAR 1973-1982.
Hon har också haft flera olika internationella uppdrag, bl.a. president första NPT -granskningskonferens, ordförande för FN:s första kommitté för stärkandet av FN:s roll på nedrustningsområdet i New York 1976, ordförande för FN:s expertgrupp för nedrustnings-utveckling 1978-1981, ordförande för FN-panelen för eminenta personer för nedrustning-utveckling 1986, ledamot av RIO-gruppen (Reshaping the Intern Order) 1974-1976 och vice ordförande RIO-stiftelsen 1976-1980, ledamot av exekutivkommittén för International Foundation for Development Alternatives (IFDA) sedan 1975, ledamot av styrelsen för Society for International Development 1982-1988, styrelseordförande för Den Stora Fredsresan 1984-1989, och därtill knuten till det av sionister infiltrerade SIPRI 1988-1991 samt medlem av SIPRI:s vetenskapliga råd sedan 1992.
Det kan synas tröttsamt att se denna hemskt långa lista på olika uppdrag. Men då man betänker att Thorsson var en aktör för Israel och den politiska rörelsen sionismen, är det självklart att vi i en redogörelse som just handlar om sionisters maktutövning i det svenska samhället redovisar inom vilka områden hon utövat makt och påverkat.
Hur var det då med hennes prosionism?
De judiska publikationerna ger oss, som alltid, svar på tal.
I Judisk Krönika, nr.3-1972, i den speciella sektionen för den Zionistiska Federationen - Zionit, berättar man om hur man tänker organisera firandet av Israels 24:e självständighetsdag. Där kan man läsa att "festtalare" för detta sionistiska jippo "på orter ute i landet" är ingen annan än "ambassadör Inga Thorsson".
Och i Judisk Krönika, nr.4-1972, i samma särskilda sektion för Zionistiska Federationen, kan man läsa om den fest som hölls på Israels självständighetsdag på Grand Royal. På denna fest var Inga Thorsson en av huvudtalarna. Judisk Krönika skriver:
"En av Israels trognaste vänner i Sverige, tidigare ambassadör i Tel Aviv, riksdagsledamoten Inga Thorsson, besteg närmast talarstolen och framförde med all den klarhet och lugna klokhet vi vant oss vid att höra från henne, sina synpunkter i samband med högtidsdagen."Man kallar således henne för "en av Israels trognaste vänner i Sverige". Det tal Thorsson läste upp för den sionistiska församlingen på denna fest skall enligt Judisk Krönika ha kännetecknats "av djupt kunnande, övertygelsens betvingande kraft och stor kärlek till Israel".
Inga Thorssons tal refereras i samma nummer av Judisk Krönika (nr.4-1972) där hon bl.a. sade:
"Det tillhör Israels storhet, själv ett land i utveckling, att det inte bara ständigt framstått som förespråkare för internationell samverkan i fråga om social rättfärdighet och ekonomisk utjämning, utan också i praktisk gärning tillämpat en sådan samverkan. Det som för Israels vänner framstår som en källa till glädje och förtröstan är att man har blivit det internationella samarbetet trogen även i tider av inre och yttre problem, av en sådan art och storlek att vi privilegierade svenskar saknar förutsättningar att rätt föreställa oss dem. Och jag har sett de praktiska yttringarna av denna samverkan över gränserna växa, förstärkas och finna nya former även i dessa tider."Thorsson sade vidare:
"Det är oförmågan att intellektuellt förstå och känslomässigt uppleva denna israelernas historiska och kulturella samhörighet med landet och jorden som är grunden till den anti-israeliska rörelse som härjat i så många västländer, däribland Sverige.
[...]
Och därför kvarstår, tror jag, uppgiften att ständigt erinra om den imperialism för vilken under historisk tid det judiska folket gång på gång blivit offer, den heroiska befrielsekamp som krävts för att återvinna rätten till en självständig existens, den frihetsrörelse som sionismen utgör. Kampen för Israels självständighet under åren efter andra världskriget var en tidig förelöpare till dagens många märkliga frihetsrörelser. Också i det avseendet är Israel en pionjärstat.I dessa dagar, då vi med skäl protesterar mot våld, förtryck och terror i alltför många delar av världen, är det allt skäl att erinra sig den sionismens karaktär av proteströrelse som ledde till staten Israels grundande."
I Judisk Krönika, nr.5-1971, kan man läsa om "ambassadör Inga Thorsson, sen många år en av [Israels premiärminister] Golda Meirs bästa vänner".
Golda Meir var den rasistiska judiska ledaren som är känd för att hon slängde ur sig att det inte fanns några palestinier.
Den judiska rasisten Golda Meirs fan-club från Samfundet Sverige-Israel, där Inga Thorsson står strax bakom sionismens führer.Bild och bildtext ovan från Menorah, nr.2-1978, med anledning av Israels 30-års jubileum detta år.
Inga Thorsson var också en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick. I samma nummer av Judisk Krönika, (nr.5-1971), citeras Inga Thorssons inställsamma tal till Anna Riwkin-Bricks ära efter hennes död, ett tal som hölls för ett sionistiskt auditorium på det Judiska Centret i Stockholm, 10 maj 1971.
Inga Thorssons var också en av de som skrev på ovannämnda upprop för Israel i Dagens Nyheter.
Inga Thorsson var också en av de prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.
Därutöver var Thorsson förstås stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Det skrämmande är att denna kvinna gjort sig känd som en fredskämpe och aktivist mot kärnvapen samtidigt som hon på typiskt sionistiskt hycklarvis - stött den judiska staten, en stat för vilket just militära attacker och aggression och skyddet av sina kärnvapen (atom, neutron och vätebomber) är A till O.
Den påstådda fredskämpen Thorsson försvarade dessutom intensivt det totala sönderbombandet av Irak, med hänvisning till dittan datten paragrafen. Intressant att lägga på minnet då Israel uppenbarligen belönas för sina aggressioner trots alla de tjogvis med FN-resolutioner som fördömt Israel och krävt dess tillbakadragande från ockuperad mark.
Näste Israel-ambassadör som vi tar upp är Sten Sundfeldt.Sten Sundfeldt (född 1916). F.d. ambassadör. Började på UD:s pressbyrå 1947-1950. Pressombudsman UD 1955-1958. Chef UD:s pressbyrå 1961-1970. Kansliråd 1965. Ambassadör i Tel Aviv 1970-1975.
Därefter ambassadör i Helsingfors, Beijing. Också pressattaché i London.
Också varit verksam på Svenska Morgonbladet 1942-1944. Statens informationsstyrelse 1944-1945. Sekreterare 1945 års lärobokskommitté 1945-1947.
F.d. ordförande för den sionistiska organisationen Hebreiska Universitetets Vänner. Kvar som styrelsemedlem (se Judisk Krönika, nr.5-1990). Stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Sten Sundfeldt var en av de dignitärer som var inbjudna när sionisterna anordnade den propagandistiska ceremonin i stora synagogan i Stockholm den 7:e september 1972 för att hylla de judiska idrottsmän som dog i "massakern" vid OS i München detta år (se Judisk Krönika, nr.7-1972). Han deltog i denna ceremoni i egenskap av just Sveriges ambassadör i Tel Aviv.
Sten Sundfeldt anges i Judisk Krönika, nr.1-2/1971, som "personlig vän till Anna" Riwkin-Brick, den sionistiska judinnan och på hennes begravning i Israel talade ambassadör Sundfeldt om att hon "genom sitt arbete givit ett utomordentligt stort bidrag till förståelsen mellan Sverige och Israel i Sverige".
Så att kombinera sitt ambassadörsskap med att samtidigt vara ordförande för denna institution säger en hel del om graden av fanatism och enögdhet hos Örn. Det vore som att - för att ge ett motsatt exempel - herr Örn kombinerade sin ambassadörspost i Israel med att samtidigt tillhöra någon PLO-nära organisation.
Den som sionist avslöjade Örn har haft en lång karriär på UD: 1:e sekreterare på UD 1962-1966. 1:e ambassadsekreterare för FN-representationen i New York, 1966-1970. Kansliråd på UD 1970-1974. Minister i Moskva 1974-1978. Ambassadör Bonn fr.o.m. 1990.
Därutöver har han som Israel-sympatisör haft mycket känsliga positioner som chef för UD:s politiska avdelning 1987-1990 och ordförande för UD:s antagningsnämnd 1983-1987.
Örn var först gift med en dotter till ambassadör Hugo Wistrand, sedan gift med dottern till en överste John Maule.
Sven Hirdman (född 1939). Ambassadör i Tel Aviv och Nicosia 1983-1987. Sedan 1994 svensk ambassadör i Moskva.
På UD var Hirdman anställd på politiska avdelningen 1976, kansliråd där 1977 och chef för 1:a politiska enheten 1978. Departementsråd 1979. Statssekreterare på Försvarsdepartementet 1979-1982.
Hirdman var chef för vapeninspektionen, d.v.s. krigsmaterielinspektionen på UD 1987-1994.
Hirdman har också varit biträdande direktör på SIPRI 1969-1972.
Till saken hör att Israel-ambassadören Hirdman själv är jude. Just fint att ha en jude på plats i Israel som representant för Sverige.
Som svensk representant i Israel förstår vi att man måste gå på olika spektakel som påbjuds i det land man är stationerad i, men ändå känns det minst sagt obehagligt att se att Sven Hirdman, i egenskap av Sveriges Israelambassadör, till exempel deltog vid en sionistisk tillställning i Israel, där man invigde ett ungdomscenter delvis sponsrat av Stockholms Judiska Församling och Förenade Israelinsamlingen, och där även representanten för Förenade Israelinsamlingen, Abbe Mühlrad, talade (se Judisk Krönika, nr.2-1986).
Förenade Israelinsamlingen är en organisation som är militant proisraelisk och som inte tillstår palestinierna sina rättigheter i sitt eget hemland utan lägger ner all sin energi på att permanenta ockupationen. Medlemmarna i denna organisation är samtliga fascister, enligt ordets rätta definition.
Varför skall Sveriges ambassadör ställa upp på en föreställning ordnad av dessa fanatiker?
Vi kan också berätta att Sven Hirdman är bror till feministprofessorn Yvonne Hirdman, se denna.
Del av artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1994. Solidaritetskommittén för Israel skryter med att de haft Mats Bergquist, Sveriges ambassadör i Israel 1987-1992, på besök som för dessa sionister "talade om sina erfarenheter från Mellanöstern".
***
Bland övriga ambassadörer har vi:
Juden Gunnar Heckscher (1907-1987) var ordförande för högerpartiet (moderaterna) under åren 1961-1965. Efter karriär inom politiken och den högre utbildningssfären fortsatte juden Gunnar Heckscher inom det svenska Utrikesdepartementet - UD - där han var ambassadör i New Delhi 1965-1970 och ambassadör i Tokyo 1970-1975.Gunnar Heckscher var FN-delegat 1975 och arbetade på FN:s uppdrag i Ankara för att organisera institutet för förvaltningsarbete 1952-1953.
Gunnar Heckschers dottern Eva Heckscher (född 1936) är en f.d. journalist som sedan 1966 är anställd på UD där denna judinna tjänstgjort i New York och Bonn och bl.a. varit ambassadör i Dhaka och Bangkok samt den tunga posten som departementsråd på UD:s politiska avdelning 1989-1992. Under åren 1997-2001 var judinnan Heckscher dessutom säkerhetschef på UD - en absurditet då vi vet att just judar på sådana känsliga positioner hör till Mossads favoriter.
Cai Melin (född 1925), på mödernet från den välkända judiska klanen Salmson. Departementssekreterare på UD 1967, kansliråd och chef för informationsbyrån 1970. Ambassadör i bl.a. Jakarta, Manila, Lima. Syrelseledamot i Svenska Institutet 1970-1973. Gift med ambassadråd Antita Heyer.
Den judiske ambassadören
Ove Heyman kommer till
tals under rubriken "Menorah intervjuar 8
Israelvänner".
Ove Heyman (född 1931). Fadern direktör Gustav Heyman, modern Dagmar var född Beskow. Ambassadör Zambia, Tokyo. Kansliråd politiska avdelningen UD 1973-1975. Östsamordnare UD sedan 1982. Vice VD på Sveriges Exportråd 1979-1986. Ordförande för föreningen för Svenskar i Världen sedan 1994. Ordförande i Handelskammaren Sverige-Israel (se artikel från Menorah, nr.1-1996, intill).Bengt Dennis - var sakkunnig (ambassadör) vid UD 1978-1980.
Ulf Dinkelspiel, son till den judiske bankiren Max Dinkelspiel, började med tjänstgöring på bankirfirman E. Öhman Jr. AB för att sedan arbeta på Stockholms Enskilda Bank 1960.
Därefter började en diplomatisk karriär som attaché på UD 1962, tjänstgöring på svenska ambassaden i Tokyo 1963-1965, på OECD-delegationen i Paris 1965-1967, UD 1967-1975 samt svenska ambassaden i Washington 1975-1979. Därefter har han varit biträdande kabinettssekreterare på UD 1981-1982, ambassadör på UD 1982.
Han var även chefsförhandlare i EG-frågor 1988-1991, där juden Dinkelspiel bedrev dunkla spel om Sveriges framtid som självständig nation.
Som moderat var han statssekreterare i Handelsdepartementet 1979-1981 och senare statsråd där han hade rollen som Europa- och utrikeshandelsminister under åren 1991-1994.
I denna roll som utrikeshandelsminister drog han sig inte för att underteckna ett avtal om skydd för utländska investeringar i Peru ihop med Perus heljudiske utrikesminister Efraím Goldenberg, under en period där landet styrdes av den antidemokratiske kuppmannen och japanen Fujimori.
Sedan 1995 är Ulf Dinkelspiel verkställande direktör på Sveriges Exportråd. Observera att juden Ove Heyman som vi nämnde ovan tidigare var vice VD för Exportrådet.
Ulf Lewin. Ambassadör för Sverige i Colombia (2000). Avslöjad i "Striptease" TV 2, 19/11-2000, som en av tre svenska diplomater vid denna ambassad som är involverade i illegal utförsel av arkeologiska objekt från detta land.
***
Judar som Sveriges representanter i USA
När det gäller Sveriges kontakter med USA - judarnas "andra förlovade land" - finns det även där mycket man kan undra över.Exempelvis hade Sverige försäkringsdirektören och juden Olle Lamm som Sveriges generalkonsul i New York.
Olle Lamm umgicks med Albert Bonnier Jr. (se Albert Bonnier Jr., "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 115)
Olle Lamms ena bror var litteraturprofessorn och juden Martin Lamm. Olle Lamms andra bröder var Kurt Lamm, Sveahovrättsråd och Erik Lamm, bankdirektör. Brödernas far var den liberale riksdagsmannen, vice talmannen, riksbankfullmäktige Herman Lamm.
En annan jude som sedan kom att arbeta för Bonniers är Jan Gumpert, som i sin tur var anställd på svenska generalkonsulatet i San Francisco 1946-1948.
Juden Bengt Friedman (född 1923) var i sin tur generalkonsul i New York 1978.
Bengt Friedman började som attaché på UD 1948, Warszawa 1950, Caracas 1951, t.f. chargé d'affaires Bogotá 1952, 2:e sekreterare på UD 1954, 1:e sekreterare 1959, 1:e ambassadsekreterare till OEEC-delegationen i Paris 1960, EFTA-delegationen i Genève 1960, ambassadråd för Sveriges ständiga delegation där 1963, sedan byråchef UD 1964, kansliråd UD 1965, handelsråd i Bonn 1968, med ministers ställning 1970.
Han avancerade sedan till att bli ambassadör, först i Buenos Aires och Montevideo 1983-1986, som ambassadör vid Heliga Stolen 1986-1988 och sedan Malta 1987-1988.
Och den sionistiske juden Olle Wästberg från Samfundet Sverige-Israel har 1999 tillträtt posten som Sveriges generalkonsul i New York, en post han inte varit sen om att missbruka för sina sionistiska syften.
I egenskap av Sveriges generalkonsul i New York har han varit mycket verksam inför Stockholmskonferensen om "förintelsen" i januari 2000. Han berättar själv på sin egen hemsida hur han inför konferensen "etablerat goda kontakter med flera judiska organisationer och med ADL (Anti Deformation Leuge [sic! Han åsyftar Anti-Defamation League, Olle kan inte stava!])" och berättar att han "talade för några dagar sedan på en konferens där American Jewish Congress presenterade en ny Wallenbergbok". Olle fraterniserar alltså med judendomens främsta organisationer. Han berättar också att han "avser att bygga vidare på dessa kontakter" och har ännu mer planerat:
"I höst vill jag ordna ett seminarium om "Förnekarna, historierevisionisterna och Internet" som en uppföljning av ett av seminarierna på Stockholmskonferensen. Förhoppningsvis kan statsministerns medverka."
Personer med judisk koppling verksamma i arabländer När det gäller Sveriges representanter med placeringar inom arabvärlden har man vid flera fall sett att folk valts som också har band till den judiska gruppen, en grupp intimt lierad med staten Israel som i sin tur är huvudorsaken till att just Mellanöstern blivit en krutdurk.
I Menorah, nr.2-1977, anges Israels dåvarande
Sverigeambassadör,
Mordecai Kidron, som en "god vän med Gunnar
Jarring". Gunnar Jarring
skulle vara FN:s "opartiske" medlare i
Mellanösternkonflikten.
Artikeln ovan från Förenade
Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1973.
Exempelvis har vi Tord Hagen (född 1914) som var ambassadör bl.a. i arablandet Kairo 1966. Under åren 1937-1964 var han gift med judinnan Lena Berg, som kommer från den judiska klanen Bonniers (parets gemensamma judiska dotter är Expressen-journalisten Cecilia Hagen, se denna).Tord Hagen har också varit biträdande ombud i FN:s Generalförsamling 1963 och 1980.
Vi har också lagt märke tiill att den tyskfödde Christian Bausch svensk ambassadör i Amman, Jordanien 1990-1995 är gift med en kvinna vars mor hette Fuchs, där Fuchs i de allra flesta fall är ett judiskt efternamn.
Jonas Weiss (född 1968), son till den judiske TV4 VD:n Lars Weiss, gjorde efter en kortare mediakarriär bl.a. som reporter i Aktuellt och TV4, en stjärnkarriär inom UD.
Jonas Weiss´ UD bana började 1994 och ändade plötsligt i maj 2002 då han körde ihjäl sig i en bilolycka. Han hade då verkat på ambassaden i Belgrad 1996-1998. 1998 var han på svenska ambassaden i Moskva under juden Hirdman, där Weiss svarade för pressfrågor samt hade hand om Vitryssland. Sedan hösten 2001 var Weiss placerad på den svenska ambassaden i Amman i arablandet Jordanien. Enligt hans dödsruna i DN, 27/5-2002, skrivet av bl.a. Mats Staffansson (den UD-man vi nedan nämner och som är en trogen beundrare av Judisk Krönika) skall den unge juden Weiss från sin post i Amman, även ha täckt arablandet Irak - ett land som sedan tio år står i konflikt med den judiska maffian. Mats Staffansson skriver i dödsrunan:
"Iraktjänsten på Ammanambassaden är unik i utrikesförvaltningen. Ett stort ansvar läggs på den utvalde tjänstemannen, som med självständighet måste hantera alla de komplexa frågor som är förknippade med våra förbindelser med Irak. Jonas tog sig oförskräckt men med stort allvar an denna utmaning."Varför man lägger "våra förbindelser med Irak" i händerna på en man som är jude och kommer ifrån den grupp som på det internationella planet är fienden nummer ett till just Irak, är för oss ett mysterium.
***
När Sverige skall skicka representanter till FN som arbetar med frågor rörande arabvärlden kan man också skönja en konstig tendensNämna:
Och när det gäller FN:s vapeninspektioner i Irak agerade Rolf Ekéus nyttig idiot för sionisterna i deras krigföring mor detta sargade land. Ekéus hjälpte hela tiden till att dra ut på det irakiska folkets helvete genom att tala om "too little too late", så oavsett vad irakierna företog sig fanns det alltid en chans att det fanns något fruktansvärt "massförstörelsevapen" kvar, dolt under sanden.
Att Rolf Ekéus, mannen som har hundratusentals irakiska liv på sitt samvete, genom sitt arbete för de s.k. vapeninspektionerna - var agent för Israel har man alltid kunnat misstänka, men nu är det även avslöjat svart på vitt.
I en artikel skriven av Expressens Irakhetsande judiske journalist Arne Lapidus (som även är skribent i tidningen Judisk Krönika!) kan man läsa följande, den 30/1-1998:
"Ekéus på hemligt besök i IsraelTEL AVIV. Den svenske diplomaten Rolf Ekéus var på topphemligt besök i Israel den här veckan. Det var ett led i Israels närmast desperata jakt på information om Saddam Husseins planer. Ekéus, tidigare chef för FN:s vapeninspektörer i Irak, berättade vad han vet om de irakiska giftrobotarna - som snart kan komma att avfyras mot Israel.
Både Sverige och Israel är mycket tystlåtna om Rolf Ekéus Israel besök. På UD säger man bara att det var en "privatresa". Israelerna påstår att det var ett "artighetsbesök" - som om Sveriges Washingtonambassadör av ren hövlighet plötsligt skulle ge sig iväg till Mellanöstern! - Rolf Ekéus träffade försvarsminister Yitzhak Mordechai och ledningen för armén. Samtalen handlade om Irak, sade den israeliske försvarsministerns rådgivare, Avi Banayahu, till Expressen i går. - Ministern tackade honom för hans insatser när det gällde att spåra upp Iraks massförstörelsevapen. Israel har mycket att tacka Ekéus för.[...]"
Där får man höra det: "... Israel har mycket att tacka Ekéus för"! Svensken som så hyllats av medierna åker nu på en hemlig resa, med UD:s goda minne, till apartheidstaten Israel, för att för sina uppdragsgivare berätta vad han vet om Israels fiender. Vad är man då om inte agent för den internationella judemaffian?
Jan Eliasson, socialdemokratisk topp-diplomat, so bl.a. varit personlig representant för FN:s generalsekreterare i Iran/Irak-konflikten 1988-1992, chef för Sveriges ständiga representation vid FN 1988-1992, och haft särskilda uppdrag för FN:s generalsekreterare i Irakfrågan. Sveriges ambassadör i Washington DC USA sedan 2000.
Jan Eliasson, Sweden sitter i The Board of Trustees i det judiska utbildningsinstitutet PAIDEA i Sverige.
Hans Blix som numera är chef för FN:s vapeninspektioner i arablandet Irak, har ett förflutet inom det pro-israeliska folkpartiets ungdomsförbund och är son till Gunnar Blix, professor i medicinsk och fysiologisk kemi och vars mor i sin tur var född från den judiska klanen Lamm.
Herr Blix var Sveriges utrikesminister 1978-1979 under Ullstens kortlivade fp-ministär.
Några andra UD-aktiva
Herbert Tingsten (1896-1973). Han disputerade 1923 men tjänstgjorde därefter en kort tid som diplomat vid UD. I ett flertal år var han även sekreterare i konstitutionsutskottet.Dietrich Winter, född i Berlin och på mödernet jude via en Goldstein, var utrikespolitisk medarbetare på Expressen sedan 1948 och satt som dess Tysklandskorrespondent under perioden 1952-1962 under vilken han hade en lång tid att kunna utöva inflytande på det skrivna ordet. Han hade t.o.m. rollen som ordförande för Utländska Pressföreningen i Berlin. Efter Tyskland var han tidningens Pariskorrespondent för att därefter gå över till diplomatin och vara pressattaché, pressråd och slutligen på 1980-talet generalkonsul i Berlin.
Alvar Alsterdal (1926-1991), författare, skriftställare och "Israelvän"- inom diplomatin hade han stora framgångar då han blev pressråd på svenska ambassaden i Bonn 1976 och sedan ambassadråd på svenska ambassaden i London sedan 1983. Vi skriver mer om Alsterdal i vårt avsnitt om socialdemokratin.
Kaj Björk (född 1918), som tidigare under en längre period varit gift med en judinna Suzanne Székely, och som var en absolut höjdare inom socialdemokratin och dess internationella arbete blev 1964 sakkunnig på UD. Vi berättar mer om denne Björk i vårt avsnitt om socialdemokratin.
Pia Enochsson från Socialdemokratiska Partiets Kvinnoförbund och tidigare vice ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism var politisk sakkunnig Utbildningsdepartementet och UD 1986-1991.
Jerzy Glücksman, UD:s jordbruksexpert och tillika jordbruksråd vid Sveriges EU-delegation var en av huvudaktörerna bakom det framförhandlade EU-avtalet. Enligt SvD (1/3-1994) Jordbruksminister Karl Erik Olssons "nyckelman i Bryssel". Känns bra att ha fått en riktig bonde som rådgivare!
Annika Levin är verksam på UD där hon under Sveriges EU-ordförandeskap (2001) samordnade kultursatsningarna. Fr.o.m. början av 2002 är hon ny föreståndare för Svenska kulturhuset i Paris.
Huruvida Gösta Grassman, pressansvarig på regeringskansliet (2000) och pressråd på UD (2001), är jude veta vi icke.
***
Bland andra till sionismen välvilligt inställda diplomater kan man se:
Per Anger - Attaché vid svenska legationen i Budapest, Ungern. Ambassadör i Canada och Australien. 1942-1945 verksam vid Svenska Legationen i Budapest. Aktiv medhjälpare till Raoul Wallenberg, se denne.Judisk Krönika, nr.1-1996, berättar att Per Anger hedrades i november 1995 med "B´nai Briths utmärkelse" och ungerska statens förtjänstmedalj.
B´nai B´rith är den judiska frimurarorganisationen som arbetar över hela världen med hundratusentals medlemmar, för Israel.
Per Anger hyllades av Judiska Centralrådet i Sverige, vid en ceremoni i september 1996. Rådets ordförande Jan Nisell, se denne, överlämnade en staty av Willy Gordon, se denne, (med titeln "Flykten med Toran"), till Per Anger (se artikel i Judisk Krönika, nr.5-1996).
Anger skriver artikel om Raoul Wallenberg i Judisk Krönika, nr.2-1985 (specialnummer om "förintelsen").
Anger är ordförande för den sionistiska Raoul Wallenberg-föreningen sedan 1988, där man som sekreterare har den tyska judinnan Sonja Sonnenfeld.
Torsten Brandel (född 1912). F.d. ambassadör i London. San Fransisco, Köpenhamn, Hongkong, etc. Berlin 1944 och Hamburg 1945. "Till utrikesministerns förfogande"."Israel-vän". Skrev också på ovannämnda upprop för Israel i Dagens Nyheter.
Sven Fredrik Hedin. Ambassadör. Ihop med Göran Elgemyr, se denne, startade upp "naziguld"-debatten, efter radioprogram i Studio 1/P1 i samarbete med Dagens Nyheters Kulturredaktion.Erhöll för detta priset "Guldspaden 1997", radioklassen, för grävande journalistik.
Skriver i Judisk Krönika, nr.5-1999, om räddningsaktioner för judar under andra världskriget.
Gift med en Britt-Marie Huss, dotter till professor Ragnar Huss.
Peter Hammarström. Ambassadör (1999). Med i sekretariatet för att förbereda förintelsekonferensen i Stockholm, jan 2000. Se Judisk Krönika, nr.6-1999.
Lars-Erik Wingren. Ambassadör (1999). Samordnare för förintelsekonferensen i Stockholm, januari 2000. Se Judisk Krönika, nr.6-1999.
Per Norström (född 1947), har gjort en karriär inom UD och arbetar som "minister" i Oslo sedan 1994. Per Norström är son till de båda skådespelarna och Israelanhängarna Bertil Norström och Margreth Weivers (se Judisk Krönika, nr.3-1986).
Staffan Wrigstad (född 1941), är Sveriges nye ambassadör i Rom, Italien (2002).
Staffan Wrigstad har en intressant bakgrund då han är son till Expressen-redaktören Per Wrigstad som var både chefredaktör och ansvarig utgivare för denna pro-israeliska tidning. Att Per Wrigstad var sionist framkom bl.a. i vårt avsnitt om massmedia där vi berättade hur den forne Expressen-journalisten Gunnar Nilsson, klagat över hur "Wrigstad jagade mig en hel dag i Mellanöstern då jag i en artikel berättat om israeliska övergrepp mot befolkningen i södra Libanon" (boken "Massmedia och vår bild av världen", Bokförlaget Prisma, 1981, sid. 53).
Staffan Wrigstad var tidigare ambassadör i Guatemala och Chile. Han har också tjänstgjort i Ottawa och vid FN-delegationen i New York.
Staffan Wrigstad har också varit departementsråd på den politiska avdelningen på UD 1992 och kommer nu närmast från posten som chef för Amerikaenheten på UD. De två senare också strategiskt viktiga poster, särskilt om de är bemannade av en vän till Israel.
"Per Wrigstad, chefredaktören, tog ett stadigt tag i bordet framför sig innan han svarade vikarien:
"Unge man, Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel.""- Anders Hasselbom, tidigare Expressen- journalist, i tidningen "Scoop", nr.4-1996, i artikel "Gediget grävande i Mellanöstern".
Staffanson skrev en insändare som publiceras i Judisk Krönika, nr.1-1998:
"Jag är en gammal prenumerant och läser varje nytt nummer av Er förträffliga tidskrift med lika stort intresse. Judisk Krönika står i särklass vad gäller kvalitetstidskrifter."Mats Staffanson skrev också insändare som publiceras i Judisk Krönika, nr.2-1999, sid. 39:
"Tack för ännu ett mycket läsvärt och välgjort nummer av Judisk Krönika. Jag läste med särskilt stort intresse den utmärkta artikeln om Dan Korn - en fängslande person som verkar vara ett perfekt exempel på hur man kan förena det globala och kosmopolitiska med det lilla och lokala, det traditionella med det moderna. En eloge för denna artikel och allt annat läsvärt som Judisk Krönika gläder oss trogna prenumeranter med i varje nytt nummer."
Johan Öberg. Redaktör. Tidigare svensk kulturattaché i Ryssland. Påtänkt som kandidat till posten som ny kulturchef på DN, hösten 2000.Öberg var "inledare och samtalsledare" på den judiska kulturkonferensen som hölls september 2000, där temat var; "Hur ser den post-sovjetiska judiska identiteten i Ryssland ut?" (se annons i Judisk Krönika, nr.3-2000, sid. 26).
Lars Ulvenstam (född 1921), publicist. TV-man, chef för TV:s kulturredaktion 1965-1976 och producent vid Sveriges Television sedan 1984.
Ulvenstam var kulturattaché i Washington 1976 och kulturråd 1977-1983.
Lars Ulvenstam har medverkat i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika. (på baksidan av Judisk Krönika, nr.6-1991, kan man läsa hur Ulvenstam avtackas "för medverkan i Judisk Krönika under 1991"). Han har också uppmärksammats av samma tidskrift då han som producent gjorde ett TV-program om den tyska judinnan och sionisten Eva Siao (se också hennes broder Herbert Sandberg).
Sionister som representerat Sverige i FN
Inom den svenska representationen i Förenta Nationerna - FN, har man under åren kunnat notera ett antal namn direkt från den proisraeliska lobbyn i Sverige.Detta är anmärkningsvärt, då det är dessa personer som har fört Sveriges talan inför omvärlden. Och vi är övertygade att de även i denna ansvarsfulla och strategiskt viktiga tjänst på samma sätt som inom de andra områden de varit engagerade i, har missbrukat sin politiska makt för att främja den sionistiska agendan och deras älsklingsstat Israel.
Erik Boheman, från den judiska klanen Abramson/Abrahamson var som vi berättade om ovan, var en person med absoluta nyckelbefattningar inom svensk diplomati och politik. Denne jude Boheman, vars syster var gift med ordföranden för den Mosaiska Församlingen i Stockholm (Gunnar Jospehson), var själv s.k. "svenskt" ombud till FN:s församling 1949 och 1950. Detta under en tid då judarna behövde mobilisera alla krafter inom sitt världsomfattande nätverk för att driva igenom sitt koloniala ockupationsprojekt i Palestina.
Erik Bohemans judiske systerson Sven af Geijerstam, statssekreterare på Inrikesdepartementet, var delegat till WHO församlingen 1954-1958.
Åke Holmbäck (född 1889), var en folkpartist som var prorektor 1948 och rektor 1952-1955 för Uppsala Universitet. Holmbäck var en av grundarna av Samfundet Sverige-Israel 1953 och var denna sionistiska organisations förste ordförande.
Holmbäck var professor i privaträtt vid Uppsala sedan 1926. Inom politiken satt han i Andra och Första Kammaren och var bl.a. sakkunnig på Ecklesiastikdepartementet och Justitiedepartementet. Han var också aktiv inom FN och var Sveriges ombud i Generalförsamlingen i New York, 1952, 1953, 1954, 1955.
Einar Rimmerfors, sionist och ordförande för Samfundet Sverige-Israel. Satt i Andra Kammaren för folkpartiet 1953-1968 och tillhörde folkpartiets styrelse och förtroenderåd 1959-1969. Därutöver var han Sveriges FN-delegat till FN:s Generalförsamling på 1960-talet.
Agda Rössel, (född 1910). Ambassadör. Sveriges ständiga ombud i FN 1958-1964.
Ledamot i Sveriges delegation till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna 1953, för kvinnans rättsliga ställning 1954 (ordförande 1956). FN:s Generalförsamling 1952 och sedan 1954, styrelseordförande för FN:s särskilda fond 1963.
Därutöver var Rössel avdelningschef för Rädda Barnens internationella hjälpverksamhet 1948-1951, ordförande för Yrkeskvinnors Arbetsförbund (YSF) 1948-1952, vice president för International Federation of Business and Professional Women 1950-1956 (ordförande 1954-1956).
Ambassadör Agda Rössel satt i arbetsutskottet för Svenska Israelhjälpen, en sionistisk organisation bildad 1951.
Inga Thorsson som vi berättade mer om ovan, var bland mycket annat inom FN också svensk delegat till FN:s Generalförsamling 1966 och 1970-1982. Inga Thorsson var som vi berättade vän med Israels premiärminister Golda Meir och med i Samfundet Sverige-Israel.
Ingrid Segerstedt-Wiberg. Som dotter till agitatören Segerstedt var starkt engagerad folkpartist riksdagsledamot och ordförande för Sveriges FN-förbund 1968-1973.
Torsten Örn, som vi berättade mer om ovan och som var 1:e ambassadsekreterare för FN-representationen i New York, 1966-1970.
Juden Gunnar Heckscher var FN-delegat 1975 och arbetade på FN:s uppdrag i Ankara för att organisera institutet för förvaltningsarbete 1952-1953.
Gunnar Helén, proisraelisk folkpartist och ordförande för folkpartiet 1969-1975, var medlem av Sveriges FN-delegation 1962-1963 och ledamot av Nordiska Rådet. Helén har visat sig vara en riktig sionist och var exempelvis ordförande fr.o.m. 1977 för organisationen Tel Aviv Universitetets Vänner och har intervjuats i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr. 2-1978. Gunnar Helén var f.ö. ordförande för Sveriges Radio AB 1978-1983.
Gabriel Romanus, jude och folkpartistisk f.d. socialminister samt chef för Systembolaget. Romanus var med i svenska beredningsgruppen för FN:s internationella barnår 1978-1980. Romanus var ordförande för Svenska Kommittén mot Antisemitism 1984-1989 och sitter numera i riksstyrelsen för Samfundet Sverige-Israel.
Thomas Hammarberg var ledamot av Svenska Unescorådet 1977-1980, ledamot av Svenska Unicef-kommittén 1986-1989 och ledamot av FN:s expertkommission om barnens rättigheter sedan 1991. Thomas Hammarberg var en av medförfattarna till boken "Det hotade Israel" (1970), där de andra två författarna var Per Ahlmark och Ernst Klein.
Den då med en judinna från Bonniers gifte ambassadören Tord Hagen som var biträdande ombud i FN:s Generalförsamling 1963. Hagen hade samma post även senare, år 1980 (han var då skild från Bonnier-kvinnan).
Ernst Michanek (född 1919) och bror till den kraftigt prosionistiske Expressen-journalisten K. G. Michanek, var ambassadör på UD under åren 1979-1986.
Därtill var Ernst Michanek generalsekreterare för Nämnden för Internationellt Bistånd 1964-1965, generaldirektör på SIDA 1965-1979, ledamot av den svenska delegationen och konsult till flertal organ inom FN, ILO (där han var styrelseordförande 1959-1960), Unesco m. fl. sedan 1951, f.d. ordförande för Svenska Unescorådet 1968-1983, ordförande för beredningen för internationellt tekniskt samarbete (BITS) 1979-1990, vice ordförande för Swedfund 1979-1986, ordförande för Dag Hammarskjölds minnesfond 1964-1995. Han har även haft en karriär inom politiken och var sakkunnig på Socialdepartementet 1948 och statssekreterare 1956-1964.
Som grädden på moset har han också varit ordförande för SIPRI 1986-1987 och satt som vice ordförande för International Defence and Aid Fund for Southern Africa i London 1982-1993.
Kan vara värt att i det sammanhanget påminna om Israels kraftiga militära samarbete med rasismens Sydafrika och dess apartheidregim under samma period.
Karin Ahrland - ledamot av FN: kvinnokommission 1976-1979 och delegat till FN:s kvinnokonferens 1980 och 1985 samt till FN:s Generalförsamling 1983 och 1985. Karin Ahrland - Ambassadör på UD Handels och generalkonsul i Montreal efter 1990. Stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Har också samarbetat med den sionistiska världskvinnoorganisationen WIZO.
Hadar Cars - sekreterare för Svenska Unescorådet 1958-1959 och 1962. Cars är numera ordförande för Samfundet Sverige-Israel.
Jan-Erik Wikström har också tillhört delegationen till FN-församlingen i flera perioder på 1970- och 1980-talen. Har också varit riksordförande för Samfundet Sverige-Israel.
Kerstin Ekman - riksdagsledamot för folkpartiet under åren 1979-1991 där hon tillhörde folkpartiets partistyrelse sedan 1983 och var vice gruppledare för folkpartiets riksdagsgrupp 1982-1991. Därtill har hon suttit i Europarådet sedan 1986 och FN-delegationen 1984. Kerstin Ekman var ordförande för västra kretsen av Samfundet Sverige-Israel, 1985-1990.
Per Wästberg (Hirsch) var delegat till FN-konf. 1966-1973. Samarbetar med Svenska Kommittén mot Antisemitism. Per Wästbergs bror Olle Wästberg har varit styrelsemedlem i Samfundet Sverige-Israel.
På den internationella arenan har Anders Wijkman haft mycket tunga uppdrag som biträdande generalsekreterare i FN 1995-1997. Och han var också ambassadör på UD 1998. Tidigare gift med dottern till ambassadör Stig Unger. När det gäller Wijkmans långa engagemang för Israel hänvisar vi till vårt avsnitt om politiken och det moderata partiet, där han tidigare var verksam..
Vi nämnde ovan Italien-ambassadören Staffan Wrigstad, som tidigare var vid FN-delegationen i New York.
Några andra personer som arbetat inom FN:s olika organ:
Hans-Erland Heineman (född 1919), från den gamla judiska klanen Heinemann, blev professor i arkitektur fr.o.m. 1973. Hans-Erland Heineman har varit ledamot av Statens Kulturråd och Svenska Unescorådet. Han gifte sig 1951 med dottern till professor Wilhelm Sahlstedt.
Bland andra sionister inom FN har vi juden Erland Waldenström (Lion) som var industriell rådgivare åt FN:s ekonomiska Europakommitté 1948, Karl Ahlenius (Fränckel), som arbetade hos FN i New York, 1971, och Jan Lapidoth som arbetat för UNDP i Nigeria, Uganda, Somalia.
Mejse Jacobsson, var "FN-expert" i Israel 1954. Mejse Jacobsson var jude där hans far var en köpman IsacJacobsson och där modern var född Byschofsky. Mejse Jacobsson var därtill gift med en judinna från klanen Diamant.
Inom den militära delen av FN-verksamheten finns det också lite att kommentera.
Den judiske finansmannen Tomas Fischer hade ett förflutet som svensk FN-soldat, med placering i Gaza (se Aftonbladet 12/12-1992).
Thomas Gür, turkisk jude, har tidigare tjänstgjort som press- och informationsofficer vid den svenska FN-kontingenten i Libanon. Thomas Gür har senare blivit utrikespolitisk redaktör på Svenska Dagbladet och en uttalad Israel-sympatisör som samarbetar med Svensk Israel-Information.
Bengt Hällkvist är major i FN-tjänst. Redaktör för forna FN-soldaters tidning.Enligt "Menorah", nr. 2-1999, samarbetar Hällkvist med Samfundet Sverige-Israel i Norrköping och höll föredrag för dem om bl.a. "folkrätt".
Hällkvist ansågs av "Menorah" som "mycket kunnig" i detta område.
Anders H. Pers var i början av sin karriär anställd på UD:s pressbyrå 1960-1962, chef för Svenska informationskontoret i New York 1964-1966 och samtidigt redaktör för The American Swedish Monthly 1963-1966. Anders H. Pers, med starka band till Israel, skriver vi mer om i vårt avsnitt om VLT.
Lars Hjörne, (född 1929) son till Harry Hjörne och som fortsatte som Göteborgs-Postens chefredaktör, var honorär generalkonsul för Storbritannien 1991-1998. Lars Hjörne är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Gift med en judinna och tillika syster till Volvo-juden Pehr Gyllenhammar (Kaplan).
Den judiske advokaten Gösta Heilborn (Jr.) har också varit Danmarks vicekonsul sedan 1979.
***
