Massmedia
Massmedia
- Okänd upphovsman. IndexIntroduktion - sionistisk media kontroll
Judiska opinionsbildare och massmediafolk
Hur svenska medie-judar påverkar opinionen till förmån för Israel
Judiska chefer och medieägande
Judiskt ekonomiskt inflytande över medier
Att utbilda journalister i prosionistiskt tänkande
Den Svenska mediavärlden
Tidningarnas Telegrambyrå - TT
Svenska journalistförbundet - SJF
Föreningen Riksdagsjournalisterna
Separata samlingar:
***
Introduktion
Sionistisk media kontroll
"The conscious and intelligent manipulation of the organized habits and opinions of the masses is an important element in democratic society."
- Edward Bernays, "fader" till moderna public relations (PR), om regeringspropaganda.
Sverige är ett på ytan "fritt" samhälle.
Men är det verkligen så att alla politiska opinioner kan uttryckas, eller finns det tabun och nedtryckande av vissa åsikter och idéer?
Den amerikanske medieforskaren Robert W. McChesney förefaller vara en person vars åsikter är godkända av Bonniers. I alla fall kan man anta det då McChesneys bok "Rich media, poor democracy" ges ut på Bonnier-ägda DN-förlaget.
I en artikel om massmediakoncentration publicerad i tidskriften Ordfront Magasin (nr.12-2000, sid. 63), gör Robert W. McChesney en intressant observation:
"Som George Orwell skriver i sin opublicerade inledning till Djurfarmen är censuren i fria samhällen oändligt mycket mer raffinerad och djupgående än i diktaturerna, därför att "impopulära idéer kan tystas ner och besvärande fakta hemlighållas utan att något officiellt förbud behövs"."
Vad McChesney säger är att även i ett "fritt" samhälle förekommer det censur och som därtill är "mer raffinerad och djupgående" än i de stater vi betraktar som diktaturer. Ett ganska chockerande påstående men som ändå måste tas på allvar - han har under en längre tid satt sig in i ämnet.
Oavsett vad man har som politisk hemvist måste man nog hålla med om att Göran Palms gamla klassiker "Indoktrineringen i Sverige" (Pan/Norstedts, 1968), innehåller en hel del läsvärt. I introduktionen skriver Palm (sid. 6):
"Det finns inga samhällen där indoktrinering saknas, för alla samhällen har en grundläggande åskådning, eller åtminstone en rad grundvärderingar, som de styrande vill att medborgarna ska omfatta. Men i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som blott och bart undervisning, ibland rentav som opartisk eller "objektiv" undervisning, medan indoktrinering i betydelsen propaganda bara sägs förekomma i andra länder. Detta beror naturligtvis på att man i varje väletablerat samhälle är så van vid de egna grundvärderingarna att man inte längre upplever dem som värderingar utan som självklarheter, som allmänmänskliga sanningar."
Göran Palm skriver vidare (sid. 10):
"Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer - och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den, t. ex. i blomsterkataloger, uppslagsböcker och underhållningsfilmer."
I boken citerar också Palm, militärpsykologen Michael Wächter, tillika en person som också varit skribent i Bonniers Litterära Magasin - BLM. Wächter som var 1:e militärpsykolog vid Militärpsykologiska Institutet och dess forskningschef, skriver i sin bok "Hjärntvätt" från 1965:
"Indoktrinering är en nödvändig och ofrånkomlig företeelse i varje samhälle. Dess huvudsakliga funktion är att säkra samhällets fortbestånd och samverkan mellan de individer som bildar samhället."
Vi anser - baserat på många års erfarenhet i kampen mot våra ideologiska motståndare att mycket av det som sagts ovan är sant. Att herr Wächter också - som en representant från det officiella samhället och etablissemanget - själv vidhåller att vi lever i ett samhälle med indoktrinering som en av grunderna i samhällsbygget gör bara att denna övertygelse stärks.
När det nu gäller media så är ju dessa formidabla verktyg för att pådyvla folk vissa uppfattningar och "sanningar".
Våra politiska motståndare - sionisterna - tillstår själva att det finns en likriktning av media och förekomst av "mediaeliter" som styr media efter sina egna politiska inriktningar. Det är uppenbarligen inget "konspirationstänkande" att komma fram till dylika slutsatser.
Men i inkonsekvensens namn vägrar sionisterna erkänna att de själva som sionistisk maktelit inom just media på ett liknande sätt kan utöva en sådan makt och använda den för sina politiska syften.
Juden och folkpartisten Olle Wästberg (Hirsch), i egenskap av ordförande för Bertil Ohlin-Institutets styrelse, skriver i sitt förord till Janerik Larssons skrift "Mediekritik och medieanalys - En jämförelse mellan Sverige och USA":
"Att medierna är en "statsmakt" har länge varit etablerat. I allt högre grad sätter också medierna dagordningen för den politiska diskussionen, erbjuder scenen för debatten och påverkar genom de i medierna förhärskande normerna vår verklighetsbild.Mot den bakgrunden är det märkligt att medierna utsätts för så liten granskning. De medier som själva säger sig vara just granskande, granskar sällan sig själva. Några bra arenor för mediekritik finns inte i Sverige.
Förklaringen kan förmodligen sökas i den mycket enhetliga journalistrekryteringen och i en kåranda. Den stora mediekoncentrationen i vårt lilla land gör att de flesta journalister måste räkna med att arbeta hos någon av de två stora mediegrupperna: Bonniers eller public service. Sannolikt minskar också detta lusten till kritik och debatt.
Därför är Janerik Larssons analys och översikt viktig. Även om de svenska mediegranskarna är få, finns det förebilder i andra länder."
Olle Wästberg, själv f.d. chefredaktör på Bonnier-ägda Expressen tillstår här att den svenska journalistkåren "sannolikt" får en minskad lust till att kritisera och debattera p.g.a. av mediekoncentrationen, där familjen Bonnier utgör den ena aktören vid sidan av "public service". Man biter ju inte den hand som när en!
Och Janerik Larsson, som är f.d. informationsdirektör på SAF, beskriver sedan själv i sin skrift den (judiske) massmedieforskaren Bob Lichter avslöjanden om förekomsten av mediaeliter i USA:
"Bob Lichter disputerade på Harvard 1977 och fortsatte därefter under ett antal år som akademisk lärare. Tillsammans med sin fru Linda och professor Stanley Rothman arbetade han i början av 80-talet med boken "The Media Elite" som när den utkom 1986 slog ner som en bomb. I den boken visade man upp den amerikanska mediaeliten (förmodligen var det då själva begreppet myntades) och dess uppfattningar om världen samt pekade på hur dessa värderingar, denna vänsterinriktade världsbild påverkade eller rentav styrde medias rapportering ("vinklingar"). Boken gjorde att Lichter omedelbart stämplades som "höger" vilket var den naturliga försvarsreaktionen från den elit som onekligen blivit trampad på sin mest ömma tå. Men bortsett från den sortens emotionella reaktioner kan man idag, drygt tio år senare, slå fast att den beskrivning som gavs i "The Media Elite" stämde med verkligheten - och att man inom amerikanska medier gjort en del för att mediautbudet ska bli mindre ideologiskt enkelriktat."
Man tillstår alltså från etablissemangs håll att det saknas en fri diskussion om vem som styr media, och man anser sig till och med kunna peka ut maktstrukturer i media som använder sina positioner för att påverka dessa politiska budskap. Eftersom artikeln ovan är skriven av en SAF-man handlar kritiken förstås om en "vänster"-styrning av debatten.
Men hur är det då med de sionistiskt influerade medieaktörerna?
Får man på ett liknande sätt som Janerik Larsson och med liknande ord tala om den sionistiska mediaeliten och "dess uppfattningar om världen och peka på hur dessa värderingar, denna sionistiska världsbild påverkar eller rentav styr medias rapportering", för att parafrasera Larssons text.
Nej, det får man inte och på samma sätt blir man för att vidare parafrasera Larsson "omedelbart stämplad", inte som "höger" men som "antisemit", "vilket är den naturliga försvarsreaktionen från den elit som onekligen blivit trampad på sin mest ömma tå".
Vi anser att problemet idag är att dessa kunskaper om mediekoncentration aldrig offentligt diskuteras. Hur stor del av Sveriges befolkning tar del av Wästbergs och Larssons skrifter?
Det gör att frågan är okänd för de flesta, och således kan informationskonsumenterna lättare vilseledas, efter som de konsumerar det som serveras för dem i god tro.
I en öppen diktatur av öststatssnitt var censuren och informationskontrollen mer öppen och vulgär, och således var medborgarna där medvetna om hur "offentliga sanningar" skulle hanteras - d.v.s. med skepsis.
Som den engelske journalisten och författaren John Pilger, skriver i Ordfront Magasin, nr.12-2000 (sid. 55):
"I Sovjetunionen visste många människor att medierna ljög för dem. De lärde sig att läsa mellan raderna. Problemet för oss som bor i demokratierna är att vi alltid trott att vi inte behöver läsa mellan raderna."
Pilger talar i samma artikel om mediernas "värdiga och ovärdiga offer".
När USA vill pröva sina bomber mot Jugoslavien förvandlar man snabbt Kosovo-albanerna till "värdiga" offer som man går i krig för. Men enligt Pilger förblir samtidigt de etniskt rensade palestinierna "ovärdiga" som offer "eftersom Israel-lobbyn i Washington är så stor".
Vi byter därför tema för att komma till det område det här arbetet handlar om och vill belysa.
Hur är det med talet om en "Israel-lobby" i informationsvärlden?
Är det en fiktion skapad av ondsinta "antisemiters" hjärnor, en fantasi och myt, eller är det en högst påträngande verklighet?
Självaste General De Gaulle skall 1969 ha sagt att:
"Det finns i Frankrike en mäktig pro-israelisk lobby, som utövar sitt inflytande speciellt inom informationsväsendet."Citerad av Philippe Alexandre i skriften "Le préjugé pro-israélien", "Le Parisien Libéré", 29:e februari, 1988.
Så detta var vad den franske ledaren och statsmannen general de Gaulle ansåg i frågan.
Det har på senare tid framkommit i franska media att självaste Francois Mitterand, själv gift med judinnan Danielle Mitterand och med en son i Israels väpnade styrkor (!), så sent som maj 1995 i ett samtal med Jean d'Ormesson, författare och medlem i den prestigefyllda Academie Francaise, skall ha klagat på "den judiska lobbyns mäktiga och skadliga inflytande i Frankrike".
Även en vän till Mitterand och d´Ormesson, journalisten Jean Daniel, bekräftade att den forne presidenten trots hans officiellt judevänliga linje brukade klaga på en "sionistisk lobby". Men Daniel ansåg att detta ändå inte gjorde Mitterand till någon "antisemit".
Detta rapporterades t.o.m. i de israeliska tidningen Ha´aretz och finns här tillgängligt för läsning.
Den förre amerikanske presidenten Richard Nixon, som utpekats som "antisemit" i boken "The Haldeman Diaries", ska bl.a. ha klagat över "den totala judiska dominansen i media".
Även judiska journalister verkar dela denna föreställning om judisk mediemakt.
Avinoam Bar-Yosef, israelisk journalist, i artikeln "Judarna som styr vid Clintons hov", publicerad i den israeliska tidningen Ma'Ariv, 2/9-1994:
"Det stora judiska inflytandet i Washington är inte begränsat till endast regeringen. I mediavärlden är en stor del av de framträdande personerna och många av dem, som producerar de populära TV-programmen, varma judar. En stor del av mediakorrespondenterna och tidningsutgivarna är judar, till på köpet varma sådana, som påverkas av sitt deltagande i närbelägna synagogor."
Och den judiske författaren Howard M. Sacher, skriver i "A History of the Jews in America" (New York: Alfred A. Knopf, 1992, sid. 773):
"By the 1970s, the principal television news producers and editors were also Jews - Fred Friendly and Richard Salant at CBS, Reuven Frank at NBC, Avram Westin at ABC. In whichever form of expression or communication, the public idiom by then manifestly had ceased to be a province of an Old American elite. It belonged to a new meritocracy."
Så uppenbarligen är det helt legitimt att som jude tala om förekomsten av en judisk mediadominans i världens återstående supermakt - USA.
Men när nu världens judar till den absolut största delen står bakom Israel, ett land som är i krig mot inte bara det palestinska folket, utan stora delar av den muslimska världen, hur kommer då medier - ägda och styrda av judar att bete sig? Kommer man att vara saklig, och medvetet försöka lägga band på sina känslor för den judiska staten eller kommer dessa medier att omformas till propagandabasuner för den ena parten i konflikten - den israeliska, den judiska?
Vi anser oss tyvärr kunna se ett mycket tydligt mönster där medier ägda eller på annat sätt kontrollerade av judiska medieaktörer, väldigt ofta används som propagandainstrument för att påverka opinionsbildningen hos de i huvudsak icke-judiska mediekonsumenterna.
Och det är i princip något de måste göra.
För då Israel är ett land som inte har någon egen ekonomi som i realiteten går runt, utan till största del förlitar sig på externa bidrag, framförallt från USA, så skulle det ju vara förödande om den andra parten i konflikten, den arabiska sidan skulle börja göra sig hörd hos amerikaner och européer i Västeuropa.
Särskilt när det ligger så många hundar begravda, så många smutsiga affärer och massakrer som den sionistiska staten försöker dölja. Risken för att opinionsläget snabbt skulle svänga till Israels nackdel är uppenbar. Och dålig opinion, leder till minskat politiskt stöd, och minskat politiskt stöd leder i sin tur till minskat ekonomiskt och militärt stöd och i slutändan till Israels undergång som en exklusivt judisk stat.
Därför måste man hålla elden igång och trycket uppe. Och därför utmålas judarnas fiender, palestinier, araber och muslimer i största allmänhet på ett negativt sätt av medier som står under judisk kontroll.
Vår egen Jan Guillou tycker sig se en sådan demoniseringskampanj mot muslimer även i svenska medier, men han vågar inte etikettera dem som står bakom propagandan.
I en artikel i Aftonbladet den 23:e februari 1998, varnar Guillou för att man håller på att iscensätta "ännu ett massmord på araber". Guillou skriver:
"Att amerikanska presidenter då och då vill sända bombflygsflottor över ett eller annat muslimskt land är ingen nyhet. Den kommande massmordsaktionen ingår helt enkelt i vår tids politik, det är muslimerna som ersatt Sovjetunionen som vår stora fiende och fördelen med muslimer är att de är civilbefolkning och kan massmördas utan att försvara sig."Och han utvecklar detta resonemang:
"För att möjliggöra den här politiken krävs nu inte bara att man personifierar fienden till "Saddam". Det krävs också ett avmänskligande av araber. Offren är inte människor som vi andra.Ty inte skulle Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsidor drömma om att kräva en miljon vita människors död av ditt eller datt politiska skäl. Massmord i vår tid kan bara försvaras av sådana ledarskribenter om offren är araber."
Jan Guillou gjorde på 1990 talet en liten forskning för sig själv där han under två dygn tittade på CNN för att se hur muslimer framställdes i inslagen. Resultatet av hans undersökning var 57 inslag där alla hamnade under rubriken "onda". Guillou hävdar att det sedan tio år tillbaka pågår ett västerländskt krig mot Islam och Guillou anser att "medierna anslutit till detta krig" (se Expressen 14/9-2001).
DN:s f.d. Mellanösternkorrespondent Åke Ringberg skriver i förordet till sin bok "Blodet i Beirut - En historia om mellanöstern" (Carlssons Bokförlag, Stockholm, 1987, sid. 12-13):
"Rasistiska attityder gentemot araber i kombination med religiöst hymlande och skuldkänslor gentemot det judiska folket efter Hitler-tiden ger i realiteten makthavarna i Israel carte blanche att fortsätta sin aggression mot de arabiska grannarna."
"Bilden av islam är generellt väldigt negativ i svenska medier", konstaterar journalistprofessor Håkan Hvitfelt (inrikesnyheterna, SVT:s Text-TV,12/9-2001).
DN, 13/3-2002. Hollywoods rasism mot araber är känd, även om vissa förståsigpåare föredrar flummbegrepp som "antisemitism".
Självaste Nathan Shachar på Dagens Nyheter tillstår att det ibland föreligger vad han i DN, 10/9-2000, t.o.m. betecknar som "mediemanipulation från amerikansk och israelisk sida". Det konkreta fall han beskriver handlar om israeliska försök att plantera uppgifter i världspressen där man startar en "ryktesflora" om att Yasser Arafat och palestinierna erbjudits generösa israeliska fredstrevare.
Nathan skriver:
"Denna ryktesflora hade inget att göra med verkligheten. Inga meningsfulla samtal fördes mellan israeler och palestinier. Uppgifterna spreds för att ge intryck av att det enda som fattades var ett par palestinska eftergifter om Jerusalems gamla stad.Mediestyrningen, jämte en diplomatisk kampanj världen över, var avsedd att sätta press på den palestinske ledaren Yasser Arafat inför hans med möte med [USA:s president] Clinton i New York. Det är legitimt för makthavare att söka mobilisera pressen för diplomatiska syften. Men när det gäller massmediernas lättleddhet - främst CNN, BBC, och andra tv-nyhetsbolag - finns frågetecken i kanten."
Man kan förstås ställa sig frågan varför dessa stora världsomspännande nyhetsnätverk som skall vara så fria och obundna, som skryter över sin integritet, nu låter sig användas för att sprida politisk desinformation från Israel. Att vara organ för "mediestyrning" och "mediemanipulation" är väl inte direkt deras officiella paroller? Den sionistiske juden Nathan Shachar, ger självklart inte några svar på de frågor hans formuleringar väcker.
Forskning om "svensk" Mellanösternbevakning under Sexdagarskriget visar en kraftig proisraelisk bias.
Politikern Per Gahrton gjorde på den tid han var folkpartist ett småvetenskapligt arbete där han granskade ledarkommentarer i Malmö- och Stockholmpressen i samband med Sexdagarskriget 1967. Resultatet publicerade han sedan i tidningen "Liberal Debatt" (nr. 5-1967). Han visade hur de etablerade tidningarnas ledarskribenter nedtystade fakta som var till förmån för palestinierna, exempelvis att sionisternas Israel som de kapat åt sig var större än det territorium för judarna som FN talade om i sin delningsplan 1947, och det faktum att FN alltid krävt de palestinska flyktingarnas rätt att återvända hem. Istället bjöd ledarsidorna ut den israeliska propagandans huvudargument om det stackars hotade lilla Israel och de onda araberna som sökte utrota dem.
Gahrton skrev i slutsatsen till sitt arbete:
"Helhetsbilden av ledarkommentarerna blir alltså en klar och ensidig israelvänlighet, på ett sätt som antyder att man på de politiska redaktionerna tagit ställning för den ena sidan och därefter på ledarplats bedrivit en propagandakampanj, istället för att beskriva, analysera och objektivt upplysa läsarna om konflikten och dess bakgrund.Effekten har ibland blivit en direkt antiarabisk propaganda. Eftersom fakta som är avgörande för förståelsen (vilket inte innebär något instämmande) av den arabiska hållningen inte nämnts, framstår 'utplåningshotet' från arabsidan mot Israel som totalt obegripligt i andra kategorier än de traditionella, och i våra trakter välkända, antisemitiska. Araberna framstår som rashetsare och Nasser som en ny Hitler."
Även lundasociologen Robin Cheesman gjorde en undersökning av behandlingen av Israel och dess antagoniststat Egypten i europeisk "elitpress" - "Israel and Egypt in European Elite Press", Sociologiska Institutionen vid Lunds Universitetet, februari 1970.
I sin ovannämnda bok "Kampen om Palestina" (Prisma-debatt, 1970) gör Gahrton på sidorna 302-304 en sammanfattning av Cheesmans slutsatser. (För att läsa politikern Per Gahrtons analys av Cheesmans avhandling, hänvisas ni till att klicka här.)
Kontentan av Cheesmans undersökning är att av alla de analyserade tidningarna så blir de mest proisraeliska på första plats Dagens Nyheter (Bonnier ägd), på andra plats Tyska Frankfurter Allgemeine Zeitung, följd av danska Politiken (i händerna på juden och sionistiske aktivisten Herbert Pundik) på tredje plats. Dagens Nyheter befinner sig - i ett Europeiskt mediasammanhang - på den absoluta extrempunkten, när det gäller pro-Israelsskalan.
Gahrton skriver om Cheesmans slutsatser (sid. 304 i boken):
"För de allra flesta svenska opinionsbildare i Sverige är Dagens Nyheter den ledande "elittidningen"; oerhört många beslutsfattare får sin huvudsakliga information genom DN. Cheesman har övertygande visat att de därigenom när det gäller konflikten mellan Egypten och Israel får en mer skev totalbild (till Israels förmån) än läsare av åtta andra ledande europeiska elittidningar.Nog är det litet pinsamt för Dagens Nyheter; det jugoslaviska kommunistpartiorganet Politika är inte ens hälften så "proarabiskt" i sin totalbehandling av konflikten som DN är "proisraelisk"!"
I dagens USA - och vi vågar påstå också i dagens Sverige - kvarstår en liknande situation med en ohämmad prosionistisk bias i mainstream-medias och i tidningarnas ledare.
Den israeliska tidningen The Jerusalem Post hade i sin nätutgåva den 25/6-2001, följande artikel som handlar om hur den judiska pro-Israel organisationen ADL (Anti-Defamataion League - organisation knuten till Svenska Kommittén mot Antisemitism) bekräftar bilden av att de amerikanska tidningarnas ledarsidor övervägande är pro-israeliska. Vi återger här artikeln i sin helhet, i sin originalversion på engelska:
ADL: US editorials largely support Israel
By Joshua Ronen
US newspaper coverage of the Middle East is largely pro-Israel, according to a study to be released today by the Anti-Defamation League in New York.
A survey of the editorial pages of the 50 largest American newspapers in terms of circulation was conducted between May 22 and June 18. The study was a follow-up to a December survey.
"Our survey shows that the editorial boards of the major newspapers across the country are viewing the situation in the Middle East in a realistic and objective manner," said ADL national chairman Glen Tobias and ADL national director Abraham Foxman in a statement. "Many of the editorials are in synch with the policies of the Bush administration and reflect the overall American perception of the situation on the ground in Israel."
The editorials were separated into two groups -- those dealing with terrorist attacks, such as the Tel Aviv Dolphinarium bombing which killed 21 Israelis, and those dealing with the current US-brokered cease-fire. On the subject of Prime Minister Ariel Sharon's policy of restraint, both The New York Times and The Wall Street Journal, rarely on the same side of an issue, praised him and his steadfastness against escalation.
Regarding the recent cease-fire, the ADL survey showed that 75 percent of newspaper editorials devoted to the topic approved of the agreement.
Despite the editorial positions shown in the survey, according to Bar-Ilan University communications professor Sam Lehman-Wilzig the American public is less likely to be swayed by what is on the editorial page.
Most of the newspapers surveyed, such as The Los Angeles Times and The Washington Post, are part of a group Wilzig classifies as "elite press."
Those editorial pages only see about a 40 percent readership.
"If the item is a foreign item, the American public in general is far less interested," Wilzig said.
"I attribute the results to the fact that people that are on the editorial boards [are] very well informed and very educated and [are] looking at the crisis as it is," said ADL spokeswoman Laura Kam Issacharoff.
According to Issacharoff, although the study did not focus on the hard news coverage generally seen in the front pages of newspapers, the ADL is constantly monitoring coverage of the conflict.
Som vanligt det patetiska judiska snacket om att någon är "väl informerad" och "väl utbildad" och "realistisk" och "objektiv" så fort det är det hundraprocentigt sionistiska världsåskådningen och perspektivet som tillämpas.
Förmedlar man dock inte den sionistiska propagandaversionen av händelserna i Mellanöstern så är man trångsynt, okunnig och fördomsfull, och - varför inte? - rasist och antisemit.
Man skall då fråga sig vilka aktörer, framförallt inom medievärlden, är de som sett till att inympa anti-arabisk propaganda - ofta av det värsta rasistiska slaget. Vilka är det som hela tiden ser till att upprätthålla historien om de sex miljoner mördade judarna och den därtill kopplade skuldbördan hos västerlandet för judarnas påstådda öde i Hitlersoldaternas händer?
Den pro-sionistiske journalisten Per Jönsson skriver i DN 6/5-1994:
"Propagandister är något som Israel aldrig saknat. Jag kan gott tänka mig att den sionistiska statens fortbestånd har mer att göra med dess hängivna internationella agitatörer än med dess militära styrka. Ty sin väldiga krigsmakt har Israel enbart kunnat använda för att sopa till undermåliga arabarméer och protesterande palestinier. Israels unikt historiska prestation är i stället att man dels fått (nästan) hela världssamfundet att godkänna dess folkrättstridiga statsbildning på annans territorium, dels förmått övertyga det kristna Västerlandet om att denna nya judiska stat är direkt arvtagare till Abrahams, Isaks och Jakobs av Gud utlovade land. Den övertalningskuppen hade aldrig lyckats utan riklig tillgång till vassaste tänkbara pennor och tungor i USA och Europa."
***
Mekanismer för styrning
De som har kontrollen över informationsmediet har ett oerhört privilegium då de ansvarar för vilken information och nyhet vi skall känna till och vad vi inte skall tillåtas ta del av. Dessutom har man en privilegierad ställning genom att ha tolkningsföreträdet av den information man presenterar. Det betyder att man t.o.m. i vissa lägen kan känna sig nödgad att presentera information som egentligen är negativ för ens egen propaganda och som motsäger den bild man vill förmedla. Men genom trixande med hur den slutligen presenteras, vinklingar och justeringar av fakta samt de slutsatser som sedan dras, kan informationen ändå användas till att befästa den rådande versionen av ett visst händelseförlopp.
Massmedia kan på flera sätt förvränga tolkningen av ett skeende inom exempelvis utrikespolitiken. Vi kommer nu nämna de viktigaste metoderna:
Direkt desinformation. Med det menas "information" som utgör ett led i en desinformationskampanj mot ett speciellt land eller religion eller rörelse. Exempelvis sådana propagandauppgifter som cirkulerar inför USA:s militära interventioner och som t.o.m. CIA erkänt att de fabricerar och sprider. Bra exempel på detta är uppgifter som cirkulerade i västmedia under USA:s ockupationskrig i Panama att deras antagonist Manuel Noriega skulle hylla Adolf Hitler och inneha en massa hasch i ett stort lager, där "haschet" senare visade sig senare vara vanlig köttfärs. Påståendet om de kuwaitiska kuvösbarnen som under den irakiska ockupationen 1990 på ett oerhört bestialiskt sätt skall ha mördats av irakiska soldater är också ett frapperande exempel. Där man skall hålla i minnet att det var just den krigspropagandamyten som fick USA:s kongress att stödja ett krig mot Irak. Andra exempel är judiska påståenden att Irak skulle gasa ihjäl fångar i tyskbyggda gaskammare och dom ständiga påhoppen i västmedia, utan opartiska bevisföring om påstådda "gasfabriker" i Libyen.Skulden för att sådana falska rykten sprids åläggs både de manipulatörer som hittar på dem, men även de okritiska journalister som antingen av illvilja eller av ren dumhet sprider dessa historier. Det borde höra till de mest elementära journalistiska kunskaperna att veta att krig numera handlar om att vinna opinioner och att alla krigförande länder, även västliga sådana, lägger ner stora resurser på krigspropaganda, där även fula knep som planterandet av fejkade nyheter ingår.
|
 Den 17:e oktober 1961 sker en massaker i centrala Paris, på uppemot 200 fredliga algeriska demonstranter. Massakern utförs av den franska polisen - de skjuter ihjäl folk, klubbar och stryper dem till döds. Och detta skedde i centrum av ett av den "demokratiska" världens metropoler. Våra s.k. "fria" medier anser att detta är en icke-händelse om vilken allmänheten ej skall ha kännedom och man har under år förtigit det fruktansvärda brottet. Först på senare tid har viss forskning i området tillåtits och då kan man se små undangömda notiser som den ovan, publicerad i DN 18/10-2001. |
Indirekt desinformation - Nedtryckande av fakta. Nyheter som på något sätt totalt kullkastar den rådande, ensidigt vinklade historieskrivningen kring ett visst skeende, ignoreras helt av tongivande media. Bra exempel på detta är kriget mot Irak där det i de svenska medierna dröjde ett helt år innan någon större mediakanal med genomslagskraft, i detta fall TV4 (dokumentärfilmen "En katastrof i slow motion"), slutligen avslöjade att bombkriget mot arablandet Irak ingalunda var ett hjältekrig mot en envåldshärskare så som medierna skönmålat det. Utan det visade sig istället varit ett terrorkrig mot en hel civilbefolkning med tusentals civila offer till följd, både av bombkrigets direkta orsaker och indirekt när landets infrastruktur medvetet lagts i ruiner.Internet har på senare tid kunnat bryta upp den kompakta muren av medieblockad, och för de som vet hur man gör, givit möjlighet att hitta till alternativa informationskällor som ej gallrar bort dylik information. Men det är fortfarande bara ett tilltag som en liten klick insatta känner till medan den stora tyngden av mediekonsumenterna fortfarande famlar runt i desinformationens töcken.
Skevhet i presentationen av vissa fakta versus andra fakta. Med detta menas att man ger vissa händelser stor betydelse med rubriker med stark genomslagskraft, propagandistiskt vinklade formuleringar och mycket spaltutrymme. Samtidigt publicerar man faktiskt även de nyheter som motsäger eller ifrågasätter den propagandistiska bilden, men det sker på undanskymd plats. Det är ett favoritillgrepp som gör att man kan säga att man minsann faktiskt har publicerat "obekväm" information. Man behöver dock inte vara mediestrateg för att förstå att just rubriksättningen och huruvida en viss nyhet annonseras redan på första sidan i en tidning eller om den göms på låt oss säga sida 12 under en rubrik med en massa notiser i storleken 5 x 4 cm, är helt avgörande för om informationen uppfattas av mediekonsumenten. Det klassiska exemplet är alla de gånger Expressen åker dit i Pressens Opinionsnämnd för att ha ljugit och missvisat sina läsare i storuppslagna artiklar de kört och sålt massvis med lösnummer av. Den rättelse de är ålagda att publicera kommer alltid långt bak i tidningen i litet format och på en väl undanskymd plats.
När det gäller radiomediet är trixet att köra politisk korrekta nyheter under dagen, och sedan, helst efter tolvslaget, släppa fram nyhetstelegram vars innehåll ibland kan vara närmast revolutionerande omkullkastande av de informationer som tidigare givits i ett visst ämne.
Journalisternas subjektiva förvrängning av en nyhet. På precis samma sätt som Radio Islam och de informationer vi önskar sprida har passerat vårt filter och de flesta anser - och det är dessutom helt korrekt - att vi har ett politiskt syfte med dem, på precis samma sätt är det med journalisterna och deras alster. Varje journalist är en tänkande människa och en sådan har alltid uppfattningar som faktiskt är politiskt grundade. Det medför att en journalists analys och tolkning av ett flertal dokumenterade händelser i en politisk process, grundar sig på hans eller hennes förutfattade mening om denna process och de filter som finns för att tolka sådana fakta inom normerna för ett för den individen specifikt tankesystem.
Med det menas att i praktiken är det bäst att själv läsa rå-data, d.v.s. TT- och AFP-telegrammen, så långt det går. De är redan bearbetade av en annan journalist på den byrå telegrammet utgår ifrån, men står åtminstone närmare ursprungskällan. Om man läser en artikel skriven av exempelvis DN-journalist (vi tar dem då de är särdeles duktiga på att förvränga) utgör den ofta en mycket subjektiv tolkning som journalisten gjort baserat på de inbyggda tankesystem vi nämnt ovan, av flera delkällor. Gör man sig ansträngningen att hitta och själv läsa dessa delkällor som utgör grunden för journalistens "analys" är det inte sällan man ser hur den bild som journalisten förmedlar i sitt alster, är om inte är falsk så ofta skev.
Våra egna "fria" mediers förträfflighet. Detta är den mest effektiva metoden av dem alla. Ständigt bankar man in mantrat att de omutbara västerländska medierna är fria och rättvisa och aldrig - aldrig - ägnar sig åt statslögner, hets- och krigspropaganda. Nej, det är bara något som utövas i tredje världsdiktaturer och Vit-Ryssland, och under Kalla kriget i samtliga länder i Östblocket.
Denna myt är oerhört effektiv då den resulterar i ett okritiskt insupande av "information" utan att individerna som bejakar myten någonsin låter sin hjärna genomkorsas av tanken att de kanske också ska kolla källorna.
Det mesta av den desinformation som sker idag är primitiv och simpel och kan lätt genomskådas genom att bara gå till närmaste bibliotek och läsa på lite. Den förutsätter lata mottagare som nöjer sig med att sova gott på nätterna invaggade i sin falska världsbild.
Det intressanta är att många av vår moderna tids ungdomar är uppfödda med olika amerikanska alster som just tar upp ämnet om mediers förvrängning och desinformation. En populär TV-serie som "Arkiv X" på TV4 har ju "den stora lögnen" som stående tema och man är där inte främmande för att regelbundet ta upp fenomenet statslögner och statsstyrda mörkläggningsoperationer. När folk sedan skall tolka sin egen vardag och det informationssamhälle de själva lever i stannar dock de flestas tankeverksamhet upp, även hos de som uppskattar "Arkiv X". Ett ifrågasättande av officiella sanningar eller åtminstone en sund skepsis till information, är nu som borttrollade.
För Radio Islam och judendomens kritiker utgör exempelvis den judiska historien om de nazistiska gaskamrarna, dessa fantastiska kemiska slakthus och alla de miljoner som dödats i dem, just exempel på en sådan officiell lögn. Men i detta fall rör det sig inte om någon fiktiv "storlögn" i någon TV-serie, utan ett exempel taget från den verklighet vi nu lever i.
En annan travesti på sanningen är när vårt etablissemang talar om "oberoende" medier, en term som inger en känsla av trygghet, pålitlighet och säkerhet. Exempelvis när man diskuterade den judiske spekulanten George Soros´ inmarsch i Bosnien efter kriget talade man om att han skall välsigna bosnierna genom att låta bygga upp "oberoende" medier i landet. Och så sent som i Rapport, TV1, 14/1-2002, talar man upprört om Moskvaadministrationens stängning av den "oberoende" TV-stationen TV6, i Ryssland. Dock visar det sig att denna "oberoende" nyhetskälla och medieportal är i händerna på en jude - den beryktade judiske oligarken Boris Berezovsky.
Så vad man kallar "oberoende" betyder i realiteten att dessa viktiga medier är i händerna på politiska aktörer som har en egen politisk agenda, egna maktsträvanden, och som i dessa bägge fall t.o.m. är lierade med den politiska rörelsen sionismen och dess stat Israel.
Detta, om något, ett bedrägeri av den värsta sort.
***
Mediernas rasism
I de västerländska medierna finns sedan tidigare ett inbyggt rasistiskt filter som osynliggör vissa folks lidanden om man anser att allmänhetens kunskap om detta lidande på något sätt skulle kunna skada det internationella politiska klimatet eller leda till någon protest mot ett visst provästligt lands inrikespolitik. Uppenbarligen anser man inte, trots att man utåt hävdar motsatsen, att ett förspillt människoliv är lika mycket värt som ett annat, oavsett ras, religiös och annan tillhörighet. Det är enligt media-eliterna helt klart skillnad på människor och människor.
Men denna rasistiska policy drabbar inte bara araber utan även andra folk vars grymma öden anses ointressanta.
Redan under andra världskriget bedrevs vansinnigt rasistisk propaganda mot Japan och japaner i USA:s medier, en propaganda där japanerna var avhumaniserad och reducerades till djuriska apor. Denna typ av vulgärpropaganda i det föredömslandet USA fortsatte sedan under Koreakriget ("Gooks") och senare än så, och våra medier i Europa har ofta anammat detta synsätt från propagandaplanerarna i Det Stora Landet i Väster.
Men även på senare tid finns det gott om exempel på hur våra så "demokratiska" och "fördomsfria" massmedier gör skillnad på folk och folk.
Ett illustrativt exempel är timoreserna i Öst-Timor som under den Indonesiska ockupationens stövel led fruktansvärt. Landet plundrades och man beräknar att en tredje del av befolkningen, c:a 200 000 människor dödades av ockupationsmakten. Under1970-, 1980- och den större delen av 1990-talet var det tyst i västmedia om övergreppen och folkmordet, förutom några isolerade röster som den brittiske journalisten John Pilgers. Information om vad som skedde saknades inte, men uppenbarligen fanns det internationell politisk hänsyn som gjorde att man ansåg timoreserna vara ett folk som i tysthet fick föras till slaktbänken. När samma mediaelit sedan såg sig tvingad att ta upp situationen i Öst-Timor i samband med Indonesiens sönderfall har man satt i system att nedtrycka uppgifter om västvärldens aktiva stöd, politiskt ekonomiskt och militärt till ockupationen av Öst-Timor, och således indirekta stöd till massmorden. För att inte nämna Australiens smutsiga roll i denna historia, samma Australien som idag presenteras som de som "räddade" timoreserna från de grymma indonesiska muslimernas klor.
När det avslöjas att mellan 150 000-200 000 människor i Guatemala de senaste decennierna mördats och där en stor del av offren kommer från landets ursprungliga indian befolkning, då håller våra "demokratiska" medier tyst. Skall de överhuvudtaget rapportera om det sker det i små närmast osynliga notiser dolda på utrikessidornas spalter för "utrikes notiser", där ingen annan än de mest specialinsatta läser. På så vis kan man hävda att man minsann faktiskt berättat om dessa chockerande nyheter, när det i själva verket är underförstått att man inte vill göra ett politiskt nummer av dem. Särskilt som det i fallet med de mördade indianerna i Guatemala framkommit, enligt den kommission som utrett dödandet, att en absolut majoritet av de döda mördats av regeringsanslutna styrkor, styrkor tränade och beväpnade av det "demokratiska" USA. Såldes kan samma mainstream-media hyckla om att den är emot rasism och förtryck och ibland även ta conquistadorernas slakt på indianer under 1500-talet som exempel på tidigare avgrunder i västerlandets behandling av andra folk på kontinenter man ockuperat, men i samma veva helt nedtysta nutida brott som sker i samma anda. Detta är inget annat än medbrottslighet till brott mot mänskligheten, och för detta har journalistkåren ett betungande ansvar.
Tydligen är inte 200 000 dödade
särskilt anmärkningsvärt om de dödats
av en USA stödd regering.
DN, 9/6-2001.
Mediernas inställning till olika folk är totalt schizofrent och styrs av de rådande politiska allianserna. Några exempel: När man skall stödja de irakiska kurderna under deras uppror mot Saddam Husseins Irak strax efter Gulfkriget 1991, helgonförklaras det tidigare så bortglömda kurdiska folket. Sionistpacket skriver upprörda upprop på DN:s kultursidor till stöd för deras kamp mot Irak och för självbestämmande och världsartister som Peter Gabriel håller konserter till stöd för dem - hela massmediadebatten centreras kring Irak-kurdernas öde, samtidigt som den egentliga situationen i det nyss sönderbombade landet Irak nedtystas. Men när senare samma irakiska kurder, efter att ha spelat ut sin roll i det cyniska spel man placerat dem i attackeras av tiotusentals turkiska invasionssoldater som väller in över gränsen in i Irak, ja, då är samma media helt tyst och inga glödande appeller skrivs.
Samma schizofrena inställning till kurderna såg man prov i samband med striderna 1991 i det kurdiska delarna av norra Irak, då ett gäng kurdiska aktivister i Sverige försökte storma Iraks ambassad i Stockholm. Den svenska polismakten uppvisade en förbluffande passivitet när det kom till att skydda den irakiska diplomatiska institutionen och demonstranterna, som inte var särskilt glada, tog sig utan problem fram till ambassaden och var på god väg att lyckas storma in i byggnaden. Då avlossar en irakisk tjänsteman inifrån lokalen en kulsprutesalva som inte träffar någon människa men som gör några hål i fasaden på motsatta sidan gatan. Över detta tillgrepp blir våra medier oerhört upprörda och ägnar stor uppmärksamhet där de öser fördömanden mot Irak. Dock kommer man att märka att denna indignation bara är ett cyniskt spel för gallerierna.
När några år senare, när samma kurder den 17:e februari 1999 försöker storma den israeliska konsulatet i Berlin, i samband med gripandet av PKK-ledaren Öcalan, skjuter israelisk säkerhetspersonal och dödar avsiktligt fyra demonstranter. Händelsen fick endast marginell uppmärksamhet i media och inga fördömande mot Israels agerande trots att de dödat flera människor. Som ni ser exempel på snarlika händelser men där media styr när man skalla bli upprörd och fördöma, och när man inte skall bli det.
Fruktansvärda massakrer utförda av kolonialmakter och USA nedtystas så länge det handlar om internationell politik och säkerställande av ekonomiska och strategiska intressen. Att det brittiska försvaret (känt för sina vapenleveranser till stöd för Indonesiens slakt på öst-timoreser), öppet samarbetar och avlönar gamla avdankade legoknektar från apartheidtidens rasistarmé I Sydafrika, när dessa nu kontrakteras för att med helikopter från luften massdöda "gerillamän" i det diamant-tyngda afrikanska landet Sierra Leone (se reportage i SVT, "8 dagar", hösten 2000), är något som förbigås med tystnad av våra stora medier.
Ett bra exempel på hur lång denna flört med neokolonialismen kan gå är mediernas nedtystande av fakta i samband med den amerikanskledda "FN"-interventionen i Somalia 1993. Alla har vi sett bilderna på den dödade amerikanske soldaten Randy Shughart, vars helikopter skjutits ned över Mogadishu och vars tilltygade kropp sedan släpas av uppretade somaliska folkmassor på stadens dammiga gator. Den bild som de västerländska medierna presenterade av denna internationella händelse närde tankegångar om primitivism och djuriskt barbari hos de somalier som skymfade amerikanens kropp. Dock finns det en bakgrund till den situation som ledde till amerikanens död, en bakgrund som totalt nedtystats av västerlandets medier och som kan bidra till förståelse för det folkliga hat somalierna kände mot de amerikanska angriparna. Vad som följer utgör ett klassiskt exempel på den desinformation genomnedtryckande av fakta, som vi nämnt ovan
I boken "Black Hawk Down" av amerikanen Mark Bowden (Bantam Press 1999) berättas om denna nedtystade bakgrundshistoria som föregick nedskjutningen av helikoptern i oktober 1993. Bowden redogör sakligt och övertygande för en lång historia av övergrepp och missgärningar från amerikanernas sida som slutligen kulminerar i en av modern tids värsta massakrer på civila. En av dessa incidenter av vikt för den kommande händelseutvecklingen var Abdi House massakern den 12 juli 1993. Det var en massaker där amerikanska helikoptrar i en planerad attack sköt in 16 stycken (!) TOW antistridsvagns missiler in i en välkänd villa (Abdi House) just när framstående somaliska ledare där höll ett möte. Överlevande besköts sedan med kanoneld från helikoptrar. Mellan 54 och 73 somalier dödades och över 150 skadades. Denna fega massaker på ett lands intellektuella ledarskikt blev helt nedtystat av våra medier. Den 19:e september var det dags igen - amerikanska trupper "försvarar" sig genom att attackera en folkmassa med Cobrahelikoptrar där man brukar både automatkanon- och missileld, en dödlig kombination som lämnade närmare 100 döda, de flesta civila. När DN skulle relatera denna händelse så citerades i överslätande ordalag. Under hela denna period pågår en mängd dagliga övergrepp med USA och andra västerländska soldater inblandade med bl.a. perverst sadistiska lustmord på tillfångatagna somalier.
Just de amerikanska helikoptrarna och deras piloter blir för somalierna en symbol för USA:s gemenhet då de systematiskt används för att trakassera och terrorisera somaliska civila. Bowden beskriver ingående hur dessa helikoptrar regelbundet dyker ner på marknadsplatser och förblindar människor med de dammoln de drar upp - ibland tappar t.o.m. somaliska mödrar sina barn p.g.a. det kraftiga uppdraget. Ett favorittillgrepp är att med lågt flygande helikoptrar blåsa av sarongerna på kvinnor och taken på folks duschar och toaletter, akter av oerhörd förnedring. Inte ens djuren besparas denna arrogans; helikopterteamen gör sig populära bland sina soldatkolleger när de från helikoptrarna nedmejar vilt som senare konsumeras på soldatfester.
Dagen innan somalierna släpar på den dödade amerikanens kropp, d.v.s. den 3:e oktober, har amerikanska specialtrupper, s.k. "Rangers" gjort en attack in i centrala Mogadishu. Bowdens bok, baserad på soldaternas egna ögonvittnesskildringar berättar om masslakten på "Sammies", den amerikanska militärslangen för somalier. Under denna dags eldstrider skjuter de amerikanska soldaterna och deras förhatliga helikoptrar utan urskiljning på allt och alla. Bowdens egen framställning är att de amerikanska soldaterna denna dag dödade mer än 500 personer och skadade över tusen. En övervägande del av dessa dödade var civila. I en liten artikel i Svenska Dagbladet 23/3-1998 om Bowdens bok nämner man att "det amerikanska sändebudet i Somalia, ambassadör Robert Oakley" skall ha sagt "att fler än tusen somalier dödades" denna dag. Med dessa siffror i minnet och kunskap om de amerikanska övergreppen är den somaliska glädjen över att lyckas skjuta ner några av dessa helikopterterrorister förståelig, och behandlingen av deras lik blir då inte värre och mer svårbegriplig, än låt oss ta som exempel skymfningen (som aldrig fördömts av mainstream media) av nazister som avrättats efter kriget. För att inte nämna behandlingen av den italienske fascistdiktatorn Benito Mussolinis och hans älskades kropp.
Jan Guillou skriver insiktsfullt i en krönika i Aftonbladet publicerad 1/10-2001:
"När USA för några år sedan anföll Somalia för att oskadliggöra en banditledare i huvudstaden Mogadishu dödades ungefär sjutusen människor. Samma antal som [attackerna mot World Trade Center] på Manhattan, således.Detta massmord, av människor som är lika oskyldiga som offren på Manhattan, föranledde inte ens några indignerade tv-reportage i västvärlden. Än mindre någon sorg eller tyst minut. Händelsen är redan glömd.
Det är denna känslokalla och etnocentriska västerländska cynism som göder hat och terrorism i tredje världen."
Afghanistankriget 2001-2002.Bonnier-tidningen Dagens Nyheter, 21/8-2002.
1000 krigsfångar avrättade av USA:s allierade i kriget mot Afghanistan, dessutom på det vedervärdigaste av sätt. Enligt DN inget som skall slås upp stort.
Bonnier-tidningen Dagens Nyheter, 27/1-2002, uppmärksammar med artikel och bild det faktum att ett lejon - inte en människa - avlidit i Kabuls zoo, i Afghanistan. Storleken på artikeln om lejonet är exakt motsvarande originalets.***
Vi ska inte här polemisera särskilt mycket, utan återger några tankeväckande citat från människor som anses kunna det där med journalistik och journalister som yrkeskår. En del av dem som citeras kommer dessutom från sionistsidan.
Arne Ruth skriver i sitt kapitel i "Välkommen till dramafabriken" (redaktör Dan Josefsson, Ordfront förlag, 2000, sid. 126):
"Vi journalister har makt. Makt som inte kontrolleras kan missbrukas."Arne Ruth borde veta efter alla sina år inom pressen som kulturchef på Expressen och Dagens Nyheter.
Siewert Öholm intervjuas i Slitz nr.12-1998:
"- Jag är orolig över att vi i media, trots att vi fått en sådan mångfald, ger människor en allt smalare verklighetsuppfattning. En av de saker jag tycker sämst om är när journalister intervjuar journalister."Och på Slitz intervjuarens påstående att "många journalister umgås också nästan enbart med andra journalister", svarar Öholm:
"- Det blir en rundgång, ett slags maktetablissemang. Jag tror det är viktigt att man har vänner och referenser utanför journalistiken."
Vi citerade tidigare Olle Wästberg då denne talade om att "den stora mediekoncentrationen i vårt lilla land gör att de flesta journalister måste räkna med att arbeta hos någon av de två stora mediegrupperna: Bonniers eller public service. Sannolikt minskar också detta lusten till kritik och debatt".
Den kände journalisten Dan Josefsson för i sitt förord till boken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront Förlag, 2000, sid. 8), ett liknande resonemang:
"I ett litet land som Sverige har journalisterna få arbetsgivare att välja bland och den växande ägarkoncentrationen gör situationen allt värre. Det är därför inte konstigt att många journalister drar sig för att kritiskt granska mediechefer och mäktiga kollegor i branschen. En sådan granskning ger mäktiga fiender, vilket kan minska chansen att få jobb.Därför håller journalisterna i allmänhet tyst. Det blir inte några reportage om medieägandet, om monopoltendenserna, och om hur medieindustrin fungerar. Samtidigt som mediedreven dundrar fram så fort en politiker köpt en bit choklad på kontokort, tillåts mediernas egna chefer och journalister att begå grova övergrepp utan att det nämns med ett ord. Journalisternas kåranda är monumental och huvudregeln är att man aldrig skvallrar på en kollega."
De två mediekritikerna och dissidenterna (f.ö. också judarna), Noam Chomsky och Edward S. Herman skriver i sin bok "Manufacturing consent - The Political Economy of the Mass Media" (Patheom, 1988), bland annat följande om journalisternas arbetsvillkor:
"Att anpassa sig ger förutom belöningar och privilegier även andra reella fördelar. Den som väljer att kritisera Khadaffi eller sandinisterna, eller PW, eller Sovjetunionen, behöver inte några trovärdiga argument. Detsamma gäller den som upprepar konventionella doktriner om vårt eget samhälle och dess sätt att fungera - som till exempel att USA:s regering är hängiven vårt traditionella, nobla engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter. Men en kritisk analys av de amerikanska myndigheterna, det sätt på vilket de fungerar inom landet och dess internationella aktiviteter, måste hålla en mycket högre standard. Faktum är att den standard som krävs knappt ens hade kunnat uppfyllas inom naturvetenskapen. Man måste arbeta hårt, för att leta fram bevis som är trovärdiga, för att formulera seriösa argument, för att presentera utförliga dokumentationer - ett arbete som inte behövs så länge man håller sig inom det dogmatiska samförståndets fastställda ramar."Det är inte konstigt att så få är villiga att ta sig an detta arbete, även bortsett från de belöningar som tillkommer likriktningen, och kostnaderna som är förbundna med oliktänkande.
Det finns också andra faktorer som tenderar att skapa lydnad. En journalist eller kommentator som inte vill arbeta alltför hårt kan överleva, och även vinna respekt, genom att publicera information (officiell eller från läckor) från standardkällor. Denna möjlighet kan mycket väl förnekas den som inte nöjer sig med att betrakta statens propagandakonstruktioner som fakta. Medias tekniska struktur formligen tvingar fram en tilltro till det konventionella tänkandet; inget annat kan uttryckas mellan två reklaminslag, eller med sjuhundra ord, utan att ge det intryck av absurditet som är svårt att undvika när man utmanar välkända doktriner utan att få chansen att utveckla varken fakta eller resonemang."
Många är nog de svenska journalister som arbetat på en nyhetsredaktion och känner igen sig i den beskrivningen.
Journalisterna är ofta fega och lata. Med fega menar vi att de är få som öppet vågar ha en ståndpunkt som går emot flockens eller chefens. Med lata menar vi att man är bekväm och orkar inte göra det extraarbete som krävs för att verkligen ta upp och skriva om något originellt. Man är bekväm av sig och föredrar därför att haka på den allmänt accepterade versionen. Eventuellt kan man med den som utgångspunkt tänka sig göra små "djärva" utvikningar, men man ser ändå noga till att fortfarande hålla sig inom de osynliga ramar som finns.
Vid stora utrikespolitiska händelser är det ett känt faktum att västjournalister sitter och fraterniserar på samma hotell och barer och där sinsemellan överför information. Något som i slutändan leder till att de nästan alla skriver samma sak. En del journalister förefaller basera en stor del av sitt arbete på just sånt här journalistiskt pladder och skvaller.
Ett klassiskt exempel på detta förslappade "journalistiska" arbete beskriver Jan Guillou i sin bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976). Där berättar han om Expressens reporter under Vietnamkriget, Ulf Nilson (sid. 91):
"På Expressen är han välkänd för sin bravad när han rapporterade 'direkt från Saigon', detaljerade och livliga rapporter som vanligt, trots att han i själva verket befann sig i Bangkok, dvs i Thailand."
DN:s normalt så prosionistiske journalist Per Jönsson berättar i sin artikel "Israel gynnas i bevakningen av Mellanöstern", i DN 9/9-2001, om hur västmedia bl.a. p.g.a. denna bekvämlighetsfaktor rapporterar skevt från våldets Mellanöstern. Han berättar om skillnaden, under den pågående al Aqsa Intifadan, av mediebevakningen om en palestinier spränger något inne i det judiska Israel eller om palestinier mördas av israeler inne på de palestinsk-kontrollerade områdena. Han ger som konkret exempel en palestinsk självmordsbombares sprängning i Jerusalem som skadade 15 israeler:
"I Jerusalem hade redan en kvarts timme efter bombdådet på Haneviimgatan ett 15-tal tv-team anlänt, liksom hundratalet utländska tidningsreportrar och ungefär lika många israeliska. [...] För flertalet globala tv-kanaler var den dagen - i tisdags den gångna veckan - Jerusalembombningen förstastory, och nyhetsbyrån Reuters sände ut inte mindre än sju versioner av händelsen."Detta till skillnad från bevakningen av den jättelika palestinska manifestation som hölls i den palestinska staden Hebron samma dag i samband med begravningen av två unga palestinier som ihjälskjutits av israelisk militär. "Vid Hebronbegravningen syntes däremot inte en enda utländsk journalist till, utom jag själv och fotograf Paul Hansen som råkade vara där i ett annat ärende", skriver Jönsson.
Han lägger en del av skulden för att "Israel gynnas i bevakningen av Mellanöstern" på de israeliska restriktioner i form av vägspärrar och genomfartsförbud som gör "det utomordentligt besvärligt för utomstående observatörer att undersöka saken med egna ögon och öron". Det är väl bl.a. det som är meningen med de israeliska avspärrningarna?
Jönsson skriver avslutningsvis: "Inte minst därför flockas tv-team och korrespondenter långt snabbare och fulltaligare till allt som sker i Israel än till oräkneliga dödsdraman på palestinsk mark."
Expressens journalist Anders Mildner skriver en artikel i Expressen (25/10-2001) om krigsretorik under rubriken "Ordkriget - Retoriken är minst lika viktig som bomberna", där han bl.a. intervjuar Kurt Johansson, professor i retorik, om bildmediets och retorikens användning under krig och konflikter:
"Precis som i övriga västvärlden köper inte de svenska journalisterna enbart bilder och reportage från de stora nyhetsbyråerna - utan också metaforer, åsikter och propaganda.Oavsett vad man tycker om kriget mot terrorismen är detta nog en insikt värd att ha. För när vi väl accepterar en bild eller metafor har vi också köpt det bakomliggande budskapet.
- Ideologin ligger inne i bilden och berättelsen, men vi är sällan medvetna om det. Ord och bilder är farliga och vi bör vara förfärligt rädda för dem, säger Kurt Johansson."
***
Judiska opinionsbildare och massmediafolk
Ett sätt som den sionistiska opinionsbildningen kan få genomslag är förstås den mest direkta, de fall där journalisterna själva är judar och tillhör den gruppering i samhället som omhuldar sionismen och verkar för dess mål - Israels permanenta etablerande på ockuperad arabisk mark - att det skall bli en realitet, ett s.k. "fakta på marken".
Att påstå något sådant, att judar inom media använder medierna som instrument för Israelpropaganda är inte populärt. Dagens Nyheters judiske Israelkorrespondent Nathan Shachar skriver i DN, (14/11-2001):
"Att hamra in bilden av Sveriges få judar som allsmäktiga mediamanipulatörer, det vill säga som samhällsfarliga, är i längden att utsätta dem för fara. Må höstens hjärtskärande bilder på överfallna orientaler i USA [efterdyningarna av den påstått "muslimska" attacken mot Pentagon och World Trade Center] tjäna som tankeställare för dem vars Palestina-engagemang tar sig så dunkla omvägar."Shachar använder sig fräckt av de många exempel på våldsutbrott mot muslimer i USA efter attackerna 11 september 2001 i ett försök att koppla kritik av judisk mediamakt med antisemitism och våld mot judar. Detta är synnerligen fräckt då den största portionen av västerländsk antipati i modern tid mot araber och islam har sin grund - enligt vår mening - i årtiondens desinformations- och förtalskampanjer orkestrerade av judar inom media och inte minst Hollywood, men även bokindustrin för den delen.
Det vore f.ö. intressant att från den i Israel bosatte DN-korrespondenten Shachar få en kommentar till följande mening tagen från den stora israeliska tidningen Ha´aretz som den 13:e januari 1991 skrev:
"De judiska lobbyisterna i USA är djupt involverade i propagandaarbetet för att verka för ett krig mot Irak."Vi kommer att ge åtskilliga exempel i detta arbete på direkt sionistisk påverkan på våra medier, där judar, i ett antal som står vida över all proportion till deras egentliga andel av Sveriges befolkning, använder de medier de verkar i för att framföra sina sionistiska idéer. Det ohederliga i denna manipulation av den s.k. "fria opinionen" är att dessa medie-judar i princip aldrig berättar att de är judar i samband med att de presenterar sina artiklar och programinslag. Utan de presenterar dessa alster om låt oss säga Palestina-frågan, som gjorda "av vilken objektiv journalist som helst".
Skulle dessa mediejudar berätta att de var judar skulle spektaklet avslöjas direkt, och betraktaren skulle vara betydligt mer skeptisk i hanterandet av den information som förmedlas av dem. Därför detta lömska förtigande om den egna bakgrunden.
Det är ju faktiskt så att utger man sig för att objektivt vilja bevaka en politisk process eller historiskt skeende ska man självfallet inte blanda in personer med band till någon av sidorna och tilldela dem rollen av förmedlare av kunskaper om skeendet.
Ty på samma sätt som man inte låter en domare - oavsett dennes fläckfria renommé som den Rättvisaste av de Rättvisa, döma i ett fall där jäv kan anses föreligga (som exempelvis att döma sin hustrus våldtäktsman), på samma vis sätter man inte en ekonomisk journalist att skriva om det bolag i vilket han själv investerat ekonomiskt kapital i form av aktier - och på precis samma sätt och enligt samma logik borde man inte sätta en journalist att ensamt bevaka en konflikt där han eller hon har investerat känslomässigt kapital i den ena konfliktbärande parten.
Tänker man ändå göra så, kan man i sådana fall se till att för balansen skull ha lika många representanter för de bägge sidorna. Men i Palestina-frågan har det aldrig funnits en tanke på detta. Här har vi en total överrepresentation av judar som rapportörer, men inte några som helst palestinier i ledande position i den svenska Mellanösternbevakningen för att balansera upp detta.
Och att påstå att personer som Guillou, Gahrton och Herman Lindqvist skulle inneha denna roll att via sitt inflytande i den svenska pressen förmedla den palestinska sidan, är rent skitsnack då dessa faktiskt inte är palestinier, utan just bara svenskar - varken araber eller judar. Det som kallas för "propalestinsk" hållning hos dem är inget annat än den normala attityd och förhållningssätt till konflikten som en normal-humanistisk svensk får efter att närmare ha betraktat den sionistiska verkligheten.
Sanningen är nämligen anti-sionistisk och till Israels nackdel och palestiniernas fördel.
Sionisterna har som stående taktik att försöka vrida referensramarna åt det sionistiska hållet, där normaliteten skall vara att man stödjer Israel - att ens säga att man faktiskt fundamentalt ifrågasätter att s.k. "judar" går in i Mellanöstern och koloniserar Palestina skall förläna en plats direkt på dårsjukhuset.
Men vi kan lova att fick en majoritet av Västvärldens folk kunskap av omfattningen av det sionistiska bedrägeriet och konstanta cyniska manipulationer av deras känslokapital, skulle de bli mäkta förgrymmade och upprörda.
Då kan det bli farligt att vara sionist.
Det är sällan någon officiell publikation tar upp det faktum att en stor del av de utrikeskorrespondenter som verkar i det Heliga Landet är judar, då ett sådant påpekande alltid leder till anklagelser om "antisemitism". Dock ses under åren citat från judiskt håll som bekräftar detta faktum. Exempelvis så skriver judinnan och SvD:s Israel-korrespondent Cordelia Edvardson att hon själv "påpekar att en majoritet av den utländska presskåren i Israel faktiskt själva är judar" (se SvD, 5/11-2002).
Men detta faktum - "att en majoritet av den utländska presskåren i Israel faktiskt själva är judar" - får aldrig nämnas av icke-judar, och speciellt aldrig i ett Israel-kritiskt sammanhang.
Bonnier-ägda Expressen, skriver upprört på sin ledarsidan 5/11-2001, att man inte kan ta upp svenska Israel-korrespondenters judiska bakgrund vid belysning av eventuell icke-objektivitet och jäv i deras rapportering från Palestinakonflikten. Ty gör man det då ägnar man sig, enligt Expressen, åt "konspirationsteori och desinformation".
Då ska vi titta lite närmare på en känd och av våra svenskar mycket omtyckt judisk profil, den ungerske juden László Hámori.
I Judisk Krönika, nr.2-1979, skriver László Hámori en artikel om "Ett judiskt dilemma" - hur balansera mellan att propagera för judisk invandring till Israel samtidigt som konsekvenserna av detta ju kan bli att de judiska församlingarna i diasporan - likt den svenska - kan försvinna p.g.a. brist på judar. I artikeln avslöjar sig Hámori som en simpel propagandist för Israel, då han i avslöjande ordalag där talar om "den propaganda, ja indoktrinering, som man - inberäknad mig själv - bedriver" för den sionistiska saken.
Ett klart intressant erkännande från en framträdande jude som haft en stor möjlighet att breda ut sig i det svenska informationssamhället. Att han tillstår att det är "propaganda" han bedriver är intressant nog, att han också skriver under på att det är fråga om "indoktrinering" är kronan på verket. "Jag vill ingalunda avhålla mig från att arbeta så mycket jag kan för Israel" avslöjar han också i samma artikel och understryker att han "är väl medveten om att Israel är judendomens framtid och förhoppning".
László Hámori är inte vilken jude som helst. Under tidiga 1980-talet kom Hámori att ingå i den judiska tidskriften Judisk Krönikas redaktionskommitté och han har också suttit i redaktionskommittén för Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah". Hámori var en på sin tid flitig skribent i kultur och utrikespolitik på Svenska Dagbladets sidor, där han skrev recensioner och understreckare.
Inom den judiska världen var han under en period föreståndare för den Judiska Församlingen i Stockholm (se Menorah, nr.2-1981). När Hámori avled 1984 blev han begravd som en fullvärdig jude på den södra judiska begravningsplatsen, vid Skogskyrkogården, Stockholm.
Jan Guillou skriver i sitt bidrag till boken "Inshallah - konflikten mellan Israel och Palestina"(Ordfront Förlag, 2001) under rubriken "Antisemitism som vapen", där han berättar om de proisraeliska debattörerna från Mellanösterndebatten på 1970-talet (sida 309-310):
"[...] ett par tre andra [av de proisraeliska debattörerna] emigrerade till Israel och blev objektiva korrespondenter för borgerlig press [...]."
Vilka är då dessa Israel-korrespondenter och andra medieaktörer som för svenskarna presenterar en tillrättalagd, prosionistisk version av konflikten i det av judar ockuperade Palestina?
Ulf Brandell, jude från den judiska klanen Henriques och mångårig utrikesredaktör på Dagens Nyheter. Starka band till KKL - Judiska Nationalfonden. Har också skrivit i sionistiska tidskrifter som Menorah och Judisk Krönika.
Richard Haas, jude och Israel-rapportör i Dagens Nyheter.
Nathan Shachar, DN:s mångårige Israel-korrespondent. Son till Knut Ahnlund, Svenska Akademiledamoten som under 1980-talet var ordförande för Samfundet Sverige-Israel. Sonen Nathan åkte till Israel, bosatte sig där, konverterade till judendomen och blev sedan Dagens Nyheters "objektive" rapportör.
Eli Göndör, Israel-rapportör i bl.a. tidningen Dagen. Göndör har t.o.m. varit soldat Israels ockupationsarmé och där bistått ockupationen av Västbanken.
Anita Goldman, Israel-stringer för Göteborgsposten. Tidigare bosatt i Israel och då ingift i det sionistiska etablissemanget. Skribent i Menorah.
Renée Neuman, Israel-rapportör i iDAG/Göteborgs-Tidningen och samtidigt krönikör i Menorah.
Willy Silberstein, jude och sedan september 2003 utrikeschef på Sveriges Radios Eko-nyheter. Tidigare redaktionsmedarbetare på Menorah och skribent i Judisk Krönika. Willy Silbersteins syster Margit Silberstein är sedan april 2003 ny inrikeschef på Eko-nyheterna i P1.
Lennart Hirschfeldt, jude och utrikespolitisk kommentator på Sveriges Radio åren 1949-1961. Lennart Hirschfeldt blev senare chefredaktör för Upsala Nya Tidning (där sionistagenten Håkan Holmberg nu verkar).
Jane Brick, utrikesjournalist på SVT som ofta sammanställer nyhetsinslagen från det ockuperade Palestina och Irak. Jane Brick är besläktad med de sionistiska bröderna Daniel och Simon Brick som grundade Judisk Krönika och som var några av den sionistiska rörelsens främsta förkämpar i Sverige (Simon Brick var exempelvis ordförande för den sionistiska organisationen KKL - Judiska Nationalfonden).
Frank Hirschfeldt, jude, sionist och mångårigt ansvarig chef för utrikesrapporteringen i TV2 då han var chef för det utrikespolitiska programmet "Dokument Utifrån"där man i hans regi sände "dokumentärer" av oerhört sionistiskt vinklad natur, ofta producerade av hans egna judiska vänner.
Robert Rock, sionistisk jude, hade innan Cordelia Edvardsons entré som Svenska Dagbladets Israel-korrespondent, varit den som "sporadiskt hade svarat" för "journalistik om Israel" (se Menorah, nr.3-1984). Robert Rock var samtidigt som han skrev i SvD redaktionskommittémedlem i tidskriften Menorah.
Cordelia Edvardson, judinna och Israel-korrespondent för SvD i Israel. Satt tidigare i styrelsen för Samfundet Sverige-Israel. Edvardsons son är officer i de israeliska fallskärmsjägarna (dessutom är sonen en gammal barndomsvän till socialdemokrat-politruken och "Israel-vännen" Pär Nuder, se bl.a. SvD, 27/10-2002).
Ernst Klein, judisk utrikeschef på Expressen. Klein samarbetar med bl.a. den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith samt med Förenade Israelinsamlingen, och har fått sionistpris av Samfundet Sverige-Israel.
Arne Lapidus, judisk Israel-korrespondent för Expressen, skriver samtidigt regelbundet i Judisk Krönika.
Lis Höjer-Christensen på TT som under 20 år arbetade med bl.a. med Mellanöstern, aktivist inom Zionistiska Federationen.
Thomas Gür, turkisk jude och utrikespolitisk redaktör på Svenska Dagbladet. Gür samarbetar med bl.a. Svensk Israel-Information.
Beatrice Zeidler-Blomberg, judinna och statsvetare från Utrikespolitiska Institutet som under 1990-talet var ofta anlitad TV-kommentator till händelserna i Mellanöstern. Som en del av sitt engagemang i området blev Zeidler 1994 utnämnd till styrelseledamot i Svenska Jerusalemföreningen, enligt DN (14/3-1994) "en av landets äldsta biståndsorganisationer i Israel".
Göran Rosenberg, jude, journalist och författare med gedigen sionistisk bakgrund från Israel där han tidigare varit bosatt, anlitad i media som "expert" på vad som sker i det av judar ockuperade Palestina.
Här kan man också nämna judar som Henrik Frenkel, tidigare chef för "Aktuellt" i SVT och som donerar bidrag till Förenade Israelinsamlingen och TV4 "Nyheternas" judiska nyhetschefer Lars Weiss, "halvjuden" Jan Scherman och Peter Sommerstein.
Därutöver ses;
Agne Hamrin, sionist och Mellanösternkorresondent i Dagens Nyheter, hyllad av Förenade Israelinsamlingen. Agne Hamrins son Harald Hamrin blev utrikeschefen på DN.
Åke Wiklund var journalist på Dagens Ekos utrikesredaktion, Israel-korrespondent och samtidigt gift med den sionistiska judinnan Ian Wiklund som tidigare arbetat för Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlunds Förlag innan hon blev journalist på Femina och Allers. Paret Åke - Ian Wiklunds judiska dotter Magdalena Judit Wiklund blev 1991 informationsansvarig för Solidaritetskommittén för Israel. Den likaledes judiske sonen Mats Wiklund var samtidigt chef för en nyhetsbyrå.
Staffan Hultman var Sveriges Radios korrespondent i Israel. Gift med en israeliska.
Cecilia Uddén-Mannheimer, Sveriges Radios Mellanöstern-korrespondent. Sedan länge ihop med den judiske kulturskribenten Otto Mannheimer och numera gift med honom.
Lennart Winblad, Aktuellts reporter i Jerusalem, avslöjas av ordföranden för den sionistiska frimurarorganisationen B´nai B´rith, Henry Haskel, varit inbjuden till denna supersionistiska organisation (se Haskels artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986). Winblad har även varit inbjuden till Samfundet Sverige-Israel.
 Bild från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1988. |
Del av artikel ursprungligen publicerad i tidningen Journalisten och återgiven i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1991. |
I Judisk Krönika, nr.2-1987, hälsas tidningens läsare av den dåvarande överrabbinen i Stockholm, Morton Narrowe, från hans visit i Jerusalem där rabbinen berättar "om en trevlig diskussion" han haft där "med en utsänd korrespondent från Sveriges Radio och TV och DN:s röst i Israel" (sannolikt Nathan Shachar) och där rabbinen gladdes åt "att samtliga prenumererar på, noggrant läser och högt värderar Judisk Krönika som journal och informationskälla".
"Israel behöver all PR man kan få. Det gäller att ta var på de chanser som bjuds."
- Willy Silberstein i en artikel i Menorah, nr.3-1978.
Willy Silberstein är sedan september 2003 utrikeschef på Sveriges Radios Eko-nyheter.
Den judiska rasisten Golda Meirs fan-club från Samfundet Sverige-Israel, där Cordelia Edvardson (tredje från vänster) tittar beundrande på sionismens führer.Bild och bildtext ovan från Menorah, nr.2-1978, med anledning av Israels 30-års jubileum detta år.
Hur svenska medie-judar påverkar opinionen till förmån för Israel
Cristel Persson, judinna och skribent i Expressen medverkar även vid sidan av sitt Expressenarbete med journalistiskt material i tidningen Judisk Krönika. Hon är en i högen av dessa arabhetsande judar som missbrukar sina massmediala positioner till Israels gagn. Att hetsa mot arabstater och hylla att de bombas sönder och samman av det av judar numera dominerade och styrda USA, är en del av hennes engagemang "för Israel".När USA, under ledning av Clinton och hans hovjudar med utrikesminister Albright, försvarsminister Cohen och säkerhetsrådgivaren Berger, i strid mot FN:s mest basala principer skickade tonvis med dödlig last mot arablandet Irak, december 1998, så hyllade judinnan Persson det. I en artikel i Expressen, 17/12-1998, skriver hon, utan att ange sin judiska identitet och därtill färgade ställning i förhållande med Israels fiendeland Irak:
"Äntligen attack alltså. Vilken motbjudande sensation, att känna 'äntligen' om en militärattack - som anfallet mot Bagdad i natt. Men så är det: äntligen får terrormästaren Saddam stryk."
Judinnan Persson - agent för Israel - låtsas att hon inte vet att målen för den sionistiska s.k. "alliansens" bombningar är just den civila befolkningen i Irak, genom att på ett perverterat sätt bomba sönder infrastrukturen därigenom slå sönder dess förmåga att få mat, rent vatten och elektricitet. Ett brott där den samtida perversa bojkotten av de mest basala varorna till irakierna nu leder till att c:a 4 500 barn dör månadsvis! Något som den judiska utrikesministern Madeleine Albright-Korbel tycker "är värt priset" (se intervjun med Albright i CBS 60 Minutes, 12/5-1996).
Den judiske skribenten Salomon Schulman, skrev också avslöjande i en artikel apropå att det gått 50 år sedan de allierade massbombningarna och förstörelsen av den tyska staden Dresden. En krigsförbrytelse som kostade mer än 100 000 (enligt vissa källor 200 000) människor livet - de flesta civila. Detta brott är dock helt försvarbart enligt juden Schulman (Finanstidningen 9/3-1995), som f.ö. reducerar de tyska förlusterna till "35 000": "Ondskan fanns djupt rotad i de breda folklagren. I det historiska perspektivet hade det ur strategisk synvinkel varit mer korrekt att knäcka den tyska ryggraden, hemmafronten långt tidigare."
Schulman skriver vidare:
"Det finns ytterligare en historisk lärdom som Dresdenbombningen dramatiskt aktualiserar idag: västvärldens förhållande till den islamska fundamentalismen.Scenariot av alltmer accelererande terrorattacker styrda från exempelvis Teheran ter sig tämligen sannolikt. Att stävja denna tendens kan bli ett problem. Och röster kommer att höjas, som i fallet med Husseins Bagdad, att man skall bomba islamisterna tillbaka till medeltiden.
Ty vad angår oss dessa fanatiker, på sitt sätt fundamentalistiska Übermenschen, för vilka blott en sanning härskar och vilka följer sin ledare lika blint som en gång tyskarna?
Självklart kommer i en krissituation att krävas att man slår till mot dessa mörkermän i deras egna boningar. Och då har FN redan hunnit sanktionera morgondagens övergrepp. Man kan aldrig komma åt fanatikers ideologi genom att lockas in en ständig kretsgång av hämndaktioner. Ty för sådana människor är varje offer ett tecken på frälsning. Likt bland tyskarna i Dresden vilka firade ut banderoller med texter om att ni kan komma åt våra koppar men aldrig våra själar.
Dresdens öde var rättfärdigt. Det fanns inget utrymme för någon dialog i det krigsläget."
***
En taktik som judar som Cordelia Edvardson på SvD och Nathan Shachar på DN använder sig av är också att istället för att belysa realiteterna av den förda israeliska politiken, istället lägga tyngdpunkten på vad Israel och dess politiker säger att de vill. Men detta är två helt skilda ting, speciellt när det gäller Israel så är det realpolitiken - det som faktiskt görs som räknas. Ofta talar just de israeliska politikerna i dubbla tungor, eller snarare det som barnen kallar för "tvärtomspråket", d.v.s. vad de säger går tvärtemot vad de innerst menar och i praktiken utför; när de talar om "shalom" så bedriver de krig, när de talar om fredssamtal utvidgar de samtidigt sina bosättningar på ockuperad mark
Således är det helt meningslöst att citera vad dessa kriminella politiker säger, och att som Shachar och Edvardson gör, förspilla en massa spaltrader på de olika "demokratiska" turvändningarna och processerna i landet är ointressant om de i slutändan leder till att man fattar beslut om genomförandet av olika fruktansvärda brott.
Inte är någon speciellt intresserad, exempelvis, av att veta turgångarna inom det irakiska parlamentet - det finns faktiskt ett sådant - när det gäller beslut om den irakiska politiken gentemot Kuwait och USA.
När Israel bedriver öppet krig och terror agerar våra mediejudar och försöker rikta undan strålkastarna från det faktum att krigen utförs av en judisk folkarmé av värnpliktiga vars budget och vapen beslutats av folkvalda judiska företrädare - d.v.s. Israels krigsförbrytelser, är israelernas krigsförbrytelser och då Israel endast existerar p.g.a. diasporajudarnas energiska arbete för Israel har även dessa - den judiska världsmajoriteten, ansvar för det som sker.
Istället försöker Edvardson & Co att hitta den lilla minoritet av judar som står med något plakat och säger att de "är emot ockupationen" (ofta visar sig även dessa s.k. "fredsaktivister" vara fullblodssionister och anhängare av ockupation). Dessa judiska minoritetsgrupper blåses sen upp i media och den icke-judiske svenske läsaren får intryck av att de flesta judar skulle vara emot den av Israel förda politiken, något som är en lögn om man tittar på de opinionsundersökningar som judarna själva brukar göra och som publiceras i israeliska medier.
Cordelia Edvardson skriver själv i en artikel i Judisk Krönika, nr.4-1989, där hon mot sina judiska fränders angrepp att hon skulle skriva för negativt om Israel, till sitt försvar tar upp "den israeliska fredsrörelsens olika grupper", som hon försöker uppmärksamma:
"Jag vågar påstå att ingen annan i svensk press, och knappast på annat håll heller, har skrivit så mycket om dessa grupper, vad de vill och står för, som jag. Till 90 procent av SvD:s läsekrets torde jag därmed ha förmedlat kunskapen om att det finns ett "annat" Israel, en positiv bild av den israeliska verkligheten."Så istället för att läsaren skall uppröras över vad den judiska majoriteten gör, så skall den förledas att tro att det finns ett "annat" Israel, "en positiv bild av den israeliska verkligheten".
Fanns det någon som var intresserad av "en positiv bild" av den tyska verkligheten 1944? Eller den irakiska 1991, eller den serbiska 1999?
Förutom det propagandistiska arbetet som vi nämnt ovan för att försköna den judiska staten Israel, nedtona dess brott och de ständiga försökena att vända debatten från Mellanöstern till att handla om de påstådda judemorden under Hitlerväldet för mer än femtio år sedan, finns det andra sätt - minst lika anmärkningsvärda - genom vilka dessa mediejudar arbetar, medvetet eller faktiskt ibland omedvetet - för en judaisering av den moderna politiska, samhälleliga och kulturella debatten.
 DN, 22/3-1997. Salomon Schulman talar om hur han bojkottar hela det tyska folket som ett kollektiv. Han har säkert inget emot att andra bojkottar det judiska folket. |
Om man tittar på vad judar som Harry Schein, Jackie Jakubowski, Dan Shafran och Salomon Schulman och Nina Solomin skriver, om man systematiskt går igenom deras samlade produktion, blir man varse en närmast total fixering vid den egna - judiska - gruppen; att man i sina alster i det närmaste alltid tar upp och nämner andra judiska fränder, konsekvent tar upp nazism och påstådd antisemitism, för att inte tala om "förintelsen", och andra teman som t.o.m. judar betecknar som just "judiska teman".Denna etnocentrism har urartat till en sådan grad att man idag, ofta redan genom att se namnet på vem som skrivit en artikel vet vilka nyckelord man skall spana efter i textmassan. Och ofta är det bara en fråga om något stycke in i texten innan den judiske artikelförfattaren nämner dessa nyckelord som "Auschwitz", "nynazismen", "antisemitism", "Hitler", "förintelsen" (helst stavat med stort "F"), "Israel", att en person är "jude", eller de mer flummiga begreppen som klichéuttrycken "av judisk börd", "av judisk härkomst", "judisk intellektuell" "judisk flykting", "från en förmögen judisk familj" etc. eller liknande.
Ofta blir det hela närmast löjligt. När exempelvis den judiske debattören Göran Rosenberg i den statliga televisionen skall ha en programserie om fyra stora personligheter i det moderna samhällslivet blir man närmast fascinerad att alla fyra han skramlat ihop från jordens alla hörn, samtliga lyckas vara judar, och flera därtill kända sionistiska sådana (bl.a. Zygmunt Bauman, Isaiah Berlin). Juden Rosenberg, som utåt låtsas vara "liberal" och vidsynt avslöjar att han också, precis som de ortodoxa rabbinerna, ser världen med judendomens försnävade synsätt.
När juden Olle Wästberg (Hirsch) folkpartist och aktivist i Samfundet Sverige-Israel är inbjuden att kommentera situationen i det afrikanska landet Angola i programmet "8 dagar" i SVT så häpnas både programledaren och tittarna då Wästberg helt plötsligt vänder på diskussionen från att handla om den afrikanska staten Angola i södra Afrika och inbördeskriget där, till att handla om Yasser Arafat och hans PLO (!) och hur hemska de var i Libanon (innan Israel rensade ut dem). För alla som såg detta förfaller Wästbergs avstickare från Afrika till Mellanöstern som helt inkonsekvent och galet, detta förutsatt att man inte känner till hans judiska bakgrund och prosionistiska aktivism. Wästbergs närmast fanatiska Israel-engagemang gör att han använder vilket tema som helst som plattform för att framföra sina pro-Israel propaganda.
Det påminner om hans politiske frände i folkpartiet - Per Ahlmark, som kunde vända vilken riksdagsdiskussion som helst till att avslutas med hans mantra att Israel behöver säkra gränser!
Ett annat bra exempel är den lista på recensioner om den ovannämnde juden László Hámori som man publicerar på hemsidan för invandrande författare på Immigrant-institutet (http://www.immi.se/kultur/), i sin sektion om Hámori. Man nämner där följande tidningar och recensenter:
SvD 1982-11-15 Ulf Brandell.AB 1983-01-04 Lennart Ljunglöf.
GP 1983-02-23
Av dessa är alla utom Jan Gerd för oss sedan tidigare kända propagandister för Israel. Ulf Brandell, Nils Berman, Ernst Klein, Hans Wolf och Mark Lippold är t.o.m. öppna judar. Leif Carlsson och Lennart Ljunglöf har aldrig officiellt gjort sig kända som judar även om deras pro-Israel engagemang gör att man kan misstänka ett sådant samband, men de har länge varit sionistiskt färgade journalister som länge skrivit och verkat för Israel i Svenska Dagbladet respektive Aftonbladet.
Urvalet av artiklar om den judiske propagandisten Hámori var som sagt inte Radio Islams utan gjord av Immigrant Institutet men vi tycker att den mer än väl visar hur det ser ut när ett nätverk av aktivister för en sak ser till att lansera sina egna fränder. Skulle inte Hámori haft denna bakgrund och uppbackning av sin vänner på spridda positioner i media-Sverige, skulle han enligt vår mening vara reducerad till den nolla han alltid varit.
Man förundras över den judiska inskränkthet som gör att endast ett av alla denna på så olika folk rika värld, finns för de judiska skribenternas ögon. En blindhet inför andra och en inskränkthet som bl.a. manifesteras i att man alltid sätter den egna gruppen främst och hyllar den som just särskilt intelligent, vis och rättfärdig.
Men så är det ju med rasism och chauvinism.
Vi har nu berört hur sekten judendomen och dess anhängare oerhört starkt och mycket direkt som informationförmedlare kan påverka opinionsbildningen och den offentliga diskursen.
Men det finns andra minst lika effektiva sätt.
***
Judiska chefer och medieägande Ett annat sätt som en viss politisk åskådning, i detta fall sionismen, kan göra sig hörd, är om mediernas ägare, själva tillhör denna politiska gruppering.
I bland tillstås det att det faktiskt kan förhålla sig så att mediaägare kan påverka medierna i en för dem gynnsam riktning. Dock är det ytterst sällan man yppar något kritiskt om de judiska mediaägarna, utan vanligt är det någon icke-judisk mogul, kritiken riktas mot. Maria-Pia Boëthius, väl bevandrad i vad man ska och inte ska skriva om, skriver i sitt kapitel i boken "Välkommen till dramafabriken" (redaktör Dan Josefsson, Ordfront Förlag, 2000, sid. 54) om icke-juden Ivar Kreugers mediamakt:
"Den lysande stjärnan var Ivar Kreuger; Sveriges stolthet som enligt tidens ekonomiskribenter gjorde lilla Sverige till "en ekonomisk stormakt". I hemlighet - har det visat sig i efterhand - kontrollerade, delägde eller bulvanägde Ivar Kreuger på 20-talet Aftonbladet, Stockholms-Tidningen, Stockholms Dagblad och Svenska Dagbladet. "Klart är att Ivar Kreuger i de tidningar som stod honom nära fick en mycket positiv publicitet" skriver hans främste krönikör Lars-Erik Thunholm. Detta är ju ett fall av grov mediakorruption, men det är inget man riktigt låtsas om i historien."Hon nämner senare familjen Bonniers med gör förstås inte upp med dem på samma sätt som med den nu döde och således harmlöse icke-juden Kreuger.
På samma sätt agerar medieforskaren och professorn Stig Hadenius och hans kollega Gustaf Anderberg när också tillstår att icke-juden Lars Johan Hierta som grundade Aftonbladet 1830 använde tidningen för sina egen politiska och ekonomiska agenda:
"Aftonbladets redaktör Lars Johan Hierta tillhörde borgarståndet och bedrev där en intensiv kamp mot kungamakten och den gamla aristokratin.I viss mening kan Aftonbladet kallas för en partitidning. Dock var tidningens politiska profil ett uttryck för en enskild ägares intressen. Det var han som ensam 1 bestämde tidningens hållning. Han var en av samtidens mest framstående industrimän och han slogs mot alla de regleringar som lade hinder för utvecklingen av den del av näringslivet som Hierta intresserade sig för."
(Boken "Vem äger vad i svenska massmedier", Stockholms Universitet, 1994, sid.16.)
Men man tillstår ändå att ägare till media i ett historiskt perspektiv vid flera tillfällen visat att de inte drar sig för att utnyttja sin chefsställning för sina egna mål.
|
"Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment", |
Den judiske författaren J. J. Goldberg skriver i sin uppmärksammade bok "Jewish Power: Inside the American Jewish Establishment" (Addison Wesley Publishing Company, 1997) om "Jews and the Media". Trots att han inte vill tillstå att judar påverkar innehållet i sina medieprodukter för att ställa Israel i en bättre dager ger han ändå åtskilliga exempel på hur den sionistiska lobbyn arbetar för att tysta amerikanska medier som rapporterar om israeliska övergrepp.Goldberg berättar (sid. 297) om den judiske mediemogulen på CBS, Laurence Tisch, där det "sedan åratal ryktats i New York att Tisch tog över CBS 1986, åtminstone delvis p.g.a. en önskan att göra något åt den anti-israeliska vinklingen i media", något som Tisch enligt Goldberg alltid "officiellt dementerat".
Dock ges ett konkret exempel där Goldberg berättar om vad som hände när den kände, och öppet judiske, reportern Mike Wallace på "CBS 60 Minutes" i en rapport i sitt TV-program berättade om hur den israeliska polisen i oktober 1990 sköt ner och dödade 17 palestinier utanför en moské (den s.k. Tempelbergs massakern). Wallaces rapport ledde inte till ett ramaskri från judiskt håll över den israeliska polisens bestialiska dåd, utan en våg av protester mot hur Wallace hade rapporterat om händelsen.
Goldberg skriver (sid. 297):
"The Temple Mount report touched off another national outcry, including a strong complaint from the ADL [judisk-sionistiska lobbyorganisationen Anti-Defamation League] and - for the first time - from higher-ups at CBS. CBS chairman Laurence Tisch reportedly had a bitter exchange with 60 Minutes executive producer Don Hewitt, one of the most respected figures in television journalism. Both Tisch and Hewitt are Jewish. By several accounts, Tisch accused Hewitt of "betraying your people."Following a lengthy inquest, an Israeli court ruled the following July that the police had indeed panicked and fired unnecessarily, confirming most of the points in Wallace's report. ADL director Abe Foxman responded with a public letter of apology to Hewitt."
Ett klassiskt exempel på hur en judisk medieägare använder sina tidningar för sitt engagemang är den mycket sionistiskt aktive och numera framlidne mediemogulen Robert Maxwell, som vid sin död begravdes som hederssionist på Oljeberget i Jerusalem! DN:s judiske kulturchef Arne Ruth skriver om Robert Maxwell i en artikel i DN, 31/1-1994:
"Mediekungen Robert Maxwell skrämde t.o.m. sina värsta fiender till tystnad med hjälp av sina tidningar och hot om åtal. Rykten om hans ekonomiska falsarier cirkulerade långt innan hans bygge kraschade. Men ingen vågade skriva om det."Och hur var det då inte med hans "värsta fiender" palestinierna? Den sionistiske juden Maxwell ställde sitt mediaimperium helt i sionismens tjänst för att sprida propaganda, skönmåla Israel och sprida lögner och hat mot Israels fiender.
SvD, 25/10-1994. Abraham Lajbi, alias Ludvig Hoch, alias Leslie du Maurier, alias Robert Maxwell hittades död i November 1991 efter att ha fallit från sin lustjakt under oklara omständigheter. Som mossad-agent medverkade han i kidnappningen av den israeliske kärnvapenteknikern Mordecai Vanunu. Begravdes under hedrande former i Israel.
Och den judiske mediemagnaten Robert Murdoch utgör ett annat bra exempel på hur en judisk medieägare låter sina privata politiska uppfattningar drivas igenom i de medier han kontrollerar.
Den brittiske journalisten Sam Kiley, skriver i brittiska The Evening Standard, 5/9-2001, hur Murdoch är nära vän med den judiske krigsförbrytaren Ariel Sharon, och hur The Times journalister censureras om de skulle skriva något som skulle kunna väcka Murdochs vrede. Det intressanta är att självaste Sam Kiley inte är något överdrivet propalestinsk men han upprörs när han som journalist inte får verka fritt och läggs med munkavle. I protest över detta sade han helt prompt upp sig.
Vi återger här belysande citat från Kileys artikel. Borttagna delar är märkta med "[...]" och textavsnitt av särkilt intresse är understrukna av Radio Islam:
Last week The Independent's Robert Fisk accused the BBC of buckling to Israeli pressure to drop the use of "assassination" when referring to Israel's policy of knocking off alleged "terrorists".[...]
It is certainly true that the pro-Israel lobby has forced the BBC and CNN in particular to agonise over the use of loaded terms. In war, words are a weapon, we all know that. And few belligerents have been so good at hijacking language to its own cause than Israel. The Jewish State has deliberately set out to bend English to serve its own ends. It is entirely natural that it should.
Taking its prompt from its Big Brother, the USA, which coined Orwellian terms such as "collateral damage" for dead civilians, and "degrading the enemy" for slaughtering the oppo', Israel has come up with a few choice terms for oldfashioned military tactics.
[...]
More than two score Palestinians have been bumped off over the past year on suspicion that they have, or might be, planning to kill Israelis. These operations have been described by the European Union and Britain as "assassinations" and "extra judicial killings". Human rights groups call them murders by death squads.
The Israelis call them "targeted killings". Palestinian towns and villages have been subjected to various forms of what we call siege. According to the Israelis, a "breathing closure" allows some movement in and out; a "suffocating closure" speaks for itself. Children shot dead by Israeli snipers and ordinary soldiers at riots are killed in "crossfire".
Both sides manipulate the use and meaning of language, of course.
[...]
Both sides seek to censor their crimes and celebrate their causes. Under intense pressure from thousands of (mostly pro-Israeli) e-mail writers, PR pros and politicians, many of these ghastly non-terms have crept into the lexicon of Middle Eastern news coverage.
But in the war of words, no newspaper has been so happy to hand the keys of the armoury over to one side than The Times, which is owned by Rupert Murdoch's News International. Murdoch is a close friend of Ariel Sharon, Israel's prime minister.
Knowing these details, and that Murdoch has invested heavily in Israel, The Times' foreign editor and other middle managers flew into hysterical terror every time a pro-Israel lobbying group wrote in with a quibble or complaint, and then usually took their side against their own correspondent -- deleting words and phrases from the lexicon to rob its reporters of the ability to make sense of what was going on.
So, I was told, I should not refer to "assassinations" of Israel's opponents, nor to "extrajudicial killings or executions". The professional Israeli hits in which at least four entirely innocent civilians have been killed were, if I had to write about them at all, just "killings", or best of all -- "targeted killings". The fact that the Jewish colonies on the West Bank in Gaza were illegal under international law because they violated the Geneva Convention was not disputed by my editors -- but any reference to this fact was "gratuitous". The leader writers, meanwhile, were happy to repeat the canard that Palestinian gunmen were using children as human shields.
One story which referred to Sharon's "hard-line government" and to a Palestinian village which was "hemmed in on three sides" by settlements was ripped out of the paper altogether after the first edition. These terms were deemed unacceptable, even though Sharon would have sued had I called him a softie; even though the settlements have all been built as military camps, and that the thesis of the piece, on the eve of the Arab League summit in Jordan, was that support for Yasser Arafat and participation in the "Al Aqsa Intifada" (another phrase The Times hated, since they thought it romanticised the uprising) was dwindling.
No pro-Israel lobbyist ever dreamed of having such power over a great national newspaper. They didn't need to. Murdoch's executives were so scared of irritating him that, when I pulled off a little scoop by tracking, interviewing and photographing the unit in the Israeli army which killed Mohammed al-Durrah, the 12-year-old boy whose death was captured on film and became the iconic image of the conflict, I was asked to file the piece "without mentioning the dead kid".
After that conversation, I was left wordless, so I quit.
Egentligen fullkomligt hårresande exempel på censur och försök att förmå journalister till självcensur. Inblickar i en verklighet som intet ont anande läsare i den "demokratiska världen" aldrig någonsin kan misstänka pågå bakom kulisserna. Ett räv- och taskspel av den värsta och simplaste sort. Och allt för att försöka rädda ansiktet på en bandit- och apartheidtstat!
Så långt Storbritannien och judar som Maxwell och Murdoch.
Redan i ett historiskt perspektiv har det funnits ett stort judiskt inflytande över medierna i Sverige via ägande och därigenom chefskap. Den projudiske docenten Gunnar Broberg skriver i sitt bidrag om den judiska kulturen i boken "Judiskt liv i Norden" (Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 227):
"Även Bonniers höll boklådor, vilket kan studeras i Karl Otto Bonniers stora krönika över familjen. Själv hörde han vid sekelskiftet utan tvekan till landets mest inflytelserika män genom köpet av Dagens Nyheter 1907. Ernest Thiel hade samtidigt [som juden Karl Otto Bonnier köpte Dagens Nyheter 1907] som ledande namn tagit över Svenska Dagbladet. I Göteborg var Felix Bonnier under en tid chefredaktör för Göteborgs-Posten. Mauritz Rubenson, "Handelstidningens flygande" skapade sitt rykte som den svenska pressens kanske förste uppsökande reporter. Inflytandet över media är ovedersägligt."Docent Broberg skriver rätt och slätt att det historiska judiska "inflytandet över media är ovedersägligt", och detta skrivet i en bok med kapitelbidrag av kända judar och sionistanhängare som Julian Ilicki (Zionistiska Federationen, Samfundet Sverige-Israel), Svante Hansson (Svenska Kommittén mot Antisemitism) och Torgny T. Segerstedt (Samfundet Sverige-Israel)
I Sverige är detta judiska inflytande genom chefskap särskilt märkbart. Familjen Bonniers ägande av en allt större andel av medieutbudet innebär också en proportionerlig ökning av den sionistiska makten. Och mer därtill, då det blir en "spill over" effekt, där en allt större del av journalistkåren som är i Bonniers händer kommer att påverka sina kolleger i andra medier.
Den judiske f.d. Bonnier-redaktören (på Expressen) och medlemmen av Samfundet Sverige-Israel, folkpartisten Olle Wästberg (Hirsch), skriver i den folkpartistiska tidskriften "Liberal Debatt", nr.4-2000, sid. 15, om Bonniers:
"Samtidigt är nackdelarna vad gäller maktkoncentration [i media] uppenbara. Inte så att Bengt Braun eller Bonniers försöker bestämma vad som ska stå på Expressens ledarsida eller Dagens Nyheters kultursida."
Falskheten i juden Wästbergs påstående att hans forna judiska uppdragsgivare på Bonniers inte interfererar direkt med innehållet i sina alster, avslöjas i hans forne folkpartikollega och Thomas Hammarbergs bok, "Massmedia och vår bild av världen" (Bokförlaget Prisma, 1981). Det hör till att veta att Hammarberg på 1970-talet skrivit sionistlobbyns propagandabok "Det hatade Israel" tillsammans med Per Ahlmark och juden Ernst Klein. I Hammarbergs bok om massmedia från 1981, skriven av en på den tiden hängiven sionist, ges rätt sensationella avslöjanden av hur de judiska medieägarna - familjen Bonniers - konkret går in i sina underordnande journalisters arbete och läxar upp dem - om de skulle visa sig skriva på ett sätt som kan tolkas som negativt för Israel och den politiska rörelsen sionismen.
Journalisten Gunnar Nilsson, då ansvarig för Expressens södra-Europa rapportering, berättar i boken om sina erfarenheter av Bonniers interventioner (sid. 53):
"Direkta påtryckningar från tidningen endast vid två tillfällen: En gång då jag ansetts ha skrivit alltför väl om Nasser ringde Kaj Bonnier och klagade och kallade mig för antisemit. Nycop [Expressens dåtida chefredaktör, gift med en tysk judinna, Margot Benon] lär ha bett honom inte lägga sig i och Bonnier lär senare ha bett om ursäkt. Wrigstad jagade mig en hel dag i Mellanöstern då jag i en artikel berättat om israeliska övergrepp mot befolkningen i södra Libanon. Jag förklarade att jag skrev vad jag sett och att jag inte accepterade någon form av censur. Jag bad att få slippa täcka Mellanöstern och inställde min planerade resa till Israel för en uppföljning av krisen."Här avslöjas att det fanns oskrivna direktiv att man inte fick framställa den store egyptiske och arabiske nationalisten Nasser som människa - en ny Hitler det vad den bild den judiska pressen eftersökte! (Metoden känns igen när det gäller Iraks ledare Saddam Hussein, av vår sionistmaffia också betecknad som "Den nye Hitler".)
Journalisten Nilsson blir t.o.m. uppringd, inte av chefredaktören, men av självaste Kaj Bonnier i egen hög person för att han vågat skriva "alltför väl om Nasser". Och tillråga på allt anklagad av denne för att vara "antisemit"! En anklagelse som lätt kan leda till förlust av anställning, inkomst och social position. Detta är ett hot av en mycket allvarlig karaktär, och dessutom ett typiskt smart judiskt trick. Istället för att debattera huvudfrågan, i detta fall Nassers ställning i Egypten, hoppar man över till att ens eventuella arab-sympatier skulle ha något med hat till judar att göra. D.v.s. en fräck guilt by association där den som inte öppet förtalar araber automatiskt ses som proarabisk och därför också antiisraelisk, antijudisk och i slutändan "antisemitisk", alltså i det närmaste "nazistisk".
Även Nilssons uttalande om de judiska övergreppen i södra Libanon är mycket avslöjande där det konkret visas att man som journalist i dagens Sverige inte får beskriva sanningen om den stöter sig med den propagandistiska bild som Bonniers och andra sionistiska aktörer vill påtvinga det svenska folket för att legitimera våldtäkten på Palestina.
Bilden av Expressen som organ för Israels propaganda förstärks också av följande berättelse. Den kommer från Anders Hasselbom, tidigare Expressen journalist. Hasselbom skriver följande i tidningen "Scoop", nr.4-1996, i artikel "Gediget grävande i Mellanöstern":
"Jag själv råkade vara ung vikarie på Expressen under sexdagarskriget 1967. Det var ett stycke nutidspresshistoria ingen hittills berättat om.
En kväll kom den legendariske redaktionschefen Sigge Ågren instörtande (han jobbade alltid annars från tidig morgon) på redaktionen och sa:
"Nu jävlar grabbar ska vi redigera proisraeliskt".Så skedde också. Jag minns till exempel att tidningens Parisbaserade Mellanöstern-kännare, Gunnar Nilsson, själv ärlig rapportör, klagade bittert över hur man redigerat om en text han sänt från Jordanien.
Under ett redaktionsmöte dristade jag mig till att undra om inte stora Expressen borde försöka rapportera på nyhetssidorna och ha åsikter på ledarsidan eller debattsidorna.
Per Wrigstad, chefredaktören, tog ett stadigt tag i bordet framför sig innan han svarade vikarien:
"Unge man, Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel."Den allmänna stämningen var sådan att ingen troligen minns ett ord av detta. För just så tyckte ju nästan alla vid den tiden. Själv antecknade jag vad Wrigstad sa.
Nära tio år senare, 1976, hade inte mycket hänt med själva stämningsläget. Flera slutade faktiskt hälsa på mig i Bonnierhusets cafeteria och hissar efter att jag under sommaren det året rapporterade om hur kristna falangister försökte slakta 30 000 innestängda människor i Beirut. Människorna var palestinier, så omvärlden brydde sig inte lika mycket om den slakten som om människorna varit några andra.
Många människor som jag betraktade som vänner frågade mig plötsligt om jag var kommunist. Men så var det inte och är det inte. Om detta nu har med saken att göra. Jag var bara journalist. För mig är rättesnöret i sakfrågan enkel: Eftersom jag tycker att det är vidrigt att förfölja och döda människor bara därför att de är exempelvis judar, så tycker jag det är lika vidrigt när det gäller civila palestinier."
Så sent som hösten 1993, i samband med avgången av Expressens chefredaktör Claes Månsson, uttalade den nuvarande koncernchefen för Bonnier-företagen, Carl-Johan Bonnier, i radion att "som ni vet så är ägarfamiljen Bonnier en judisk familj", varpå man medgav att familjen Bonnier har en organiserad övervakning av alla de produkter som produceras i familjens namn så att det passar som det så fint heter familjens etiska och moraliska normer. D.v.s. inget annat än ett judiskt filter för censur.
Avslutningsvis kan vi berätta att samme Olle Wästberg som i det mer officiella organet "Liberal Debatt" dementerade att Bonniers påverkar innehållet i sina medier, beskriver själv i sitt mer privata nyhetsbrev på Internet, daterad 13/1-1999, under rubriken "Erfarenheter av Bonniers", hur Johan "Joja" Bonnier försökte "påverka allt från lay-out till vilka böcker som skulle recenseras" i Expressen och drar slutsatsen "att retoriken om att Bonniers aldrig lägger sig i tidningarna inte har grund".
Wästberg talar uppenbarligen i dubbla tungor - ett budskap externt och ett annat budskap internt.
*** Resultatet av interventionerna - en journalistisk kultur av självcensur
I Thomas Hammarbergs bok "Massmedia och vår bild av världen" (Bokförlaget Prisma, 1981), utfrågas flera kända svenska utrikeskorrespondenter också om huruvida de praktiserar självcensur för att inte krocka med hemmaredaktionens uppfattningar (och på så sätt förlora jobbet, Radio Islams anmärkning).Författaren och journalisten Herman Lindqvist som då var reporter på Bonnier-ägda Expressen och där skrev om tredje världen, svarar på denna fråga (sid. 52):
"Självcensur? Ja givetvis. I utrikespolitiska frågor där min personliga åsikt skiljer sig dramatiskt från tidningens, som t.ex. i Mellanöstern-frågor."
Journalisten Gunnar Nilsson, då ansvarig för Expressens södra-Europa rapportering, svarar mycket avslöjande på denna fråga om journalistens självcensur (sid. 52) :"Ja, ofta under rapportering från arabvärlden. Jag hade stora svårigheter att presentera [Egyptens ledare] Nasser som människa. I början av femtiotalet framställdes han som ett vilddjur och en Hitler i svensk press. Det var inte populärt att skriva i Expressen att Nasser var enormt populär och att han trots diktaturtendenserna befriat arabvärlden från sekelgamla komplex."Även Jan Guillou har i Radio Islam, under en intervju 9/7-1987, tagit upp detta ämne, apropå hans tidigare anställning som journalist på Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlund veckotidningsförlag.
Han berättade där att "alla småpåvar" på redaktionen trodde "att man skulle komma i ett bättre läge om man tog in artiklar som hyllade Israel."
"Frilansare som ville komma till en chefredaktör på Åhlén & Åkerlund och få ett reseförskott för att åka ut och resa i Europa och göra kul reportage, hade ett knep som alla vi frilansare kände till efter någon tid. Man gjorde så här, att man föreslog tio kul reportage i Frankrike, Spanien, vart man nu ville åka någonstans, och stoppade in den judiska kyrkogården i Prag eller någonting liknande på den här listan, så skulle chefredaktören lättare ge pengar och säga att man kunde åka."Om journalisters prostitution för den judiska ägarmakten i Bonnier-pressen berättar Guillou vidare under intervjun i Radio Islam:
"Ändå har jag sett flera exempel på unga kollegor som kommer, t.o.m. några stycken från den kommunistiska rörelsen, och haft samma uppfattning som all annan vänster till frågan om Israel som omedelbart på Dagens Nyheter och Expressen börjat tala om araber som "terrorister". På första anställningsdagen, praktiskt taget. Och det är ingen som gett dem order att göra det här, utan det är deras personliga, opportunistiska, karriäristiska vilja att vara någon sorts högre makt till lags."Den amerikanske konservative kommentatorn Joseph Sobran summerar situationen i artikeln "The Jewish Establishment":
"In other words, journalists are as afraid of Jewish power as politicians are. This means that public discussion is cramped and warped by unspoken fear - a fear journalists won't acknowledge, because it embarrasses their pretense of being fearless critics of power. When there are incentives to accuse but no penalties for slander, the result is predictable."
***
Judiskt ekonomiskt inflytande över medier Artikel i den israeliska tidningen Jerusalem Post (Latest News Article) 13/12-2000 (understrykningar gjorda av Radio Islam):Barak meets CNN representatives over coveragePrime Minister Ehud Barak met recently with three representatives of the CNN network in an effort to clarify claims of slanted and one-sided reportage of violence in the territories by the US network.
Members of the Prime Minister's Office and the Foreign Ministry were present at the meeting, the Hebrew daily "Ma'ariv" reports.
The CNN representatives expressed concern at the meeting about reports of American Jews selling off stock in the parent company, Time-Warner, in protest over the network's coverage of the current crisis.
Jewish leaders in the US said they were having some success in convincing CNN to change its reportage on the conflict.
In an effort to mollify critics, CNN recently stopped airing reports from correspondent Rula Amin in Gaza and ceased referring to the Jerusalem neighborhood of Gilo as a "settlement."
Den här artikeln visar hur den judiske premiärministern, Ehud Barak, helt fräckt kallar upp representanterna från världens största nyhetsbolag, när deras rapportering av Israels övergrepp mot palestinierna blir för korrekt. Det är ofattbart att de här bolagen låter sig utsättas för något sådant. Tänk er bara situationen att en Saddam Hussein eller Muammar Khadaffi hade gjort samma med CNN:s Bagdhad respektive Tripoli-representant!
Dessutom avslöjar artikeln något som judarna sällan vill tillstå - att judar via ekonomiskt inflytande, i detta fall aktier, kan utöva påtryckningar och styra innehållet i nyhetsmedia. När CNN inte rapporterar som man vill, ja då vips säljer man av sina aktier och hotar skada företagets ekonomiska fundament. Slutresultatet av dessa åtgärder blir att det "respektabla" CNN avstänger en av sina journalister att rapportera från området då ockupationsmakten Israel - som både bryter mot FN resolutioner och folkrätten - så önskar. Dessutom slutar man kalla en bosättning för just "bosättning", trots att det är en sådan enligt alla internationella definitioner. Man låter sig formas till att bli en ockupationsmaktens röst!
Och det var den stora "oberoende" nyhetsjätten CNN!
Även det så ansedda BBC har under den s.k. andra Intifadan, eller al Aqsa Intifadan, lagt sig till med en liknande självcensur för att inte få problem med judarna.
Den kände brittiske Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk berättar upprört om denna senaste triumf för den judiska strypningen av Palestinabevakningen, i en artikel publicerad i brittiska The Independent, 4/8-2001, och som vi här återger i sin helhet.
BBC staff are told not to call Israeli killings 'assassination'
By Robert Fisk, Middle East Correspondent 04 August 2001
In a major surrender to Israeli diplomatic pressure, BBC officials in London have banned their staff in Britain and the Middle East from referring to Israel's policy of murdering its guerrilla opponents as "assassination". BBC reporters have been told that in future they are to use Israel's own euphemism for the murders, calling them "targeted killings".
BBC journalists were astonished that the assignments editor, Malcolm Downing, should have sent out the memorandum to staff, stating that the word "assassinations" "should only be used for high-profile political assassinations". There were, Mr Downing said, "lots of other words for death".
Up to 60 Palestinian activists - and numerous civilians, including two children killed last week - have been gunned down by Israeli death squads or missile-firing Israeli helicopter pilots. The White House has gently chided Israel about these attacks, but already this week the BBC has been using the phrase "targeted attacks" for the policy of murder. The Palestinian killing of Israelis, however, is regularly referred to - accurately - as "murder" or "assassination".
Mr Downing's memorandum suggests that the murder of a leading Israeli - the late prime minister Yitzhak Rabin, killed by an Israeli extremist - is worthy of the word "assassination" while the killing of Palestinians is not.
The memo apparently says that "assassination" can only be used "sparingly" and with "attribution". The ban resulted from a discussion between Mr Downing and Vin Ray, deputy head of newsgathering at BBC World TV. Israeli diplomats have been lunching with BBC officials and complaining that the corporation's coverage was anti-Israeli and pro-Palestinian.
The Israeli murder campaign is, in fact, far from "targeted". In the first such killings, two middle-aged Palestinian women were killed. After the initial reporting of the incident, the BBC dropped all reference to the female victims.
Ett annat illustrativt exempel på hur judar med ekonomiska medel kan påverka innehållet i media är fallet "Marco Polo". "Marco Polo" var den japanska månadstidskriften som hade en artikel som kritiserade de judiska dogmerna kring andra världskriget och dess koncentrationsläger - d.v.s. artikeln förespråkade revisionistiska idéer. Genast aktiverade sionisterna sina krafter, då Marco Polo" var en tidning med anseende. Ett av de starkaste medlen att knäcka tidningen och faktiskt hela koncernen var de judiska påtryckningar genom Simon Wiesenthal-centret som utövades på annonsörerna, tunga namn som Volkswagen, Philip Morris och Mitsubishi. Om inte tidningen backade, skulle de dra sig ur, vilket förstås var liktydigt med total ekonomisk katastrof. Hur det sedan gick, och en summering av hela denna smutsiga affär, står att läsa i artikeln Marco Polo - efterkrigstidens största tabu.
***
Att köpa journalister
Det har tidigare uppmärksammats att underrättelsetjänster köper journalister för att helt enkelt använda dem för att förvränga och nedtysta vissa fakta och sprida desinformation. Att CIA gör det är väl känt och uppdagades bl.a. efter organisationens kupp i Chile 1973. Den avhoppade CIA-chefen John Stockwell avslöjar i sin bok "In Search of Enemies" (New York, 1978) om CIA:s engagemang i södra Afrika hur organisationen brukade sig av dessa köpta mediamänniskor för att sprida desinformation. I detta fall gällde det uppgifter om påstådda kubanska övergrepp mot civilbefolkningen i Angola, begångna av kubanska soldater, för att på så sätt kompromettera Kubas insats i landet.
William Blum berättar om CIA:s taktik och Stockwells avslöjanden i sitt banbrytande verk "CIA och USA:s verkliga utrikespolitik" (Epsilon Press, 1998, sid. 329):
"Med hjälp av värvade journalister som representerade de största nyhetsbyråerna och falska rapporter lyckades CIA skapa en internationell mediabevakning om påstådda sovjetiska rådgivare i Angola. En CIA-historia, som [den USA-understödda angolanska rebellrörelsen] UNITA presenterade för pressen, var att 20 ryssar och 35 kubaner tillfångatagits. Ett annat påhitt handlade om våldtäkter som kubanska soldater skulle ha begått i Angola - och det utvidgades till att inkludera att de hade fångats, dömts och avrättats, komplett med fotografier på unga kvinnor som dödade kubanerna som påstods ha våldtagit dem.Båda historierna publicerades vitt och brett i den internationella pressen."
***
Att utbilda journalister i prosionistiskt tänkande Ett annat sätt att påverka journalister av icke-judiskt härkomst att ändå inse fördelarna med att alliera sig med den judiska gruppen är förutom exemplen ovan att "utbilda" dem - på ett tidigt stadium - så att de blir mer pro-judiska.Förutom direkta aktörer på journalistutbildningen så finns det också en ekonomisk styrning. På Journalisthögskolan har den numera judiska familjen Hjörne inrättat en professur i "praktisk journalistik" och på Handelshögskolan har familjen Bonnier donerat 25 miljoner kronor för inrättandet av en professur i företagsekonomi med särskild inriktning på media (augusti 2001). Bonnier-donationen á 25 miljoner gavs f.ö. "med anledning av Carl-Johan Bonniers 50 årsdag" (Bonniers Presstjänst, 2001-08-17):
"- Handels och Stockholm saknar en medieprofessor. Kommunikationsbranschen är en av de starkaste tillväxtbranscherna och ökad forskning inom media behövs, säger Carl-Johan Bonnier."
Sionister verksamma inom journalistutbildningen:
Efter sin karriär på Dagens Nyheter gick den tyske juden Arne Ruth 1999 över till att bli gästprofessor för journalistutbildningen på JMK (journalistik, medier och kommunikation) på Stockholms Universitet.
Även Lars Weiss från TV4 gjorde liknande karriärbyte och var fr.o.m. 1998 gästprofessor vid journalistutbildningen på JMG i Göteborg.
Stefan Mehr, tidigare chefredaktör för MånadsJournalen är numera rektor på Bonniers Medie Institut.
Den judiske journalisten Göran Rosenberg har också en gästprofessur i journalistik vid JMK, Stockholms Universitet.
Fredrik Nejman, en judisk journalist som vi uppmärksammat i vårt avsnitt om Expressen, är föreläsare vid journalistutbildningen på Poppius för år 2001.
Till judarna nära allierad har också haft en del att säga när det gäller journalistutbildningen.
Vi har också Bonnier-mannen Bo Strömstedt, som var gästprofessor i praktisk journalistik i Göteborg 1992-1993.
Den förre Bonnier-redaktören Christina Jutterström, var gästprofessor i praktisk journalistik i Göteborg vid JMG, projektledare för Centrum för granskning av journalistik och medier och satt i redaktionskommittén för tidningen "JMG - granskaren" innan hon blev chef för SVT.
Både Bo Strömstedt och Christina Jutterström hade tilldelats den sionistiska familjen Hjörnes gästprofessur i praktisk journalistik som Hjörnes strategiskt inrättat vid JMG.
Carl-Adam Nycop, också en känd Israel-sympatisör var lärare vid Nordiska journalisthögskolan i Århus 1958-1977 och styrelseordförande där 1973-1977. Nycop var också verksam vid Journalisthögskolan i Stockholm 1967-1973.
Bengt Nerman, son till Ture Nerman en av judarnas strategiska allierade, var bl.a. universitetslektor vid Journalisthögskolan 1968-1988. Vi kan f.ö. berätta att Bengt Nermans bror Anders Nerman har suttit som medlem i Judiska Muséets styrelse.
Ett annat sätt att påverka de svenska journalisterna är att bjuda in dem till informationsmöten i sionisternas händer, där de "utbildas" om rapporteringen från Mellanöstern. Dessa möten hålls redan i Sverige, anordnade av de sionistiska organen Svenska Kommittén mot Antisemitism och propaganda-organisationen Solidaritetskommittén för Israel (Svensk Israel-information (se artikeln invid från Menorah, nr.2-1993).
Under dess möten träffar man och odlar kontakter med journalister på de stora tidningarna. Man ser till att de får reda på den oerhört "anti-israeliska" vinklingen som finns i de svenska medierna (det är faktiskt sant att sionisterna tycker det!), och fjäsket leder onekligen till att dess opportunist-journalister förstår att det är mer lönsamt och karriär-gynnande att ställa in sig för dessa mäktiga herrar, än att skriva sanningen om vad för övergrepp någon betydelselös liten arab utsätts för, tusentals kilometer bort.
Artikeln ovan var publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1993.Svenska massmediaprofiler på två-dagars seminarium i regi av Solidaritetskommittén för Israel och medverkan av Israels dåvarande ambassadråd i Sverige, Yigal Caspi.
Magdalena Judit Wiklund som ses i hörnet till höger är dotter till Sveriges Radios forne Mellanösternkorrespondent Åke Wiklund och dennes judiska hustru Ian Wiklund från Femina/Allers.
På Menorah var denna judinna Magdalena Judit Wiklund informationsansvarig för Solidaritetskommittén för Israel.
|
I USA har detta sätt att påverka blivit alltmer systematiskt, och Svenska Kommitténs mot Antisemitisms moderorganisation, det judiska Anti-Defamation League (ADL) i USA går nu in helt öppet och regelbundet för att hjälpa unga journalister "förstå" "antisemitismens" orsaker och den "oerhört invecklade Mellanösternproblematiken", så att rapporten därifrån inte skall bli "ensidig".I Jerusalem Posts Internetversion, i "Jewish World" sektionen, publicerades den 11:e september 2000 en artikel med den talande rubriken "Israel now for journalists of the future", skriven av tidningens journalist Chani Cohen. I denna artikel berättar man hur det Israel-lierade propaganda- och underrättelseorganet ADL börjat ta sig an journalistträningen:
"For the past eight years the ADL has sponsored the all-expenses-paid seminar, in the hope that the program will serve to heighten awareness among future journalists of the impact of the Holocaust and the historic events that led to the creation of the State of Israel."I detta fall handlar det om "Anti-Defamation League's seminarie för chefredaktörer för amerikanska college- och universitets tidningar". Ett påkostat "seminarium" där man lotsar utvalda journalister från USA till både Auschwitz i Polen, och Israel.
Den judiska tidningen Jerusalem Post berättar sedan om syftet med dessa "seminarier". Vi citerar oavkortat de mest intressanta partierna, där ADL:s ansvarige, Jefferey Ross talar ut:
""We want to give the students an increased understanding of the incredible complexities facing Israel today and the hope for peace shared by all," said Jeffrey Ross, director of campus affairs for the ADL, to assist them in becoming "factual journalists with guaranteed integrity."
"They are the gatekeepers of ideas in their universities... trendsetters who, for example, stand on the front lines of Holocaust denial on campus.
"Many will also go on to achieve top positions at leading American newspapers."
Through firsthand exposure, and by discussing the inaccuracies and distortions found in media coverage of Israeli and Jewish affairs, "we want to show the students that many of the simplistic images conveyed by the American media are devoid of essential context.
"Our aim is to dispel the myths that surround the reporting on Israel and increase awareness of antisemitism in the media.""
Så man erkänner ovan att syftet är att påverka journalisternas syn på Palestinakonflikten, att hantera frågan om "antisemitism" på "rätt sätt", vilket egentligen betyder att inte tillåta kritik av judisk makt, och att klanka ner på ifrågasättanden av den judiska historieskrivningen av vad som hände med judarna under andra världskriget. Ross avslöjar sig när han poängterar att man tar dessa unga journalister från college- och universitetstidningarna, då, som han uttrycker det, "många kommer sedan att avancera till topp-positioner i ledande amerikanska tidningar".
Även i västeuropeiska länder kommer en liknande utveckling. Den israeliska tidningens Jerusalem Posts nätversion berättar (8/8- 2001) att CRIF - paraplygrupp för de sekulära judiska organisationerna i Frankrike - har som ett "bland de första projekten" på sin "önskelista" att CRIF ska "sponsra resor till Israel för icke-judiska journalister, för att förhoppningsvis minska vad många [franska judar] ser som franska mediers anti-Israeliska partiskhet".
Som vi har berättat har en liknande, men ännu ej liknade omfattande utveckling skett i Sverige, men den är på god väg. Med tanke på den judiska makten avancemang är det bara en tidsfråga innan Svenska Kommittén mot Antisemitism på ett mer regelbundet sätt börjar "utbilda" den svenska journalistkåren, att "tänka rätt".
***
Ett annat som medel som leder till likriktning av journalistkåren är att belöna "förebilderna" för att på så vis visa vad som skall vara standarden, vilken typ av journalistiskt arbete som skall löna sig.
När det gäller journalistpriser tänker vi här på Stora Journalistpriset.
Stora Journalistpriset instiftades av Bonnierföretagen 1966 och ges ut i sex klasser; 1.) Dagspress, 2.) Populärpress, 3.) Fackpress, 4.) Radio, 5.) TV, samt 6.) Lukas Bonniers Journalistpris, den senare har tillkommit 1992. I vardera grupp är prissumman 50 000 kronor.
I prisnämnden för 1996 satt bl.a. Carl-Johan Bonnier, Per T. Ohlsson, Amelia Adamo (erhöll själv priset 1986), Erik Fichtelius (erhöll själv priset 1986), Olof Kleberg (suppleant) och Göran Rosenberg (erhöll själv priset 1993).
Priset används också för att korrumpera potentiella kritiker och dissidenter för att pacificera dem; exempelvis fick Jan Guillou priset 1984 och Sven Lindqvist, 1969.
Detta när journalisten Dan Josefsson å sin sida vägrade ta emot priset 2000 just för att han såg sig som motståndare i en viktig principfråga till Bonnier-koncernens agerande och inte samtidigt ville beblanda sig med deras pengar.
Maria-Pia Boëthius - själv f.d. Bonnier-journalist - skriver i sitt kapitel i boken "Välkommen till dramafabriken" (redaktör Dan Josefsson, Ordfront Förlag, 2000, sid. 57):
"När jag berättar för utländska mediedebattörer att det är Bonnierkonglomeratet - som äger lika mycket medier i Sverige som Rupert Murdoch i Storbritannien - som äger den "mediegranskande" Resumé och delar ut Stora Journalistpriset - har de svårt att fatta att det är sant. "Var finns protesterna i Sverige?" Ja, var finns de? Inte hos journalisterna, som regelmässigt sväljer Stora Journalistpriset från Bonniers som en stor och kårförhärligande nyhet. Inte hos läsarna, lyssnarna och tittarna; eftersom de ytterst sällan har klart för sig - eller får veta - att det är Bonnierkoncernen som delar ut detta pris."
Bland journalister från den judiska gruppen som genom detta pris hyllats av Bonniers ses:
Cordelia Edvardson, fick Stora Journalistpriset 1983.
Göran Rosenberg, fick Stora Journalistpriset 1993.
Arne Ruth, fick Stora Journalistprisets Lukas Bonnierpris 1997.
Britt-Marie Citron, på Motala Tidning, fick Stora Journalistpriset 1996.
Carin Mannheimer, fick Stora Journalistpriset 1977.
Peter Paul Heinemann, fick Stora Journalistpriset 1984.
Jan Scherman, fick Stora Journalistpriset, delat pris 1989.
Stefan Mehr, fick Stora Journalistpriset 1990.
Robert Aschberg, fick Stora Journalistpriset, delat pris 1991.
Bland de till judarna och Israel allierade journalisterna ses:
Göran Skytte, fick Stora Journalistpriset, delat pris 1984.
Agne Hamrin, fick Stora Journalistpriset 1967.
Åke Falck, fick Stora Journalistpriset 1972.
Sven Sörmark, fick Stora Journalistpriset 1973.
Olle Stenholm, fick Stora Journalistpriset 1973.
Stina Dabrowski, fick Stora Journalistpriset, delat pris 1991.
Här skall vi inte heller glömma att berätta om Jackie Jakubowski som utsågs till "Årets journalist" för år 2000 av branschorganisationen Sveriges Tidskrifter. Som vi berättar i avsnittet om tidskriften Judisk Krönika har dess nuvarande chefredaktör Jakubowski sedan 1970-talet varit engagerad i propagandaarbete för den judiska ockupationsmakten Israel och kallas av judarna själv kallad för "PR-man" för Israel.
Jakubowski har t.o.m. en tvillingsyster i Israels armé!
Därför sågs det med stor tillfredställelse från sionistiskt håll i Sverige när man genom sina sedvanliga manipulationer lyckats få sin propagandamakare i Sverige tilldelas titeln "Årets journalist".
"Årets propagandist", hade varit en mycket mer passande titel.
Not: Vi skriver mer om Jackie Jakubowski i vårt avsnitt om Judisk Krönika.
***
direkta eller indirekta hot, "antisemitgreppet", "lobbying" Romanen "En judisk krog i Bagdad" är skriven av Bengt Nilsson, som bl.a. varit frilansjournalist i Mellanöstern, är utgiven - faktiskt - på den judiska Bonnier-familjens förlag, 1992. Boken är en fiktiv historia i romanstil som utspelar sig i Mellanöstern miljö, men i den finns flera citat som man förstår kan motsvaras av tankegångar hos bokens författare -citat som väckt ont blod hos sionistmaffians p.g.a. bokens relativt stora spridning. Av det som sionisterna blivit mest förgrymmade över, hör de ord som i boken fälls om den judiska lobbyn i Sverige och dess påverkan på de svenska medierna. Bl.a. kan man läsa:
"Varje gång hans tidning skrev om något som kunde uppfattas som kritiskt mot Israel, började herrar och damer Levin, Rosenfeld, Goldman et consortes at höra av sig. De vädjade och hotade, om var annat."(Sid. 180.)
I boken kan man också läsa:
"Stefans [en av romanfigurerna] enda tröst - och den var klen - var att alla tidningar samt TV och radio hade samma problem med den judiska lobbyn. Men det som irriterade honom var att lobbyverksamheten var effektiv. Redaktörer tröttnade på att alltid tvingas försvara sig. Efter några fällningar av PO eller radionämnden drog sig vilken redaktör som helst för att yppa kritiska omdömen om Israel. Droppen urholkade stenen."(Sid. 181.)
Den judiske aktivisten Stefan Dominique från Svensk Israel-Information skriver i sin bok "Israel i svenska media" (E & D Publications, 1998) som kommentar till ovannämna citat från Nilssons bok (sid. 262):
"Någon judisk lobby existerar inte i Sverige. Påståendet är direkt osant."
Dagens Nyheters judiske Israelkorrespondent Nathan Shachar skriver i DN, (14/11-2001):
"Den som arbetat på en nyhetsredaktion vet att talet om Israellobbyns dolda hand är en amsaga."
Bonnier-ägda Expressen, skriver på sin ledarsida 5/11-2001:
"Den chefredaktör som ger efter för sådana påtryckningar [från Israel-lobbyister] finns inte, och skulle han mot förmodan finnas måste han avgå."
Hur är det då med detta?
Enligt de oerhört trovärdiga källorna Bonniers och de två sionistiska judarna Dominique och Shachar är allt tal om en judisk medialobby fnys. Men hur trovärdiga är de?
Är de inte själva aktörer i detta spel?
Är det verkligen så att svenska journalister ej vågar skriva negativt om judarnas Israel för att de räds den judiska lobbyn och dess mer eller mindre högljudda och hotelsefulla protester?
Herman Lindqvist, folkkär svensk historisk författare och journalist skrev i en uppmärksammad krönika i Aftonbladet, 26/11-2000:
"Under min egen drygt trettioåriga erfarenhet av konflikten [i Mellanöstern] har jag gång på gång fått uppleva hur nästan alla svenska journalister, politiker och vanliga turister som kommer för att studera problemen från bägge sidor mycket snart chockeras av den israeliska arrogansen och rasismen mot araberna.Få vågar eller orkar skriva detta då de kommer hem, för de som gör det blir omedelbart giftbesprutade av mäktiga och inflytelserika pro-israeliska lobbygrupper. Då är det bekvämare att tiga."
Herman Lindqvist berättar vidare i en annan krönika, publicerad i Aftonbladet, 5/1-2003:
"God tvåa bland läsarreaktioner är brev som dånar in på bred front då jag uttalat åsikter om Israel och Palestina. Om man, som jag, anser att den israeliska ockupationen av Västbanken och Gazaremsan är brutal och diskriminerande och omedelbart bör upphöra och att det palestinska folkets motståndskamp är rättmätig, naturlig och värd all vår beundran och vårt stöd - då får man efter varje sådant inlägg metervis med giftiga påhopp, ofta starkt personliga, från den pro-israeliska lobbyn i Sverige. En stor del av de breven står på samma intellektuella nivå som de mentala kalhyggenas upprapningar."
Författarinnan Katarina Mazetti skriver i en krönika i Ordfront Magasin, nr.12-2002:
"Som journalist kan man säga det mesta om muslimskt kvinnoförtryck och hedersmordskulturen utan att nån bråkar om det - men försök att säga någonting kritiskt mot judiska överträdelser och man råkar in i en hel bisvärm av lobbygrupper, en gratisprenumeration på Sionistiskt nyhetsbrev kommer som ett skott på posten och Per Ahlmark tuggar fradga i DN. Detta kan flera journalister intyga och det är närmast genant att upptäcka, för man vill ju absolut inte förblandas med dem som fått för sej att allting styrs av en judisk världskonspiration."
Ordfront Magasin, nr. 3-1999, (sid. 25), berättar om Olof Lagercrantz, tidigare chefredaktör och kulturredaktör på Bonnier-ägda Dagens Nyheter, och dennes bok "Ett år på sextiotalet" (understrykningar av Radio Islam):
"Lagercrantz har senare, i Ett år på sextiotalet, berättat om hur han under denna tid skälldes för halvkommunist. Av delvis opportunistiska skäl var han därför tvungen att refusera många av de radikala inläggen.Sara Lidman råkade illa ut på grund av de artiklar som infördes av henne alltid ställde till problem. Även Per Gahrton och Jan Guillou fick många av sina alster i retur - i deras fall berodde det på att de talade för palestiniernas sak: ''Jag tyckte de överdrev och onödigt skärpte tonen i det politiska samtalet men lika ofta kände jag mig feg och usel för att jag av opportunistiska skäl sa nej. En hord av försvarare av den judiska saken stod ständigt redo om artiklar infördes som kunde stäplas som antisemitiska.''"
Dagens Nyheters förre Mellanöstern-korrespondent Åke Ringberg skriver i sin bok "Helt och odelbart" (Carlssons Bokförlag, 1991, sid. 211):
"Kritik mot Israel, i vilken form det än gäller, stämplas genast som anti-semitism. Att vara antisemit betyder att man tar avstånd från, ogillar, hatar en viss folkgrupp, i det här fallet judar. Anklagelsen är fruktansvärd men den användes flitigt av Israel och dess vänner för att stämpla, förtala och oskadliggöra en kritiker. Taktiken är lika satanisk som osympatisk."Och Ringberg går sedan vidare (sid. 211-212) med att kommentera Olof Lagercrantz citatet från dennes självbiografi, som vi återgav ovan:
"Chefredaktören för Sveriges största morgontidning vågade alltså av "opportunistiska" skäl, inte publicera artiklar som kunde tänkas utmana Israels vänner. Om denna grupp har ett så starkt och mäktigt inflytande att den kan tvinga en stor och ansedd publicist som Lagercrantz till tystnad, hur lätt är det inte då att tysta och smäda betydligt mindre mäktiga och inflytelserika kritiker?Noam Chomsky - amerikan av judisk börd, professor i lingvistik och känd Israelkritiker - skriver att en bakomliggande orsak till tystnad helt enkelt är fruktan: den som är bara lite kritisk mot Israel diskrediteras och utsätts för lögner och förtal. "De skickar inte lejda mördare, men de kan göra tillvaron ganska obehaglig för personer som vågar ifrågasätta Israels politik. Dessutom finns det inga sätt att bemöta sådana lögner".
Chomsky drar en jämförelse mellan denna taktik och den som stalinisterna tidigare hade: kritik av Sovjetunionen betydde att du objektivt sett också var emot revolutionen och därför måste Sovjet försvaras oavsett vad frågan gällde."
Per Gahrton, politiker och debattör, sade i en omtalad intervju i Radio Islam, när Rami i sin fråga tog upp "den sionistiska dominansen - alltså i massmedia, i ekonomin och i hela den politiska makten", USA:
"Ja, det får man inte heller diskutera om man inte vill bli beskylld för att vara antisemit. Vi har ju exemplet med Dagens Nyheters mångårige utrikeskorrespondent, Åke Ringberg, som upprepade gånger av Ernst Klein blivit beskylld för att vara antisemit för att han refererar en bok av en kongressledamot i Amerika där denne kongress-ledamot berättar om hur den sionistiska lobbyn arbetar i USA. Det skall man alltså inte få göra ett journalistiskt reportage om. Men det är ju ett faktum, som i USA debatterats mycket öppnare än man får lov att göra i Sverige, att den sionistiska lobbyn verkligen sätter in alla krafter på att motarbeta de kongressledamöter som inte stöder deras intressen. Och de spelar en stor roll, det är ingen tvekan om det. Och vi har ju sett i amerikansk politik, att om en amerikansk president verkligen skall kunna göra någonting mot Israel, då finns det bara en enda tidpunkt då han kan göra detta och det är precis när han har blivit omvald."
I sin bok "Berättelserna - Mellanöstern efter kolonialismen" (Norstedts Förlag, 1996), skriver författaren och journalisten (bl.a. på Expressen) Per Wirtén (sid. 166):
"Jag fick min första artikel publicerad på Arbetarens debattsida. Det bör ha varit vintern 1976-77. Den presenterade en rätt radikal kritik av sionismen och Israels politik. Gensvaret var förgörande. Under ett par månader fylldes samma debattsida av upprörda inlägg som alla hudflängde min ursprungliga artikel. Använd Wirténs artikel vid toalettbesök, skrev en herre."Jan Guillou återger i sin bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976) refuseringssvar från olika tidningar han fått när han till dem skickat välfyllda artiklar om Palestinafrågan. På sida 134 återges delar av ett brev från Aftonbladet där de fegt skriver att :
"Även om många av oss hyser sympatier för din inställning och misstänker att Dina uppgifter kan vara riktiga, så vågar vi oss inte in i det israeliska getingboet.""Organiserad kampanj När Israel får kritik internationellt utbryter alltid en organiserad motkampanj om att medierna är antisemitiska, hävdar journalisten och debattören Jan Guillou (lilla bilden), Publicistklubbens ordförande och mångårig kritiker av den israeliska politiken.
- Det är irriterande med den typen av förfärliga anklagelser. Samtidigt vet alla journalister som har sysslat med Mellanöstern att det är omöjligt att inte bli kallad antisemit. Det är Israeladvokaternas yttersta försvarslinje, den som de alltid kan återvända till, säger han.
Enligt Jan Guillou är det typiskt att Palestinagrupperna demonstrerar på gatorna, medan de Israel-stödjande organisationerna koncentrerar sig på att påverka medierna. Den påverkan sker genom insändare, telefonsamtal, e-brev. vad Jan Guillou kallar "ständig forechecking".
- Det är en ganska effektiv metod, för det är oerhört störande efter ett tag. Och det är svårt att inte låta sig påverkas.
Bakom kampanjen ligger, hävdar han, en rad Israelvänliga organisationer i Sverige samt de judiska församlingarna."
Journalisten och fotografen Donald Broström med mångårig erfarenhet från Mellanöstern berättade i TV-programmet "Mediemagasinet", TV2 (1/11-2001), i deras specialprogram om Mellanösternbevakningen, där han gav exempel på hur svenska journalister avstår från att publicera Israelkritiskt material med hänsynstagande till att om de gjorde det skulle det bli ett "djävla liv på den israeliska ambassaden i Stockholm".
I samma program berättade också den brittiske Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk om de attacker man får utstå när man som journalist vågar rapportera fakta som är besvärande för Israel.
Man skall här komma ihåg att Fisk inte är vem som helst utan en internationellt erkänd journalist av stor pondus. T.o.m. Dagens Nyheters prosionistiske politiske redaktör Niklas Ekdahl, skriver om Fisk i en artikel på DN:s ledarsida, 16/12-2001, och kallar Fisk för "en av världens tyngsta utrikeskorrespondenter", "han är expert på Mellanöstern", och "har bland mycket annat skrivit den bästa bok som finns att uppbringa om Libanons moderna historia", (boken "Pity the Nation").
Robert Fisk utvecklar detta ytterligare i en artikel som publicerades i tidningen The Independent, den 13/12-2000, och som vi här återger i sin helhet:
Robert Fisk: I am being vilified for telling the truth about Palestinians
'The abuse being directed at anyone who dares to criticise Israel is reaching McCarthyite proportions'
13 December 2000, The Independent
In the Middle East jungle, a journalist has to expect a few sticks and stones. A Bahrain newspaper cartoonist once depicted me as a rabid dog (fit, of course, for extermination), and Cairo's most lickspittle columnist called me "a crow pecking at the corpse of Egypt".
But the degree of abuse and outright threats now being directed at anyone - academic, analyst, reporter - who dares to criticise Israel (or dares to tell the truth about the Palestinian uprising) is fast reaching McCarthyite proportions. Take Edward Said, the brilliant Palestinian academic who is a professor at Columbia University.
He has been facing unprecedented abuse from the Zionist Organisation of America, which last year demanded that he be fired from the Modern Language Association and which now demands on an almost daily basis his dismissal from his professorship at Columbia - solely because he points out, with clinical ferocity and painful accuracy, the historical tragedy of Palestinian dispossession, the brutality of Israel's continued occupation and the bankruptcy of the Oslo "peace" agreement. Columbia University has issued an unprecedented public defence of Said and "the fundamental values of a great university", quoting John Stuart Mill and adding that to give way to the Jewish lobby's demand would be "a threat to us all and to academic freedom".
Too true. Noam Chomsky - himself Jewish - is one of the most profound philosophers of our age, but his scathing reviews of the Israeli occupation and America's blind, unquestioning support for Israel now earn him ever more ruthless abuse. In the United States, he wrote recently, a whole population is kept in ignorance of the facts because "the economic and and military programmes (of Israel) rely crucially on US support, which is domestically unpopular and would be far more so if its purposes were known."
Ignorance of the Middle East is now so firmly adhered to in the US that only a few tiny newspapers report anything other than Israel's point of view. You won't find Chomsky in The New York Times. It was put very well by Charlie Reese in a recent issue of the Orlando Sentinel - note the boondocks location - when he wrote that "Palestinians won't get their independence until Americans get theirs".
But the attempt to force the media to obey Israel's rules is now international. We must say that Israel is under siege by Palestinians (rather than occupying Palestinian land), that Palestinians are responsible for the violence (even though Palestinians are the principal victims), that Arafat turned down a good deal at Camp David (though he was offered just over 60 per cent of his land, not 94 per cent), and that Palestinians indulge in child sacrifice (rather than question why the Israeli troops have shot so many Palestinian children).
Israeli ambassadors and Israel's lobbyists have never been such frequent visitors to European newspaper offices, to complain about reports or reporters, sometimes in a quite disgraceful manner. The Johannesburg Star - a sister paper of The Independent which carries my own Middle East reports - was confronted by one pro-Israeli group this year which claimed that I was in some way assisting the right-wing historian David Irving - someone I have never met and never wish to meet. They subsequently withdrew their allegation.
Then an odd thing happened in Ireland - at a prize-giving ceremony in memory of a Belfast journalist. Mark Sofer, Israel's ambassador in Dublin, had been invited to talk about reporting in conflict zones to journalism students under the auspices of Co-operation Ireland, a charitable movement dedicated to North-South relations. But at one point he chose to use the opportunity to attack my own reporting of the Middle East, to suggest that it should not be read or believed. Mr Sofer is, of course, entitled to his views - but not to air his prejudices in a charitable forum without allowing a right of reply. The charity has since announced that it "totally dissociates itself" from the ambassador's remarks. So it should.
And yet it goes on. In South Africa, in Europe, in Australia - I still treasure the five pages of abuse in an Australian lobby group's magazine headlined "The Ignoble Scribe" and accusing me of a "stupor of self-deception". Oddly, you can now learn more from the Israeli press than the American media. The brutality of Israeli soldiers is fully covered in [den israeliska tidningen] Ha'aretz, which also reports on the large number of US negotiators who are Jewish. Four years ago, a former Israeli soldier described in an Israeli newspaper how his men had looted a village in southern Lebanon; when the piece was reprinted in The New York Times, the looting episode was censored out of the text.
So here's just one final question. If Arab ambassadors and lobbyists behaved like their Israeli opposite numbers, would we listen to them? Would we respect them? Would we run for cover and print only one side of the story? Would we hell.
Även sionisterna själva tillstår att de är duktiga på att tysta sina kritiker.
I en hyllning till den judiske aktivisten Bertold Kohn i Judisk Krönika, nr.2-1994, berättar man bl.a.:
"Han har också drivit en protest mot ett TV-program "Zoom - kampen om det heliga landet" för att det var antijudiskt och antiisraeliskt. Han lyckades aldrig få programmet fällt i Radionämnden för hets mot folkgrupp, men både AV-Centralen och Utbildningsradion har tagit programmet ur sitt ordinarie sortiment, vilket innebär att det inte används i skolorna som utbildningsmaterial."
Den judiske aktivisten och författaren Bertil Neuman skriver i sin bok "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989, sid. 188:
"Jag minns att jag ringde en journalist på Veckans Affärer som hade skrivit kritiskt om en internationellt välkänd finansman, en föregångare på fondområdet, och då om den judiske finansmannen. Jag ringde och frågade om han skulle ha skrivit den katolske finansmannen om han hade varit katolik? Det blev tyst. Efter en lång stund erkände han att hans skrivsätt var dumt. Han hade aldrig sett det ur den synvinkeln."
I Judisk Krönika, nr.3-1992, gjordes en avslöjande intervju med den pro-israeliske författaren Göran Tunström, där han bl.a. berättade:
"När jag skrev "Det sanna livet" använde sig en skribent på tidningen Hälsinge Kuriren av boken, för att tala om att han förstod hur svårt Hitler hade haft det med judarnas krämarmentalitet. Jag blev oerhört upprörd och försökte skriva en artikel. Men jag kunde inte. Jag satt i tre dagar för att formulera ett svar. Till slut fick jag ringa; något blev skrivet i Expressen som fick den här mannen avstängd."Att se till att en journalist blev avstängd, är helt okey för dessa åsiktsfundamentalister.
Situationen har blivit så inflammerad att endast judar har rätt att skriva riktigt "anti-israeliskt" där de kan ta ut svängarna rejält. Är man icke-jude är ens yttranderätt i denna politiska fråga klart beskuren - såvida man inte har något emot att få "antisemit"-stämpeln i pannan som ett evigt Kains-märke.
I "Mediemagasinets" program om Mellanösternbevakningen nämndes att Cordelia Edvardson, korrespondent från konflikten för SvD kunde - p.g.a. sin judiska bakgrund - tillåta sig skriva saker som andra icke-judiska journalister av rädsla enligt ovan skulle undandra sig att göra. Detta var en av flera påståenden som Expressen i en ledare 5/11-2001 upprördes över.
Dock tillstår ju självaste överrabbinen Morton Narrowe denna mekanism, då han i en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1979, skriver besviket om de icke-troende judar som "när det passar dem" "identifierar [...] sig som judar" "till exempel för att få något tryckt i en tidning".
Överrabbin Narrowe tillstår alltså att det i dagens Sverige kan hjälpa att framhäva sin judiskhet - och inte tvärtom - om man vill få något publicerat.
Svenska Pressbyrån Svenska Pressbyrån hade länge ansvaret för distributionen av tidningar och andra pressalster. 1916 köpte Bonniers två tredjedelar av aktierna i Pressbyrån, resten köptes av Nordisk Bokhandels judiske ägare Otto Hirsch.Således kom detta viktiga organ för tidningsdistribution i judiska händer och där styrelsen fick ett starkt judiskt inslag med namn som Karl Otto Bonnier, Tor Bonnier, Åke Bonnier, förläggaren Otto Josef Hirsch och ingenjören Otto Hirsch. Fem namn av nio i styrelsen.
Familjen Bonniers ägardominans inom Svenska Pressbyrån kom att bestå även efter andra världskriget. 1985 delades Pressbyrån upp i ett antal mindre företag. Ett nytt dotterföretag med namnet Presam bildades för att ta hand om tidningsdistributionen. Familjen Bonnier var en stor ägare också i Presam och även i efterföljande Tidsam.
Förutom de nämnda Bonniers och Hirschs som suttit i Svenska Pressbyråns styrelse, kan vi nämna:
Helge Heilborn (1897-1960), jude och bl.a. vice VD och VD på Bonnier-tidningarna Dagens Nyheter och Expressen, satt som ledamot av styrelsen för AB Svenska Pressbyrån och Pressbyråns Intressenters AB sedan 1947.
Bertil Kugelberg var styrelseledamot i AB Svenska Pressbyrån 1966-1974. Ättling till den döpta judiska klanen Kalm (i Sverige Calms)
Gustaf Douglas, besläktad med Bonniers och VD på Bonnier-ägda Dagens Nyheter och Expressen, satt i TU fr.o.m. 1973. Dagens Nyheter satt i AB Svenska Pressbyrån fr.o.m. 1973.
Erik Huss, folkpartistisk sionist som också varit VD för DN satt i Svenska Pressbyrån 1974-1978.
***
När det gäller nyhetsförmedlingen via telegramtjänster har man tidigt noterat judiskt inflytande.
Den tyskfödde juden Israel Beer Josaphat (1816-1899), som skendöpte sig till "Paul Julius Reuter" grundade den brittiska nyhetsbyrån Reuters 1849.
Den sionistiske juden Pehr Gyllenhammar sitter som medlem i nyhetsbyrån Reuters styrelse som ordförande för Reuters moderbolag Reuters Founders Share Company sedan 1999 (en post Gyllenhammar fortfarande innehar 2004).
Ett annan stor telegrambyrå som sannolikt också var i judisk ägo var Wolffs byrå som grundades i Berlin 1849. När det gäller den franska byrån Agence Havas (upprättad 1825 i Paris) vet vi mindre. Mellan byråerna Reuters Wolffs och Havas inleddes tidigt ett samarbete.
I Sverige grundades Svenska Telegrambyrån byrån av icke-juden Fich 1867. Företaget blev sedan omvandlat till ett aktiebolag och efter en del omstöpningar bildades slutligen det som idag kallas för Tidningarnas Telegrambyrå - TT.
Sveriges största nyhetsbyrå TT trädde i verksamhet 1922 och var då ett en gemensam nyhetscentral för hela den svenska pressen, ett aktiebolag med den svenska pressen som ägare och som skulle stå fri gentemot statliga och politiska intressen.
Självklart har judarna även här har haft ett starkt inflytande.
Pehr Gyllenhammars judiske systerson, Peter Hjörne (Kaplan), har ett starkt inflytande över media i Sverige som ägare av bland annat Göteborgs-Posten, delägare av Liberala tidningars konsortium och ägarea av nio procent av Tidningarnas Telegrambyrå (TT). Den judiska familjen Bonnier äger ytterligare 27 procent av TT (2004).
I TT:s tidiga historia träffar man förutom namnet Bonnier på juden Torvald Sachs.
Torvald Sachs (född 1887) var efter några års karriär inom teatern involverad i media. Han började först som medarbetare på Norrköpings Tidning 1912-1918, Aftontidningen 1918-1919, för att sedan gå in i Presstelegrambolaget 1920-1921.
Under åren 1922-1949 kom denne jude att sitta i TT där han var chef för dess riksdagsavdelning 1922-1934.
Sachs var även riksdagskrönikör i Sveriges Radio 1927-1952. Bland andra tunga poster skall nämnas posten som sekreterare i Svenska Journalistföreningen 1925-1928 och dess vice ordförande 1928-1934.
Torvald Sachs mor var en icke-judinna Hilda Sachs (född Engström) var en på sin tid känd författarinna och skribent i flera tidningar, däribland Paris-korrespondent för Dagens Nyheter 1895-1898 och Rom-korrespondent för svenska Dagbladet 1908-1910.
Redaktören i NDA, juden Jacob Löwenthal har varit chefredaktör på TT (samtidigt som han var det i Helge Hirschs inrättning AB Svenska Telegrambyrån).
Verkställande direktör i TT - svenska pressens gemensamma nyhetsorgan - var under flera år major Gustaf Reuterswärd, gift med judinnan Elin Lamm från den kända judiska klanen Lamm.
Major Reuterswärd har samtidigt varit verkställande direktör i Radiotjänst. Innan TT var han redaktör för tidningen Stockholm Dagblad och officer vid generalstaben.
En av Reuterswärds söner, Christer Reuterswärd slogs som frivillig i Spanien under inbördeskriget och kämpade på republikernas sida mot Franco och stupade. Paret Reuterswärd-Lamms judiska dotter Maud Reuterswärd blev kulturredaktör på Sveriges Radio på 1950-talet.
Axel Forssman (född 1877), advokat och delägare i den judiska Dr. Philip Lemans advokatbyrå men satt också i styrelsen för Tidningarnas Telegrambyrå. Axel Forssman, var gift med en judinna Dagmar Levisson från den judiska klanen Levisson. Axel Forssman satt i styrelsen för GHT och hans judiske son Hans Forssman blev själv styrelseledamot och t.o.m. ordförande för GHT.
Helge Heilborn (1897-1960), jude och bl.a. vice VD och VD på Bonnier-tidningarna Dagens Nyheter och Expressen, satt i styrelsen för Tidningarnas Telegrambyrå sedan 1955. Således ännu en av dessa sionister som haft makt att via TT kunna påverka nyhetsflödet till svenska folket
Harry Hjörne som tagit över Göteborgs-Posten kom att bli vice ordförande i TT:s styrelse och berättar i sin självbiografi att ovannämnde Reuterswärd hade ett stort inflytande på honom.
Lars Hjörne, (född 1929) son till Harry Hjörne och som fortsatte som Göteborgs-Postens chefredaktör, var medlem av styrelsen för TT under åren 1969-1994 där denne sionist t.o.m. var TT-styrelsens ordförande 1978-1988. Lars Hjörne satt även i Svenska Tidningsutgivareföreningen 1986-1994. Han är gift med en sionistisk judinna och tillika syster till Volvo-juden Pehr Gyllenhammar (Kaplan). Lars Hjörne är stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Carl-Adam Nycop, Expressen-redaktör och sionist, gift med den tysk judinna, var styrelseledamot på TT 1961-1965. Carl-Adam Nycop var aktiv i Svenska Israelhjälpen.
Anders H. Pers från VLT, var vice ordförande för Tidningarnas Telegrambyrå på 1980-talet och ordförande för TT i början av 1990-talet. Anders H. Pers är aktiv inom bl.a. Förenade Israelinsamlingen
Bertil Torekull, Bonnier-tränad mediaman som haft höga poster hos denna judiska familj har också suttit i styrelsen för TT.
Raoul Grünthal (född 1966), VD och grundare av Finanstidningen. Fr.o.m. mars 2003 VD och chef för Tidningarnas Telegrambyrå - TT.
Lillemor Melsted Ahlmark, tidigare gift med Per Ahlmark, arbetar på TT sedan 1962. och är chef för dess riksdagsredaktion sedan 1976. Hon har också varit ordförande för Föreningen riksdagsjournalisterna under åren 1979-1982.
En riktig agent för Israel på Tidningarnas Telegrambyrå var den nu avlidna sionistiska judinnan Lis Höjer Christensen som där var journalist och utrikesreporter under nästan 20 år med bl.a. ansvar för Mellanöstern!
Tidningen Journalisten meddelar på sin hemsida (2001-08-28):
"Lis Höjer Christensen, Stockholm, har avlidit i en ålder av 69 år. Hon arbetade nästan 20 år vid Tidningarnas Telegrambyrås utrikesredaktion före pensioneringen 1996. Hennes särskilda områden var Balkan och Mellanöstern. Efter pensioneringen var hon verksam i judiska församlingens publikationer och Expo. "
Lis Höjer Christensen var bl.a. informationsansvarig i Judisk Krönika för Zionistiska Federationen i Sverige (se exempelvis åren 1990, 1991). Denna federation står direkt under World Zionist Organization (se artikel från Menorah nedan).
Lis Höjer Christensen var vän och samarbetade med TT-journalisten Stieg Larsson inom den av judar stödda och finansierade organisationen "Expo". Höjer Christensen tillhörde redaktionen på Expo fr.o.m. 1996 t.o.m. sin död 2001, där hon hann skriva ett antal rabiata inlägg om "antisemitism" samtidigt som hon konsekvent "glömde" att berätta om sin egen judiska bakgrund och partiskhet i dessa frågor.
Stieg Larsson skriver i sin hyllningskrönika om henne i "Expo med Svartvitt" nr.3-2001, att hon var "jude" född i Danmark och där Larsson var "hennes vän" sedan 20 år tillbaka där de arbetat tillsammans på TT under 15 år.
TT-journalisten Stieg Larsson (död 2004) var själv en till judarna nära allierad som aldrig protesterade mot Israels övergrepp mot palestinierna men som gladeligen hoppade på de som försökte avslöja sionismens verkliga - rasistiska - ansikte.
Stieg Larsson har även samarbetat med Samfundet Sverige-Israel. I Menorah, nr.1-1994 berättas hur Larsson deltog vid ett som möte som hölls av Samfundets lokalavdelning i Skara november 1993, där han höll ett föredrag för de sionistiska åhörarna om "Extremhögern idag och i morgon".
Vi berättar även om denne aktivist i vårt avsnitt om Expo.
Irene Sokolow är journalist verksam på TT, efter att ha arbetat på juden Lars Weiss´ tidning Stockholm News. Irene Sokolows far var juden Gena Sokolow vars egentliga namn var Enoch Smolarczyk, en man som enligt DN (16/11-2000) "kom från en fattig judisk familj" i Polen. Som judisk aktivist lämnade han Polen för Sverige 1969 i samband med att polackerna fick upp ögonen för alla de judar på olika styrande befattningar som verkade för Israel och sionismen - i strid mot landets officiellt proarabiska hållning. Gena Sokolow har förutom Irene en annan dotter, Paulina Sokolow, som också verkar inom det svenska samhället. Så sent som 2001 sågs Paulina Sokolow som pressekreterare för det bemärkta - och av mögel märkta - Moderna Museet i Stockholm.
Michaela Agoston är en förhållandevis ung judinna som skriver för TT sedan år 2000. Tlls rätt nyligen studerade hon vid Journalisthögskolan i Stockholm och medverkar regelbundet i Judisk Krönikas ungdomsbilaga "Mish Mash" som stadig skribent men har även bidragit i självaste huvudtidningen med bl.a. en artikel om det judiska Paris (Judisk Krönika, nr.6-1999).
Agoston har dessutom ett judiskt kulturengagemang och hade äran att spela rollen som judinnan "Ann Frank" i den uppsättning av "Ann Franks dagbok" som Lizzie Oved, israeliska ambassadens kulturattaché, hjälpte till att sätta upp 1999 på Södra Teatern i Stockholm, och som utgorde ett led i "förintelse"-propaganda kampanjen riktad till skolorna i Stockholm.
"Kulturjournalisten" Kajsa Heinemann.
Kajsa Heinemann är en judisk "kulturjournalist" som fr.o.m. 2003 har setts arbeta för TT Spektra AB, en del av TT-koncernen. Av information vi har är Kajsa Heinemann ingen annan dotter till den kände judiske "radiodoktorn" Peter-Paul Heinemann från Sveriges Radio. Kajsa Heinemann är journalist, filmvetare och lärare i journalistik (Botkyrka Mediecenter) och har varit verksam som kulturjournalist/reporter/redaktör sedan 1994, både som frilans och på olika tidningsredaktioner: Dagens Nyheter, Dagens Arbete, GLÖD, Zoom mm. Kajsa Heinemann är utbildad journalist och har en filosofie magister i filmvetenskap samt medie- och kommunikationsvetenskap från Stockholms Universitet. Kajsa Heinemann har också läst feministisk filmteori och teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och var medförfattare i en bok om judinnan Marie-Louise Ekman (Fuchs) från 1997, samt i antologin "Goda Nyheter", som är en samling journalistiska artiklar från 2001.Kajsa Heinemann skriver i en artikel om journalistisk på hemsidan för Institutionen för Informationsvetenskap: "Att vara kultur- och nöjesjournalist ställer i dag kanske större krav på integritet än någonsin." Samtidigt har hon själv svårt att hålla bort sin roll som judinna från sitt journalistiska värv. När hon exemepelvis för TT Spektras räkning skriver en kulturartikel om den nydebuterade unge svenske författaren Jonas Hassen Khemiri (se Metro, 5/8-2003) och dennes bok "Ett öga rött" så anser Kajsa Heinemann att boken "tros väcka anstöt" bl.a. p.g.a. dess inslag av "våldsdyrkan och antisemitism", där Heinemann citerar från boken ett passus där någon av bokens personer talar om överdrifter med siffrorna på antalet mördade judar i den s.k. förintelsen och säger att "alla som säger sanningen spärrats in som Ahmed Rami". Förmodligen är den senaste meningen ett uttryck för vad Kajsa Heinemann betecknar vara "antisemitism" i boken.
En annan judisk aktör, Madeleine Salomon, har också setts verka på TT Spektra som journalist (juli 2004).
Två andra personer vi nämner i detta avsnitt om TT är Anders Rhodiner och Judit Hadnagy.
Anders Rhodiner anges i media som ställföreträdande nyhetschef på TT (2000) och TT:s redaktionschef (2001).
Vi har tidigare lagt märke till en annan Rhodiner vid namn Björn Rhodiner, sitter i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen 1999 (se "Menorah", nr.3-1999) och styrelsen för organisationen "Östersjöjudiskt Forum" (se "Östersjöjudisk bulletin", nr.2-3-2000 (verksamhetsberättelse-bilagan)).
Om dessa Rhodiners är släkt vet vi ej.
Judit Hadnagy arbetar för TT i Malmö och satt i Pressens opinionsnämnd 1996. Enligt judarnas kriterier för judiska namn skulle hon mycket väl kunna tillhöra "de utvalda".
|
***
När Tidningarnas Telegrambyrå bildades fortsatte AB Svenska Telegrambyrån sin tidigare annonsbyrå verksamhet och avdelning för pressurklipp under ledning av juden Helge Hirsch.Helge Hirsch (född 1888), son till den judiske redaktören Julius Hirsch, och vars mor var från den judiska klanen Josephson, var direktör och styrelseledamot i AB Svenska Telegrambyrån, verkställande direktör där 1922-1957 och styrelseordförande efter 1958.
Redaktören i NDA, juden Jacob Löwenthal var också höjdare på AB Svenska Telegrambyrån samtidigt som han var chef på TT, se ovan.
Den prosionistiske författaren och förläggaren Rune Olausson arbetade på AB Svenska Telegrambyrån 1956-1957, under herr Hirschs ledning. Något som kanske kan delförklara Olaussons allians med sionismen och Israel.
"Det är ingen nyhet att de svenska judarna genom många olika kanaler bedriver ett lobbyarbete för Israels sak."
"Vi måste kämpa för och försvara Israel med alla de medel som står till vårt förfogande."
- Willy Salomon, vice ordförande i Stockholms Judiska Församling, i tidskriften Judisk Krönika, nr.4-5/1988, sid. 36 och 37.
Övrigt om nyhetsbyråer
I en artikel om judinnan Magdalena Judit Wiklund, dåvarande informationsansvarig för Solidaritetskommittén för Israel, i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1991, berättas det att hon har en judisk bror som då var "chef för en nyhetsbyrå".Vi vet från efterforskningar (Dagens Nyheter, 20/10-2003) att denne bror heter Mats Wiklund men saknar uppgifter om vilken nyhetsbyrå denne jude chefat för.
***
Pressombudsmannen (PO) Kallas Allmänhetens Pressombudsman. PO tar emot ärenden från allmänheten men kan också anmäla ärenden till nämnden på eget initiativ. Pressombudsmannen kan hänskjuta ärenden till opinionsnämnden.
Bland sionistiska aktivister här har vi:
Lennart Groll, jude från den judiska klanen Seidel. Groll var PO, under åren 1969-1979.
Hans-Gunnar Axberger, jude från Bonnier-sfären, "expert" anlitad mot Radio Islam. Var Pressombudsman (PO) 1990-1992
Olle Stenholm, en vän av Sion och tränad av DN:s judiske utrikesredaktör Ulf Brandell (Henriques) är Pressombudsman sedan år 2000.
***
Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.4-1985, beklagar Anders Yngve Pers död, en man som enligt tidskriften var "en av Israels pålitligaste supportrar" och "som på bästa sätt arbetade i den anda, som bör prägla varje samfundsmedlem [Samfundet Sverige-Israel] och vän av Israel".Anders Yngve Pers, sionist aktiv inom Samfundet Sverige-Israel var ledamot av Pressens opinionsnämnd 1954-1969. Anders Yngve Pers är far till f.d. TT ordföranden Anders H. Pers.
Sven Romanus var vice ordförande för Pressens opinionsnämnd 1956-1959 och senare även ordförande där. Sven Romanus satt i Massmedieutredningen 1970-1976 och kommittén för lagstiftning av yttrande- och tryckfrihet 1965-1972. Sven Romanus är numera stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, samt farbror till juden Gabriel Romanus, som bl.a. sitter i riksstyrelsen för Samfundet Sverige-Israel.
Matts Bergom-Larsson, jude från klanen Bonnier var ledamot i Pressens opinionsnämnd 1973-1977.
Folkpartisten Jan-Erik Wikström, senare riksordförande för Samfundet Sverige-Israel, har suttit som ledamot i Pressens opinionsnämnd på 1970-talet då han också satt i Radionämnden.
Ernst Klein, sionistisk jude, var ordinarie ledamot i opinionsnämnden (1993-1998), utsedd av Svenska Tidningsutgivareföreningen. Klein var samtidigt den som i sin tidning Expressen dessförinnan attackerat DN:s forne Mellanöstern-korrespondent Åke Ringberg för "antisemitism" för att Ringberg i sin bok "Blodet i Beirut" tagit upp sionistisk mediemakt i USA. Klein hade i sin Expressenartikel under rubriken "Är Ringberg antisemit?" bl.a. skrivit att "Ringberg vill sannolikt inte bygga ny gaskamrar", där ordet "sannolikt" antyder att det inte är helt uteslutet. Åke Ringberg försökte anmäla Klein för detta till Pressombudmannen (PO), Torsten Cars. Denne höll på flera punkter med Ringberg och skrev bl.a. att "en välskött offentlig debatt, som gör anspråk på att iaktta god publicistisk sed, bör föras utan begagnande av kränkande och obefogade omdömen". Ändå hänvisade han fallet vidare till Pressens opinionsnämnd som friade Klein, trots att nämndens ordförande erkänt att han inte ens läst Ringbergs bok som ju var orsaken till debatten. Och sedan ser man hur mediaterroristen Klein själv stövlar in i samma nämnd.
Claes Borgström, judisk advokat och känd i rollen som Sveriges JÄMO - jämställdhetsombudsman, har länge varit aktiv i Internationella Juristkommissionen. Borgström satt som ledamot i Pressens opinionsnämnd 1991-1993. Claes Borgström är kusin till juden och den sionistiske aktivisten Gabriel Romanus, se denne.
Johan Hirschfeldt, judisk hovrättspresident, är andre vice ordförande i Pressens opinionsnämnd 2001. Johan Hirschfeldt är son till Lennart Hirschfeldt, judisk f.d. chefredaktör för Upsala Nya Tidning.
Redaktör Judit Hadnagy, från TT, Malmö var ledamot i Pressens opinionsnämnd 1996 och 2001, utsedd av PK. Judit Hadnagy är numera pressekreterare på Arbetslivsinstitutet.
***
Helge Heilborn (1897-1960), jude och bl.a. vice VD och VD på Bonnier-tidningarna Dagens Nyheter och Expressen, satt som ledamot av styrelsen för Tidningsutgivarna (TU) 1944. Han var också ordförande för styrelsen för Tidningarnas arbetsgivarförening 1945-1955.
Harry Hjörne skriver i sin memoarbok "Äventyr i tidningarnas värld" (utgiven på det judiska förlaget Gebers 1965), sida 180:
"Anders Pers d.ä. hade ordnat så att jag blev vald till suppleant i Tidningsutgivarföreningens styrelse."Harry tvingades sedan därifrån av personer som varit emot att han blev invald, men han återkom senare till styrelsen när han vuxit sig starkare.
Lars Hjörne, (född 1929), son till Harry Hjörne och som fortsatte som GP:s chefredaktör, satt i Svenska Tidningsutgivareföreningen 1986-1994. Lars Hjörne var också medlem av styrelsen för TT under åren 1969-1994 där han var TT-styrelsens ordförande 1978-1988. Stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Gift med en judinna och tillika syster till Volvo-juden Pehr Gyllenhammar (Kaplan).
Carl-Adam Nycop var ordförande Svenska Tidningsutgivareföreningens utbildningsnämnd 1964, tillhörde Svenska Tidningsutgivareföreningens massmedianämnd 1967-1974 och ordförande för Internationella tidningsutgivarföreningen forskningsgrupp för framtidens tidningar 1968-1974. Gift med en tysk judinna Margot Nycop (född Benon).
Expressens f.d. redaktör Carl-Adam Nycop tillstår i sin memoarbok "Nyfiken med sting! - En tidningsmans memoarer 1944-1965" (Bonniers, 1971), sida 26, förekomst av påtryckningar inom tidningsbranschen när han i samband med att han tar upp Expressens skattekampanj 1944 berättat hur:
"Myglet längs de inre linjerna satte igång. Påtryckningarna mot Heilborn [Helge Heilborn, Expressens dåtida judiske vice-VD] ökade via vännerna [till konkurrenterna] i Tidningsutgivarföreningen."
Lennart Hirschfeldt, judisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning. Styrelseledamot i TU 1972-1982, organisationens ordförande 1977-1982, och ordförande för TUs mellersta krets 1975-1977.
Bo Strömstedt, arabfientlig f.d. chefredaktör på Expressen satt i TU 1989-1993.
Ernst Klein, sionistisk jude, f.d. utrikeschef på Expressen, satt som styrelseledamot i Svenska Tidningsutgivareföreningen 1993-1998 och satt som TU:s representant i Pressens opinionsnämnd.
Gustaf Douglas, finansman och besläktad med Bonniers och f.d. VD på Bonnier-ägda Dagens Nyheter och Expressen, satt i TU fr.o.m. 1973.
***
Publicistklubben - PK
Redan tidigt kom även här judar att etableras sig. Redan i dess medlemsmatrikel innan kriget kunde man finna namns som Ehrenpreis, Geber, Grünewald, Hillelson, Josephson, Klein, Kondor, Laurenius, Marcus, Pergament och Valentin.Vi listar här några namn på personer som antingen själva är judar eller som visat sig vara anhängare till den politiska rörelsen sionismen eller med starka kopplingar till Bonniers och som haft makt inom PK.
Barbro Alving, känd journalist, var styrelseledamot i Publicist Klubben (PK) 1947. Alving var nära vän till den sionistiska judinnan Anna Riwkin-Brick.
Anders Yngve Pers, sionist och far till Anders H. Pers, var ordförande för Publicistklubbens mellersta krets, 1955-1958.
Lennart Hirschfeldt, jude och chefredaktör för Upsala Nya Tidning, var ordförande för PK 1963-1965.
Carl-Adam Nycop, Israel-anhängare och gift med en judinna, var ordförande PK 1970-1972.
Bertil Torekull, Bonnier-tränad medieman satt som ordförande för PK 1985-1988.
Camilla Lundberg, tillhörde PK:s styrelse 1985-1991 där hon var vice ordförande för PK 1990-1991. Lundberg är gift med den sionistiske judiske pianisten Janos Solyom.
Olle Stenholm, sionist, ordförande för PK 1990-1994.
Annette Kullenberg, judinna, ordförande och satt i styrelsen för PK 1994-1997.
Ingemar Odlander, var ordförande för 1988-1990. Gift med Bonnier-kvinnan Jutterström
Niclas Grunewald sitter i styrelsen PK 1996.
Hanna Richter satt i redaktionen för PK:s årsbok 1996.
***
Svenska journalistförbundet - SJF
Juden Torvald Sachs som vi berättade om ovan i vårt avsnitt om TT, var sekreterare i Svenska Journalistföreningen 1925-1928 och dess vice ordförande 1928-1934.
***
K.G. Michanek, Israelsupporter i Expressen, var ordförande för Svenska Journalistförbundet 1953-1966. Han verkade därefter med att sprida sitt gift inom Internationella journalistfederationens exekutivkommitté där han var aktiv sedan 1950-talet för att sedan på ålderns höst avancera till dess styrelse och slutligen vara dess president 1970-1974.
Per Wrigstad, Israelpropagandist på Expressen, ledamot av SJF styrelse och verkställande utskott 1956-1959
Oloph Hansson och som bl.a. varit redaktionschef på Rapport, programdirektör och chef för TV2 under åren var styrelseledamot i Svenska Journalistförbundet åren 1962-1971. Hansson var tidigare gift med den socialdemokratiska sionistkvinnan Anita Gradin
Fredrik Nejman - länge ordförande i Expressens journalistklubb. 1998-1999 tillhörde han Journalistförbundets styrelse. Avgick 1999 då man vägrat acceptera hans försök att bli chefredaktör för SJF:s tidning Journalisten, då man ansåg att, eftersom en av tidningens uppgifter är att granska just förbundsstyrelsen, skulle dess trovärdighet kunna skadas om det uppstod risk för sammanblandning av den politiska ledningen och tidningsledningen, dessutom skulle förbundsstyrelsens integritet kunna ifrågasättas, om förbundsledningen utsåg en av sina egna ledamöter till chefredaktör.
På SJF:s Tidningen Journalisten har man förutom Fredrik Nejman fr.o.m. 2001 en judinna Sandra Grossman börjat arbeta på den journalistiska kårens facktidning, "Journalisten" där hon bl.a. har ansvar för IT.
Föreningen Riksdagsjournalisterna är en sanslös skapelse som borde vara omöjlig i en äkta demokrati där massmedia verkligen skall vara granskaren av makten. Det är nämligen just en organisation som skall förbättra klimatet mellan politiker- och journalistkårerna och detta sker bl.a. genom olika festligheter och stängda tillställningar. Massmedieboken "Välkommen till dramafabriken" (redaktör Dan Josefsson, Ordfront Förlag, 2000) har ett helt kapitel om denna korrumperande organisation och även det mediekritiska programmet "Mediemagasinet" på TV2 hade ett belysande inslag om detta ypperliga exempel på fraternisering och förbrödring i de högre maktsfärerna.
Bland de sionistiska personligheter vi hittills luskat fram som haft inflytande över organisationen ser vi Lillemor Melsted, journalist på TT och som länge var gift med den fanatiske sionisten Per Ahlmark. Melsted har varit chef för TT:s riksdagsredaktion sedan 1976 och upphöjdes således till att bli ordförande för Föreningen riksdagsjournalisterna 1979-1982.
En annan sionist är judinnan Magdalena Ribbing, som i egenskap av politisk reporter på Dagens Nyheter under 1984-1991 var föreningens ordförande.
Not: En person känd från etablissemanget och som senare gift sig med Christina Jutterström är Ingemar Odlander. Han var ordförande för Föreningen riksdagsjournalisterna 1971-1973.
***
Övrigt mediarelaterat Vi berättade ovan om juden Helge Hirsch och dennes AB Svenska Telegrambyrån, en annonsbyråverksamhet och avdelning för pressurklipp.
Sionisten Jan Friedman från Judiska Församlingen i Stockholm och medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism chefade för AB Pressurklipp under åren 1981-1984.
Olle Wästberg - verksam som VD för Dagspressens Marknadsinformation AB 1983-1992, och viceordförande för stiftelsen Medieforskning och medieundersökning 1984.
Anitra Steen, socialdemokratisk politruk och sionist, är ordförande för Stiftelsen Institutet för Mediestudiers råd.
***
