HOME

Möte med Koranen
av
Tage Lindbom
_______________________________________
Innehåll:
01 På västerländsk mark - 02 Koranen vittnar - 03 Den Ende
04 Budskapet - 05 Människan - 06 Mellan himmel och jord
07 Koranen berättar - 08 Från Adam till patriarkerna
09 Jesus – Marias son - 10 Koranen möter det fördolda
11 Grottan - 12 Vem var Dhû Al-Qarnayn?
13 Den himmelska tronen och den jordiska
15 Ljus i ljuset
____________________________________

Citat:
” Säg: ”Detta är Gud, den Ende,
Gud, den Evige, som är Orsak till allt,
Vidmakthållare av allt, hos vilken alla söker skydd.
Han har inte avlat och inte blivit avlad,
och ingenting har funnits som kunde liknas vid Honom.”
Ur Koranen, SÛRAH AL-IKHLÂS (DEN RENA TRON, CXII:1-4)

På västerländsk mark

Varje religion är en jordisk uppenbarelse av Guds vilja. Den är ett gudomligt budskap till människorna, universellt, evigt, absolut, höjt över varje gräns och norm, men eftersom detta budskap skall formas och gestaltas under de jordiska villkoren, uppenbarar det sig såsom religion inom de gränser, som tiden och rummet sätter. Olika folk har vid olika tidsskeden mottagit sina profetiska budskap, och därmed lägges grunden till den ordning, som från släkte till släkte ges sina sakrala, rituella, sociala former.

De såväl geografiskt som etniskt heterogena områden, som vi innesluter i begreppet Västerlandet, har som den förhärskande religionen kristendomen. Även om denna teologiskt företräder betydande inre olikheter och tolkningar, främst de ortodoxa, de romersk-katolska och de reformatoriska, är dock det centrala i den kristna uppenbarelsen människoinkarnationen, Jesus, "sann Gud och sann människa” och den med Jesus-gestalten förbundna individuella frälsningen. Tyngdpunkten i den kristna läran är det starka individmedvetandet av synd och skuld och därmed av längtan till frälsning, svarande mot den himmelska Gudens frälsande kärlek, uttryckt i Sonens, Jesu offerdöd för en syndfull värld.

Två årtusenden av västerländskt kristet liv har givetvis inneburit möten med främmande religioner och då främst med det för oss i denna skrift aktuella islam. Här är inte platsen att ge en historisk översikt över dessa kontakter. Varje religion präglas och måste präglas av en till den religionsgrundande uppenbarelsen och till dess traditionsföljder förbunden slutenhet, och denna slutenhet befrämjar ej alltid en benägenhet till objektiv strävan till kunskap och förståelse vid ett främmande religionsmöte. Men mer än så, sådana möten kan framkalla blodiga strider – vi behöver blott erinra om de kristna korstågen.

Möten med en främmande religion leder som regel till översättningar och redan under den kristna medeltiden utfördes en översättning av Koranen till latin för ett klosters räkning, enligt uppgift på 1100-talet. I modern tid, redan på 1600-talet, skedde översättningar till tyska och franska, och berömd var också den år 1689 publicerade versionen av Koranen på latin, försedd med kommentarer och främst avsedd för påvestolen. Såväl översättningarna som kommentarerna var inte alltid utförda med tanke på att underlätta förståelsen av islam. Den bild som Västerlandet fått av denna religion blir ofullständig, i många avseenden falsk, och den kristna övertygelsen om sin ställning som världsreligion och om sitt apostoliska uppdrag att missionera och omvända alla jordens folk har självfallet även inordnat islam i den ”hedendom”, som skulle bli föremål för detta frälsningsuppdrag.

Det är först efter det andra världskrigets slut och den omfattande invandringen i främst Europa, som det kristna Västerlandet ställs inför ett fördjupat, varaktigt möte med en befolkning, som omfattar den muslimska tron. Västerlandet kan inte med samma kraft som förr hävda ett självklart primat av den kristna religionen och av islam som en lägre ”hednisk” form av andlighet. Vi besitter också i dag en svensk översättning av Koranen, ett förnämligt arbete, utfört av Mohammed Knut Bernström.

Det möte vi i dag upplever med islam som bekännelse blir ej blott ett möte med en teologi utan också upplevelsen av en total underställelse under den Allsmäktige och samtidigt en mänsklig samhörighet, som ger det jordiska livet dimensioner av identitet och broderskap.

Den inkarnation, den centrala uppenbarelse, som ger islam dess andliga kraft i världen och som ger åt dess anhängare ett identitetsmedvetande, är Koranen. Det möte med islam, som Västerlandet upplever efter det andra världskrigets slut, är – eller borde vara – mötet med Koranen. Det är detta möte som denna skrift vill befrämja.

Emellertid har skriften en medveten begränsning i fråga om såväl ämne som syftning. De delar av Koranen, som behandlar alla de mellanmänskliga förhållandena, allt det som hör det sociala, ekonomiska, juridiska, etiska, familjemässiga livet till, kort sagt det islamiska ummah, tages ej upp till behandling. Skriftens syfte är att Koranen skall upplevas som ett andligt budskap till Västerlandets människor.

Koranen vittnar

SÛRAH AL-BAYYINAH (DET KLARA VITTNESBÖRDET, XCVIII:1-3)

{ De som framhärdar i att förneka sanningen, efterföljare av äldre tiders uppenbarelser såväl som de som sätter gudar vid Guds sida, utestängdes inte [från Guds nåd] förrän det klara vittnesbördet hade nått dem – ett sändebud från Gud, som framförde budskap [fria från all förvanskning], med sanna, klara och evigt giltiga påbud. }

Den Ende

När det andliga uppenbarar sig på jorden, när det himmelska vertikalt träffar det jordiskt horisontala, upplever människan, mottagaren, det uppenbarade som en utstrålning av den högre gudomliga makt, varifrån allt blivit till. Gud, all makts källa, är en och odelbar, absolut, universell, evig.

Det är om detta Koranen vittnar. Oavlåtligen återkommer den till Gud såsom en odelbar enhet, avvisande varje föreställning om att någon sidoordnad makt skulle finnas. Därför är Koranens Gud allsmäktig i ordets absoluta fattning, gränslös och höjd över tid och rum, och i denna sin ställning är Han identisk med verkligheten själv. I Koranens fjortonde sura förkunnas som ett budskap till alla människor, att Gud är den Ende Guden (XIV:52) och i en senare sura heter det, att Gud är Verkligheten (XXII:62). Men då det verkliga uttrycker det sanna, är Gud också Sanningen – Koranen uttrycker dessa båda, Verkligheten och Sanningen med ordet al-haqq. Gud som Sanning utesluter varje falskhet och därmed varje orättfärdighet, och därför innesluter Sanningen också Rättfärdigheten – Gud är Rättfärdighetens Herre bekräftar Koranen (LXXIV:56). Gud är Verkligheten, Sanningen och därför är Gud Konungen (XXIII:116).

Guds enastående ställning som den Ende, bäraren av Verkligheten, Sanningen, Rättfärdigheten, utesluter visserligen det overkliga, det osanna, det orättfärdiga, men dessa negationer kan ej fattas som självständiga element vid sidan av Gudsbilden. Gud är det Absoluta, och den totalitet, som därmed uttrycks, möter vi i Guds oändlighet, som är bortom det rumsliga, och evigheten, som är bortom det tidsliga. Med det oändliga och med det eviga uttrycker Gud därmed den Allmakt, som även innesluter allt som negerar, allt som förnekar, allt som förfalskar, kort och gott det onda, det sataniska. Guds Allmakt är därför ett herravälde även över förnekelsen och ondskan – om inte skulle ju en satanisk makt finnas vid sidan av den gudomliga Allmakten.

Den totalitet, som Guds makt uttrycker, har också en betydelsefull följd i den meningen att Gud manifesterar sin allmakt i form av skapelsen. Med skapelsen inträder i verklighetens värld det relativa, och det relativa är, om vi kan uttrycka det så, ett utträde ur det Absoluta. Detta utträde markerar en ofullkomlighet: Det relativa är form, begränsning, och därmed förbundenhet, underställdhet. Det vi här kallar utträde är såsom skapelseakt ett utflöde ur det Absoluta men samtidigt en förbundenhet med det Absoluta såsom källa. Det relativa såsom form, begränsning och därmed motsägelse och ofullkomlighet kan få en mening, en existens endast genom att vara underställt det Absoluta. Gud står över sin skapelse, Gud är källan till allt som finns till, allt vi kallar Varat. Det relativa kan finnas till endast genom att det är förbundet med det Absoluta och det är därför vi säger att Gud ej blott är källan till allt skapat, Gud är såsom den upprätthållande kraften ständigt närvarande i sin skapelse.

Det är denna skapelsens verklighet vi möter i Koranen. Den kosmologiska aspekten, det makrokosmiska såväl som det mikrokosmiska ges en ofta detaljerad beskrivning. Över allt står Guds vilja och denna vilja är uttryckt i vad som Koranen kallar Guds plan (VI:73). Den ändlösa tingliga mångfalden, föränderligheten och konfliktfylldheten är obestridliga, men över allt står Guds viljemässiga, anbefallda ordning. Skapelsen är en ordning, och denna ordning röjer Guds avsikter, och i dessa avsikter är inneslutet en jämvikt, där allt samliv är präglat av, som Koranen uttrycker det, mått och proportioner (XXXII:4-5, 9, LV:7, LXV:3). Denna skapelseordning, denna kosmologi möter vi i Koranen från dess högsta till dess lägsta materiella former, från de sju himlarna till de lägsta livsformerna (II:29). Allt är jämvikt, allt är på sin plats i skapelseordningen.

Utgångspunkten för skapelsen och skapelseordningen är Källan till allt, Gud. I den meningen har Koranens beskrivningar av Skaparen och skapelseverket likheter med den judiskt-kristna skapelseberättelsen: Gud skapade världen på sex dagar. Men Koranen innehåller så mycket mer och vi möter en kosmologi, som både i sina stora linjer och i sina enskildheter är en sluten ordning under Guds absoluta herravälde. Gud står över himlarna, som också inneslutes i skapelseverket – i den kristna teologin talas om himlen, den singularform, som närmast fattas som en boningsort, som ej skall inneslutas i det förgängliga, även om vi har Kristusordet om att himmel och jord skall förgås men Guds ord bestå. Skapelsen som relativ och därmed förgänglig bekräftas sålunda, och skapelseprocessen är ingalunda – en i Västerlandet spridd villfarelse – ett avslutat verk, ty visserligen återtager Gud sitt verk: Till honom skall allt återvända, säger Koranen (X:3-4) – men Gud är ständigt verksam i sitt skapande, även om de cykliska processerna har sin avslutning, vilket vi i naturen själva kan iakttaga såsom årstidernas växlingar.

I sitt vittnande om Guds skapande återvänder Koranen ständigt till herraväldet över liv och död. Vem är det som framkallar liv i den till synes döda materien, vem är det som upprätthåller detta liv och frambringar nytt liv, vem är det som bringar död och samtidigt ur det döda uppväcker nytt liv? Det är frågor som Koranen ställer och samtidigt själv besvarar: Det är Gud som är upphovet till allt skapat, som ständigt upprepar detta skapande och som upprätthåller i allt detta sitt ändlösa skapande en jämvikt, en harmonisk enhet, kort och gott skapelseordningen (X:31, 34).

Den Ende, den allsmäktige Skaparen utför ett verk som Koranen aldrig förtröttas att skildra in i minsta detalj. Det är Han, som kommer sädeskornet att öppna sig för att ge liv och alstring i naturen, det är Han, som lösgör gryningsljuset från mörkret, det är Han, som skänker oss nattens mörker för vila och ro, det är Han, som ger oss sol och måne och som genom stjärnorna ger oss vägledning över hav och land. Han sänder oss från skyn det regn, som ger åt en förtorkad mark vegetativt liv med allt vad därvid frambringas av rikedomar för oss människor. I allt detta ligger sannerligen tecken och vittnesbörd till dem som har tro (VI:95 ff.). Ty allt skapat är som ett enda överväldigande vittnesbörd om Guds storhet och allmakt. Det är denna upplevelse av allmakt, som formas till en skapelsens egen hyllning till sin upphovsman: Ser du inte att allt och alla i himlarna och på jorden faller ned i tillbedjan inför Gud: solen och månen och stjärnorna och bergen och träden och djuren och människorna i stort antal? (XXII:18).

Gud den Allsmäktige utför sitt skapande verk i den meningen att Han har, som Koranen säger, en plan, och denna plan framträder som skapelseordningen, där varje ting har sin plats och där allt har sina rätta proportioner (LV:7). Skapelsen är ej ett lekverk i händerna på en godtycklig mänsklighet, skapelsen är en ordning, över vilken Gud har fullkomlig kunskap. Gud skapar och Gud behärskar sin skapelse, upprätthåller den i den cykliska processen. Denna sida av Guds allmakt uttrycker Koranen så, att allt som sker finns bevarat i ett ”register”: Gud är allvetande i sin allmakt (LXXXIII:7 ff.).

Guds allmakt uppenbarar sig i det skapade verket, som Skapare är Han den Ende, men Guds allmakt manifesterar sig även som allvetande och detta förutsätter att Skaparen har en närvaro i sitt verk: Har du inte klart för dig att Gud känner allt det som himlarna rymmer och det som jorden bär? När tre samlas till en hemlig överläggning är Han den fjärde, och om fem samlas är Han den sjätte; och vare sig de är färre eller flera är han med dem, var de än befinner sig (LVIII:7).

Gud är alltså inte skild från sitt verk. Detta är fundamentalt, inte minst när Koranen möter Västerlandet, i vars medeltid den filosofiska nominalismen tränger in och på ett ödesdigert sätt drabbar den kristna teologin: Det skapade tinget är i sitt skapelseögonblick skilt från upphovsmannen, vilket får som följd att Gud och Hans verk, himmel och jord förklaras vara skilda åt. Det är denna teologiska villolära, som Koranen här vederlägger med att förkunna Guds ständiga närvaro. Men denna närvaro har ingen sinnlig, jordisk karaktär, ty Gud är i sin andlighet osynlig i mänsklig mening, vilket Koranen i olika sammanhang vittnar om (LXVII:12 et alia), och oavsett de mänskliga uppfattningarna vittnar det gudomliga skapelseverket, vars yttre manifestationer vi upplever, om den Absolutes osynliga makt, som verkar i allt, upprätthåller allt (XI:123).

Det skapade verket krönes genom att Gud skapar människan, ger henne den kroppsliga och mentala utrustningen, varefter Han inblåser och delger henne sin Ande. Människan har nu av Skaparen undfått förstånd, känsla och andra jordiska, dödliga egenskaper, men människan har framför allt fått del av den andliga odödligheten, av det inre andliga Ljus, som gör att hon höjer sig över allt annat skapat (XV:29, XXXII:9 et alia). Människan har nu givits sin förvaltande ställning på jorden, hon inte blott som allt annat skapat bringar sin hyllning och sin tacksamhet till Skaparen, hon har ett högre andligt uppdrag i överensstämmelse med den delgivna andligheten och därmed har människan ett ansvar i sitt jordiska handlande.

Budskapet

Gud är i sin absoluta andlighet osynlig, men Gud har också som evighet och oändlighet en tidslig och rumslig potentialitet, om vi kan uttrycka det så, och därmed kan Gud framträda som ett Vara (”Jag är den som är”). Här har skapelsen sin grund och begynnelse, det som vi kallar tillvaron träder fram som en överväldigande uppenbarelse av den gudomliga Allmakten. I ofullkomlighetens och förgänglighetens relativitet blir tillvaron, ”världen” vittnesbördet om det gudomliga Absoluta, om den källa, som heter Verkligheten, Sanningen, Rättfärdigheten. Det är i dessa tre, som det skapade verket skall inordna sig inte som en tinglig, existentiell ändlöshet utan som en underställdhetens och lydnadens ordning. Det är därför som hela skapelsen, hela naturen bugar sig inför sin Skapare.

Världen är inte ett tillstånd av mörker, världen har delgivits ett ljus, och detta ljus är medvetenheten. Tillvaron har en medvetenhet om sin egen existens, men skall denna existentiella upplevelse bli en autistisk slutenhet? Guds skapelse utesluter detta, den andliga närvaron i verket utesluter en skilsmässa mellan himmel och jord, och detta bekräftas genom budskapet.

Gud har skapat människan för att bli detta budskaps mottagare och bärare, ty människan är som enda levande varelse på jorden utrustad med den andlighet, varigenom Guds budskap blir mottaget, fattat och levandegjort i den jordiska tillvaron. Människan är tilldelad en tjänarställning, ett lydnadens underordnande under den Högste, och det är genom denna underkastelse, islâm, som Koranen samtidigt vittnar om den mänskliga värdigheten och upphöjelsen: Människan är såsom Guds tjänare mottagaren och bäraren av det gudomliga budskapet till skapelsen. Människan skall genom mottagandet av detta budskap bli den jordiska förvaltaren och förkunnaren av det verkliga, det sanna, det rättfärdiga. Lydnad under Herren är upphöjelse i skapelsen.

Gud bejakar sig själv genom sin skapelse, uttrycker sin allmakt genom det skapade verkets ofattbara kosmiska storhet, och det är till detta verk Han riktar sitt befalllande budskap. Det är ett universellt budskap, men det är ett budskap, som i sin ”vertikalitet” träffar det jordiska och därför har en mottagare, människan. Det är om mötet mellan himmel och jord, mellan det himmelska budet och det jordiska mottagandet Koranen vet att berätta.

Gud har uppenbarat sig som den Allsmäktige genom sin skapelse och i budskapet möter han sin värld som Verklighetens och Sanningens ljus, och människan, som redan i skapelsen mottagit Guds ande, är såsom bärare av detta andens ljus budskapets mottagare. Därför finns redan från begynnelsen Guds Ord i världen såsom vägledande för människan. Det finns alltså inte en ursprunglig ovetenhet, en ursprunglig ”hedendom”, människan är inte ett ”oskrivet blad”. Sanningen finns som ett ursprungligt budskap. Kunskapen om och därmed förbundenheten med det Gudomliga är i sin paradisiska ursprunglighet given människorna.

Koranen ger här en enastående tolkning. I den trettonde suran heter det, att Gud bekräftar sig själv genom ursprungsbudskapet umm al-kitâb, Bokens Moder (XIII:39). Detta är ett nyckelord för att rätt uppfatta budskapet, ett nyckelord, som innesluter två grundläggande sanningar för det vi förkunnar som islâm. För det första är ursprungsbudskapet, moder till alla kommande uppenbarelser av Ordet, universellt, allmängiltigt. Bokens Moder är inledningen till en kedja, varigenom Gud delger jordens människor sin Vilja och sin Lag. Det är denna förbundenhet, religio, som ej blott i tiden förbinder släkte med släkte, det är genom delgivandet av Viljan och Lagen, som ett folk förenar sig i tillbedjan och kult under den Högste. Till det skapade verket, fattat som en sinnlig tillvaro, är förenat den andliga ordning, som går under namnet religion.

Umm al-kitâb ger såsom nyckelord sin andra grundläggande sanning: Profetskapet. Guds Ord, som är Vilja och Lag, är riktat till skapelsen, det är riktat universellt till människorna, men såsom ett slutet budskap, Boken, har det konkret en utvald mottagare. Jordens folk förskingras och folken förfalskar och glömmer det en gång givna, och därför sänder Herren profeter, som skall mottaga, förkunna det sanna budskapet mana och förmana, vara en förkunnare och en apostel.

Budskapet, Koranens al-kitâb, anger genom själva namnet, Boken, att det är ett slutet, orubbligt Ord, som delgivits folken, som ej får förvanskas, förfalskas, utan som skall, just såsom en bok, bevaras oförändrat – även om budskapet riktas till folk utan skriftspråk, är det traderade oförändrade bevarandet ett orubbligt krav. Visserligen lever skilda folk på skilda delar av jorden och vid skilda tidsepoker, vilket också präglar det budskap profeten skall meddela, men det väsentliga i al-kitâb är det som ständigt skall föras vidare oförändrat. Varje ny profet bekräftar därmed alla de tidigare i profetraden.

Eftersom varje folk fått sin Bok och sin profet, och många folk är oss okända, sker ej en fullkomlig uppräkning av dem alla. Koranen begränsar sig till dem, som är kända i den judiskt-kristna traditionen. När vi möter den utförliga uppräkningen av andliga ledare i den sjätte suran, är det en gruppering och gradering vi möter (VI:83 ff.). Först nämns Abraham, Isak och Jakob, den abrahamitiska traditionen, och här intager Abraham själv en särställning: Han har mottagit Boken (LXXXVII:19) och därmed intager han den särställning, som gör att han räknas till profeterna. I den andra gruppen finns de, som är familjegrundare och utförare av stora gärningar i det jordiska livet. Vi möter här först Noah, räddaren undan den stora floden, vidare David och Salomo, grundare av den judiska monarkin och uppbyggare av den mäktiga israelitiska statsbildningen, Job, som uthärdar de svåraste prövningar och blir rikt belönad, och Josef, som trogen sin gudomliga kallelse blir en mäktig statsman i det främmande landet Egypten. Slutligen återfinns i denna grupp Moses och Aron, de två ledarna för det israelitiska folket ut ur den egyptiska fångenskapen och in i det förlovade landet Kanaan. Även Arons profetskap är bekräftat (XIX:53). Denna grupp består av män, som utfört stora gärningar och därför belönar Herren dem för det goda och det rätta som de uträttat (VI:84).

Den tredje gruppen består ej av gärningarnas män utan av förkunnare av Sanningen och i kraft av denna egenskap tillhör de ”de Rättfärdiga”: Jesus och en grupp kring honom, Zakarias, Johannes Döparen och Elias. Zakarias var fader till Johannes och denne ser profetiskt Elias som förelöparen till Jesus. Den fjärde gruppen slutligen består av Ismael, Elisa, Jonas och Lot. Abrahams äldste son, Ismael, blir grundaren av den nya arabiska nationen, Elisa övertager Elias andliga ledarskap och Jona och Lot är välkända i den bibliska historien. Deras andliga gärningar gör att de står högre än alla andra skapade varelser (VI:85-86).

Inför denna ”ekumeniska” uppräkning av gemensamma profeter i den judiskt-kristna traditionen och i islam, skall vi söka rätt fatta Koranens innebörd. Profeter i ordets djupaste mening är främst de tre, Moses, Jesus, Muhammed, som Koranen ofta återkommer till såsom företrädare för Bokens folk. Det som förenar är därvid det skriptuella, men även Abraham tilldelades en Bok, alltså ett budskap, som han traderade och överlämnade i den abrahamitiska traditionen: Förkunnelsen av den Ende Guden. Även Noah ges en profetställning (XXIII:23): Han är i strid med sitt folk och därvid inte minst med sin fader och sin son, på grund av kallelsen att förkunna den Gud, som ej tillåter någon annan makt vid sin sida. Men även om vi kan fatta Koranens innebörd av profetskapet i trängre mening, måste vi hålla i minnet att många för oss okända folk mottagit profeter, som väglett dem på rätta vägar.

Det väsentliga är, att budskapet är ett, oföränderligt, vittnande om den Ende Guden. Koranen är ett budskap till hela mänskligheten, – Detta är ett budskap till alla människor, säger Koranen (XIV:52). Det är dessutom ett ursprungligt budskap, och därför är alla profeters utsagor likvärdiga – Vi gör ingen åtskillnad mellan dem (II:136, III:84). Alla profeter bekräftar alla tidigare utsagor och till slut är det Koranen som bekräftar allt vad som den långa raden profeter vittnat om, den är en bekräftelse av alla tidigare uppenbarelser (X:37). Mänskligheten är en enda andlig enhet, ett broderskap, när den bugar sig inför den uppenbarade Sanningen. Därför är ordet islâm ej att fatta som en exoterisk, teologisk stadfästelse, utan som den andliga universalitet det uttrycker. Därför vädjar Koranen till Bokens folk, alltså främst de mosaiska och kristna bekännarna, att komma och förena sig med muslimerna i dyrkan och tillbedjan av den Ende Guden, och att såsom muslimer böja sig under Hans vilja. Inte var Abraham jude, ej heller kristen, han var muslim för han böjde sig under Guds vilja (III:64, 67). Det är detta islam som Koranen vittnar om, och som är profetskapets djupaste innebörd, en förkunnelse av den andliga Sanning, som förenar mänskligheten till ett religio perennis.

Människan

Hela skapelsen är som en hyllning till Skaparen, den hyllar och den bugar sig, som Koranen säger, inför Herren, ty den är i sin relativitet och därmed sin ofullkomlighet underställd den Ende, den absolute Guden. Denna hyllning och underställelse är ingalunda blind, den är existentiell såsom bäraren av det skapelsens ljus, som ger tillvaron dess medvetenhet, dess mening. Skapelsen är ett utflöde av den Guds plan, varom Koranen talar, den är inte en blind lek eller en lika blind slump. Skapelsen är en ordning, som har sitt utflöde i Guds vilja, och såsom naturordning är den reglerad ända ned i den minsta enskildhet. Guds skapelseordning har två ordningsprinciper, den har ett liv, ett skeende, som ej är blint utan bestämt av Guds vilja, ett liv, som har sitt upphov, sin varaktighet och sitt upphörande, och den har en jämvikt, uttryckande den inbördes harmoni, balans, som präglar allt skapat. Om dessa båda, skapelsen som liv och skapelsen som jämvikt, vittnar Koranen ständigt.

Skapelsen är det existentiella vittnesbördet om Allmakten. Med människan, skapelsens höjdpunkt, har Herren en annan avsikt, då människan är delgiven odödlig andlighet och därmed har en förbundenhet med all andlighets källa. Herren har nu en tjänare på jorden, en tjänare, vilken Han kan delge sina budskap, en förvaltare av det himmelska uppdraget, en förkunnare av det som skiljer det verkliga från illusionen, det goda från det onda, det sanna från det falska. Människan på jorden är i denna sin medvetenhet ansvarig: Hon är ansvarig inför den som givit henne livet, hon är ansvarig för den jordiska uppgift som är henne given.

När människan skall söka fylla sitt uppdrag möter hon en värld full av motsägelser, av frestelser, av möjligheter att välja falska vägar. Människans liv på jorden består av ständiga val, av prov inför det sanna och det falska, det rätta och det orätta. Möjligheterna till misstag, till oklarheter, förvirringstillstånd är mångfaldiga. Det är därför som Herren genom sina angeliska budbärare sänder ned till människorna de bud och de anvisningar, som står i överensstämmelse med Guds vilja. Ty människan liksom hela skapelsen är delgiven ett medvetande, ett ljus, i vilket hela vår mentala utrustning lever, främst tanke och känsla.

Denna levande förbindelse mellan Gud och Hans skapelse, mellan Gud och människan, är ett av de fundamentala budskapen som Koranen ger till vår tids människor och då inte minst till det kristna Västerlandet. Den teologiska och därmed andliga kris, som drabbade det kristna Västerlandet under senmedeltiden, då nominalismen och den aristoteliska logistiken segerrikt trängde fram med den engelske fransiscanermunken William Ockam som den främste förkunnaren, har fått som teologisk följd att himmel och jord fattas som åtskilda och att skapelsen och därmed människans liv på jorden ej står i en i varje ögonblick levande förbindelse med Skaparen. Det är som om ett tomrum skulle råda mellan det himmelska och det jordiska. Det är mot detta Koranen vänder sig: Gud står i ständig levande förbindelse med sin skapelse och med varje människa. Detta är – vi upprepar det – ett av Koranens mest grundläggande budskap och detta inte minst till vår tids människor.

I vårt liv på jorden står vi ständigt inför valet mellan det goda och det onda, det rätta och det orätta. Det är därför som Gud sänder ned al-furqân, det rättesnöre, som skall vägleda oss: Troende! Om ni fruktar Gud skall Han ge er en måttstock som hjälper er [när ni vill] skilja rätt från orätt, och [då] skall Han [ur en bok] stryka ut era dåliga handlingar och förlåta era synder (VIII:29). Betydelsefullt är också att al-furqân i Koranen förbinds med ljuset, det rätta, det sanna, det goda som är det ljus, som står emot ondskans, förnekelsens mörker.

Det är i Guds vilja vi möter rättesnöret, och det är främst profeterna, som berikas med denna insikt, men genom profeterna får vi alla del. När det i Koranens andra suran heter, att Gud gav Moses ej blott det profetiska uppdraget utan också rättesnöret (II:53), kan detta ej uppfattas som att dessa båda himmelska budskap vore identiska, ty al-furqân kommer oss alla till del, ej minst genom profeterna. Även om Moses är Israels store profet, vill Koranen även upphöja hans broder Aron: De har båda mottagit från Gud ej blott ljuset och budskapet utan också rättesnöret (XXI:48).

När vi säger, att Gud giver människorna ett rättesnöre såsom ett uttryck för Hans vilja, är detta ej att fatta som en den gudomliga viljans godtycklighet så som vi mött den i William Occams filosofi. Guds vilja är verkställaren av det som sker i skapelsen, denna ordning, som omöjliggör varje godtycke. Viljan är att fatta som garanten för att verket, skapelsen, är underställd den Allsmäktige, därmed uteslutande varje godtycklighet, ty detta skulle leda till sanningens relativitet. Men att den gudomliga Verkligheten är oupplösligen förbunden med Sanningen, är något, som Koranen förkunnar: Vad Vi har uppenbarat för dig är sanningen, som bekräftar det som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser] (XXXV:31). Därför finns det ingen större försyndelse än den att rikta en osanning, en lögn mot Gud och därmed förkasta sanningen. Över den som gör det faller helvetets dom (XXXIX:32). Denna villkorslösa dom har sin motsvarighet i det kristna Evangeliet: Jesu ord om att den som förnekar Anden ej skall förlåtas vare sig i denna eller i den kommande tidsåldern (Matteus X:31-32).

Den andliga utrustning, som Skaparen givit människan och som höjer henne över allt annat skapat, är ingalunda entydig. Vi har en förmåga att med våra sinnesorgan uppleva och tolka en verklighet och genom dessa sinnesorgans vittnesbörd kan vi uppleva en sanning, en verklighet i yttre mening, i formernas värld. Till detta är fogat den stora mentala möjlighet, som erbjuds oss genom vårt diskursiva, logiskt bundna tänkande, vartill vi fogar vårt minne, vår fantasi, vår förmåga till kreativitet. Allt detta är oss givet av Herren, men det är en utrustning, som är bunden till vårt jordiska liv och därför är dödlig men som samtidigt ger oss en upphöjdhet i tillvaron, där människan ej blott är inriktad på ett rent animaliskt liv.

De jordiska sanningarna, som människan har förmågan att inordna i sitt medvetande är i och för sig värdefulla, men det jordiska i sin relativitet, i sin bundenhet till former och därmed till begränsningar och ofullkomligheter binder även det mänskligt-jordiska tänkandet. Vi kan ej göra anspråk på att nå fram till den fullkomliga sanningen, ty även i vårt tänkande är vi skapade, alltså ofullkomliga varelser, även om människorna gång på gång i sitt högmod tror sig vara i besittning av ett världsligt herravälde. Det är med den odödliga andlighet, som Skaparen givit, som människan är i besittning av den kunskap, det sanningsmedvetande, varigenom hon når fram till och blir delaktig av den absoluta Sanningen. Varje människa är potentiellt i stånd att uppleva denna högsta Sanning – sedan är det en annan fråga hur hon förvaltar denna gåva, som en av kristendomens ledande medeltida gestalter, Meister Eckehart, gav namnet Intellectus, detta inre levande, oskapade och oskapbara Ljus, som i Koranen bär namnet al-haqq.

Emellertid fördelar Gud sina andliga gåvor på olika sätt, det är något som Koranen klargör. De dominerande gestalterna är profeterna, men vid sidan om dem talar Koranen om många gestalter, som Gud givit ledande ställning. Abrahams söner Isak och Jakob fullföljder den andliga traditionen under Guds andliga ledning. Ofta förekommer som en särskild förläning visdom och kunskap, hikmah och ‘ilm: Lot, som är i besittning av dessa båda gåvor, räddar sig undan den syndfulla miljö, vari han levde, och de båda upprättarna av det israeliska kungadömet, David och Salomo, är rikt utrustade med makt över jordiska ting, upphöjda som de är genom sin visdom och sin kunskap (XXI:72-74, 78-79).

Visdom och kunskap är två begrepp, som vi ofta möter i Koranen, och deras innebörd kan endast tolkas som andliga medvetandeformer, som står över de jordiska, något som delgives direkt från himlen. Profeten delgives ett samlat budskap, under det att den däremot som mottager kunskap, endast blir delaktig av det andliga styckevis: av [all] kunskap har bara en obetydlig del fallit på er [lott] (XVII:85). Men vad denna kunskap innebär av andlig insikt och kraft vittnar Koranen sedan om: Vare sig ni tror eller inte tror på den, faller de som tidigare fick del av kunskap ned på sina ansikten när den läses för dem och säger: ”Stor är vår Herre i Sin härlighet! Vår Herres löfte har uppfyllts!” (XVII:107-108).

Om kunskap är en begränsad delgivning är visdomen tidlöst förbunden med det, som det gudomliga budskapet innebär. När det talas i Koranen om hur Gud nedsänt Boken och Visdomen (III:81), kan detta lätt tolkas som om det uteslutande skulle gälla Koranen, men budskapet är knutet till profeternas fördrag, syftande även till den mosaiska och den kristna uppenbarelsen, och Koranen bekräftar att Herren ej gör någon skillnad mellan de av profeterna mottagna budskapen (III:84), vilket måste tolkas så, att alla de profetiska budskapen innesluter visdomen som en tidlöshet.

Kunskap och visdom är bådadera givna av Gud. Den förra är den andliga potentialitet, som en gång givits som en förmåga att ögonblickligen uppleva den andliga Sanning, som Koranen uppenbarar. Kunskapen har alltså, om uttrycket kan användas, en upplevelsekaraktär. Visdomen är ett tillstånd av varaktighet, ett andligt medvetande om Verkligheten, den gudomliga närvaron i den illusoriska tillvaro vi kallar världen. Kunskapen som sanningsupplevelse och visdomen som verklighetstillstånd – dessa två förenar sig som en gåva från himlen. Det är särskilt benådade och utvalda människor, som blir delaktiga av detta, och främst gäller det de gestalter, som Koranen upphöjer, utan att för den skull giva profetstatus. Det som i den kristna världen är en upphöjelse, som givits namnet helgonskap, saknas i islam, men här möter vi i stället en utvaldhet och de gestalter, som är bärare av kunskap och visdom.

Gud är Rättfärdighet, och i det rättfärdiga finns inneslutet ett element av jämlikhet. Islam reglerar inte minst den rättsliga aspekten i den samhälleliga ordningen (II:178 et alia). Men Guds vilja står över alla juridiskt egalitära regleringar, och Gud utväljer människor till olika uppgifter på olika nivåer. Han berikar och upphöjer somliga och främst av allt, Han utväljer profeter. Profetskapets enastående ställning är att mottaga budskapet från Gud, att förverkliga och förvalta detta vertikalt mottagna budskap till den horisontala ordning, som heter världen. Budskapet, al-kitâb, är i sin slutenhet namngivet som Bok, även om det delgivits folk utan eget skriftspråk – det väsentliga i det bokliga är den elliptiskt slutna formen.

Om profetskapets universalitet råder ingen tvekan, alla folk har fått sin profet (X:47), och alla är likvärdiga i frambärandet av det oföränderliga budskapet. Profetskapet är trefaldigt:‘abd är tjänaren, som är totalt underställd gud, nabîy är frambäraren och bevararen av det oföränderliga budskapet, och rasûl är frambäraren av det apostoliskt givna. Det är denna utvalda människa, som skall mottaga det himmelska budskapet och överbringandet sker genom den angeliska Anden, och i det tillstånd, som ges namnet inspiration, ingivelse, wahy.

Innebörden i det, som Koranen så ofta återkommer till, ingivelse, wahy, är ingalunda enkel. När Gud meddelar sig med människorna, sker detta genom ett andligt delgivande, framburet av änglar, eller genom att en människa utväljs till budbärare eller genom att Gud meddelar sig, dold bakom en förlåt (XLII:51). I ett fall – och det framhålls särskilt i Koranen, har Gud talat direkt, när Han delgav Moses lagen, dold bakom en molnsky på berget Sinai.

De stora ingivelserna är främst de som delges profeterna, det muntliga eller skriftliga, slutna budskapet, Boken, al-kitâb. Här gäller det ett bestående budskap, en evig sanning, som delges människorna. Men Gud kan också ge den andliga upplevelse, som Koranen benämner wahy, varaktigt eller i en tillfällig belägenhet, till utvalda människor, och Koranen nämner en rad gestalter, som utan att intaga profetställning, på detta sätt utvalts och benådats (IV:163, XVI:2, 43, XVII:85-87, XXI:73, XL:15, XLII:3, 7, 51-53, XLVI:9 et alia).

Guds ständiga, levande förbindelse med människorna – detta är ett av de stora mysterierna, ett av de stora budskapen Koranen bringar oss. Vi har delgivits det rättesnöre, varmed vi kan skilja mellan rätt och orätt, vi besitter därmed ett medvetande om rättfärdigheten, vi vet att det finns en sanning och därmed kan vi uppleva det Verkliga. Ljuset finns i världen och vi möter det i kunskapen och i visdomen men också i det uppenbarade budskapet, kitâb al-munîr (III:184, XXII:8, XXXV:25). Till denna värld av ljus och uppenbarelser fogar Gud den av Honom givna inre förmåga, som är det mänskliga förnuftet, ‘aql. Det är i sitt förnuft, som människan i alla sin jordiska begränsning bekräftar det stora mysterium, som Gud i sin ofattbara storhet utstrålar. Det är i denna visshet, som förtröstansfullhet skall kunna ägnas åt Gud, åt hans apostel och åt de jordiska medmänniskorna (IV:58, VIII:27, XXXIII:72-73).

Mellan himmel och jord

När västerlänningen möter Koranen, kan han ej undgå att främst uppleva förkunnelsen om Gud den Allsmäktige och om den kosmologiska ordningen, utförligt och ofta i detalj beskriven som en skapelseordning, vari människan intager en härskande ställning. Guds allmakt innebär en närhet, en närvaro i skapelsen – allt står under Hans vilja – och om människan säger Koranen, att Gud är ”närmare henne än hennes halspulsåder” (L:16).

Redan under senmedeltiden tränger den nominalistiska filosofin segerrikt in i Västerlandets kristna teologi och dess två främsta doktriner är att den sinnliga varseblivningen är det enda kriteriet på det verkliga och att tillvaron är en tinglig slutenhet, vilket innebär, att det världsliga och det himmelska är skilda åt, att Gud sitter overksam i sin himmel och att därmed skapelsen är ett avslutat verk, där Gud inte längre ingriper.

Detta har för den kristna teologin en betydelsefull följd: En tomhet uppstår mellan himmel och jord. Visserligen vittnar såväl den mosaiska som den evangeliska delen av Bibeln om Herrens angeliska budskap till världen och till enskilda människor, men änglavärlden uppfattas i kristendomen alltmer som ett symboliskt eller estetiskt inslag i den kristna bildkonsten, och i förkunnelsen, som bärs fram av den moderna människan, ”the man of age”, blir änglarna och deras verksamhet ett inslag i söndagsskolebarnens berättelser.

Här erbjuder Koranen en verklig kontrast, här bringar dess budskap en förnyelse av medvetandet om det som i skapelsen är en verklighet i förhållandet mellan Gud och Hans verk. Ofta möter vi i Koranen uttrycket ”himlarna och jorden och allt som finns däremellan” (XXI:16 et alia). För Koranen är ”mellan himmel och jord” ej ett skapelsens ”tomrum” – vilket vore en förnekelse av skapelsen själv – utan en rymd, genom vilken buden går fram från Herren ned till människorna. När Koranen talar om den angeliska världen, är det främst ärkeängeln Gabriel, Herrens budbärare, som överbringar Budskapet till den utvalde profeten Muhammed (II:97-98, XVI:102 et alia). Det är såsom helig Ande, som ängeln Gabriel uppenbarar sig, och det är i sitt hjärta som Profeten mottager detta budskap. Att förneka detta Budskap av den helige Ande är en förnekelse av den, som utfärdat och sänt budskapet – det är en förnekelse ej blott av Gud och Hans apostlar, det är en förnekelse även av det angeliska, av ängeln Gabriel (II:98).

Tillvaron är en uppenbarelse och som sådan är den en verklighet i relativ mening, och i denna verklighet finns inga tomrum. Därför innesluter rymden de subtila väsen vi kallar änglarna, utförande de uppgifter som de givits på Guds befallning. Gud talar visserligen till oss genom det vittnesbörd hela skapelsen uttrycker, men de bud Han riktar direkt till oss människor sker genom änglarna. Det är därför som det angeliska intager en så väsentlig ställning i det koraniska, det är genom änglarna Gud står i direkt förbindelse med människan. Änglarna besitter ingen egen vilja, de är helt underställda Guds vilja.

Som subtila väsen är de ej i besittning av den persona, den odödliga andlighet, som Gud givit människan, och därför befaller Gud änglarna att buga sig inför Adam, den första människan. Detta sker också, men en av dem vägrar, nämligen Iblîs. Därmed är förnekelsen kommen till världen: Iblîs är den fallna ängeln, alltså det sataniska. Hans skäl till vägran är också av största intresse: Adam är gjord av lera, jag däremot, säger Iblîs, är av eld. Därmed vägrar han att erkänna den odödliga andlighet, som Adam är av Gud given. Guds dom är ovillkorlig, Iblîs fördrivs ur paradiset och inför denna fördrivning formulerar han sitt hat och sin sataniska hämnd: Han skall ligga i bakhåll, väntande på dem, som vill vandra den rätta vägen (II:34 ff., III:80, VII:11 ff., XV:28 ff., XVII:61 ff.).

Även vid Domens dag bär änglarna fram det givna budskapet. Det gäller att skilja agnarna från vetet, och änglarna fullgör det obevekliga uppdraget, samtidigt som det angeliska träder fram ej blott som verkställare av Guds vilja utan också som lovprisare av Gud och Hans verk och som bedjande för barmhärtighet. Det är här vi möter det angeliska som uttryck för ett mått av självständighet i det himmelska uppdraget: bönen om nåd i kosmisk mening men också ett inträde som skydd i det enskilda människolivet, denna ”änglavakt” vi så ofta i vår jordiska hjälplöshet upplever (VI:61 f., XIII:11, XVI:28 ff., XIX:64, XLII:5).

Himmel och jord är, sett från vårt mänskliga perspektiv, de två polerna i vår tillvaro, och, för att använda Koranens ord, allt som finns däremellan är den rymd, som det alltmer sekulariserade Västerlandet vanligen upplever som en tomhet, men som för muslimen är en del av verkligheten, en tillvaro, där änglarna, Guds tjänare, utför sina uppgifter på sin Herres befallning, alltifrån de stora budskapen, som för människorna på jorden blir grunden för religionerna till det skydd, som änglarna ger varje enskild människa. Men den gudomliga Allmakten är uttryckt inte blott i den positivitetens godhet, som hela skapelsen uttrycker och i den gärning i det godas tjänst, som änglarna utför, utan också i de förnekelsens krafter, som uttryckes i det onda, det sataniska.

Den andliga Verkligheten, det som Jesus kallar Guds rikes hemligheter, är en osynlighet, liksom den angeliska verksamhet, som utövas mellan himmel och jord, ej kan ses av oss människor, men även det Onda är i det fördolda. Förnekaren Iblîs, som vägrar att buga sig inför Adam och därmed vägrar att erkänna den Guds odödliga andlighet, som Han givit den första människan, fördrivs ur paradiset och blir genom sin vägran den som inleder det Ondas verk i världen.

Vem är denna Iblîs? Han har en gång såsom en i änglaskaran varit delaktig av gemenskapen i paradiset men han är i fördrivningen att fattas såsom en fallen ängel. Han är det Ondas begynnelse, men det Onda är ej att fatta blott som en från Gud skild och Gud bekämpande makt, vilket skulle bryta med den gudomliga Allmakten. Det Onda framträder här i gestalt av Iblîs, som är underställd Gud och såsom väsen skapad av eld. Det Onda har i Iblîs sin begynnelse, men det får i beskrivningen av djinnerna sin fortsättning.

Vilka är djinnerna? Frågan är ingalunda lätt att besvara. Iblîs är själv liksom djinnerna skapad av eld (VII:12, XXXVIII:76, LV:15) och detta kan tydas så, att Iblîs såsom begynnaren av det Onda genom sin förnekelse får djinnernas härskaror som det Ondas fullföljande. Detta är också vad Koranen sedan vittnar om. Liksom ormen i den judiskt-kristna skapelseberättelsen vill intala människorna att de skall bliva lika Gud, är djinnerna, dessa osynliga väsen, verksamma med att så tvivel i de troendes själar och med att sprida falska läror, framkalla bedrägeri, svek, förvillelse. Djinnerna tillhör det osynliga i tillvaron men – och detta är vad Koranen uppenbarar som det Ondas mystik – de har som sin uppgift att upprätta förbindelser med människorna på jorden.

Är allt detta mot Guds vilja? Vi kan besvara frågan med såväl ja som nej. Det Onda är en förnekelse, och en dag skall det förgås i Guds allmakt. Men Koranen erinrar samtidigt om att Gud såsom allsmäktig Skapare har en plan för allt som blir till och i denna plan inneslutes också det Onda, förnekelsen. Det Onda är alltså mot Guds vilja, men det Onda finns i världen därför att Gud vill det (VI:100, 112). Vi kan bringa i erinran ett ord av Jesus Kristus: Förförelser måste ju komma; men ve den människa genom vilken förförelsen kommer! (Matteus 18:7).

Det Onda har alltså tagit gestalt i djinnerna, dessa osynliga väsen, och dessa är människornas ständiga förförare. Koranen talar också om deras vänner bland människorna, de som alltså valt förnekelsens väg. Mellan människorna och de ondskans krafter, som lockat dem på avvägar, finns alltså ett förbund, ett intresseutbyte i ondskans tecken mellan djinner och människor. Det är en mycket konkret beskrivning, som Koranen ger i den sjätte suran (VI:128). I det jordiska livet sluts liksom en allians med ondskan, en allians, som kan ges många konkreta gestaltningar i de jordiska intressenas tecken.

Till alla jordens folk har det kommit profeter, som förkunnar det budskap, som en gång givits de första människorna, umm al-kitâb, Bokens Moder, det är något, som ständigt understryks i Koranen. Människan vet det rätta och vet därmed att taga avstånd från det onda. Men är de onda krafterna i total ovetenhet om Guds bud och Guds vilja? Är djinnerna därmed oskyldiga, utan ansvar? Detta är en betydelsefull fråga. Ondskans och förnekelsens talesmän förklarar ständigt och inte minst den dag som i dag är, att de är oskyldiga, fria från varje ansvar. Så är ej fallet. Gud har i sin Allmakt allt skapat i sin hand – och till det skapade hör även djinnerna – och därför är allt skapat delgivet de himmelska budskapen, Sanningen. Även djinnerna vet det. Vad skulle de såsom bärare av det Onda annars förneka om inte just denna Kunskap om Sanningen.

Därmed får den sjätte surans hundratrettionde vers sin särskilda tyngd, när den inleds med orden: Ni [onda] osynliga väsen och människor som är församlade här! Kom inte sändebud ur era egna led till er och lät er höra Mina budskap och varskodde er om mötet denna Dag? (VI:130). Och i den stunden kommer de alla att tvingas erkänna att de trots all sin förnekelse dock hade ett ansvar: De visste Sanningen, men det jordiska livets lockelser hade förfört dem. Herrens straff blir skoningslöst och i den sjunde suran fullföljs skildringen av hur släkte efter släkte såsom ondskans allians, föreningen av djinner och människor gemensamt måste möta Domens eld (VII:38).

Då djinnerna så ofta i Koranen förbinds med människan och är den ondskan makt, som förleder så många människor, är det lätt att uppfatta djinnerna själva som vore de mänskliga väsen. Emellertid är människan skapad av lera och djinnerna av eld och dessutom är djinnerna bärare av förnekelsen och med denna sin uppgift finns de redan inneboende i skapelsen själv. Därmed finnes djinnerna före människan, säger Koranen: Vi har skapat människan av ljudande krukmakarlera, av formbar gyttja; och dessförinnan skapade Vi de osynliga väsendena av ökenvindens eld. (XV:26-27).

Emellertid ger Koranen oss ännu en aspekt, som komplicerar den bild vi möter av djinnerna, och det gäller berättelserna om konung Salomo. Han var av Gud rikt utrustad med en kunskap utöver den vanliga mänskliga om djurens och naturens liv och han kunde gripa in ordnande i denna jordiska tillvaro. Därmed utövade han en viss makt över djinnerna. Här möter vi dem ej som bärare av ondskans och förnekelsens krafter utan som själlösa naturvarelser. Liksom Salomo förstår fåglarnas språk och befaller över vinden har han också makt över de lägre naturkrafterna och därför vittnar Koranen om att djinnerna deltager som okvalificerade arbetare i tempelbygget. Det är en verksamhet, som är helt själlös, djinnernas bidrag är rent materiellt – allt detta givetvis med Herrens tillåtelse (XXVII:17, 38, XXXIV:12 f.).

Det kan förefalla vara en motsägelse, att ondskans bärare framträder som verksamma i ett tempelbygge till Guds ära. Men Guds allmakt kommer till uttryck inte minst däri att hela skapelsen deltager i hyllningen till sin Skapare, och därvid saknas ej djinnerna genom en arbetsinsats som är helt själlös och materiell. Vida mer överraskande kan då synas vara, när Koranen berättar hur en grupp djinner råkar lyssna till koranläsning och utbrister: Lyssna nu noga! Gripna av vad de fått höra går de till sitt folk och manar dem att besinna sin syndfulla tillvaro, och berättar vad Koranen har uppenbarat om vad som väntar syndarna: Hör på den som kallar er till Gud och tro på honom! [Gud] skall ge er förlåtelse för er synder och skona er från ett plågsamt straff. Men den som inte lyssnar till honom kan inte trotsa [Guds vilja] på jorden och han kommer inte att finna en annan beskyddare än Gud. Det är uppenbart att denna [människa] har gått vilse (XLVI:29 ff.). Det är slutorden från de djinner, som låtit sig omvändas, när de mötts av Koranens sanningar.

Koranen vittnar om att skapelsen omfattar ej blott himmel och jord utan också det som är däremellan. Tillvaron innehåller ingenting, som heter tomhet. Det som i en fortskridande västerländsk sekularisering blivit en föreställning om ett ”intet”, som människan skall ”fylla” med sina profana aktiviteter, har också färgat av sig på modern kristen teologi, främst i reformationens rörelser. Koranen vederlägger sådana föreställningar. Det finns en osynlighetens verklighet, och änglavärlden vittnar härom. Men i den osynliga tillvaron finns även det onda, det sataniska, förnekelsen, och djinnerna är det ondas bärare. Skapelsen är i sig ofullkomlig i sin formella begränsning, men världen är ej ond – det är en villfarelse, som i vår tid givits spridning genom de calvinskt-puritanska sekterna. Det onda lever i sin osynlighet som det ständiga hotet mot världen och därvid mot den, som Gud givit Sanningens ande – människan.

När Koranen vittnar om den osynliga verkligheten, som finns mellan himmel och jord, vittnar den om ett av de stora mysterier människan ständigt har att möta.

Koranen berättar

SÛRAH YÛSUF (JOSEF, XII:111)

{ I berättelserna om dessa profeter ligger förvisso lärdomar för människor som har förstånd. [Det] är här inte fråga om uppdiktade händelser – nej, [detta är en uppenbarad skrift] som bekräftar vad som ännu består [av äldre tiders uppenbarelser], framför allt i fasta och klara [vändningar] och [ger] dem som vill tro vägledning och råd. }

Från Adam till patriarkerna

Varje helig skrift innesluter ett gudomligt budskap, en himmelsk utstrålning från det Gudomliga självt, som träffar det jordiska och är riktat till varje människas hjärta. Redan från begynnelsen uppenbarar Gud detta sitt Ord och sin Vilja, som därför blir en sammanhängande kedja av det slutna budskap Koranen ger namnet Bok, kitâb. Intet folk finns, som ej har blivit delaktigt härav, och till varje folk har kommit en av Gud utvald profet, som framburit Ordet.

Ordet, nedskrivet eller bevarat i sin muntliga form, ger budskapet dess helighet. Men till den heliga Skrift kan också anslutas de symboliska rikedomar, som kommer människorna att ana skapelsens ofattbara storhet, vidare sakrala och kultiska förkunnelser samt regler för samhällelig samlevnad. Därmed ges åt skrifterna ett etiskt innehåll, gällande för såväl den enskilde som för folket i dess helhet. De Bokens folk, varom Koranen talar, judafolket och de kristna, blir ägare av en skriftens helighet, som i det förra fallet blir en lagreligion, i det senare fallet ett evangeliskt budskap, levandegjort genom en rikedom av liknelser, människorna till moralisk vägledning. Men alla tre skriftreligionerna, det som enligt kristet språkbruk kallas det Gamla och det Nya testamentet samt Koranen bär sin prägel inte minst av den historiska aspekten. Det uppenbarade, från himlen till jorden nedsänkta, möts på det jordiska planet av det rumsliga och tidsliga perspektivet: berättandet.

Koranen ansluter sig till den judiskt-kristna traditionsföljden, men det är ej fråga blott om dokumentarisk traditionsföljd, det som inte minst ger Koranen dess andliga rikedomar är de tolkningar, belysningar, fördjupningar, som här möter oss när det gäller de heliga skrifternas historiska utsagor. Budskapet är evigt och oföränderligt, profeternas uppdrag är i den meningen likvärdiga, men inte minst i det narrativa, det historiska återblickandet får Koranen ett värde, som gör att Profeten Muhammed ges namnet ”profetlängdens sigill” (XXXIII:40).

Redan i berättelsen om paradiset och de första människorna, som i stort sett ansluter sig till den judiskt-kristna framställningen, möter vi betydelsefulla avvikelser från det bibliska. Visserligen brytes den paradisiska oskuldsfullheten genom att ormen, Satan, övertalar Adam och hans maka att äta av det förbjudna trädet. Men den bibliska versionen vädjar till den personliga maktställning, som skall vinnas genom kunskapens frukter, att komma i besittning av en kunskap, som gör människan ”lik Gud”. I Koranen lyder den sataniska lockelsen så: Adam! Skall jag leda dig till det eviga livets träd och till ett rike som aldrig kommer att gå under? (XX:120). Tyngdpunkten i den försyndelse, som Bibeln ger oss, ligger i det personliga, individuella, under det att det sataniska löftet enligt Koranen är kosmiskt: ett universellt maktvälde, som skall vara evinnerligen.

Denna skiljaktighet är ej betydelselös. För Bibeln är syndafallet en katastrofal, dramatisk händelse, som drabbar individen, människan – det är hennes öde, som det handlar om – under det att Koranen visar upp det kosmiska perspektivet, en existentiell evighet i vilken människan skall inneha den konungsliga makten. Den händelse, som vi i det kristna språkbruket givit namnet syndafallet, är inte i Koranens framställning mindre händelsemättad än Bibelns, men den får en annan innebörd: Den angiver Satans universella roll, hans avsikt att upprätta ett evigt mänskligt kungarike. Men händelseförloppets fortsättning är ej mindre betydelsefull. Bibelns människor drabbas av en Herrens vredesdom, innebärande att deras liv skall präglas av vedermödor och plågor, och att den mark ur vilken de skall hämta sin föda skall vara förbannad för syndafallets skull. Bibelns syndafall är en moralisk katastrof och den gäller varje enskild människa. Synden har kommit till världen och blir genom det dramatiska syndafallet en jordisk makt, som sätter sin prägel på varje människa. Synden är, om uttrycket tillåts, en kategori, som ges en förhärskande ställning såväl i den mosaiska som i den kristna teologin. Människan är en ”fallen” jordisk varelse och hon är bunden och ”dömd” till den jordiska sinnligheten: I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda (Första Mosebok III:19).

Även Koranen skildrar ett syndafall som en följd av Satans frestelser med fördrivningen till ett jordiskt liv som följd, men den har ej den dramatiska och ödesdigra innebörden som i Bibeln: Det jordiska boningslivet skall endast vara för en tid. Men framför allt är syndafallet ej att fattas exklusivt som en straffdomens skilsmässa, ty Herren är nådig och vänder sig ofta till människan i sin barmhärtighet. Gud hade, när han skapade Adam, givit honom en kunskap om tillvaron, om tingens inre natur, en kunskap, som ej någon annan jordisk varelse var i besittning av och inför vilken även änglarna böjde sig (II:31-32). Syndafallet och förlusten av den paradisiska tillvaron innebar här ingen brytning, intet upphävande. Människan är och förblir Guds ståthållare på jorden men just syndafallet, lyssnandet till Satans ord visar hur människan i sin svaghet är i behov av Herrens stöd för att kunna fullgöra denna sin förvaltaruppgift på jorden. I stället för att leva i en syndamättad fördömelse blir människan nu såsom jordevarelse delaktig av andliga rikedomar och andligt stöd från Herren. Till sin kunskap om tingens natur och inre liv kan nu människan foga den högre kunskap om det gudomliga, de Ord av Ingivelser, som Koranen säger, Ord, som kommer direkt från Herren. Ty syndafallets innebörd – bestraffningen – består däri att den oskuldsfulla andliga närvaron i Paradiset gått förlorad och att människan nu i sin sinnliga tillvaro är utlämnad åt Guds nåd och Guds ledning. Därför ger Gud i sin nåd ledning åt den som söker. Den som avvisar detta Guds erbjudande är dömd till förtappelse (II:36 ff., VII:19 ff.).

Den judiskt-kristna berättelsen lägger en tonvikt på det syndfulla, och detta ger syndafallet och fördrivningen ur Paradiset dess dramatiska karaktär. Människan är i en viss mening förtappad i sin syndfullhet, och detta kommer att prägla den kristna teologin. I sin förblivande syndfullhet kommer den mänskliga strävan till frälsning, befrielse ur syndens bojor, att bli ett framträdande subjektivt element i kristen teologi, och därmed blir också Jesus, hans liv och hans offerdöd en oundgänglig del i treenighetsläran.

Denna kristna subjektivitet lägger tyngdpunkten på den syndfulla människans frälsning. I Koranen möter vi en objektivitet: Gud, den Ende, Skaparen av himmel och jord, som bugar sig under Hans allmakt och underställer sig Hans vilja. Islâm, det är en absolut underkastelse och lydnad under den Allsmäktige, som gör Koranen till den objektiva förkunnelsen av Sanningen och Verkligheten. Människan är liksom allt annat skapat ofullkomlig, och människan faller i sin svaghet offer för Satans löften, men med förlusten av den paradisiska oskulden träder människan fram som Guds khalîfah, förvaltare på jorden. Underkastelse och lydnad under Herren, islâm, är det väsentliga, ty då kommer Guds nåd och barmhärtighet och vägledning människan till del. Hon har förlorat sin paradisiska oskuld, hon har syndat genom att lyssna till den Ondes viskningar, men inträdet i det jordiska livet är inte förenat med den tyngande syndabörda, som i den judiskt-kristna berättelsen är förbundet med syndafallet. Syndens och skuldens mänskliga subjektivitet har inte sin motsvarighet i Koranen – vi möter här före allt annat den objektivitet, som säger att Gud är den Ende, den Allsmäktige, härskaren över allt skapat.

Den kristna Bibeln är till betydande delar fylld av berättelser av utomordentligt värde som vägvisande för det jordiska livet under Guds vilja. Moselagen och det kristna Evangeliet är troslivets grundlagar och i berättandets och i liknelsernas form blir de framställningar av hur livet skall gestaltas enligt Guds vilja och därmed vinna den frälsande Gudens välbehag. Koranen ansluter sig väsentligen till de bibliska berättelserna, men det narrativa i Koranen är inte det väsentliga. Det historiska, det som försiggår i tid och rum, är endast den yttre ramen till det, som är Koranens väsentliga budskap: Det inre, andliga förloppet är det verkliga skeendet. Varje biblisk berättelse, återgiven i Koranen, får därmed, utöver det moraliskt uppbyggliga, en djuptydning.

Noah var en rättfärdig man, han ”gjorde i alla stycken såsom Gud hade bjudit honom” (Första Mosebok VI:22). Förgäves varnade han sitt folk för den syndaflod, som skulle komma och noga beskrivs allt som hör till den dramatiska berättelsen om hans och de överlevandes öden. Koranen är mer kortfattad, men här träder en andlig gestalt fram, på Guds uppdrag kämpande för att förkunna den Ende Gudens vilja. Noah är i Koranen en av profeterna, och han har därmed också en Bok, även om den ej är i skriftlig form. Hans hårda kamp med sitt otroende folk är dramatiskt beskriven. Förtvivlat vänder han sig till Herren i sin vanmaktskänsla inför allt det motstånd han möter.

Noah är verkligen en hårt prövad man. Inte nog med allt det motstånd han möter hos sitt folk, även hans egen hustru sviker honom, och Koranen erinrar om hur makorna till de två profetiska gestalter Noah och Lot, svek sina män och därmed dömdes till den brinnande elden. Inte nog med detta, Noah vädjar till sin son att ansluta sig men även han sviker, förlitande sig på sina egna krafter. Men, som Koranen säger, vågorna kom emellan dem båda och sonen förgicks i floden. Noahs böner och vädjanden till den Högste hjälper ej, och Noah framträder i denna hårda prövning som en stor profetgestalt lydigt underkastad Guds bud (VII:59-64, X:71-73, XI:25-49, XXIII:23-30, XXVI:105-122, XXXVII:75-82, LIV:9-15, LXVI:10, LXXI:1-28, et alia).

Om Abrahams storhet och betydelse för Guds rikes utbredning råder det ingen tvivel om inför Bibelns vittnesbörd. Han tillhör de utvalda, han är en profet och med honom sluter Herren ett förbund (Andra Mosebok XV:18-19). Hans skiftesrika liv som nomad, hans diplomatiska och krigiska förvecklingar och inte minst de jordiska rikedomar, som Herren låter honom komma till del genom hans obrottsliga trohet och nitälskan för Guds sak är utförligt skildrat. Vad vi möter i den kristna Bibeln är emellertid framför allt historiska beskrivningar av de yttre händelseförloppen. De bibliska vittnesbörden sker i berättelsernas form.

I Koranen blir det första mötet med Abraham den djupa konflikten med fadern. Liksom Noah prövas Abraham svårt, när han möter uppenbarelsen av den Ende Guden, under det att fadern lever kvar i sin kaldéiska tro på den astrala gudavärlden. Det magnifika uttrycket för naturens storhet bestrider Abraham inte när han ser månens och solens gång på himlavalvet, men när dessa går ned, säger han: Herren är den som skapat himmel och jord och han har inga gudar jämte sig. Liksom Noah beder Abraham till Gud för sin far och dennes ogudaktighet, liksom han vänder sig med sitt budskap till sitt folk, men allt är förgäves. Konflikten är oundviklig, Abraham bryter upp och lämnar sitt kaldéiska land. Ty, säger Koranen, det är inte tillbörligt att en andlig ledare ger vika för dem, som bär på falska läror, även om det gäller nära anförvanter (VI:74 ff. IX:113-114). Ty Abraham är utvald, han har delgivits befallningar, som han utfört, och därför säger Herren: Jag skall göra dig till ett föredöme för människorna (II:124).

Brytningen med folket i Kaldéen är ingalunda konfliktfri. Abraham är en Guds stridsman och han tvekar ej ens att bryta sönder avgudabilder och i den tillspetsade situationen går folket till angrepp mot honom: Han skall brännas på bål och avgudarna skall räddas. I detta dramatiska ögonblick ingriper Gud och befaller att elden svalnar och Abrahams liv räddas (XXI:51 ff.).

Abraham är en av de stora profetgestalterna såväl i den kristna Bibeln som i Koranen. Liksom kristendomens universella budskap tidigare proklamerats med att ”här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri”, står i Koranen att läsa: De säger: ”Bli jude” eller ”Bli kristen, för att få rätt vägledning!” Säg: ”Nej, [vi följer] Abrahams rena, ursprungliga tro, han som inte hörde till dem som dyrkar avgudar.” (II:135). Abraham var [till sin tro] varken jude eller kristen – han sökte och fann den rena, ursprungliga tron och underkastade sig Guds vilja; och han vägrade att ge avgudadyrkarna sin dyrkan. (III:67). Abraham bekände sig till den ursprungliga andliga hållning som är islâm, underkastelsen under Guds vilja, och som med uppenbarelsen av Koranens återupprättas.

Liksom Noah är Abraham den orubblige förkunnaren av den Ende Guden, de har båda blivit delgivna uppenbarelsen om den högsta Sanningen och de är båda därför profeter. Båda är hårt prövade och brytningen med familjerna skildras med skärpa i Koranen. Noah räddas undan floden men Abraham måste gå i landsflykt. Han lämnar tillsammans med brorsonen Lot sin kaldéiska fädernebygd, men ännu en stor prövning väntar Abraham: kravet att offra sonen. Här skiljs Bibelns och Koranens berättelser. Enligt Bibeln är tjänstekvinnan Hagar och sonen Ismael, som har Abraham som far, fördrivna, och därför blir det sonen Isak, den som hustrun Sara fött, som skall bli offret. Bibeln talar här sitt tydliga språk: ”Tag din son Isak, din ende son” (Första Mosebok 22:2). Enligt Koranen är det Ismael, som skall offras (XXXVII:99 ff.).

Sara plågades över att vara ofruktsam, men gav åt Abraham tjänstekvinnan Hagar, som födde Ismael. Saras bitterhet ökade emellertid då Hagar kom att ringakta sin husmor för hennes ofruktsamhet. När så Sara genom Guds nåd och ingripande fött sonen Isak, såg hon i sin moderliga självkänsla en möjlig konflikt, ty Abraham hade nu två söner med allt vad detta kan innebära av arvstvister. Det är inte heller möjligt att helt bortse från att Sara ville ta revansch för all den smälek hon tidigare lidit, en strävan som främst skulle rikta sig mot tjänstekvinnan Hagar och hennes son. Detta misshagade Abraham mycket, men Herren övertalade honom att följa Saras önskan, ty Isak skulle uppkallas efter sin fader och bliva bärare av patriarkatet. Hagar och hennes son drevs ut i öknen, men fördrivningen var en jordisk handling och Gud hade ingalunda övergivit Ismael: ”och Gud var med gossen”, därom vittnar den kristna Bibeln (Första Mosebok XXI:5 ff.).

I Koranen ges en noggrann beskrivning av hur Abraham anbefalls av Herren att offra sin son Ismael (XXXVII:99 ff.). Uppgift står alltså mot uppgift, men vi kan ej undertrycka den reflexionen, att då Herren enligt Bibeln hade gossen Ismael kär, då Abraham låtit omskära honom liksom alla andra i huset och då Herren skulle komma att rikt välsigna honom såsom fader till ett stort och mäktigt folk, ur vars sköte den av Gud utvalde profeten Muhammed stiger fram och mottager den Bok, som blir grunden för en världsreligion och varigenom, som Koranen bekräftar, sigillet slutes – finns det då något rimligt skäl att denne blivande profet Ismael i späd ålder tillsammans med sin moder och mot fader Abrahams önskan, skulle ha drivits ut i öknen?

Det väsentliga är att Abraham bestod den svåra prövningen att på Guds befallning offra sin son och att Herren i sin nåd befriade honom från uppdraget. Abraham är en av de stora profetgestalterna och han är enastående i sin ställning att vara den patriarkala grundaren av den andliga ordning, varur de tre världsreligionerna, den mosaiska, den kristna, och islam framspringer: ”Vi har alla Abraham till fader”. I den abrahamitiska traditionen står som en av hörnstenarna att Herren gav Abraham och hans son Ismael uppdraget att grunda islams heliga centrum Ka‘bah: Och Vi gav Abraham och Ismael uppdraget att rena Helgedomen ... Och när Abraham och Ismael lade grunden till Helgedomen [bad de:] ”Herre! Tag nådigt emot vår [möda]! Du är den som hör allt, vet allt. Herre! Gör att vi underkastar oss Din vilja och gör våra efterkommande till ett samfund av [människor] som underkastar sig Din vilja (II:124 ff.).

Jesus – Marias son

Religionernas värld är fylld av motsättningar, tolkningstvister, teologiska stridigheter. Tillvarons motsatsspel drabbar också människornas trosvärld. En i Västerlandet spridd föreställning är att islam är en mot kristendomen främmande och avvisande, för att inte säga fientlig religion. Detta är en av de många tragiska vanföreställningar, som vittnar om hur Guds uppenbarade budskap till människan om Sanningens ljus, om frid och försoning på jorden kan förbytas till misstolkningar och bitter antagonism.

Koranen innesluter liksom den judiska Toran och det kristna Evangeliet berättande delar, och dessa ansluter sig nära till det som vi möter i Bibeln. Liksom vi kan följa det judiska folkets öden, möta deras stora profetgestalter och erfara hur Gud sluter förbund med detta folk, kan vi också följa Jesu liv, hans födelse, hans kallelse att bli sitt folks andliga ledare. Ängeln uppenbarar sig för jungfru Maria och förkunnar: Maria! Gud tillkännager för dig det glada budskapet om ett ord från Honom [varigenom du skall föda den] vars namn skall vara Kristus Jesus, Marias son, ärad och lovprisad i denna värld och i det kommande livet och en av dem som skall vara i [Guds] närhet (III:45).

Jesu födelse är en enastående händelse, över honom vilar Guds välsignelse redan från födseln, ty han tillhör al-muqarrabûn, de som är närmast Gud – den högsta formen av utkorelse. Om hans enastående ställning vittnar också Koranen, när det lilla barnet talar och redan i vaggan vittnar om sin kommande gärning (XIX:30 ff.). Det övernaturliga är uppenbarat i en naturlig värld, och detta bekräftas ytterligare genom jungfrufödelsen. Här möter vi emellertid en konflikt med den kristna förkunnelsen: att Jesus skulle vara avlad av den helige Ande. Detta är för islam uteslutet, och här är konflikten oundviklig. Gud är den Ende, Han är höjd över varje dualitet, varje jordiskhet. Det är oförenligt med Guds upphöjda Majestät att Han skulle ha deltagit i en jordisk alstring – detta upprepas med skärpa i Koranen. Det som vi människor i vår jordiska begränsning upplever som höjt över vår fattningsförmåga, ”övernaturligt”, möter vi här som Guds Allmakt: När han beslutar att något skall vara, säger Han endast till det: ”Var!” – och det är (XIX:35).

Visserligen är Moses kallad att vara det israeliska folkets profet och ledare, men hans profetskap ingår i den andliga kedjan sedan begynnelsen och han förkunnar om en efterföljare. Så är det också med Jesus Kristus. Han är kallad till att vara judafolkets profet, men han är en länk i profetkedjan, och Gud låter redan vid bebådelsen den blivande modern Maria veta, att den son hon kommer att föda skall undervisas av Gud om Boken och den andliga Visdomen, om Lagen och Evangeliet (III:48). Men Herren har också utrustat den utvalde profeten Jesus med särskilda gåvor, och Koranen bekräftar ej blott vad de kanoniska Evangelierna talar om, kraftgärningarna, att bota blinda och spetälska, att uppväcka döda, utan också vad som vissa apokryfiska Evangelier berättar, att såsom ett tecken från Herren han av lera formar bilden av en fågel, som, sedan han ingjutit ande i den, förvandlas till en levande fågel (III:49).

Jesus är född av en jungfru och har ej en biologisk fader, detta bekräftar såväl Bibeln som Koranen. Men är då faderskapet himmelskt, så som det heter i den kristna treenighetsdogmen: ”avlad av den helige Ande”? Är Jesus på en gång till sin födsel gudomlig och jordisk, av en himmelsk Fader och en jordisk moder? Det är här den stora konflikten föreligger mellan kristendomen och islam.

I och för sig finns det ingenting i de kristna Evangelierna, som talar för den teologiska treenighetsläran. Det judiska folket lever på Jesu tid under ett svårt förtryck, ett växande hot från stormakten Rom och djup inre söndring. Den traditionella judiska Messiaslängtan, hoppet om en befrielse och återupprättandet av Sions rike gör att många profeter med messianska anspråk uppträder. Skulle då Jesus vara en? Många judar tror det och följer honom, seende i denna gestalt, som inte minst utför märkliga kraftgärningar, den som skall förlösa Israel ej blott andligt utan också politiskt.

Upplever Jesus sig själv som Messias? Evangelierna ger inga bestämda besked härom men i en viss mening bekräftar Jesus det messianska i sin kallelse: Han är det ljus, som skall vägleda folket ur mörkret, han vill, som han säger, fullborda Lagen genom att återställa dess en gång av det gudomliga Budskapet givna andliga innehåll och han predikar ett andligt rike, Guds rikes hemligheter. Han måste ständigt värja sig mot dem, som vill förvandla det evangeliska till en jordisk befrielserörelse, och när han i sitt dramatiska tal i synagogan i Kapernaum säger att det jordiskt köttsliga är till intet gagn och att det endast är Anden, som gör levande, uppstår en troskris: För detta tals skull drogo sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre vandrade med honom (Johannes VI:48 ff.).

När Koranen beständigt understryker att Jesus är en profet, en länk i profetkedjan, behöver detta ej stå i konflikt med det messianska hoppet, som så många upplevde som förverkligat i Jesu gestalt. Hur uppfattade hans egna lärjungar honom? Även här finns under Jesu levnad många vittnesbörd om hur mycken oklarhet som rådde även bland de närmaste, och Jesu livsgärning är inte minst ett oavlåtligt undervisande av den närmaste lärjungekretsen, de tolv. Det är en undervisning om Guds osynliga rike, och lärjungekretsen röjer oftast en påfallande svårighet att fatta djupen i sin andlige Mästares förkunnelse. Det är först vid slutmåltiden i Jerusalem, vid nattvardsinstiftelsen, som Jesus genom att öppna sig helt och fullt, bringar de tolv den fulla klarheten och tilldelar dem apostolatet.

Efter detta bör lärjungarna ha vunnit full klarhet om vem deras Mästare varit. Därför är det ett betydelsefullt vittnesbörd, som den främste av de tolv, Petrus, ger när han, efter att ha utfört en kraftgärning, botandet av en lam man, håller ett tal till den folkskara, som bevittnat undret och samlat sig kring Petrus. I talet, berättas det i Apostlagärningarna, säger Petrus, att den kraftgärning han just utfört utgår från det som den hädangångne Jesus givit honom, och att det är Guds vittnesmål: Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus (Apostlagärningarna III:13). I fortsättningen av sitt tal säger han: Moses har ju sagt: ‘En profet skall Herren låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder. Och det skall ske att var och en som icke lyssnar till den profeten, han skall utrotas av folket’ (Apostlagärningarna III:22-23).

Det kraftiga tal, som Petrus håller gör att han kommer i konflikt med rättvisan, att han och medaposteln Johannes sätts i fängsligt förvar och förhörs. Men Petrus bekänner med stor frimodighet att det är genom nasaréen Jesus Kristus, som han besitter förmågan till kraftgärningar, genom ”din helige tjänare Jesus”, som Petrus uttrycker det. Det är till Gud alla böner och tacksägelser riktas: Och nu, Herre, se till deras hotelser och giv dina tjänare, att de med all frimodighet må förkunna ditt ord, i det att du utsträcker din hand till att bota de sjuka och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn (Apostlagärningarna IV:27, 29-30).

Genom den sakramentala instiftelsen, nattvarden, fullbordas Jesu gärning i den meningen, att han nu inviger de tolv lärjungarna till det apostoliska uppdraget. Allt är nu öppnat för dem, intet är fördolt, Guds rikes hemligheter är förklarade för dem. Det finns då inget skäl till att de vittnesmål, som den främste av de tolv, Simon Petrus, en av de tre, som stått Jesus andligt närmast, ej skulle vara sanna. I Apostlagärningarnas tredje och fjärde kapitel talar han om sin bortgångne mästare som Guds tjänare på jorden, nu av Gud uppväckt från de döda och upptagen till himlen, av Moses förutsagd som den, som skall uppstå bland folket såsom dess profet. Jesus är nasaré, en jordisk tjänare under den allsmäktige Guden, det är innebörden i de Petri vittnesmål vi möter i Apostlagärningarna. Om det talas om honom som Messias, så har detta en profetisk innebörd.

Vad säger Jesus om sig själv? Han talar ständigt om sin himmelske Fader, vars vilja han är satt att förkunna. Men är inte detta faderskap allmänmänskligt? Den troende kretsen människor är ju alltid Guds barn och när Jesus lär de sina ”Herrens bön” är också inledningsorden ”Fader vår”. Om sin jordiska ofullkomlighet vittnar han, när en person tilltalar honom med orden ”gode Mästare” och får av Jesus svaret: Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena (Lukas XVIII:19). Det måhända betydelsefullaste uttalandet vi har direkt av Jesus är de ord vi möter i Lukasevangeliet lydande så: Och om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men den som hädar den helige Ande, honom skall det icke bliva förlåtet (Lukas XII:10). Jesus gör därmed en klar åtskillnad mellan det himmelska och det jordiska.

Jesus, nasaréen, den utvalde Messias, den utvalde profeten, Människosonen, den som lever i trohet under sin himmelske Faders vilja – om detta vittnar den kristna Bibeln. Och allt detta bekräftas i Koranen, inte minst den övernaturliga avlelsen. Bokens folk är förenade profetiskt då Jesus fullbordar Moselagen och förkunnar Evangeliet. Koranen bekräftar att Jesu budskap är riktat till alla folk: Gud är min Herre och er Herre (III:51). I profetraden är Jesu ställning särartad genom att han ej har en jordisk fader i biologisk mening men också här ger Koranen de ord, som binder honom till det jordiska profetskapet: Inför Gud är Jesus till sin natur att likna vid Adam. Han skapade honom av jord och sade till honom: ”Var!” och han är. (III:59). Jesus var liksom Adam ”av jord”, jordisk i fysisk mening, men av Gud gavs han den enastående profetställningen.

Jesu livsgärning nalkas sitt slut, han är förenad med sina lärjungar till den sista måltiden, som samtidigt är den sakrala invigningen av det som blir den kristna nattvarden, och det som samtidigt är upphöjelsen av lärjungarna till apostolatet. En av höjdpunkterna i det kristna Evangeliet är det tal, som Jesus nu håller till de tolv, ett tal, som återges i Johannesevangeliets trettonde till och med sextonde kapitel, där Jesus talar med en helt ny öppenhet till de sina. Det är i detta tal tre ting Jesus uppenbarar. För det första träder han själv fram i ett andligt ljus, som han kallar förhärligande: Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom (Johannes XII:31). Den grekiska grundtextens doxazw (doxazo) avser en glorifiering, en upphöjelse, som är given av Gud och som skall upplevas av världen som en uppenbarelse.

Skulle detta förhärligande innebära, att Jesus gudomliggör sig själv, att dessa ord skulle vara inledningen till läran om den kristna treenigheten? Ingenting tyder på detta. Guds härlighet har kommit den ännu på jorden levande Människosonen till del, och när han säger, ”att jag är i Fadern och Fadern är i mig” så tillägger han: De ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk (Johannes XIV:10). Denna andliga underställdhet under Fadern betonar han ännu en gång i den tjugoåttonde versen av samma kapitel: ”ty Fadern är större än jag”.

Det andra som Jesus uppenbarar i sitt stora tal gäller det förändrade förhållandet mellan honom och lärjungarna. Hittills har förhållandet mellan en Mästare och hans tjänare varit rådande, men nu, säger Jesus till lärjungarna, kallar jag eder vänner, ty de blir nu delaktiga i allt som Människosonen mottagit av Fadern (Johannes XV:15). Detta är en invigning: Lärjungarna mottager nu Evangeliet, Guds rikes hemligheter helt och fullt, i det att Jesus, den förhärligade, öppnar för dem de andliga rikedomar och de andliga krafter, som kommer från Fadern. Invigningen gäller det fulla apostolatet. Det kristna missionsuppdraget är därmed givet.

Jesu tal är ett upphöjelse- och ett instiftelsetal men det avslutas med en profetia. Mot slutet av sitt tal säger Jesus, att trots all öppenhet hade han ännu mycket att säga de sina, ”men I kunnen icke nu bära det” (Johannes XVI:12). Innebörden är att det profetiska budskapet Jesus burit fram, ej är ett avslutat verk: Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag har sagt eder (Johannes XIV:26). I fortsättningen av sitt tal återkommer Jesus till denna från Fadern utgående ”sanningens Ande” (XV:26), och när han kommer, förutsäger Jesus: då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall (Johannes XVI:13).

Vi möter här utsagor, som kan göras till föremål och även har gjorts till föremål för olika bedömningar och tolkningar. Det stora tal Jesus håller har ett bestämt syfte: att delge lärjungarna hela sanningen om det budskap han burit fram från Fadern, sanningen om Guds rike. Att Guds avsikt varit att något av denna sanning undanhållits den trogna lärjungeskaran, måste vara uteslutet. Det som Jesus icke meddelat de sina måste därför fattas som hörande till det tillkommande, och allt vad som här kommer att möta människorna blir för lärjungekretsen något, som den ej förmår att bära. Det är här Hjälparen, ParaxlhtoV (parákletos) träder fram.

Jesus är förhärligad, och i ljuset av denna upphöjelse kan det för lärjungarna ej råda något tvivel om att allt denne Mästare förkunnat är från den himmelske Fadern. I den meningen är nu lärjungekretsen övertygad om att de mottagit den hela och fulla sanningen om Gudsriket. Därmed sker invigningen, upphöjelsen, apostolatet. Dessa två tyngdpunkter i Jesu tal gäller en fullbordan i nuet. Men framtiden? Det är därom Jesu tal om Hjälparen, Hugsvalaren, handlar. Om framtiden vet endast Fadern i himlen, och det är den hela och fulla sanningen om det tillkommande, som Fadern kommer att delge Hjälparen.

Så som Jesus formulerar uppgiften är det fråga om ett fullbordande. Det gäller att leda människorna ”fram till hela sanningen”, och denna uppgift, därom råder ingen tvekan, är av Gud given ej en opersonlig andlighet utan en person, som mottagit ett profetiskt uppdrag av den himmelske Fadern: Ty han skall icke tala av sig själv utan vad han hör, allt det skall han tala (Johannes XVI:13). Hjälparen kan endast fattas, såsom Jesus själv uttryckt det, som en jordisk person med ett profetiskt uppdrag från den Högste. Är det inte en naturlig tolkning att vi här ser den tredje profeten för Bokens folk, Muhammed, den som avslutar profetraden, den som sluter sigillet, den som i enlighet med sitt himmelska uppdrag förkunnar hela sanningen.

Koranens oavlåtliga förkunnelse om att det gudomliga Budskapet, från begynnelsen uppenbaras för människorna och frambärs av en lång rad profeter, varav många är för oss okända – skulle inte också Jesu liv och förkunnelse, sådant vi möter det i de evangeliska skrifterna, vara en bekräftelse och en anslutning till den av Koranen förkunnade profettraditionen? Emellertid tager den kristna läran snart formen av en teologi, vari det bärande doktrinära innehållet är treenighetsläran: Det gudomliga är den himmelske Fadern, Sonen, ”sann Gud och sann människa”, och den helige Ande. Därmed är inte blott den monoteistiska förkunnelsetraditionen om den Ende Guden förnekad, profetskapet avvisas genom att Jesus förklaras vara på en gång gudomlig och jordisk till sitt väsen, och slutligen upprättas såsom ett självständigt gudomligt element den helige Ande. Dessa tre är på en gång en enhet och en inbördes likställighet. Gud är på en gång en enhet och en treenighet.

När Jesus i sitt sista stora tal inför lärjungarna framträder med fullständig öppenhet – varför säger han ingenting om treenigheten? Det Faderskap, varom han ständigt talar, är ju ej förbehållet endast honom själv, Sonen. Faderskapet är ett himmelskt universellt kärleksbud. Det sonliga förhållande, det förkunnelsens lydnadsförhållande, som Jesus ständigt uttrycker, gäller ju varje jordiskt profetskap. Den helige Ande är ej något fristående väsen utan uttrycker den gudomliga Allmakten, den kraft, som härskar över den sinnliga skapelsen och under vilken är ställd även Jesus själv – vi har ovan åberopat textstället i Lukasevangeliets tolfte kapitel om hädelse mot den helige Ande och Jesu tal i synagogan i Kapernaum om köttets vanmakt inför Anden.

Treenighetsläran, kristendomens grundläggande trosdoktrin, är en frukt av teologin. Vi skall här inte fördjupa oss i de ändlösa strider, som utkämpats under kristendomens första århundraden, men däremot är det så mycket viktigare att tolka de motiv, som förklarar att treenighetsläran fått stor bärkraft genom seklerna.

Den senantika världen vid tidpunkten för vår tideräknings början är en värld av relativism, skepticism, rationalism. Det är en värld, som präglas av atomisering, försvagad samhörighet, kosmopolitism och social identitetsförvirring. Det är framförallt en tid av religiös, andlig förvirring, synkretism, där de fasta trosvärdena alltmer hotas att ersättas av profan filosofisk spekulation och kvasi-andlighet. Det är en belägenhet, som i ordets djupaste mening kan betecknas som kris, kris framför allt i människosjälarna. Mitt ibland alla pseudo-läror och kvasi-andlighet träder Jesus fram med sitt budskap. Det är ett budskap, som svarar mot människornas faktiska belägenhet: Han anvisar en frälsningsväg för varje enskild människa, ”här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri”, han förkunnar en himmel för alla dem, som hotas av det horisontlösa, existentiella mörkret, han ger detta förvirrade faderlösa släkte en himmelsk Fader, som är barmhärtig och som öppnar sin famn till frälsning för alla.

Kristendomen blir det begynnande Västerlandets religion och den profetiska gestalten Jesus, Guds son, Människosonen, bär fram det frälsande budskapet. Men Jesu korta liv som förkunnare avslutas i en oerhörd tragedi: Han grips, döms och avrättas som en förbrytare. Denna till synes ofattbara katastrof måste ha en förklaring. Det kan ej vara Guds vilja att Hans utvalde profet blir offer för världens ondska. Den kristna teologin, sådan den utformas under de första århundradena, ger det svar, som tager gestalten av treenighetsläran. Kristi död på korset är en offerdöd. Människornas syndfullhet på jorden är så stor att den ej kan gottgöras genom deras egna åtaganden, men Guds kärlek till dem är så gränslös att Han utgiver sin ende Son att taga på sig all världens synder genom sin död på korset.

Detta universella försoningsoffer blir därmed det centrala i kristendomen. Det är inte en jordisk varelse, en profet, som Gud offrar, ty denna offerhandling i sin ofattbara storhet måste vara himmelsk och därför måste den offrade, Jesus, vara en gudomlig varelse, Guds son. Därmed blir döden på korset föremål för kristen tillbedjan – och en jordisk profet kan ej bli dess föremål, varför rent logiskt Jesus såsom den himmelske Sonen blir jämbördig med Fadern, med Gud själv.

Till dessa två grundelement i treenighetsläran, Fadern och Sonen, läggs det tredje, den helige Ande, utgången av Fadern (och av Sonen?). Jesu egna vittnesbörd om Anden är så starka och övertygande, att det ej kan råda någon tvekan: Gud är genom sin heliga Ande närvarande i Skapelsen, och skulle den kristna Gudsbilden begränsas till Fadern och Sonen, skulle faran av en antropomorfierad Gudsbild uppkomma, vilket kan avvärjas genom att den helige Ande infogas: Den kristna läran om treenigheten har fått sin form och den har blivit bestående som centralt dogma.

Denna treenighetslära är oförenlig med Koranens budskap. Här är Guds uppdrag till Jesus klart angivet: att komma till sitt folk, Israels barn, att fullborda Moselagen och att vittna om att Gud är Herren, ”min Herre och er Herre” (III:51) och liksom det fanns ledning och ljus i Moselagen är nu också Jesus given denna ledning och ljus, inneslutna i Evangeliet (V:46). Koranen vittnar ständigt om den andliga gemenskapen, det obrutna gudomliga Uppdraget, att Bokens folk mottager, vart och ett i växlande form, Budskapet, och att Jesus är en länk i denna profetkedja.

Koranens budskap är ett enighetens, enandets budskap, därom måste ständigt erinras: Gud är En och de profeter som genom mänsklighetens historia på Guds uppdrag träder fram på jorden och vittnar om detta, är, såsom profetisk traditionskedja, en obruten enhet. Det är denna enhet, som den kristna treenighetsläran bryter. Den kristna teologin har skapat en konflikt, som ej förelåg i det som var Jesu evangeliska förkunnelse om Guds rikes hemligheter.

Ännu en konflikt föreligger. Det centrala i den kristna treenighetsläran är offret: Gud låter judarna döda sin enfödde Son. Detta blir det grundläggande i det kristna sakrala livet och dess centrala kulthandling, nattvarden. Utan offerdöden på korset förlorar den kristna förkunnelsen sin kraft. Korset blir den kristna symbolen framför alla andra. Koranen avvisar denna offerdöd. Jesus är Guds profet på jorden, och varför låter Gud fienden triumfera genom att framtvinga en fällande dom: ”korsfäst Jesus”? Visserligen är världen fylld av syndfullhet, men skulle Gud offra sin profets liv för detta?

Koranens ord är tydliga: Men de dödade honom inte och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så ... Nej, Gud upphöjde honom till Sin [härlighet] (IV:157-158). Det finns olika möjligheter till tolkningar. Skulle någon annan ha korsfästs och dödats i Jesu ställe? Skulle detta ha inneburit att Jesus fortsatte sin verksamhet på jorden? Om detta finns inga uppgifter. Jesu död kan därför göras till föremål för olika tolkningar, och detta är fallet även inom islam. Den som dör i striden för sin tro dör inte i annat än fysisk mening, som andlig varelse lever han alltfort, och detta kan vara ett skäl till att ej fatta Jesu död på korset i bokstavlig mening. Vi ställs inför många andliga frågor, som vi i vår jordiska begränsning ej förmår att besvara, och även här ger oss Koranen vägledning: Jesus! Jag skall kalla dig till Mig och Jag skall upphöja dig till Min [härlighet] och Jag skall rena dig från [de beskyllningar som] förnekarna av sanningen [riktade mot dig]. Och jag skall sätta dem som följer dig högt över dem som förnekar [dig] ända till Uppståndelsens dag; då skall ni alla vända tillbaka till Mig och Jag skall döma mellan er i allt det som ni var oense om (III:55).

Koranen möter det fördolda

SÛRAH AL-BAQARAH (KON, II:2-3)

{ Denna Skrift – här råder inget tvivel – är en vägledning för dem som fruktar Gud och ständigt har Honom för ögonen, dem som tror på [existensen av] det som är dolt för människor, dem som förrättar bönen och som ger åt andra av vad Vi har skänkt dem för deras försörjning.}

Grottan

Den gudomliga Verkligheten uppenbarar sig för oss människor och denna uppenbarelse sker väsentligen i två gestaltningar, skapelsen och det av profeterna mottagna Ordet.

Skapelsen i hela sin totalitet ända ned i det allra sinnligaste är en manifestation av Guds Allmakt, en manifestation av synliggörande. Gud som ren andlighet träder fram, symboliskt talat, som försinnligad ”verklighet”, och det är denna uppenbarelse, som vi människor möter som vår jordiska tillvaro med alla de möjligheter till njutning och glädje men också till förförelse, som den erbjuder oss. Det är i denna jordiska tillvaro vi möter den andra av den gudomliga uppenbarelsens gestaltningar, Ordet, delgivandet av Guds vilja, vare sig denna tager skriftlig form eller ej.

I det mänskliga vardagslivet är det naturligt att vi upplever och deltager i den jordiska tillvaron som en sinnlighet. Det gudomliga Budskapets, det genom profeterna delgivna Ordets innebörd är att bringa oss människor i ständigt medvetande om att den sinnliga världen, den genom våra mentala organ upplevda tillvaron är den yttre form, som innesluter den gudomliga Verkligheten.

Vi människor lever i vårt jordiska, av ofullkomlighet präglade liv inför två landskap för att uttrycka det bildligt, den synliga, sinnliga verkligheten och den osynliga andliga Verkligheten. Det är om detta Koranen erinrar, när Herren träder fram och bekräftar sitt välde över såväl det synliga som det osynliga. Men genom Koranen låter oss Herren också möta det osynligas välde i den rikedom av händelser och berättelser, vars historiskt berättande och moraliskt uppbyggliga vi sannerligen ej skall underskatta men vars innersta syfte är att lyfta fram och medvetandegöra den i vår jordiska begränsning upplevda osynliga men andliga Verklighet, på vilken det berättade vilar.

Koranens adertonde sura bär namnet al-kahf, Grottan, och den har detta namn eftersom den bland annat återger en kristen berättelse om sju ynglingar, som flydde undan den förföljelse som den romerske kejsaren Decius (249-251) riktade mot de kristna och dolde sig i en grotta i staden Efesos, där de föll i djup sömn för att vakna först under den kristne kejsaren Theodosius regeringstid (408-450). Berättelsen om ynglingarnas tvåhundraåriga sömn väckte stor uppmärksamhet i hela den omgivande världen och bevarades av de kristna väsentligen som en legend.

Det väsentliga är inte att Koranen tager upp och återger en i den kristna världen bevarad berättelse utan att denna berättelse, i kristenheten närmast fattad som en from legend, för Koranen blir utgångspunkten för en betraktelse över hela vår tillvaros djupare innebörd. Redan namnet, al-kahf, Grottan blir en sinnebild för det fördolda – hur de fromma och trosvissa ynglingarna får vila i sin slummer oberörda av yttervärldens händelser för att efter ett par århundraden träda ut i en värld, som genomgått en stor omvälvning, och där de blir mottagna i den kristna gemenskapen.

Grottan blir den jordiska symbolen för det inre liv, som människan kan leva utan att bli åtkomlig för världsliga maktinnehavares förtryck. Människan kan i det dagliga livet, i det profana rummet leva i möjligheten att bevara det heliga, skydda det från profanisering. Men berättelsen om ynglingarna i grottan har också en tidslig djupaspekt. Ynglingarnas sekellånga sömn visar hur ofullkomlig våra föreställningar om tiden är, hur våra upplevelser är bundna till de egna subjektiva upplevelser – ynglingarna själva hade ju också olika uppfattningar hur lång deras sömn varat. Det skeende i tillvaron, som vi kallar tid, har vi ytterst ingen säker kunskap om. Liksom skapelsens rumsliga uppenbarelse, här sinnebildat av grottan, ytterst vilar i Skaparens händer, så är det också med tiden, här sinnebildat av sömnen. Därför säger också ynglingarna: Vår herre vet bäst (XVIII:19).

Hur vårt jordiska liv ytterst vilar i Guds vilja både när det gäller det rumsliga och det tidsliga, det sammanfattar Koranen också i denna sura: Säg aldrig under några omständigheter: ”Detta skall jag göra i morgon” utan [att lägga till:] ”om Gud vill” (XVIII:23-24). Ty allt är underkastat Herrens vilja och därför bringar oss berättelsen om ynglingarna i grottan vittnesbördet om uppståndelsen. Vårt liv är ett liv i jordisk ofullkomlighet, allt vad vi upplever i tiden och rummet är tillfälligheter. Ett är visst, vi skall en gång lämna detta jordiska liv och vi skall inför vår Herre uppleva uppståndelsen. Berättelsen om de sju ynglingarna i grottan blir också en symbol för våra villkor under den himmelska ordningen. På det gamla plågsamma livet av förföljelse följer en djup sömn för att avslutas genom ett uppvaknande och ett inträde i en bättre värld.

Till berättelsen om de sju ynglingarna ansluter sig i samma sura de upplevelser Moses har i sitt sökande efter Sanningen. Visserligen är profetskapet över Israels folk väl förberett, inför den brinnande busken mottages den andliga kunskap, den visdom och den Guds ledning, som förenat med kunskapen i egyptisk magi gör Moses väl förberedd att möta Farao såsom den andlige ledaren för sitt folk och visserligen mottager han det stora profetiska uppdraget, när han i den sinaitiska uppenbarelsen mottager Boken, Lagen. Dock finnes det en än djupare kunskap för en utvald människa att mottaga, och det är därom suran al-kahf berättar.

Vi har sagt, och det förtjänar att ständigt upprepas, att Koranen som Guds uppenbarade Ord, givet i sin jordiskt verbala form, är mättat med symboler och endast kan fattas, om det upplevs i sitt andliga djup. Detta gäller inte minst berättelsen om Moses tid som kunskapssökande vandringsman. Det finns en jordisk kunskap och en av Gud direkt given medvetenhet om de högsta sanningarna, och deras två jordiska uppenbarelseformer framställs här som de två haven, havsvikarna, vars mötespunkt är föreningen av de två kunskapsgestalterna. Detta, säger Moses till sin färdkamrat, är syftet med dessa åratal av resande.

Slutligen når de fram till den punkt, där de båda havsvikarna möts, men då ställs de inför en ny mänsklig bristsituation: De har glömt det andliga brödet, här framställt i fiskens symbolform. Den mänskliga svagheten framstår i sin nakenhet, när färdkamraten bekänner att han glömt detta nödvändiga födoämne – ”Det kan bara ha varit Djävulen som fick mig att glömma den!” – och nu måste den mödosamma färden tillbaka anträdas. Det är nu, som mötet sker i denna symbolmättade färd med, som Koranen säger, ”en av Våra tjänare”, denna gestalt, som står under Guds direkta ledning och som givits den dubbla himmelska gåvan av Nåd och av Kunskap (XVIII:65). Hans namn nämns inte, men den folkliga traditionen talar om honom som Al-Khidr eller Al-Khadir, ”den gröne”, vilket anspelar på hans levande, friska visdom.

Vi står här inför en varelse av jordisk gestalt, en tjänare direkt under Gud och med gudomligt uppdrag, en som är i besittning av en kunskap, som ej kommer vanliga människor till del. Om denna namnlösa gestalts härkomst och vidare öden vet vi inget, vad vi vet är att han har att utföra ett jordiskt uppdrag direkt under Gud, ett uppdrag, som dock ej skall förväxlas med profetskapets. Bland Bokens folk har han en motsvarighet närmast i den i Första Mosebok omtalade Melki-Sedek, konungen i Salem. Denne var präst åt Gud den Högste, han välsignade Abraham – ”Välsignad vare Abraham av Gud den högste, himmelens och jordens skapare” – och Abraham gav åt honom tionde av allt (Första Mosebok XIV:18-20).

En intressant tolkning ger det kristna hebréerbrevet, då det hävdar Jesu upphöjda ställning i förhållande till de judiska översteprästerna genom att framställa honom som ”en överstepräst efter Melkisedeks sätt” (Hebréerbrevet VI:20). Denna tolknings syfte är att hävda det nya kristna förbundets upphöjdhet i förhållande till den gamla judiska, en upphöjdhet över Moses och de judiska översteprästerna, samtidigt som det problematiserar Jesu ställning som såväl profet som ”Guds son” – Melki-Sedek var ju en präst med ett jordiskt uppdrag.

Vare därmed hur som helst, Mose möte med den Guds tjänare, som enligt traditionen går under namnet Al-Khidr, blir avgörande. Moses ber om att få bli ställd under hans ledning i sökandet efter den högre Sanning, den intellektiva vissheten, som Al-Khidr besitter. Denne erinrar honom emellertid om att han ej besitter det nödvändiga tålamodet för ett verkligt lärjungeskap, och Moses möts med en direkt motfråga: Hur kan du ha tålamod när det gäller ting, inför vilka din fattningsförmåga är ofullständig? Men Moses är fast i sin tro och sin vilja och lovar att med Guds hjälp vara tålmodig och lydig. Därmed får han sitt lärjungeskap, men han får ej ställa några frågor förrän hans andlige vägledare givit honom tillåtelse därtill (XVIII:65-70).

Moses och hans andliga ledare anträder nu en vandring i sökandet efter den absoluta, fullkomliga Sanningen i en motsägelsefylld, ofullkomlig värld. Det är ett möte, som inte blott är konfliktfyllt utan också laddat med till synes uppenbara motsägelser. Liksom den kristna läran en gång vid sitt möte med den antika världen av denna stämplades med det bekanta uttrycket ”för hedningarna en dårskap”, blir nu Moses genom sin andlige vägledare ställd inför det absurda.

Först slår vägledaren hål i en båt och Moses protesterar: Vilken besynnerlig handling, skall du dränka de ombordvarande? – varpå han blir påmind om att han lovat ha tålamod med allt vad han får uppleva. I deras fortsatta vandringar möter de en ung man, som vägledaren dödar, och förfärad frågar Moses hur han kan begå denna grymma handling, riktad mot en oskyldig människa, och återigen blir han påmind om löftet om tålamod, som han återigen brutit med. Slutligen kommer de till en stad, vars invånare vägrar dem gästfrihet, då de ber om mat. När de i staden finner en fallfärdig mur, reparerar vägledaren denna, och Moses, glömsk av sina löften protesterar: Inför att, stick i stäv mot den i Österlandet allmänt gällande sedvänjan, ha förvägrats gästfrihet utför nu vägledaren en positiv handling, han utför ett reparationsarbete utan att ens begära ersättning härför.

Även nu blir Moses påmind om sitt löftesbrott men vägledaren ger honom förklaringar till sitt handlande. Båten tillhörde några män, som var i ett svårt läge. De levde under fattiga förhållanden, livnärde sig på sjötrafik och för detta ägde de denna båt. De visste ej om, men det visste Al-Khidr, att en orättfärdig konung var i färd med att lägga beslag på alla båtar för sina ändamål. De stackars männen skulle kastas in i ekonomisk nöd, om konungen tog deras båt, men då den nu var trasig, skulle han låta den vara och den skulle av männen kunna repareras och åter göras sjöduglig. Det som ytligt framstår som en meningslös materiell förstörelse, blir en handling, som är till största gagn för de sjöfarande männen utan att de själva är medvetna om de verkliga sammanhangen (XVIII:79).

Den händelse, som består i mordet på den unge mannen, är vida mer dramatiskt. Ynglingens föräldrar var goda och fromma, men deras son hade utvecklats i en olycklig riktning, det kunde befaras att han skulle bringa sina föräldrar stor sorg. Vi får förutsätta att han redan givit prov på våldsamhet och upproriskhet och därmed på otacksamhet. En sådan människa blir en förstörande kraft ej blott inom familjelivets ram, den blir skadlig för hela samhället. När Mose andlige vägledare tillgriper denna yttersta av mänskliga handlingar, utsläckandet av ett människoliv, kan detta framstå som en akt av brutalitet. Men Al-Khidr handlar här ej som en privatperson, han står under Guds omedelbara ledning och han handlar därför på Guds uppdrag. Genom dödandet befriar han samhället från en potentiell fördärvbringare och en sorg för föräldrarna – och han uttalar också den förhoppningen att de skall få en god och tillgiven son i stället för den döde (XVIII:80-81).

Slutligen får frågan om den fallfärdiga mur, som Al-Khidr reparerat, sitt riktiga svar, när Al-Khidr omtalar för Moses, att muren tillhörde två föräldralösa ungdomar i staden, att deras fader varit en rättrådig man, som lämnat efter sig en stor skatt, som ligger dold i muren och som skall tillfalla de två unga, när de nått mogen ålder. Skulle muren ha fallit samman, kunde skatten ha blivit blottlagd och kommit i händerna på dåliga och själviska människor – den grova ohövlighet invånarna visat de två vandringsmännen när dessa vädjat om gästfrihet, visar att det fanns skäl att misstänka att skatten ej skulle ha kommit i goda händer (XVIII:82).

De tre episoderna, varom Koranen vet att berätta, ger oss en bild av det som i den jordiska tillvaron framstår som det absurda. Att bemöta djup ohövlighet med en god handling, att utföra skadegörelse på några fattiga mäns egendom och att utan synbar yttre anledning döda en människa – detta framkallar stor bestörtning hos Moses, som därför ständigt glömmer sitt löfte att ej ifrågasätta det han upplever. Visserligen är Moses utvald för sitt apostlaskap och väl förfaren i egyptisk visdom, men hans sökande efter den djupaste och högsta Sanningen leder honom till mötet med den andlige vägledare, som enligt traditionen fått namnet Al-Khidr. Nu ställs Moses radikalt inför mötet mellan jordisk kunskap i formernas och begränsningarnas värld och den himmelska sanningsvärlden, uppenbarad som det Verkliga, som Guds vilja.

Vi människor fresta ständigt att låta det jordiskt begränsade och motsägelsefulla, jordiska förväntningar och värdeföreställningar bli det som ytterst bestämmer våra ställningstaganden och vårt handlande. Vi söker forma det jordiska livet efter de ordningsregler och värdenormer, som vi själva bildat åt oss. När vi därför möter allt det problematiska i vad vi kallar tillvarons motsatsspel och nödgas erkänna att vi ej har några svar på detta, uppstår det, som vi kallar det absurda. Vi står inför en verklighet, som vi ej kan inbygga i skapelsen därför att skapelsen är en labyrint av motsägelser.

I det absurda finns inga jordiska svar. När ynglingarna vaknar och träder ut ur grottan i Efesos och möter en värld, som för dem framkallar mångahanda frågor, som varken de eller omgivningen kan ge svar på, blir deras svar: Gud vet bäst. Och det är detta som den andlige vägvisaren också låter Moses förstå, ty denne vägvisare bär ej fram ett jordiskt budskap. Hans uppdrag är det himmelska: Guds vilja.

Vem var Dhû Al-Qarnayn?

I den sura, som bär namnet al-kahf, Grottan, har vi funnit två berättelser av djup mystik, den ena handlande om de sju ynglingarna i Efesos, sovande sin sekellånga sömn, och den andra om Mose möte med den namnlöse andlige vägledaren. I det förra fallet erfar vi hur rummet, symboliskt fattat som grottan, och tiden symboliskt fattad som den sekellånga sömnen, undandrager sig den mänskliga omdömesförmågan. Vi erfar också hur Gud på ett mirakulöst sätt räddar ynglingarna undan en förföljelse och låter dem vila oupptäckta i ett slutet rum, grottan, för att träda fram i en bättre värld, ett framträdande, som symboliskt talat är något av en återuppståndelse, men en återuppståndelse, som möter oss som jordisk.

I det senare fallet ställs vi inför en kosmisk problemvärld. Vi lever i en tillvaro, skapelsen, med dess normativa ordningar, etiska begrepp och sedvänjor, men här får vi lära oss, att över de jordiska villkoren står Guds vilja och Guds plan och att denna vilja och denna plan kan ställa oss inför upplevelser av tillvaron, som vi i vår jordiska kortsynthet fattar som absurda. Men liksom ynglingarna i Efesos bringas Moses och alla, som tillägnar sig berättelsernas innebörd, till den insikten, att Gud vet bäst.

I koransuran al-kahf möter vi ännu en berättelse men av en annan innebörd. Gud är Herren, härskaren över sin skapelse, bäraren av den visdom, som övergår allt mänskligt förstånd, upprätthållande och levande i sin skapelse. Men Gud ger också människor jordiska uppdrag av stor betydelse och därvid utrustar han dem med makt och myndighet. Gud är såsom allsmäktig den himmelska Monarken, men Han upprättar också det monarkiska som en jordisk institution. Kungaskapet, det högsta av alla jordiska ämbeten, är inte ett självhärskardöme, det är ett himmelskt uppdrag, på en gång andligt och politiskt-rättsligt, som prästkungadömet hos Bibelns Melki-Sedek och som ”konung av Guds nåde” som den västerländska konstitutionella formeln lyder.

Det är mot denna bakgrund vi skall möta Koranens Dhû Al-Qarnayn. Vem var han? Koranen svarar genom att ge honom hans legitimitet: Vi skänkte honom stor makt på jorden och Vi gav honom [kunskap om] de rätta medlen [för att nå sitt] syfte liksom [den rakaste] vägen till varje mål (XVIII:84). Det sätt på vilket denne Dhû Al-Qarnayn fullgör det av Gud givna uppdraget såsom en mäktig jordiskt konung, det är därom denna berättelse handlar.

Hans första färd går västerut, han ser solen gå ned i ett dunkelt vatten och där möter han ett folk, som uppenbarligen är våldsamt och oroligt, ty Herren ger honom möjlighet att bestraffa men också att behandla detta folk vänligt. Redan här framträder ett märkligt förhållande, varunder Dhû Al-Qarnayn lever. Han står under Guds ledning, men han har tilldelats ett högt mått av jordisk handlingsfrihet, han kan välja. Samtidigt som han därmed blivit en mäktig jordisk kung, är han medveten om att han ytterst handlar på ett gudomligt uppdrag. Därför blir hans svar så: Den som lever i ondska och synd kommer vi att straffa; sedan skall han föras tillbaka till sin Herre och Han skall ge honom ett fruktansvärt straff. Men den som tror och lever ett gott och rättskaffens liv skall i belöning få det högsta goda, och Vi skall göra Våra befallningar lätta [att utföra] för honom (XVIII:85-88).

All den stora jordiska makt, som Herren utrustat Dhû Al-Qarnayn med såsom jordisk konung, förändrar inte hållningen till den himmelske Uppdragsgivaren, makten gäller den jordiska tillvaron och makten vilar ytterst på fullgörandet av Guds vilja. Så går färden österut och nu möter han ett enkelt folk, som lever under primitiva förhållanden i den heta solen. Vad gör han med dem? Han ger uttryck för en tolerans och storsinthet, då han låter dem leva vidare i sin lugna och primitiva tillvaro – han föredrar detta framför den lättköpta vinst han kunnat inhösta genom att utöva makt och förtryck. De jordiska villkoren skiftar ständigt, och vad som var ett rätt handlande i väst, ett fast ingripande för att belöna och straffa, betyder ej ett åsidosättande av Guds vilja, när folket i öst behandlas med milt överseende (XVIII:89-91).

Så följer en ny färdväg och Dhû Al-Qarnayn möter i en bergig trakt ett folk, som hotas av vilda stammar och som nu ber om den mäktige konungens hjälp och beskydd. I sitt beträngda läge är de beredda att underkasta sig och betala en tribut om han kan bygga en skyddande barriär i bergspasset. Det svar Dhû Al-Qarnayn ger är upphöjt konungsligt. Han framhåller, att den makt Herren har givit honom är bättre än jordiska tributer och att han skall bygga en skyddsvall av järn och koppar till skydd mot de vilda folken. Detta sker också och efter utfört arbete vänder sig Dhû Al-Qarnayn till det säkerligen djupt tacksamma folket med erinran om att detta utförda arbete var till deras skydd och skall mottagas som en nåd från Herren. Det är till den himmelske och inte till den jordiske konungen tacksamheten skall riktas och inte nog därmed – folket skall veta att trots alla skyddsverk, som byggs upp, skall en dag Herren förvandla allt till stoft och taga tillbaka sitt skapelseverk (XVIII:92-98).

Mycket har spekulerats över frågan om vem Dhû Al-Qarnayn var, och mycket anses tyda på att det var Alexander den Store. I stället för att deltaga i sådana tankemödor i full medvetenhet om att vi ej kan lämna några betydelsefulla bidrag, vill vi i stället anlägga ett par aspekter, som gäller förhållandet mellan det himmelska och det jordiska.

Den första gäller det monarkiska. Gud är En och Hans makt är odelbar – det finns ingen maktinnehavare vid sidan av Honom, och denna Hans maktinnehav vet inga gränser. Hans makt är absolut och oändlig. Allt detta är inneslutet i det vi kallar det monarkiska. Men Gud har över sitt skapelseverk satt en förvaltare, en khalîfah, och det är människan. Den jordiska tillvaron får inte bli ett kaos, det är inte Skaparens avsikt, och därför finns också i vår tillvaro ordningssystem, varav en form är samhället. Det mänskliga samhällets styrelseformer företer ändlösa variationer, men den ideala formen, den som står i bäst överensstämmelse med Guds vilja är att människan, Guds avbild på jorden, i sin strävan till himmelsk efterliknelse också erkänner det monarkiska som den sannaste jordiska styrelseformen.

Det är detta, som är innebörden i berättelsen om Dhû Al-Qarnayn. Vi möter här den jordiske monarken som ideal förebild, den mäktige konungen över ett växande imperium. Dhû Al-Qarnayn står i ett direkt lydnadsförhållande under sin himmelske Fader, han vill ingen egen vinning, han vill lydnad under Herrens bud, samtidigt som han visar en öppenhet och förståelse för människors och folks egenarter. Men hans lydnad och strävan att fylla de jordiskt monarkiska uppgifterna är ej präglad av blind underkastelse, tvärtom vittnar Koranen om hur hans handlande är personliga ställningstaganden. Att vara underställd Guds vilja är ej en slavisk determinism.

Därmed står vi inför den andra aspekten: Vad är Guds vilja? För naturen, för skapelsen som totalitet innebär detta en underställelse under Skaparen, symboliskt uttryckt som en hyllning, en naturens lovsång till Skaparen. För människan är det förbundet med förvaltarskapet. Varje människa äger i sitt hjärta det inre ljuset, som vägleder i mörkret, Sanningens ljus, och den som följer det ljuset, han gör Guds vilja. Men det jordiska livet är fyllt av motsägelser och ofullkomligheter och därför är Guds vilja på jorden ingalunda en entydighet, ett enkelt fullföljande av Guds vilja på en utstakad bred väg. Det jordiska livet är i all dess ofullkomlighet och motsägelsefylldhet ett liv av valmöjligheter och inför dessa valmöjligheter har Skaparen givit människan hennes fria vilja. Med denna sin fria vilja är människan ansvarig inför sig själv, inför världen och först som sist inför Gud.

Människan har alltså i sin jordiska tillvaro liksom en marginal, inom vilken hennes handlingar utförs. Det är detta som berättelsen om Dhû Al-Qarnayn handlar om. Under Guds andliga ledning har han att söka och finna det som är rätt och riktigt ej blott som en jordisk, utilistisk handlingsprocess utan som ett handlande inför ett högre ansvar. Moses får genom sin andlige vägvisare, Al-Khidr, lära sig att det som är ”för hedningarna en galenskap”, för det jordiskt rationella förståndet en absurditet, kan ha en djupare mening i Guds plan. Vem Dhû Al-Qarnayn var må vi lämna därhän, berättelsen om hans jordiska konungaskap lär oss att Guds vilja i den monarkiska formen träder in i ett jordiskt förverkligande. Det som den västerländska modernistiska republikanismen ej kan förverkliga, det är vad som sker, blir verklighet i Koranens berättelse om Dhû Al-Qarnayn: ”Ske din vilja”.

Världen står under Guds herravälde och Herren vet att sända krafter, varmed denna världens styrelse sker, Han sänder profeter, som varnar och bringar budskap, Han giver monarkiska uppdrag till människor, som får vidsträckta maktbefogenheter inom ramen för det jordiska, Han sänder andliga vägledare, som bringar fördjupade insikter om en motsägelsefylld tillvaro. Men Koranen vet också att berätta om att världen är given visdom, och en sura, den trettioförsta, är alldeles särskilt ägnad åt visdomen.

Vad är visdom och vem är vis? Denna sura inleds med att tala om Koranen själv som visdomens bok, al-kitâb al-hakîm. Detta kan vi fatta så, att detta heliga budskap innesluter all den samlade andlighet, som tilldelats skapelsen som visdom. Därmed är utgångspunkten given: Gud låter visdomen inträda i världen, taga sin boning där och låta människor bli delaktiga. Men den värld, som här är mottagaren, är en skapelse, fattad i sin sinnliga verklighet som en oändlighet av enskilda ting, stadd i ett ändlöst flöde, i en ändlös föränderlighet. Det är en värld, som Koranen vittnar om, som är fylld av glittrande lockelser, av bedrägliga löften i sinnevärlden, en värld, som kan locka in människorna i en labyrintiskt motsägelsefylld tillvaro. Att i detta existentiella flöde människan inte förlorar fotfästet, att hon bevarar sitt medvetande om den Guds vilja, den Sanning, som härskar över vår tillvaro – för detta kräves ett vägvisande i tillvarons ändlösa situationer av vägval.

Det är i detta existentiella flöde, som visdomen träder in som den ordnande kraften. Visdomen är det himmelska som jordiskt handlingsmönster. Visdomen är det ständiga skiljandet av agnarna från vetet, av det yttre bedrägliga skenet från det inre vägledande ljuset. I detta lockande och förvirrande multiversum finns ett sanningens, ordningens Guds universum. Guds vilja blir ett jordiskt handlande, framburet av dem, som benådats med visdom.

Gud ingriper i sin skapelse på mångahanda sätt, Han utväljer människor med profetiska och apostoliska uppdrag att bära fram och sprida budskapet, Han låter synliga eller osynliga andliga vägledare insätta profeter såsom Moses i medvetenheten om den gudomliga Verklighet, som står över den jordiska, Han upprättar prästkonungaskap såsom Bibelns Melki-Sedek, Han ger monarkisk makt åt imperiala erövrare som Dhû Al-Qarnayn. Men Gud kan också ur folkdjupen utvälja en man som Luqmân att träda fram som visdomslärare.

Den andliga utrustning, som enligt Koranens vittnesbörd så många upphöjda besitter, visdomen, är också förbunden med den stora rikedomskälla vi finner i folkfromheten. Därom berättar Koranens trettioförsta sura, Luqmân, där en enkel man ur folkdjupen, Luqmân, träder fram med sin visdom. Vad som här berättas lär oss att visdom ej skall förväxlas med rationell, cerebral utrustning, ej heller med en samlad kunskapsmassa – visdom i ordets djupaste mening är den dygdemässiga efterliknelsen på jorden av den himmelska Verkligheten, uppenbarad för oss människor som Sanningen. Visdomen, vi upprepar det, är det himmelska som jordiskt handlingsmönster, och denna visdom, som Koranen omvittnar, bärs här fram av en man ur folkdjupen, Luqmân, en man, som enligt traditionen kan ha varit slav eller snickare och som trots ett långt liv avböjde varje jordisk maktställning.

När Luqmân ägnar sin son den faderliga undervisningen förbinder han lydnaden under Gud den Ende med den främsta, mest grundläggande av alla jordiska institutioner, familjen. Det högsta av allt ont är att ha andra gudar att dyrka vid sidan om den Ende, och denna lydnad under Herren förbindes med föräldrarna, eftersom de utgör grundstommen till den främsta av jordiska institutioner: Tacka Mig och dina föräldrar. Men över allt står Guds vilja, och skulle föräldrarna mana till något, som ej överensstämmer med Herrens bud, måste föräldralydnaden vika (XXXI:14-15).

Det är här det dygdemässiga ställs inför hårda prov. Det etiskt-jordiska måste underordnas Herrens vilja, och den konflikt vi möter hos Noah och Abraham kan upprepas: brytningen med fadern och familjen. Det jordiska dygdelivets främsta bud, lydnaden under föräldrarna, kan komma i konflikt med Guds vilja. Moselagens fjärde bud, att hedra fader och moder är en orubblig vägvisare så länge som Moselagen står i fullkomlig överensstämmelse med Guds vilja, men när Jesus med sitt evangelium går till storms mot den lagens förvandling till bokstavsträldom och förkunnar Guds rikes hemligheter, ett Andens välde i en förmörkad värld, då formulerar han sitt evangeliska budskap med en tillspetsning, som så ofta präglar hans förkunnelse: Om någon kommer till mig, och han därvid ej hatar sin fader och sin moder, och sin hustru och sina barn, och sina bröder och sina systrar, därtill också sitt eget liv, så kan han icke vara min lärjunge (Lukas XIV:26).

Under den villkorslösa lydnaden under Guds vilja, som Luqmân bekräftar och bär fram, skall vi leva i en värld, där motsägelser, konflikter, frestelser och förvillelser fyller vår tillvaro. Att i denna värld följa det andliga Ljusets ledfyr, det är denna visdom Luqmân talar om. Det är förvisso ingen lätt uppgift, och Luqmân undervisar sin son: Det minsta av alla ting, senapskornet, kan vi människor lätt passera förbi inte minst när detta senapskorn lever i det fördolda, men för Gud och i Guds plan finns det allra minsta ting med i verkligheten. Därför är ett mänskligt jordiskt liv i visdomens tecken ett liv i bön, rättrådigt handlande och tålamod, vad som än vederfares oss, detta är vad Luqmân lägger sin son på hjärtat (XXXI:16-19). Islam är underkastelse och lydnad, och i det jordiska livet är islam ett liv, där högmod och förmätenhet skall vara bannlysta, där lågmäldhet, anspråkens och handlingslivets måttfullhet blir riktmärken för visdomen.

Den himmelska tronen och den jordiska

När vi människor från vårt jordiska perspektiv söker skapa oss en bild av den Allsmäktige, blir vår bild gärna utrustad med mänskliga drag. Fadern, Lagstiftaren, Domaren, Förlåtaren – allt är uttryck för den allmakt, som inneslutes i det himmelskt monarkiska, och till detta himmelskt monarkiska knyter vi också symbolen, varigenom vi vill uttrycka upphöjdheten. En sådan symbol är tronen, sätet på vilket monarken sitter i ämbetsutövning. I det himmelska Sion finner vi israelernas tron som maktsymbol och i den kristna trosbekännelsen heter det om Jesus: ”sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida”.

I en helig skrift finner vi, om vi kan uttrycka det så, höjdpunkter. I Koranen möter vi en sådan, ayah al-kursîy, tronversen, i sura al-baqarah. Vi upplever här en lovsång till det Upphöjda, uttryckt med poetisk språklig skönhet, som gör att, som en kommentator uttryckt det, det andliga innehållet är höjt över allt, även över dess ursprungliga arabiska språkform. Emellertid besitter vi en förnämlig svensk översättning, utförd av Mohammed Knut Bernström, ett imponerande verk, som berikar vår andliga litteratur, och vi återger här denna svenska tolkning:

{Gud – det finns ingen gud utom Han,
den Levande, skapelsens eviga Vidmakthållare.
Slummer överraskar Honom inte
och inte heller sömn.
Honom tillhör allt det som himlarna rymmer
och det som jorden bär.
Vem är den som vågar tala [för någon]
inför Honom utan Hans tillstånd?
Han vet allt vad [människor]
kan veta och allt som är dolt för dem
och av Hans kunskap kan de inte
omfatta mer än Han tillåter.
Hans allmakts tron omsluter
himlarna och jorden. Att värna och
bevara dem är för Honom ingen börda.
Han är den Höge, den Härlige. (II:255)}

När Koranen talar om tronen, är det alltid den himmelska Allmaktens symbol, som är den yttersta innebörden, även om tronen framställs som en symbol i jordelivet. Ett lysande exempel på detta är berättelsen om drottningen av Saba, i den arabiska traditionen känd under namnet Bilqîs. Hon sägs ha härskat över områden i Jemen och Abessinien, och hon satt som härskarinna i staden Saba, blomstrande och berömd genom sina materiella och kulturella rikedomar. Till dessa skall dammen i Ma’rib ha bidragit, och det talades om ”det lyckliga Arabien”, varom också israelernas konung, den vise Salomo skulle få kännedom.

Den vise Salomo, härskaren över israelernas blomstrande rike, hade en rik andlig utrustning och inte minst många tjänare, informatörer och budbärare. En dag saknar emellertid kung Salomo härfågeln, berömd för sin sköna fjäderskrud och sin gyllene kam, och som därför gick under namnet kunglig fågel. Men härfågeln träder fram inför sin härskare och berättar att han varit på främmande ort, närmare bestämt i Saba, och där funnit en kvinna, som härskade över ett mäktigt och i alla avseenden rikt land och att hon satt på en utomordentligt förnäm härskartron. Men hon och hennes folk är ogudaktigt, Satan har misslett dem till att dyrka solen, i stället för att tillbedja den Ende Guden, Tronens Herre, säger den fromma fågeln.

Konung Salomo skrider omedelbart till verket, sänder ett inbjudningsbrev till drottningen av Saba. Det är inte ett gängse diplomatiskt dokument utan en inbjudan till att ansluta sig till den sanna religionen och brevet inleds med orden: I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn! Uppres er inte i högmod mot mig; kom istället till mig beredda att underkasta er! (XXVII:30-31). Drottningen mottager inbjudan på sitt sätt och inleder förbindelsen genom att sända ambassadörer med rika gåvor. När konung Salomo mottager detta, är hans spontana svar: Vill ni lägga rikedom till mina rikedomar, fastän det som Gud har skänkt mig överträffar det Han har gett er. Men sola er själva i glansen av er gåva! Salomos svar är allt annat än diplomatiskt och han fortsätter: Vi skall sannerligen komma mot dem med styrkor som de inte kan stå emot, och Vi skall driva dem ut ur [deras land], förnedrade och förödmjukade (XXVII:37).

Det inledande diplomatiska mötet mellan konung Salomo och drottningen av Saba är alltså tveklöst ett möte mellan Andens kraft och de jordiska rikedomarnas ytliga glansfullhet. Denna första kontakt mellan två jordiska makter är alltså endast inledningen till ett möte i Andens och de himmelska symbolernas tecken. Konung Salomos nästa åtgärd är att anbefalla sina män att bringa honom drottningen av Sabas tron, som han då skall vara i besittning av före hennes egen förestående fysiska ankomst. En av hans män är utrustad med den magiska kraft, som endast ges åt den som undfått Bokens kunskap, ‘ilm min al-kitâb, och i ett ögonblick står tronen framför Salomo. Detta, säger Salomo, när han upplever det, är en nåd från Herren. Det är här ingen magisk manipulation, en synvilla, som de egyptiska trollkarlarna utförde inför Moses, det är, som Koranen säger, en förvandling.

Den förvandling, varom Koranen här talar, innebär, att Salomo genom Guds nåd givits förmågan att frammana en jordisk, för sinnevärlden mottaglig uppenbarelse av den himmelska tron, uttryckande Guds allmakt och från vilken all jordisk makt utstrålar. Den upphöjdhet, varom Tronversen talar, har såsom en avbild sin jordiska form i den världsliga tron, varpå drottningen av Saba sitter. På Salomos önskan har genom Guds nåd det himmelska tagit jordisk form och inför drottningen av Sabas förestående besök framställts som hennes egen jordiska tron utan att hon själv vet att det här skett en förvandling, att det gudomliga tagit boning i det jordiska.

Drottningen av Saba anländer till Davids stad, till Jerusalems tempel, hon mottages av kung Salomo – och framför allt: Hon ställs inför det stora andliga provet, tronen. Hennes ögons vittnesbörd är att det hon ser liknar det som är tronen i henne eget rike, men ögonens vittnesbörd är ej tillräckligt, ty hon blir nu inför mötet med den gudomliga uppenbarelsen, tronen, delaktig av den andliga Kunskapen. Hon överger sitt hedniska avguderi och bekänner sig till den Ende Guden.

Ännu en upplevelse kommer henne till del. Hon inbjuds att träda in i Jerusalems tempel med all dess yttre prakt, och hon upplever de blänkande glasytorna som vore de vatten. Återkallad till den sinnliga vardagligheten vinner hon i sin kunskap ännu en upplevelse av tillvarons djup: Det andliga är det verkliga och det jordiskt sinnliga i all dess glittrande skönhet är en illusion (XXVII:20-44).

Heliga skrifter innehåller ett berättande material, ofta av stor omfattning, ty i berättelserna bekräftas hur det gudomliga står i förbindelse med det jordiska. Koranen anknyter oavlåtligen till den judiskt-kristna Bibeln och det som i den kristna världen går under namnet bibliska berättelser återberättas ofta i Koranen, men vi har också erinrat om att det andliga innehållet i det bibliska berättandet väsentligen ges som det fromt uppbyggande, som liknelser, som det allegoriska och det moraliska, under det att Koranen alltid ger åt det berättande materialet en andlig djuptydning.

Så är också fallet med berättelsen om drottningen av Saba. Den bakgrund Koranen ger, att konung Salomo blir informerad ej blott om drottningen av Sabas världsliga välde utan också om hennes och hennes folks avgudadyrkan och att han därför inbjuder henne till ett besök, vars enda syfte är att omvända henne till den sanna tron på den Ende Guden – om denna bakgrund och detta motiv anges ingenting i Bibeln. Drottningen är enligt Bibeln i själva verket den som tagit initiativet till mötet. Visserligen är ryktet om Salomos storhet förbundet med ”vad han hade gjort i HERRENS namn” men vad drottningen av Saba vill utröna är vari Salomos vishet består. Detta är motivet för hennes besök. Om den eftersökta visdomen är av andlig eller av världslig natur framgår ej av texten.

Den vise Salomo ger drottningen svar på alla hennes frågor, men drottningens världslighet träder också fram, när hon står inför det israeliska rikets materiella härligheter, ”såg huset som han hade byggt, och såg rätterna på hans bord” såg prakten och hovceremonielet, ”då blev hon utom sig av förundran”, och hon uppstämmer ett verkligt lovtal till den mäktige konungen och hans rike. Konung Salomo, det är vad hennes besök lärt henne, ”har långt mer vishet och rikedom, än vad jag genom ryktet har hört.” När hon i detta lovtal prisar ”HERREN din Gud” är det uppenbart att hon själv ej anslutit sig till den himmelska Sanningen, det som Koranen vittnar om och som är Koranens väsentliga budskap i berättelsen om drottningen av Saba. I sitt lovtal innesluter hon enligt Bibeln de jordiska rikedomarna och den världsliga makten, då Herren satt Salomo till konung över Israel, och den tron som drottningen talar om, är en världslig tron, Israels tron. Berättelsen om drottningen av Saba kulminerar i att hon överlämnar jordiska gåvor till konung Salomo i en rikedom och omfattning som ”aldrig mer blivit införd” (Första Konungaboken X:1-10).

På den himmelska tronen sitter Konungen, men ingår inte i denna monarkiska bild även en drottning? I den kristna världen och framför allt i katolicismen intager Maria, Jesu moder, denna centrala ställning. Maria är inte blott Jungfrun, den rena, kyska, hon blir också den himmelska Bruden och uttrycket för det moderliga, det barmhärtiga, förbedjerska inför Guds nådatron. Tillbedjan av den Heliga Jungfrun är en väsentlig del i katolskt fromhetsliv, och teologiskt har den formats till en mariologi, vars bekräftelse i vår tid skett då den romerska påven år 1950 kungjorde dogmen om den Heliga Jungfruns upptagande i himlen – ej att förväxla med det uppstigande, som dogmatiskt gäller Jesus.

Sambandet mellan alla andliga uppenbarelser sedan tidernas begynnelse, uttryckt i profettraditionen och därvid inte minst den djupa samhörigheten mellan Bokens folk möter vi i Koranen inte minst genom den upphöjelse, som här ägnas Maria. Även om beskrivningen ej alltid är sammanfallande, bekräftar dock allt väsentligt Bibelns berättelse, den andliga miljö, ur vilken hon växer fram, hennes utkorelse och bebådelse. Det angeliska budskapet hon får är att hon skall föda en son, som hon skall giva namnet Kristus Jesus och han skall bli ärad i hela världen och i det tillkommande. Hennes invändning att hon är en kysk kvinna besvarar ängeln sålunda: Gud skapar vad Han vill. Om Han vill att något skall vara, säger Han endast till det: ‘Var!’ – och det är. Han skall undervisa din son i Skriften, [skänka honom] visdom och [ge honom] Tora och Evangelium (III:42-48).

Miraklet sker, Jesu övernaturliga födelse är bekräftad av Koranen. Moder och barn uppvisar tillsammans ett underverk, som alla folk i alla tider skall bekänna. Gud har begåvat Maria med sin andlighet och Gud har gjort henne och hennes son till ett tecken för alla tider (XXI:91). Den enastående särställning Koranen ger Maria och hennes son är tveklös, men betyder detta en upphöjelse över det jordiska?

Maria är en jordisk kvinna och förbliver så sin livstid ut. Hennes hängivenhet till sin son och hennes kyskhet, höjd över alla könsgränser, gör henne, och det är vad Koranen vill säga, till ett föredöme för vårt jordiska liv (LXVI:12).

Ljus i ljuset

Religion handlar om det synliga och om det osynliga. Över skapelsen, existensen, som är det för oss människor synbara, fattbara, står Skaparen, Gud den Allsmäktige, den Verklighet, som vi människor i vår jordiska ofullkomlighet ej kan fatta med våra sinnen, men som vi, inte minst i Västerlandet frestas att betrakta som något ”bortom” det vi betraktar som verkligt, alltså sinnevärlden. Men Guds skapelse är en ordning, en plan, uttryckt i det vi vill kalla Guds vilja, och när vi bryter mot den av Gud instiftade ordningen, uppstår störningar, som är oss människor till skada. Det är därför som Gud till jordens folk nedsänder profeter, varnare och vägvisare, utrustade med de av Gud dem givna budskapen.

Profeternas budskap kan växla från tid till annan efter de historiska omständigheterna, men den andliga djupmeningen är att budskapen är oföränderliga: De uttrycker Guds vilja, Guds plan och avsikt med skapelsen. Profeternas budskap är oföränderligt: De bär fram Guds vilja till skapelsen. I denna mening är profetskapet liksom en lång obruten kedja av orubblig vittnesbörd.

Guds eviga, oföränderliga budskap är något, som Koranen ständigt förkunnar, ständigt vädjande till trohet mot det givna budskapet. Här har islam i Västerlandet blivit föremål för vantolkningar – som om Koranen skulle förkunna något ”nytt” budskap. Däremot är det så, att Koranen i sin vädjan om underkastelse under Guds vilja – islâm – såsom ett evigt och universellt budskap ej döljer sin kritik mot de teologiska system, som inte längre förkunnar den ursprungliga, av profeterna framburna förkunnelsen.

Detta gäller inte minst förhållandet mellan de tre bekännelserna, som går under namnet den mosaiska, den kristna och den islamiska, de, som omfattar vad Koranen benämner Bokens folk. Moses blir den stora profeten för ett utvalt folk, Israels barn, och han mottager av Gud och ger sitt folk Lagen. Men Lagen, den av Gud givna andliga uppenbarelsen, blir till en bokstavsträldom, och därför låter Gud en ny profet framträda, Jesus från Nasaret, för vilken Lagen är och förblir det av Gud givna andliga Budskapet, men för vilken bokstavsträldomen är den stora styggelsen och som Jesus outtröttligt och skoningslöst bekämpar. Jesu profetiska uppgift är, som han själv säger, ej att avskaffa utan att fullborda, och det som skall fullbordas är det andliga verket enligt den himmelska Faderns vilja: Ty sannerligen säger jag eder: Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås, förrän det allt har fullbordats (Matteus V:18).

Jesu budskap är ett inre budskap, ett evangelium (”Mitt rike är icke av denna världen”). Riktande sitt frälsningsbudskap till varje enskild människa möter han ej som Moses en sluten etnisk enhet, ett omskuret folk, ej heller det ummah, som växer fram under den koranska uppenbarelsen. Evangeliet vänder sig till varje människas hjärta (”Himmelriket finns invärtes i eder”), och Jesu korta treåriga profetgärning blir dels en folklig predikargärning, som samlar stora människoskaror, dels en undervisning om den gudomliga närvaron i världen, som är den helige Ande, ”Guds rikes hemligheter”, varom han främst undervisar de tolv utvalda lärjungarna, som en dag skall givas det apostoliska uppdraget – även detta lärjungeskap bekräftas i Koranen (III:52-53).

”Guds rikes hemligheter” finns bortom all yttre manifestation, bortom all formalism, bortom det kultiska och det rituella, det är Jesu budskap. Men hans efterföljare samlar sig i menigheter, bygger tempel och katedraler, erövrar politisk och territoriell makt. Jesu rike är ett osynligt rike och hans budskap är ett muntligt budskap, över vilket alltmer reser sig en ordning i de jordiska formernas tecken och bekännelser formas såsom teologi. Det är om denna utveckling Koranen vittnar, det är om ett levandegörande av det ursprungliga budskapet, om Moselagen och Jesu evangelium, som Koranens vädjanden handlar: Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Gud och inte sätta något vid Guds sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Guds ställe (III:64). Det är detta – om vi tillåts att begagna uttrycket – ekumeniska budskap, som profeten Muhammed bär fram genom den koraniska uppenbarelsen, ett budskap, vars universalitet det ej kan råda något tvivel om, men ett budskap, som här ansluter sig till den abrahamitiska uppenbarelsen, sådan den fullföljs i den mosaiska Lagen och i det kristna Evangeliet.

I Koranen träder oss de tre religionsgrundande profetgestalterna till mötes. Mose ställning som laggrundare för ett utvalt folk är enastående och i denna hans ställning är det, vilket Koranen vid mer än ett tillfälle erinrar om, som Moses vederfares något helt enastående: Han är den ende profeten, till vilken Gud har talat direkt.

Jesus som profetgestalt möter vi i det inre. Han är född i kyskhet, han har ej i biologisk mening någon fader, han värjer sig i sin profetgärning mot varje lockelse till ett socialt ledarskap, det som så många förväntat sig av honom, och de underverk han utför får ej dölja det profetiska uppdraget: att förkunna den helige Andes närvaro, Guds inre, himmelska rike i människohjärtat.

Profeten Muhammed är den, som sluter sigillet. Hans himmelska uppdrag är att stadfästa alla tidigare uppenbarelser, bejaka och bekräfta det av Gud givna till människosläktet. Muhammed är profeternas profet, han är den, som liksom Jesus vittnar om att vi lever i en förgänglighetens skapelsecykel, att himmel och jord skall förgås, att allt skall försvinna inför Guds anlete. Då varje profet är en av Gud utvald – och därmed upphöjd – vederfares Muhammed en upphöjelse, som saknar varje motsvarighet: al-mi‘râdj, himmelsfärden.

Andliga resor och visioner, upplevelser varvid det själsliga synes lämna det kroppsliga men också varvid det kroppsliga upplevs som i rörelse är ingenting i det mänskliga livet obekant. Den jordiska tyngdlagen är någonting helt relativt och själens bundenhet till det kroppsliga höljet är någonting, som finns endast i den sekulariserade människans föreställningsvärld. Vinden blåser vart den vill, du hör dess sus men du vet ej varifrån den kommer och vart den bär hän. Så är det också med anden. De andligt rikt utrustade har med Guds vilja upplevelser, varom rika vittnesbörd finns i alla religioner. Till exempel vittnar aposteln Paulus i den kristna traditionen om att han själv blivit upplyft till tredje himlen och där upplevt outsägliga ting (Andra Korintierbrevet XII:1 ff.), och helgonberättelser talar om elevationer, när kroppen upplevs som lyft från marken. Andens vägar och krafter är outgrundliga. Men när vi säger, att profeten Muhammed företager en nattlig färd från Ka‘bah till moskén i Jerusalem och av Gud blir upptagen till sig för att göras delaktig vissa tecken, är detta ej blott ett lämnande av tid och rum.

Denna mirakulösa färd, beskriven i Koranens sjuttonde sura, har en verklighet, som blivit föremål för många tolkningar och tydningar. Låt oss taga fasta på det verkliga. Gud visar sin allmakt, när Han på detta sätt griper in i profetens tillvaro – vare sig detta innesluter blott det andliga eller också det kroppsliga höljet. En förflyttning i det som från vår jordiska synvinkel är ett ”geografiskt” upphävande av tids- och rumsbegreppen fullbordas genom att Gud låter honom upphöjas ur allt det, som i vidaste mening uppfattas som tillvaron och låter honom förenas med det Absoluta. Det himmelska, de sju sfärerna är passerade och profeten Muhammed möter och upplever det Högsta, det gudomliga Ljuset.

Det enastående, som delgives profeten Muhammed är i all sin korthet omvittnat i Koranen, och det enastående självt, det gudomliga Ljuset, möter vi som den höjdpunkt i koranversen, där Ljuset i ljuset förkunnas. Vi återger här den tjugofjärde surans trettiofemte vers i Mohammed Knut Bernströms fina svenska översättning:

{ Gud är himlarnas och jordens ljus.
Hans ljus kan liknas vid en nisch där en lykta står.
Lyktan är [omsluten] och glaset lyser med en stjärnas glans.
[Det är en lykta] tänd [med olja] från ett välsignat träd,
ett olivträd som varken tillhör öst eller väst
och vars olja nästan lyser utan att eld har rört vid den.
Ljus över ljus!
Gud leder till Sitt ljus den Han vill
och därför framställer Han liknelser för människorna –
Gud har kunskap om allt. (XXIV:35)}

Den andliga upphöjdhet, det mystiska djup och den poetiska skönheten i denna ljusvers är omgivet av rika kommentarer och djupa betraktelser. Vi har valt att ansluta till Al-Ghazalis behandling och betraktelser i dennes arbete Mishkat al-anwar, återgivet i ‘Abdullâh Yûsuf ‘Alîs till engelska översatta och kommenterade koranutgåva.

Vad Koranen vill lära oss är att vi människor i vår jordiska begränsning upplever ljuset i två meningar. Med våra fysiska ögon är vi seende genom det ljus, som solen ger oss – utan denna skulle tillvaron vara endast djupt mörker och våra ögon därmed obrukbara. Detta vårt fysiska seende, det fysiska ögats seende, är förbundet med den sinnliga, fysiska tillvaron, och ljuset är den yttre ljuskälla, som solen utgör. Men det Ljus i ljuset, varom Koranen talar, är ett osynligt, inre Ljus, som är Gud själv.

Den yttersta Ljuskällan är alltså Gud själv, osynlig och samtidigt frambringande allt som är av ljus i världen, i skapelsen. Hur mycket vi än upplever ljuset som en sinnevärldens erfarenhet är det dock hos Gud den yttersta ljuskällan finns. I sig osynligt bryts ljuset i de linser skapelsen förfogar över och ljuset blir ”jordiskt” synligt och får färg. Men ljusets närvaro i världen är dubbel i den meningen att den skapar det tillstånd vi kallar medvetandet, och vars högsta form är den intellektiva, andliga medvetenheten i varje människas hjärta.

Hur skall vi nu tolka förhållandet mellan det gudomliga Ljus i ljuset jämte dess jordiska manifestationer och koranversen med dess starkt präglade metaforiska utformning? Al-Ghazalis tydningar kan vara oss till god vägledning. Människans andliga utrustning, säger han, möter verkligheten väsentligen i fem modi, för det första förmågan att mottaga sinnesvärldens informationer, för det andra den imaginativa gestaltande förmågan att överbringa det upplevda till ett högre mentalt plan, för det tredje den rena intellektionen, som gestaltar föreställningar bortom det sinnliga och det imaginativa, för det fjärde den diskursiva, diskriminativa förmågan att utveckla ett ordnat, logiskt-empiriskt tänkande, och för det femte slutligen de över all rationalitet och empiri höjda andliga upplevelserna.

Dessa fem modi i den mänskliga utrustningen svarar mot koranversens fem metaforer: nischen, glaset, lyktan, trädet och oljan. I nischen samlas och förenas de upplevelser vi vinner genom våra jordiska organ. Glaset är den substans, som renar, upplyfter, ger glans åt det, som är lampans vägledande uppgift, ty lampan lyfter upp de sinnliga upplevelserna till det högre plan, som det rikt förgrenade trädet fullbordar såsom det högre mänskliga uppdraget. Men detta träd är ej vilket som helst, det är ett oljeträd, och däri ligger en djup symbolik. Ty varje träd berikar sig själv genom sina förgreningar men oljeträdet skänker något som inget annat träd gör, något av det renaste som naturen kan frambringa, olivoljan. Olivträdet skiljer sig från alla fruktträd, ty dess frukter är ej primärt inriktade på konsumtion. Oljan står främst i ljusets tjänst och därför har oljeträdet som intet annat träd en sakral prägel – därför heter det också i Ljusversen ”ett välsignat träd”.

Den rena olivoljan lyser i denna sin renhet utan att den berörts av eld, och i lyktan sprider oljan sitt sken, som ej känner någon riktning eller distans, och därför tillhör dess träd varken öst eller väst. I allt världsligt mörker finns ett ljus, i allt ljus i världen finns det inre Ljuset, källan till den osynliga Verkligheten. Och när denna osynliga Verklighet träder fram som den koraniska uppenbarelsen, då uppenbarelsernas sigill slutes, är det en uppenbarelse, som i sitt Ljus varken tillhör öst eller väst.

Tage Lindbom