HOME


H.S. Nyberg

Henrik Samuel Nyberg, född 28 december 1889 i Söderbärke, död 9 februari 1974 i Uppsala, var en svensk orientalist och språkvetare och ledamot av Svenska Akademien. Han var son till komminister Anders Fredrik Nyberg och Ida Jansson. Själv skrev han sig alltid endast med initialerna H.S. Nyberg; det är under detta namn han blivit känd.

Nyberg var professor i semitiska språk vid Uppsala universitet 1931-1956. Nyberg var en världsberömd filolog, religionshistoriker och orientalist; han gjorde banbrytande insatser bl.a. inom forskning på det medelpersiska/medeliranska språket. Under ett långt forskarliv ägnade han sig åt vetenskapliga studier åt olika religioner judendomen, kristendomen, islam, manikeismen och zoroastrismen. Han förblev dock hela livet praktiserande kyrkokristen med en grundläggande personlig acceptans av det kristna trosinnehållet och engagerades i Svenska kyrkans diskussion om ny psalmbok och ny bibelöversättning; han var en period ledamot av kyrkomötet. Under andra världskriget hade han en klar antinazistisk hållning. Han utgav bl.a. Le livre du triomphe et de la réfutation d'Ibm-er- Rawendi l'hérétique (även på arabiska 1925). Hilfsbuch des Pehlevi (1-2, 1928-31; utvidgad engelsk utgåva 1969-74) och Manual of Pahlavi (1964), Irans forntida religioner (1937, ny uppl 1966), Hans hebreiska grammatik från 1952 är mycket använd, och utkom i en ny utgåva 1972, en engelsk översättning är under arbete av docent Mats Eskhult. Nybergs språk- och religionsvetenskapliga arbeten utgavs postumt 1975 i serien "Acta Iranica" vid universitetet i Leiden i fyra 500-sidiga volymer med titeln "Monumentum H.S. Nyberg". Nyberg har också skrivit biografier över Henrik Schück 1948, Johan Adam Tingstadius (1958) och Esaias Tegnér d.y. (1966).

Nyberg var mycket omtalad för sina unikt omfattande språkkunskaper; han kunde 28 språk. Förutom sitt modersmål behärskade han mycket väl i tal och skrift tyska, franska, engelska och egyptisk arabiska. Han kunde skriva, läsa och tala spanska, italienska, ryska, polska, litauiska och finska. Han kunde felfritt skriva och läsa latin, grekiska, hebreiska, klassisk arabiska, och läsa och skriva arameiska, syriska och etiopiska; nypersiska, medelpersiska, mandeiska, armeniska och georgiska samt turkiska och sanskrit. Han kunde också begripa kurdiska, balochi, urdu och bengaliska (uppgifterna från Kahle, sid 305.)

Nyberg blev ledamot av Svenska Akademien 1948, där han innehade stol 3. Han var även ledamot av Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala 1934, Vitterhetsakademien 1935, Nathan Söderblom-sällskapet 1940, Vetenskapsakademien 1943, Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala 1954, Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskab 1940, Egypt Academy of the Arabic Language 1948, Iraq Academy 1960 samt ytterligare flera utländska vetenskapliga sällskap. Han var hedersledamot i Sveriges Advokatsamfund 1938, i Royal Asiatic Society 1946, Han var också guvernör i Rotary och 1916-1917 ordförande för föreningen Heimdal. Han var gift (1) med Fanny Hasselberg, död 1947, (2) med Ingegerd Duske, död 1953.

Litteratur

Sigrid Kahle: H. S. Nyberg. En vetenskapsman biografi. (Svenska akademiens minnesteckningar.) 1991.
 


H. S. NYBERG
OM
ISLAM

H. S. NYBERG SKRIVER TILL SIN DOTTER SIGRID KAHLE

Sigrid Kahle (H. S. Nybergs dotter) har sänt till Ahmed Rami följande kopia av ett brev som hon fick från sin far i Bagdad 1960:

"Jag ångrar aldrig att jag har ägnat mitt liv åt att lära känna islams värld och historia; det är ett av världshistoriens mest fängslande kapitel, och särskilt skeendet i våra dagar har en fascination, som jag väl förstår att du gripits av, då du fått uppleva det inför dina ögon, likaväl som det för mig är ytterst fascinerande; jag är glad åt att jag åtminstone har fått känna atmosfären. Låt oss gärna kalla de agerande som tala arabiska för araber; låt vara att de äro second-hand arabs, så har likväl islam och arabiska språket satt en outplånlig arabisk stämpel. Hos dem finns mycket som är dunkelt, svårförståeligt, förargelseväckande, även gement (men det finns gunås så visst också hos andra folk) men det finns något som vi västerlänningar ha rationaliserat bort; en helhjärtenhet och en enkel, jag ville säga bibliskt enfaldig hängivenhet, som är en kraftkälla av första ordningen, tyvärr möjlig att bruka till både gott och ont.

Vi västerlänningar ha täppt till källflödet med vår skepticism, vår relativism, vårt rationaliserade känsloliv. Hur världsliga och grovt materialistiska islams människor än kunna vara, ha de innerst inne en oförstörbar och självklar tro, under det att västerlänningens innersta är antingen tomt eller skådeplats för ateism eller agnosticism och hans yttre är inriktat på ett oandligt njutande av det materiella goda. Inom islam finns visst mycken praktisk materialism, men knappast ändå någon materialism i modern mening (därför kan marxismen svårligen göra sig gällande här); det finns väl ogudaktighet men ingen ateism. Det är genom islam som jag har kommit till klarhet om västerlandets andliga belägenhet och därmed även om min egen; jag har personligen mycket att tacka min bekantskap med islam för.

Att vara västerlänning, det är att vara delaktig och medansvarig i en kultur som varken du eller jag kan göra oss urarva ifrån; att vara västerlänning i våra dagar, det är att vara delaktig i den stora upplösningen, i den stora förstörelsen, i levnadsstandardens materialism, i oandlighetens triumf. Men det går inte att undandraga sig ansvaret; den som står i vår situation måste ha amor fati.. Jag har för mitt religiösa liv lärt avgörande saker av islams stolta bekännarglädje, glädjen över att vara en normal människa med religion (jämför hos oss: 'han har blivit besynnerlig, han har blivit religiös!'); den stränga och tveklösa monoteismen och den kompromisslösa enkelheten. Jag kunde inte låta bli att känna kontrasten mellan den stramt enkla islamiska gudstjänsten och den yviga hierarkiska prakt som utmärkte gudstjänsten i de ortodoxa kyrkorna, och jag kände livligt kontrasten till det orkeslösa, det skrämda och förlägna i den protestantiska religionsutövningen hemma hos oss.

Jag lärde mig förstå att i islam, all yttre skröplighet till trots, funnos gömda starka religiösa värden som kunde ligga på religionens högsta höjdläge. Men jag lärde mig också att hålla gränsen: jag är kristen. Detta har tidigare varit ett faktum som jag aldrig reflekterat över, som jag i radikala ungdomsår kanske någon gång hade velat kasta ifrån mig som överflödigt. Nu, vid konfrontationen med islam, fick detta faktum relief. Att religionen i västerlandet har en så svag ställning beror utan tvekan på den brist på andlig övning som är den stora oandlighetens följd. Inom protestantismen är den nästan obefintlig; den katolska kyrkan har den ju i någon mån. Jag tror faktiskt, att det nu blir de oförbrukade andliga krafterna utanför vår kulturkrets, som vi får ta vår tillflykt till för en förnyelse.

Att konfessionens tid är förbi är min övertygelse; inom kristenheten är det en trängande uppgift att arbeta på deras övervinnande genom en koncentration på det väsentliga. Kanske hägrar en ännu högre andens enhet åtminstone i någon väsentlig punkt. Islam lär icke ta första steget; julfesten hemma hos er 1960, som du skildrar i ditt brev och där en protestant läste julevangeliet, katolska barn sjöng julsånger och en muslimsk sayyed läste Surat Maryam ur Koranen, är någonting helt unikt. Det är bara indierna som brukar kosta på sig en sådan vidhjärtenhet, såsom vid den Gandhifest på Indiska Ambassaden i Stockholm där alla möjliga religionsurkunder reciterades. Det må vara riktigt som manifestation. Eljest fylla vi kanske bäst vår uppgift i denna tid genom att vara trogna mot och fördjupa vår egen religionsform och via den nå fram till universalitet."

Till Ahmed Rami från Sigrid Kahle i mars 1989
då Rushdie-affären hotar all tanke på universalism,
i hopp om fred och försonlighet mellan alla människor på jorden.
"
 

Sigrid Kahle
Tis 7 mar 1989


 

Tage Lindbom
Tage Lindbom


Ivan Aguéli 



Kurt Almqvist
 

 


H.S. Nyberg


Adolf Hitler 


Ahmed Rami


HOME