"Jag ångrar aldrig att jag har ägnat mitt liv åt att lära känna islams värld och historia; det är ett av världshistoriens mest fängslande kapitel, och särskilt skeendet i våra dagar har en fascination, som jag väl förstår att du gripits av, då du fått uppleva det inför dina ögon, likaväl som det för mig är ytterst fascinerande; jag är glad åt att jag åtminstone har fått känna atmosfären. Låt oss gärna kalla de agerande som tala arabiska för araber; låt vara att de äro second-hand arabs, så har likväl islam och arabiska språket satt en outplånlig arabisk stämpel. Hos dem finns mycket som är dunkelt, svårförståeligt, förargelseväckande, även gement (men det finns gunås så visst också hos andra folk) men det finns något som vi västerlänningar ha rationaliserat bort; en helhjärtenhet och en enkel, jag ville säga bibliskt enfaldig hängivenhet, som är en kraftkälla av första ordningen, tyvärr möjlig att bruka till både gott och ont.

Vi västerlänningar ha täppt till källflödet med vår skepticism, vår relativism, vårt rationaliserade känsloliv. Hur världsliga och grovt materialistiska islams människor än kunna vara, ha de innerst inne en oförstörbar och självklar tro, under det att västerlänningens innersta är antingen tomt eller skådeplats för ateism eller agnosticism och hans yttre är inriktat på ett oandligt njutande av det materiella goda. Inom islam finns visst mycken praktisk materialism, men knappast ändå någon materialism i modern mening (därför kan marxismen svårligen göra sig gällande här); det finns väl ogudaktighet men ingen ateism. Det är genom islam som jag har kommit till klarhet om västerlandets andliga belägenhet och därmed även om min egen; jag har personligen mycket att tacka min bekantskap med islam för.

Att vara västerlänning, det är att vara delaktig och medansvarig i en kultur som varken du eller jag kan göra oss urarva ifrån; att vara västerlänning i våra dagar, det är att vara delaktig i den stora upplösningen, i den stora förstörelsen, i levnadsstandardens materialism, i oandlighetens triumf. Men det går inte att undandraga sig ansvaret; den som står i vår situation måste ha amor fati.. Jag har för mitt religiösa liv lärt avgörande saker av islams stolta bekännarglädje, glädjen över att vara en normal människa med religion (jämför hos oss: 'han har blivit besynnerlig, han har blivit religiös!'); den stränga och tveklösa monoteismen och den kompromisslösa enkelheten. Jag kunde inte låta bli att känna kontrasten mellan den stramt enkla islamiska gudstjänsten och den yviga hierarkiska prakt som utmärkte gudstjänsten i de ortodoxa kyrkorna, och jag kände livligt kontrasten till det orkeslösa, det skrämda och förlägna i den protestantiska religionsutövningen hemma hos oss.

Jag lärde mig förstå att i islam, all yttre skröplighet till trots, funnos gömda starka religiösa värden som kunde ligga på religionens högsta höjdläge. Men jag lärde mig också att hålla gränsen: jag är kristen. Detta har tidigare varit ett faktum som jag aldrig reflekterat över, som jag i radikala ungdomsår kanske någon gång hade velat kasta ifrån mig som överflödigt. Nu, vid konfrontationen med islam, fick detta faktum relief. Att religionen i västerlandet har en så svag ställning beror utan tvekan på den brist på andlig övning som är den stora oandlighetens följd. Inom protestantismen är den nästan obefintlig; den katolska kyrkan har den ju i någon mån. Jag tror faktiskt, att det nu blir de oförbrukade andliga krafterna utanför vår kulturkrets, som vi får ta vår tillflykt till för en förnyelse.

Att konfessionens tid är förbi är min övertygelse; inom kristenheten är det en trängande uppgift att arbeta på deras övervinnande genom en koncentration på det väsentliga. Kanske hägrar en ännu högre andens enhet åtminstone i någon väsentlig punkt. Islam lär icke ta första steget; julfesten hemma hos er 1960, som du skildrar i ditt brev och där en protestant läste julevangeliet, katolska barn sjöng julsånger och en muslimsk sayyed läste Surat Maryam ur Koranen, är någonting helt unikt. Det är bara indierna som brukar kosta på sig en sådan vidhjärtenhet, såsom vid den Gandhifest på Indiska Ambassaden i Stockholm där alla möjliga religionsurkunder reciterades. Det må vara riktigt som manifestation. Eljest fylla vi kanske bäst vår uppgift i denna tid genom att vara trogna mot och fördjupa vår egen religionsform och via den nå fram till universalitet."

Till Ahmed Rami från Sigrid Kahle i mars 1989
då Rushdie-affären hotar all tanke på universalism,
i hopp om fred och försonlighet mellan alla människor på jorden."
 

Sigrid Kahle
Tis 7 mar 1989