|
-
Ahmed.Rami:
Jag skulle först be dig att berätta
lite om dig själv.
E.K:
Jag kom till Sverige
för nästan ett halvt sekel sedan och
är född österrikare. Jag kom hit
på inbjudan av universitetet i Uppsala
för att delta i ett forskningsprojekt. Och
sedan efter avslutat projekt stannade jag här
och var verksam i industrin. Jag är
naturvetare, filosofie doktor och är
intresserad av musik, historia och
religion.
-
A.R.:
Välkommen.
E.K:
Tack.
-
A.R.:
Jag verkar i Sverige, ett kristet land och Radio
Islam sänder ifrån Stockholm som
är Sveriges huvudstad. Jag vill fråga
dig: Vad är "Bibeln", som infattar
både Nya och Gamla Testamentet?
E.K:
Bibeln är den mest spridda boken i
världen. Den är översatt till
ungefär 1100 språk. Jag själv
är född österrikare och katolik, men
min fru är protestant. Så jag är
hemma i båda religionerna så att
säga.
Bibeln består av
två delar. Det Gamla Testamentet och det det
Nya Testamentet. Det Gamla Testamentet beskriver -
i inalles 36 böcker - händelserna
från tidernas begynnelse fram till
några århundranden före Kristus.
Och de berättar judarnas "historia" eller
historier.
Det väsentliga
är egentligen de fem Moseböckerna som
utgör judarnas Torah. Alltså deras
heliga skrift, och de beskriver grovt räknat
de första och de andra årtusende
före Kristus. Det Nya Testamentet består
av 23 apostoliska skrifter och de fyra
evangelierna. Evangelierna berättar om Jesu
liv och tillskrivs de fyra evangelisterna Matteus,
Markus, Lukas och Johannes. Men det är
intressant att de själva aldrig har mött
Jesus. Författandet av evangelierna
påbörjades egentligen först 70
efter Kristus. D.v.s. 70 år efter Jesu
korsfästelse.
-
A.R.: (För våra
lyssnare): När du talar om Gamla
Testamentets "böcker" så menar du
kapitel?
E.K:
Det är givetvis
olika skrifter som har buntats ihop till
någonting som kallades "böcker". Det var
tidigare skriftrullar och den definitionen som vi
idag använder för "bok" det är
egentligen inte särskilt
vidkommande.
-
A.R.: Så när man
säger "första Moseboken", "andra
Moseboken" o.s.v. det betyder bara "kapitel" i
det judiska Gamla Testamentet (GT)?
E.K:
Det är alldeles
rätt. Och grunden är ju som de s.k. fem
Moseböcerna som i sin tur är uppdelade i
kapitel och verser. Men det vedertagna namnet eller
begreppet är helt enkelt "de fem
Moseböckerna".
-
A.R.: Judarna kallar inte Gamla
Testamentet för "Gamla Testamentet". De
erkänner inte det Nya.
E.K:
Judarna kallar "Gamla
Testamentet" för "Bibeln". De fem
Moseböckerna de kallar "Torah".
-
A.R.: Lagen.
E.K:
Torah det är
lagen. Och det har senare egentligen kompliterats
med en praktiskt tillämning som kallas
för "Talmud".
-
A.R.: Det är
förklaringar och tolkningar till
Torah.
E.K:
Det är
förklaringar och det är en
"bruksanvisning" till Torahn.
-
A.R.: Tar man den kristna"Bibeln"
som helhet, märker man att det är en
ganska tjock bok. Men över 2/3-delar av den
, utgörs av den judiska Bibeln.
E.K:
Det kan man säga.
Dessa "böcker" kommer till, utöver de fem
Moseböckerna, Kungaböckerna o.s.v. - det
finns ju ett 25-tal olika böcker utöver
Moseböckerna - härstammar också
från de gamla judiska skrifterna som har
skrivits på andra, tredje århundradet
före Kristus. Och de har övertagits till
stor del av den kristna kyrkan. Det är
riktigt.
-
A.R.: Vad kan du säga om
"Gamla Testamentets" historier?
E.K:
Det som är mest
iögonfallande är att inte i någon
av de gamla kulturerna ( Rom, Grekland, Egypten,
Babylon eller i någon annan - det fanns flera
gamla kulturer som är kända ), inte
någonstans, där det har skrivits
historia, delvis mycket, mycket detaljerad,
ingenstans kan man hitta skildringar eller
berättelser som kunde länkas till Gamla
Testamentet, alltså till det judiska Gamla
Testamentet. Det finns ett mycket cynisk citat av
en amerikansk judisk psykolog eller psykiatiker.
Han heter William Hirsch. Han skriver i sin bok,
Religion and Civilisation på sida 636:
"Det ligger en oerhörd tragik i att
mänskligheten i årtusenden upplyfte
sjukdomssymtomen av några sinnessjuka judar
till sina ideal." Observera det är en
judisk läkare som har sagt detta.
-
A.R.: Du nämnde att det
judiska Gamla Testamentet utgör grunden
till de tre världsliga religionerna.
Judendomen är en stamreligion, en rasistisk
religion som kom bara för en stam.
Kristendomen och islam, Jesus och Mohammed har
kommit för att annullera och ersätta
denna rasistiska judiska stamreligion och
ersätta den med en universell religion
där Gud är allas Gud, och inte en som
väljer ett folk framför alla andra
folk. Gud kan inte vara rasist och kan inte
utöva apartheid. Islam betraktar dagens
"Gamla Testamentet" som en förfalskning och
Koranen är det sista budskapet för en
muslim. Dagens judendom är även en
förfalskning, en rasistisk ideology.
E.K:
Ja, dessa böcker
- som hela "Gamla Testamentet" bygger på - de
är ju ytterst tvivelaktiga. Gamla Testamentets
"Gud", Jahve, är ju en hämndens och
hatets Gud. Däremot den kristna Guden är
förlåtelsens och kärlekens Gud.
Förlåtelsen och kärleken
förekommer inte i Gamla Testamentets skrifter:
där det är alltid tal om strid,
förintelse och folkmord.
-
A.R.: Det är muslimer och
kristna som har samma Gud. För judarna,
judendomens Gud är en rasistisk stamgud.
Judendomen är ingen monoteistisk religion
eftersom judarna tror på att de har en
egen Gud som har "utvalt dem som människor"
medan andra folk betraktas - av den judiska
sataniska Jahve - som boskap. Judendomen är
ingen religion. Judendomen är judens
strategi att utnyttja icke judar.
E.K:
Ja, det är
riktig. Det stämmer nog.
-
A.R.: Och judarna erkänner
varken Jesus´ eller Mohammeds
budskap.
E.K:
Nej, det gör
de inte.
-
A.R.: Judendomen erkänner
varken kristendom eller Islam.
E.K:
För judendomen
slutar praktiskt taget historien och stannar
någon gång på 300-talet före
Kristus.
-
A.R.: Hur började det hela
egentligen?
E.K:
Ja, vi kan gå
tillbaka till konung Nebukadnessar som hade
besegrat judarna. Det var 586 f.Kr. Men allt som
ligger före detta, det är judiska
legender.
Nebukadnessar hade
kämpat mot judarna, besegrat dem och
deporterat många av dem till Babylonien. 70
år senare: en av Nebukadnessars
efterföljare, kung Kyros släppte judarna
år 539 f.Kr. Judarna kom då till
Palestina och fick leva med andra folkstammar som
bodde där. Och det var Filistéerna, den
första gruppen, samt Hititerna, Samariterna
och en del andra folk.
-
A.R.: Vilka är
Filistéerna?
E.K:
Filistéerna
var en folkstam hade ett stort rike som grundades
ungefär 1200 f.Kr. Det varade i hela 600
år till ungefär 600 f.Kr. Deras stora
betydelse kan man se däri att när romarna
hade besegrat judiskt uppror år 135 e.Kr.
då kallade romarna landet för Palestina.
Ordet "Palestina" härleds ifrån
Filistéerna. Det betyder alltså att
fortfarande 135 e.Kr. hade Filistéerna som
grundade sitt rike 1200 f.Kr. hade fortfarande
så stor betydelse att romarna kallade sen
landet efter Filistéerna.
Judarna hade utvecklat
under tiden en bokstavsskrift. Tidigare hade man
bara bildskrifter egentligen. Hereglyfer o.s.v.
Denna bokstavsskrift bestod dock bara av
konsonanter. De radades upp efter varann utan
mellanrum för vokaler, utan mellanrum mellan
orden eller mellan meningarna. Det var alltså
mycket svårt egentligen att tyda skriften.
Men ändå var det ett enormt framsteg.
Man kunde då bilda ord, meningar. Och nu
efter den babyloniska "fångenskapen"
började prästen Esra diktera judarnas
historia för ett flertal skrivare. Men
observera "började DIKTERA". Det fanns inga
skriftliga underlag ifrån de gamla tiderna.
Och Esra dikterande nu judarnas historia under 1000
eller 2000 år, bara enligt
legenden.
-
A.R.: På arabiska dagens
Palestina - idag - heter på arabiska
"Filistin" (Philistin).
E.K:
Det kommer ifrån
Filistéer.
-
A.R.: Vilka är
judarna?
E.K:
Nu ska vi gå in
i Moseböckerna som grundar alltså
legenden.
-
A.R.: Enligt legenden ?
E.K:
Ja. Enligt
sagorna: judarna var ett litet nomadfolk. Det var
Adam och Evas två söner - enligt
första Moseboken, fjärde kapitlet -,
där står det skrivet ungefär: Kain
var den bofasta bonden. Han brukade sina
åkrar. Den kringvandrande, nomadiserande
Abel, han var herde och han skötte sina
jordar. Båda offrade till sin Gud Jahve. Och
Jahve såg nådigt på Abel och hans
offer..
-
A.R.: Det är alltså
ifrån Gamla Testementet,
Moseböckerna.
E.K:
Ja. Enligt Första
Moseboken såg Jahve nådigt på
Abel och hans offer, dock inte på Kain och
dennes offer. Alltså enligt Jahve är
nomaderna Jahves gundslingar. Och så som
"nomader" känner sig judarna uppenbarligen
än idag "spridda" över hela världen,
men ingenstans riktigt hemma. Och enligt
första Moseboken: "Bonden Kain dräpte sin
broder nomaden Abel". Och därmed hade den
första nomaden gått ur, inte
världen, men ur legenden. Så blev den
judiska legenden och de judiska historierna
"historien" enligt, alltså första
Moseboken. Men Eva födde sedan en tredje son,
och det var Set vars ättling blev sedan Noah,
och denne hade tre söner: Sem, Ham och Jaffed.
Enligt nionde kapitlet i första Moseboken blev
Noah - efter syndafloden - bonde. Han odlade sin
vingård. Och när han - någon
gång (påverkad av vinet, som han tyckte
mycket om tydligen) låg naken i sin hydda,
upptäcktes detta av Ham, hans yngste son. Ham
blev sedan Kanans far. Hans son var Kanan. Och han
berättade detta för sina bröder Sem
och Jaffed, som lade en mantel på Noah,
för att skyla hans nakenhet. När sedan
Noah hade vaknat och han hörde vad hans yngste
son hade tillfogat honom för skam, då
sade han, enligt Moseboken:
"Förbannat vare
Kanan, och vare träl till alla hans
bröders trälar. Lovat vare Herren Sems
Gud. Och Kanan vare hans träl."
Och detta enligt
första Mosebokens 10:e kapitel.
Om vi fortsätter till 10:e kapitlet då
räknas det upp Jaffed, Hams och Sems
ättlingar, alltså alla tre söners
ättlingar. Däremot i 11:e kapitlet
räknas bara upp Sems avkomma. Stammarna Jaffed
och Ham är försvunna och dyker inte
heller upp någonstans senare i Bibeln eller i
Moseböckerna. Så är - enligt den
judiska legenden - judarnas stamtavla.
-
A.R.: Enligt legenden
altså.
E.K:
Enligt legenden,
givetvis. Sem är tältens ägare.
Stammen Jaffed får bo i Sems tält. Men
han upptar rang två. Sem är fortfarande
nummer ett. Hams ättlingar Kananiterna, det
är Jaffeds och framför allt Sems
trälar. Förbannelsen åvilar dem
än idag. Om vi fortsätter till 12:e
kapitlet så talade där Jahve - den
judiska stam Guden - till Sems ättling Abraham
och sade:
"Gå ur din
faders hus till ett land som jag kommer att visa
dig. Och jag ska göra dig till det stora
folket och välsigna dig. Jag skall
välsigna de som välsignar dig och
förbanna de som förbannar dig."
Därmed är
judarnas mystiska och mytiska härkomst -
enligt Gamla Testamentet - avslutat. Och vi ser
tydligt att här i det 12:e kapitlet, Jahve sa:
"Gå ur ditt faders
tält och jag ska leda dig. Göra dig till
det stora folket och visa dig det landet som du ska
få."
Här har vi
alltså det citatet som judarna än idag
åberopar. Om vi nu sammanfattar:
Den judiska bibelns Gud
är Sems Gud, semiternas Gud. Judarna ser sig
själva som Beni Adam, dvs "Adams söner"
dvs "människor". De andra - icke judar -
är boskap och kallades senare gojim på
jiddish.
-
A.R.: Betraktar judarna Gamla
Testamentets texter - idag - som historia eller
som legender typ Kalle Anka?
E.K:
Gamla Testamentets
texter utgörs huvudsakligen av de fem
Moseböckerna (judarnas Torah). Där
beskrivs Patriarkerna. Det betyder israels
stamfäder Abraham, Isak och Jakob. De lär
ha levt - enligt legenden - någon gång
under 21:a, 20:e, enda fram till 15:e
århundradet före Kristus. Och sen skrivs
det i Moseböckerna om Mose. Och han lär
ha levt omkring 14:e, 13:e århundradet
före Kristus.
Men det finns ingenstans några som helst
andra än Bibelns bevis om deras existens.
Trots att många äldre kända
kulturer lämnade en rik dokumentation. Det
finns egyptiska historieskrivare. De skrev
detaljrika skildringar om härskare,
fälttåg m.m. Det finns lerskivor,
pappyrus-rullar, det finns stenstoder, gravplatser
med inskriptioner, hieroglyfer, kilskrifter m.m.
Ingenstans finns dock något som kunde
sammanlänkas med Moseböckerna.
-
A.R.: Som alltså kunde
bekräfta Moseböckernas
"historie-skrivning"?
E.K:
Ja, alltså som
passade ihop med Moseböckerna. Det finns inte
ens något namn omnämnt i alla dessa
andra krönikor. Inte ens i Egypten.
Urtåget t.ex. ut ur Egypten. Josef i Egypten.
Ingenting är nämnt i egyptiska
krönikor, trots att de är otroligt
detaljrika.
En enda gång
omnämns ett barn barn barns till Mose. Men
där kan ordet Mose även tydas som
Menasse. Det är nämligen så att
skriften som jag nämnde tidigare är
så otrolig svår att tyda
därför att vokalerna fattades. Bara
konsonanter togs upp. "Mose" och "Menasses",
består ungefär av samma konsonater.
Vokalerna kan inte tydas. Och den muntliga judiska
traditionen är sådeles den enda som
bevisar eller talar om Mose. Skriftliga bevis hos
något annat folk finns inte. Det var
alltså sägner och sagor, det var
legender, det var myter, som levde i israeliternas
minne. Och det blandades upp och utsmyckades med
rik blomstrande orientaliska, persiska, indiska
fantasier. Och det kryddades kanske sedan
också med några fragment i östliga
religions-föreställningar. Till detta kom
sedan säkerligen några subjektiva
bedömningar, överdrifter för att
poängtera och framhäva särskilt
betydelsefulla begivenheter.
Ovannämnda
skrivmetoden (att skriva bara konsonanter och
bristen på grammatiska regler) gjorde att en
berömd bibelforskare i Amerika, professor
Moses Stuart - som studerade de kvarlevande eller
kvarfundna hebreiska texterna - tror att Gamla
Testaments texter "tillåter miljontals
taltolkningar".
Och en levande modern
svensk präst -Anna Lois Eriksson (hon är
präst i svenska kyrkan och lektor vid
teologiska högskolan i Stockholm) säger:
"Dessa texter avspeglar ju sin tids
värderingar och behov och dessutom
författarnas syften."
Det betyder att Esra har
väl lagt in förmodliga personliga
värderingar, det han ville få
framfört, och hur han ville styra sina
kära medbröder. I Esras rasistiska
patriotism beskrevs israeliterna som de enda
människorna på jorden som av Gud hade
begåvats med land, som vi såg i 12:e
kapitlet i första Moseboken.
A.R.:
Alltså judarnas Gud har lovat dem ett
annat folks land, palestiniernas land, med
rätt att fördriva och förinta
folk som bor där.
E.K:
Ja, och det är
just det, de har begåvats med land bara de
utrotade alla människor som redan bodde
där. Alltså man kan säga folkmord.
Grymma genosider beskrivs och hyllas faktiskt i
otaliga variationer både i Domarboken
och i Moseböckerna. Och ibland
hävdades det senare att namn som Mose eller
David eller Salomon, Jesaja, de ska tas som
symboler eller kollektivnamn, men inte som
författare till de berömda böckerna.
Och de så kallade 'detornistiska
böckerna', de fem Moseböckerna, Josua,
Domare, Samuel, Kungarna o.s.v. de bör ses som
episka verk, observera "episka verk", alltså
diktningar, mytologiska berättelser, legender
och hjältesagor. Och i ett bibliskt historiskt
lexikon anses Moseböckerna vara "bortom
historiskt kontrollerbarhet".
A.R.:
Vissa lyssnare kan undra, varför tar vi upp
de här frågorna. Mitt svara är
att: utan Gamla Testamentet ingen judendom, utan
judendom ingen sionism och utan sionism inget
Israel. Tragedin idag i Palestinafrågan,
bygger just på att judarna bygger
judenhetens anspråk - på
palestiniernas land - på judendomens
legender.
Min fråga
är: har judarna i verkligheten ägt
någon gång landet
Palestina?
E.K:
Nej. Inte alls.
Palestina har aldrig varit ett hebreiskt land. Det
var Filistéernas (palestinierna) stora
kungarike genom sex århundraden. Utmed
Palestinas kust var det Filistéerna och
längre österut inåt land var det
det hamitiska kananiterna. Alltså hamiter som
enligt bibeln inte är semiter. Det var just
Hams efterkommande, och det var den bofasta
befolkningen. Judarna lyckades aldrig att underkuva
varken Kanan eller Palestina, Filistéernas
land. Judarna härleder sitt anspråk
endast ur de tvivelaktiga Moseböckerna.
En intressant detalj
är kanske den att under senare år har
arkeologer vid flera tillfällen
försökt sig på utgrävningar
på Palestinskt område för att
få bevis för Bibelns legender. Det har
ju gjorts utgrävningar i Grekland, t.ex.
romerska utgrävningar. Det ligger flera 1000
år tillbaka, och det finns mycket väl
bevarade arkelogiska fynd. Däremot i Palestina
har de trofasta judarna försvarat sig med att
utgrävningar får inte göras
för att inte störa det dödas frid.
Min tolkning är de är rädda att
sanningen kommer fram. Det finns inte mycket
kvarlämningar ifrån judarnas
förflutna ifrån Moses 4000 år
tillbaka. Och de vill undvika att arkeologer genom
att inte hitta någonting, bevisa att Bibeln
saktar all saklig grund.
A.R.:
Det har varit nyligen utgrävningar i
Massada. Den judiska legenden "Massada" har
avlivats genom att man har hittat där -
bland människornas kvarlevor - kvarlevor av
grisar som husdjur. D.v.s. att de som har
dött i Massada, de var inte judar eftersom
de som har levt där hade griskött som
mat. Men judar äter inte
griskött.
E.K:
Ja, grisar var
deras husdjur helt enkelt.
A.R:
Om Palestina
inte var judarnas hemland, var är judarnas
hemland egentligen?
E.K:
Det finns inget.
Jag skulle definiera det så att Gamla
Testamentets skrifter blev judarnas hemland.
Det är judarnas enande historie-skrivning
baserade på judiska legender. Deras
historieskrivning fick obegränsad spridning
över Persien, Fenicien, Grekland, Rom och hela
Europa. Judarna har alltid sin sammanhållning
i de judiska Gamla Testaments skrifter. Det var det
som svetsade ihop dem, oavsett var de
fanns.
A.R.:
Vad säger du om myten "diasporan".
Alltså judarna som har "spridit" sig
"över hela världen". Är det
judarana som har spridits sig eller judendomen?.
E.K:
Judarnas
diaspora - eller förskingringen
som det också kallas den började -
enligt den judiska legenden - 586 f.Kr. Detta
enligt judarnas starkt överdrivna
historieskrivning. Historiskt sett är dock
diasporan närmast en myt de fakto. Det var
deras religion som blev utspridd, inte
folket.
A.R.:
Sionisterna vill påtvinga på oss -
som "historia" - judiska sagor för att
legitimera den judiska ockupationen i Palestina.
Dessa sagor som judarna kallar "Bibeln" och
kristna kallar Gamla Testamentet (GT), på
vilka språk har den skrivits från
början?
E.K:
Gamla Testamentet -
alltså Esras texter som han dikterade - de
är avfattade på gammal hebreiska. Och
på 300-talet f.Kr. gjordes en grekisk
översättning. Esras diktamen, den
härleder sig ungefär till 550, 540, 530,
alltså på 500-talet f.Kr. Men på
300-talet f.Kr. kunde judarna - t.ex. i Grekland -
inte längre förstå hebreiskan. De
talade grekiska. Och då översattes Esras
hebreiska texter till grekiskan. Och den
översättningen kallas för
Septuaginta och det är de äldsta
fragmenten som härstammar från den
tiden, från andra århundrade före
Kristus.
Senare: i samma mån
som de kristna övertog
översättningen Septuagintan,
alltså den grekiska översättningen
av GT, fjärmade sig judarna ifrån denna.
De trodde mindre och mindre på den. Judarna
tyckte inte längre om denna
översättningen, för att i slutet av
första århundradet efter Kristus helt
förbjuda den. Alltså för judarna
var den grekiska översättningen av GT en
förbjuden skrift. Men i den katolska kyrkan
anses endast Septuaginta - texterna så
som kanoniska (det betyder erkända). emotsats
till de hebreiska skrifterna som kallas för
'proto-kanoniska' (icke godkända). Men den
reformerade kyrkan bestrida dessa dock in sin
helhet. Den Lutherska och den anglokanska kyrkan
ligger någonstans mitt emellan. Skrifter som
inte är kanoniska alltså erkända
kallar de senare för apokryfer
(användbara men inte riktigt erkända
skrifter). Genom att erkänna
Septuaginta har den unga kristna kyrkan
anammat den judiska historieskrivningen och
därmed också judendomen. Därmed
blev kristendomen den judiska religionen för
icke-judar. En intressant definition av
kristendomen, kan man säga.
Den äldsta officiella
latinska bibelöversättningen
Vulgatan gjordes på 400-talet e.Kr. av
Hieronymus som dog år 420 e.Kr. Och det var
påven Damasus I [den förste] som
gav i uppdrag den latinska
översättningen.
Våra moderna
översättningar, de började senare
med Martin Luther, med reformationen. Det fanns
några tidigare översättningar men
de var inte så spridda. Hur autentiska och
korrekta de var? Där går uppfattningarna
isär. Men Luther var den förste som
använde folkets språk, alltså
tyskan. Han skapade därmed inom det tyska
språkområdet ett förenligande
element. Han översatte först det kristna
Nya Testamentet, och senare även det judiska
Gamla Testamentet (GT). Luther använde
därvid urtexterna som han själv kallade
det. D.v.s. den hebreiska kanon från omkring
100 e.Kr. Det var alltså hebreiska skrifter.
Alltså judarna själva som hade byggt upp
sin gudstjänst-ordning efter Esras gamla
skrifter och kallade de alltså för den
hebreiska kanon. Luther använde sedan
några andra användbara fragment som
fanns. Dels grekiska, men i huvudsak gick han
tillbaka till de hebreiska kvarbefintliga
texterna.
A.R.:
Kan man inte säga att Gamla Testamentet
utgör en judisk Trojansk häst i
kristendomen?
E.K:
Ja, det kan man
säga. Precis som den Trojanska hästen:
man visste ingenting om innehållet. Den stod
bara där och var vacker. För de kristna:
de gamla judiska skrifterna - som dagens judiska
propagandan - ansågs ju som en ganska
autentisk sak. Det fanns ju som sagt 36
böcker. Det fanns ju mycket skrivet i alla
fall och det gjorde ett ganska saklig och autentisk
intryck. Men vad det sedan i själva verket
innebar, det kom ju först egentligen mycket
senare fram.
A.R.:
Judenheten har skapat judendomen, som lär
judarna att hata sina fiender (icke judar) och
skapat kristendomen för att lära
kristna att älska sina fiender,
judarna.
E.K:
Ja, bildligt sett. Men
där ligger den stora skillnaden att judarnas
skrifter dyrkar en mycket grym Gud, som anbefaller
sina troende, sitt folk att slakta alla andra som
står i vägen för judarna.
Däremot den kristna Guden är ju
förlåtelsens och barmhärtighetens
Gud. Långt ifrån slakta någon
annan, utan man ska med mildhet och kärlek
möta sin nästa. Det är just en 180
graders helt omvändning.
A.R.:
I den judiska traditionen nu betraktas tyskarna
som fiender. Tyskland ger 100-tals miljarder
tyska mark till Israel som hjälp.
Alltså till fienden. Och fienden tar emot
hjälpen. Men vanligtvis, den som ger
hjälpen bestämmer och har villkor
över bidragstagare. Men i det här
fallet när Tyskland ger bidrag till judarna
då är det Israel som bestämmer,
som lägger villkor och bestämmer
över Tyskland.
E.K:
En omvänd
värld.
A.R.:
Vi återvänder till den judiska
Bibeln. Grundaren av protestantismen, Luther -
som översatt Gamla Testamentet - till tyska
, vem var han?
E.K:
Med Luther har kyrkan
gått en ny väg. Reformation har
börjat med
Luther.
1517 spikade han upp
sina teser. Han var teologie doktor. 1512 fick han
en proffesur i bibeltolkning. Under sina
bibelstudier kunde han inte undgå att
upptäcka Gamla Testamentets alla grymheter.
Han höll föreläsnings-serier om
detta tema. Han skrev bland mycket annat även
en bok som inte är så särskilt
välkänd. Den heter ''Om
judarna och deras
lögner''.
Han var tydligen medveten om bokens
brännbarhet, för det var först tre
år före sin död - 1546 - som han
vågade publicera den. Men det var redan 1517,
det var 5 år efter att han blivit professor
som han spikade upp sina berömda teser. Det
var på slottskyrkan i Wittenberg i provinsen
Sachsen i Tyskland. Nyare forskningar gör
gällande att det kanske inte är riktigt
att han spikade upp teserna utan att kanske
skickade ut dem bara till andra befrändade
präster och till några biskopar. Men det
har ju ingen principiell betydelse. Men i alla
fall, den dagen då han publicerade sina
teser, den dagen anser man vara början till
reformationen. Men det var egentligen aldrig
Luthers avsikt att bryta med kyrkan. Han ville bara
påtala vissa excesser som hade smugit sig in
i kyrkans praktiska liv. T.ex. handeln med
avlatsbreven och en del annat. Men på den
här kritiken reagerade påven Leo X
[den tionde] med att året
därpå - alltså 1518 - börja
en så kallad kanonisk process mot Luther. Och
1520 översändes hotelsen om banbullan
till honom.
A.R.:
Från vem?
E.K:
Det kom från
påven. Och Luther stod då fast vid sin
övertygelse och det resulterade sedan i att
bannlysningen uttalades eller banbullan skickades
till Luther den 3 januari 1521 av påven Leo
X. Men en överraskande detalj är den att
påven Leo X var en av inalles 15 påvar
av judisk börd.
A.R.:
Det är som idag ärkebiskopen i
Frankrike, Lustiger...
E.K:
Lustiger är
av judisk börd.
A.R.: Han är
fortfarande jude och ledare för den franska
katolska kyrkan.
E.K:
Ja, det är
riktigt.
A.R.:
Alltså, den judiska "påven" blev
förbannad på Luther som vågade
kritisera judendomen.
E.K:
Ja, och det är
just min uppfattning att det var åt det
hållet. Påven kände givetvis till
Luthers negativa hållning gentemot judarna.
Och då var ju banbullan ett praktiskt
sätt att bli av med honom och hans
växande anhängarskara. Kanske tänkte
påven då på det gamla romerska
receptet splittra och härska. Så att
bannlysa Luther kan mycket väl har varit
därför att det var judarnas lyckade
försök till en splittring av den allt
mäktigare kristna kyrkan och att stärka
greppet om den trofasta och kvarstannade romerska
sedarmera katolska delen i själva
Rom.
A.R.:
Inifrån alltså.
E.K:
Inifrån,
precis.
A.R.:
Och judarnas ställning i andra
länder. Hur var den?
E.K:
De var ju spridda
redan i flera länder. De hade utvandrat till
flera länder. De kom dels över Nordafrika
till Spanien. De kom andra vägen över Rom
till Europa. Och mer eller mindre har de alltid
varit först välkomna och sen med tiden
så blev det lite annorlunda. I likhet med
många andra länder har ju just t.ex.
Spanien varit ett typiskt exempel på hur det
hände. Där kom det till en utvisning av
judarna. Och vägen dit var både i
Spanien och även i andra länder så
att, först fick de privilegier när de kom
dit som en minoritet. Sen missbrukade de
privilegierna så att misstroende växte
kring judarna. Och så kom
förföljelsen. Det var alltså en
händelse i fyra steg. Privilegier, missbruk av
privilegier, misstroendet uppstår och
utvisning börjar.
A.R.:
Det är rätt att göra uppror mot
makhavarna. Det kallas revolution när dessa
är icke judar.Det kallas "pogrom" när
dessa är judar!
E.K:
Det är
alldeles rätt. I Spanien var det så att
många judar konverterade till kristendomen,
gjorde karriär och blev kardinaler och
makthavare i den kristna kyrkan.
A.R.:
Alltså judar som har konverterat som blev
ledare i den kristna kyrkan.
E.K:
Som blev kardinaler,
biskopar i den kristna kyrkan och sedan även
påvar av judisk börd.
A.R.:
Om sionisterna inte kan stoppa kristendomen kan
de styra den inifrån.
E.K:
Precis. Andra trofasta
judar lät sig döpas, men fortsatte i smyg
med sin gamla tro. Spanjorerna hade en rätt
så ful betäckning för dessa hemliga
judar under kristen mask: Maranos, som betyder
svin. Andra härleder ordet från
hebreiskan 'mairhein' som betyder skenskristna. Men
ordet Maranos används och är känt i
Spanien än idag.
Men inte nog med detta, en
av de mest framgångsrika försöken
att få inflytande på den kristna
kyrkan, var grundandet av Jesuitorden år 1534
. Grundaren var Inigo Lopes de Loyola senare
kallade han sig Ignatius de Loyola. Han var en
spansk Marano.
A.R.:
En spansk jude?
E.K:
Ja, döpt
jude. Och hans medgrundare och närmaste
män var en man som heter 'Polanko' och
hertigen av 'Bodja de Fransico de Bodja'.
Båda var Maranos. Och de två
närmast följande ordensgeneraler hette
'Laines' och igen en 'Bodja'. Alla var av judisk
börd.
A.R.:
D.v.s. att Jesuitorden är en judisk
grej!.
E.K:
Även Påven.
Redan 6 år efter grundandet blev orden
godkänd av påven Paul III [den
tredje], även han av judisk börd.
Denna judiska
maktkoncentration kring grundandet för
tankarna osökt till att det sattes en viss
politik i system. Det var en viss planläggning
i det hela.
A.R.:
Du menar det kan inte bara vara en slump?
E.K:
Nej. Det verkar
så utstuderat. Och att det skulle vara
så många sammanträffanden
slumpartat, det förefaller ganska
osannolikt.
A.R.:
Skulle du kunna i några ord nu
sammanfatta?
E.K:
Judarna genomtränger alla andra folk.
Själva låter de sig aldrig influeras av
andra. Judarna bekämpar stenhårt folkens
naturliga anlag till nationellt fortbestånd
och falskt predikar multikulturens
välsignelser. Men själva har de de
strängaste rasistiska
renhållningsreglerna. Judarna tar sig
rätten att bli insläppta hos andra folk,
själva släpper de inte in någon
främmande. Judarna kräver tolerans av
alla människor och folk. Själva är
de ofördragsamma mot utomstående.
Det märkligaste av
allt är detta: Kristendomen blev judendomens
ideologiska vägröjare och har gjort den
judiska tron och mentaliteten
världsomspännande.
A.R.:
Tack.
|
