Israels makt i Sverige
av
Ahmed Rami

8 VAD ÄR SANT OCH VAD ÄR FALSKT I JUDENDOMENS LEGENDER   Om man tittar på en karta med judisk befolkningsutbredning före och efter den s k förskingringen år 137 så finns det faktiskt ingen märkbar skillnad! Man har försökt inbilla folk att kolonierna uppstod efter kriget. Men de fanns innan. Och vilka bestod de då av? Judar, javisst. Men inte utflyttade utan konverterade, och naturligtvis ättlingar till konverterade. Det är detta man skulle kunna kalla "fossilering", syftande på de individer som konverterade och på så sätt stannade i den utveckling de befann sig, drogs ur den och förstenades i något som inte var, och aldrig, 2000 år till trots, har blivit deras sanna identitet. Detta kanske syns som en petitess men det är precis detta som gör mig så förtvivlad för dessa människors skull, för deras rotlösa efterkommandes, och för alla som råkade ut för samma sak genom århundradena och ända fram till våra dagar. Det finns ju faktiskt fortfarande gott om personer som av någon märklig brist på självkänsla genomgår denna inbillade metamorfos. Att jag säger att jag tycker synd om dem är ett understatement. Det gör mig oerhört ont att se och höra dem idag, med sina till synes så säkra idéer om sig själva och det sammanhang de befinner sig i . Mina funderingar kring judarnas historia vill jag också utveckla. Som bekant är den historia de själva känns vid, den som beskrivs i berättelserna om israeliterna. Men judarnas historia är ju inte denna. Judarnas historia består i att läsa denna historia. De har en historia som är en historia om ett folk som låser en historia, skulle man kunna säga. Det är en märklig tvåstegstaket, det är därför logiken haltar när de försöker förfäkta sina definitioner och krav för andra människor. De är, för att lyckas med detta, beroende av att även vi andra ställer upp på det berättigade i att kalla det "deras historia". Och jag tror det är detta man direkt vid konfrontationen med deras retorik känner, men har svårt att formulera för sig. FRÅGAN ÄR: * Är det bara jag som reagerar mot att judar kontinuerligt skulle ha flyttat ut från det land som ju var all deras längtans mål, Guds eviga löfte, kultens centrum, ja själva Guds mening med deras existens här på jorden, enligt vad de själva tror! * Är det bara jag som undrar varför ingen kan hitta de felande länkar-na, dvs. de individer som verkligen flyttade på sig från Palestina till alla de andra trakterna? De borde inte vara svåra att finna, det skulle ju röra sig om väldigt stora utvandringar. Istället vilar ju tron på den stora utflyttningen bara på det faktum att det existerade stora människomassor som benämnde sig "judar" med allt vad det innebar, runt om Palestina, Babylonien, uppåt Kaukasus och Svarta Havet (Armenien och Adiabene), Egypten, Spanien, Rom och Mindre Asien. När det finns en mycket mer näraliggande förklaring - ren religionsspridning med "nya rötter" som följd. * Är det inte konstigt att "de utflyttande" slutade tala sitt eget språk -arameiskan (ej hebreiska) när de flyttat ut? De bodde ju i enorma, väl sammanhållna, kolonier. Jämför berättelsen om hur apostlarna började tala i tungor så att alla tillresta judar kunde höra sitt eget språk talas. Och i Syrien har arameiskan överlevt fast inga judiska band tvingade befolkningen att tala detta språk. * Jag tycker, t ex beträffande Poppea, att det är oväsentligt om just hon var konverterad eller ej, för om inte hon var det, så var hon ättling till någon som var det, eftersom varken 8 miljoner människor eller förfäderna till dessa 8 miljoner kan ha flyttat ut från en församling på 40 000 invånare i ett land som har en bråkdel av detta invånarantal och dessutom inte uppvisar någon folkminskning. * Att judarna efter kriget år 137 "kom att bli bosatta runt hela Medelhavet, ja till och med i själva Rom" motsägs av en karta över utbredning i Romarriket, som tydligt visar att judarna redan var spridda över hela detta område, inklusive själva Rom. * Om judarnas öde härefter (efter kriget 137) var i exilen ("diasporan"), hur kunde då judarna bo kvar i Palestina? För det gjorde de. I "det tömda landet". * Varför är alla skildringar av förskingringen, år 137, som ges i kort sammanfattning så tvärsäkra, medan ju mer detaljerad skildringen blir, desto mer undanglidande blir själva fördrivningen. Först begränsar den sig till Judeen vilket är en avsevärd skillnad mot "Landet" med vilket torde avses även Samarien och Galileen, för att i den allra utförligaste skildring jag läst, där krigets alla faser och resultat beskrivits, helt ha försvunnit. * Det fanns inte bosättningsförbud för judar i Palestina och har, vad jag vet, inte funnits senare heller. * Det allra viktigaste, det jag vill komma åt, är att de enda verkningar som krigen år 70 och år 137 hade för judarnas idévärld var att de som bodde utanför Palestina fick den logiska förklaringen till varför de inte bodde i Palestina. * Jag tror att en del av orsaken till att jag reagerar på "förskingring" och "exil" är att jag inte kan acceptera definitionen av "jude" i betydelsen "av juda stam" för alla de som kom att kalla sig just judar. Det är ju just själva detta accepterande av deras falska definition av sig själva som är hela problemets rötter. Så till mitt påstående att det går att visa att just judarna inte kan härstamma vare sig från israeliterna eller i litet senare tid deras ymnigt förekommande självutnämnda ättlingar Palestinajudarna: * Judarna utanför Palestina var konverterade vilket gör det ointressant hur eller varför de eventuellt flyttade mellan olika länder. * De judar som fanns i Palestina flyttade ingenstans. * De judar som fanns i Palestina omkom till viss del i krigen mot romarna. * De judar som fanns i Palestina omvändes till kristendom och Islam. På denna grundval går det helt enkelt inte att dra någon annan slutsats än att de få ättlingar till den första församlingen bara finns att söka i den befolkning som fanns i Palestina före sionisternas ankomst. Vidare är det pinsamt klart att inga av världens judar härstammar det allra minsta från Israel. Det är helt odiskutabelt. Jag finner ingen svag punkt i mitt resonemang. Varför är jag då så ensam om det ? EN LÄMPLIG FRÅGA TILL JUDARNA Det verkar att ha skett en märkbar förändring i den vetenskapliga beskrivningen av judarnas mission, dvs. den har från att före andra världskriget ha varit något lugnt och självklart beskrivet till att numera nästan helt lyckats förnekas. Man kan fråga sig vad det beror på. Som jag sade förut så var det för mig självklart att Östeuropas judar kommer från Kaukasusområdena, detta beroende på att de äldre framställningar jag har läst beskrev hur den judiska religionen, klämd mellan kristendom och Islam, hittade ett naturligt kryphål "uppåt" att missionera i. Det behövs knappast något Kazarrike för att förklara askenaserna, men det är naturligtvis riktigt att de till stor del kommer därifrån. Vad jag vänder mig emot hos Koestler är hans, fdr en jude, typiska reaktion att de om- vändelser han tvingas medge inte är mission, utan istället ett resultat av en "lustig" händelse, "någon kom och anslöt sig till oss". Hans litet löjliga beskrivning av hur det gick till, en ren saga om hur tre män sitter och pokulerar, visar just detta. På så sätt kan judarna upprätthålla den för dem helt nödvändiga bilden av att judarna är ett folkslag som fatt vissa påfyllningar genom omvändelser, istället för att behöva inse att judarna utgörs av dessa omvända. En jude kan nämligen inte både inse att han är resultatet av mission och samtidigt fortsätta att vara jude. Lika litet kan han inse att han inte har flyttat ut från Israel vid någon tidpunkt och fortsätta att vara jude. Det är vad jag skulle kalla en "dualistisk uteslutning", i samma ögonblick han tvingas inse dessa fakta så upphör ju själva fundamenten för att kalla sig jude att gälla. Därför är det helt nödvändigt för en jude att utgå från att han är "förskingrad" från Israel, för annars kan han ju inte vara släkt med israeliterna, och alltså kommer han att leta efter den logiska förklaringen till när han förskingrades. Och de lämpligaste tillfällena för denna nödvändiga händelse borde vara år 70 och år 137, vilka också mycket riktigt utpekas. Nu är det bara så, att varken år 70 eller år 137 deporterades befolkningen, något som är förbluffande lätt att konstatera, t ex genom att slå upp i Bra Böckers nya lexikon under "judar" och "Israel". Där och i andra uppslagsböcker kan man även läsa om vad de påstått deporterade ägnade sig åt i Palestina. Bl a började de, med tillstånd från en östromersk kejsare, på 300-talet e.Kr. att bygga upp templet. Ett projekt som uppenbarligen självdog. Detta för mig helt uppenbara faktum, att antikens judar bara till en helt försumbar del härstammade från stammen "judar", närmare bestämt till 4 promille (= 40 000/9 000 000), en så försumbar del att säkert varenda invånare i någon granntrakt till Palestina egentligen var mer släkt med israeliterna. Detta faktum kan inte upphöra att inspirera till funderingar. Lägg därtill senare tiders tillskott i miljontal till judendomen, samt att de verkliga ättlingarna, vissa palestinajudar, antingen dött i krig eller omvänts till andra religioner, så har vi ett fenomen som gör att jag måste ställa mig vissa frågor. Och jag vänder mig nu till judarna: "Låt oss göra tankeexperimentet att er gud Jahve verkligen existerar, tror ni då att det är just era fysiska personer han avser med "sitt utvalda folk"? Ni är ju inte de. Ni definierar er som deras ättlingar, pga. att era förfäder i miljontal valde att definiera sig som deras ättlingar. Israelitema är ohjälpligt borta. De kan aldrig återfås, och de är borta just pga ert religionsschackrande, med religionsgrundande och omvändelser. Tror ni det är betydelselöst för Jahve? Vad han säger i era urkunder är ju: "Abrahams säd". Detta uttryck kan bara tolkas rent ge-netiskt. Det hjälper alltså inte hur mycket vare sig ni eller era förfäder längtat efter att absorbera denna identitet. Jahve måste se det som ett eländigt geschäft, måhända en källa till hans poetiska raseri enligt era skrifter: "ty eld lågar ut genom min näsa och brinner ända från jordens djup". Tänk vad ni ådragit er, speciellt med tanke på vad ni gjort den enda folkgrupp vari spridda ättlingar till forna dagars israeliter rimligen kan sökas, nämligen palestinierna. Om det ni påstår er tro är sant, skulle jag inte vilja vara i era kläder. För det är ju så, att om man verkligen är intresserad av att få en uppfattning om hur antikens människor i en viss trakt sett ut, så är det bästa man kan göra att titta på de nuvarande invånarna, eller kanske lämpligen gå tillbaka till 1800-talet innan den moderna tidens stora folkomflyttningar börjat på allvar, folkomflyttningar varav sionismens resultat är en av dem som mest totalt brutit sönder den någorlunda ursprungliga strukturen på befolkningen. Stommen i en befolkning lever hela tiden kvar med nya påfyllningar och avtappningar, omvändelser och avfällingar. Och just i området Palestina har en sorts religiösa kallats judar och som sådana bott där i stort antal fram till början av 600-talet då många av dem omvändes till kristendomen och litet längre fram även till Islam. Men bodde kvar gjorde de naturligtvis. Det är bara att läsa innantill i historieböckerna. Och så i mitten på 1900-talet händer det makabra med dessa människor, att från hela världen svämmar det in i detta land stora horder av folk av andra raser, som har förverkligat sin märkliga och fixa ide att de själva, och inte landets egna invånare, skulle representera någon slags urbefolkning. KARDINALFELET Nu till, som jag ser det, själva orsaken till både den plötsliga och explosionsartade förekomsten av "folket judarna" i antiken, och till varför detta "folk" hade egenskaper som var paradoxala redan från början. Eftersom judendomen är en mycket underlig definition men dock inget annat än en definition så kan hela dess existens och egenskaper spåras till just det speciella tillfälle när religionen med denna definition grundades, något som judarna felaktigt placerar in som en ganska betydelselös händelse i det påstådda historiska förlopp som till råga på allt skapades av själva religionen. Det var alltså i själva omformandet av ett automatiskt fungerande normalt mänskligt material till något man trodde sig kunna definiera, som kardinalfelet uppstod, den yttersta orsaken till våra dagars konflikter, som måste vara hundraprocentigt olösliga om man inte inser detta. Övergången från att vara invånare i en viss trakt till att vara en intellektuellt definierad grupp församlingsmedlemmar som kallade sig "ett folk" medförde att den naturliga mekanism som bibehåller en viss kontinuitet i ett befolkningsunderlag sattes ur spel. Istället för att, som prästernas avsikt var, förstärka den! Och det är just häri jag menar att själva nyckeln till förståelse ligger. Det stora misstaget, det som ytterst är källan till dagens till synes obegripliga judiska resonemang. Detta har medfört den situation vi har nu, att s k judar överallt i havet av människor flyter omkring som evigt förlorad vrakved, gungande runt utan att någonsin få fotfäste, för deras ankare sitter i något som inte existerar och paradoxalt nog inte blir ett dugg mer existerande vare sig genom att utropa en stat som kallas Israel eller genom att flytta till denna stat. För hela iden sades ju vara att få ett hemland "på samma sätt som alla andra människor° men tiden kommer att visa att varenda invånare i detta land utom just judarna kommer att utveckla en folktillhörighet som baserar sig på just de faktorer som gör ett folk till ett folk, men judarna kan inte genomgå samma process just för att deras muntliga folktillhörighetsutsaga står i vägen. Och alltihop beroende på Esras felaktiga ide att det går att de definiera ett folk och använda förnuftsmässiga utsagor för att styra vem som hör dit. Ett "folk", ett verkligt folk alltså, låter inte sina subtila och automatiska gränser fångas i sådana rörande mänskliga försök till förnuftsmässig kontroll, utan lever sitt eget liv utom räckhåll för människorna. Ja, i själva verket är det just sådana manipulationer som har förstört hela det ömtåliga begreppet för människorna som kallar sig judar och vill att man ska gå med på att de är ett folk. Folket israeliter försvann inom ett par generationer efter det att prästerna, genom att bilda religionen judendom, försökt cementera den. Och det försvann just för att prästerna och även alla judar ända fram till våra dagar inte begriper det minsta vad ett "folk" är, och väl aldrig kommer att kunna förstå det. Inom ett par generationer var folket israeliterna bortajust genom att den förnuftsmässiga definitionen av dem satte de automatiska mekanismerna ur spel och lämnade dörren öppen fdr mänskliga önskemål. Inom ett litet antal generationer hade miljontals människor svalt lockbetet och lätt och geschwint omdefinierat sig själva som tillhöriga detta "folk", en process som fortgick till 1300-talet. Men den automatik som styr de verkliga faktorerna för folktillhörighet fortlevde och fortlever alltjämt, dynamiska och naturligtvis helt opåverkbara för de stackars judarna. Och därmed var en evig konflikt introducerad. Och detta är förklaringen till varför egenskapen "jude" alltid är en extra egenskap gentemot andra människor, aldrig utbytbar mot någon annan. För det är den "sanna" tillhörigheten som trots judarnas förtvivlade ansträngningar fortlever och instinktivt aldrig kan förmås att utelämnas när andra människor beskriver dem. Jag undrar om man inte här har en förklaring till den amerikanska filmens på samma gång oerhörda lättillgänglighet och popularitet, och dess uttalat endimensionella och till hundra procent förståeliga personteckningar. Det skulle i så fall hänga ihop med judarnas längtan och tro på att det går att styra själva verkligheten genom att definiera den på ett tilltalande och gripbart sätt, för det är ju vad de själva försöker. Att nästan alla psykiatrer och psykoanalyspatienter är judar det vet vi ju. Detta skulle kunna bero på samma kompletta oförmåga att knyta ihop de rationella tänkande delarna i medvetandet med de basala och omedvetna funktioner som ytterst heta individen vilar på. Ett problem de inte inser orsakerna till men tror sig kunna lösa genom att intensifiera de rationella delarna in absurdum, vilket då tar sig uttryck i dessa oändliga analyser av hur de känner sig och denna smärta när känslorna naturligtvis inte går att integrera. Och här far man en förklaring till att judarna på alla konstnärliga områden enbart är eklektiker. För att nyskapande konstnärlig verksamhet med genomslagskraft ytterst hämtar sin energi i djupet av en människa med harmoniskt fungerande och omedveten kontakt med sammananhanget hon befinner sig i är ju ingen hemlighet, och det är ju precis detta judarna saknar. Med mitt tidigare uttryck "vrakved" och "sitter fast i något icke-existerande" så menarjag inte vad enjude omedelbart och egenkärt skulle tolka det som, nämligen att de är kvarlevor från något mycket gammalt som ett ont öde har berövat dem. Nej, jag syftar på själva innebörden i, och effekten av, att bli jude. Något som gällde även f6r de alha första judarna och alla som omvänt sig sedan dess. Jag syftar med andra ord på att definitionen var felaktig från början och därmed avskar, istället för integrerade, dem i verkligheten. En annan effekt av Esras tilltag blev paradoxalt nog att det var just de människor som undgick att bli utvalda som, om de mot förmodan klarade sig från den kommande omvändelsen, fick behålla den verkliga folktillhörigheten, en tillhörighetskänsla som är självklar och osökt, för det mesta outtalad och inte omgiven av mekaniska arrangemang för att manifestera sig, såsom hyllmeter av ofta prisbelönt litteratur som skall utröna och förstärka det obefintliga "judiska folkets" lika obefintliga gemensamma drag. Men våra numera verbaliserade politiker klarar tydligen inte av att tränga igenom töcknet av ord som bara avser att konstruera känslor och greppa de verkliga känslorna, och detta har drabbat palestinierna på ett fasansfullt sätt. Judarna i Palestina har naturligtvis inte fattat detta utan ställer sitt medvetna folktillhörighetsengagemang i kontrast till palestiniernas avsaknad av sådant, för att visa att de och inte palestinierna är ett folk, ett pinsamt faktum som bara visar hur totalt avdomnade från naturliga mänskliga känslor deras intellektuellt baserade identitetsidéer har gjort dem. När jag skriver detta kommer jag att tänka på en tendens bland Israel-judarna (jude kan ju aldrig betyda israel som bekant) som gjort sig märkbar på sista tiden. Den består i att vissa judar, troende sig visa välvilja, liksom "von oben" sträcker fram händer mot palestinierna påpekande att "vi är ju så oerhört lika, vi har ju så mycket gemensamt" och verkar tro att de därigenom tillerkänner palestinierna något, helt omedvetna om vilken förolämpning de levererar. Jag känner mig också väldigt oroad att palestinier skall ta till sig detta, för det enda enligt min mening som kan bevara en självkänsla hos någon som blivit och blir behandlad så som palestinierna blivit, är ett glödande, fräsande hat, en reaktion ända från hjärterötterna, som skyddar den från det västerländska drypande giftet "förståelse" och annat intellektuellt pladder. Och detta om hat leder mig till att fundera på hur västerlänningarna, som sitter och talar om för palestinierna vad som är det riktiga och humanistiska förhållningssättet till de "välmenande" judarna, själva skulle reagerat för vad palestinierna fatt gå igenom. Frågan blir ju nästan löjlig. Kan någon tänka sig att germaner och slaver, som lyckats besudla hela världen med sin överdimensionerade självkänsla, ens för ett ögonblick skulle annat än skratta åt tanken, och om några gett sig på att försöka genomföra detta - med självklart föraktfullt raseri utan minsta reflexion utplånat dessa. Men att inse det oerhörda i att de enda som tolererat judarna och deras idéer, muslimerna, skall lönas på detta sätt, det klarar de inte. Man kan också notera skillnaden i struktur hos de europeiska samhällen som haft negativ respektive positiv inställning till judar. Det är nämligen samma strukturskillnad som man ser när man funderar på hur samhällena behandlat sina utvecklingsstörda, fast tvärtom. Alltså, ett småskaligt bondesamhälle, där den moderna tidens nya påstådda hjärtevärme och förståelse inte slagit igenom, har på ett självklart sätt kunnat ge både den välkände "byfånen", de utslagna och de litet udda människorna en naturlig plats, men judarna har de aldrig accepterat. Medan vårt moderna samhälle som °gjort upp med antisemitismen en gång för alla" samtidigt kapitalt har misslyckats med att hitta fungerande nischer för hela spektrat av mänskliga utvecklingslinjer. Något för mig oerhört trösterikt är emellertid att nästan alla "vanliga" människor jag diskuterat sionismen med, hat utan att tänka närmare efter en inbyggd förståelse för vad som är det verkliga felet, och detta har de utan att, som jag, genomföra en mycket ansträngande analys och verbalisering. YTTERLIGARE KRITIK AV BIBELN Något som inte kan upphöra att förvåna är kontrasten mellan vad historikerna verkligen säger om kärnan i den bibliska historieskrivningens fundament, Torah, och den uppfattning man påtvingas som en vedertagen del i vårt "kulturarv". Det finns ingen seriös bibelfotskare som säger annat än att Torahs berättelser är författade i Babylon på 400-talet och till betydande delar ett plagiat av det numera till stora delar förlorade Gilgamesh-eposet som även boken Predikaren utgör en kopia av. Det finns faktiskt ingen forskare som säger något annat! Jag har inte hittat någon trots ambitiöst letande. Detta är heller ingen kontroversiell ståndpunkt, utan den enda rimliga med tanke på att israeliterna själva inte hade något skriftspråk förrän de lärde sig detta av de högre stående kulturerna hos kananéer och babylonier. Detta påpekas också i alla historiska granskningar av israeliterna. Men samtidigt har man lyckats baka in personerna i Torah i någon slags allmänt vedertagen blandning av historia och "kulturarv" som vi dagligen påtvingas liksom bara i förbigående, t ex i tidningsartiklar om helt andra saker, i böcker om litteraturhistoria där Abraham framställs som grundare av judisk litteratur (!), i nyskriven skönlitteratur som finner anledning att använda detta knippe prästprodukter som en referens för allmänmänsklig psykologi m m. Och värst av allt, Svenska Akademin delar flitigt ut Nobelpris till judiska författare vars alster vid genomläsning visar sig ha den röda tråden att göra vad som skall likna faktareferenser till dessa historier, gärna benäget utökade med godtyckligt antal årtusenden bakåt i tiden, som t ex hos I B Singer. Denne Singer vars främsta intresse tycks vara att beskriva näsan på huvudpersonerna, en fixering som far sin förklaring när man på bokomslagets insida beskådar hans egen imponerande kazariska kran. Till och med den som aldrig hört talas om historikernas datering av Torah borde av sig själv reagera. Jag skall här bara ge ett av många exempel: Omskärelsen uppges i Torah vara tecknet på ett förbund mellan Gud och Abraham, samt Abrahams alla ättlingar och något som därför praktiserades av alla dessa. Men hos Jesaja, som levde på 700-talet f K., och alltså kan förmodas både praktisera omskärelsen samt veta varför han gör det, eftersom han var en högt uppsatt person i samhället, i denne Jesajas bok sägs att omskärelsen är till för att "ta bort egyptiernas smälek". Betänk för ett ögonblick hur märkligt detta är. Jesaja vet alltså inte om någon person som heter Abraham och att denne skulle ha ingått något slags förbund med Gud. Borde han inte vetat detta om han hade haft tillgång till dessa berättelser? Och varför skulle han inte haft tillgång till dem om de existerade, eller åtminstone till det idékomplex de frambar. Han var ju en av de utpekade "religionsbärarna" i den lokala kulten. Istället säger han ju att omskärelsen var ett sätt att ta efter egyptierna. Dessa var ju omskurna och hade uppenbarligen hånat den arameiska grupp som bodde där innan de kom till Kanaan för att de var oomskurna! Hur kunde de vara oomskurna om de härstammade från någon som hette Abraham och hade börjat praktisera omskärelse för sina efterlevande innan de kom till Egypten? Och framför allt, hur kunde Jesaja undgå att känna till detta? Jo, enbart genom att dessa berättelser inte existerade på hans tid, inte ens, och det är det viktiga, som muntlig tradition! Att denna fras har fatt stå kvar i Jesajas bok vid hoppusslandet av en urkund som påstås vara kronologisk måste ha retat rabbiner i alla tider, men det är ju förståeligt om religionsgrundarna missade den, det är dock bara ett par ord. Jag skall inte öda tid på att räkna upp alla smådetaljer som visar att Torah's innehåll var obekanta begrepp för israeliterna. Det räcker att titta på det övergripande innehållet i israeliternas religiösa liv i Kanaan. Varför praktiserade de inte en enda av de mycket detaljerade religiösa lagarna som den s k Mose i Torah påstås ha gett dem? Inte heller firade de Torah's föreskrivna fester? Det enda de utövade var ju de brännoffer som ingick i den kananeiska kulten. Men det behövs ju inte heller bevisas på nytt att det är så, för som jag sade, är det ett välbekant faktum för historikerna. Vad som behöver visas på år att den officiella bild vi påtvingas faktiskt är en annan ån den vetenskapliga. Vissa judiska historiker (alla judar anser sig ju vara de verkliga historikerna) försöker komma runt detta pinsamma faktum genom att påskina att Torah's material skulle vara någon slags både muntligt och skriftligt vårdad tradition hos israeliterna, och att det alltså spelar mindre roll om man kan bevisa att de inte nedtecknats förrän ganska sent. Men det är ju just detta att det bevisligen inte kunde vara tradition, vare sig muntlig eller skriftlig, som är det anmärkningsvärda, något som fått stå märkvärdigt opåtalat av historiker. Detta är något jag finner alltmer obegripligt f6r varje dag som går, och jag blir också alltmer upprörd. FUNDERINGAR OM FRAMTIDEN Jag försöker begripa hur utvecklingen av fenomenet judendom kan komma att te sig i framtiden. Tyvärr är det bara en källa till ytterligare förtvivlan. För den enda lösningen vore att dessa människor kunde prestera en sund bild av sig själva, sin utveckling och faktorerna som gett upphov till deras identitetstro. Men hur skulle de kunna det, när inte ens de som har tillgång till oförvrängda underlag och inte är födda judar klarar av att göra det? Och hur skulle de själva kunna ge upp något som måste utgöra en oemotståndlig lockelse, en möjlighet att ge ett, visserligen fdr omvärlden, nogsamt nedtonat, uråldrigt, mystiskt och mytologiskt sken kring sina egna gestalter? Kanske en tröst i en trist värld helt enkelt. För mig verkar det som om framtiden kommer att bli alltmer problematisk, när alla judar som idag lever i ett oräkneligt antal miljoner både i Amerika och i Europa mätta av den stigande välfärden och allmänna tråkigheten i en ganska okomplicerad tillvaro, på nytt finner tillfredsställelse i att börja leva ut en identitet som kan ge dem något som tillvaron som enbart människa tydligen inte kan ge dem, nämligen strävan efter ett mål samt en komplicerad och konfliktfylld smärta som nog kan ge den spänning åt tillvaron de annars saknar. Och detta verkar de facto vara vad som redan är på gång, av diverse tidningsrapporter om iordningställda synagogor mm att döma. Det som kan ge en sann förståelse för judendomen är insikter som totalramponerar fundamenten fdr både judendom och kristendom. För kristendomen är oupplösligt förenad med judendomens fundament. Den som försöker lösgöra sig från detta faktum får stora problem och kommer aldrig att kunna komma åt de argument som klarar av att skjuta både sionismen och judendomen i sank. De kristna som skall försöka polemisera mot sionismen far rikta in sig på allmänna värderingar, "Guds natur" samt andra tolkningar av urkunder som trots allt är gemensamma för båda religionerna, och argumenteringen blir då något slags halvkväden visa som för mig framstår som ett försök att både äta kakan och ha den kvar. Därför kan en kristen inte, på samma sätt som jag, skjuta in sig på och smula sönder hela det judiska identitetsbegreppet, eftersom man trots allt gör vissa definitioner av sig själv och det vore då att såga av den gren man sitter på. Något som gör mig både sårad och föraktfull är de stora mängder judar som ståtar med att kalla sig ateister och judar samtidigt. De är de hundraprocentiga hycklarna. Deras ateism innebär endast ett formellt förnekande av Guds existens vilket är precis vad som ger dem tillträde även till den politiska debatten så att de överhuvudtaget klarar av att förfäkta t ex sionistiska krav. Men vad är det de bar förnekat med sin s k ateism? Ingenting! De har bara muntligt skalat bort Gud, men hela judendomen med sina, som en sann ateist naturligtvis inser, av präster hopsvängda berättelser gör de helt enkelt om till fakta! Och hela sanningen om sin identitet, den på grund av omvändelse borttappade, den slipper de inse. Istället kan de till egen uppbyggelse ta åt sig religionens alla ljuvliga utsagor om dem själva, ja, tack vare förnekandet av den religiösa aspekten lyckas de t o m med konststycket att ge näring åt sin definition av sig själva som "ett folk" i stället för en väldig mängd människor som anslutit sig till en religion. De judiskt religiösa blir åtminstone tvungna att inför omgivningen försöka försvara sina judiska ståndpunkter som ju ändå intas av alla dem som definierar sig själva som "judar". VARFÖR JUDARNA INTE ÄR ETT FOLK En annan sak jag reagerar för är de argument som används för att visa att judar är ett folk, eller har rätt att vara ett folk, vilket märkligt nog verkar vara samma sak. Uttrycket "samma rättigheter som andra folk" är särskilt omtyckt. Blir man ett folk för att man har rätt att vara ett folk? Vem har då denna rätt? Ett folk naturligtvis. Detta känner den vane iakttagaren genast igen som ett äkta cirkelresonemang vilket alltså betyder att leden i uttalandet har en dubbel funktion som både argument och slutsats. Det är detta som återfinns i Svante Hanssons yttrande på sidan 69 i min bok. Vad han säger är ju i princip att: judarna har tätt att definiera sig som ett folk för att ett folk har rätt att göra den definitionen. Det är nästan klassiskt vackert i sin enkla, osökta idioti, och bör uppskattas efter förtjänst. Det som är fascinerande är att just de egenskaper som riktiga folk äger, de äger judarna enbart "per definition', inte genom att de helt enkelt innebar dem, som de folk som är folk utan att närmare frossa i detta för dem självklara faktum. De etniska drag som man brukar använda för att urskilja folkslag är ursprung, språk, bosättning, traditioner mm. För samtliga dessa utom traditionen gäller att judar inte innehar dem utan de innehar dem per definition. Är inte det stor skillnad? Deras ursprung är hela medelhavsområdet, Orienten, Kaukasus, Sydryssland och Afrika. Däremot är deras ursprung per definition Israel. Deras ursprungsspråk är en mängd både gamla och nya språk, vilket tvingat fram behovet att översätta Gamla Testamentet för att kunna läsa det, trots de intensiva studier i hebreiska som bedrivits i deras lärdomscentra. Däremot har de som ursprungsspråk per definition hebreiska. Deras bosättning är och har varit hela världen, för deras förfäder kommer från hela den dåtida kända världen. Däremot är de per definition i "diasporan" för att markera att hemlandet skulle vara något annat. Traditionerna är till en viss del ett gemensamt drag, javisst, men det är de inom kristendom och Islam också och de är religioner. Kan man verkligen hänvisa till " samma rättigheter som andra folk", när allt det som utmärker det s k folket är något man helt enkelt tar sig -per definition? I och för sig kunde det kanske vara oskyldigt, jag kan ju grunda en sekt och påstå att vi härstammar från Atlantis t ex eller "det kaldeiska Ur". Med Svante Hanssons benägna hjälp passar jag även på att betitla sekten "ett folk". Men att kräva att denna tankevärld för andra människor skall utgöra ett faktaunderlag i politik och relationer är orimligt. Och inte heller oskyldigt längre. Det här är nog en av orsakerna till att de uppger sig vara mycket färre än de är. Om man verkligen fick reda på hur många de ät så skulle man inse det orimliga i "folk"-pretentionerna. Man skulle begripa att det inte är släktskap med ett fåtal personer som ligger bakom, utan religionsspridning. Man kan även fundera på hur många de själva behö-ver vara för att inse det. Här sitter ju den tidigare nämnda dualistiska uteslutningen i vägen. Men t o m en jude borde väl, om "folket" kommit att omfatta större delen av mänskligheten, lyckas se genom dimmorna och begripa sammanhanget. Fast det är inte utan än att man tvivlar, eftersom halva Ukraina misslyckats med det och istället givit sig iväg till USA för att därifrån längta till ett tredje land, "hemlandet" Palestina! Varför är det ingen som reagerar mot själva innehållet i allt det som är gemensamt för judarna, det som sägs vara vad som binder ihop dem till "ett folk"? Om man skall kalla judarnas aktiviteter för "ett folks gemensamma kultur" måste man också förklara varför orsak-verkan-förhållandet mellan folkmaterialet och dess kultur är det omvända mot alla riktiga folk, men vem gör det? Om man inser att judarna och judendomen är just en definition så blir det självklart. Allt de gemensamt gör och såger, dvs. "kulturen°, måste kraftfullt verka för att befästa definitionen. Kulturen är alltså inget resultat av något som är gemensamt som brukligt är, utan något som har till syfte att hamra in föreställningen om det gemensamma. MENINGEN MED ATT JAG SKRIVER Men jag ser det som det stora misstaget att ge sig inför det tillsynes oförståeliga. Det finns trots allt ingen magi, inget oförståeligt i varför effekterna blir som de blir. Men att förstå innebär obönhörligen att inte kunna acceptera. Därför är allt tal om "samförstånd" ett sätt att förneka den basala mänskliga harmoni som reagerar mot judarnas egendefinition. Men jag har velat visa, delvis för mig själv, att det innersta fröet till reaktionerna inte är den typ av inneboende ondska som judarna vill pådyvla mig, utan istället ett tecken på att jag ännu inte tappat instinkten för hur ett mänskligt samhälle fungerar. En instinkt som jag märker innehas av de flesta människor. Tyvärr gör man tvärtom. Istället för att reda ut varför en jude måste tro att han härstammar från Israel när man känner att det är något som inte stämmer, så går människor i princip med på deras påståenden, därmed missande hela poängen med problemet. Och ingen försöker reda ut varför den judiska "kulturen" måste vara ett verktyg för, istället för ett resultat av, folkkänslan. Och att benämningen "jude" alltid är precis en egenskap mer än för andra, borde vara en lagom lätt ledtråd till varför man reagerar mot kravet på "precis samma rätt som alla andra". Och värst av allt, hur kan man nöja sig med att den spontana reaktionen "antisemitism", som alltid uppkommer i olika samhällen, skulle vara ett resultat av någon slags psykisk medfödd defekt hos alla utom judar, någon slags inneboende ondska som är rena magin och skall förklaras i nästan religiösa termer? När alla andra reaktioner tillåts härledas ur samspelet människa-miljö, människa-driftsliv etc.? Detta är en vanlig människas försök att begripa. Något jag bara kan göra genom att attackera med det enda vapen jag anser kan lösa gåtan -logiken. Jag känner mig därför oerhört oförstående inför tillmälena "nazist" och "antisemit". Men istället för att vika mig för det, som de flesta verkar göra, trots den kvardröjande kluvenheten detta måste innebära, så litar jag på mig själv, med andra ord att jag inte är vad tillmälena vill göra mig till. Och då harjag inget annat val än att försöka förstå mekanismerna bakom mina reaktioner. Jag nöjer mig nämligen inte med att sammanhang inte går att förklara. När jag satte mig in i bakgrunden till Palestinakonflikten, kunde jag inte se annat än att själva judendomen var grundorsaken, och det tycker jag fortfarande. Men medan jag då var mest förbluffad, så har jag nu i alla fall försökt reda upp begreppen och hitta en förklaring som håller. Jag vill inte gärna släppa problemkomplexet judar, judendom och sionism ifrån mig bara genom att sucka och säga att det är hopplöst att förstå. Det måste gå att begripa orsakerna, eftersom allt som hittats på av människor också kan förstås av människor. Redan från början kan man ställa kravet att svaret skall vara giltigt för alla människor, inte förutsätta någon ondska eller andra oexakta begrepp samt göra det möjligt att belysa precis det som är det konstigaste, nämligen de till synes obegripliga känslokonflikter som man av någon anledning hamnar i när man f6rsöker uttrycka en åsikt. Och själv tror jag att jag lyckats med att hitta ett svar. För mig verkar det som om alla tittar på judarna och judendomen ur helt fel perspektiv för att kunna förstå vad det handlar om. Jag tycker historiker och alla andra låter bli att titta på vad de verkligen ser, och försöker istället tolka in ett förutbestämt innehåll och integrera med detta med vad de ser. Detta måste ju medföra att man ställer helt fel frågor när man försöker förstå. Det medför också att man måste göra våld på den faktiska historien för att få den att stämma med sin tolkning. Men framför allt medför det att den punkt som för mig är den enda viktiga, har blivit en blind fläck som överhuvudtaget inte beskrivs. När jag tittar på historien, så är detta vad jag ser: Främre Orienten är ett myller av olika folkslag och kulturer som tuggar sig fram genom historien. Så plötsligt är de flesta av dem ersatta av miljoner från ingenstans uppdykande judar, som finns i alla länder ända upp till floden Rhen och bortåt Indien. De uppvisade ett fixt beteende och har genom judendomens tro fortsatt med detta ända fram till våra dagar. Tidpunkten för denna omvälvning är 400-300 år f.Kr., och detta intervall brukar ofta hoppas över i berättelser om "judarnas historia". Och före denna nöjer sig historikerna konstigt nog med de plötsligt uppdykandes egna berättelser om vad som föregått dem, trots att inget av detta hade fångat någon uppmärksamhet annars. Men detta måste väl vara det verkligt viktiga. Förstår man vad som hänt här, så förstår man ju hela mekanismen för efter detta har nämligen inte mycket hänt. Och framför allt, de från ingenstans uppdykande massorna av judar har inte ändrat sitt beteende ett dugg. För mig verkar det som om man försöker anpassa historien efter dessa människors föreställningsvärld istället för att titta på det man verkligen ser. Vad är det då som har hänt under denna relativt korta period, faktiskt bara några generationer? Någonting har tydligen flammat upp som en präriebrand och spridit sig. Detta något kan inte vara ett folk eller en religion, av demografiska orsaker. Det enda nöjaktiga svaret jag hittar är att en definition plötsligt uppstått och spridit sig. Definitionens syfte var ett folk och dess verktyg var en "religion", dvs. en ideologi kamouflerad som religion. Detta är för mig ett svar som räcker, för det ger mig allt som varit oförklarligt. År det verkligen ingen som vid läsandet av den gängse framställningen av "judarnas historia" noterat det märkliga i att både urkundens fixerande, "folkets" inträde en masse samt dess stora och avsevärda "förskingring" var i stort sett samtidiga? Krigen mot romarna hade nämligen inte ett dugg med denna "förskingring" att skaffa. Att det skulle vara så är bara ett sätt att flytta om och konstruera händelser för att få det att stämma med den gängse bilden. Då måste man titta på vilka konsekvenser denna definition haft. Man måste se om, och i vilka avseenden, den fungerat. Eller om den inte fungerat alls. För det första, att göra själva omdefinieringen är en rent intellektuell handling, som många ända fram till våra dagar utfört. Men att definiera om sig betyder ju att man skulle definiera bort det ursprungliga, och det anser jag omöjligt. För hela tanken måste vara fel. Man kan nämligen inte bli av med det gamla, även om man tar åt sig det nya. För det nya "judenskapet", är en död process, den finns bara som ett oföränderligt historiekitt och ett antal påståenden man gör om sig själv. Medan det är den gamla, verkliga, identiteten som utvecklas enligt de lagar som styr vad som är ett levande folk. Därför verkar det för mig som om judarna hamnat i en situation där de måste dra på en extra muntligt uttalad identitet som judar samtidigt som deras verkliga identitet förtretligt nog är den enda som kan observeras av andra människor. Till råga på allt så lyckades definitionen plottra bort det den var avsedd att bevara, israeliterna, och istället göra oändligt många människor olyckliga i sina fåfänga försök att bli dem. Det hade varit bättre att lämna israeliterna ifred. Då hade deras ättlingar, palestinierna, inte behövt uppleva den smärtsamma jätterekylen från denna självutnämnda "urbefolkning". Israeliterna försvann i en enorm explosion, definitionen av dem själva, och ut ur denna strömmade de judiska massorna, schablonkopior av de tänkta "förfäderna", för evigt fixerade i samma gjutform och seglande på död räkning. Deras enda drivkraft, vad jag kan se, är den dialektiska motsättningen mellan levande och dött, dvs. mellan omgivningen och dem själva. Det gör mig ont att så många folkslag har sugits in i deras döda fara. Och hur kan de tro att de någonsin skulle kunna få ett "hemland" om de inte dumpar sin egendefinition? Om de släpper den blir hemlandet det som de råkar ha den verkliga etniska anknytningen till, vilket för en liten del mycket väl kan råka vara Palestina. Men det kan aldrig bli vare sig Israel eller någon annan "judisk stat" enbart genom att de bosätter sig där och intensifierar kopieringen av sin mall för egendefinitionen, vilket är vad de nu patetiskt försöker i Israel. För de dubbla identiteterna är ju lika dubbla fdr det, även om de temporärt kan få dem hyfsat lika den fixerade och den innevarande verkliga. De kommer att bli tvungna att med hjälp av lagar upprätthålla en likhet med vad de vill vara, en barock tanke för vilket äkta folk som helst som kontinuerligt utvecklas. Men samma logiska lagar måste väl gälla som i alla andra politiska frågor. Och då blir min obönhörliga slutsats att judarna enbart existerar som judar i sin egen definition. För om alla de som kallades, och kallas judar en gång, bestod av dels personer ur Juda rike som fördes bort till Babylonien, ett antal tusen personer, samt de som utvaldes av Esra, när han kom tillbaka till Judéen, c:a 40 000 personer, så kan resten, i princip alla 9 miljonerna i Romarriket och Mesopotamien, bara ha tillkommit teoretiskt genom egendefinition. Det finns inte utrymme för någon annan slutsats. För antikens befolkningskurvor höll sig tämligen stadiga, någon motsvarighet till våra dagars befolkningsexplosion förekom inte. Men i så fall blir det hela väldigt enkelt. Då behöver man ju inte förklara någon förskingring. I så fall behöver man inte undra varför alla dessa människor flyttat ut från det land de trodde sig veta att Gud ville att de skulle bo i. I så fall behöver man inte undra över varför de talar andra språk än arameiska. För de har aldrig flyttat ut, de bara tror det. Och detta måste som jag ser det vara hela problemets kärna, orsaken till alla märkligheterna i dagens diskussioner. Vad man i så fall behöver analysera är hur alla dessa människor kan tänkas ha resonerat. Och detta är en infallsvinkel som jag har saknat fullständigt i debatten. Jag ska här själv försöka mig på den. Det kan bara ha varit den första generationen av de plötsligt uppdykande "judarna" som visste vilka de själva var, var de kom ifrån osv. För i judendomen ingår ju att läsa om att man tillhör ett folk som bodde på ett visst ställe, gjorde vissa saker, hade vissa förfäder mm. Och det var precis så de uppfostrade sina barn. Det ingår i själva liturgin. Men då måste alla deras ättlingar ställas inför problemet att själva förstå hur de har hamnat där de är, eftersom de har fått lära sig att de varit någon annanstans från början. Hur de resonerade på ett tidigare stadium kan vi inte veta men de borde ha hållit sig med någon diffus uppfattning om utflyttade förfäder. Men litet senare anmälde sig den perfekta förklaringen, nämligen krigen mot romarna. Det måste ha varit självklart för dem att associera så dramatiska händelser som templets förstörelse, Jerusalems förstörelse, prästkungarnas sorti mm med sin egen vistelse i ett annat land. Och detta måste vara ursprunget till den märkliga uppgiften att hela Palestina tömdes på judar som skickades till andra länder. För detta har nämligen i verkligheten inte hänt, och det var en av de första sakerna jag reagerade för när jag började leta efter den stora "förskingringen'. Här vill jag säga att jag ändrat uppfattning sedan jag skrev boken V ad är IsraelT beroende på att jag sedan dess läst mer. Uppgiften om tömningen av landet är märkligt undanglidande. I översiktliga framställningar finns den ibland hastigt nämnd, men i detaljerade skildringar är den borta! Däremot skildras utförligt vad Palestinajudarna ägnade sig åt i Palestina, något som borde förutsätta att de var närvarande och inte fördrivna. Men i så fall är ju frågan om vad judarna, judendomen och judarnas historia är för något besvarad. Det är en enda lång, kraftfull, massiv kamp för att uppfylla själva definitionen utan vilken de inte existerar. Jag förstår faktiskt inte hur man kan undgå att inse detta. För det enda som hörs i debatten är ju argument som bygger på att de uppfattningar judar producerat för att uppfylla sin egendefinition, dvs. släktskapen, förskingringen, språket mm, att dessa saker skulle vara fakta. Men det är de ju inte. Och de blir väl inte alls mer verkliga för att judarna blir rasande och skriker "nazist" och "antisemit" om inte vi andra går med på vad de själva har producerat. Är det inte verkligheten vi rör oss i? Och en ideologisk definition av judendomen är ju något abstrakt. Vad blir kvar av judarna om man bara lyfter bort den? Jo, de spricker som såpbubblor i sommarsolen, kvarlämnande en väldig samling människor av skilda folkslag som kan se tillbaka på den löjliga karriären av att ha flyttat från land till land, påstående sig höra hemma någon annanstans, studerande ett språk som aldrig varit deras, läsande om människor de inte har den minsta anknytning till. Detta förklarar åtskilligt. Det förklarar varför den "judiska kulturen" har ett motsatt orsak-verkan-förhållande mot alla andra riktiga folkkulturer. För medan en riktig kultur är resultatet av det gemensamma i folkmaterialet, så är judarnas "kultur" ett verktyg för att uppfylla definitionen, något som alltså fungerar trots att det gemensamma saknas. I själva verket har den ju till syfte att hamra in föreställningen om det gemensamma. Är det ingen som märkt detta? Det förklarar också varför deras "historia" är hundraprocentigt retrospektiv. Tillbakatittandet började när definitionen började. Lägg märke till i judendomen hur obetydlig religionens funktion är i sammanhanget, när den väl tjänat sin roll att bygga en definition på. Det är inte den som varit motom i händelseutvecklingen, utan motorn har istället varit de slutsatser de tvingats dra för att ständigt uppfylla definitionen. Religionen hade i princip kunnat vara vad som helst, och detta förklarar varför religionsegenskaperna har tillåtits förbli så primitiva. Men samtidigt är just en religion väldigt lämplig för denna uppgift, för den erbjuder rika möjligheter till gemensam sysselsättning och samtidigt ett svar på olika frågor som uppkommer om vissa individer skulle fundera litet djupare på sin märkliga situation. Jag är ändå fascinerad av hur mäktig och betvingande styrkan i definitionen måste ha varit och är. Vad vore räddningen för dessa människor? Att konfrontera dem med verkligheten vore otroligt svårt vilket visas av det desperata raseri de kan uppvisa när någon försöker. Och detta är ju inte så konstigt för det gör dem i ett slag till ungefär de ömkligaste individer klotet kan uppvisa, från att ha varit i egna ögon nästan levande legender. Trots allt är ju den bistra verkligheten räddningen, men hur det skulle gå till kan jag inte föreställa mig. Nu blir ju frågan om vad en antisemit är, inte så svår att svara på. Mina, vad jag själv tror, insikter gör mig till någon de obetingat måste avsky. För blotta tanken på att gå med på ens något av det de kräver att andra människor ska tillerkänna dem blir enbart löjlig, eftersom det ytterst bara förlänger deras plåga. Men att det är realism och människokärlek som ligger bakom denna vägran är de förhindrade att se. För det enda jag kan gå med på att de är, det är ju vad jag ser. Medan jag, i deras ögon, frånkänner dem allt deras älskade egendefinition ger dem. Är det ingen som upptäckt vad som blir kvar när man inte går med på vad de själva vill, folk, härstamning, land mm? Då blir det ju helt vanliga människor kvar. Är det så förtärligt att anse att någon är en helt vanlig människa? För mig är det rätt självklart. Jag kan inte acceptera iden om ett av "Gud" utvalt herrens egendomsfolk med av "Gud" utlovat land med rätt att fördriva och döda andra människor. Om man sammanfattar litet: det går inte att komma fram till något annat än att "jude" är en egendefinition och att allt som kan härledas ur denna egendefinition blir cirkelresonemang. Definitionen måste alltså tillåtas producera sin egen sanning för att den skall fungera, vilket är precis vad Svante Hansson säger fast han inte inser det. Men jag kan alltså inte gå med på att de är judar, eftersom allt de menar med det är osant. Om de behagar kalla sig det kan de naturligtvis göra det, på samma sätt som ett barn gömmer karameller under kudden. Men denna egendefinition får då inte inverka det minsta på andra människors verklighet, det vore oerhört. Judarnas frihet bör stanna där andras frihet börjar. Judarnas egen definition av sig själva (dvs. deras "religion") drabbar andra människor. Är kanske inte palestinierna deras offer? Om att säga detta gör mig till antisemit så må det så vara. Det visar bara ännu tydligare hur bräckliga de är i sin konstruerade världsbild. Som muslim och arab är jag mera semit än de flesta europeiska och amerikanska judar. Jag kan inte förstå hur de som kallar sig både judar och ateister resonerar. De går ju bara halva vägen. Om de skall välja bort "Gud" så borde de ju fundera sig fram till att själva orsaken till att de kallar sig judar nog har något med "Gud" att göra. Som jag visat ovan kan man inte välja bort en del av definitionen, den religiösa, och behålla resten. Den blir inte ett dugg mer verklig för det. Som jag ser det så visar just ett sådant handlande att man inte fattat något av sammanhanget. Det är i och för sig precis så hela judenheten måste ha utvecklats - så de beter sig precis som väntat. Jag sade tidigare att man ställer fel frågor när man vill förstå. Man frågar "har judarna rätt att få tillbaka 'sitt' land efter 2000 år?", när frågan borde vare, "varför tror judarna att de bodde där för 2000 år sedan?". Man frågar, "hur harjudarna kunnat blandas upp med andra folk?", när man borde fråga, "hur kan de tro att de är ett folk trots att de består av olika folk?" Man frågar, "när förskingrades judarna?", när man borde fråga, "varför tror de att de är förskingrade?". Man frågar beundrande, "hur har de kunnat bevara sina traditioner så länge?", när frågan borde vara, "vad har gjort att traditionerna inte har kunnat förändras?". Man frågar, "är judenheten ett folk eller en religion?", när frågan borde lyda, "vad är judendomen eftersom varken religion eller folk kan förklara den?". Genom att utgå från fel problemställning hindras man att begripa det enda viktiga. Det är en stor lättnad att ha gjort det här resonemanget, för min drivkraft är att få svar på varför en helt spontan reaktion från min sida, jag som i alla fall tror mig vara en harmonisk människa, varför den kan bemötas med de värsta tillmälen som överhuvudtaget är möjliga. Min reaktion är naturligtvis att jag intuitivt inser att det är något som inte stämmer i det judarna tror om sig själva. Att något i hela deras attityd till tillvaron är i grunden fel. Men istället för att vika mig för den hatvåg som möter mig när jag uttrycker vad jag känner, så har jag självförtroendet, eller kanske fräckheten, att tro att det år jag som år sund. Och då måste jag ju få ett logiskt svar på varför jag blir bemött på detta sått. Ett svar som inte bör baseras på några utlåtanden om dessa människors egenskaper, eftersom vem som helst kan bli född till vad som helst. Jag tycker också att ansträngningen att konglomererajudarna genom judedefinitionen tar sig uttryck i en tendens att dra en skiljelinje mellan judarna och resten av mänskligheten, dvs. en oförmåga att se att andra människor består av sinsemellan helt olika grupper. Exempel på detta är "palestinierna finns inte, de är araber", för att sedan bunta ihop alla araber med övriga muslimer och se dem som en helt homogen grupp. Likadant sker med t ex svenskarna som ofta kallas "ni kristna", och därigenom blir en mäktig schablonfiende utan individuella drag. I april 1989 i TV-programmet "Gud i veckan", svarade herr Levy på frågan hur han skulle vilja sammanfatta hela judendomen. Han sade då att han ville citera en fras i Gamla Testamentet: "du skall älska din nästa för han är som du". Detta sade han med ett milt leende. Och här var jag tvungen att småle, för herr Levy hade ur hela detta massiva textmaterial lyckats hitta det mig veterligt enda som uttryckte en viss kärleksfullhet. Men poängen är, att alla de förhållningssätt som uttrycks i det sammanhang, som herr Levy hämtade frasen ur, är regler som judar skall hålla internt gentemot varandra. Med uttrycket "din nästa" i Gamla Testamentet avses bara andra judar, icke-judar räknas inte som människor. Men hur judar bör förhålla sig till icke-judar finns det flera välkända , av herr Levy ej citerade, exempel på. För mig som muslim, verkar det konstigt att de kristna inte ser vilket ohöljt förakt judarna hyser mot dem under sin ekumeniska mask. Det märker jag omedelbart endast genom att lyssna på vad partema säger. Jag undrar varför de kristna förtränger detta. Det kan hänga ihop med att de tar intryck av vad judarna hela tiden antyder, att de har "gett världen den ende guden", men bara för judar - "herrens egendomsfolk", underförstått att alla andra religioner är plagiat av judendomen. Men detta är faktiskt fel, det ingår nämligen i judarnas religion och världsbild att anse det. Men det gör det ju inte till sanning. Sanning tror jag däremot att det är att judarna i Babylon upptäckte att deras lokale stam- "gud", Baal/Jahve, fungerade utmärkt att göra en världsgud av. Men han var ingalunda den förste, som de tror, utan inspirerad av flera föregångare som t ex persernas Ahurumazdas enligt Zarathustra samt flera enhetstendenser i babylonisk religion. Även egyptisk religion hade då sedan länge visat denna tendens. Deras religion är alltså bara c:a 400 år äldre än kristendomen och bör ses som en av de trevande tendenserna till monoteistisk religion som försökte fa ett genombrott under antiken. Kristendomen var helt enkelt ett mycket mer lyckat försök. Judendomen är ingen religion utan en materialistisk lära som inte tror på ett liv efter detta. Jag talade med en jude som berättade hur härligt självironiska och respektlösa judarna i Israel var mot religionen. Det förekom mängder av religiösa skämt, det ena roligare än det andra. Jag bad om några exempel och allt han berättade handlade om att göra Jesus löjlig. Att detta inte var självironi verkade han vara ur stånd att fatta. Han påstod även att Israel var det enda landet i världen som inte hade någon statsreligion (!), vilket enligt min mening är tvärtemot sanningen. För inget annat land använder så vitt jag vet en skrift de tror är kommen från Gud som en vetenskaplig historieskrivning. Och själva medborgarbegreppet i Israel är ju avhängigt av vilken religion medborgaren har genom att vissa rättigheter bara gäller dem som kallar sig judar t ex beträffande värnplikten (dös rätten att bära vapen). Detta om något måste ju kallas statsreligion, men kanske det är så överväldigande att han "inte såg skogen för bare trän". Eller kanske de med sitt sätt att göra en definition till inbillad verklighet inte anser att judendomen är en religion, den kanske är fakta. Man kan även påminna judarna, när de småler överseende åt kristna och muslimer med i deras tycke unga religioner, att de själva red runt på Kazakstans stäpper utan att veta om annat än sol och måne, samtidigt som Islam byggde upp ett världsvälde, kristendomen formade västerlandet och vikingarna till munkarnas fasa ödelade Lindesfarne. Jag vill nog tro att judarna på den tiden mådde betydligt bättre. För det faktum att riken antagit judendomen som statsreligion måste vara en av världshistoriens största tragedier. Här är några frågor. Det är frågor jag alltid haft men aldrig hört ställas av någon annan. Jag ställer dem till judarna, fast jag vet att jag aldrig far något svar av dem: 1. Hur föreställde ni er att er "Gud" resonerade när han beslöt sig för att utvälja just er? OBS, det är Guds resonemang jag undrar över, inte det s k "fait accompli". Det vore omänskligt att aldrig ha funderat sig fram till en orsak till denna fdr er så tilltalande händelse. 2. Eftersom er "Gud" säger "Abrahams säd" om dem han avser, var finner ni då stöd för att ni utgör dem? Vad jag vet så ger han ("Gud") själv inte utrymme för att, som ni gör, helt enkelt kalla er för dem, vilket är vad ni har gjort och gör genom att göra religion av det. 3. Ni säger er tro på den ende guden men han är samtidigt er gud och ni är "hans" utvalda egendomsfolk och andra människor kan (bör?) således ha andra gudar som på något sätt är lika legitima och sanna fdr dem. Tror ni på parallella verkligheter? 4. Anser ni att muslimerna är förskingrade från Mecka? Eller att de härstammar från profeten Mohammed? 5. Vart tror ni Gud har tagit vägen de senaste 2300 åren, sedan några personer fixerade Gamla Testamentet som sin historia, med Gud inbakad, som ni läser som historia? Och om han varit med lika mycket hela tiden, varför bygger ni inte på GT kontinuerligt? 6. Har det någon gång slagit er att en urkund inte behöver vara lika gammal som det står i urkunden att den är? 7. Vad tår er att tro att ett folk är en intellektuellt ideologiskt definierad företeelse? (jmfr fråga 2) 8. Ser ni själva inget samband mellan urkundens fixerande och ert eget plötsliga stora antal och samtidiga förskingring? 9. Sist men inte minst, vad tror ni Gud har för avsikt med att "ge" er ett land nu på 1 900-talet? Jag menar, att fårfarmare och bönder för 2700 år sedan kunde behöva areal kan jag förstå. Men ni som varken är det ena eller det andra, om ni inte upptar era professioner? Obs, inte heller här är det "fait accompli" jag är ute efter, utan hur ni tänker er hans resonemang. Judarna får ge sina svar från den "heliga" historien. Men får jag inte ge mina svar som människa och muslim? Varför är det inte tillåtet, att efter egna forskningar, komma till andra slutsatser än de etablerade judiska i det israeliska problemet? Är det brottsligt och kriminellt att inte dela judarnas och sionisternas åsikter? Cynism är själens feghet, sägs det. Det är så sant, och jag anser att detta gäller för ironi och allmänt raljerande också. Det är ett sätt att få sagt det man tycker men samtidigt slippa stå för det. Det kan väl inte vara en slump att många av de mest berömda journalisterna slagit in på precis detta spår. Det gör mig otroligt ledsen. Jag vill beundra dessa människor, jag vill att de ska riskera något med det de säger. Men hela journalistkåren verkar att ha missuppfattat vad det innebär att offra något. Att vara modig är väl alltid i proportion till vad man riskerar, både i personlig prestige, anställning, ja tom fysisk säkerhet. Men vad av detta riskerar t ex Hagge Geigert med att 45 år efter kriget "modigt" deklarera att han ogillar nazister, och stolt visa upp ett litet slyngelhotelsebrev? Eller biskop Gärtner när han säger att han inte går med på kvinnliga präster? De riskerar ingenting, och det gör inte de journalister som kan med att utnämna Ebbe Carlsson till" årets svensk" och därmed lyckas raljera bort hela det seriösa i utnämningen. Det är väl att erkänna att man inte tålde att göra fel ett par gånger, så man ger hellre upp. Vad riskerar gamle Hagge? Ingenting. Det skulle däremot den journalist göra som vågar påpeka det, och ännu hellre tala om vad som ligger bakom Hagge Geigerts "modiga uttalande", nämligen en stackars reaktionärs sätt att posera litet på det enda vis han kan komma på som samtidigt är absolut riskfritt. Vilka är det som man kommer att komma ihåg och beundra en gång i framtiden? Tar man så lätt på sitt yrke att det bara gäller att vara ungefär som en sådan där docka som står i botten på undulatburar, som bara kan svänga sig på fötter igen med ett glatt leende efter kritik, för "ni kan ändå aldrig vara säkra på att jag menar vad jag säger'. Och hela tiden se till att man håller sig till vissa oskrivna lagar, även om det är dessa som behöver ändras. Om man med glimten i ögat slår åt en massa olika håll hela tiden kan man, som Jan Guillou, bli betraktad som "en frisk fläkt". Men den adekvata benämningen borde vara "fegt kräk". Var finns de berömda "väderkornen"? För mig vore det oerhört lockande att fa chansen att vara en av de första i den omvälvning av 'åsikter som måste komma. Men jag har inte denna chans med den lilla Radio Islam. Det har däremot väldigt många i de etablerade stora massmedierna. Men de bara plottrar bort den, för de vågar inte riskera någonting! Denna åsiktsomvälvning skulle väl alla judar och sionister utan analys klassa som "samma rabiata antisemitism som före andra världskriget". Men poängen är ju att det är precis tvärtom. Medan antisemitismen byggde på att hela judarnas egendefinition var sann, så säger ju jag att det är ett fascinerande luftslott, som dock kan förklaras i helt vanliga termer. Medan nazismen säger att judarna är ett folk som helst bör hålla sig i Israel eller åtminstone fås att försvinna från våra länder, så säger ju jag att judarna och det judiska folket bara existerar i deras egen föreställningsvärld, och att den enda lösningen vore att rädda dem ur denna sataniska tankefålla och integrera dem i verkligheten. Sionisterna och antisemiterna är överens om att judarna är ett folk för sig. Jag tycker att judarna är och ska vara vanliga medborgare i de länder där de bor, har och ska ha lika rättigheter. Jag skall vara helt ärlig. Det är svårt att hålla sig kall och försöka analysera, därför blir jag nästan kluven i två delar. Den ena delen vet att allt har sin förklaring, det är ingen skillnad på människor utan deras beteenden kan förklaras med de olika verklighetsbilder de bär på. Dessa bilder har sitt ursprung i vanliga mänskliga reaktioner på hur man blir uppfostrad, samt den lika vanliga mänskliga fåfängan. Men den andra delen av mig klarar inte av att upprätthålla den intellektuella kyla som behövs. Därför grips jag av hat och raseri mot dessa eländiga dårar, dvs. mot de israeliska ockupanterna, mot mördarna, mot rasisterna, mot förtryckarna, för den plåga och de konflikter de belastar civilisationerna med, något som ytterst vilar på deras bristande vilja till analys och deras totala avsaknad av självkritik. Jag har ingen anledning att högakta dessa rasistiska sionistiska dårar. Jag undrar om någon som engagerat sig i detta verkligen i djupet av sitt hjärta inte känner som jag. Men kanske är det inget fel, utan istället den drivande kraften till vad som måste sägas, även om man då får kämpa för att hitta de former som accepteras att säga det i. Det enda som är större än mitt medlidande är mitt fdrakt skulle man kunna säga. Men det torde inte passa de svenska sionistiska 'åsiktsmonopolisterna, för det man skall säga är, "det enda som ät större än mitt medlidande är min beundran". Men det är sant att mitt medlidande är enormt. Jag fattar ju också att eftersom alla människor lyder samma lagar fdr beteende så är det en ren tillfållighet att jag inte sitter i deras situation, en situation där jag troligen varit helt förhindrad att upptäcka sanningen om mig själv. Det är trots allt vi andra som har något som de i praktiken aldrig kan få, att vara i grundläggande harmoni med sin existens. Däremot kan vi ju enkelt f°a vad de har om vi nu , som vissa av oss, tydligen är så imponerade av det. Det är bara att ta kontakt med närmaste synagoga. Men en sådan handling vore i mina ögon ett grymt brott mot alla ens efterkommande.   Nästa sida

Index över Israels makt i Sverige: