Barnbok


AHMED
berberpojken
Av Ahmed Rami



 
 

POJKLIGAN

 

Ahmed går till marknadstorget, där han hoppas träffa Ali. Han ställer sig bakom virkesupplaget och äter upp mandlarna som han fick av den gamle i gränden. Det var här, vid stapeln av cederträ, som han och Ali brukade träffas. Men nu har han väl tröttnat att stå här och vänta om kvällarna, tänker Ahmed.

Yrseln har försvunnit, och han går en runda på den stora, öppna platsen, där allehanda upptåg och föreställningar är i full gång. Sagoberättaren har samlat en tät ring av åhörare, men Ahmed stannar inte, han går bara runt och letar efter Ali. Ibland tycker han sig se honom i någon åskådargrupp, men det visar sig alltid att han tagit fel.

En vitskäggig, turbanklädd gammal man sitter på en matta med en hög utdragna tänder framför sig. Det är tanddoktorn, och den stora högen tänder är beviset på att han är en skicklig tandutdragare. Han håller just på att befria en ung arabkvinna från tandvärk genom att dra ut en sönderfrätt kindtand. Ahmed går rysande därifrån, när han hör kvinnan stöna och jämra sig. Aldrig ska han låta någon dra ut hans tänder! Nej, inte om han så får världens hemskaste tandvärk. Det lovar han sig själv.

Han fortsätter att driva omkring lite planlöst. Trummornas enformiga dunkande gör honom sömnig, och han går tillbaka till brädstaplarna för att se om Ali kanske har dykt upp. Men där finns bara virkeshandlaren. Han håller på att såga av en bit trä åt en kund.

Ahmed sätter sig bakom stapeln av cederträ och gnider händerna mot det välluktande virket. Det var så han och Ali brukade göra förr, innan de gick ut på torget och plötsligt blir Ali så levande för honom. Står han inte där i skuggan iklädd sina gamla färgfläckiga byxor? Och skjortan är vårdslöst uppfläkt i halsen som vanligt.

"Jag har en butik nu och tjänar masser med pengar. Du är en idiot, Ahmed, som jobbar åt andra utan lön. Skaffa dej en butik, du också! Vi ska bli jätterika, du och jag," säger han självsäkert och flinar med sin breda mun.

Ahmed vaknar av att någon sparkar honom i baken.

"Det här är ingen sovplats," säger virkeshandlaren vresigt. "Packa dig iväg!"

Ahmed märker att trummorna har tystnat. Han har sovit länge. Det är kväll. En massa små lampor lyser upp bodarna och serveringarna runt torget. Han går en vända i ett sista försök att hitta Ali, och träffar då frukthandlaren, som han och Ali brukade ge ett handtag förr. Kanske han har sett till kompisen? Men det har han inte, inte på flera veckor.

"Han har nog flyttat från stan," säger frukthandlaren och låter jäktad, och har inte tid att prata med Ahmed.

Ska han aldrig någonsin mer få busa och ha kul tillsammans med Ali? Just nu skulle han behöva honom, för när han var tillsammans med Ali verkade ingenting svårt eller omöjligt. Allt de företog sig slutade bra. Det såg Ali till.

Frukthandlaren håller på att packa ihop sitt stånd, och Ahmed hjälper honom.

 Som lön får han några halvskämda apelsiner. De är inte sämre, än att de går att äta, och Ahmed skalar och suger, så saften sprutar om munnen.

Frukthandlaren själv går till en butik som säljer varm soppa och äter stående en portion. Det kommer aptitretande dofter från de små serveringarna runt torget. Där sitter de och glufsar i sig, alla de som har pengar att köpa mat för. Det är en brokig blandning människor; turister och stadsbor och landsbor som har gjort affärer på marknaden trängs med butiksägare och artister och många andra sorters människor.

Ahmed ser några jeansklädda, ljushåriga ungdomar kasta stora brödstycken till en mager hund, som glupskt slukar dem.

"Titta! Dom ger brödet till hunden! Vettlösa odågor!" utbrister en man som står bakom Ahmed.

"Ni skulle se så mycket kött dom vräker i sej, hedningarna! Och fläsk sen. Tvi vale! Men brödet duger inte. Det ger dom till hundarna," säger en annan man, som också hungrigt iakttar turisterna.

Jo, nog är turister konstigt folk, det tycker Ahmed också. Såg han inte en kvinna häromdagen, som försökte truga i en gammal tufsig åsna sockerbitar! Söta, goda sockerbitar! Åsnan gillade inte socker, så den lipade åt kvinnan. Den höjde mulen och visade sina gamla gula tänder i ett brett grin.

"Är du ensam?" säger en röst vid Ahmeds sida. Det är en spinkig pojke med smutsigt, lillgammalt ansikte som står där. Hans kläder är trasiga och gråa av lort, riktiga paltor.

Ahmed nickar, för han har aldrig känt sig så ensam i hela sitt liv. "Jag har rymt," förklarar han för pojken med de lumpiga kläderna.Han verkar vara ett par år äldre än Ahmed.

"Jag tänkte väl det." Pojken mönstrar Ahmed ogenerat uppifrån och ner. "Jag såg att du gick omkring och hängde med huvudet. Du längtar väl efter mamma, förstås."

"Det gör jag inte alls," utbrister Ahmed förnärmad. Han skulle vilja tala om varför han har rymt, men han kan inte arabiska tillräckligt bra. Han får nöja sig med att säga: "Det angår dej inte."

"Äh, bli inte sur för så lite. Jag skojade ju bara. Förresten har jag rymt, jag också. Det var längesen, förstås. Men nu är jag med i ett gäng. Du kan också bli med. Jag ska fråga dom andra."

"Har ni nånstans att sova?" frågar Ahmed, för det är det enda som intresserar honom just nu, att få lägga sig och sova på en mjuk dyna.

"Det är så klart vi har," säger pojken överlägset. "Vi har hittat ett fint ställe. Kom, får du se!"

De går genom de dunkla gränderna, där butiksägarna har börjat plocka ihop sina varor för att stänga. När de kommer till en stor, öppen valvport, gör den främmande pojken ett tecken att de ska vara tysta. De går in på en mörk gård, där en frän lukt av kamel- och åsnepiss slår emot dem.Från övervåningen tränger ett svagt ljussken ut, och någon sjunger däruppe. Den klagande, vemodiga melodin blandas med ljudet av snarkningar.

"Bönderna sover däruppe när dom kommer med säden. Fast det är inte många nu på sommaren. Vi har det fint som på ett hotell," viskar pojken.

"Är det du, Abdallah? frågar någon lågt. Ahmed ser att det står två pojkar i skuggan under en förfallen pelargång. De är större än han, kanske tolv eller tretton år.

"Har du gjort nåt kap?"

"Ja, ett," viskar Abdallah. "En kille. Jag hittade honom på torget. Han har rymt hemifrån."

"Nybörjare, förstås. Dom bara ställer till trassel," säger en av pojkarna och spottar föraktfullt.

"Vilken liten en," säger den andre.

"Men vi behöver en ny. En som handlarna inte känner igen," säger Abdallah.

Plötsligt dyker två pojkar in på gården med en väldig fart, fast ändå nästan ljudlöst. De bär något mellan sig, något mörkt och fyrkantigt. Ser ut som en resväska. Fort och tyst tassar de bort till det mörkaste hörnet under pelargången och börjar syssla med något därborta. Det rasslar svagt, som när murbruk rasar från en gammal vägg. De andra pojkarna samlas där också, och viskningarna låter upprörda och hetsiga.

"Det är vårat gömställe," viskar Abdallah till Ahmed, när han kommer tillbaka. "Fast det är alldeles för litet. Vi har massor med saker nu."

Folk går förbi ute i gränden. Högljudda mäniskor talar främmande språk. Abdallah drar in Ahmed i skuggan under pelargången.

"Kom ihåg att du inget sett! Ifall nån skulle fråga, alltså. Annars är det ute med dej. Har du förstått?" viskar han hotfullt.

Men främlingarna går förbi portvalvet utan att ens titta in.

Abdallah och de andra pojkarna överlägger viskande med varandra. Sedan kommer Abdallah tillbaka till Ahmed.

"Du får sova här om du hjälper oss i morron. Du måste. Annars är det ute med dej."

"Vad ska jag hjälpa er med?"

"Skaffa käk. Det är enkelt. Vi brukar gå tre och tre. Fast det är bra med en ny som handlarna inte har sett."

"Ni stjäl..." stammar Ahmed. Han är helt förskräckt.

"Hör på den! Vilken mesig typ!"

"Du svälter förstås hellre ihjäl," säger Abdallah hånfullt.

"Nå, hur ska du ha det? Vill du sova här i natt? Annars är det bäst du sticker meddetsamma," säger en av de större pojkarna.

"Jag vill inte," säger Ahmed och drar sig långsamt mot porten.

"Fegis!" skriker en pojke.

Någon hyssjar. Plötsligt är Abdallah alldeles inpå Ahmed och väser i hans öra: "Du håller truten om det här, annars dödar vi dej! Vi torterar långsamt ihjäl dej. Har du förstått?"

Ahmed springer. Han springer och springer genom de vindlande gränderna tills han tumlar omkull av utmattning. 


 

Föreg. sida

Nästa sida

Index


ZIP

FÖRORD

1. ALI ÄR ETT AFFÄRSGENI

2.
EN TUFF ARABFLICKA

3.
DE UNDERLIGA KRUMELURERNA

4.
MOSKÉBESÖKET

5.
POJKLIGAN

6.
DET ÄR SOM EN SKÖN DRÖM

7.
KAMELEN

8.
DEN VACKRA TUPPKYCKLINGEN

9.
OFFERSLANTEN

10.
EN DYSTER ÅTERKOMST

11.
OFFICEREN

12.
FARMORS MATTA

13.
BRÖLLOPET

14.
ÅSNAN OCH KARTAN

15.
DEN FARLIGA KLYFTAN

16.
UPPDRAGET

17.
SKINNPÅSEN

18.
DEN RIKE ANALFABETEN



Ett liv
för frihet
Självbiografi
Av A. Rami

ZIP



Ahmed Rami´s biograhie in other languages:
French
Russian
Português
Engelsk




Vad är
Israel?
101 fakta istället för
den judiska

lögnpropagandan
---Av Ahmed Rami.

ZIP


Israel
Falsk
Varudeklaration

Den Judiska myten
om rasen
-Av Ahmed Rami.

ZIP


Israels makt
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



Judisk
häxprocess
i Sverige
Av Ahmed Rami

ZIP



No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, Sweden
Phone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi
© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.net) where they are located - is mentioned.

HOME