Martin Brandt

   

2   Kap. II.   FRÅN 66 RIKSDALER TILL 40 MILJONER.   Redan före Albert Bonnier hade den äldste brodern Adolf, som nämnts, inkommit till Sverige och även vid sidan av lånbiblioteks- och bokhandelsrörelse startat bokförlag med "Mästertjuven Lasse-Maja" som förstlingsprodukt. Och det dröjde inte så värst länge, innan också den tredje brodern, David Felix, följde exemplet. Men av de tre bokförlagen är Alberts det enda, som bestått, efter att ha uppslukat de båda andra med hull och hår. Ingendera av de båda bröderna Adolf och David Felix hade Alberts knivskarpa affärsbegåvning. Adolf dog konkursmässig och yngste broderns Felix' ende son dugde inte till affärer och sändes därför till Amerika för att få dö på dårhus som obotlig idiot. Men det måste medges, att de 30-40 miljoner kronor, vartill den svenska Bonnier-rikedomen f. n. torde kunna anses uppgå - utan alltför slavisk tilltro till självdeklarationerna - onekligen är ett vackert resultat för en lumphandlare från ghettot. När för 110 år sedan Adolf B. anlände till sjö- och stapelstaden Göteborg, var familjen i Köpenhamn, bestående av föräldrar och syskon, ekonomiskt alldeles under isen, och den judiske invandrarens hela begynnelsekapital vid ankomsten till Göteborg uppgick inte till mera än 66 "riksdaler riksgäld", förutom några bokpackar för ett tillämnat lånebibliotek. Och när tio år efteråt, hösten 1837, den 17-årige brodern, bodbetjänten Albert, började eget bokförlag med en 12-skillingsbok, hade han förutom sin köpenhamnska fräckhet och mosaiska framfusighet intet annat startkapital än de besparingar han kunnat (9) göra av sin veckolön hos brodern, vilken avlöning säkert var ganska blygsam, helst som däri skulle ingå "kost och logi''. Vid ankomsten till den svenska huvudstaden år 1835 hade han haft hela 8 skilling på fickan. Och ännu när han vid ett par och tjuga års ålder fick inträde i "Svenska Bokförlagsföreningen" var han bland dennas medlemmar den, vilkens förlagsartiklars sammanlagda bokhandelspris var det lägsta: bara 20 riksdaler 8 skilling. I detta sammanhang kan också antecknas, att brodern Adolfs hela skatt ett år på 1830-talet uppgick till summa summarum 30 "riksdaler banco". Samtidigt bör kanske erinras om, att inträdesavgiften till samma slags bokförläggarförening numera ungefär hundradubblats, mest på grund av Bonniers ivriga krav, "Här gäller det numera att inte släppa fram vilka trasschackrare som helst bland oss förläggare!" Från 8 skilling - 66 riksdaler "riksgäld" till nu, hundra år efteråt, ett fyrtiotal miljoner kronor, är onekligen bra marscherat, om än inte precis så överraskande för dem, som lärt känna vilka möjligheter, som finnas för judiskt förvärvssnille. Om "huset", d. v. s. Karl Otto själv med avkomlingar, inskränkt sig till att fira en privat hundraårsfest för sin egen personal, kunde detta rimligtvis ha fått passera, men förhållandet blir något helt annat, då arrangörerna söka blåsa upp episoden till en svensk kulturfest och ett slags hyllnings- och tacksägelse fest för "huset" Bonnier med deltagande av svenska bokförläggare, bokhandlare, författare och tidningsorgan. Varför också inte från obligations-schackrarna, från humbugsmakarna i de många Bonnierska "intelligens-systemen" m. m. sådant. Mot dessa lika oförsynta som hänsynslösa försök att förvrida (10) fakta och att av ett privat schackrarjubileum göra ett kulturjubileum. måste på det bestämdaste reageras. Och likaledes mot den förvanskning av fakta, som söker framställa förhållandet, såsom om det vore svensk publik, svenska bokförläggare, svenska bokhandlare, svenska förfallare, den svenska tidningsvärlden, ja, kort sagt, svensk kultur i allmänhet, som skulle ha skäl till tacksamhet mot den Bonnierska familjefirman. I stället för att det förhåller sig alldeles tvärtom. Det är herrarna Bonnier, som borde på sina knän tacka den svenska publiken, för att den med så otroligt tålamod låtit dem ockra på svensk dumhet med den påföljd, att av 8 skillingar blivit ett 40-tal miljoner. Det är emellertid klart, varför vederbörande ävlas att på antytt sätt söka framställa förhållandet i ett falskt ljus och söka vältra tacksamhetsskulden över från sig själva på dem, som de själva i stället äro skyldiga tack för att av skillingarna blivit miljoner. Det är naturligtvis inte bara betydligt angenämare utan också först och främst billigare att bli tackad än att själv tacka. En mångmiljonfirma som jubilerar, måste ju, om den erkänner sig ha tacksamhetsskuld, också visa sin tacksamhet, och naturligtvis då i form av något eller några slags miljondonationer. Det är ju också självklart, att Bonnierna inte kunna helt undgå att vid nu ifrågavarande tillfälle, om än med blödande hjärta, krama ur sig några hundra tusen till personalen, till sina författarklienter, etc. Men genom att medelst en lejd och köpt klack få hos allmänheten inpräntat, att tacksamhetsskulden egentligen är svenska folkets, och att det är Bonnierna, som böra tackas, kan man få anspråken och förväntningarna ifråga om "jubi- (11) leumsdonationer" nedpressade till minsta och billigaste möjliga. När medlemmarna av "huset Bonnier" nyligen fingo läsa tidningsnotisen om den Wenner-Grenska mångmiljondonationen, lära de ha gjort synnerligen fula miner. - Föj for satan! - lär den gamle skäggige patriarken Karl-Otto ha utbrutit - att den där donationen skulle komma så strax före vårt jubileum! Nu blir man ju tvungen att för skams skull skatta sitt kassaskåp något mera än man eljest tänkt. - Förbaskade svenska dammsugaruppkomling! Men låt oss nu här göra en liten undersökning, hur det i själva verket förhåller sig med de Bonnierska anspråken på tacksamhet från svenska folkets sida. Under arbetet på att driva upp och modernisera den för ett århundrade sedan ytterst efterblivna bokförlagsrörelsen och bokhandeln här i landet, ha Bonnierna bokstavligen ätit sig in i dessa båda affärsgrenar och deras organisationer till den grad, att "huset" slagit under sig nästan allt vad bokförläggare och bokhandlare heter här i Sverige, så att flertalet av både bokförlag och bokhandlare under trycket av mångmiljonfirmans mördande konkurrens samt fullständiga samvets- och hänsynslöshet numera befinner sig i fullständig livegenskap. Men ännu värre är det därvidlag beskaffat beträffande tidningspressen. Där är det ej blott ekonomiska, utan också moraliska och politiska synpunkter, som måste komma i betraktande här. Och författarna . . .? Ja, på vad sätt dessa under årens lopp, än med svältkurer och piskrapp, än med sockerbitar och smicker drivits eller lockats in i de Bonnierska fållorna, det är kanske den märkligaste (12) och intressantaste, men också den mest tragiska sidan av den Bonnierska verksamheten. Och "den svenska kulturen" sedan! Vilken steg för steg förvandlats till svensk-hebreisk, för att inte säga all-judisk kultur! Det Bonnierska mångmiljonföretagets ekonomiska framgångar ha utan tvivel på ett mycket ödesdigert sätt gått ut över svenska intressen, såväl allmänna, kulturella, moraliska och politiska värden, som också över våra bokförläggares, bokhandlares, författares och tidningsmäns ekonomiska och moraliska ställning. Innan vi ingå på en vidräkning med den Bonnierska verksamheten, kunna vi emellertid ej undgå att först lämna en kortfattad historik över "huset", däri inbegripet såväl deu judiska släkten Bonnier som den judiska firman Albert Bonnier.