Martin Brandt

   

4   Kap. IV.   VARFÖR BONNIER EJ FICK BLI SVENSK MEDBORGARE.   Om de till Sverige invandrade bröderna Bonniers far, Gutkind Hirschel, avsett, såsom antagligt är, bl. a. att genom annekterandet av Bonnier-namnet göra det lättare för sin familj att klättra uppför samhällsstegen i det nya guldlandet Sverige, visar emellertid en episod i huset Hirschels historia här i landet på ett rätt tragikomiskt sätt, att ibland också de slugaste beräkningar kunna medföra konsekvenser av alldeles motsatt slag mot vad som avsetts. Denna episod stod i samband med ett av Adolf Bonnier efter fyra års vistelse i Sverige gjort försök att hit förflytta även sin far, vars Köpenhamnsaffär efter en konkurs inte lyckats ta upp sig igen. Sonen i Göteborg hade tänkt att, medan han själv stannade där, den gamle Bonnier skulle kunna överta den i Stockholm startade filialaffären. Men på den tiden stodo här i Sverige portarna ännu inte så vidöppna för Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar som nu för tiden. Själv hade Adolf Bonnier under de två första åren måst såsom "resande dansk undersåte" så att säga vagabondera mellan Göteborg och Stockholm samt en del mindre städer och hade först 1829 fått tillstånd att "tillsvidare i riket vistas", men samtidigt fått bestämt avslag på sin anhållan att få bli upptagen till svensk medborgare eller, såsom han i ansökningen uttryckte sig bland Hans Majestät Carl XIV Johans "lyckliga undersåtar". Den "ödmjukaste, aller underdånigaste" jargongen besatt Hirschel redan efter ett (18) par månaders vistelse i landet, då han första gången begärde att få bli svensk undersåte. När nu fadern 1831 skulle försöka sig som Stockholms-bokhandlare, behövde han i sin ordning också tillstånd att få åtminstone "tillsvidare i riket vistas", något svenskt medborgarskap vågade han naturligtvis inte länka på efter sonens misslyckade försök två år förut. 'Men kan man tänka sig: inte ens tillstånd att utan medborgarskap driva bokhandelsrörelse kunde han erhålla. Och anledningen torde ha varit, egendomligt nog, just det där fina namnet Bonnier, som han på sin tid annekterat för sig och sina då ännu ej existerande avkomlingar. Han hade olyckligtvis i hopp om att väcka det franskfödda majestätets sympatier avfattat sin ansökan på franska språket, och hade utan att på något sätt låtsas om sitt judiska ursprung till på köpet undertecknat ansökan så fransyskt som möjligt, d. v. s. inte Gerhard, utan helt enkelt "Gerard". Försöka duger! - tänkte den store stamfadern för den blivande svenska bluff-förläggarfamiljen. Nu råkade det emellertid vara så, att under franska revolutionen en verklig Bonnier spelat en rätt bemärkt roll vid den tid, då Jean Bernadotte ännu tillhörde den blodtörstiga s. k. Jakobinklubben och inte hade någon annan titel än "citnyen" (medborgare). Gamle Gerard Bonnier hade tydligen inbillat sig, att Hans Majestät skulle känna sig tilltalad av detta kända namn, kanske även tro Gerard vara någon släkting till revolutionären. Efter allt att döma har verkligen Gerhard Bonnier låtit inbilla sin bekantskapskrets i Köpenhamn, att han verkligen tillhörde den kände fransmannen Bonniers familj, ja rentav vore dennes neveu, vilken lögn visat (19) sig seglivad och upprepats i många danska och svenska uppslagsböcker, t. o. m. i "Nordisk Familjeboks" första upplaga. Men verkan på Carl Johan blev alldeles motsatt mot vad gamle Bonnier, född Hirschel, hade beräknat. Fransmannen Bonnier hade på sin tid; innan han slutligen blev mördad, haft plats i revolutionens "Nationalkonvent" och där röstat för Ludvig XVIs halshuggning. Och för en namne, kanske frände till en dylik "kungamördare" hade Carl Johan alls ingen lust att bereda tillträde till sin omedelbara närhet, i sin egen kungliga huvudstad. Så kom det sig, att "Gerard Bonnier" på sin underdåniga ansökan fick ett blankt avslag, medan det är mycket möjligt och troligt, att ansökan bifallits, om han nöjt sig med sina namn efter omskärelsen, Gutkind Hirschel- Carl Johan var nämligen i regeln ganska nådig mot judarna, som han påträffat och begagnat sig av litet varstans och vid olika tillfällen under sina mänga fåltt3g, av samma skäl som så många sentida svenska konungar: de voro i stort behov av pengar, och "judens pengar lukta inte" . , . Nu måste emellertid den gamle Bonnier returneras till Köpenhamn och lämna sonen, vilken ju redan tidigare lyckats åtminstone fä tillstånd att "tillsvidare vistas i riket", att ensam rida för rusthållet såväl i Stockholm som Göteborg. Svensk medborgare blev denne dock ej, så länge Carl Johan regerade; utan först år 1849, d. v. s. hela tjugotvå år efter sin ankomst till Sverige.