Martin Brandt

   

7   Kap. VII.   MOSES SLÅR IHJÄL SINA KONKURRENTER.   Det var egentligen de under 1830- och 40-talen tillkomna tre Hirschelska brödraförlagen, som först visade vägen för deras invandrade "trosfränder" ifråga om möjligheterna att av bokförlagsrörelse göra ett givande geschäft, lämpligast betecknat som bokfabrikation. Av infödda svenska bokförläggare fanns då blott ett ytterst ringa fåtal, herrarna Häggström, Palmblad, Lindh, Thomson, och som nybörjare den företagsamme (36) Aftonblads-Hierta. Men fr. o. m. 1830-talet började det myllra fram en växande skara mosaiska trosbekännare, som alla voro ivriga att följa trosförvanten Hirschel-Bonniers exempel och slå mynt av denna svenska litteratur, som befunnits kunna göras ganska inbringande. Det ena judiska konkurrentföretaget efter det andra växte upp på bokfabrikationsområdet, så att det mosaiska inslaget så småningom syntes hota att pressa ned de mer eller mindre kristna förläggarna till bara en minoritet. Adolf Hirschel-Bonnier hade börjat ringdansen 1832, och redan två år senare fick han en konkurrent i trosfränden Gumpert, och efter ytterligare två år debuterade en tredje trosfrände med det egendomliga namnet Laseron. Det var 1836 och redan följande år såg det fjärde judeförlaget dagen, Albert Bonniers förlag, som skulle komma att med tiden uppsluka så många kristna förlag samt av judeförlagen så gott som allesammans, utom det Geberska. Laseron gjorde konkurs redan 1842, efter att ha gjort stort geschäft i bl. a. Love Almqvists arbeten, särskilt Törnrosens bok. Han gav därpå litteraturen på båten och drev längre fram "en rätt blomstrande affär i korta varor". Efter konkursen förvärvade Adolf Bonnier en del av det Laseronska bokförlaget, men inte de Almqvistska böckerna, vilka emellertid också de kommo i judehänder, nämligen till grosshandlaren och bokförläggaren Simon Magnus. Också dennes geschäft slöt med konkurs 1859, sedan även han haft samarbete med en celeber men även besvärlig klient, Crusenstolpe. Även skalden och komministern Dahlgrens litterära alstring hade han utnyttjat, men sålt förlagsrätten till den tysk-födde juden Philip Meyer. (37) Denne, den sjätte judeförläggaren här i landet på kort tid, hade någon tid samarbetat med Bonnierna, men börjat jobba på egen hand 1850 och blev snart en för Bonnierna besvärlig konkurrent. Han blev efter grosshandlaren och bokförläggaren Magnus' konkurs ägare av Dahlgrens produktion och visade en för en jude så sällsynt generositet som att till den nyssnämnde skalden Dahlgrens änka utbetala hela 100 riksdalers "påbröd". Meyer var den förste, som kom på idén att ge Sverige vårt första s. k. konversationslexikon. Tyvärr spekulerade han inte bara i litteratur och böcker, utan också på börsen i spannmål och sprit, misslyckades och dog endast 35-årig 1861, enligt vad K. O. Bonnier gör gällande "för egen hand". Av Meyers kvarlåtenskap övertog Adolf Bonnier från dödsboet konversationslexikonet för en "pillig penning", och även det övriga kom längre fram att via det Beijerska förlaget uppslukas av det Hirschel-Bonnierska geschäftet. Liksom Philip Meyer var också Aron Samson en Bonnierkonkurrent från 1850-talet.. År 1854 uppstod förlaget Schück & Josephson, av vars två judiska innehavare den sistnämnde varit anställd hos Bonnier, men till slut kastat av sig Hirschels ok. K. O. Bonnier uppger också i sin familjebok, att Albert Bonnier "aldrig kunde förlåta" det Josephsonska fallet med ty åtföljande konkurrens. Denna blev emellertid varken svår eller långvarig, i det att redan 1858 Schück och Josephson separerade, den senare för att slå sig på teatern. Abraham och Otto Hirsch, Seligmann, Hugo och Nils Geber äro andra judiska förläggarnamn, av vilka emellertid blott det Geberska kunnat hålla stånd i konkurrensen med de Bonnierska ras- och trosfrän- (38) derna, som efter hand slukat alla de andra konkurrenterna med hull och hår och låtit deras restlager fylla sina egna magasin. Albert Hirschel-Bonniers styrka i konkurrensen med hans kristna konkurrenter låg naturligtvis i att han var jude. Hans styrka åter i konkurrensen med jude-kollegerna var, att han livet igenom, alltifrån 17-åringens debut som egen bokjobbare, koncentrerade sig uteslutande på just det geschäftet och inte hade några som helst högre intressen, utan var uteslutande finansman, och en hänsynslös sådan. Bland de andra jude-förläggarna var den nyssnämnde Laseron ett stycke poet, fast han slutade som kortvaruhandlande. Philip Meyer hade också utpräglat litterära intressen samt likaledes Martin Schück och Seligmann; den senare t. o. m. verkligen promoverad filosofie doktor. Ludvig Josephson var en mångfrestare, utan någon speciell förkärlek för bokförlagsgeschäft. Grossliandlaren Simon Magnus var först och främst grosshandlare, fast han slutade med konkurs; och vad beträffar Gumpert och Samson blevo de egentligen aldrig annat än vanliga bokhandlare, även om de emellanåt försökte sig som förläggare. Inte ens bröderna Adolf och Felix B. själva kunde konsten att koncentrera sig, utan försökte sig samtidigt som lånebibliotekarier, bokhandlare, bokförläggare, boktryckare och tidningsutgivare. Därtill kom, att Adolf ej saknade vissa s. k. humanistiska intressen, medan göteborgaren David-Felix var böjd för att "slå på stort", till skada för sin ekonomi. Albert Bonnier åter sög sig från första stund, alltsedan han lämnat brodern Adolfs boklåda, fast vid bokförlags-geschäftet som en blodigel. Att han lade sig till med ett eget tryckeri, skedde blott för att kunna (39) få sina böcker tryckta så billigt som möjligt; och om hans sons, den nuvarande stor-muftin Karl Ottos mindre vackra försök att till sina svenska arbetares förfång och bakom deras rygg smygtrycka arbeten i Finland och Tyskland under den tyska valutakrisen kan man endast säga, att de stå i god samklang - med den gamle patriarkens metoder i allmänhet. Alberts såväl som sonens styrka låg i koncentrationen och i uppfattningen av bokförläggarrörelsen såsom uteslutande ett jobberigeschäft och ingenting annat. När år 1887 ett tiotal svenska förläggare, t. o. m. juden Geber, utträdde ur den bokförläggare-sammanslutning, där Albert Hirschel, alias Bonnier då suttit som ordförande i nästan ett årtionde, tog sig hans då ännu ungdomlige son Karl Otto friheten att i en tidningsartikel försmädligt antyda, att "vem som helst tyckes numera duga till bokförläggare, t. ex. sågverks-bokhållare, litteratörer, speditörer, kamrerare, filosofie doktorer och vice häradshövdingar". Därmed syftade han på det stora Normanska förlagets dåvarande chef, Staaff, som verkligen i ungdomen varit "sågverksbokhållare", det Hökerbergska förlagets grundare, vilken var bara en simpel "litteratör", som vågat utge en tidskrift "Hemvännen", judefirman Seligs chef, som dittills mest ägnat sig åt spedition, Fosterlandsstiftelsens kamrer Jansson, bokförläggaren och filosofie doktorn Fahlcrantz och slutligen Bonniers dödsfiende, vice häradshövdingen Holm, chefen för det förnämliga Norstedtska förlaget; men Hirschel glömde nämna "lumphandlaren" och "bodbetjänten" - det var nämligen han själv - och till på köpet "utsocknes" - det var han också i hög grad själv. Ende sonen till Moses Smith hade tydligen, då han (40) hasplade ur sig denna fräckhet, gripits av högfärdsvanvett samt velat urgera, att man för att få bli bokförläggare här i landet helst borde vara son till en bokförläggare, och naturligtvis helst en judisk sådan, allra helst från Klareboderne i Köpenhamns ghetto. Men Albert själv då, som fått sin utbildning i gamle "Gerards" lånbibliotek och lumpaffär och själv börjat sin bana i samma stil, medan "Gerard" i sin tur vuxit upp som son till en schackrare i färdiggjorda kläder och "Münzlieverant", alias procentare och fängelsekund. I Karl Ottos uttalande finner man emellertid ett första spår till vissa Hirschelska monopolkrav i Sverige, som numera till stor del förverkligats. Genom att utrota så gott som alla de andra judeförlagen avsåg Bonnier tydligen att beslöja och om möjligt bringa helt i glömska sitt eget judiska ursprung. Den tiden var ju redan långt avlägsen, då den först hitvandrade Hirschel hyrde in sig och tillfredsställde sina kulinariska behov hos trosfränder med namnen Schlesinger, Liebmann, Delbanco, Heyman, Henriques.