Martin Brandt

   

5   Kap. V.   HUR HIRSCHEL BLEV MOSES SMITH.   Den svenska litteraturens ryktbaraste namn under de senaste hundra åren var väl August Strindberg. Som bekant blev också han, fast först efter sju sorger och åtta bedrövelser, infångad i de Bonnierska författarfållorna. Men att det inte i början såg ut, som som detta skulle bli fallet, det framgår exempelvis av den träffande skildringen av Moses i "Röda rummet" (1879) och ännu mera av det direkt på Albert Bonnier syftande kapitlet Hos förläggaren i "Det nya riket" (1882), där den sistnämnde är avporträtterad på det mest realistiska sätt såsom "Moses Smith". Att de över Köpenhamn från Tyskland till Sverige invandrade tre bröderna Bonnier allesammans kommo att slå sig på att schackra just i böcker, och detta ej blott som vanliga bokhandlare, utan snart även som bokförläggare, hade sina rutiga skäl och randiga orsaker. I fråga om det annars för Israels barn i allmänhet, och den Hirschelska familjen i synnerhet så specifikt lämpliga schackrandet med gamla kläder och lump, var konkurrensen med infödingarna här större. För övrigt hade bröderna förekommits av andra judiska invandrare, som anlänt några år tidigare och redan i betänklig grad lagt beslag på klädes- och lump-branschen samt t. o. m. startat företag i stor stil inom textilbranschen. Att börja sin karriär i Sverige som enkla "gårdfarihandlare" höllo de sig tydligen för goda till. Dessutom hade de under sin månghundraåriga erfarenhet inom just lump- och klädesbranschen troligtvis känt sin begränsning på ett påfallande sätt, (21) eftersom de inte funnit jaktmarkerna särdeles givande ens i klädesbranschens Schlaraffenland i Sachsens huvudstad, textilindustriens och lumphandelns centrum i Mellan-Europa sedan århundraden. Att man emellertid höll reträttvägarna klara, för den händelse bokbranschen skulle slå alldeles slint; framgår så tydligt som helst av det faktum, att det i Adolf Bonniers första hyreskontrakt i Stockholm heter, att lägenheten vid Storkyrkobrinken finge begagnas blott "till bokhandel eller färdiggjorda kläders försäljning". Det är en sann Hirschel som skriver detta kontrakt, det är den evige lumphandlaren från ghettot. När en fältherre vill erövra en fästning, är det ju självklart, att han inriktar sig just mot dess svagaste punkter. Fästningen Sverige har som bekant aldrig haft någon synnerlig motståndskraft mot spekulativa, utländska äventyrare, som sökt slå under sig än det ena och än det andra geschäftområdet här i landet på infödingarnas bekostnad. Men om det vid den tidpunkten, då Bonnierna gingo över Sundet och började gå lill storms mot det svenska samhället, var något ekonomiskt område, som i alldeles särskild grad låg obearbetat och följaktligen måste i allra främsta rummet locka företagsamma och ogenerade utländska invandrare, så var det onekligen just bokmarknaden och dennas olika grenar. Bröderna Bonniers val mellan å ena sidan klädes - och lumpaffär, å andra sidan bokhandel var ju så gott som på förhand avgjort, uppvuxna som de voro i gamle "Gérards" lånebibliotek nere i Köpenhamn; den forna lumphandeln i Klarebodernes ghetto hade nämligen blivit antikvitetsaffär och lånebibliotek, för att undgå konkurs. För den tidens bokköpare var den (22) största svårigheten att få in i landet utländsk litteratur, och till förmedlare därvidlag ägnade sig speciellt judarna ypperligt, på grund av sin otroliga förmåga att hänga ihop som ler och långhalm, i vilka av jordens länder de än månde hamna. I början och mitten av förra århundradet lästes såväl tyska som franska språken vida allmännare i Skandinavien än senare blev förhållandet, och därför fanns det onekligen plats för de Bonnierska lånebiblioteken och boklådorna, såväl i Stockholm som Göteborg, även om dessa lånebibliotek på den tiden voro sjudubbelt mera dubiösa affärs-företag än våra dagars mest dubiösa "bokbarer" - med "världslitteraturens mästerverk för 25 öre i veckan"! Men under det den Hirschelska familjen sysslade med importen av utländsk litteratur, kom man helt naturligt också att syssla med svensk litteratur, som också endast med möda och besvär kunde anskaffas från ort till ort, innan det började bli någon ordning med de olika småbokhandlarna och något samarbete mellan bokhandlarna och de fåtaliga bokförläggarna. Dessförinnan måste mera företagsamma bokhandlare vagabondera med sina bokförlag och från sin hemstad resa omkring till större och mindre marknader. Så t. ex. infann sig juden Bonnier år efter år vid den stora "Fastingsmarknaden" i Kristinehamn, där han i ur och skur gjorde sina illustra bokaffärer, ofta sida vid sida med det stånd, där våra dagars illustre ex-generalkonsul Josef Sachs' stamfar på mödernet, gamle Benjamin Leja schackrade med sina "schene Raritäten". På dessa punkter var det allså som den äldste av de tre Bonnierbröderna gjorde sin insats, först med sin (23) Göteborgsaffär och sedan även med den beryktade "Bokhandels-Bazaren" i Stockholm, där, enligt vad brorsonen Karl Otto stolt berättar, själva drottning Desideria av juden Bonnier tillhandlade sig åtskilligt, bland annat Paul de Kocks skandalösa romaner. Och bland andra notabla kunder antecknar han en viss "skänkmamsell" Rose, vilkens namn överlevde henne i årtionden i den gamla slagdängan och supvisan:   "Fru Söderström och lilla Mamsell Rose ge mej lite sodavatten, sodavatten, punsch! Ritsch, ratsch, fillebom bom bom Fillebom!"   När så Stockholmsgeschäftet börjat få uppsving, ansåg sig Hirschel höra själv slå sig ned i huvudstaden, efter det misslyckade försöket att placera fadern från Köpenhamn där, och samtidigt anställde han ett biträde att ha hand om Göteborgsaffärn. Detta skedde 1832, och till samma tidpunkt kan också dateras tillkomsten av det Hirschelska bokförlaget, det första s. k. Bonnierska, vars blygsamma början som nämnts utgjordes av en från engelskan översatt spökhistoria samt ett "svenskt original", behandlande Mästertjuven Lasse-Majas äventyr. Det var tre år efter överflyttningen från Göteborg till Stockholm, som Adolf Bonnier tog till sig från Köpenhamn en av sina yngre bröder, den då 14-årige Albert, som skulle komma att bli familjens Napoleon och grundaren av det nu sekeljubilerande huset Hirschel. Efter ytterligare två år anlände också yngste (24) brodern, då ännu kallad David, vilket kanske för mycket judiskt klingande namn han längre fram utbytte mot det mera hedniska Felix, på den smarte Stockholm-Hirschels inrådan. En annan bror, som försöksvis vistades här någon tid, måste snart exporteras till Nya världen, där han fick sluta sitt liv på ett sinnessjukhus: "Han var jo osse saadan en skidt Forreiningsmand, saa ham maatte man jo gøre sig af med!" - som den gamle Hirschel ofta dekreterade. I början. på 1830-talet gifte sig Adolf B. med en dotter till Karlshamnsjuden Philip, som gav honom 3000 riksdaler i hemgift med dottern, något som förvisso var en synnerligen välkommen tillökning i rörelse-kapitalet. Driftkostnaderna voro visserligen relativt blygsamma, och det nygifta paret tycks åtminstone under den första tiden ha bott i butikslokalen vid Storkyrkobrinken, och helt visst fick man billig arbetskraft i de från Köpenhamn importerade Hirschel-bröderna. Men till utgifterna för lånebiblioteks-verksamheten vid Västerlånggatan, som drevs till 1839 och därefter försåldes, samt bokhandeln vid Storkyrkobrinken, sistnämnda år flyttad till den då nyuppförda, numera försvunna s. k. Norrbro-Bazaren, hade nu kommit också bokförlaget, förutom affären i Göteborg. Dit förflyttades emellertid rätt snart den av Stockholms-Hirschel till Felix omkristnade och omciviliserade brodern David. Denne hade omöjligen kunnat förlikas med svägerskan, hos vilken han hade "kost och logi" såsom en del av avlöningen, medan däremot förhållandet var så mycket bättre och intimare mellan henne och den andre unge svågern, Albert. Sedan yngste brodern sålunda fått i Göteborg börja mera på egen hand under 1840-talet, om han än ej blev Göteborgsaffärens ägare (25) förrän några år senare efter en del slitningar, dröjde det ej länge, förrän också han började driva bokförlag. Detta skedde 1844, och hos honom utgjordes förstlingsarbetet av en beskrivning över Göteborg och Trollhättan. David Felix var för övrigt synnerligen olik de äldre bröderna. Han ville helst spela den elegante världsmannen och ville inte alls låtsas om sin judiska härkomst. Adolf var en omisskännlig judetyp, och Albert med sitt helskägg blev efterhand alltmer patriarkalisk och semitisk till sitt yttre, medan däremot Göteborgs-brodern inte bara i fråga om kläderna, som alltid var senaste English fashion, utan också i fråga om utseendet i övrigt bemödade sig om att visa en finrakad, engelsk lords skarpt skurna profil. Han generade sig inte ens för att i sina brev till bröderna avhåna sina ras- och trosfränder i staden. Så t. ex. skrev han efter en konsert av den judiska sångerskan Henriette Nissen-Salomon bl. a.: "Det var en egen anblick att se de långa bänkraderna med idel långa, krokiga papegojnäsor av den utvalda stammen. Människor, som ihopskockats för att opinionera för en trosförvant och därjämte fröjdas åt de dyra sångerna, som kostade dem så och så mycket per person. Jag kom att tänka på Heines berättelse om judebankiren, som på en konsert tog de smutsiga bomullstussarna ur öronen för att inte behöva gå miste om någon av de dyrt betalade tonerna . . ." David-Felix var också den bland bröderna, som med all makt yrkade på och, fast ej förrän år 1849, drev igenom, att alla tre Hirschel-bröderna äntligen skulle samtidigt söka få bli svenska medborgare. Ända dittills hade samtliga bröderna endast haft tillstånd att "tillsvidare i riket vistas", med risk att kunna när (26) som helst utan vidare utvisas. Men fr. o. m. 1849 kunde Göteborgs-eleganten D. F. Bonnier känna sig som svensk, han liksom bröderna. Hur mycket svensk han i själva verket var - "that's another story . . ." Vad religionen beträffar, fortforo de dock officiellt att vara "mosaiska trosbekännare". Adolf B. var väl emellertid den ende av dem, som av Moses-religionen fäst sig vid något annat bud än det allbekanta: "Tu må icke ockra på tina egna, men på te främmande, på tem må tu ockra, och ockra ganz ferskräcklich . . . Brodern i Göteborg hade förvisso alls ingen religion, trots gamle generalkonsuln och Stockholmsjuden Peter Herzogs påstående, att "Nåken religiån muss man haben." Om brodern Albert vittnar hans son Karl Otto i sin "familjebok", att han var "fullkomligt främmande för judisk ortodoxi". Han hade visserligen efter tolv års Sverige-vistelse äntligen låtit sig övertalas att ta inträde i en förening "Israelitiska intressen", men i sitt inträdestal gjort gällande, att för judarna i Sverige vore det bättre att "blanda sig med de kristna'' och bland dem "vinna anseende", än om de "skulle lyckas intaga hela Kanaans land!" Detta uttalande kan nästan betraktas som Alberts motto och program för hela hans verksamhet, och inte bara hans utan hans avkomlingars och hela huset Hirschels. Och ingen kan säga, att inte programmet förverkligats. Beblandelsen med de kristna har knappast kunnat drivas längre än som skett; i våra dagar är det inte längre någon, som vid nämnandet av det självtagna namnet Bonnier ens tänker på "Synagogan", och vad beträffar anseendet, som måste vinnas, så har detta på många områden tagit formen av det mest avgjorda, hänsynslösa och samvetslösa, tyranniska skräckvälde. (27) Att inte de tre bröderna, eller åtminstone de två, som bodde och verkade i Stockholm, kunde ena sig om att driva bokförlagsrörelsen tillsammans, utan i tre olika firmor, är emellertid ganska typiskt för judens mentalitet. Den judiska levnadsregeln framför alla andra är ju och har alltid varit: "Man är sig själv närmast." Och det saknar inte sitt intresse, att i Karl Ottos citerade "familjebok" skymta, hur bröderna-bokförläggarna sprungo benen av sig på gator och i trappor för att bakom varandras ryggar söka stjäla från varandra än den ena och än den andra för tillfället eftersträvansvärde författaren eller för egen räkning schackra till sig och realisera än den ena och än den andra idén, som skulle kunna inbringa pengar. Endast Göteborgs-Bonnier, mer kosmopolitisk och mindre judisk än Stockholmsbröderna, lät en och annan gång förstå, att han funne det löjligt, att inte bröderna skulle kunna enas som bokförläggare, utan på detta sätt löpa i vägen för varandra, vare sig det gällde att utge "Pelle Snusk", vilket standardverk symboliskt nog utkom i många olika bearbetningar på samtliga olika Bonnierförlag, eller något mer förnämligt planschverk.