Erövring, annektering, expropriation

Den judiska kolonialistiska och rasistiska andan i sionismen manifesterar sig inte bara i personers status utan också i sättet att "roffa åt sig" mark och landområden.

På samma sätt som den judiska sionismen länge har förnekat och fortfarande förnekar att palestinierna existerar har den också skapat sagan om "landet utan folk till ett folk utan land" och sagan om öknarna som man fått att blomstra. Det har inte funnits något israeliskt "mirakel" i detta område.25

På sin höjd kan man förvåna sig över den blixtens hastighet med vilken en befolkning har drivits ut och ersatts med en annan och den snabbhet i rövandet genom vilket landområden bytt ägare. Men även här finns inget "mirakel": det var fullbordandet av en judisk plan för systematisk expropriering av palestinsk mark och land, vilken noggrant hade utformats före skapandet av den judiska staten Israel för att fungera som ett grundläggande redskap för politisk sionistisk judisk kolonialpolitik.

Theodor Herzl skrev i sin dagbok den 12 juni 1895: "Vi måste expropriera den privata egendomen varsamt i de landområden vi fått som besittningsrätt. Vi ska försöka uppmuntra den fattiga befolkningen att flytta över gränsen genom att erbjuda dem arbete på andra sidan, medan vi nekar dem arbete i vårt eget land. De rika kommer att komma över på vår sida. Både exproprieringsprocessen och förflyttningen av de fattiga måste företas diskret och försiktigt."!!26

Detta exproprieringsprogram tillämpades systematiskt (utom vad beträffar "diskretionen") från det ögonblick då sionisterna i sin hand fick medel att med våld utföra sina planer på erövring av land.

I detta läge bör man skilja mellan två stadier i den judiska kolonisationen. Det första stadiet bar tecken på klassisk kolonialism. Det var en fråga om att exploatera den lokala arbetskraften. Detta var juden baron Eduard de Rothschilds metod. På samma sätt som han i Algeriet exploaterade bönderna som billig arbetskraft på sina vinodlingar så utökade han i stort sett bara sitt verksamhetsområde så att han exploaterade arbetskraften av ytterligare ett antal araber på sina palestinska vinodlingar.

En vändpunkt kom i och med en ny våg av judiska immigranter från Ryssland, vilket var en följd av 1905 års revolutionsmisslyckande i detta land. Istället för att fortsätta kämpa på platsen sida vid sida med de andra ryska revolutionärerna importerade dessa desertörer, från den tillbakaslagna revolutionen, till Palstina ett slags egendomlig rasistisk "sionist-socialism". De grundade "hantverkskooperativ" och "lantbrukskibbutzer" och drev bort de palestinska bönderna i avsikt att etablera en ekonomi grundad på en judisk "arbetarklass". Från den klassiska typen av kolonialism, som praktiserats av engelsmännen och fransmännen, startade de på detta sätt en övergång till bosättningskolonialism i enlighet med den politiska sionismens logik, vilken innebär ett inflöde av immigranter "till vilkas förmån" (som professor Klein uttrycker det) land och arbete måste reserveras enbart för att de är judar. Från och med nu handlade det om att ersätta det palestinska folket med ett annat folk och naturligtvis överta deras land.

Låt oss påminna oss att när Balfour-deklarationen utfärdades ägde judarna endast 2,5% av landet och vid tiden för beslutet om delning ägde de fortfarande endast 6,5%. Nu - 1996 ockuperar de hela Palestina och äger 93% av Palestinas mark!

1930 förkunnade dr A. Ruppin, Jewish Agencys expert i jordbruks- och ekonomiska frågor, denna princip: "Mark är det nödvändigaste för att kunna bosätta sig i Palestina. Eftersom det nästan inte längre finns något arabiskt eller icke-ockuperat land i Palestina, måste vi, i varje enskilt fall då vi får fotfäste i ett landområde och bosätter oss där, driva bort de bönder som hittills har odlat marken, vare sig de är ägare till marken eller arrendatorer."

De metoder som användes för att beröva de palestinska invånarna deras landområden var av den mest obevekliga kolonialsorten, med ett stänk av judisk rasism som blev ännu tydligare hos sionismen.

Utgångspunkten för den stora operationen var startandet av den världsomfattande judiska Jewish National Fund 1901. Denna hade som grundtes, i jämförelse med andra kolonialismer, att det land som fonden erövrade inte kunde säljas tillbaka till eller ens arrenderas av icke-judar!

De israeliska ledarnas jordbrukspolitik bestod av systematiskt rövande från palestinska bönder. Förordningen av 1943, för innehav av land och vad beträffar expropriering i allmänt syfte, hade ärvts från tiden för den brittiska kolonialtiden i Palestina. Denna brittiska koiloniallag missbrukas av judarna om den används på ett diskriminerande sätt och används endast mot palestinierna till förmån för judarna - som t ex när 500 hektar av palestinsk mark, 1962 exproprierades vid Deir El- Arad, Nabel och Béneh. Det s k "allmänna intresset" bestod i detta fall av att man ville skapa staden Carmiel reserverad endast för judar.

Ett annat sätt var att använda "katastroflagarna" stiftade 1945 av engelsmännen för att användas både mot judar och araber. Brittisk koloniallag No: 124 (s 94) ger militärchefen (denna gång under säkerhetsförevändningar) - makt att dra in alla rättigheter för medborgarna inklusive deras rörelsefrihet. Det räcker med att armén förklarar ett speciellt område förbjudet att beträda av "statssäkerhetsskäl", så kan en arab upptäcka att han inte kan gå till sina odlingar utan judiska israeliska militärchefens tillstånd. Om detta tillstånd inte utfärdas förklaras åkrarna ifråga för obrukade och israeliska jordbruksministeriet kan "ta i sin ägo obrukat land för att se till att det brukas"!!

När engelsmämmem 1945 utfärdade denna stränga kolonialistlagstiftning som ett led i sin kamp mot judisk terrorism, sade den judiske juristen Bernhard (Dov) Joseph, i protest mot detta "lettre de cachet" - system, följande: "Är det meningen att vi alla ska bli offer för officiellt inspirerad terrorism?... Det finns ingenting som hindrar att en medborgare kastas i fängelse utan rättegång... Regeringens makt att när som helst sända vem som helst i exil är obegränsad... Man behöver inte ens ha begått något brott. Ett byråkratiskt administrativt tagit beslut är tillräckligt." Samme Bernhard (Dov) Joseph skulle senare, då han blivit justitieminister i Israel, tvinga igenom dessa samma lagar och tillämpa dem mot palestinierna!

J. Shapiro protesterade ännu skarpare mot dessa lagar vid samma protestmöte i Tel Aviv den 7 februari 1946 (rapporterat i Hapraklit i februari 1946 sid. 58-64): "Det system som råder i Palestina sedan försvarslagarna stiftats saknar motstycke i något annat civiliserat land; sådana lagar fanns inte ens i Nazi-Tyskland." Samme judiske J. Shapiro skulle senare, då han blev allmän åklagare i Israel och senare justitieminister, tvinga igenom samma lagar mot palestinierna. För att rättfärdiga bibehållandet av dessa statsterrorlagar, har "kristillståndet" i Israel aldrig hävts sedan 1948. Men detta "kristillstånd" tillämpas enbart mot palestinierna till förmån för de judiska ockupanterna!

Shimon Peres skrev i Davar den 25 januari 1972: "Utnyttjandet av Lag 125, på vilken militärregeringen bygger, följer upp kampen för judisk bostättning och judisk immigration."

Förordningen gällande "brungult landområde" som utfärdades 1948 och tillrättalades 1949, har samma syfte men är betydligt mera rakt på sak utan att ens besvära sig med en kamouflerande förevändning i stil med "allmänt intresse" eller "militär säkerhet".

En israelisk judisk jordbruksminister kan ta i anspråk vilket landområde som helst som sägs ha blivit "övergivet". Den utvandring av palestinska invånare som skett i stor skala p g a terror som t ex i Deir Yassin 1948, i Kafr Kasem 29 oktober 1956 eller pogromer utförda av den judiska militära "Unit 101" vilken skapades av Moshe Dayan och, under lång tid leddes av Ariel Sharon, "befriade" stora territorier som på detta sätt tömdes på sina palestinska ägare eller arrendatorer och sedan gavs till judiska "nybyggare" med israeliska statliga subventioner från amerikanska och europeiska bidrag.

Mekanismen för bortdrivandet av de palestinska bönderna fullständigades genom stadgarna av den 30 juni 1948, krisregleringen av den 15 november 1948 beträffande "frånvarandes egendom", lagen om "frånvarandes" landområden (14 mars 1950), lagen om erövrande av land den 13 mars 1953 samt en hel arsenal av stadgar, vilka syftade till att legalisera judisk stöld och rövande genom att tvinga palestinierna på flykt så, att judiska "nybyggen" skulle kunna upprättas.

Om detta kan man läsa i Nathan Weinstocks bok "Le Sionisme contre Israel".27. För att t o m sopa bort minnet av den palestinska bondepopulationens existens och ge trovärdighet åt myten om f d "öknen" förstördes de palestinska byarna med husen och dess gårdar och tom deras kyrkogårdar och gravar. Professor Israel Shahak gav 1975 ut en lista där han räknade upp distrikt för distrikt av 385 palestinska byar vilka jämnats med marken. Totalt förstördes 1948 475 byar.

Ny judiska bosättningar fortsätter att etableras på Västbanken. Sedan 1979 har israelerna hjälpts fram extra mycket i detta avseende och enligt god klassisk kolonialistisk sed är de judiska "nybyggarna" beväpnade.

Resultatet av allt detta är att "judiskt land", som Jewish National Fund kallar det, vilket 1947 uppgick till 6,5% av det totala landet, nu efter utdrivandet av 2,5 miljoner palestinier, uppgår till mer än 93% av Palestina (75% hör till staten Israel och 14% till Jewish National Fund).

Eftersom detta är judisk politisk sionisms kolonialistiska och rasistiska politik beträffande personlig status och ägande av mark, kan man lätt förstå vad de israeliska ledarna menar med den autonomi om vilken Shamir talade i sin "fredsplan" för att stoppa intifadan - en "fredsplan" som utgör mallen för dagens s k "fredsprocess" i Mellanöstern. Vad som verkligen menas med dessa planer och processer är inget annat än fortsatt uppföljning av den kolonialistiska judiska annekteringspolitiken - en riktig Pax Judaica.

25. Se "The Arab Population of Israel" (på hebreiska) i Arakhim, 1971, No. 3, sid. 10, beträffande Palestinas jordbruk före skapandet av sioniststaten.

26. Herzl, "Complete Diaries", vol. I, sid. 88.

27. Publicerad i Paris av Maspero-förlaget, 1969, sid. 373 ff.