Ätterna Alströmer, Aminoff, Bildt, Björkenheim, Brakel, Cedercreutz, Cronhjelm, Cronstedt, Ekenstjerna, Engelhardt, Estlander, Falkenberg, Funck, Gyllenhammar, von Haartman, Hahr, (von) Hedenberg, Ihre, Montgomery Möllersvärd, Nordensvan, Ramsay, Rehbinder, Ribbing, Ridderstad, Roos af Hjälmsäter, von Schinkel, af Schmidt, Silfverstolpe, Sköldebrand, Stjernsvärd, Walleen, Wahren, von Wendt, von Willebrand, Åkerhjelm, »af Ålderstam», m. fl.

Enligt en kunglig resolution av 1723 »borde alla judar, landstrykare, etc. fasttagas och till kronans

arbete brukas». År 1741 förordnades ungefär detsamma om »Judar, savoyarder, lindansare, comoedianter m. fl. gycklare, vad namn de hava månde, tartare och zigeuner, som med varjehanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet». Enligt en förordning av 1748 skulle dessa judar o. a. sättas till kronoarbete eller slita intill 30 par spö.

Med kännedom om denna antipati gentemot judarna förefaller det rätt märkligt, att en 1748 till Sverige invandrad judeyngling kunde skaffa sig en privilegierad ställning såsom kungafamiljens homme d'affaires och vid sin död lämna tre fideikommiss och ett stort kapital i arv åt sina ättlingar. Så var emellertid fallet med den s. k. »hovjuden» Levin.

Förefintliga notiser om denne överträffa varandra i smutskastning, och om möjligt ännu mer nedsvärtande äro de muntliga utsagorna; vi vilja härmed fullt opartiskt lämna en del upplysningar som stödja sig på hittills otryckta arkivhandlingar, framför allt pastorn Strandbergs liktal över Levin samt sonens, slavhandlarkaptenen Levins memoirer.

Den s. k. hovjuden Levin föddes 1733 i Fredericia såsom son av en judisk barberare och fältskär, vars förfäder varit kramjudar och växlare i Frankfurt a. M. År 1748, vid 15 års ålder, invandrade Levin till Sverige och uppehöll sig i Skåne, tills han 1751 kom till Stockholm. Han skildras vid

denna tid som »ung, livlig och med ett behagligt yttre».

Efter förutgången beredelse och undervisning av fil. mag. Petrus Zachrisson Munk upptogs Levin 1752 i svenska statskyrkan, varvid kungaparet täcktes tjänstgöra som faddrar vid hans dop i Maria-Magdalenakyrkan. Han tog därvid efter dem namnen Adolf Ludvig, vilka sedermera alltjämt gått i arv inom släkten Levin. Förmodligen var detta namnval första upprinnelsen till den ofta upprepade antydningen, att den döpte juden skulle varit en frilloson till kung Adolf Fredrik, tillkommen då denne ännu blott var protestantisk furst-biskop i Lübeck. Men då kan man på samma grunder påstå att den åt drottningen av Anders Andersson Raiser skänkte morianen Couschl-»Badin» vore en son av kungen, ty även han döptes 1768 med namnen Adolf Ludvig, och denne nådde f. ö. ännu högre på rangskalan än »hovjuden», i det negern blev hovsekreterare och assessor samt upptogs i frimurarorden. - Även om Adolf Fredrik faktiskt efterlämnade bastarder (en sådan med namnet Fredriksson nämnes i brev av änkedrottningen till Gustav III), kan påståendet om hovjuden Levins kungliga härstamning förvisas till myternas område. Levins dop väckte emellertid uppseende av en annan orsak. Han ansågs nämligen vara »den förste jude som i Sverige låtit döpa slg». Sistnämnda påstående är emellertid också falskt, enär i förutgångna århundrade flera mosaiter omtalas, som

för att få bo i landet övergått till statskyrkan. År 1681 blevo exempelvis Israel Mandel och Moses Jacob med sina familjer, tillsammans 28 personer, döpta i S:t Gertruds tyska kyrka i Stockholm i närvaro av konungen och änkedrottningen samt hovet.

Redaktören B. Schöldström (av sadelmakaresläkten Schylström af Skyllerstad) skrev på sin tid att »den s. k. hovjuden Levin var en dansk Israelit, vilken kommit till Stockholm och här användes av det dåvarande kungaparet som dess homme d'affaires i varjebanda finansiella transaktioner, ej sällan av ganska betänklig natur (pantsättning av kronjuvelerna o. d.). Levin själv var också en stora tvivel underkastad baddare, och han lär ej ens generat sig för att dra sina egna rasfränder vid näsan. Så berättas det, att han av tyska judar, vilka beredde sig att inflytta till Sverige, fått en stor summa att för deras räkning uppköpa jord, som kungen och kronan ägde å Kungsholmen. Men köpet hördes ej av, och pengarna voro försvunna. Då judarna sände ombud till Stockholm för att fordra redovisning av Levin, funno de ej någon trosförvant L. utan en luthersk godsägare L. Han hade nämligen låtit högtidligen döpa sig och som ägare av Muskön stiftat det fldeikommiss, vilket där ännu äger bestånd; de judiska pengarna hade den fromme Iutherske Levin där nedlagt, och där förblevo de liggande».

 År 1758 ingick Levin, som då var handlande i

Stockholm, äktenskap med Maja Andersdotter Becker, dotter av en hovbetjänt och fick med henne elva under åren 1758-81 födda barn.

»Herrens välsignelse utbredde sig på ett sällsynt sätt även i andra avseenden över handlanden Levin», sade pastorn Strandberg i liktalet.

»Levin erhöll med sin hustru en hemgift, vilken han med sin ras medfödda förkovringsgeni genom ordning, drift och arbetsamhet sedermera så ansenligt förökade, att han oavsett de utgifter som gjordes på den hastigt tillväxande familjen vid 40 års ålder redan ansågs för rik.

En av LevIns viktigaste inkomstkällor var möbelhandel.

Han införskaffade arbetare från England och Tyskland och etablerade dem, så att inom få år gjordes i huvudstaden de vackraste möbler, vilka förr med stor kostnad hämtats från utlandet.»

Handlande Levin antogs också 1766 att som uppköpare vara riksrådet Horn följaktig på dennes danska resa i samband med svenske kronprinsens förbindelse med en dansk prinsessa (av familjen Oldenburg). Denna resa omtalade Levin ofta, och man hörde honom säga att han på densamma tjänade 3 tunnor guld, den tiden en betydlig förtjänst. Man kan svårligen fatta hur en kommissionär kan göra en dylik vinst annat än genom bedrägligt förfarande. Så tänkte också hans samtida.

En idé om Levins anseende får man genom att läsa en i Lunds universitetsbibliotek i manuskript

bevarad dikt över en batalj mellan Levin och Zettersten på Stortorget i Stockholm 1766:

»När juden omvänder sitt hjärta till Gud,
då gör han det såsom hans fäder:
de voro väl judar omskurne till Gud,
de gräto och rev sina kläder -
dock voro de falska och fulla av flärd,
allt gjorde för vinning och nytta;
nu hålls de för skälmar av lekman och lärd
evart de i världen må flytta.
Den juden i staden som lindrat sin tro,
behåller sitt judiska hjärta.
Hans avsikt har varit att här hålla bo,
oss Kristna att skinna och svärta.
En bov må ej lidas i konungens borg,
i börsen man våge bataljen
och snorre så länge på gator och torg
tills man får kanaljen i galgen.

Vid granskning av en del halvförmultnade papper i Leckesholmsarkivet fann bibliotekarien Wieselgren några av hovjuden Levin skrivna brev, vilka verkligen sprida ett ljus i det inre av frihetstidens historia, som till varning ej bör undanhållas andra tider.

En i Göteborg född Anders Andersson Raiser hade tjänat sig upp till svensk kapten och gift sig

med en rik och fåfäng dansk jungfru, vars pengar förskaffat honom de danska överstelöjtnants- och étatsrådtitlarna. Genom att muta adliga svenska riksråd lyckades han, mot vederlag av ett »lån» till kungen, köpa svensk landshövdingtitel. För att också kunna få Svärdsorden, använde han sig av hovjuden Levins. förmedling, som »alla visste vara mäktig att slikt uträtta», - enligt judens egen försäkran. Levin vände sig direkt till kungen och kunde i dec. 1767 skriva: »Hans Majestät har varit so nådig og skickat bod på mig i dag at få vette m. hr förnamb og sagt mig at han nembt m. b. til ridd. af svärdsorden. Han bad mig ock fråga m. b. om han hade att låna honom enn 60,000 dir s:mt samt åt drottningen 120,000 dir på ett år, vilket jag låfte skrifva m. h. till och förseekrade om glorligt våre at det skier.»

Deras majestilter fingo »lånet», men Levin beräknade sig av långivaren en provision av 1,100 daler s:mt. Den nye svärdsriddarens protester mot judens procenteri tystade denne med förespeglingen om ett kommendörskors. I maj 1768 lät kungen hälsa Raiser att han ej glömt honom och bad att ytterligare få låna 20,000 daler. På dessa lämnade Levin strax en summa av under hand havda medel tillhörande Raiser, som tillskrevs: »Jag skal opservera m. b. besta; skik bara genast op 14,085 daler. Vil man det ena, so motte man det andra. Nu är det meilig och skal ske. Jag har ändå prutat 30,000 daler på lonsumman.»

Då trots allt intet kommendörskors hördes av, tröttnade Raiser på både kungen och juden och fordrade sina pengar tillbaka. Det lyckades honom visserligen aldrig, men Gustav III, som i april 1767 också »lånat» 75,000 dir, tröstade den fåfänge narren med en introduktion i riddarhuset 1776.

»Det Oldenburgiska huset står ej ens i första hand så särdeles alabastervitt», - släger bibliotekarlen Wieselgren: »Att schackra med ordnar, och därvid begagna en så tvetydig person som Levin, går upp mot mycket som mera utskrikits i den vägen.» Och många anlitade Levin. »Ingen av dem hade bestritt honom 1/2 procent av det, som gick genom hans häinder», skrev Levin själv: »Det var ej små saker att ha att göra med kungliga personer; man bör där väga alla ord.» -

Enligt en släkttradition uppgives hovjuden Levin ha »blivit adlad 5 jan. 1768 med namnet 'Ålderstam' men ej tagit inträde i svenska riddarhuset och ej begagnat sitt nya namn.» Om det ej härvidlag rent av rör sig om ett falsarium, såsom kritiska forskare påstått, måste åtminstone konstateras att i riksarkivet ej funnits något som helst protokoll bestyrkande en dylik nobilisation. Levins fåfänga var alltför utpräglad för att han skulle frivilligt avstått från ett rättmätigt bekommet adelskap, helst som han givetvis ej kunde förvärva det annorledes än genom köp.

Det av Levin antagna vapnet visar bl. a. i hjärtskölden 2 korslagda stavar, den ena grönskande, »till erinran om förfäderna Mose och Aron». Den kvarterade sköldens första fält visar en merkurstav till erinran om köpmännens och tjuvarnas gud, fjärde fältet visar 2 fiskar, ty Levin var »född under planeten Fiskarne».

Omkring 1769, då Levin redan hunnit samla en förmögenhet av 400,000 Rd., upphörde han med sin handelsrörelse i huvudstaden och nedlade sina pengar i lant- och stadsegendornar, vilka den tiden stodo i lägsta pris.

Bland de stockholmshus som handl. Levin kom i besittning av var det gamla historiska Stenbock-huset, Birgerjarlstorg 4, byggt 1649 i Vallées stil. Från Wrangel ha vi om denna affär erhållit följande uppgift: »Under en följd av år var huset känt under namn av Braheska huset. Det var under denna tid som inom dess murar utspelades några av de mest gripande scenerna i den politiska tragedie, som ändade med konspiratören greve Erik Nilsson Brahes halshuggning nästan under fönstren av hans eget hem. Änkan sålde egendomen till handl. Levin. Denne hade antagligen gjort köpet på spekulation och sålde redan följande år med icke obetydlig förtjänst huset jämte större delen av tomten till kronan, men undantog då ett stycke i väster, som nu närmast motsvaras av Tryckerigatan och delar av Norstedts tomt, där han åt sig uppförde ett mindre hus. Den levinska delen

av tomten styckades, och de olika delarna tillhörde två av Levins söner, överstelöjtnanten L. och vicepresidenten L.

Bland de av Levin köpta lantegendomarna må främst nämnas Muskön, en av de största, fruktbaraste och naturskönaste öarna i Södertörns skärgård, utgörande denna possession 14 mantal utom torp av pur frälse natur.

Till Muskön flyttade han, sedan han upphört med sin handel, omkring 45 år gammal, men hade då redan i 9 år varit ägare därav och nedlagt stora summor på uppodllngar och förbättringar av många slag, däråt han nu odelat fick ägna sina omsorger och varpå minst 100,000 Rd. banco offrades (enligt uppgift av slavhandlaren Levin).

Utom Muskön tillhandlade han sig den något mindre Herrön i nästgränsande Ösmo socken, 1 mtl, jämte 1 mtl bondehemman, Kängstad kallat, i samma socken å fastlandet.

Dessa två ösmohemman betraktades dock alltid av handlanden Levin med mindre intresse, ävensom han på deras förbättrande icke fäste synnerllgt avseende, förmodligen i anseende till den mer odelade omsorg Muskö egendomar redan ådragit sig, utan lämnades denna omtanke åt den son, som sedermera genom testamentarisk disposition desamma tillträdde, nämligen slavhandlaren Levin.

För att tillförsäkra sin släkt att ännu i en avlägsen framtid få njuta frukten av hans arbete,

sökte och erhöll handlanden Levin tillstånd att åt sina yngre söner få lämna Muskögårdarna Arbottna och Ludvigsberg i arv under fideikommissrätt, ävensom - åt 4:de sonen - Marielund på Herrön.

Efter sin makas bortgång överlämnade handlanden Levin sig till det lugn och den stillhet som en tilltagande ålder och avtagande krafter gjorde så nödvändig, tills han den 19 januari 1807 förbytte sin jordiska vandring, sedan han här levat och verkat i nära 74 år.

Slavhandlarekaptenen Levin lämnar i sina memoarer det vitsordet om fadern, »att han i förhållande till den uppfostran han som barn haft tillfälle erhålla dock var en ganska hederlig man» (sic!).

Till lynnet var Levin het och häftig, vilket vid flera tillfällen orsakade honom både bekymmer och kostnader. Medgången kom honom att glömma sin ringa härkomst; politiken och tidsandan kom honom att luta över åt de aristokratiska sympatierna; den egendoms uråldriga natur, vanor och behov, vilken lyckan och den kungliga nåden lämnat honom i händer, satte till slut synbarligen på honom en despotisk prägel, som sedermera med mer och mindre pretentioner avspeglat sig hos hans efterkominnade. Så visade sig Levin synnerligast med den högre åldern, då smickret i honom fann en tillgänglig lyssnare.

Man förstår bättre Levins carriére, om man läst den judiske författaren Feuchtwanger's roman om

»Jud Süss», en annan, würtembergisk hovjude. Man läser där bl. a.: »Om fursten bjudit juden till middag men sedan ändrat sig och låtit sin betjänt säga att han i dag ej hade sinne för hebreisk stank, så gjorde juden likväl på kvällen sin uppvaktning med samma leende och tjänstvillighet... Ingen förstod som han att efter att ha blivit utkörd, presentera sig på nytt en stund senare som om ingenting hänt.» - Detta passar ju tydligen ju ganska väl även beträffande den svenske hovjuden.

Redan vid Levins död vlttnade (enligt det blomsterrika liktalet) 38 barnbarn nogsamt om »uppfyllandet av Herrens löfte att den rättfärdiges säd skall grönska i flera led»...

Som bekräftelse härå har litteratören Levin, stiftaren av »Universalreligionen», meddelat, att stamfaderns avkomlingar 100 år senare voro cirka 1,000 personer. Av dessa återfinnas ett stort antal i adelskalendern.

Av hovjuden Levins elva barn var äldste sonen Adolf Levin av fadern ämnad för bruksrörelse, men han valde själv »skrivaryrket». Sedermera blev han beridare vid kungl. stallet och erhöll, efter en tids praktik i Tyskland, stallmästaresysslan vid östgöta kavalleri och senare vid nya kadettskolan i Karlberg, där han under fyra års tjänstgöring

utarbetade sin 1813 utgivna lärokurs i ridkonsten. Han hade tre hustrur men skildes från den sista. »Han utmärkte sig för gudsfruktan, enkelhet i seder och en överdriven sparsamhet.» Av hans fem barn giftes Emilie Levin med ofrälse lantmätaren Magnet i Kalmar. Hennes broder August Levin, ryttmästare vid Skånska dragonerna, hade åtta barn, av vilka Adolf blev handlande i Kristianstad och i sin tur fick sex barn. Av dessa flyttade Vilhelm Levin till Newzealand, medan Gustav blev revisionssekreterare och nordstjärneriddare, Ludwig bankkassör i Ystad och Sofia hustru åt stadsmäklaren Marcus Berg i Stockholm. Hennes farbroder August Levin blev lantmätare på Gotland och fader till fem barn, av vilka Kasper och August gingo i egyptisk tjänst, den förre som informator åt khedivens brorsöner, den senare som kapten i armén. Brodern Henrik blev godsägare i England, där han bildade familj, och systern Ida blev hustru åt justitierådet Glimstedt av en ofrälse skånsk skräddare- och torparsläkt, som tagit sitt namn efter Glimmingetorpet i Ö. Broby.

Hennes faster Klementina Levin blev hustru åt kontraktsprosten Kinnander i Häradshammar, av en ofrälse östgötisk torparsläkt från Björntorpet i Tidersrum, Kinda härad, varefter namnet tagits. Av deras sex halvjudiska barn blev Magnus Kinnander byråchef i arméförvaltningen och Gustaf assessor i Svea hovrätt, medan Cecilia blev hustru

åt skogsförvaltaren Georg Berg i Ostpreussen, och Louise åt G. Wermelin i U.S.A. samt Maria åt kyrkoherden Holmberg i Rogslösa, ofrälse apotekarson från Norrköping, åt vilken hon fött sex judemestiser.

Stallmästaren Levins yngsta dotter Lotta giftes med herr Gyllenhammar n:r 776, fänrik vid Södermanlands fotfolk och tillhörande en småländsk soldatsläkt, som 1665 fått svenskt adelspatent. Av de fem i detta äktenskap födda judeniestiserna giftes en dotter med ofrälse småländske läroverksadjunkten Melén i Kalmar och en annan med komministern i Räpplinge, friherre Falkenberg n:r 255. Dennes farfader hade genom adoption blivit friherre 1772 och tillhörde en brandenburgisk jordbrukarsläkt, varav en i Livland född medlem, Konrad Henriksson F. i egenskap av svensk kapten fick kgl. svenskt adelspatent 1625. Av judemestisen Gyllenhammars två söner blev stationsskrivaren baron Falkenberg fader till tre barn; äldste sonen blev sjöman.

Judinnan Levins äldste son med Gyllenhammar försökte sig på hantverk och var en tid bokbindare i Stockholm. Han hade 2 hustrur och 3 barn, av vilka en dotter var hustru åt guldsmeden Hentzell i Kalmar, och en son var anställd i mekaniska verkstäder i U.S.A., där han efterlämnat två barn; en hans dotter äktades av läkaren Knauer i Newyork.--

Hovjuden Levins andre son Karl L. ägnade sig

åt juridiken. Han ägde sin faders förtroende och användes av denne vid maktpåliggande juridiska och ekonomiska angelägenheter. Efter fullbordade akademiska studier i Uppsala, där han tog hovrättsexamen, blev han antagen till e. o. notarie i Svea hovrätt, där han under en 50-årig tjänstebana avanlerade till vicepresident. Han var alltigenom en byråkrat av gamla stammen och blev föremål för många löjeväckande anekdoter. Då exempelvis en sakförare uppträdde inför rätten utan att vara iklädd frack och utan hatt i handen, dikterade Levin med vredgad ton till protokollet: »Kongl. hovrätten kan vid canzlinotarten B:s helt lösligen och utan hatt framförda påstående intet avseende fästa.» Vicepresidenteu lät ungefär mitt på Muskön uppföra en c:a 6 meter hög granitobelisk, försedd med inskriptionen: »Adlolf Ludv. Levin, stamfadern, grundläggaren, stiftaren, till tacksamt minne upprest 1821.» Vidare skänkte han till sockenarkivet en del rätt intressanta manuskript somt delvis kommit till användning vid utarbetandet av denna studie över släkten Levin.

Hovjudens tredje son Gustaf Levin har efterlämnat handskrivna memoarer, som ställts till vårt förfogande. Av fadern hade han bestämts för handelsyrket, men själv ville han bli sjöman, och bakom familjens rygg gick han fjorton år gammal i

flottans tjänst och blev i sinom tid utnämnd till fänrik. De närmaste åren tjänstgjorde han än vid flottan, än som styrman på fraktskutor. Under tre års tid seglade han sålunda med ett franskt slavskepp, som fraktade negrer från Afrika till Amerika. Som löjtnant i svenska flottan tjänade han 1780-93 i Finland. I Stockholin råkade han förälska sig i en dansös, och då varken överordnade eller föräldrar tillät ett giftermål med en sådan, tog han avsked ur flottan och rymde med den sköna till Köpenhamn. Där hade Levin svårt att draga sig fram och efter fem år mottog han faderns anbud att arrendera Herrön i Ösmo socken. Han gjorde dock Ingen lycka som lantbrukare, utan måste till sina fordringsägare utlämna gården, som han av fadern ärvt under namn av »Marielunds majorat». Utfattig dog han i Stockholm 1836.

Av hans sex barn med dansösen blev äldsta dottern gift med krigsrådet Roos af Hjälmsäter n:r 51, av gammal bondeätt, den andra dottern med en krögare Hörnström i Torshälla, den tredje med en kapten Ax. Axelsson, den femte med en skräddare Linderborg i Nyköping, och den sjätte med borgmästaren Svedelius i Enköping, av en allmogesläkt från Dalarna med namnen Dalecarlus-Rättvicensis. Skräddaren Linderborgs dotter Malvina hade med Ripsapastorn Björkman (av en kusk- och soldatsläkt från Bärbo) sju barn, av vilka en dotter giftes med pastorn Joh. Larsson i Halla, en annan med lantbrukaren E. Sundström och uppbördskom

missarien Barkander, en tredje med en lantbrukare Chr. Westnian.

Hovjudens näst yngste son Per Levin blev förste fideikommissarie i Ludvigsberg å Muskön, som sedan ärvdes av dennes äldste son Otto och sonson Adolf. Dennes liknämnde son stiftade en slags vegetarisk universalreligion och upptog »adelsnamnet Ålderstam». Tredje fideikommissariens syster Adelaide Levin äktades av en lantbrukare Edv. Börjesson i Uddevallatrakten. Hennes kusin Adelaide Levin äktades av borgmästaren Karl Svensson i Torshälla. En hennes kusin var även professorn Astley Levin i Ble. Hovjudens yngste son Fredrik Levin blev förste fideikommissarie i Arbottna å Muskön och fader åt 12 barn, bl. a. Klara, som giftes med och skildes från en fänrik Stjernsvärd n:r 2053, av en knektsläkt Ahlberg, varav en medlem tjänat sig upp till ryttmästare och som sådan fått svenskt adelskap 1762 och tyskt 1768. Han kallade sig efter vartannat »Adelhjerta», »Stjernsvärd» och »de Ahlberg».

Av andre Arbottnafideikommissariens 15 barn giftes en dotter med en handlande Rosenborg i Tavastehus, en annan med tullkamrern Stenhård i Halmstad, en tredje och fjärde med fideikommissarien Karl von Schinkel n:r 2315, av en från Karlstad härkommen mjölnare och hantverkaresläkt Bergman, varav en medlem adopterade namnet von Schinkel efter sin svärfader, vars fader var en från Mecklenburg till Stockholm invandrad

frilloson av en ofrälse bokhållare Schinkel i Stralsund, vilken i sin tur varit bryggareålderman i Stralsund men i svenska riddarhuset falskeligen utgetts för att ha tillhört »en gammal adlig ätt i Pommern». Av de fyra judemestiserna von Schinkel var Bertil en tid gift med en judisk kusin från Muskö. David blev kammarherre och fader åt fyra barn, bl. a. Herbert, nuvarande Tidöfideikommissarien. Dennes helsyster har en son med löjtnant Möllersvärd n:r 645, av en från. Ösel kommen släkt som egentligen heter Molner, Moller eller Müllern. En Heinrich Möller tjänade sig upp från gemen musketör till kapten och fick som sådan svensk adelspatent 1654. En den förste Arbottnafideikommissariens sonsons dotter giftes med dtsponenten Norén, ägare av Utö och Kungshatt.

Hovjuden Levins äldsta dotter äktades av arkiatern Anders Hedenberg, vars fader såsom bryggardräng kommit till Stockholm från Hedemora, där farfadern Olof Olsson var bergsarbetare. Arkiaterns judebetonade son Karl August tjänade sig upp till major och fick som sådan 1816 svenskt -delskap i primogenitur (vadan blott huvudmanen är adlig) med namnet von Hedenberg n:r 2245. Alla denna släkts descendenter äro alltså judemestiser. Så är även förhållandet med alla descendenter av finska adelsätten Hedenberg n:r

212, som härstammar från en annan son av arkiatern. En den 1846 i Finland adlades dotter blev stammoder åt alla nu levande medlemmar av finska friherrliga släkten von Haartman n:r 35, av en 1810 i Flnland adlad och 1849 baroniserad borgarsläkt.

En annan av den i Finland adlade Hedenbergs döttrar äktades av Konstantin von Wendt n:r 213 av en 1847 i Finland adlad, ursprungligen tysk barberare- och fältskärsläkt från Lübeck. Inom släkten von Wendt äro alltså den nuvarande huvudmannen och hans sex syskon judemestiser. Av dessa har Anna T. W. med judisk-finske adelsmannen I. A. Wahren n:r 261 en dotter som i sin tur har fyra barn med huvudmannen för finska friherrliga ätten Ramsay n:r 40 (av svenska adliga släkten n:r 215). Fru v. Wendt-Wahren äktades 1918 av direktören Axel Björkenheim n:r 197, själv judemestis, från vilken hon snart skildes.

Den judaiserade finska adelsätten Hedenbergs nuvarande huvudman har tjänstgjort i finska legationen i Rom hos det med hans syster gifta dåvarande finska sändebudet d:r H. G. Gummerus.

En av arkiatern Hedenbergs döttrar hade fem barn med landshövdingen friherre av Schmidt n:r 393, som 1815 förvärvat adelskap och 1841 barontitel, allt i priniogenitur (vadan blott huvudmannen är adlig). Denna hantverkarsläkt, vars stamfader dog som arbetare vid mässingsbruket i Nyköping 1684, för i sitt talande vapen bl. a. en arm

hållande en smedshammare. Alla medlemmar av släkten af Schmidt äro judemestiser och behöva ej här särskilt uppräknas. Kvinnliga descendenter ha gifts med en ofrälse aktuarie Engelhardt i generaltullstyrelsen (oriktigt utgiven för adlig), en överste Hallström vid Svea träng, en förvaltare Tunell i Umeå, en apotekare Romberg i Lycksele, en adjunkt Roos i Hudiksvall, en kamrerare Söderström i Söderhamn, en pastor Karlgren i Tisselskog, en assuranskamrerare Lönberg (i Skandia), en grosshandlare Kollberg i Stockholm o. s. v.

En annan av arkiatern Hedenbergs döttrar äktades av ryske kammarherren ministerstatssekreteraren, finske greven Rehbinder n:r 3, av svenska friherrliga ätten n:r 77. Släkten spåras tidigast i Kurland, vadan de till svenska riddarhuset lämnade uppgifterna om härstamning från en mährisk konung numera avförts såsom falska i Elgenstjernas ättartavlor.

Då hela svenska adelsätten von Hedenberg n:r 2245 består av judemestiser, är det tillräckligt att här nämna några de kvinnliga descendenternas giften med en sågverksägare, Lundström i Skellefteå, en lantmätare Nyström i Norrbotten, en auktionskassör Lundvall i Stockholm, en grosshandlare Shairp i London, en bankir Ekelöf i Jönköping, en ofrälse banktjänsteman Hahr (oriktigt angiven som adlig), en löjtnant Grönvall vid Södra skånska infanterireg., en löjtnant Kempff vid Norrlands dragoner, en överläkare Stenberg i Lång-

bro, en byråchef Fürst i socialstyrelsen, en överstelöjtnant Nerman vid Hallands regemente, en forstmästare Tägtström vid Österby bruk, en lasarettssyssloman Waldenström och en regementsläkare Waldenström i Luleå m. fl. Att sedan även alla dessas ättlingar äro judemestiser behöver ej särskilt nämnas.

Hovjuden Levins dotter Eva hade fyra barn med översten Silfverstolpe n:r 1939, av en falskeligen för skotsk adel utgiven knektsläkt, som tidigast uppträder med en gemen västgötisk musketör Mascol, Matskål eller Maschaul, vilket namn senare utbytts mot Hesselgren och slutligen Silfverstolpe. En tjänsteman fick som kammarrevisionsråd svenskt adelspatent 1751. Av judemestiserna blev en överstelöjtnant och fader åt sju barn och en annan general samt fader åt bl. a. hovmarskalken Silfverstolpe, som i sin tur hade fyra barn, bl. a. en dotter gift med järnvägsdirektören Carlquist.

Hovjuden Levins dotter Marie Louise hade tio barn med handlanden Frans Carré, av en i 1600-talets senare del från Calais till Stockholm invandrad ofrälse krämarsläkt. Ulla Carré giftes med bankkommissarien Brakel n:r 1979 och blev därigenom anmoder för alla i Wrangels ättartavlor upptagna medlemmar av denna tidigast från 16. seklet kända transbaltiska släkt, vars svenska adelspatent är av 1756. Av judemestiserna Brakel giftes en med bankinspektören d:r Carlquist, en

annan med provinsialläkaren Behrman, en tredje med stationsskrivaren Grönvall i Malmö o. s. v.

Judemestisen Adelaide Carré giftes med sin judiske, frände lantmätaren Levin och med disponenten Ax. Lagerswall.

Judemestisen Mina Carré hade fem barn med sin mosters son, överstelöjtnanten Janne Silfverstolpe n:r 1939, av den blir redan behandlade till Värmland som ofrälse invandrade släkten Maschaul-Hesselgren, som 1751 förvärvade svenskt adelspatent.

Hovjuden Levins dotter Ulla äktades av handlanden och bruksägaren Björkman i Stockholm och blev därigenom anmoder för alla nu levande medlemmar av denna från Värmland komna allmogesläkt. Dennes son Lars Magnus B. förvärvade som finsk bruksägare rysk-finskt adelspatent 1834 med namnet Björkenheim, n:r 197. Alla denna släkts medlemmar och descendenter äro alltså judemestiser och behöva ej här särskilt angivas.

Judemestisen Sofia Magdalena Björkenheim äktades av ryske generalen greve Aminoff n:r 5, av den i Sverige levande adelsläkten Aminoff n:r 456, vars stamfader såsom rysk överlöpare fått svenskt adelspatent 1618. Denne äventyrare har falskeligen påståtts vara en agnatisk ättling av Egyptens regerande faraoner.

Judemestisen Wilhelmina Matilda Björkenheim hade tre söner med ryske kammarjunkaren och statsrådet friherre Walléen n:r 38, av en släkt som tagit namnet Wallenius efter finska Birgittinklostret Vallis gratiae allas Nådendal. Judemestisen, Björkenheims svärfader hade såsom innehavare av ryska Vladimir-orden fått rysk-finskt adelskap 1810 och fick även friherretitel 1854. Av de tre friherrliga judemestiserna Walleen dogo tvål unga och den tredje blev sinnesrubbad.

Judemestisen Anna Charlotta Björkenheim hade två söner med sin systers svåger guvernören friherre Walléen n:r 38. (Denna släkt är av samma rot som svenska adliga släkten n:r 1904).

Judemestisen Anna Ottiliana Charlotta Björkenheim hade två barn med löjtnanten greve Cronhjelm n:r 2. Dennes stamfader Polykarpus Krummbiegel hade såsom lakej invandrat till Sverige omkring 1645 och tjänat sig upp till assessor; som sådan fick han svenskt adelskap 1675 och som landshövding titeln »friherre till Flostad och Hakunge» 1601. Grevetiteln är av 1719.

Judemestisen Johanna Lovisa Mariana Björkenheim fick fem barn med Kjtuloholmfideikommissarien friherre Cedercreutz n:r 6 och blev därigenom anmoder för huvudgrenen av denna dalkarl-släkt från Folkärna, varefter den först kallat sig Folkern(lus). Adelskapet är av 1711 och barontiteln av 1719.

Av judemestiserna Cedercreutz är Axel profes-

sor i syfiliidologi, Gustaf advokat och viceordf. i finska riddarhusdirektionen samt Emil bildhuggare.

Judemestisen Sigrid Augusta Malvina Björkenheim hade fem barn med agronomen friherre Alströmer n:r 302 och blev därigenom. anmoder för alla nu levande medlemmar av denna från Alingsås härkomna handlandesläkt, vars adelskap är av 1751 och barontitel av 1778. Av de friherrliga judemestiserna är huvudmannen f. d. svenskt sändebud.

Judemestisen Elsa Björkenheim har tre barn med d:r Estlander n:r 274, bl. a. sonen Robert, styrelseledamot i finska Genealogiska samfundet. Handlandesläkten Estlander från Uleåborg fick rysk-finskt adelskap 1808.

Judemestisen Sigrid Björkenheim har sex barn med ryttmästaren Ihre n:r 2043, av en ofrälse gotländsk allmogesläkt från Eire i Hangvars socken, vilken falskeligen utgivits vara skotsk adel. Alla nu levande bärare av namnet Ihre äro alltså judemestiser, så även legationssekreteraren Ihre i Bern.

Judemestisen Ghita Björkenheim har en son med avlidne ryttmästaren friherre Ramsay n:r 40, vars släkt behandlas i samband med hans med en judinna Wahren gifta broder.

Då judinnan Ulla Levin är anmoder för alla nu levande medlemmar av värmlandssläkten Björkman hänvisas för personbeståndet till Bonniers »Svenska släktkalendern, 1938».

Judemestisen Ulla Björkman giftes med översten friherre von Willebrand n:r 344. Ilan rymde 1821 ur riket för gäld och förklarades 1826 ovärdig att vara riddare. Med judemestisen Björkman hade han tre barn, varav två dogo unga och den tredje blev ryttmästare och dog ogift 1859 efter mågårig lamhet såsom den siste av friherresläkten n:r 344. Den urkundlige stamfadern hade från Mecklenburg invandrat till Sverige, tagit sold i ett svensk-finskt regemente ocb tjänat sig upp till kapten och som sådan fått svenskt adelspatent 1676.

Judemestisen Josephina Björkman äktades av landshövdingen friherre Åkerhjelm n:r 232 och är anmoder för en gren av denna släkt. Judemestisen Elsa Åkerhjelm har två barn med svenska marinläkaren friherre Cronstedt n:r 50, sonson av en 1870 adopterad banktnan Galindo av spansk härkomst, död 1907.

Judemestisen Helene Åkerhjelm har två barn med den 1927 avlidne generalen Bildt n:r 678, av en jydsk bondeätt, som falskeligen utgivits härstamma från en av norske konungen Olaf Trygvassons medkämpar i slaget vid Svoldern år 1000.

Judemestisen Augusta Björkman hade sju barn med generalmajoren Silfterstolpe n:r 1939, vars släkt här redan behandlats. Bland ättlingarna må nämnas kgl. överintendenten och poeten Gunnar Mascoll-Silfverstolpe. Anna Silfverstolpe har fem barn med överstelöjtnanten Ribbing n:r 15,

bl. a. Herbert, byråchef i utrikesdepartementet. Denna släkt utger sig vara en kvist av ett norskt kungahus, men omskuren i överensstämmelse med vetenskapliga fordringar börjar stamtavlan med en västgötabonde Per Ribbin, vilken levde som väpnare 1438. Ebba Silfverstolpe har sex barn med överstelöjtnanten Montgomery n:r 1960 A, vilken såsom fideikommissarie till Segersjö kallar sig Cederhjelm. Familjen utger sig vara en gren av den skandinaviska vikingsläkt, som ägde baroniet Montgomerie (Mundegummeri) i Normandie på 900-talet. En anfader, som förvärvat grevskapet Alencon, skulle blivit regent i Normandie 1066. Efter Englands erövring skulle han i sistnämnda land fått grevskapet Shrewsbury och en intill Wales belägen provins, som fick namnet Montgomery. I verkligbeten vet man föga om anorna till den skotske handlandesonen John Johnsson Montgomery, vilken såsom köpman invandrade till Stockholm, där han 1756 med stöd av finansiella medel lyckades bliva inskriven i rlddarhuset.

Judemestisen Fanny Björkman hade tre döttrar med Gripsholmsintendenten Ekenstjerna. n:r 1701 av en stockholmsk handlandesläkt Ekenbom, som 1719 förvärvat adelspatent. En dotter hade tre döttrar med rnålaren Georg Nordensvan n:r 2114. En medlem av denna finska allmogesläkt Kettunen, senare Alopaeus, från Kerimäki socken, fick såsom landskamrerare svenskt adelskap 1772. Av judemestiserna Nordensvan är en skild från kaptenen

friherre Funck n:r 789, som hon skänkt fyra barn. Handlandesläkten Funk inkom på 1600-talet från Stralsund till Stockholm och fick på finansiell väg svenskt adelskap 1672; barontiteln är av 1723.

Judemestisen Eugenie Björkman giftes med statsrådet Almqvist, av en småländsk allmogesläkt från Ölmestad. En son var riksgäldsfullmäktig, och en sondotter är gift med Studienrat Reichel i Herruhut. Statsrådets dotter Maria Augusta Karolina hade sju judebetonade barn med statsministern E. G. Boström, bl. a. den 1881 födde fideikommissarien till Östanå.

Till sist må anföras att judinnan Ulla Levin äktades andra gången av generaltulldirektören friherre Skjöldebrand n:r 373, en handlandesläkt från Falun, vilken tidigare hetat Brander, men fått adelskap 1767 varvid den kallat sig Sköldebrand. Den friherrllga grenen, som fick sin titel 1819, avsomnade 1908 med generaltulldirektörens sonson, en revisor i tullen.

Såsom av denna ofullständiga descendensutredning framgår representeras möbeljuden Levin i Stockholms och Helsingfors' riddarhus samt bland den apokryfiska »ointroducerade adeln» av ätterna Alströmer, Aminoff, Bildt, Björkenheim, Brakel, Cedercreutz, Cronhjelm, Cronstedt, Ekenstjerna, Engelhardt, Estlander, Falkenberg, Funck, Gyllenhammar, von Haartman, Hahr, (von) Hedenberg, Ihre, Montgomery-Cederhjelm, Möllersvärd, Nordensvan, Ramsay, Rehbinder, Ribbing, Ridderstad,

Roos af Hjälmsäter, von Schinkel, af Schmidt, Silfverstolpe, Sköldebrand, Stjernsvärd, Walleen, Wahren, von Wendt, von Willebrand, Åkerhjelm, »af Ålderstam» och många andra, som utrymmet ej tilllåtit oss här medtaga.