2
TYSK
POLITIK GENTEMOT JUDARNA EFTER
KRIGSUTBROTTET
Med kriget
ändrades situationen väsentligt
för judarna. Det är inte så
känt, att världsjudendomen själv
förklarade sig vara krigförande part
under andra världskriget, och
därför gavs tyskarna en rättslig
grund att i enlighet med internationella lagar
internera judarna som en fientlig makt. Den 5
sept. 1939 förklarade den högste
sionistiske ledaren Chaim Weizmann krig mot
Tyskland i hela världsjudendomens namn,
då han fastslog, att:
"judarna stod på
Storbritanniens sida och skulle kämpa
för demokratierna...Den judiska agenturen
var beredd att träffa omedelbara avtal om
insats av judiska trupper, tekniska
hjälpmedel, resurser etc..." (Jewish
Chronicle, 8 sept. 1939).
INTERNERING AV
FIENTLIGA UTLÄNNINGAR
Alla judar
förklarades därmed som
medhjälpare i kriget mot Tyska riket, och
därför började Himmler och
Heydrich med arresteringspolitiken. Det är
härvid värt att notera, att USA och
Kanada redan internerade alla fientliga japaner
och medborgare av japansk härstamning,
innan samma säkerhetsåtgärder
tillämpades gentemot de europeiska judarna.
Beträffande de japanska amerikanarna
förelåg inga sådana bevis
för eller deklarationer om
förräderi, som Weizmann angav.
Även britterna hade internerat alla kvinnor
och barn i befolkningen under Boerkriget, och
tusentals hade dött, men aldrig anklagades
britterna för att ha utrotat boerna med
avsikt.
Interneringen av
judarna i de ockuperade länderna
tjänade från tysk synpunkt två
ändamål, varav det första
för att hindra oroligheter och
omstörtning. Himmler hade den 11 okt. 1942
underrättat Mussolini om att den tyska
politiken gentemot judarna ändrats av
militära säkerhetsskäl under
kriget. Han beklagade sig över att
tusentals judar förde partisankrig i de
ockuperade områdena och förövade
sabotage och spionage. Enligt en uppgift, som
lämnades Raymond Arthur Davies, förde
inte mindre än 35.000 europeiska judar
partisankrig under Tito i Jugoslavien. Som
följd därav transporterades judarna
till spärr-områden och
interneringsläger i Tyskland och efter mars
1942 i generalguvernementet Polen.
Som kriget fortskred,
utvecklade sig politiken att utnyttja de
internerade judarnas arbetskraft i
rustningsindustrin. Problemet med arbetskraften
är mycket viktigt, om man fäster
avseende vid den påstådda planen att
förinta judarna, ty redan enbart av logiska
skäl skulle denna vara förbunden med
det mest orimliga slöseri med arbetskraft,
tid och energi, då man för ett
tvåfrontskrig för att överleva.
Säkerligen har tanken på
tvångsarbete för judarna
övervägt efter angreppet på
Ryssland gentemot de tyska planerna på en
judisk utvandring.
Protokollet från
ett samtal mellan Hitler och ungerske regenten
Horthy den 17 april 1943 avslöjar, att den
tyske führern personligen bad Horthy att
frige 100.000 ungerska judar för arbete
på flygvapnets "jaktplansprogram" vid en
tidpunkt, då Tyskland utsattes för
ett allt intensivare luftbombardemang.
(Reitlinger: Die Endlösung, Berlin, 1956,
s.478). Detta hände, när tyskarna
redan påstods vara i färd med att
förinta judarna, men Hitlers begäran
visar tydligt, att syftet att utöka
arbetskraften gavs försteg.
I
överensstämmelse med detta program
blev koncentrationslägren faktiskt
industriområden. Vid varje läger,
där judar och medlemmar av andra
nationaliteter var internerade, fanns stora
industrianläggningar och fabriker för
den tyska rustningsindustrin t.ex.
Buna-gummifabriken i Bergen-Belsen, I.G.
Farben-industrin i Auschwitz och elektrofirman
Siemens i Ravensbrück. I många fall
utgavs lägersedlar som betalningsmedel
för presterat arbete. För dessa kunde
internerna köpa extra ransoner i
lägerbutikerna. Tyskarna var beslutna att
av koncentrationslägersystemet
erhålla maximal ekonomisk utdelning, ett
mål, som fullständigt stred mot varje
plan, som avsåg att utrota miljoner
människor. Det var ekonomi- och
förvaltningsbyrån inom SS under
ledning av Oswald Pohl, som hade till uppgift
att se till att koncentrationslägren blev
de största
industriproducenterna.
FORTFARANDE
GYNNADES UTVANDRING
Det är ett
anmärkningsvärt faktum, att
nationalsocialisterna genomförde den
judiska utvandrings-politiken långt in i
krigstiden. Frankrikes fall 1940 gjorde det
möjligt för riksregeringen att upptaga
allvarliga förhandlingar med
fransmännen i syfte att låta de
europeiska judarna utvandra till Madagaskar. Ett
memorandum av statssekr. Luther i UD från
aug. 1942 avslöjar, att han fört
förhandlingar från juli till dec.
1940, då de avslutades av
fransmännen. En rundskrivelse från
Luthers avdelning daterad den 15 aug. 1940
visar, att detaljerna i denna tyska plan
utarbetats av Adolf Eichmann, ty den är
undertecknad av hans
ställföreträdare Dannecker.
Eichmann hade faktiskt i aug. betrotts med
uppgiften att utarbeta en detaljerad
Madagaskarplan. Dannecker var sysselsatt med att
genomföra undersökningarna om
Madagaskar i det franska kolonialministeriet.
(Reitlinger, The Final Solution, s.77).
Förslagen av den 15 aug. 1940 gick ut
på att en intereuropeisk bank skulle
finansiera utvandringen av fyra miljoner judar
nederst ett i faser uppdelat program.
Luthers memorandum av
1942 visar, att Heydrich fått Himmlers
samtycke till denna plan före slutet av
aug. 1942 och att han framlagt den för
Göring. Den erhöll också Hitlers
gillande redan den 17 juni 1942, ty hans tolk
Schmidt påminner sig Hitlers
anmärkning till Mussolini, att "man kunde
grunda en stat Israel på Madagaskar."
(Schmidt, Hitler's Interpreter, London, 1951,
s.178)
Fastän
fransmännen avslutat förhandlingarna
angående Madagaskar i dec. 1940, medger
chefen för den judiska dokumentcentralen i
Paris, Poliakov, att tyskarna icke desto mindre
fullföljde planen, och att Eichmann
ännu 1941 var sysselsatt med den. Genom
krigets fortsättning framför allt
efter invasionen i Ryssland hade planen blivit
outförbar, och den 10 febr. 1942
underrättades UD, att planen tills vidare
måste skrinläggas.
Denna anvisning, som
översändes till UD genom Rademacher,
är av särskild betydelse, ty den visar
slutgiltigt, att beteckningen "slutlig
lösning" bara innebar judarnas emigration
och även, att transporten av judarna till
de östliga ghettonen och
koncentrationslägren som Auschwitz inte var
något annat än en alternativ
utrymningsplan. Instruktionen lyder: "Kriget med
Sovjetunionen har under mellantiden skapat
möjlighet för ett förfogande
över andra områden för den
slutliga lösningen. Därför har
führern beslutat, att judarna inte
överflyttas till Madagaskar utan
österut. Madagaskar behöver
därför inte längre komma på
tal i samband med den slutliga lösningen,"
(Reitlinger, ibid, s,79). Detaljerna i denna
evakuering hade diskuterats en månad
tidigare på Wannseekonferensen i
Berlin.
Reitlinger och Poliakov
uppställer båda det omotiverade
antagandet, att eftersom Madagaskar-planen hade
övergivits, tyskarna nu
nödvändigtvis måste ha
tänkt sig att "förinta". Endast en
månad senare - den 7 mars - skrev Goebbels
ett memorandum till förmån för
Madagaskarplanen som "slutgiltig lösning"
av den judiska frågan (Manvell &
Frankl, Dr Goebbels, London, 1960, s.165). Under
tiden samtyckte han emellertid till att judarna
skulle "koncentreras till östern". Senare
memoranda från Goebbels betonar
också vikten av förflyttning
österut, d.v.s. till generalguvernementet i
Polen och framhäver särskilt
nödvändigheten av arbetsplikt
där. Sedan väl denna flyttningspolitik
införts, blev användningen av den
judiska arbetskraften en väsentlig del av
det projektet. Det står nu
fullständigt klart mot bakgrunden av det
sagda, att beteckningen "slutlig lösning"
tillämpades både på Madagaskar
och de östliga områdena och att den
enbart betydde deportering av
judarna.
Till och med i maj 1944
var tyskarna beredda att medge utflyttning av en
miljon judar från Europa. En rapport om
detta förslag lämnas av Alexander
Weissberg, en prominent sovjetjudisk
vetenskapsman, som deporterades under den
stalinistiska utrensningen. i hans bok: Die
Geschichte von Joel Brand (Cologne, 1956).
Weissberg, som tillbragte kriget i Krakau,
fastän han antog, att tyskarna skulle
spärra in honom i koncentrationsläger,
förklarar, att Eichmann på Himmlers
personliga initiativ sänt den judiske
ledaren i Budapest, Joel Brand, till Istanbul
för att erbjuda de allierade att låta
en miljon europeiska judar resa ut mitt under
kriget. (Om man ska tro
"förintelseskribenterna", var det knappast
en miljon judar kvar i maj 1944.) Gestapo
medgav, att det därvid uppkomna
transportproblemet skulle bli en svår
belastning för de tyska
krigsansträngningarna, men man skulle
tillåta utflyttningen, om 70.000
lastbilar, som uteslutande skulle sättas in
vid den ryska fronten, levererades i utbyte.
Olyckligtvis misslyckades planen, ty britterna
antog, att Brand var en farlig nazistagent och
placerade honom omedelbart i ett fängelse i
Kairo, medan pressen framställde anbudet
som ett nazisttrick. Winston Churchill
jämrade sig visserligen högt över
de ungerska judarnas behandling, "den
största och förskräckligaste
förbrytelsen i världshistorien". Icke
desto mindre uppgav han för Chaim Weizmann,
att det var omöjligt att antaga
erbjudandet, då det skulle betyda
förräderi mot hans ryske allierade.
Fastän planen strandade, visar den mycket
tydligt, att ingen som genomför en
påstådd totalförintelse, skulle
tillåta utvandring av en miljon judar, och
den visar också klart den betydelse, som
tyskarna tillmätte
krigsansträngningarna.
|