8
FÖRHÅLLANDEN
I KONCENTRATIONSLÄGREN UNDER
KRIGSTIDEN
I sin bok Adolf Hitler
(London, 1973) behandlar Colin Cross de
många problemen under denna tid med mer
förnuft än vanligt. Han gör den
skarpsinniga iakttagelsen, att "miljoner judars
kringflackande genom Europa för att sedan
mördas i en tid av förtvivlat
militärt nödläge, var
gagnlöst från förnuftssynpunkt,"
(s.307). På den punkten är det
tillåtet att ställa frågan om
sannolikheten av denna irrationalism och
huruvida den alls var möjlig. Är det
sannolikt, att under krigets höjdpunkt,
när tyskarna förde en hopplös
kamp för att överleva på
två fronter, miljoner fraktats milvis till
påstådda raffinerade och
påkostade slakthus? För att
transportera tre eller fyra miljoner enbart till
Auschwitz (om nu ett sådant inflationstal
existerade i Europa, vilket inte var fallet)
skulle detta ha inneburit en outhärdlig
belastning för det tyska
transportväsendet, som redan var
ansträngt till gränsen för dess
kapacitet på grund av den långt
utdragna ryska fronten. Att ha transportera
dessa mytiska sex miljoner judar och otaliga
mängder av andra nationaliteter till
fånglägren, att ha
härbärgerat, klätt och fött
dem där, skulle helt enkelt förlamat
tyskarnas militära operationer. Det
föreligger inte något skäl att
antaga; att de effektiva tyskarna därmed
skulle ha satt sina militära
framgångar på spel.
Å andra sidan
är transporteringen av ett skäligt
antal av 363.000 fångar till Auschwitz
under kriget (det antal vi vet var inregistrerat
där) åtminstone meningsfull, eftersom
de utförde tvångsarbete. Av de 3
milj. judar, som levde i Europa, är det
säkert, att inte mer än 2 milj. var
internerade samtidigt, och det är
sannolikt, att antalet låg mycket
närmare 1,5 milj. Vi ska senare se i
Internationella Röda Korsets rapport, att
hela den judiska befolkningen såsom den i
Slovakien undgick fånglägren, medan
andra placerades i gemensamhetsghetton
såsom Theresienstadt. Dessutom var
deporteringar från Västeuropa
långt mindre. Reitlingers beräkning,
att bara cirka 50.000 franska judar av en
totalbefolkning av 320.000 deporterades och
internerades, har vi redan tagit fasta
på.
Den frågan
måste alltså ställas, om det
varit fysiskt möjligt att förinta de
miljoner judar, som påståtts. Hade
tyskarna tillräckligt med tid för det?
Är det möjligt, att de bränt
miljontals människor, då de hade ont
om arbetskraft och satte in alla
krigsfångar i krigsproduktionen? Hade det
varit möjligt att förinta och
avlägsna alla spår av en miljon
människor på sex månader?
Skulle sådana massansamlingar av judar och
avrättningar i en sådan skala ha
kunnat hemlighållas? Det är den
sortens frågor en kritisk tänkande
människa borde ställa. Och hon torde
snabbt upptäcka, att inte bara det
statistiska och dokumentära beviset, som
givits här, utan helt enkelt även
transport- och försörjningsproblemen
samverkar till att betvivla legenden om de sex
miljonerna.
Fastän det var
omöjligt, att miljoner mördades i dem,
har tillståndet och
förhållandena i de tyska
koncentrationslägren kolossalt
överdrivits för att göra denna
pretention trovärdig. William Shirer
förklarar i en typiskt oförvägen
passus, att "alla de ungefär trettio
viktigaste koncentrationslägren var
dödsläger". (ibid. s.1150) Det är
fullständigt osant och accepteras numera
inte ens av de främsta
förfäktarna av
förintelselegenden. Shirer citerar
också Eugen Kogons The Theory and Practice
of Hell (New York, 1950, s.227), som anger det
totala antalet döda till den
löjeväckande siffran 7.125.000 i alla
läger. Men Shirer medger i en fotnot, att
denna är "otvivelaktigt för
hög".
DÖDSLÄGER
BAKOM JÄRNRIDÅN
År 1945
hävdade den allierade propagandan, att alla
koncentrationsläger särskilt de i
själva Tyskland var "dödsläger"
men det varade inte länge. Med den
frågan sysselsatte sig den
framstående amerikanske historikern Harry
Elmer Barnes, som skrev:
"Dessa
läger framställdes först som
sådana i Tyskland såsom Dachau,
Belsen, Buchenwald, Sachsenhausen och Dora,
men det framgick snart, att det inte
förekommit någon systematisk
förintelse i de lägren. Sedan
riktades uppmärksamheten på
Auschwitz, Treblinka, Belzec, Chelmno,
Janowska, Tarnow, Ravensbrück,
Mauthausen, Brezeznia och Birkenau. Listan
är inte uttömmande, men tycks ha
utsträckts i nödvändig grad."
(Rampart Journal, sommaren 1967).
Ärliga
observatörer bland brittiska och
amerikanska ockupationstrupperna i Tyskland
medgav, att många interner dött av
sjukdomar och svält under de sista
månaderna av kriget men att de inte funnit
några bevis för "gaskamrar". Av detta
skäl kom efterhand lägren i öster
i den ryska ockupationszonen i förgrunden
t.ex. Auschwitz och Treblinka som
förfärliga centra för
förintelsen (ehuru ingen fick
tillåtelse att inspektera dem). Och denna
tendens har varat till idag. Här i dessa
läger skall allt ha skett, men med
järnridån stadigt neddragen har ingen
någonsin kunnat bestyrka sådana
beskyllningar. Kommunisterna hävdade, att
fyra miljoner dog i Auschwitz' väldiga
gaskamrar, som rymde 2.000 människor - och
ingen kunde bevisa motsatsen.
Var är sanningen
om de s.k. "gaskamrarna"? Stephen F. Pinter, som
under sex år efter kriget var
anställd som jurist i amerikanska
krigsministeriet inom ockupationstrupperna i
Tyskland och Österrike, gjorde
följande uttalande i den vitt spridda
katolska tidningen Our Sunday Visitor, 14 juni,
1959:
"Jag var 17
månader efter kriget i Dachau som
juridiskt ombud för amerikanska
krigsministeriet och kan bekräfta, att
det inte fanns några gaskamrar
där. Det som visades besökare och
turister och felaktigt beskrevs som
gaskammare var ett krematorium. Ej heller
fanns det någon gaskammare i
något koncentrationsläger i
Tyskland. Man sade oss, att det fanns
gaskammare i Auschwitz men då det
låg i sovjetiska ockupationszonen fick
vi inte tillåtelse att undersöka
detta, då ryssarna skulle vägra
oss tillträde. Vad som var möjligt
för mig under de sex
efterkrigsåren att konstatera var att
ett antal judar dödats men antalet en
miljon nåddes absolut aldrig. Jag
förhörde tusentals judar, f.d.
interner i koncentrationsläger i
Tyskland och Österrike, och jag
betraktar mig själv som lika
kvalificerad som någon annan i denna
fråga."
Detta är en
fullständig annorlunda historia i
jämförelse med den vanliga
propagandan. Pinter är givetvis mycket
skarpsinnig i fråga om krematoriet, som
föreges vara gaskammare. Detta är en
ofta förekommande "ploy", ty något
sådant som en gaskammare har aldrig visat
sig existera i dessa läger; därav den
vilseledande beteckningen "gasugn", som syftar
till att förväxla begreppen gaskammare
och krematorium. Det senare, vanligen, en enda
förbränningsugn liknade den som
användes idag, nyttjades helt enkelt till
att förbränna dem som dog av olika
naturliga orsaker i lägret framför
allt av infektionssjukdomar. Detta faktum
bevisades slutgiltigt av den tyske
ärkebiskopen kardinal Faulhaber i
München. Han informerade amerikanarna om
att 30.000 människor dödades under de
allierade flygangreppen på München i
sept. 1944. Ärkebiskopen bad de tyska
myndigheterna att låta bränna liken
efter offren i krematoriet i Dachau. Men man
sade honom olyckligtvis, att denna plan inte
kunde genomföras, eftersom krematoriet bara
hade en förbränningsugn, och att det
därför inte var möjligt att
utplåna liken efter flygangreppets offer.
Av detta framgår det klart, att
krematoriet inte kunde förbruka de 238.000
judiska lik, som förmodades ha
förbränts där. För att
genomföra den uppgiften skulle krematoriet
ha varit i funktion 326 år utan avbrott,
och 530 ton aska skulle ha avsatt
sig.
REDUCERADE
FÖRLUSTSIFFROR
Förlustsiffrorna i
Dachau är typiska för det slags
överdrifter, som sedan dess drastiskt
måste korrigeras. År 1946
avtäcktes en minnestavla i Dachau av den
judiske statssekreteraren i den bajerska
regeringen Philip Auerbach, som dömdes
för att ha förskingrat pengar, som han
krävde som kompensation för icke
befintliga judar. På tavlan står:
"Detta område skall bevaras som helgedom
för de 238.000 människor, som
kremerades här."
Sedan dess har de
officiella förlustsiffrorna ständigt
reviderats nedåt, och för
tillfället visar de endast 20.600, av vilka
flertalet dött av tyfus och svält vid
krigets slut. Denna deflation på 10 % av
det första antalet torde utan tvivel
fortsätta, och en dag tillämpas
på den legendariska siffran sex miljoner
som helhet.
Ett annat exempel
på drastisk nedskärning är den
nuvarande värderingen av förlustarna i
Auschwitz. De absurda påståendena om
de tre eller fyra milj. dödsfall är
inte rimliga ens för Reitlinger. Han anger
nu antalet förluster till 600.000. Oaktat
denna siffra fortfarande är starkt
överdriven, är det en betydelsefull
minskning från fyra milj. Ett ytterligare
framsteg nedåt är att vänta.
Shirer själv åberopar Reitlingers
senaste beräkning men han underlåter
att bringa dem i överensstämmelse med
sin tidigare angivelse, att hälften av
denna siffra, ungefär 300.000 ungerska
judar, påstods ha "dödats på 46
dagar." - ett utmärkt exempel på det
oansvariga nonsens som skrivs över detta
tema.
MÄNSKLIGA
VILLKOR
Att några tusen
lägerinterner dog under de kaotiska sista
månaderna av kriget, leder oss till
frågan om deras livsbetingelser under
krigstiden. Dessa har medvetet förfalskats
i olika böcker av ett ytterst spökligt
och oangenämt slag. Röda korsets
rapport, som granskas senare, visar slutgiltigt
att lägren förvaltades väl under
kriget. De interner, som arbetade, erhöll
en daglig ranson även under 1943-44
på inte mindre än 2.750 kalorier,
vilket betydde mer än dubbla
genomsnittsransonen för civilpersoner i det
ockuperade Tyskland åren efter kriget.
Internerna stod under regelbunden
läkarkontroll, och de som blev svårt
sjuka, intogs på sjukhus. Alla interner i
motsats till dem i sovjetläger kunde
mattaga livsmedelspaket, kläder och
mediciner från Röda korsets speciella
biståndsavdelning.
Statsåklagarämbetet verkställde
ingående undersökningar i vart fall
av arrestering av kriminella skäl. De som
befanns oskyldiga frigavs och de som befanns
skyldiga liksom de deporterade, som dömts
för svårare brott i lägret,
dömdes av militärdomstolar och
avrättades. I förbundsarkivet i
Koblenz befinner sig en
förhållningsorder från jan.
1943, som utfärdats av Himmler och som
gäller dylika avrättningar och som
särskilt påpekar, att "ingen
brutalitet är tillåten" (Manvell
& Frankl, ibid, s.312). Ibland
inträffade sådan brutalitet men
sådana fall granskades genast av
SS-domaren Dr Konrad Morgen vid
Rikskriminalpolisen, vars uppgift var att
undersöka oegentligheter i de olika
lägren. Morgen själv åtalade
lägerkommendanten Koch i Buchenwald 1943
för övergrepp i sitt läger, en
process, som var
öppen
för tyska
allmänheten. Det är
anmärkningsvärt, att Oswald Pohl,
chefen för
koncentrationslägersystemet, som
behandlades så brutalt i Nürnberg,
rekommenderade dödsstraff i fallet Koch.
Faktiskt dömde SS-domstolen Koch till
döden men han erbjöds alternativet att
tjänstgöra vid den ryska fronten.
Dessförinnan verkställde emellertid
prins Waldeck, SS-ledaren i området,
avrättningen. Detta fall är ett
entydigt bevis för, hur allvarligt SS
såg på dylik onödig brutalitet.
Åtskilliga åtal av detta slag
väcktes av SS i lägren under kriget
för att förhindra missdåd, och
mer än 800 fall undersöktes före
1945. Morgen uppgav i Nürnberg, att han
fört förtroliga samtal med hundratals
lägerfångar om de rådande
förhållandena i lägren. Han fann
få som var undernärda utom i
sjukhusen och märkte, att takten och
resultatet av de tvångsarbete, som
ålåg internerna, var mycket
lägre än bland de tyska
civilarbetarna.
Pinters och kardinal
Faulhabers vittnesmål har visat sig
vederlägga påståendena om
likvidering i Dachau, och vi har sett, hur
förlustsiffrorna i det lägret
oavbrutet reviderats nedåt. Lägret
Dachau nära München kan faktiskt
betraktas som tämligen typiskt för
dessa interneringsplatser. Arbetena i fabrikerna
och anläggningarna hörde till
ordningen för dagen. Kommunistledaren Ernst
Ruff intygade i sin sanningsförsäkran
den 18 april 1947 i Nürnberg, att
behandlingen av fångarna på
arbetsenheterna och i lägret Dachau
förblev mänsklig. Den polske
underjordiske ledaren Jan Piechouiak, som var i
Dachau från den 22 maj 1940 till den 29
april 1945 intygade den 21 mars 1946, att
fångarna erhöll god behandling och
att SS-personalen i lägret var
"väldisciplinerad". Berta Schirotschin som
arbetade inom förplägnadstjänsten
i Dachau under kriget, intygade, att de
arbetande internerna erhöll sin sedvanliga
andra frukost varje morgon kl. 10 ända till
början av 1945 trots den ökande
bristen i Tyskland.
I allmänhet
intygar hundratals
sanningsförsäkringar från
Nürnberg de humana förhållanden,
som rådde i koncentrationslägren men
man tillmätte undantagslöst dem
värde, som återspeglade en
dålig tysk förvaltning och som kunde
användas för propagandasyften. Ett
studium av dokumenten ger också vid
handen, att judiska vittnen, som harmades
över sin deportering och internering i
fångläger, starkt försökte
överdriva sina bistra villkor, medan
fångar av andra nationaliteter, som var
internerade av politiska skäl, i
allmänhet framställde en mera
balanserad bild. I många fall som t.ex.
Charlotte Bormanns, tilläts inte
fångar att avge vittnesmål, eftersom
deras erfarenheter inte överensstämde
med den bild, som framställdes i
Nürnberg.
OUNDVIKLIGT
KAOS
Den välordnade
situation, som rådde i de tyska
koncentrationslägren, bröts
långsamt ned under de sista
förskräckliga månaderna 1945.
Röda korsets rapport förklarar, att
Rikets transport- och kommunikationssystem
förlamades genom de allierades massiva
luftbombardemang. Inga livsmedel nådde
fram till lägren, och svälten
krävde ett växande antal offer i
lägren liksom bland Tysklands
civilbefolkning, Denna förfärliga
situation förvärrades ytterligare i
lägren genom överbeläggning och
utbrott av tyfus-epidemierna, som var en
följd av denna. Överbeläggningen
var ett resultat av att fångar från
de östra lägren såsom Auschwitz
evakuerades västerut inför den
sovjetryska frammarschen. Kolonner av
sådana utmattade människor
anlände till åtskilliga tyska
läger såsom Belsen och Buchenwald,
som själva befann sig i ett tillstånd
av stora svårigheter.
Lägret Belsen
nära Bremen befann sig i ett särskilt
kaotiskt tillstånd under dessa
månader, och Himmlers läkare, Felix
Kersten, en antinazist, förklarar, att dess
olyckliga rykte som "dödsläger" enbart
berodde på den häftiga tyfusepidemi,
som utbröt där i mars 1945 (Memoirs
1940-1945, London, 1956). Otvivelaktigt kastade
dessa fruktansvärda förhållanden
åtskilliga tusen människoliv, och det
är dessa förhållanden, som
återges på fotografierna av
utmärglade mänskliga varelser och
högar av lik, vilka propagandisterna finner
en glädje i att visa och seden hävda,
att de är offer för
"förintelse".
En
förvånansvärt ärlig
beskrivning av situationen i Belsen 1945
publicerades i Purnells History of the Second
World War (vol. 7, nr 15) av Dr Russel Barton,
f.n. chef och rådgivande psykiatriker vid
Severalls sjukhus, Essex, vilken tillbragte en
månad efter kriget i lägret som
med.stud. Hans skildring förklarar levande
de verkliga orsakerna till dödligheten i
sådana läger mot slutet av kriget och
hur dessa tillstånd uppkom där. Dr
Barton uppger, att brigadgeneral Glyn Hughes den
brittiske militär-läkaren, som
övertog befälet i Belsen 1945 "inte
ansåg, att det begåtts brott i
lägret" trots disciplin och hårt
arbete, Dr Barton skriver, "att de flesta
tillskrev internernas tillstånd tyskarnas
överlagda syften.. Fångarna var
ivriga att exemplifiera brutalitet och
försummelse, och de journalister från
olika länder som besökte lägret,
tolkade situationen i enlighet med behoven av
propaganda i hemlandet."
Likväl
klargör Dr Barton, att svält- och
sjukdomstillstånden var oundvikliga under
omståndigheterna och att de bara
förekom under 1945. "Att döma av
samtal med fångar tycktes det, som om
förhållandena i lägret inte var
alltför dåliga förrän sent
under året 1944. Barackerna låg
mellan tallar och alla var försedda ned
toaletter, tvättställ, duschar och
kaminer." Skälet till bristen på
näringsmedel förklarar
Barton:
"Tyska
fältläkare berättade för
mig, att det hade varit allt svårare
att transportera livsmedlen till lägret
under några månader. Allt som
rörde sig på autostradorna skulle
sannolikt bombas.. Jag var
förvånad över att finna
anteckningar, som gick tillbaka två
eller tre år, om de stora mängder
mat, som dagligen tillagades och utdelades.
Vid den tiden blev jag övertygad om, i
motsats till den allmänna opinionen, att
det aldrig existerat någon politik, som
avsåg utsvältning. Detta
bekräftades av ett stort antal
välnärda interner. Varför led
då så många av
undernäring?.. Huvudskälen för
tillståndet i Belsen var sjukdom,
överbeläggning, frånvaro av
lag och ordning i barackerna och
bristfällig tillgång till mat,
vatten och medikamenter."
Frånvaron av
ordning, vilket ledde till upplopp vid
matutdelningen, gav britterna anledning att
öppna eld med kulsprutor. I samband
därmed företog britterna en
styrkedemonstration genom att låta tanks
och pansarvagnar köra runt
lägret.
Bortsett från
dödsfallen, som var oundvikliga under
rådande förhållanden,
beräknade Glyn Hughes, att ungefär
"1.000 dödades genom de engelska
soldaternas vänlighet att dela med sig av
sina egna ransoner och sin chokolad". Som en
man, som var i Belsen, är Dr Barton
uppenbarligen mycket medveten om lögnerna i
koncentrationslägermytologin och han
slutar: "I försöket att
förstå orsakerna till
förhållandena i Belsen måste
man vara på sin vakt gentemot det
fruktansvärda skådespel, som massor
av utmärglade lik erbjöd i
propagandasyfte." Att diskutera sådana
tillstånd "naivt i vändningar som
"gott" och "ont" innebär att ignorera de
fundamentala faktorerna..."
FÖRFALSKADE
FOTOGRAFIER
Inte bara sådana
situationer som de i Belsen utnyttjades
hänsynslöst får
propagandamål utan denna propaganda har
också gjort bruk av helt och hållet
förfalskade skräckfotografier och
filmer. De extrema tillstånden i Belsen
var tillämpliga på mycket få
läger. Den stora majoriteten undgick de
värsta svårigheterna och alla deras
interner överlevde vid god hälsa. Som
resultat av detta användes
förfalskningar för att överdriva
de fruktansvärda tillstånden. Ett
skrämmande fall av sådan
förfalskning avslöjades i den
brittiska tidningen Catholic Nerald den 29 okt.
1948. Den rapporterade, att varje vuxen tysk i
Kassel tvangs se en film om "fasorna" i
Buchenwald. En läkare från
Göttingen kände igen sig på
filmduken i en scen, där han såg till
offren, men han hade aldrig varit i Buchenwald.
Efter en stund, när hans upprördhet
lagt sig, insåg han, att det han sett var
en del av en film, som tagits efter det
fasansfulla flygangreppet på Dresden den
13 febr. 1945, där han arbetat som
läkare. Efter flygangreppet på
Dresden, där 135.000 människor omkom,
de flesta flyktingar med barn, lades liken efter
offren i travar och brändes i hopar om 400
à 500, vilket varade flera veckor. Det
var de bilder, som påstods stamma
från Buchenwald, som läkaren
känt igen.
Förfalskning av
skräckfotografier i krigstid är inte
ny. För ytterligare information
hänvisas läsare till Arthur Ponsonbys
bok Falsehocd in Wartime (London, 1928), som
exponerar förfalskade fotografier av tyska
illdåd under första
världskriget. Ponsonby åberopar
sådana fabriceringar som "likfabriken" och
"den belgiska babyn utan händer", som
erinrar slående om den propaganda, som
hänsyftar på nazistiska
"illdåd."
F.J.P. Veale
förklarar i sin bok, att uttrycket "en bit
människotvål", som högtidligen
infördes av den sovjetiska åklagaren
i Nürnberg, var ett medvetet hån mot
den berömda brittiska "likfabriks" myten,
enligt vilken de förfärliga tyskarna
skulle ha framställt olika nyttigheter
genom behandling av lik, (Veale, ibid, s.192).
Detta var en anklagelse, som den brittiska
regeringen bad om ursäkt för efter
1918. Men den väcktes till liv efter 1945 i
berättelsen om lampskärmarna av
människohud, som säkerligen var lika
lögnaktig som den sovjetiska
"människotvålen". Faktiskt har vi
från Manvell och Frankl den
motsträviga bekännelsen, att
lampskärmsbeviset i Buchenwald-processen
"senare visade sig tvivelaktigt" (The
Incomoarable Crime, s.84). Det lämnades av
en viss Andreas Pfaffenberger i en "skriftlig
sanningsförsäkran" av den sort, som
diskuterats tidigare, men general Lucius Clay
medgav 1948, att försäkringarna, som
användes under processen, visade sig efter
en grundligare undersökning ha varit mest
"hörsägen".
Ett utmärkt verk
om de förfalskade skräckfotografierna,
som anknyter till de Sex Miljonerna är Dr
Udo Welendys Bild "Dokumente" für die
Geschichtsschreibuna? (Vlotho/Weser, 1973). Av
talrika exempel presenterar vi ett på sida
39 , nr 12. Det första fotografiets
ursprung är obekant men det andra är
ett fotomontage. En noggrann granskning
avslöjar genast, att de stående
figurerna hämtats från det
första fotografiet och att en hop lik
inmonterats framför dem. Staketet har
tagits bort och ett fullståndigt nytt
skräck "fotografi" har kommit till. Denna
uppenbara förfalskning finns på sid.
341 i R. Schnabels bok om S.S., Macht ohne
Moral: eine Dokumentation über die SS
(Frankfurt 1957) ned rubriken "Mauthausen".
(Walendy anger arton andra exempel på
förfalskning i Schnabels bok). Samma foto
fanns också i Proceedings of the
International Military Tribunal, vol. XXX,
s.427. likaledes för att illustrera
lägret Mauthausen. Det återges
dessutom utan rubrik i Eugene Aroneanus
Konzentrationlager Document F.321 för
internationella domstolen i Nürnberg, Heinz
Kühnrichs Der KZ-Staat (Berlin 1960, s.81),
Vaclav Berdychs Mauthausen (Prague, 1959) och
Robert Neumanns Hitler - Aufstieg und Untergang
des Dritten Reiches (Munich, 1961).
|