7
NÅGRA
KONCENTRATIONSLÄGER-
MEMOARER
Den mest inflytelserika
agenturen i propageringen av
förintelselegenden är paper-backboken
och magasinindustrin. Det är genom dess
sensationella publiceringar" utgivna av
kommersiella skäl, som "Medelsvensson"
gjort sig bekant med en myt av helt och
hållet politisk natur och med politisk
syfte. Tyskhetsböckerna hade sin glanstid
på 50-talet, när ett häftigt
tyskhat fann en bekväm marknad men
alltjämt fortsätter denna industri att
blomstra och upplever nu åter ett
uppsving. Produkterna i denna industri
innehåller mestadels s.k. "memoarer", och
av dem finns det två huvudgrupper:
Sådana som påstås
härröra från f.d. SS-män,
lägerkommendanter och liknande och
sådana bloddrypande hågkonster, som
säges ha skrivits av f.d.
koncentrationslägerfångar.
KOMMUNISTISK
URSPRUNG
Av det första
slaget är det mest framträdande
exemplet Comeendant of Auschwitz av Rudolf Hoess
(London" 1960), som ursprungligen publicerades
på polska av den kommunistiska regimen.
Hoess, en ung man, som arresterades först
av britterna och hölls i fängsligt
förvar i Flensburg. Han
överlämnades snart till de polska,
kommunistiska myndigheterna, som dömde
honom till döden 1947 och avrättade
honom omedelbart. De s.k. Hoess' memoarer
är utan tvivel en förfalskning, som
utgavs på anvisning av kommunisterna, som
vi skall visa, fastän kommunisterna
själva hävdar, att Hoess "tvangs
skriva sitt livs historia". Ett handskrivet
original lär finnas men ingen har
någonsin sett det. Hoess underkastades
tortyr och hjärntvätt av kommunisterna
under fängelsetiden. Hans vittnesmål
i Nürnberg avgav man själlöst och
monotomt med stirrande blick. Till och med
Reitlinger tillbakavisar detta vittnesmål
som hopplöst otrovärdigt. Det är
verkligen anmärkningsvärt, hur
många av dessa "bevis" om de sex
miljonerna som härrör från
kommunistiska källor. Detta innefattar
huvuddokumenten sådana som Wislicenys
förklaring och Hoess' "memoarer", som
otvivelaktigt är de två mest citerade
verken i förintelselitteraturen
såväl som all information om de s.k.
"dödslägren" som Auschwitz. Denna
kommer emellertid från Judiska
historiekommissionen i Polen,
Centralkommissionen för undersökning
av krigsförbrytelser, Warschava, och Ryska
statens krigsförbrytelsekommission,
Moskva.
Reitlinger
erkänner dessutom, att Hoess'
vittnesutsagor i Nürnberg var en katalog av
vilda överdrifter som t.ex. att Auschwitz
gjorde sig kvitt l6.000 människor per dag,
vilket skulle betyda ett totalt antal av 13
miljoner vid krigets slut. I stället
för att avslöja dylika
värderingar, som de sovjetiskt
påverkade förfalskningar, de
uppenbart är, föredrar Reitlinger och
andra att tro, att sådana löjliga
överdrifter berodde på
"yrkesstolthet". Ironiskt nog är detta
fullständigt oförenligt med de
förment autentiska Hoess-memoarerna, som
gör ett skickligt försök att inge
förtroende genom att anspela på det
motsatta förhållandet nämligen
avsmak för uppgiften. Hoess förmodas
ha "bekänt", att 3 milj. människor
förintats i Auschwitz, fastän
åtalet vid hans egen process i Warschava
reducerade antalet till 1.135.000. Likväl
har vi redan noterat, att Sovjetregeringen
uppgav en officiell siffra av 4 milj. efter sin
"undersökning" av lägret 1945. Detta
oberäkneliga jonglerande med miljoner
människor tycks inte bekymra
förintelselitteraturens
skribenter.
En granskning av alla
de gräsliga detaljerna i Hoess' "memoarer"
skulle bli långrandig. Vi kan
begränsa oss till de synpunkter på
förintelselegenden, som är anlagda i
det tydliga syftet att föregripa varje
bevis på dess falskhet. Sådant
är t.ex. det sätt, på vilket den
påstådda likvideringen av judarna
beskrivs. Detta förmodades ha utförts
av en "specialavdelning" av judiska
fångar. De tog hand om de nyanlända
kontingenterna vid lägret, ledde dem in i
de enorma "gaskamrarna" och gjorde sig av med
kropparna efteråt. SS ingrep
därför mycket litet, så att
merparten av SS-manskapet i lägret kunde
lämnas i fullständig okunnighet om
"förintelseprogrammet". Naturligtvis skulle
man aldrig kunna finna någon jude, som
hävdade, att han varit medlem av denna
ohyggliga "specialavdelning", så att hela
frågan lämnas obevisbar på ett
passande sätt. Det är värt att
upprepa, att man inte någonsin
förevisat någon levande autentiskt
ögonvittne till dessa
händelser.
Det avgörande
beviset, att Hoess' memoarer är en
förfalskning, ligger i en otrolig lapsus av
de kommunistiska utgivarna. Hoess påstods
säga, att Jehovas vittnen i Auschwitz
gillade morden på judarna, eftersom
judarna var fiender till Kristus. Det är
välkänt, att kommunisterna för en
bitter undertryckningskampanj mot Jehovas
vittnen i Ryssland idag och i alla satelitstater
i Östeuropa, ty dessa betraktas som den
farligaste religiösa sekten enligt
kommunistisk uppfattning. Att denna sekt
förtalas avsiktligt och grovt i Hoess'
memoarer bevisar otvivelaktigt dokumentets
kommunistiska ursprung.
BELASTADE
MEMOARER
De mest lögnaktiga
"memoarer", som hittills offentliggjorts,
är säkerligen Adolf Eichmanns. Innan
han lagstridigt enleverades av judarna i maj
1960 och blev ett hett byte för
internationell publicitet, hade bara ett
fåtal hört talas om honom. Han var
faktiskt en jämförelsevis oviktig
person, ledare för byrå A 4 b i
avdelning IV (Gestapo) under
rikssäkerhetstjänsten. Hans byrå
övervakade transporten till
fångläger av en speciell grupp av
fientliga utlänningar nämligen
judarna. En verklig störtflod av ren
smörja om Eichmann översvämmade
världen 1960, av vilket vi som exempel
skall anföra Comer Clarkes: Eichmann, The
Savage Truth. ("Orgierna varade ofta till sex
på morgonen, några timmar innan han
åter sände nästa hop offer i
döden," säger Clarke i kapitlet:
Streamlined Death & Wild Sex Orgies,
s.124).
Egendonligt nog utkom
plötsligt Adolf Eichmanns
påstådda "memoarer" vid tiden
för hans förpassning till Israel. De
offentliggjordes okritiskt av den amerikanska
tidskriften Life (28 nov., 5 dec., 1960) och
förmodades ha överlämnats av
Eichmann till en journalist i Argentina kort
före hans arrestering - ett
förbluffande sammanträffande. Andra
källor gav dock helt annorlunda
redogörelse om ursprunget. De hävdar,
att de var en uppteckning baserad på
Eichmanns kommentarer till en "medbrottsling"
år 1955, ehuru ingen kom på
idén att identifiera denna person. Av en
lika utomordentlig händelse hävdade
några som undersökte
krigsförbrytelser strax efteråt, att
de "funnit" den "fullständiga aktsamlingen"
över Eichmanns avdelning i det amerikanska
kongressbibliotekets arkiv mer än 15
år efter kriget. Beträffande
själva "memoarerna" gestaltades de så
horribelt belastande som möjligt utan att
därför förirra sig för
långt in på den renaste fantasins
domäner och fick Eichmann att uttala sig
med enorm njutning om "judarnas fysiska
förintelse". Deras bedräglighet
bevisas också av olika faktiska fel, som
att Himmler redan i april 1944 hade
överbefälet över arméns
reserv i stället för efter juli-kuppen
mot Hitler, en omständighet som
säkerligen var känd för Eichmann.
Att dessa "memoarer" utgavs vid just den riktiga
tidpunkten lämnar inget tvivel om att
syftet med dem var att före processen
framkalla propagandabilden av en ärkeskurk
som "obotfärdig" nazist och djävul i
mänsklig gestalt.
Omständigheterna
kring Eichmann-processen i Israel befattar vi
oss inte med här. Dokumenten av sovjetisk
ursprung, som användes som bevismaterial,
såsom Wisliceny-förklaringen, har
redan undersökts. Beträffande en
redogörelse för tredje gradens
tortyrmetoder, som användes mot Eichmann
under fångenskapen för att
förmå honom till att "samarbeta",
hänvisas läsaren till Londontidningen
Jewish Chronicle av 2 sept. 1960. Men ännu
mer betecknande för litteraturen kring
förintelselegenden är innehållet
i ett brev, som Eichmann påstås ha
skrivit självmant och som
överlämnats till hans kidnappare i
Buenos Aires. Det behöver knappast
tilläggas, att dess israeliska upphov lyser
bjärt igenom. Ingenting i det missbrukar
mänsklig godtrohet mer än frasen: "Jag
framlägger denna förklaring av egen
fri vilja." Men det mest ihåliga och
avslöjande påståendet är
hans föregivna villighet att framträda
inför en domstol i Israel, "så att en
sann bild kan förmedlas till de kommande
generationerna."
TREBLINKA-FABRIKATIONER
De senaste
hågkomsterna, som utgivits från
trycket, är Frank Stangls. Han var
kommendant i Treblinka i Polen och dömdes i
dec. 1970 till livstids fängelse.
Memoarerna, som publicerades den 8 okt. 1971 i
Londontidningen Daily Telegraph Magazine,
förmodades härröra från en
serie intervjuer med Stangl i fängelset.
Några dagar efter intervjuerna avled han.
Dessa förmenta erinringar är
säkerligen de blodigaste och mest bisarra
som någonsin offentliggjorts. Dock kan man
vara tacksam mot skribenten av den artikeln
för några medgivanden som att "de
bevis som framlades under processens
förlopp inte utvisade, att Stangl
själv begått speciella
mordhandlingar" och att skildringen av Stangls
start i Polen "delvis var
fabricerad".
Ett typiskt exempel
på denna manipulering är
beskrivningen av Stangls första besök
i Treblinka. När han for in på
järnvägsstationen, påstås
han ha sett "tusentals lik", som låg
kringströdda vid
järnvägsspåren. "Hundratals, nej
tusentals lik överallt som stinker och
förruttnar." Och på stationen stod
ett tåg fullt med judar, somliga
döda, andra ännu vid liv... Det
såg ut, som om det stått där i
dagar." Skildringen når sin höjdpunkt
av absurditet, när Stangl sägs ha
lämnat sin bil och vadar till knäna i
pengar: "Jag visste inte, vart jag skulle
vända mig, vart jag skulle gå. Jag
vadade i sedlar mynt, ädelstenar, juveler
och kläder. De låg strödda
överallt på den öppna platsen."
Scenen komplitteras av "fnask från
Warschava, som raglar omkring, dansar, sjunger
och spelar musik" på andra sidan
taggtrådsstängslen. Att bokstavligt
tro på den berättelsen om djupdykning
i judiska sedlar och dyrbara stenar bland
stinkande lik och raglande sjungande
prostituerade, skulle kräva den mest
fenomenala grad av enfald, och under andra
förhållanden än Sex
miljonerslegenden skulle den avfärdas som
det mest omåttliga nonsens.
Det
påstående, som säkerligen
berövar Stangl-memoarerna varje spår
av äkthet, är hans förmodade
svar, då han tillfrågades,
varför han trodde, att judarna
förintades: "Man ville komma åt deras
pengar. Den rasliga delen kom först i andra
hand." Intervjuserien sägs ha slutat
på ett mycket tvivelaktigt sätt.
Då han tillfrågades, om han trodde,
att det varit "någon förnuftig mening
i denna terror" skall den f.d.
nazistkommendanten ha svarat med
hänförelse: "Jag är säker
på det. Kanske det var meningen, att detta
enorma slag skulle svetsa samman judarna, att
skapa ett folk, för att identifiera sig med
varandra." Man kunde knappast
föreställa sig ett mer fullkomligt
svar, om det inte varit uppdiktat.
BESTSELLER -
ETT BEDRÄGERI
Av den andra varianten
memoarer, som erbjuder en bild av svaga judar,
vilka hamnat i nationalsocialismens
skruvstäd, är otvivelaktigt den mest
berömda Anne Franks dagbok. Sanningen om
denna bok är bara en skrämmande
inblick i en propagandalegends tillkomst.
Publicerad först år 1952 blev Anne
Franks dagbok genast en bestseller. Sedan dess
har den utgivits i 40 upplagor i paper-backform.
En framgångsrik Hollywoodfilm baserades
på den. Enbart i royalties har flickans
far Otto Frank gjort sig en
förmögenhet genom
försäljning av boken, som utgav sig
att vara hans dotters verkliga livstragedi. Med
dess direkta vädjan till känslorna har
boken och filmen bokstavligen påverkat
miljoner människor i hela världen mer
än någon annan historia i sitt slag.
Men endast sju år efter första
publiceringen fastslog New Yorks högsta
domstol, att boken var ett
bedrägeri.
Anne Franks dagbok
såldes till allmänheten som en
verklig dagbok skriven av en ung judisk flicka
från Amsterdam vid 12 års
ålder, medan hennes familj och fyra andra
judar gömde sig i ett rum på baksidan
av ett hus under tyska ockupationen. Till slut
blev de arresterade och förda till ett
koncentrationsläger, där Anne Frank
uppges ha dött vid 14 års
ålder. När Otto Frank befriades ur
lägret vid krigsslutet,
återvände han till huset i Amsterdam,
där han "fann" sin dotters dagbok bland
takspärrarna.
Sanningen om Anne
Franks dagbok avslöjades först 1959 av
den svenska tidningen Fria Ord. Den
konstaterade, att den judiske
romanförfattaren Meyer Levin skrivit
"dagbokens" dialog och krävde lön
för sitt arbete, i en process mot Otto
Frank. En sammanfattning av de svenska
artiklarna offentliggjordes i den amerikanska
Economic Council Letter den 15 april 1959
på följande sätt:
"Historien ger
många exempel på myter, som lever
ett längre och rikare liv än
sanningen och kan bli mer verkningsfull
än sanningen.
Västvärlden
har sedan några år tillbaka
uppmärksammats på en judisk flicka
genom ett arbete, som föreger att vara
hennes egen skrivna historia: Anne Franks
dagbok. Varje litterärt bedriven
granskning av denna bok skulle ha visat, att
det omöjligen kunde ha varit en
tonårings verk.
Det
anmärkningsvärda beslutet av New
Yorks högsta domstol bekräftar
denna synpunkt, i det att den
tillerkände den bekante
amerikansk-judiske författaren Meyer
Levin 50.000 dollar av Anne Franks far som
honorar för Levins arbete med Anne
Franks dagbok.
Herr Frank, som bor
i Schweiz, lovade betala sin rasfrände
inte mindre än 50.000 dollar eftersom
han använt författaren Levis dialog
ordagrant och "satt in" den i - dagboken som
varande hans dotters intellektuella
arbete."
Ytterligare
förfrågningar gav ett svar den 7 maj
1962 från en advokatfirma i New York, som
konstaterade:
"Jag var Meyer
Levins' försvarsadvokat i hans klagan
mot Otto Frank och andra. Det är sant,
att domstolen tilldömde herr Levin
50.000 dollar i skadestånd som anges i
ert brev. Denna dom upphävdes senare av
rättegångsdomaren Samuel C.
Coleman på grund av att
skadestånden inte hade bevisats
såsom lagen kräver. Åtalet
lades sedan ner, medan ett överklagande
av Coleman på grund av att
skadestånden inte hade bevisats
såsom lagen kräver. Åtalet
lades sedan ner, medan ett överklagande
av Colemans utslag avvaktades.
Det gör mig
ont, att ingenting rapporterades officiellt
om detta mål vad själva processen
angår eller ens domare Colemans utslag.
Vissa processärenden meddelades i 141
New York Supplement, Second Series 170 och i
5 Second Series 181. Det korrekta aktnumret i
New York County Clerk's Office är
2241-1956 och dossiern är sannolikt
mycket omfångsrik.."
Här
föreligger ytterligare bedrägeri i en
hel serie bedrägerier, som begåtts
till stöd för massakerlegenden och
myten om de sex miljonerna. Naturligtvis
"rapporterade man inte officiellt" om det
domstolsmål, som inriktade sig direkt
på äktheten av Anne Franks
dagbok.
En kort hänvisning
kan också göras till en annan
"dagbok", som offentliggjordes inte långt
efter Anne Franks och som heter Notes from the
Warsaw Ghetto: the Journal of Emmanuel
Ringelblum (New York, 1958). Ringelblum hade
varit ledare i sabotageverksamheten mot tyskarna
i Polen liksom i revolten i Warschavas ghetto
1943, innan han till slut fasttogs och
avrättades 1944. Ringelblums dagbok, som
talar om de vanliga "ryktena", som lär ha
cirkulerat om likvideringen av judarna, utgavs
under samma kommunistiska beskydd som de s.k.
Hoess-memoarerna. McGraw-Hill, utgivarna av den
amerikanska editionen, medger, att de
vägrades tillgång till det
ocensurerade originalmanuskriptet i Warschava.
De följde i stället troget den sovrade
skrift, som publicerades av den kommunistiska
regeringen i Warschava 1952. Alla dessa "bevis"
på massakern, som stammar från
kommunistiska källor av detta slag, är
värdelösa som historiska
dokument.
MYTER EN
MASSE
Sedan kriget har det
funnits ett överflöd på
sensationell koncentrationslägerlitteratur.
Större delen är judisk. Var och en
staplar skräck på skräck och
blandar fragment av sanning med de mest groteska
fantasier och lögner och skapar
obarmhärtigt en byggnad av myter, där
varje relation till historiske fakta sedan
länge försvunnit: Vi har redan
hänvisat till typen - Olga Lengyels absurda
Five Chimneys ("24.000 lik omhändertagna
varje dag"), Doctor at Auschwitz av Miklos
Nyiszli, uppenbarligen en mytisk och uppdiktat
person, This was Auschwitz: The Story of a
Murder Camp av Philip Friedman o.s.v. tills man
känner kväljningar.
Det senaste tillskottet
i denna genre är For Those I Loved av
Martin Gray (Bodley Head, 1973), som
föreges vara en skildring av hans
upplevelser i lägret Treblinka i Polen.
Gray specialiserade sig på att sälja
falska antikviteter till Amerika, innan han
började ägna sig åt
koncentrationslägermemoarer. Men de
förhållanden, som omgav publiceringen
av hans bok, har varit unika, eftersom
äktheten av dess innehåll blivit
föremål för allvarligt tvivel
och det för första gången
beträffande arbeten av detta slag. Till och
med judar, som blev skrämda av den skada
boken kunde åstadkomma, utdömde denna
som bedräglig och frågade, om han
överhuvudtaget någonsin varit i
Treblinka, under det att Brittiska radiobelaget
(BBC) ställde honom mot väggen och
undrade, varför han väntat 28 år
med att skriva ner sina upplevelser.
Det var intressant att
märka, att spalten "Personliga
åsikter" i Jewish Chronicle av 30 mars
1973, fastän den öppet
fördömde Grays bok, icke desto mindre
bidrog till att förstora myten om de sex
miljonerna. Den konstaterade: "Nära en
miljon människor mördades i Treblinka
under loppet av ett år. 18.000
tillfördes gaskamrarna varje dag." Det
är synd, att så många
människor läser och accepterar den
sortens nonsens utan att anstränga
förnuftet. Om 18.000 mördades
dagligen, skulle man på bara på 56
dagar nå upp till en siffra av en miljon
och inte "under loppet av ett år". Denna
gigantiska prestation skulle lämna de
resterande tio månaderna
resultatlösa. 18.000 per dag skulle
faktiskt innebära ett totalt antal av
6.480.000 "under ett år". Betyder detta,
att de sex miljonerna dog inom 12 månader
i Treblinka? Vad blir det då av de
förmodade tre eller fyra miljonerna i
Auschwitz? Sådant visar helt, enkelt bara,
att när den omöjliga kompromissiffran
6 milj. väl fått genomslagskraft och
accepterats internationellt, så kan vilket
antal omöjliga förväxlingar som
helst äga rum utan att någon ens
tänker på att kritisera den. I sin
recension av Grays bok, ger Jewish Chronicle
också en avslöjande inblick i de
bedrägliga påståendena om
gaskamrar: "Gray erinrar sig, att golven i
gaskamrarna lutade, medan en annan
överlevande som hjälpt till att bygga
dem, vidhåller, att de var
jämna...".
Ibland utkommer
böcker av f.d.
koncentrationslägerfångar, som ger en
helt annorlunda bild av de rådande
förhållandena där. En
sådan är Margarete Buber: Under Two
Dictators (London, 1950). Hon var en tysk
judinna, som upplevt åtskilliga år i
de brutala och primitiva
fårhållandena i sovjetiska
fångläger, innan hon i aug. 1940
skickades till Ravensbrück, det tyska
kvinnolägret. Hon konstaterade, att hon var
den enda judinnan i sin fånggrupp
från Ryssland, som inte genast frigavs av
Gestapo. Hennes bok erbjuder en slående
kontrast mellan lägren i Sovjetryssland och
Tysklard. I jämförelse mellan smuts,
oordning och hungerdöd, som utmärkte
sovjetiska läger, fann hon Ravensbrück
rent, mänskligt och välorganiserat.
Regelbundna bad och rent sänglinne tycktes
henne efter de tidigare erfarenheterna som lyx,
och hennes första måltid med
vetebröd, korv och söt grät och
torkad frukt tvang henne att fråga en
medfånge, om den 3 aug. 1940 var
något slags fridag eller speciell
högtidsdag. Hon observerade också,
att barackerna i Ravensbrück var
anmärkningsvärt rymliga i
jämförelse med den övertulla
smutsiga baracken i Sovjetlägret. Under de
sista månaderna 1945 upplevde hon den
ständiga nedgången i
lägerförhållandena, vilkas orsak
vi senare ska undersöka.
En annan skildring, som
står i fullständig kontrast till den
annars vanliga propagandan, är Charlotte
Bormann: Die Gestapo Lässt Bitten. Hon var
som kommunist politisk fånge och likaledes
internerad i Ravensbrück. Utan tvivel
är dess viktigaste avslöjande
författarinnans påstående, att
ryktena om gasningar var välplanerade och
illvilliga påhitt, som kommunisterna
lät cirkulera bland fångarna. Denna
grupp accepterade inte Margaret Buber, eftersom
hon varit fånge i Sovjetryssland.
Ytterligare en avskräckande bild av
efterkrigsprocesserna är det faktum, att
Charlotte Bormann inte tilläts vittna
för lägerpersonalen vid
Rastadt-processen i den franska
ockupationszonen, det vanliga ödet för
dem som förnekar
förintelselegenden.
|