Det finns en översikt över den judiska frågan i Europa under andra världskriget och tillstånden i de tyska koncentrationslägren, som nästan är unik i sin ärlighet och objektivitet, nämligen den tre band omfattande Report of the International Committee of the Red Cross on its Activities during the Second World War (Geneva, 1948). Denna innehållsrika rapport från en fullständigt neutral källa innefattade och utökade resultaten av två tidigare verk: Documents sur l'activité du CICR en faveur des civils detenus dens les camps de concentration en Allemagne 1939-1945 (Geneva 1946) och Inter Arma Carltas: the Work of the ICRC during the Second World War (Geneva 1947. Författarlaget under ledning av Frédéric Siordet förklarade i inledningen till rapporten, att syftet med den i enlighet med Röda Korsets tradition varit att bevara strikt politisk neutralitet, och i detta ligger dess stora värde.

RKIK åberopade framgångsrikt militärkonventionen i Genève av 1929 för att få tillträde till de civila fångarna, som hölls internerade av de tyska myndigheterna i Central- och Västeuropa. I motsats därtill var kommittén ur stånd att få tillträde till Sovjetunionen, som vägrat ratificera konventionen. De miljoner civila och militära fångarna i Sovjetunionen, vilkas livsvillkor var kända som de allra sämsta, var fullständigt avskurna från varje internationell kontakt eller insyn.

Röda Korsrapporten är framför allt av värde, emedan den först klargör de legitima förhållanden, varunder judarna var internerade i koncentrationslägren, nämligen som fientliga utlänningar. Vid beskrivningen av de två kategorierna civila fångar urskiljer rapporten den andra typen som "civila, som av administrativa skäl deporterats (på tyska: "Schutzhäftlinge"), vilka arresterats på politiska eller rasliga grunder, eftersom deras närvaro betraktades som en fara för staten eller ockupationsstyrkorna" (vol. III, s.73). Dessa personer, fortsätter rapporten, "jämställdes med sådana som arresterats eller fängslats enligt allmän lag av säkerhetsskäl" (s.74).

Rapporten medger, att tyskarna först var ovilliga att tillåta kontroll från Röda Korsets sida av fångar, som av säkerhetsskäl hölls i förvar men under senare delen av 1942 erhöll RKIK denna viktiga koncession från Tyskland. Den fick tillåtelse att fördela matpaket i stora koncentrationsläger i Tyskland från aug. 1942, och "från och med 1943 utvidgades tillståndet till alla andra läger och fängelser." (vol. III, s.78). RKIK etablerade snart kontakt med lägerkommendanter och påbörjade ett förnödenhetsprogram, som fortsatte att fungera till de sista månaderna av år 1945. Tackbrev strömmade in från judiska interner.

Rapporten fastslår, att "det dagligen packades ända till 9.000 paket. Från hösten 1943 till maj 1945 skickades samanlagt 1.112.000 paket med en totalvikt av 4.500 ton till koncentrationslägren". (vol. 111, s 80). Utöver livsmedel innehöll dessa kläder och medikament. "Paket sändes till Dachau, Buchenvald, Sangerhausen, Sachsenhausen, Oranienburg, Flossenburg, Landsberg-am-Lech, Flöha, Ravensbrück, Hamburg-Neuengamme, Mauthausen, Theresienstadt, Auschwitz, Bergen-Belsen, till läger nära Wien och till dem i Central- och Sydtyskland. Huvudmottagarna var belgier, holländare, fransmän, greker, italienare, norrmän, polacker och statslösa judar". (vol. III, s.83). Under krigets lopp var "kommittén i stånd att sända och fördela i form av förnödenheter över 20 milj. schw.fr., som samlats in genom judiska välfärdsorganisationer i hela världen särskilt genom American Joint Distribution Comittee i New York", (vol I, s.611). Tyska regeringen tillät sistnämnda organisation att hålla byråer i Berlin ända till Amerikas inträde i kriget. RKIK besvärade sig över att hindret för dess vidsträckta hjälpprogram till förmån för judiska interner inte kom från tyskarna utan från den kompakta allierade blockaden av Europa. De flesta inköpen av förnödenheter företogs i Rumänien, Ungern och Slovakien.

RKIK lovordade särskilt de liberala förhållanden, som rådde i Theresienstadt ända till dess sista besök i april 1945. Detta läger, "dit, ungefär 40.000 judar från olika länder deporterats, var ett relativt privilegierat ghetto", (vol. III, e.75). Enligt rapporten "var det möjligt för de delegerade i kommittén att inspektera lägret i Theresienstadt (Terezin). Det användes uteslutande för judar och förvaltades på särskilda villkor. Genom informationer, som samlades av kommittén, hade detta läger startat som ett experiment av vissa Riksledare". Dessa önskade ge judarna möjlighet till eget kommunalt liv i en stad under egen förvaltning och med nästen fullständig autonomi.. Två delegater hade möjlighet att besöka lägret så sent som den 6 april 1945. De bekräftade det angenäma intrycket, som de fick vid sitt första besök". (vol. 1, s.642).

RKIK lovordade också den fascistiska Rumäniens regim under ledning av lon Antonesco, som gav den möjlighet att utsträcka sitt speciella bistånd till 183.000 rumänska judar ända till tiden för den sovjetiska ockupationen. Sedan upphörde hjälpen, och RKIK beklagade bittert, att den aldrig lyckades "sända något alls till Ryssland" (vol. II, s,62). Samma situation gällde också för många läger i Tyskland, sedan de "befriats" av ryssarna. RKIK erhöll en stor mängd post från Auschwitz ända till tiden för den ryska ockupationen, då många av internerna evakuerades västerut. Men Röda Korsets bemödanden att ge bistånd till de interner, som blev kvar i Auschwitz under sovjeternas kontroll var dömd att misslyckas. Man fortsatte emellertid att skicka livsmedelspaket till f.d. Auschwitzfångar, som förts till andra läger såsom Buchenwald eller Oranienburg.

En av de viktigaste aspekterna i Rödakors-rapporten är att den klarlägger den verkliga orsaken till de dödsfall, som otvivelaktigt inträffade i lägren vid slutet av kriget. Rapporten säger:

"Under det kaotiska tillståndet i Tyskland de sista krigsmånaderna, erhöll lägren inte några leveranser av livsmedel, och svälten krävde ett stigande antal offer. Den tyska regeringen, som själv alarmerats av denna situation, informerade slutligen RKIK den 1 febr. 1945.. 1 mars 1945 gav samtal mellan presidenten i RKIK och SS-generalen Kaltenbrunner mer avgörande resultat. Bistånd kunde hädanefter lämnas av RKIK och en delegat bemyndigades stanna i varje läger." (vol. III, s.83).

Tyska myndigheterna bemödade sig tydligt om att förbättra det svåra läget, så vitt det var möjligt. Röda Korset bekräftar klart och tydligt, att livsmedelsleveranserna vid denna tid upphörde till följd av de allierade flygangreppen på det tyska trafiknätet, och i de internerade judarnas intresse hade det protesterat den 15 mars mot 'de allierades barbariska luftkrig'. (Inter Arma Caritas, s.78), Den 2 okt. 1944 varnade RKIK tyska UD för det tyska transportsystemets hotande sammanbrott och förklarade, att svältsituationen höll på att bli oundviklig i Tyskland.

Vid behandlingen av denna rapport är det viktigt att understryka, att delegaterna i RKIK inte fann något som helst bevis för en politik, som avsåg att likvidera judarna i de läger, som lydde under det av Axeln ockuperade Eurapa. På alla sina 1600 sidor antyder rapporten inte ens något sådant som en gaskammare. Den erkänner, att judar liksom många andra nationaliteter i krigstid underkastades stränga bestämmelser och utstod umbäranden men den fullständiga tystnaden beträffande en planerad förintelse är ett vederläggande av Sex Miljonerslegenden. Liksom företrädarna för Vatikanen, med vilken det samarbetade, var Röda Korset ur stånd att instämma i de oansvariga anklagelserna om folkmord, som hade blivit ordningen för dagen.

Vad den verkliga dödssiffran beträffar framhåller rapporten, att de flesta judiska läkarna i lägren sattes in för att bekämpa tyfusepidemin på ostfronten, så de var inte tillgängliga, när tyfus-epidemierna bröt ut i lägren 1945 (vol. I, s.204 ff). I förbigående hävdas det ofta, att massavrättningar ägde rum i gaskamrar, vilka listigt nog kamouflerats som duschar. Även med den anklagelsen gör rapporten rent hus. "Inte bara tvättställena utan även anläggningarna för bad, duschar och tvätt inspekterades av delegaterna. Ofta ingrep de för att förbättra, reparera eller utöka anläggningarna," (vol. III, s.594).

Vol. III av Röda Korsets rapport, kap. 3 (I. Jewish Civilian Population - Judisk civilbefolkning) handlar om den "hjälp, som gavs till den judiska sektionen av den fria befolkningen", och det kapitlet gör det helt klart, att ingalunda alla europeiska judar placerades i fångläger utan förblev, fastän underkastade vissa restriktioner, del av den fria civila befolkningen. Detta står i direkt strid med "grundligheten" i det förmodade "likvideringsprogrammet' och med påståendet i de förfalskade Haess-memoarerna att Eichmann var besatt av att gripa 'varje enskild jude han kunde lägga hand på'. I Slovakien t.ex., där Eichmanns assistent förde befälet, fastslår rapporten, att 'en stor del av den judiska minoriteten hade tillåtelse att stanna på landet, och under vissa perioder betraktades Slovakien som en relativ tillflyktsort för judar, speciellt för dem son kom från Polen. De som stannade kvar i Slovakien tycks ha varit i relativ säkerhet till aug. 1944, då en revolt ägde rum mot de tyska styrkorna. Det är sant, att lagen av den 15 maj 1942 medförde internering av flera tusen judar. Dessa människor hölls i läger, där livsmedelstillgången och bostäder var drägliga och där internerna tilläts arbeta mot betalning under villkor, som nästan var likvärdiga den på fria arbetsmarknaden." (vol. I, s.646).

Inte endast undgick ett stort antal av cirka tre miljoner europeiska judar internering utan emigrering av judar fortsatte under kriget i allmänhet via Ungern, Rumänien och Turkiet. Ironiskt nog underlättades också den judiska efterkrigsutvandringen från tyskockuperade territorier av Riket som i fallet med de polska judarna, som undkommit till Frankrike före ockupationen. "Judarna från Polen, som under uppehållet i Frankrike hade erhållit emmigrationstillstånd till USA, behandlades som amerikanska medborgare av de tyska ockupationsmyndigheterna, som ytterligare samtyckte till att erkänna giltigheten av omkring tre tusen pass, som utställdes på judar av konsulaten i sydamerikanska länder." (vol. 1, s.645). Som framtida amerikanska medborgare hölls dessa judar i lägret Vittel i södra Frankrike i egenskap av amerikanska främlingar.

Utvandring av europeiska judar från Ungern i synnerhet försiggick under kriget utan hinder från de tyska myndigheterna. 'Till mars 1944', säger Rödakors-rapporten, "stod det judar fritt att lämna Ungern, om de hade förmånen att ha visa till Palestina." (vol. I, s.648). Även sedan Horthys regering 1944 ersatts (efter försöket att ingå vapenvila med Sovjetunionen) med en regering, som var ner beroende av tyskarna, fortsatte emigrationen av judar. IKRK försäkrade sig om löften från både Brittanninen och USA "att ge stöd i varje hänseende till emigration av judar från Ungern," och från amerikanska regeringen mottog IKRK ett budskap, som förklarade, att "Förenta staternas regering... nu speciellt upprepar sin försäkran, att den ska vidtaga åtgärder till förmån för alla judar, som under nuvarande omständigheter har tillåtelse att utvandra." (vol. I, s.649).