Exakta statistiska uppgifter om judiska befolkningstal föreligger inte överallt i detalj. Approximativa värden för olika länder skiljer sig markant. Ej heller är det bekant, hur många judar som deporterades eller internerades mellan 1939 och 1945. Men hur tillförlitlig statistiken i allmänhet än är, är speciellt den som hänför sig till emigrationen tillräcklig för att visa, att inte en bråkdel av sex miljoner judar kunde ha förintats.

I första hand kan man inte på långt när förfäkta den hypotesen, då man undersöker de europeisk-judiska befolkningssiffrorna. Enligt Chambers Encyclopedia var antalet judar i förkrigs-Europa 6.500.000. Det skulle helt klart betyda, att alla bragtes om livet. Men Baseler Nachrichten, en neu-schweizisk tidning, som använde tillgängligt judiskt statistiskt material klargör, att 1,5 milj. judar utvandrat till England, Sverige, Spanien, Portugal, Australien, Kina, Indien, Palestina och USA mellan 1933 och 1945. Detta bekräftas av den judiske journalisten Bruno Blau, som offentliggjorde samma siffra i den judiska New York-tidningen Aufbau av den 13 aug. 1948. Av dessa utvandrare kom ungefär 400.000 från Tyskland före sept. 1939. Detta erkännes av den judiska världskongressen i dess organ Unity in Dispersion (s.377), som förklarar, att "merparten av de tyska judarna lyckades lämna Tyskland före krigets utbrott." Till de tyska judarna kom 220.000 av totalt 280.000 österrikiska judar under sept. 1939, medan institutet för judisk utvandring i Prag hade säkrat utvandring av 260.000 judar från det tidigare Tjeckoslovakien fr.o.m. 1939. Totalt stannade alltså 360.000 judar kvar i Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien efter sept. 1939. Från Polen hade ungefär 500.000 utvandrat före krigsutbrottet. Dessa siffror innebär, att antalet judiska utvandrare från andra europeiska länder - Frankrike, Holland, Italien och Östeuropa - uppgick till cirka 120.000.

Judarnas uttåg före och under kriget minskar antalet judar i Europa till cirka 5 milj. Till dessa utvandrare måste man också räkna de judar, som flydde till Sovjetunionen efter 1939 och som senare inte var åtkomliga för de tyska angriparna. Det skall fortsättningsvis påvisas, att merparten av dessa omkring 1.250.000 kom från Polen. Men bortsett från de polska judarna medger Reitlinger, att 300.000 andra europeiska judar begav sig till sovjetiskt område mellan 1939 och 1941. Det totala antalet judiska emigranter till Sovjetunionen skulle därmed uppgå till 1.550.000. I tidskriften Colliers av den 9 juni 1945 förklarade Freiling Foster, att "2.200.000 judar lyckades undkomma till Sovjetunionen", men vår beräkning torde sannolikt vara mera exakt.

Judisk utvandring till Sovjetunionen reducerar därför antalet judar i det tyska maktområdet till cirka 3,5 milj. approximativt 3.450.000. Från dessa måste antalet av de judar subtraheras, som levde i neutrala länder i Europa och som undkom krigets verkningar. I enlighet med 1942 års World Almanac (s.594) uppgick antalet judar i Gibraltar, England, Portugal, Sverige, Schweiz, Irland och Turkiet till 413.128.

Siffran cirka tre miljoner judar i det tyskockuperade Europa är följaktligen så exakt som den tillgängliga emigrationsstatistiken kan tillåta. Vi kan emellertid nå fram till ungefär samma antal på ett annat sätt, om vi undersöker statistiken för de judiska befolkningsgrupperna, som stannade kvar i länder, som ockuperades av Tyska riket. Mer än hälften av de judar, som utvandrade till Sovjetunionen 1939, kom från Polen. Det hävdas ofta, att kriget med Polen bragte ytterligare 3 milj. judar under tyskt inflytande och att nära nog hela massan av denna polska judendom "förintades". Det är ett mycket stort misstag. I enlighet med folkräkningen i Polen 1931 uppgick antalet judar till 2.732.600 (Reitlinger: Die Endlösung, s.36) Reitlinger uppger, att åtminstone 1.170.000 av dessa befann sig i den av ryssarna besatta zonen av Polen under hösten 1939. Av dessa hade ungefär 1 milj. evakuerats till Ural och Sydsibirien efter det tyska angreppet i juni 1941 (ibid. s.50). Som redan nämnts hade 500.000 judar utvandrat från Polen före kriget. Journalisten Raymond Davis, som tillbringade kriget i Sovjetunionen, konstaterade dessutom, att ungefär 250.000 judar redan flytt från det tyskockuperade Polen till Ryssland mellan 1939 och 1941 och att man kunde påträffa dem i varje rysk provins. (Odyssey through Hell, New York, 1946). Om man därför subtraherar dessa siffror från befolkningstalet 2.732.600 och räknar med en normal befolkningstillväxt, kunde inte mer än 1,1 milj. polska judar ha levt under tyskt välde vid slutet av 1939 (Gutachen des Instituts fur Zeitgeschichte, Munich, 1956, s.80).

I detta antal har vi räknat in de 360.000 judar, som stannade kvar i Tyskland, Österrike, Böhmen-Märhen och Slovakien. Av de 320.000 franska judar, som den allmänne åklagaren företrädde under Nürnbergprocessen, hade - förklarade denne - 120.000 deporterats. Reitlinger uppskattar dock antalet till 50.000. Sålunda uppgår antalet judar under nationalsocialistiskt välde till under 2 milj. Deporteringar från de skandinaviska länderna var ringa och från Bulgarien förekom inga. Om man inkluderar de judiska befolkningstalen i Holland (140.000), Belgien (40.000), Italien (50.000), Jugoslavien ( 55.000), Ungern (380.000) och Rumänien (725.000) får man fram en siffra, som inte mycket överstiger 3 milj. Detta överskjutande tal beror på att de sistnämnda siffrorna är förkrigsberäkningar, som ännu inte påverkats av någon utvandring, Denna omfattade ungefär 120.000 från nämnda länder. Denna dubbelkontroll bekräftar därför beräkningen av approximativt 3 milj. europeiska judar under tysk ockupation.

Exakta uppgifter om antalet ryska judar är obekanta och har därför överdimensionerats. Den judiske statistikern Jakob Leszczynski förklarar, att i de områden, som senare ockuperades av tyskarna, d.v.s. västra Ryssland, levde år 1939 2,1 milj. judar. Därtill kommer ungefär 260.000, som levde i de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Enligt uppgifter från Louis Levine, president i det amerikansk-judiska rådet för Rysslandshjälp, vilken gjorde en rundtur genom Ryssland efter kriget och senare lämnade en redogörelse för judarnas situation där, hade majoriteten av dessa evakuerats österut efter tyskarnas angrepp. Den 30 okt. 1946 förklarade han i Chicago: "Vid krigets början var judarna de första som evakuerades från de ryska västområdena, som hotades av Hitlers invadörer och bragtes i säkerhet öster om Ural. På så sätt räddades 2 milj. judar." Denna höga siffra bekräftas av den judiske journalisten David Bergelson, som skrev i den judiska Moskva-tidningen Ainikeit den 5 dec. 1942 i Moskva: "Tack vare evakueringen räddades majoriteten (80 %) av judarna i Ukraina, Vitryssland, Litauen och Lettland före tyskarnas ankomst." Reitlinger är överens med den judiske experten Joseph Schechtmann, som medger, att ett stort antal evakuerades men han skattar antalet ryska och baltiska judar, som stannade kvar under tysk ockupation till mellan 650.000 och 850.000. (Reitlinger: The Final Solution, s. 499). Beträffande dessa sovjetiska judar, som stannade kvar i tyskockuperade områden, skall senare bevisas, att inte mer än 100.000 personer dödades under Rysslandfälttåget som partisaner och bolsjevik-kommissarier av de tyska insatsgrupperna, och av den var inte alla judar. I motsatts till det hävdade partisanerna själva, att de mördat fem gånger så många tyska soldater.

Det är därför klart, att tyskarna omöjligen kunde fått kontroll över eller utrotat något som sex miljoner judar. Med undantag av Sovjetunionen uppgick antalet judar i det tyskockuperade Europa efter utvandringen knappast mer än till 3 milj., av vilka ingalunda alla var internerade. Att bara leka med tanken att även hälften av sex miljoner förintats, skulle ha inneburit likvidering av varje jude i Europa. Och dock är det känt, att ett stort antal judar fortfarande var i livet i Europa efter 1945. Philipp Friednann uppger i sin bok Their Brother's Keepers (New York, 1957, s,13), att åtminstone 1 milj. judar undkommit det förskräckliga nazisthelvetet, medan den officiella siffran för Jewish Joint Distribution Committee är 1.559.600. Det betyder alltså, även om man accepterar den senare uppgiften, att antalet judiska dödsoffer i kriget inte kunde ha överstigit summan 1,5 milj.

Exakt denna slutsats drog den ansedda tidningen Baseler Nachrichten i det neutrala Schweiz. I en artikel av den 13 juni 1946 skriver denna under rubriken: Wie hoch ist die Zahl der jüdischen Opfer? att man enbart på grundval av de befolknings- och utvandringssiffror, som ovan angetts, kunde räkna med en förlust av högst 1,5 milj. Vi skall emellertid slutgiltigt visa, att detta antal faktiskt var långt mindre, ty Baseler Nachrichten godtog Joint Distribution Committees uppgift om 1.559.000 överlevande efter kriget, men vi ska visa, att antalet gottgörelseanspråk från judiska överlevande är mer än dubbelt så stort. Den informationen var inte tillgänglig för schweizarna år 1946.

Ett obestridligt bevis lämnar också den judiska befolkningsstatistiken, som sammanställdes efter kriget. World Almanac av 1938 anger totala antalet judar till 16,588.259. Men efter kriget uppgav New York Times av den 22 febr. 1948 antalet judar i världen till lägst 15,6 milj. och högst 18,7 milj. Mot bakgrunden av dessa siffror kan de judiska krigsförlusterna omöjligen uppmätas i annat än tusental. 15,5 milj. år 1938 reducerat med de påstådda 6 milj. ger till resultat 9 milj. New York Times' siffror skulle därför innebära, att judarna i hela världen åstadkom 7 milj. födslar under loppet av tio år. De skulle nästan ha fördubblat sitt antal. Detta är helt löjeväckande.

Därför tycks det, som om den stora massan av de felande "sex miljonerna" faktiskt är utvandrare, utvandrare till europeiska länder, Sovjetunionen och USA före, under och efter kriget samt i stort antal till Palestina speciellt vid krigets slut. Efter 1945 kom skeppslaster av judiska överlevande illegalt från Europa till Palestina, där de beredde den därvarande brittiska regeringen avsevärda svårigheter. Deras antal var så stort, att engelska statstryckeriet i sitt meddelande nr 190 av den 5 nov. 1946 betecknade dem "nära nog som ett andra exodus". Det var dessa utvandrare från jordens alla hörn, som fick den judiska befolkningen i världen att svälla till 15 á 18 milj. 1948. Den största delen av dem var sannolikt emigranter till USA, som begav sig dit i förakt för de amerikanska immigrantkvoterna. Den 16 aug. 1963 förklarade dåvarande presidenten i Israel, David Ben Gurion, att fastän den officiella judiska befolkningen i USA sades vara 5,6 milj "det faktiska antalet av 9 milj. inte kunde skattas för högt." (Deutsche Wochenzeitung, 23 nov. 1963t. Skälet till den höga siffran understrykes av en artikel av Albert Maisal i Readers Digest, jan. 1957, betitlad: "Our Newest Americans", där han avslöjar, att 90% av alla visa för invandring från Central- och Östeuropa lämnades till de statslösa strax efter andra världskriget genom en förordning av den amerikanske presidenten.

På sida 9, fig 1, återges ett av hundratals dödsannonser, som regelbundet återkommer i den judisk-amerikanska veckotidningen Aufbau i New York. Det framgår av denna, hur de judiska utvandrarna till USA senare ändrade sina namn. Deras tidigare europeiska namn förekommer inom parentes. Kunde det vara så att några av eller alla dessa människor, vilkas namn är "döda", är innefattade i de saknade sex miljonerna i Europa.