RICHARD HARWOOD är författare med politiska och diplomatiska aspekter på andra världskriget som specialitet. För närvarande är han knuten till universitetet i London. Mr Harwood började intressera sig för den livligt debatterade frågan om krigsförbrytelser under inflytande av professor Paul Rassinier, vars monumentala arbete denna lilla skrift står i stor tacksamhetsskuld till. Författaren arbetar nu på en fortsättning i denna serie om huvudrättegången i Nürnberg 1945-46.

I följande kapitel har författaren, vad han tror, framlagt ovedersägligt bevis för att påståendet, att 6 miljoner judar dog under andra världskriget som en direkt följd av en officiell tysk utrotningspolitik, är fullständigt ogrundat. Detta rön, som otvivelaktigt är impopulärt, framkom ur en undersökning, som påbörjades utan några som helst förutfattade meningar förutom en allmän reflektion, att den statistiska möjligheten av sådana höga förlustsiffror kanske ingav tvivel samtidigt som den närde medvetandet om att man höll på att slå politiskt mynt av innebörden av denna förmenta förbrytelse. Ett synnerligen noggrant studium av denna fråga har emellertid utan någon som helst tvekan övertygat mig om att påståendet inte bara är en överdrift utan en uppfinning av efterkrigspropagandan.

Naturligtvis är skräckpropaganda inte någon nyhet. Den har åtföljt varje konflikt under 1900-talet och kommer utan tvivel att fortsätta. Under första världskriget anklagades faktiskt tyskarna för att äta belgiska småbarn likaså att roa sig med att kasta upp dem i luften och fånga upp dem på bajonetterna. Likaledes hävdade britterna, att de tyska styrkorna underhöll en "likfabrik", där de kokade sina egna döda för att framställa glycerin och andra råämnen, en medveten förolämpning mot en kejserlig armés ära. Men efter kriget kom återkallelsen. Inför Underhuset avgav utrikesministern en förklaring, där han bad om ursäkt för kränkningarna av den tyska äran, ett förhållande, som skylldes på krigspropagandan.

Några sådana deklarationer förekom inte efter andra världskriget. I stället för att minska med åren har skräckpropagandan beträffande den tyska ockupationen och i synnerhet behandlingen av judarna faktiskt bara tilltagit i häftighet och vidgat skräckkatalogen. Kusliga pocketböcker med makabra omslagsbilder fortsätter att rulla från pressarna. De bidrar fortlöpande till de växande myterna om koncentrationslägren och omhuldar speciellt historien, att inte mindre än sex miljoner judar förintades i dem. Följande sidor skall avslöja detta påstående som det mest fantastiska påhitt och som den mest framgångsrika villfarelse. Men här kan det kanske vara på sin plats att besvara en viktig fråga: Vad är det som fått skräckhistorierna under andra världskriget att så säreget skilja sig från dem under första världskriget? Varför togs de senare tillbaka medan de förra upprepas med större eftertryck än någonsin? Är det möjligt, att historien om de sex miljoner judarna tjänar ett politiskt syfte eller till och med att den är en form av politisk utpressning?

För det judiska folket självt har denna villfarelse haft ett oskattbart värde. Varje upptänklig ras och nationalitet hade sin del i lidandet under andra världskriget men ingen har utnyttjat den så framgångsrikt och omvandlat den till en så stor fördel som judarna. Den förmenta omfattningen av deras förföljelse väckte snabbt förståelse för det judiska nationella hemland, som de så länge sökt efter. Den brittiska regeringen lade föga hinder i vägen för judisk invandring till Palestina, vilken de hade förklarat illegal, och det dröjde inte länge, förrän sionisterna ryckte Palestina ur händerna på regeringen och skapade staten Israel, sin tillflykt undan förföljelse. Det är ett anmärkningsvärt faktum, att det judiska folket utgick ur andra världskriget som ingenting mindre än en triumferande minoritet. Dr Max Nussbaum, förre överrabbinen i den judiska församlingen i Berlin, förklarade den 11 april 1953: "Den ställning det judiska folket intager idag i världen - trots de enorma förlusterna - är tio gånger starkare än den var för tjugo är sedan." Det borde tilläggas, om man skall vara ärlig, att denna styrka befästs finansiellt av den förmodade massakern på de sex miljonerna, otvivelaktigt den mest vinstgivande brottsanklagelsen i alla tider. Till dags dato har Förbundsrepubliken Tysklands regering som kompensation betalat ut den häpnadsväckande summan av sex tusen miljoner pund ( omkring 60 miljarder svenska kronor) mestadels till staten Israel - som inte ens existerade under andra världskriget - såväl som till enskilda judiska fordringsägare.

Beträffande politisk utpressning har emellertid påståendet, att sex miljoner judar dog under andra världskriget, mycket mer långtgående betydelse för det brittiska folket och övriga européer än just bara de fördelar det medförde för det judiska folket. Och här kommer man fram till pudelns kärna: Varför denna stora lögn? Vad är dess mål? I första hand har den använts helt hänsynslöst för att avskräcka från varje form av nationalism. Skulle britterna eller någon annan europeisk nation försöka hävda sin patriotism och slå vakt om sin nationella egenart i en tid, då själva existensen av nationella stater hotas, brännmärks de omedelbart som "nynazister": Nationalsocialism var ju givetvis nationalism, och vi vet ju alla vad som hände - Sex miljoner judar utplånade! Så länge denna myt visar sig livskraftig, kommer folken överallt att förbli fastkedjade vid den. Behovet av internationell tolerans och förståelse kommer att hamras in av Förenta Nationerna, tills fosterlandskänslan, den verkliga garanten för oberoende, går förlorad.

Richard E. Harwood