Under lunchen, som bestod av couscous, apelsinjuice och frukt till dessert, alltså traditionell marockansk cuisine, finslipades de sista detaljerna i planen för att störta kung Hassan II. Kungen skulle nästa dag tvingas abdikera eller, om han vägrade att låta sig avsättas, avrättas enligt en dom från en revolutionär hemlig domstol.

Dagen för statskuppen bestämdes nu slutgiltigt vid lunchen:
nästa dag, den 16 augusti 1972, skulle bli den sista dag som Marocko styrdes av en man som de båda lunchgästerna betraktade som despot och envåldshärskare och som de båda hatade.

Ett år av hemliga överläggningar och noggrann planering var över: den rätta tidpunkten för att störta tyrannen hade infallit.

De båda männen kring bordet var överens om detaljerna i planen för statskuppen; vi hade svetsats samman till ett team under det sista årets underjordiska arbete. Vi litade på varandra så mycket som två människor kan lita på varandra i en situation där båda riskerar tortyr och långsam död genom misstag eller förräderi.

Vårt mål var gemensamt, åtminstone på kort sikt: att störta kungen. Men insikten om de taktiska fördelarna av ett samarbete kunde inte för mig dölja det faktum att vi var fruktansvärt olika, och det är svårt att se hur vårt samarbete skulle ha överlevt ens några få timmar av triumf efter en lyckad revolution.

Lyxvillan, i vars trädgård lunchen intogs, låg i den fashionabla stadsdelen Souissi i utkanten av huvudstaden Rabat. Värd för lunchen var general Mohamed Oufkir, försvarsminister och arméchef och, näst kungen, den mäktigaste mannen i Marocko. General Oufkir var 52 år, berber och född i byn Ain Chair nära Ksar-Souk i bergskedjan Höga Atlas, där hans far var stamhövding.

Jag, hans gäst, var en ung löjtnant i pansarstyrkorna, som var i 25-årsåldern. Jag vet inte exakt min ålder för det fördes ingen officiell födelsestatistik i den obetydliga berberby i södra Marocko när jag föddes. Jag hade något år tidigare utnämnts till generalens närmaste medarbetare och personlige adjutant och därmed i praktiken kommit att få mycket större inflytande än vad min låga officersgrad erbjöd.

Den här dagen tvingades vi båda lita på varandra därför att vi valt att samarbeta i ett projekt som kunde kosta oss båda livet, om vi blev upptäckta. Och ändå: bara ett drygt år tidigare hade general Oufkir varit den person som jag hade avskytt mest av alla, om man undantog kungen själv. Oufkir hade stått för det som jag hatade mest: envåldsvälde, despotism, förtryck, korruption och framför allt omoral. Generalen beskyddade ett system som var emot islams fundamentala trosvärden vilka inte talar om kungar eller furstar utan om jämlika människor; generalen ledde en armé som inte sattes in där jag ansåg att den skulle sättas in, nämligen i kampen för att ena muslimerna, araberna, skapa rättvisa åt palestinierna och därmed bekämpa banditstaten Israels existens. I stället kvarhölls styrkorna i hemlandet för att försvara orättvisorna och stagnationen, för att skoningslöst slå ned alla försök till folkliga protester mot de sociala missförhållandena, vilka lätt kunde ses med blotta ögat bara man gitte förflytta sig några hundra meter från det kungliga palatset i huvudstaden till den fruktansvärda slummen i Chella, i dalen strax nedanför murarna till palatset eller till slumstaden Jaacob el-Mansour nere vid stranden, där 35 000 människor försöker överleva bara några kilometer från lyxkvarteren.

Orättvisorna fanns där, om man ville se dem. Människor levde i den djupaste förnedring, en tillvaro utan hopp: ett liv i osäkerhet om morgondagen, en existens som plötsligt kunde avbrytas som om ingenting hade hänt, ingenting alls som kunde bevisa att en människa hade levat och andats och vågat hoppas på en rättvisare värld och på en ny dag utan fruktan: en existens som plötsligt kunde dö som ett flämtande stearinljus därför att kungens agenter hade råkat spåra upp en person och anklagat honom eller henne för att ifrågasätta existensens villkor.

Ända sedan jag som student i mitten av 60-talet blev politiskt medveten hade jag avskytt, bekämpat och fruktat Oufkir, som först var polischef och sedan inrikesminister. Då, i Casablanca 1965, hade man sett Oufkir leda styrkorna som slog ned en spontan revolt för de mänskliga rättigheterna, för mera bröd och, kanske, lite mer frihet, och där jag själv arresterades och torterades som en av revoltens ledare. Nu, denna lunch den 15 augusti 1972, satt jag mittemot samme Oufkir och finslipade de sista detaljerna i en plan för att göra slut på det tyranni som generalen varit med om att beskydda. Det var Oufkir som ändrade sig, inte jag!

Nu var vi partners i ett samarbete där vi båda riskerade

livet efter långsam tortyr: ett samarbete där den ene av oss, eller båda, kunde vara död inom ett dygn: ett samarbete som, om det lyckades, oundvikligen skulle leda till att vi ställdes mot varandra igen på grund av bakgrund, erfarenhet, ideologisk övertygelse och känsla för rättvisa for vara medmänniskor. Oufkir var en del av det förflutna och jag symboliserade framtiden.

- Jag var beredd att ingå en pakt med djävulen själv om det kunde hjälpa till att störta tyranniet i Marocko, tänkte jag senare. Under lunchen kunde vi eliminera ett av frågetecknen i planen. Kungen hade gett besked om att han skulle återvända till Marocko från Frankrike nästa dag med flyg, ett beslut som Oufkir hade delgivits under förmiddagen. Reservplanen för att attackera kungens fartyg kunde överges. Nu var det flygvapnets tur. Tre stridsplan skulle beordras att möta kungens Boeing 727 när det närmade sig Marockos kust. De skulle uppträda som eskortplan, men piloternas order var att tvinga ned kungaplanet på militärflygplatsen i Kénitra. Där, inför rebellstyrkorna, skulle Marockos och kungens öde avgöras.

Lunchen avslutades med att rituellt recitera, ur Koranen, versen AI-Fatiha.