Den 17 april 2009
ISRAELLOBBYN OCH FÖRENTA STATERNAS UTRIKESPOLITIK
av John J. Mearsheimer och Stephen M. Walt (2007)
Kapitel 7
LOBBYN KONTRA PALESTINIERNA
Man har nu nästan glömt det, men hösten 2001 och återigen våren 2002 sökte Bushadministrationen minska den antiamerikanska stämningen i arabvärlden och den muslimska världen genom att trycka på Israel att hejda sin expansionistiska politik på de ockuperade territorierna och genom att förorda skapandet av en palestinsk stat. Efter angreppen den 11 september 2001 trodde amerikanska politiska ledare att man genom att avsluta den israelisk-palestinska konflikten eller åtminstone genom att allvarligt försöka göra det skulle undergräva stödet för terroristgrupper som al-Qaida och göra det lättare att bygga en internationell koalition mot terrorismen – en koalition som rentav kunde omfatta stater som Iran och Syrien.1
Likväl var Bushadministrationen oförmögen att övertala Jerusalem att ändra sin politik, och det slutade i stället med att Washington stödde Israels hårdföra hållning mot palestinierna. Med tiden antog också Bush och hans ställföreträdare Israels rättfärdiganden för denna hållning, och den amerikanska och israeliska retoriken blev likartade. En rubrik i Washington Post i februari 2003 sammanfattade situationen: ”Bush och Sharon nästan identiskt lika om mellanösternpolitiken.”2 Lobbyns inflytande var en av de centrala orsakerna till denna omsvängning.
Berättelsen börjar i slutet av september 2001. President Bush började pressa Israels premiärminister Ariel Sharon att visa återhållsamhet på de ockuperade territorierna och att göra allt som var möjligt för att tygla våldet i den andra intifadan. Administrationen övade vad New York Times betecknade som ”oerhört tryck” på Sharon att tillåta Israels utrikesminister Shimon Peres att möta den palestinske ledaren Yassir Arafat, trots att Bush var starkt kritisk mot Arafats ledarskap.3 I början av oktober sade den nye amerikanske presidenten för första gången offentligt att han stödde en palestinsk stat. Denna händelse var i sig en överraskande utveckling, då ju inte ens president Clinton, som ihärdigt arbetat för en tvåstatslösning, hade vågat yppa orden ”palestinsk stat” offentligt förrän under sin sista månad som president.4 Bush hade före den 11 september 2001 betonat att han avsåg att intaga en förutsättningslös hållning till den arabisk-israeliska konflikten, vilket gjorde hans plötsligt påkomna intresse för denna fråga särskilt avslöjande.
Israeliska ledare oroades av dessa skeenden, då de fruktade att Washington kanske skulle ”sälja ut” den judiska staten för att vinna arabernas gunst. Washington Post meddelade: ”källor nära Sharon säger att han är rasande över amerikanska försök att i den USA-ledda koalitionen få med sig Iran, Syrien och andra stater, som har stött angrepp på Israel.”5 Tidigt i oktober fick Sharon ett vredesutbrott och anklagade Bush för att försöka ”göra eftergifter till araberna på vår bekostnad”. Han varnade: ”Israel kommer inte att bli Tjeckoslovakien.”6 Några timmar efter dessa hans uttalanden invaderade Israels armé flera palestinska områden i Hebron.7
Bush var enligt uppgift arg för att Sharon liknade hans handlingar vid Neville Chamberlains kapitulation i München, och Vita husets pressekreterare Ari Fleischer kallade Sharons anmärkningar ”oacceptabla”.8 Den israeliske premiärministern framförde en formell ursäkt, men grundproblemet förblev olöst.9 Senare i oktober, efter att en avfällig palestinsk splittergrupp mördat den israeliske turismministern Rehavam Zeevi, inledde den israeliska armén ytterligare ett omfattande intrång på palestinskkontrollerat territorium på Västbanken. Bush mötte personligen Israels utrikesminister Shimon Peres och krävde ett snabbt tillbakadragande med orden att han hoppades att ”israelerna skulle flytta sina trupper så fort som möjligt”.10 Den israeliska regeringen avvisade detta krav och sade att den skulle dra sig tillbaka, när den var säker på att Arafat hade slagit ner på de palestinska terroristerna. Guardian skrev att Ariel Sharon hade ”framkallat den hårdaste konfrontationen med Washington sedan George Bush kom till makten genom att blankt avvisa ett krav om att sluta med en ockupation av palestinsk mark som hotar Yassir Arafats överlevnad.”11
Sharon och den proisraeliska lobbyn handlade snabbt för att lösa denna växande träta genom att övertyga Bushadministrationen och amerikanska folket att Förenta staterna och Israel stod inför ett gemensamt hot från terrorismen. Israeliska regeringstjänstemän och nyckelgrupper i lobbyn skulle de följande åren upprepade gånger framhålla att det inte var någon verklig skillnad mellan Arafat och Usama bin Ladin och att därför Förenta staterna och Israel borde isolera palestiniernas valde ledare och inte befatta sig med honom politiskt. Som Sharon i december 2001 sade till krönikören vid New York Times William Safire, som själv betecknat sig som ”långvarig supporter” av honom: ”Ni i Amerika befinner er i ett krig mot terrorn. Vi i Israel befinner oss i ett krig mot terrorn. Det är samma krig.”12
Sharons bekymmer med USAs mellanösternpolitik började faktiskt omedelbart efter den 11 september, flera veckor innan Bush först uttalade sitt stöd för en palestinsk stat. Den 14 september hade han med amerikanska judiska ledare ett telefonsamtal, där han klargjorde att han var orolig för att Bushadministrationen skulle behandla Arafat annorlunda än bin Ladin och att Bush skulle försöka vara hård mot Israel som ett sätt att vinna arabiskt stöd för kriget mot terrorismen. Sharon bad dessa ledare om hjälp.13 Men efter detta samtal hände det inte mycket, delvis därför att nästan alla i Förenta staterna fortfarande var omtumlade efter händelserna den 11 september men också därför att det vid denna tidpunkt inte var tydligt vart den amerikanska politiken var på väg. I denna osäkra stund offentliggjorde Project for the New American Century (Projektet för det nya amerikanska århundradet) ett öppet brev, daterat den 20 september och undertecknat av många neokonservativa, däribland William J. Bennett, Eliot Cohen, Aaron Friedberg, Reuel Marc Gerecht, Robert Kagan, Charles Krauthammer, Jeane Kirkpatrick, William Kristol, Richard Perle och Norman Podhoretz. Brevet beskrev Israel som ”Amerikas pålitligaste bundsförvant mot den internationella terrorismen” och uppmanade presidenten att ”fullt ut stödja vår systerdemokrati”. Det rekommenderade även att Förenta staterna avbröt allt stöd till Palestinska myndigheten.14
Huvuddragen av Bushs politik för att besegra terrorismen blev mycket tydligare, sedan han ställt sig bakom en tvåstatslösning, och varken Sharon eller lobbyn var glad åt den nya handlingsplanen. AIPAC reagerade genast på Bushs kommentarer om en palestinsk stat med ett uttalande om att de rådgivare som påtvingade Bush denna idé ”undergrävde Amerikas krig mot terrorismen. De uppmuntrar presidenten att belöna i stället för att straffa dem som härbärgerar och stöder terrorism.”15 Mortimer Zuckerman, ordförande för De större amerikanska judiska organisationernas presidenters konferens, sade samtidigt att Bush drev ”en mycket kortsynt och felaktig politik.”16 Proisraeliska krafter började att vid varje tillfälle upprepa detta grundläggande budskap.
Inflytelserika gestalter i lobbyn började utöva tryck på Bushadministrationen att tillåta israeliska armén stanna kvar på de palestinska områden den nyligen återockuperat så länge som Sharon fann för gott. Ledaren för Anti-Defamation League (Förbundet mot förtal, ADL), Abraham Foxman, skrev den 23 oktober ett brev till utrikesminister Colin Powell, i vilket han sade att han var ”oerhört bekymrad” över utrikesdepartementets krav att Israel drog tillbaka sina styrkor från de nyligen tagna områdena. ”Vi betraktar dylika kommentarer som olämpliga”, skrev han, ”och motsatta den sedan länge rådande amerikanska politiken att Israel har rätt att försvara sig. Världen håller på att enas för att bekämpa terrorismen, och tyvärr har Palestinska myndigheten vägrat att vidtaga åtgärder för att hejda våldet och terrorismen.”17 Som ett eko upprepade Zuckerman denna åsikt och sade att Bushs ansträngning att öva påtryckning på Israel var ”olämplig, överdriven och ologisk med tanke på de amerikanska ansträngningarna i kriget mot terrorismen.”18
Lobbyn bearbetade även kongressen. Den 16 november skickade 89 senatorer Bush ett brev, där de berömde honom för att att han vägrade möta Arafat förrän den palestinske ledaren vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att hejda våldet mot Israel. De krävde också att Förenta staterna inte avhöll Israel från vedergällning mot palestinierna och insisterade på att administrationen offentligt uttalade att den stod fast bakom Israel. Enligt New York Times ”härrörde brevet från ett möte för två veckor sedan mellan ledare för det amerikansk-judiska samfundet och senatorer i nyckelställning”. Tidningen tillade att AIPAC varit ”särskilt aktiv i att ge råd i fråga om brevet.”19
Mot slutet av november hade relationerna mellan Jerusalem och Washington förbättrats avsevärt. Detta berodde delvis på lobbyns bemödanden men också på Amerikas inledande seger i Afghanistan, vilken minskade det insedda behovet av arabiskt stöd i handlandet mot al-Qaida. Sharon besökte Vita huset i början av december och hade ett vänskapligt möte med Bush. Alldeles innan mötet inleddes, anföll faktiskt IDF mål i Gaza som svar på tre självmordsbombningar i Israel. Bush varken kritiserade israelerna eller fordrade återhållsamhet av dem i framtiden. Vita husets talesman framhöll i stället att ”Israel är en suverän stat” och ”har rätt att leva i säkerhet”. Samtidigt krävde Bush att Arafat skulle göra mera för att hejda terrorismen mot Israel.20
Sharon besökte Vita huset återigen i februari 2002 och avlade en vänskaplig visit hos Bush. Den israeliske premiärministern upprepade anklagelsen att Arafat stödde terrorism och betecknade honom som det huvudsakliga hindret för biläggandet av den israelisk-palestinska konflikten. Bush var nu tydligt mottaglig för detta slags argument. Han trodde på uppgifter om att Arafat låg bakom den kontroversiella incidenten med Karine A, som inträffat en månad tidigare, i januari 2002. Karine A var ett lastfartyg som tydligen utgått från Iran och förde 50 ton vapen och sprängmedel, när hon uppbringades av den israeliska marinen i Röda havet. Hennes slutdestination tycktes ha varit Gaza, men beviset för detta var vid denna tid inte klart. Somliga hävdade faktiskt att vapnen var avsedda för Hizbollah i Libanon.21
Trots att det inte fanns något slutgiltigt bevis för att Arafat var direkt inblandad, arbetade Israels regering och lobbyn hårt för att framställa saken så, att Arafat beställt dessa vapen och sprängmedel till sin terrorkampanj mot Israel.22 Den palestinske ledaren nekade till ansvar för Karine A, och utrikesminister Colin Powell och andra sade att de inte sett bevis som talade emot Arafats hävdande av sin oskuld.23 Till sist blev Bush dock ense med Israel och dess anhängare. Med Sharon vid sin sida i Vita huset sade Bush ”Mr Arafat har fått höra ifrån oss. Jag kan inte vara tydligare… Han måste göra allt som står i hans makt att bekämpa terrorn. Självfallet var vi först förvånade och sedan djupt besvikna, när Karine A dök upp lastad med vapen, vapen som kan ha varit avsedda för endast en sak, nämligen terrorism.”24
LOBBYN FÖRÖDMJUKAR BUSH
Fastän de amerikanska och israeliska ståndpunkterna nu höll på att sammanfalla, blev det återigen bråk mellan de båda staterna i slutet av mars 2002, sedan en självmordsbombare från Hamas dödat 30 israeler vid en påskmåltid. Palestinska myndigheten fördömde omedelbart angreppet och förband sig att lagföra de ansvariga. Men med vetskap om dess tidigare visade oförmåga att straffa militanta var israelerna kallsinniga – det hade fått nog. Sharon satte i gång Operation försvarssköld, vari IDF återtog kontrollen över så gott som alla de större palestinska områdena på Västbanken.25 Bush visste genast att Israels aktion skulle skada Amerikas anseende i arabvärlden och den islamiska världen och undergräva kriget mot terrorismen, så han krävde den 4 april att Sharon ”avbryter intrången och påbörjar tillbakadragande”. Han underströk detta budskap två dagar senare med att säga att detta betydde ”tillbakadragande utan dröjsmål”. Den 7 april sade Bushs rådgivare i nationella säkerhetsfrågor Condoleezza Rice till reportar att ”’utan dröjsmål’ betyder utan dröjsmål. Det betyder nu.” Samma dag reste utrikesminister Colin Powell till Mellanöstern för att öva påtryckning på alla parterna att sluta strida och börja förhandla.
Administrationen blev snart hårt ansatt att intaga en annan hållning. Den viktigaste måltavlan blev Powell, som ansågs icke endast osympatiskt, om ej rent av fientligt inställd till Israel, utan även planerade att träffa Arafat under sin resa till Mellanöstern. Utrikesministern började genast få känning av pressen från ståndaktiga anhängare av Israel i vicepresidentens kansli och i Pentagon, och dessa israelvänner tryckte nu på Bush och Rice att uppge försöket att hålla Israel tillbaka. Rice var ständigt i telefonsamtal med Powell och lät ibland som om hon gav honom en ”uppsträckning”. Han trodde att hennes bekymmer speglade ”åsikterna hos någon i Vita huset.”26
Också neokonservativa i medierna angrep Powell. Robert Kagan och William Kristol skrev i Weekly Standard den 11 april att Powell ”praktiskt taget utplånat skillnaden mellan terrorister och dem som bekämpar terrorister.”27 David Brooks, som då skrev för Weekly Standard, beskrev dagen därpå i NewsHour with Jim Lehrer Powells resa som ”en katastrof i motsats till en ren katastrof”. Han sade vidare att Powell ”skadade USAs prestige… trasade söner den amerikanska politiken i Mellanöstern… och, vad viktigast var, skadade vår moraliska klarhet.”28 Förre israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, som vid denna tid pläderade för Israel i Förenta staterna, sade redan innan Powell anlände till Israel att hans resa ”inte skulle ge något resultat.”29 Han fick rätt: maktbalansen inom administrationen svängde så snabbt och så fullständigt emot Powell, att hans ställföreträdare i Washington ringde honom i Israel och sade honom: ”Jag får hålla de jävla ställningarna här. De är ute efter ditt huvud.”30 Powell sade senare att hans resa till Mellanöstern var ”de tio hemskaste dagar man kunde tänka sig.”31
Powell insåg situationen, såsom framkom av hans uppförande vid en presskonferens han höll gemensamt med Ariel Sharon, innan han reste hem från Israel. John Simpson vid Sunday Telegraph skrev: ”Utrikesministerns kroppsspråk och ord var inte borgenärens, när han kommer för att ställa en låntagare till svars. Långt därifrån. Mr Powell tycktes inställsam, undfallande. Utan tvivel inser han hur mycket stöd mr Sharon har i Washington och hur mycket inflytande hans vänner har där på presidenten.”32 Netanyahus förutsägelse besannades. Powells resa ”gav inte något resultat”.
En andra måltavla var Bush själv, som utsattes för påtryckningar av judiska ledare och evangeliska kristna. Tom DeLay och Dick Armey var särskilt tydliga om nödvändigheten av att stödja Israel, och DeLay och senatens minoritetsledare Trent Lott besökte Vita huset den 10 april och manade personligen Bush att taga ett steg tillbaka.33 Tidskriften Time uppgav att dagen därpå ”en grupp evangeliska ledare med pastor Jerry Falwell och förre presidentkandidaten Gary Bauer i spetsen skickat Bush ett brev med krav på att administrationen ’slutar att öva påtryckning’ på Sharon att draga tillbaka trupperna från Västbanken. Sedan Falwell enträget besvurit sina anhängare att göra detsamma, kom till Vita huset en störtflod av telefonsamtal och e-brev. Källor uppger att ledande medarbetare till presidenten dagen därpå ringde till Falwell för att försäkra honom om att Bush stod bakom Sharon.”34
Det första yttre tecknet på att Bush höll på att ge vika syntes samma dag (den 11 april) – blott en vecka efter att han vidhållit att Sharon skulle draga tillbaka styrkorna – när Ari Fleischer sade att presidenten ansåg Sharon för en ”fredens man”.35 Bush upprepade detta uttalande offentligt den 18 april, sedan Powell återvänt från sitt misslyckade uppdrag, och presidenten sade även till reportrar att Sharon givit ett tillfredsställande svar på hans begäran om fullständigt och omedelbart tillbakadragande.36 Sharon hade inte gjort något dylikt, men Bush ville inte längre göra stor affär av det. Israel tillkännagav den 21 april det formella slutet på operation Försvarssköld, men israeliska styrkor stannade kvar på många palestinska områden, och betydande element av den israeliska kontrollapparaten är vid makt där än i dag.
Andra grupper i lobbyn höll trycket uppe. I mitten av april sponsorerade Ordförandekonferensen och Förenade judiska samfunden ett stort opinionsmöte i Washington, vid vilket Armey, Netanyahu, Zuckerman, representanthusets minoritetsledare Richard Gephardt och andra framstående offentliga personer deltog. Hopen rent av buade åt försvarsministerns ställföreträdare Paul Wolfowitz (ropade ”ner med Arafat”), när han kort nämnde palestiniernas lidande och möjligheten av en palestinsk stat. Ledaren för Amerikas sionistorganisation Morton Klein sade: ”om Bush inte förstår att han skall sluta trycka på Israel, så har vi förlorat ett stort tillfälle med detta möte.” En icke namngiven regeringstjänsteman, som besvarade frågor vid mötet, uttalade att ”politik inte bygger på vad som är populärt”. Men samma tjänstemän medgav också: ”vi får höra så mycket av judiska ledare, att se att så många judar möter upp för detta [möte] talar ju volymer.”37
Under tiden satte kongressen i gång för att ge Sharon sitt stöd. Netanyahu besökte i mitten av april Capitolium, där han mötte fyrtio senatorer. Han beledsagades av ett ”säkerhetsuppbåd som var värdigt en statschef”.38 Den 2 maj avvisade kongressen administrationens invändningar och antog två resolutioner, som åter bekräftade stödet för Israel (senaten med 94 röster mot 2, representanthuset med 352 röster mot 21). Båda resolutionerna framhöll att Förenta staterna ”står solidariskt med Israel” och att de båda länderna, för att anföra representanthusets resolution, ”nu är inbegripna i en gemensam kamp mot terrorismen”. Representanthusets fattning av texten fördömde även ”Yassir Arafats fortgående stöd för terrorn” och framställde honom som ett centralt element i terrorismens problem.39
En delegation, som på uppdrag av kongressens båda partier befann sig i Israel för att inhämta fakta, uttalade några dagar senare offentligt att Sharon (som då befann sig i Washington för att träffa Bush) borde stå emot administrationens påtryckningar att förhandla med Arafat.40 Därefter, den 9 maj, sammanträdde ett representanthusets bevillningsunderutskott för att dryfta huruvida Israel skulle få ytterligare 200 miljoner dollar för att bekämpa terrorismen. Vita huset motsatte sig detta paket, och utrikesminister Powell gick i spetsen och träffade ledande kongressledamöter för att söka stoppa det. Men lobbyn stödde det, liksom den hade hjälpt till att författa de två kongressresolutionerna. Powell förlorade och Bush undertecknade motvilligt lagen, som gav Israel pengarna.41
Sharon och lobbyn hade utmanat Förenta staternas president och hans utrikeminister och triumferat. Chemi Shalev, journalist vid den israeliska tidningen Ma’ariv, meddelade att Sharons medhjälpare ”inte kunde dölja sin tillfredsställelse inför Powells fiasko. De skröt med att Sharon hade sett president Bush i vitögat och att presidenten blinkade först.” Bushs förödmjukelse gick för visso inte kommentatorer runt om i världen förbi. Spaniens ledande dagstidning El País uttryckte vad många utomstående iakttagare ansåg, när den fällde kommentaren: ”Om ett lands tyngd mäts efter hur stor påverkan det har på skeendet, så är supermakten inte USA utan Israel.”42 Men det var proisraeliska krafter i Förenta staterna, inte Sharon eller Israel, som spelade huvudrollen i att omintetgöra Bushs strävanden att föra en rättvisare politik.
”JU MER SAKER OCH TING FÖRÄNDRAS…”
Trots dessa bakslag fortsatte Bush att söka efter ett sätt att få slut på den andra intifadan och att skapa en livsduglig palestinsk stat, som kunde leva i fred vid sidan om Israel. Han förstod att det ligger i Amerikas nationella intresse att bilägga den arabisk-israeliska konflikten så snart som möjligt. Emellertid har Bush inte kommit detta mål närmare, huvudsakligen därför att det har inträffat så liten förändring i maktbalansen mellan Bush och lobbyn alltsedan våren 2002. Denna situation har givit israeliska ledare ett avsevärt inflytande över Bushs mellanösternpolitik och gör det möjligt för dem att strunta i eller motarbeta politik som de ogillar.
I ett försök att komma ifrån sina bekymmer från våren 2002 höll Bush ett viktigt tal om Mellanöstern den 24 juni.43 Det kan på två grunder sägas ha varit ett märkligt anförande. För det första hävdade Bush att Arafat måste ge upp makten, innan fredsprocessen kunde gå framåt. Han sade: ”Freden kräver ett nytt och annat palestinskt politiskt ledarskap.” Som David Landau påpekade i Ha’aretz, innebar detta egentligen att ”Yassir Arafat, den palestinska nationella rörelsens skenbart odödlige ledare, lönnmördades politiskt… av president George W. Bush.”44 Israelerna, som i månader hade begärt att Arafat isolerades, råkade i extas. Åtminstone två framstående konservativa israeler, Natan Sharansky och Benjamin Netanyahu, hävdade faktiskt att de spelat en viktig roll i att övertala Bush att taga med detta krav i sitt tal.45 Ha’aretz tryckte en artikel om talet under rubriken ”Analys: Ariel Sharon samtycker till sina egna ideer.”46
För det andra manade Bush till skapandet av en palestinsk stat till år 2005. Han framhöll att i strävan efter detta mål ”israelisk bosättningsaktivitet på de ockuperade territorierna måste sluta” och att, allteftersom säkerhetssituationen förbättrades, ”de israeliska styrkorna måste fullständigt dragas tillbaka till ställningar de intog före den 28 september 2000 [den andra intifadans början].” Bush kritiserades allmänt för att inte ha sagt mer om hur den slutgiltiga uppgörelsen skulle se ut och hur han planerat att från där man befann sig nå dit.47 Talet var visserligen oklart om detaljerna i en framtida överenskommelse, men Bushs kommentarer var likväl viktiga. Vid denna tid arbetade Bushadministrationen nära samman med EU, Ryssland och FN för att utforma en ”vägkarta”, som skulle leda till en framförhandlad fred mellan Israel och palestinierna. Den s.k. kvartettens plan var särskilt uttänkt att bygga på de huvudpunkter som framlagts i Bushs tal.
I huvudsak kan sägas att Bushadministrationen sommaren 2002 bestämde att vägkartan var det bästa sättet att lösa den israelisk-palestinska konflikten. Men ringa framsteg gjordes, eftersom det tog tid att övertala Arafat att ställa sig åt sidan och för kvartetten att utarbeta detaljerna i vägkartan. Dessutom var Bushadministrationen upptagen med förberedelserna för krig med Irak, som den invaderade den 19 mars 2003. Arbetet med vägkartan kom slutligen i gång på allvar den 7 mars, när Arafat signalerade att han skulle minska sin egen politiska makt genom att nominera Mahmud Abbas till premiärminister för Palestinska myndigheten.48 En vecka senare, den 14 mars, tillkännagav Bush att han var redo att aktivt stödja vägkartan. Den 30 april offentliggjorde kvartetten detaljerna i denna fredsplan.49
I början av juni reste så presidenten till Mellanöstern för att främja vägkartan och försöka stärka Abbas mot Arafat. Bushs anseende var mycket stort nu alldeles efter att Saddam framgångsrikt störtats. Månaden innan hade han triumferande låtit sig fotograferas ombord på USS Abraham Lincoln med orden ”Uppdraget slutfört”, problemen med Iraks återuppbyggnad efter kriget var knappt skönjbara och Bushs popularitet hemmavid låg nästan på rekordnivå. Han befann sig i ett läge som var idealiskt för att trycka på alla parter att visa allvar med fredsviljan. Han mötte först arabledare den 3 juni i Egypten och träffade dagen därpå Abbas och Sharon i jordanska Aqaba. Före resan hade reportrar varit skeptiska om huruvida Bush kunde sätta press på Israel för att nå sina mål, i synnerhet med tanke på hans stundande kampanj för återval år 2004. ”Naturligtvis kan jag det,” sade han till dem. ”Hör på, om jag vore rädd för att fatta de nödvändiga besluten – av politiska skäl – för att driva processen framåt, så skulle jag inte resa.”50
Mötena var hjärtliga, och Bushs ansträngningar att bli direkt inblandad i fredsprocessen tycktes ha fått en god början. Men vägkartan ledde ingen vart. Även om Sharon då och då gav läpparnas bekännelse till kvartettens plan, motsatte han sig skapandet av en livsduglig palestinsk stat och hade därför intet intresse av att förhandla med palestinierna, då ju ändamålet med dylika förhandlingar var att skapa just en sådan stat på de ockuperade territorierna. Hans motstånd mot vägkartan var tydligt långt före mars 2003. Washington Post ansåg i en ledare den 16 december 2002 att även om Sharon ”sagt till väljarna att han är beredd att stödja Bush-planen”, är det ett faktum att hans ”sändebud har skarpt kritiserat utkastet till ’vägkarta’ i möten med amerikanska regeringstjänstemän. Enligt uppgifter i israelisk press avfärdade mr Sharon själv administrationens plan som ’ovidkommande’ nyligen vid ett regerinssammanträde.”51
I mitten av mars 2003, när Bush gav tillkänna att han tänkte driva vägkartan framåt, sade Sharon offentligt inte mycket, främst därför att han inte ville kritisera Bush, när Förenta staterna gjorde sig redo att invadera Irak.52 Likväl hade Sharon inte ändrat åsikt om planen, vilket Chemi Shalev klargjorde i en artikel i Forward: ”Sharons och hans rådgivares strategiska mål är ytterst att undergräva vägkartan och att utestänga de tre övriga medlemmarna [EU, FN och Ryssland] av den så kallade Madridkvartetten… från aktivt deltagande i fredsprocessen.”53 I mitten av april förklarade Ha’aretz i en ledare att Sharon inte hade internaliserat den begreppsförändring som var nödvändig för att nå fram till en fredsuppgörelse byggd på kompromiss. Tydligen… har premiärministern ännu inte givit upp visionen om bosättningarna och den krypande annekteringen av Västbanken.”54
Med tanke på Sharons motstånd mot vägkartan är det knappast överraskande att ledarna för de viktigaste organisationerna i lobbyn betraktade Bushs plan som ”vägkartan som leder ingenstans”, för att citera Zuckerman, Ordförandekonferensens ordförande.55 Bara några timmar efter att Bush den 14 mars sagt sig stå bakom vägkartan fick hans rådgivare i nationella säkerhetsfrågor Condoleezza Rice taga emot en delegation judiska ledare. Enligt en artikel i Ha’aretz var ändamålet med mötet att ”undanröja amerikansk-judiska förbehåll mot planen.”56 Men enligt samma artikel ”var Rice oförmögen att stilla den oro många av mötesdeltagarna visade.” ADLs chef Abraham Foxman och verkställande vice ordföranden för Ordförandekonferensen Malcolm Hoenlein var särskilt kritiska. Även om Hoenlein sade att det var nödvändigt att avvakta Israels reaktion på planen, underströk han att det amerikansk-judiska samfundet skulle stödja Israel, om det uttryckte reservationer.
AIPAC sponsorerade också på Capitolium ett brev till president Bush, vilket uppmanade honom att inte öva påtryckning på Israel vad gällde vägkartan och krävde att palestinierna skulle avfordras att fullt ut efterkomma planens säkerhetskrav, innan Israel behövde göra några medgivanden. I början av maj hade 85 senatorer och 283 ledamöter av representanthuset undertecknat brevet.57 Även om AIPAC till sist godkände vägkartan – med förbehåll – drev den ingen kampanj för att vinna stöd åt den i kongressen, vilket ”i själva verket lämnade lobbyfronten öppen för grupper som öppet motsatte sig planen.”58 Många proisraeliska kommentatorer skällde ut administrationen för dess beslut att hjälpa fram vägplanen. Till exempel hävdade Charles Krauthammer i Washington Post att det vore ”diplomatiskt självmord” att ”fortsätta med vägkartan”, så länge som Arafat hade kvar någon makt.59 Thomas L. Friedman vid New York Times var dock kritisk mot de större judiska organisationera för att de inte stödde fredsplanen.60 Frånsett mera duvaktiga grupper, såsom Tikkunsamfundet och Israelpolitiskt forum, var det få proisraeliska grupper, som med någon entusiasm ställde sig bakom vägkartan. Det betydde att den inte hade någon framtid.
Därför var den hårda linjens män i Israel inte särskild bekymrade över vägkartan, när detaljerna i den redovisades den 30 april. I en artikel i Ha’aretz dagen därpå frågade Bradley Burston, ”Varför ler då dessa människor?”61 Svaret är att Bushadministrationen i hemlighet nått en rad samförstånd med Sharon och hans närmaste män, vilket till stor del dämpade deras farhågor om kvartettens fredsplan.62 Faktiskt uppgav Financial Times att Elliott Abrams och Stephen Hadley, två särskilt viktiga medlemmar av Nationella säkerhetsrådet, hemligen försäkrat Sharon om ”att han inte skulle utsättas för amerikansk påtryckning rörande vägkartan.”63
Sharon måste ändå ha varit bekymrad efter Bushs resa till Mellanöstern i början av juni 2003, en resa som i vida kretsar sågs som ett viktigt steg i främjandet av presidentens fredssträvan. Strax efter att presidenten återkommit till Förenta staterna, försökte Israel men lyckades inte döda dr Abdel Aziz Rantisi, en viktig hamasledare. Detta var det första av sju planerade lönnmord på fem dagar.64 Sharon hade i maj lovat utrikesminister Powell att Israel skulle sluta med sådana lönnmord, såvida någon ”tickande bomb” inte var inblandad, vilket tydligt inte var fallet denna gång.65 I själva verket hade Hamas dagen före anfallet tillkännagivit att man var villig att återupptaga samtalen om en vapenvila.66 Dessutom meddelade Forward att Sharon vid toppmötet i Aqaba hade ”gått med på att undvika aktioner som kunde ’inflammera’ situationen och försvaga den oerfarne palestinske premiärministern.”67 Israeliska kommentatorer insåg att den israeliske premiärministern nu var i färd med att försöka sänka vägkartan. En korrespondent för Ha’aretz skrev: ”Det egendomliga valet av tidpunkt för lönnmordskampanjen gick israelerna icke obemärkt förbi.”
Bush var inte road. Ändå klandrade han Sharon endast milt, när han den 10 juni sade. ”Jag är upprörd över de israeliska attackhelikopteranfall som nyligen skett.” Enligt Washington Post var de anmärkningar hans medhjälpare fällde endast ”aningen starkare”. Men också den ringaste kritik av Israel var oacceptabel för den hårda linjens män i lobbyn, vilka snart mobiliserade för att stävja Bushs kortvariga uppvisning i självständighet. DeLay hade ett privat möte med presidentens medhjälpare och sade dem att han skulle driva fram en kongressresolution till stöd för Israel, om Bush fortsatte att kritisera det. På kvällen den 11 juni var Bush värd vid en middag i Vita huset för ett hundra judiska ledare till firandet av en ny utställning på Förintelsens Minnesmuseum. Malcolm Hoenlein, som hade ett privat möte med Bush denna kväll, sade att presidenten ”och andra i Vita huset insåg att deras reaktion kunde bli kontraproduktiv”. Hoenlein sade vidare att ”folk hade häpnat något över kommentarerna och att efter vad alla kunde bedöma, var Vita huset väl medvetet om det.”69
Dagen därpå, den 12 juni, gjorde Vita huset en ny U-sväng och stödde nu Israel bestämt. Washington Post uppgav att ”i samordnade uttalanden försökte nu tjänstemän från Vita huset och utrikesdepartementet att byta fokus från israeliska handlingar till de åtaganden arabledare hade gjort förra veckan vid ett toppmöte i Egypten om att avbryta finansieringen av och stödet för terroristangrepp mot israeler. Utrikesminister Colin Powell hade framhållit detta i en omgång telefonsamtal han haft med arabiska utrikesministrar.”70 Vita husets pressekreterare Ari Fleischer sade, ”Det handlar inte om Israel”, utan om ”terrorister som dödar i försök att hejda en hoppingivande process från att röra sig framåt.”71 Senare samma månad antog representanthuset en resolution – med rösterna 399 för och 5 emot – som uttalade solidaritet med det israeliska folket” och att Israel var i sin fulla rätt att bruka våld för att komma till rätta med terrorism.72
Bush hade ännu en gång försök att tygla israeliska aktioner, som stärkte antiamerikanismen i arabvärlden och den islamiska världen och undergrävde administrationens krig mot terrorismen, men det slutade med att han fick lida ännu ett förödmjukande nederlag.
IN MED ENSIDIGHETEN, UT MED VÄGKARTAN
Mycket av samma mönster upprepades i slutet av juli 2003, när Bushadministrationen började framföra sina invändningar mot Israels så kallade säkerhetsstängsel, vilket i vida kretsar sågs som ett israeliskt försök att skapa ”fakta på marken”, som skulle bli ett allvarligt hinder för en framförhandlad uppgörelse. Frågan gällde inte uppförandet av själva stängslet utan snarare dess tilltänkta dragning, som faktiskt skulle införliva ytterligare delar av de ockuperade territorierna med Israel och utsätta tusentals palestinier för betydande ytterligare umbäranden.74 Bush uttryckte sitt misshag vid en presskonferens, som Vita huset höll gemensamt med den palestinske premiärministern Mahmoud Abbas den 25 juli: ”Jag tycker att muren är ett problem, och jag har diskuterat detta med Ariel Sharon. Det är mycket svårt att utveckla förtroende mellan palestinierna och Israel med en mur, som slingrar sig igenom Västbanken.”75 Men fyra dagar senare vid Vita huset, med Bush stående vid sin sida, klargjorde Sharon att han avsåg att fortsätta byggandet av stängslet, fastän han sade att han skulle söka minimera de umbäranden det vållade palestinierna. Bush utmanade inte Sharon utan accepterade premiärministerns åsikt att den palestinska terrorismen var ”det allvarligaste hindret för fred”.76
Likväl fortsatte Bushadministrationen att uttrycka sitt misshag med säkerhetsbarriären. Utrikesminister Powell framkastade i en intervju att stängslet var ett israeliskt försök att tillskansa sig mer palestinsk mark, och Condoleezza Rice antydde att administrationen skulle kunna göra avdrag för stängslets kostnad från de 9 miljarder dollar i lånegarantier som Förenta staterna godkänt i april.77 Israels anhängare i kongressen mobiliserade och framhöll för Vita huset, såsom senater Charles Schumer uttryckte det, att om presidenten ”trotsar kongressens vilja och försöker straffa Israel för att det försvarar sig, kommer kongressen att göra allt som står i dess makt att trygga att dessa lånegarantier inte stoppas.”78 Israelerna själva var inte allvarligt bekymrade. Som en framträdande israelisk regeringstjänsteman uttryckte det, ”Vi utsätts inte för någon påtryckning… Förenta staterna är en mycket livskraftig demokrati, och detta är en mycket politiskt inriktad administration. Verkligheten består ibland av politiskt tvång.”79
Frågan om lånegarantierna skulle emellertid inte glömmas bort, och i slutet av november sade Bushadministrationen att den skulle skära bort 289,5 miljoner dollar från de 3 miljarder i lånegarantier som tidigare detta år anslagits till Israel. Lobbyn protesterade inte starkt, främst därför att bestraffningen egentligen var en svag dask på handleden. Förenta staterna skar inte ned det direkta utlandsbiståendet, det verkligt matnyttiga i dess materiella stöd till Israel. Att lånegarantierna minskades med omkring 10 procent betydde endast att Israel måste betala en högre ränta på en mindre del av det totala belopp det avsåg att låna. Den förutvarande generaldirektören för Israels finansdepartement uppskattade att det skulle kosta Israel omkring 4 miljoner dollar om året i högre räntekostnader, vilket inte är mycket pengar för en blomstrande stat som Israel.80
Bushadministrationen vann en annan liten seger hösten 2003. Sharon hotade med att fördriva Arafat från Västbanken och skicka honom i landsflykt. Powell och Rice sade israelerna att det vore oacceptabelt för Förenta staterna att fördriva den palestinske ledaren. Israelerna förstod vinken, och Arafat fick bli kvar på Västbanken.81
Men dessa små segrar var inte tecken på att andra tider stundade. Tvärtom: hösten 2003 började Sharon vidtaga åtgärder för att spoliera George Bushs vägkarta en gång för alla genom att driva framåt sin egen plan för ensidig utrymning.82 I november inbjöd Sharon Elliott Abrams, direktör för mellanöstern- och nordafrikafrågor vid Nationella säkerhetsrådet (NSC) och en välkänd neokonservativ, till ett hemligt möte i Rom. Vid mötet upplyste Sharon den amerikanske tjänstemannen att han i stället för att söka att förhandlingsvägen nå fram till en uppgörelse tänkte påtvinga palestinierna sin egen uppgörelse.83 Såsom politiken utvecklades de närmast följande månaderna, stod det klart att Israel skulle först draga tillbaka alla sina bosättningar från Gaza och överlämna detta territorium till palestinierna. Därefter skulle Israel överlämna vissa områden på Västbanken till palestinierna men behålla stora delar av detta omstridda land för egen räkning.
Sharons beslut att överlämna dessa delar av de ockuperade territorierna till palestinierna hade inte sin grund i någon medkänsla för deras lidande utan i rädslan att om Israel behöll Gaza och hela Västbanken, skulle araberna snart vara fler än judarna i ”Storisrael”. Med andra ord var befolkningsfrågan den som drev premiärministerns politik.84
I denna process skulle palestinierna ha praktiskt taget ingen talan. Israel skulle diktera villkoren för uppgörelsen, och till slut skulle palestinierna inte få någon egen stat. Sharons närmaste rådgivare Dov Weisglass gjorde detta klart när han sade, ”betydelsen i det vi gör… ligger i att det fryser den politiska processen. Och när man fryser denna process, hindrar man upprättandet av en palestinsk stat och hindrar man en diskussion om flyktingarna, gränserna och Jerusalem. I sak har hela detta paket, som kallas den palestinska staten, med allt vad den innebär, avlägsnats från vår dagordning på obestämd tid.” Weisglass sade också att Sharons plan ”egentligen är formalin. Den tillför den mängd formalin som behövs för att det inte skall bli någon politisk process med palestinierna.”85
Man kunde ha väntat sig att Bush skulle bli arg på Sharon och försöka hålla vägkartan vid liv, i synnerhet som presidenten enligt sin rådgivare i nationella säkerhetsfrågor trodde att ”den är det enda tillvägagångssätt som kan medföra varaktig fred och säkerhet”.86 Men det var inte vad som hände. Våren 2004 omfattade Bush offentligt Sharons inriktning mot ensidighet och sade att den var ett ”djärvt, modigt steg” och att världen var Sharon tack skyldig för att han tagit det.87 Sedan, i en dramatisk vändning den 14 april, kastade Bush om det som hade varit den uttalade politiken för varenda president sedan Lyndon Johnson genom tillkännagivandet att Israel inte skulle behöva återlämna i stort sett allt det land det ockuperade 1967 och att de palestinska flyktingarna inte skulle tillåtas återvända till sina tidigare hem i Israel utan skulle tvingas bosätta sig i en ny palestinsk stat.88 Tidigare hade den amerikanska politiken varit den att israelerna och palestinierna skulle förhandla om dessa frågor. Detta åtgärder väckte harm i Mellanöstern men betraktades allmänt i Förenta staterna som klok politik ett år då George W. Bush kandiderade för omval.89
I en artikel han skrev tidigt år 2004 fångade Thomas L. Friedman vid New York Times det väsentliga i Bushs knipa rörande den israelisk-palestinska konflikten: ”Mr Sharon håller den palestinske ledaren Yassir Arafat i husarrest på hans kontor i Ramallah och håller George Bush i husarrest i Ovala rummet [presidentens ämbetsrum i Vita huset. Ö.a.]. Mr Sharon har omringat mr Arafat med stridsvagnar och mr Bush med judiska och kristna proisraeliska lobbyister, med en vicepresident, Dick Cheney, som är beredd att göra vad helst mr Sharon dikterar och med politiska handläggare, som säger åt presidenten att inte öva några påtryckningar på Israel ett valår – varvid allt samverkar till att säkra att presidenten ingenting gör.”90
Under hela detta skede fortsatte israelerna att bygga bosättningar på Västbanken trots amerikanska protester och trots att vägkartan uttryckligen uppmanade Israel att ”frysa all bosättningsverksamhet (bosättningarnas naturliga tillväxt inräknad).”91 De fortsatte också med att mörda palestinska ledare, ibland vid de skadligaste tillfällen – åtminstone från amerikansk synpunkt sett. Till exempel omintetgjorde IDF en föreslagen palestinsk vapenvila den 22 juli 2002, när den dödade sheikh Salah Shehada, en framstående hamasledare, och fjorton andra människor (varav nio barn). Vita huset brännmärkte angreppet som ”hårdhänt” men tvang inte Israel att avbryta sin politik med riktade mord.92 Såsom tidigare noterats, undergrävde IDF ytterligare en framväxande vapenvila i juli 2003, när den försökte men misslyckades med att döda dr Rantisi, en annan hamasledare.
Den 22 mars 2004 mördade Israel hamasledaren sheikh Ahmed Yassin med amerikansktillverkade hellfiremissiler. Denna åtgärd uppfattades allmänt som ett allvarligt bakslag för Amerikas ställning i Mellanöstern, icke endast därför att amerikanska vapen sattes in utan också därför att många i arabvärlden trodde att Bushadministrationen givit Israel grönt ljus att döda en rullstolsbunden förlamad man. Kolumnisten Jim Hoagland i Washington Post skrev efter detta mord, ”Möjligen med Charles de Gaulle som enda undantag har ingen vänligt inställd utländsk ledare trasslat till den moderna amerikanska diplomatin och politiken mer konsekvent och allvarligt än Ariel Sharon. Han fullföljer Israels intressen med en sådan krigisk seghet och rättframhet att det får alla andra att tappa både andan och valmöjligheterna.”93 Mindre än en månad därefter, den 17 april 2004, dödade IDF slutligen dr Rantisi. 94
ARAFAT DÖR OCH INGET FÖRÄNDRAS
Arafat dog i november 2004. Abbas framträdde som palestiniernas nye ledare och erhöll presidentämbetet i januari 2005 i ett fredligt demokratiskt val, som av utomstående iakttagare hyllades om fritt och rättvist. Man skulle kunnat tro att denna händelse varit ett idealiskt tillfälle att driva fredsprocessen framåt, eftersom Abbas erkände Israel, förkastade terrorism och var ivrig att arbeta fram en förhandlingslösning på konflikten.95 Vidare hade Bush just blivit omvald till en andra ämbetsperiod och var alltså i det bästa läge någon president kunde befinna sig i att hjälpa upp den moderate Abbas. Bushadministrationen omfamnade den nye palestinske ledaren från begynnelsen men gjorde praktiskt taget ingenting för att hjälpa honom att förhandla sig till en livsduglig stat och undergrävde därmed ytterst hans maktbas.
Den viktigaste orsaken till att Bush gjorde så litet för att hjälpa Abbas var att han redan fattat ståndpunkten att stödja Sharons (och efterträdaren Ehud Olmerts) plan att ensidigt draga sig tillbaka från palestinierna. Tvärt emot sina egna uttalanden om vägkartans nödvändighet stödde Bush en strategi, som inte innehöll något löfte till palestinierna om att få en egen livsduglig stat, vilket dömde planen från första början.
Somliga proisraeliska grupper, såsom Amerikas sionistorganisation och de ortodoxa judiska organisationerna motsatte sig att något territorium skulle uppges till palestinierna. Men de större organisationerna, såsom Förbundet mot förtal (Anti-Defamation League, ADL), Amerikanska judiska kongressen och Amerikanska judiska kommittén ställde sig bakom det ensidiga tillbakadragandet. Ledande företrädare för De större judiska organisationernas ordförandekonferens uppskattade att någonstans mellan 60 och 75 procent av ledarna förordade tillbakadragandet, vilket var mer än tillräckligt för att säkra att lobbyn till sist skulle stödja Sharons och Buhs omläggning av politiken, ehuru utan större entusiasm.96
Genom att vägra förhandla med Abbas och omöjliggöra för denne att leverera märkbara fördelar för det palestinska folket bidrog Sharon omedelbart till Hamas’ valseger i januari 2006. Kolumnisten i Ha’aretz Bradley Burston skrev alldeles före valet, ”Om det förefaller er… som om Israel vore Hamas’ kampanjledare i nästa veckas val till det palestinska parlamentet, så skulle inte många säga emot – allraminst i Hamas.”97 Med Hamas vid makten hade israelerna ytterligare en anledning att inte förhandla och blev det ännu mindre sannolikt att Bushadministrationen skulle tvinga dem att tala med palestinierna.
Än värre blev det. Israels politik att ensidigt draga sig tillbaka bröt samman på sommaren 2006, omkring två månader efter att Bush välkomnat politiken vid Ehud Olmerts första besök i Vita huset som den nye premiärministern.98 Sedan israelerna i augusti 2005 dragit sig ur Gaza, stängde de effektivt av detta lilla stycke land och gjorde det därmed omöjligt för de palestinier som bodde där att leva ett anständigt liv och givetvis att ha en egen stat. Palestinierna i Gaza fortsatte att avfyra raketer in i Israel, och därefter, den 25 juni 2006, tog de en israelisk soldat till fånga. Israelerna ansåg att situationen blivit olidlig, varför de tre dagar senare åter trängde in i Gaza.99 Det blev snabbt uppenbart för de flesta israeler och förvisso för Olmert att Israel skulle ställas inför en liknande situation, om det ensidigt drog sig tillbaka från några delar av Västbanken och i praktiken låste in palestinierna efter sig.
Några veckor senare, den 12 juli, tillfångatog Hizbollah två israeliska soldater vid den israelisk-libanesiska gränsen, varvid det utbröt ett krig, varunder Hizbollah avfyrade raketer och missiler in i norra Israel. Med tanke på att Israel ensidigt dragit sig tillbaka från södra Libanon år 2000 stärkte denna kris argumentet att Israels konflikt med palestinierna inte skulle biläggas endast genom att Israel drog sig tillbaka från Västbanken. Följaktligen övergav Olmert sensommaren 2006 det ensidiga tillbakadragandet och hade därvid den israeliska allmänheten bakom sig. I en uppriktig intervju med den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua i januari 2007 sade Olmert att han, när han övertog premiärministerposten från den arbetsoförmögne Sharon i januari 2006, hade han varit viss om att en ensidig strategi eller ”konvergensplan”, som han kallade den, kunde lösa det palestinska problemet. Men han hade haft fel, och nu, ”under rådande omständigheter skulle det vara mer praktiskt att komma fram till en tvåstatslösning genom förhandlingar i stället för [ensidigt] tillbakadragande.”100
RICE ”POWELLISERAS”101
Också Bushadministrationen hade räknat ut att ensidigheten var en nederlagsstrategi och börjat att återigen främja en förhandlingslösning enligt vägkartans linjer. I slutet av år 2006 tog utrikesminister Condoleezza Rice befälet i försöket att förmå de palestinska och israeliska ledarna att tala med varandra.102 Hennes mål var att sätta i gång en diskussion om hur de breda konturerna av en helhetslösning – det som hon betecknade som den ”politiska horisonten” – skulle se ut.
Medan Rice övade påtryckningar på israelerna och palestinierna att förhandla på allvar, övertalade saudierna Arabförbundet i mars 2007 att återlansera sin fredsplan från år 2002. Liksom det ursprungliga förslaget innebar det nya att Israel erbjöds fred och normala relationer icke endast med palestinierna utan med Arabförbundets alla tjugotvå medlemmar. I gengäld skulle Israel tvingas draga sig tillbaka från allt ockuperat land, Golanhöjderna inräknade, acceptera upprättandet av en suverän palestinsk stat på de ockuperade territorierna med östra Jerusalem som huvudstad och förhandla om en ”rättvis lösning” på det palestinska flyktingproblemet, en lösning som de behöriga parterna skulle vara ”överens om”.103 Saudierna klargjorde att förslaget var en grund för förhandling, icke ett färdigt avtal som måste genast antagas eller förkastas.
Både amerikanerna och saudierna hade starka bevekelsegrunder till att vilja se ett slut på konflikten mellan Israel och palestinierna.104 Fortsatt amerikanskt stöd för den israeliska politiken på de ockuperade områdena icke endast bidrog till att underblåsa Amerikas terrorismproblem utan även försvårade för Bushadministrationen att få arabstaternas hjälp med att hantera kriget i Irak och Irans kärnkraftprogram. Saudierna ville för sin del arbeta nära samman med amerikanerna för att hålla Iran tillbaka men hämmades i vad de kunde göra, eftersom det rådde så mycken vrede hos det saudiska folket över det amerikanska stödet till Israels behandling av palestinierna. Saudierna ville se ett slut på konflikten också därför att Iran höll på att vinna inflytande över radikala palestinska krafter på de ockuperade territorierna.
Under dessa omständigheter vill det synas som om situationen vore mogen för allvarligt menat framåtskridande i fredsprocessen. Men det skedde inte. Olmert visade ringa intresse för Arabförbundets initiativ, vilket tycktes dömt att dela samma öde som 2002 års fredsförslag. Den israeliske premiärministern var missnöjd med vissa delar av förslaget, såsom kravet att Israel skulle draga sig tillbaka från alla de ockuperade territorierna. Han förkastade även varje kompromiss i frågan om en palestinsk ”rätt till återvändande” och yttrade till Jerusalem Post i mars 2007: ”Jag kommer inte att medge något slags israeliskt ansvar för detta problem. Punkt och slut.” Han sade vidare att det var ”uteslutet” att en enda palestinsk flykting återvände till Israel.105
Men denna tvistefråga och andra hade kunnat diskuteras i de förhandlingar som hade följt, om Israel hade gått med på samtal på grundval av det gjorda förslaget. Ha’aretz formulerade argumentet väl i en ledarartikel tidningen publicerade i slutet av mars: ”En realistisk regering skulle ha skyndat sig att hylla denna vilja till erkännande och försoning och därvid uttryckt reservationer för vad den inte accepterar och söka dialog på regional nivå.”106 I mitten av maj kritiserades Olmert allmänt för att inte på allvar ha sökt uppnå fred med araberna, däribland av två pålitliga israelvänner: ADLs Abraham Foxman och nobelpristagaren Elie Wiesel. Ställd inför denna växande kritik, svarade premiärministern att Israel var villigt att diskutera arabförbundets initiativ, men han har visat föga handlingskraft utöver sin retorik. I stället har Israel satt i gång en diplomatisk kampanj för att bringa fredsiniativet på fall.107
Bushadministrationen gjorde inget påtagligt för att förmå Olmert att antaga arabförbundets förslag, även om den faktiskt uppmanade arabledarna att ändra förslaget efter Israels önskan.108 Hittills har Rices egna ansträngningar att driva fredsprocessen framåt inte lett till någonting. Till att börja med klargjorde Rice vid ett möte i början av februari 2007 med ledare från femton viktiga judiska organisationer att administrationen skulle inte bara avstå från att öva påtryckning på Israel utan även avstå från att lägga fram sina egna förslag om hur den ”politiska horisonten” kunde se ut.109 Dessa medgivanden begränsade starkt ministernas effektivitet. Rice reste sedan till Jerusalem, där hon den 19 februari sammanförde Olmert och Abbas för samtal. Men Rices bemödanden att blåsa nytt liv i fredssamtalen gjorde fiasko, då den israeliske premiärministern vägrade att diskutera huvuddragen av en möjlig uppgörelse. Faktiskt vägrade både Olmert och Abbas att framträda tillsammans med henne vid presskonferensen efteråt. Kort därefter publicerade New York Times en ledare om mötet under rubriken ”Fars i Jerusalem”, vari påpekades att Rice inte ens förmått de båda ledarna att stå invid henne, medan hon läste upp ett ”innehållslöst uttalande som de motvilligt samtyckt till.”110
I slutet av mars 2007 återvände Rice till Israel för att träffa Olmert och föra möjligheten på tal att hon kunde tjänstgöra som medlare mellan Israel och palestinierna. Det var hennes sjunde besök i Israel på åtta månader. Olmert avvisade bestämt tanken att Rice skulle agera diplomatisk mellanhand och tvang henne att inställa den presskonferens som planerats till efter mötet. Londontidningen Daily Telegraphs rubrik dagen efter mötet mellan Olmert och Rice sade allt: ”Israel stukar Condoleezza Rice.”111 Utrikesministern fick återvända till Washington tomhänt och med ringa utsikter om att Bushadministrationen skulle göra något meningsfullt framsteg mot en arabisk-israelisk fred under den tid den hade kvar.
Detta resultat, som icke blott förödmjukade utrikesministern utan även motverkade Amerikas nationella intresse, beror på åtminstone två faktorer. För det första har Olmert lika litet som sin företrädare Sharon något intresse av att förhandla fram en fredsuppgörelse med palestinierna, eftersom det skulle kräva att Israel gav upp nästan hela Västbanken för att låta en livsduglig palestinsk stat uppstå på detta territorium. Olmert har klargjort att han skulle vara villig att ge ifrån sig vissa delar av Västbanken men har för avsikt att behålla stora delar av den för Israels räkning. Faktiskt tillkännagav hans regering i slutet av december 2006 att den höll på att bygga sin första nya bosättning på Västbanken på tio år, och månaden därpå meddelade Israel att det planerarde att bygga nya hus i Ma’aleh Adumim, Israels största befintliga bosättning.112 Israel skulle föredraga ockupation framför fred, om fred betydde att Israel behövde uppge omkring 95 procent av Västbanken till palestinierna.113
Man kan hävda att det verkliga hindret för fred inte är Israel utan Hamas, som kom till makten i januari 2006 och som formellt förblir försvuret åt Israels förstörelse. Det råder intet tvivel om att Hamas’ växande inflytande inom det palestinska samhället försvårat alla ansträngningar att åstadkomma fred. Ändå är detta problem inte oövervinneligt. Om israelerna hyste något äkta intresse av att nå fram till ett fredsavtal med palestinierna, kunde de arbeta med arabförbundet, Abbas och de mer moderata elementen inom Hamas för att driva fredsprocessen framåt och isolera – eller kanske rentav omvända – vägrarna i Hamas och andra radikala grupper såsom Islamiska jihad.114 Men i stället har israelerna visat föga entusiasm för att arbeta med det växande antal araber, som är allvarligt intresserade av att sluta fred med den judiska staten. Genom att undergräva de moderata, som vill förhandla om fred, enbart stärker denna politik de grupper som hävdar att våldet är den enda effektiva taktiken.
För det andra har proisraeliska krafter i Förenta staterna omöjliggjort för Förenta staterna, i synnerhet för utrikesminister Rice, att driva regeringen Olmert i riktning mot fred. Inom Vita huset är Elliott Abrams det svåraste hindret för att sätta något slags meningsfullt tryck på Israel. Han får emellertid hjälp av två mäktiga neokonservativa, som arbetar för vicepresidenten, John Hannah och David Wurmser. Journalisten Jim Lobe uppger att flera källor sagt honom att ”Abrams systematiskt arbetat på att undergräva varje möjlighet till förhandlingar, som är allvarligt menade att ge substans åt Rices förhoppningar om – och åt den saudiska kungen Abdullas allt mer otåliga krav på – att kunna erbjuda palestinierna en ’politisk horisont’ för en slutlig uppgörelse.”115
Abrams har en nära förbindelse med Olmerts stabschef Yoram Turbowitz och hans rådgivare i diplomatiska frågor Shalom Turgeman, och de samarbetar allesamman för att säkerställa att Bushadministrationen inte söker förmå Israel att driva politik som Olmert ogillar. Daniel Levy, en tidigare rådgivare vid den israeliske premiärministerns kansli, anmärker att ”om Rice blir alltför aktiv med sina försök att mäkla fred, så kan T+T (Yoram Turbowitz och Shalom Turgeman) alltid skickas iväg till Elliott Abrams i Vita huset, varpå denne i sin tur enrollerar Cheney att hålla presidenten i kopplet.”116 Likaså hävdar Henry Siegman, som länge arbetat med mellanösternfrågor vid Utrikespolitiska rådet (Council on Foreign Relations) att ”varje gång det märktes den minsta antydan att Förenta staterna äntligen skulle kunna engagera sig på allvar i en politisk process, träffade Elliott Abrams Olmerts sändebud i hemlighet i Europa eller annorstädes för att försäkra dem om att någon sådan fara inte förelåg.”117 Alldeles innan Rice anlände till Israel för sitt möte den 19 februari med Abbas och Olmert, hade den israeliske premiärministern satt den amerikanska utrikesministern på plats genom att låta medierna veta att han dagen innan talat med Bush och att ”premiärministern och presidenten såg saken på samma sätt”. Såsom Aluf Benn och Shmuel Rosner skrev i Ha’aretz: ”Budskapet var otvetydigt. Det Rice hade att säga hade knappast någon betydelse.”118
Den omfattning, i vilken maktbalansen inom Bushadministrationen är riktad emot Rice, belyses ytterligare av Philip Zelikows avgång som rådgivare åt utrikesdepartementet i slutet av år 2006. Han är en gammal vän till henne, har författat skrifter tillsammans med henne och är en av hennes närmaste rådgivare. På sensommaren 2006 uppmanade han Rice att göra en allvarlig ansträngning att förhandla fram en fredsöverenskommelse mellan Israel och palestinierna. Han ansåg att detta var väsentligt, om Washington hoppades att förmå arabstaterna och europeerna att bilda en effektiv koalition mot Iran. Han framhöll just detta den 15 septemer 2006 i ett tal han höll vid Washingtoninstitutet för mellanösternpolitik.119
Efter talet hördes genast tjut från proisraeliska grupper, och enligt New York Times ”tog utrikesdepartementet snabbt avstånd från talet genom att utfärda ett uttalande, som förnekade någon koppling, och israeliska regeringstjänstemän, förvirrade av mr Zelikows yttranden, sade att mrs Rice senare försäkrat Israels utrikesminister Tzipi Livni att Förenta staterna såg den iranska frågan och den palestinska frågan som två skilda saker.”120 Zelikow gav tillkänna att han månaden därpå skulle lämna utrikesdepartementet. Han angav nedtonade skäl för sin avgång i sitt avskedsbrev, ehuru en namnlös källa i Vita huset uppgav att hans frånträde delvis berodde på hans missnöje med Förenta staternas mellanösternpolitik. I början av mars 2007 utnämnde Rice till Zelikows efterträdare Eliot Cohen, en neokonservativ som undertecknat alla de öppna brev PNAC tidigare skrivit.121
Trots de inskränkningar av sitt manöverutrymme hon fått vidkännas hade Rice sökt stärka Abbas på Hamas’ bekostnad. Men lobbyn hade kringskurit hennes handlingskraft också på den punkten. En bestämd händelse som kan nämnas är att president Bush i slutet av januari 2007 beslöt att ge Abbas 86 miljoner dollar, så att denne kunde förbättra sina säkerhetsstyrkor. Men kongressledamoten Nita Lowey (demokrat från New York), en ståndaktig förvarare av Israel och ordförande för ett viktigt anslagsbeviljande underutskott, stoppade begäran.122 En annan proisraelisk kongressledamot, Anthony Weiner, skrev till Rice och bad henne att draga tillbaka anslagsframställningen.123 Amerikas sionistorganisations ordförande Morton Klein blandade sig i och sade att Bush ”borde vara lika hård mot Abbas som han är mot Hamas och al-Qaida.”124
Kleins kompromisslösa åsikter om Abbas delades av många judiska ledare.125 De var särskilda upprörda på Abbas för att denne i februari 2007 sagt ja till att ingå i en enhetsregering med Hamas, trots att den palestinske presidenten gjorde klart att han förblev fast besluten att söka förhandla fram en tvåstatslösning och leva i fred med Israel. AIPAC sökte tvinga Condoleezza Rice till att omöjliggöra för den amerikanska regeringen att ha något att göra med någon medlem av enhetsregeringen, Abbas inräknad, men den ansträngningen kom på skam.126 För att blidka Lowey sänkte administrationen det begärda beloppet till 59 miljoner dollar och krävde att det skulle användas endast för utbildning, köp av icke-dödande utrustning och förbättring av säkerheten vid vissa särskilt viktiga övergångar mellan Israel och Gaza. Lowey samtyckte till denna utformning, och pengarna beviljades.127
Bushadministrationens strävan att isolera och marginalisera Hamas slog likväl slint i juni 2007, när Hamas föregrep det amerikanska försöket att stärka Fatahs säkerhetsstyrkor genom att driva ut dessa ur Gaza och gripa makten därstädes. I en sent påkommen ansträngning att stärka Abbas har Israel lovat att frige palestinska fångar liksom att betala ut frysta palestinska skatteintäkter, och Jerusalem och Washington har hävt några ekonomiska restriktioner. Men det finns inget tecken som tyder på att Israel kommer att ge den palestinske ledaren det enda han behöver för att upprätta sin auktoritet och övertrumfa vägrarna: den realistiska möjligheten av en livsduglig stat. Därför kommer konflikten att fortsätta och därunder att ytterligare skada Amerikas ställning i arabvärlden och den islamiska världen.
SLUTSATS
Om lobbyn inte funnits, skulle Bushadministration nästan säkert ha varit mycket mer egennyttig och mindre medgörlig i ansträngningarna att åstadkomma fred mellan Israel och palestinierna. När allt kommer omkring, har Förenta staterna en rik historia, i synnerhet vad gäller senare år, ifråga om att använda skilda redskap för att tvinga andra stater att ändra sitt uppförande till att passa Amerikas intressen. Washington avtvang upprepade medgivanden av sovjetiska ledare, när Sovjetunionen bröt samman, och förmådde sedan Ukraina, Kazakstan och Vitryssland att avstå från sina kärnvapenarsenaler. Med en liknande ansträngning övertalade man Libyen att avstå från sitt program för massförstörelsevapen mot att de omfattande ekonomiska sanktionerna hävdes. Clintonadministrationen utkämpade år 1999 ett intensivt flygkrig mot Serbien för att tvinga det att draga sig tillbaka från Kosovo, och Bushadministrationen har övat påtryckningar på många länder att avvisa den konvention, varmed en internationell brottmålsdomstol skulle inrättas. Och som vi utförligt dryftar i kapitel 10, har Förenta staterna gjort avsevärda ansträngningar att förmå Iran att uppge sina nukleära ambitioner. Att sätta tryck på Israel, palestinierna och de relevanta arabstaterna för att nå en slutlig fredsuppgörelse vore knappast oförenligt med Amerikas uppträdande i andra frågor.
Förenta staterna har till sitt förfogande en oerhörd potentiell makt det kunde bruka i umgänget med Israel och palestinierna. Det kunde hota med att skära av allt ekonomiskt och diplomatiskt stöd åt Israel. Om detta inte räckte till, skulle det inte möta några svårigheter att få internationellt stöd till att isolera Israel ungefär på det sätt som Sydafrika skildes ut och skyddes i slutet av förra århundradet. Till palestinierna kunde Förenta staterna ge löftet om att få sin dröm om en livsduglig stat på det ockuperade territorierna uppfylld i förening med ett massivt långsiktigt ekonomiskt bistånd. I gengäld skulle palestinierna tvingas sluta med all terrorism mot Israel. Med tanke på den politiska splittringen inom Israel och det ofta dåligt fungerande palestinska ledarskapet liksom förhandenvaron av våldsamma vägrare på ömse sidor skulle det inte bli lätt att nå en slutgiltig fredsuppgörelse. Men att inget göra eller att stödja Israel så konsekvent har inte gjort saken bättre. Tvärtom har denna politik nästan säkert förvärrat situationen för både palestinier och israeler och fortsätter att tära på Amerikas anseende i världen och försvåra lösningen av angelägna problem såsom dem som sammanhänger med Iran och Irak.
Det skulle kunna invändas att denna analys är orealistisk med tanke på den allmänt sett gynnsamma bilden av Israel i många amerikaners ögon. Enligt detta synsätt ligger den verkliga orsaken till att Bush har stött Israel gentemot palestinierna däri att den amerikanska allmänna opinionen starkt gynnar Israel. Kort sagt handlar presidenten enbart enligt folkets vilja. Vi har sett detta påstående förut – det utgör själva kärnan i det moraliska argumentet för det särskilda förhållandet mellan Förenta staterna och Israel. Likväl förbiser denna tolkning de tydliga tecknen på att det amerikanska folket skulle vara villigt att sätta tryck på Israel, om detta ingick i en större fredsuppgörelse. Även om undersökningar av den amerikanska opinionen visar att det råder starkare sympati för Israel än för palestinierna, röjer de också att det finns ett avsevärt stöd för en rättvisare politik. Till exempel stödde de flesta amerikaner på det hela taget Bushs politik att vara hård mot Israel våren 2002. En opinionspejling, som Time/CNN företog den 10-11 april, gav vid handen att 60 procent av amerikanerna ansåg att det amerikanska biståndet till Israel skulle avbrytas eller minskas, om Sharon vägrade att draga tillbaka trupperna från de palestinska områden han då nyligen ockuperat. Dessutom sade 75 av de svarande att Powell borde ha träffat Arafat, när han besökte Israel. Beträffande Sharon ansåg endast 35 procent honom pålitlig, medan 35 ansåg honom vara en krigshetsare, 20 procent såg honom som en terrorist och 25 procent betraktade honom som en fiende till Förenta staterna.128
Ett år sedare, i maj 2003, angav en opinionsmätning, som University of Marylands företog, att över 60 procent av amerikanerna skulle vilja hålla inne med bistånd till Israel, om det motsatte sig amerikansk påtryckning att nå en lösning av konflikten. Detta tal steg till 70 procent i kategorin ”politiskt aktiva” amerikaner. Faktiskt ansåg 73 procent att Förenta staterna inte skulle gynna någondera sidan i konflikten. Det är också värt notera att endast 17 procent av dem som svarade höll med Bush och Sharon i deras påstående att konflikten mellan israeler och palestinier ”ingår i kriget mot terrorismen”. I stället betraktade 54 procent denna konflikt såsom ”en strid mellan två nationella grupper som kämpar om samma landområde”. Samma undersökning visade att fastän de flesta amerikaner inte visste mycket om vägkartan, hade 55 procent en ”positiv uppfattning” om den. När de utfrågade upplystes om dess viktigaste beståndsdelar, steg stödet till 74 procent.129 Även en opinionspejling, som leddes av ADL, fann att 78 procent av amerikanerna anser att deras regering inte borde gynna vare sig Israel eller palestinierna.130
Alltsedan händelserna den 11 september 2001 har det amerikanska folket varit mottagligt för tanken att öva påtryckning på Israel, när amerikanerna ansett att detta skulle ligga i deras nationella intresse. President Bush har också erkänt att det enda sättet att avsluta den israelisk-palestinska konflikten är att se till att palestinierna får en egen, livsduglig stat, och hans administration har vid flera tillfällen försökt att främja detta mål. Men varken den allmänna opinionen eller presidentens initiativ har haft någon särskild betydelse, eftersom lobbyn nära nog omöjliggjort för Förenta staterna att öva påtryckning på Israel för att förhandla fram en uppgörelse.
Som vi sett, omfattade Bush formellt tanken på en palestinsk stat hösten 2001. Våren 2002 uppmanade han Israel att draga tillbaka sina styrkor från flera palestinska områden på Västbanken och skickade utrikesminister Colin Powell till regionen att omedelbart få i gång fredsprocessen. Sommaren samma år lanserade Bush vägkartan, ett initiativ som var avsett att ange en tydlig tidtabell för den process som skulle leda till upprättandet av en självständig och demokratisk palestinsk stat. Året därpå, 2003, reste Bush till Mellanöstern för att främja vägkartan. Sedan Israels plan att ensidigt påtvinga palestinierna en uppgörelse bröt samman år 2006, gjorde administrationen – med utrikesminister Condoleezza Rice i spetsen – en ny ansträngning att få ett slut på konflikten.
Vid vart och ett av dessa tillfällen handlade lobbyn snabbt och effektivt för göra Bushadministrationens ansträngningar om intet. Grupper i lobbyn tillgrep en rad olika taktiker: öppna brev, kongressresolutioner, ledarartiklar, pressmeddelanden och direkta möten mellan regeringstjänstemän och ledare för inflytelserika judiska och evangelikala grupper. Sympatiserande regeringstjänstemän, såsom Elliott Abrams vid Nationella säkerhetsrådet, hjälpte till i dessa ansträngningar och träffade ibland israeliska regeringsföreträdare för att hejda igångsatta initiativ. I stället för att använda Förenta staternas inflytande till att arbeta fram en fred (till exempel genom att förbinda fortsatt amerikanskt stöd med israeliskt samarbete om vägkartan), blev det till sist så att Bush i alla lägen ställde sig bakom den politik Sharon (och numera Olmert) valt. Såsom den förutvarande rådgivaren i nationella säkerhetsfrågor Brent Scowcroft förklarade i oktober 2004, hade Sharon president Bush ”lindad runt sitt lillfinger.”131
Israels förmåga att trotsa Förenta staterna – och rent av få Washington med sig på det sätt Israel valt att behandla palestinierna – erbjuder ett klassiskt exempel på hur intressegruppspolitik fungerar. Fastän opinionsundersökningar visar att det amerikanska folket skulle stödja tvingande åtgärder mot Israel att erbjuda palestinierna en rättvis uppgörelse, bryr sig grupperna i lobbyn – och i synnerhet dess mer hårdföra element – mer om denna fråga än amerikanen i genomsnitt gör. Till följd därav kan grupper som AIPAC och ledare för organisationer som De större judiska organisationernas ordförandekonferens utsätta folkvalda företrädare för oproportionerligt tryck, och det blir då mer sannolikt att deras politiska preferenser vinner, också om dessa är dåliga för Förenta staterna som helhet och oavsiktligt skadliga också för Israel.
Att vidmakthålla det amerikanska stödet för Israels politik mot palestinierna är ett centralt mål för många grupper i lobbyn, men detta mål är inte deras enda. De vill också att Amerika hjälper Israel att förbli den i regionen härskande makten. Israels regering och proisraeliska grupper i Förenta staterna har tillsammans arbetat för att forma Bushadministrationens politik gentemot Irak, Syrien och Iran liksom för dess stora plan att omforma Mellanöstern. Låt oss nu betrakta hur lobbyn och Israel påverkade Amerikas beslut att invadera Irak i mars 2003 i hoppet om att detta djärva företag skulle leda till hela regionens demokratisering.
Noter
1. Thomas Oliphant, ”A Delicate Balance”, Boston Globe den 18 september 2001; och Jane Perlez och Patrick E. Tyler, ”Before Attacks, U.S. Was Ready to Say It backed Palestinian State”, New York Times den 2 oktober 2001.
2. Robert G. Kaiser, ”Bush and Sharon Nearly Identical on Mideast Policy”, Washington Post den 9 februari 2003.
3. Jane Perlez och Katharine Q. Seelye, ”U.S. Strongly Rebukes Sharon for Criticism of Bush. Calling it ’Unacceptable’”, New York Times den 6 oktober 2001. Också John Donnelly, ”Nation Set to Push Sharon on Agreement,” Boston Globe den 10 oktober 2001; Lee Hockstader, ”Sharon Apologetic over Row with U.S.,” Washington Post den 7 oktober 2001; Lee Hockstader och Daniel Williams, ”Israel Says It Won’t ’Pay Price’ of Coalition”, Washington Post den 18 september 2001; ”Israel’s Opportunity”, Los Angeles Times’ ledare den 18 september 2001; och Jonathan Karp, ”Sharon Cancels Peace Talk in Rebuff to U.S. Concerns”, Wall Street Journal 24 september 2001.
4. Julian Borger, ”US Backs State for Palestine”, Guardian den 3 oktober 2001; Kurt Eichenwald, ”U.S. Jews Split on Washington’s Shift on Palestinian State”, New York Times den 5 oktober 2001; och Glenn Kessler, ”Talking Points Aside, Bush Stance on Palestinian State Is Not a First”, Washington Post den 5 oktober 2001. Samtidigt uttalade premiärminister Tony Blair ”Storbritanniens dittills starkaste stöd för en palestinsk stat”. Michael Dobbs, ”Blair Backs Creation of Palestinian State”, Washington Post den 16 oktober 2001.
5. Hockstader, ”Sharon Apologetic” (not nr 3).
6. James Bennet, ”Sharon Invokes Munich in Warning U.S. on ’Apppeasement’”, New York Times den 5 oktober 2001; Perlez och Seelye, ”U.S. Strongly Rebukes Sharon” (not nr 3); och Alan Sipress och Leo Hockstader, ”Sharon Speech Riles U.S.”, Washington Post den 6 oktober 2001. För material som visar att andra israeler delade Sharons farhågor hänvisas till Israel Harel, ”Lessons from the Next War”, Ha’aretz den 6 oktober 2001.
7. Sipress och Hockstader, ”Sharon Speech” (not nr 6).
8. Donnelly, ”Nation Set to Push Sharon” (not nr 3); Perlez och Seelye, ”U.S. Strongly Rebukes Sharon” (not nr 3); och Sipress och Hockstader, ”Sharon Speech” (not nr 6).
9. Hockstader, ”Sharon Apologetic” (not nr 3); och Serge Schmemann, ”Raising Munich, Sharon Reveals Israeli Qualms”, New York Times den 6 oktober 2001.
10. Citerat i Tim Weiner, ”Israel Rebuffs Demands to End West Bank Raids”, New York Times den 24 oktober 2001.
11. Suzanne Goldenberg, ”Sharon Defies Demand to Retreat”, Guardian den 24 oktober 2001. Se också Peter Beaumont, ”Defiant Israelis Abandon Pull-out, Observer den 28 oktober 2001. Suzanne Goldenberg, ”Israel Lays Down Tough New Conditions for Withdrawal”, Guardian den 27 oktober 2001; Dana Milibank och Lee Hockstader, ”Israeli Incursion Strains Relations, Washington Post den 24 oktober 2001; och Staff and Agencies, ”US Criticizes Israeli Offensive, Guardian den 22 oktober 2001.
12. William Safire, ”Israel or Arafat”, New York Times den 3 december 2001. Se även Aluf Benn, ”Analysis Clutching at Straws, Ha’aretz den 18 september 2001; och ”Excerpts from Talk by Sharon”, New York Times den 4 december 2001.
13. Shlomo Shamir, ”U.S. Jews: Sharon is ’Worried’ by Terrorism Distinction”, Ha’aretz den 18 september 2001.
14. Detta brev publicerades i Weekly Standard den 1 oktober 2001.
15. Citerat i James D. Besser, ”Terror Clouds Bush Plan to Back Palestinian State”, Jewish News Weekly (internetupplaga) den 5 oktober 2001.
16. Citerat i Kurt Eichenwald, ”U.S. Jews Split on Washington’s Shift on Palestinian State”, New York Times den 5 oktober 2001. Se även Michael J. Jordan, ”Bush Backed – Finally”, Jewish Journal of Greater Los Angeles (internetupplaga) den 12 oktober 2001.
17. Pressmeddelande från ADL, ”ADL ’Extremely Troubled’ by Comments from State Department Official” den 23 oktober 2001. Se även Milbank och Hockstader, ”Israeli Incursion” (not nr 11).
18. Citerat i Kenneth R. Bazinet, ”Israel Rejects Call for Pullout; Bush, Powell Demand Troops Leave Six Towns”, New York Daily News (internetupplaga) den 24 oktober 2001.
19. Elaine Sciolino, ”Senators Urge Bush Not to Hamper Israel”, New York Times den 17 november 2001.
20. Anfört i Dana Milibank, ”Bush Spokesman Gentle on Israeli Assault, Washington Post den 3 december 2001; och David Sanger, ”U.S. Walks a Tightrope on Terrorism in Israel”, New York Times den 4 december 2001. Se även Safire, ”Israel or Arafat” (not nr 12).
21. Bland artiklar, som yppar tvivel på sambandet mellan palestinierna och Karine A, kan nämnas Charles D. Smith, ”The ’Do More’ Chorus in Washington”, Middle East Report Online den 15 april 2002; Brian Whitaker, ”Voyage of the Arms Ship”, Guardian den 14 januari 2002; och Brian Whitaker, ”The Strange Affair of Karine A”, Guardian den 21 januari 2002.
22. James Bennet, ”Skipper Ties Cargo to Arafat’s Group”, New York Times den 8 januari 2002; Lawrence F. Kaplan, ”Torpedo Boat”, New Republic den 18 februari 2002; Ion Mihai Pacepa, ”The Arafat I Knew”, Wall Street Journal den 10 januari 2002; Tom Rose, ”Arafat’s Naval Adventure: It’s Time for Him to Go”, Weekly Standard den 21 januari 2002; Robert Satloff, ”Karine-A: The Strategic Implications of Iranian-Palestinian Collusion”, Policy Watch #593, Washington Institute for Near East Policy den 15 januari 2002; och Gerald M. Steinberg, ”The Demilitarization Scam”, Jerusalem Post den 11 januari 2002. Se även Robert Satloff, ”The Peace Process at Sea: The Karine-A Affair and the War on Terrorism”, National Interest 67 (Spring 2002).
23. Powell sade en vecka efter att Karine A uppbringades: ”De uppgifter vi får… klargör att det finns kopplingar till palestinska myndigheten. Jag har ännu inte sett någon uppgift som kopplar det direkt till ordförande Arafat.” ”Powell Comments on Arms Shipment Seized by Israel”, den 10 januari 2002, CNN.com/Transcripts. Arafat, som stod under påtryckning av Bushadministrationen att taga ansvar för incidenten, gjorde till slut detta, fastän han förnekade att han ägt förhandsvetskap om den. ”Arafat Takes Blame for Arms Shipment”, BBC News (internet) den 14 februari 2002; Lee Hockstader, ”Arafat Arrests 3 in Arms Incident”, Washington Post den 12 januari 2002; och ”Powell Says Arafat Takes Responsibility”, New York Times den 14 februari 2002.
24. ”Remarks by President George Bush and Prime Minister Ariel Sharon in Photo Opportunity”, Vita huset den 7 februari 2002, varav en kopia finns på det israeliska utrikesdepartementets hemsida, www.mfa.gov.il.
25. Keith B. Richburg och Molly Moore, ”Israel Rejects Demands to Withdraw Troops”, Washington Post den 11 april 2002. Alla citat i detta stycke är hämtade från Fareed Zakaria, ”Colin Powell’s Humiliation: Bush Should Clearly Support His Secretary of State – Otherwise He Should Get a New One”, Newsweek den 29 april 2002. Se även Mike Allen och John Lancaster, ”Defiant Sharon Losing Support in White House, Washington Post den 11 april 2002.
26. Karen DeYoung, Soldier: The Life of Colin Powell (New York, Knopf 2006), s. 383.
27. William Kristol och Robert Kagan, ”Senior White House Aides: Speak Up!”, Weekly Standard den 11 april 2002.
28. Utskrift av ”Shields och Brooks”, NewsHour with Jim Lehrer den 12 april 2002, www.pbs.org/newshour/bb/political_wrap/jan-june02/sb_4-12.html
29. Elaine Sciolino, ”Netanyahu Says Powell Mission ’Won’t Amount to Anything’ and Urges Arafat’s Exile”, New York Times den 11 april 2002.
30. Bob Woodward, Bush at War (New York, Simon & Schuster 2002), ss. 323-326.
31. Anfört i DeYoung, Soldier, s. 383 (not 26). Bush hade sagt till Powell, innan denne begav sig iväg till Mellanöstern, ”Jag vet hur svårt det kommer att bli. Det kommer att bli mycket dåligt. Men du har tillräcklig auktoritet… du kommer att bli bränd, men du kan klara av det. Det kommer att vara tillräckligt mycket kvar av dig, när det väl är över.” Samma arb., s. 379.
32. John Simpson. ”Israeli Leader Has More Power in Washington than Powell”, Sunday Telegraph (London) den 14 april 2002.
33. James D. Besser, ”No Tennessee Waltz”, Jewish Week den 27 december 2002; och Romesh Ratnesar, ”The Right’s New Crusade”, Time den 6 maj 2002. Se även Mike Allen och Juliet Eilperin, ”White House and DeLay at Odds”, Washington Post den 26 april 2002; och Judith Eilperin och Helen Dewar, ”Lawmakers Endorse Israel’s Offensive”, Washington Post den 3 maj 2002. Bush fick känna av ett intensivt tryck inte bara från kongressledamöter utan även från judiska ledare och evangeliska kristna. Se Allen och Lancaster, ”Defiant Sharon”; Dan Balz, ”Bush Statement on Mideast Reflects Tension in GOP”, Washington Post den 7 april 2002; Elisabeth Bumiller, ”Seeking to Stem Growing Political Fury, Bush Sends Conservative to Pro-Israel Rally”, New York Times den 16 april 2002; Bradley Burston, ”Background: Can Bush Afford to Press Sharon for Peace?” Ha’aretz den 6 maj 2002; Alison Mitchell, ”U.S. Political Leaders Seek Unity on Mideast, for Now”, New York Times den 12 april 2002; William Safire, ”On Being an Ally”, New York Times den 11 april 2002; Diana Jean Schemo, ”Over 100,000 Rally in Washington to Support Israel”, New York Times den 16 april 2002; Alan Sipress, ”Policy Divide Thwarts Powell in Mideast Effort, Washington Post den 26 april 2002; och Alan Sipress och Karen DeYoung, ”U.S. Presses Ahead with Peace Efforts, Washington Post den 9 maj 2002.
34. Ratnesar, ”The Right’s New Crusade” (not nr 33).
35. Randall Mikkelsen, ”White House Calls Sharon ’Man of Peace’”, Reuters den 11 april 2002; och Bill Sammon, ”White House Softens Tone with Israel”, Washington Times den 12 april 2002. Bush sade senare till Sharon att han ”fått ta oerhört mycket skit” för att ha kallat honom ”en fredens man”. Glenn Kessler, ”Bush Sticks to the Broad Strokes”, Washington Post den 3 juni 2003.
36. David Sanger, ”President Praises Effort by Powell in the Middle East”, New York Times den 19 april 2002; och Peter Slevin och Mike Allen, ”Bush: Sharon a ’Man of Peace’”, Washington Post den 19 april 2002. För en utskrift av presskonferensen se ”President Bush, Secretary Powell Discuss Middle East”, Vita huset, pressekreterarens kansli den 18 april 2002.
37. Alla citat i detta stycke är hämtade från Matthew E. Berger, ”D.C. Rally is Large and Loud – but Will Bush Listen?” JTA.org den 19 april 2002. Se även Sharon Samber och Matthew E. Berger, ”Speakers Stick to Consensus Theme at National Solidarity Rally for Israel”, JTA.org den 15 april 2002.
38. John Diamond, ”Netanyahu Tells U.S. That Arafat ’Has to Go’”, Chicago Tribune den 11 april 2002; och Nathan Guttman, ”Ladies and Gentlemen, Benjamin Netanyahu”, Ha’aretz den 15 april 2002. Se även Benjamin Netanyahu, ”The Root Cause of Terrorism”, Wall Street Journal den 19 april 2002.
39. Eilperin och Dewar, ”Lawmakers Endorse Israel’s Offensive”; Juliet Eilperin och Mike Allen, ”Hill Leaders Plan Votes on Pro-Israel Resolutions”, Washington Post den 2 maj 2002; och Alison Mitchell, ”House and Senate Support Israel in Strong Resolutions”, New York Times den 3 maj 2002; och Matthew E. Berger, ”Bills in Congress Boost Israel, Treat Arafat as Terrorist”, Jewish Bulletin (internetutgåva) den 26 april 2002.
40. Arieh O’Sullivan, ”Visiting Congressmen Advise Israel to Resist Administration Pressure to Deal with Arafat”, Jerusalem Post den 6 maj 2002.
41. Eli Lake, ”Israeli Lobby Wins $200 Million Fight”, United Press International den 11 maj 2002.
42. Båda citaten i detta stycke är hämtade från Jefferson Morley, ”Who’s in Charge?” Washington Post den 26 april 2002. Akiva Eldar anmärkte just innan Sharon körde över Bush, ”Sharon har en stor erfarenhet av att trakassera amerikanerna… Antingen det gällde palestinsk terror, Arafats misstag eller inrikespolitik, sattes amerikanerna på plats.” Se ”Words Are Not Enough, Ha’aretz den 8 april 2002.
43. ”President Bush Calls for New Palestinian Leadership, utskrift av presidentens tal den 24 juni 2002, Vita huset, pressekreterarens kansli.
44. Anfört i Tracy Wilkinson, ”In Mideast, Sharon Looks Like a Winner After Speech”, Los Angeles Times den 25 juni 2002.
45. Uzi Benziman, ”Right-hand Man”, Ha’aretz den 28 juni 2002.
46. Aluf Benn, ”Analysis: Ariel Sharon Agrees to His Own Ideas”, Ha’aretz den 5 juli 2002. Se även Elisabeth Bumiller och David A. Sanger, ”Bush Demands Arafat’s Ouster Before U.S. Backs a New State; Israelis Welcome Tough Line”, New York Times den 25 juni 2002; Glenn Kessler, ”Framework for Peace Tough on Palestinians”, Washington Post den 25 juni 2002; och Don Wycliff, ”Sharon Dictates and Bush Follows”, Chicago Tribune den 27 juni 2002.
47. ”An Uncertain Road Map”, ledare i Washington Post den 25 juni 2002; ”A Plan Without a Map”, ledare i New York Times den 25 juni 2002; Richard Cohen, ”Answers on an Empty Page”, Washington Post den 27 juni 2002; Jonathan Freedland, George W’s Bloody Folly”, Guardian den 26 juni 2002; Jim Hoagland, ”Thorny Details to Come, Washington Post den 26 juni 2002; Gideon Samet, ”Another Step Toward Nowhere”, Ha’aretz den 26 juni 2002; och Patrick E. Tyler, ”Clear Times, Murky Future”, New York Times den 25 juni 2002.
48. James Bennet, ”Arafat Wants No. 2 Man in the P.L.O. as the Premier”, New York Times, den 7 mars 2003.
49. ”A Performance-Based Roadmap to a Permanent Two-State Solution to the Israeli-Palestinian Conflict”, pressmeddelande, Förenta staternas utrikesdepartement, talesmannens kansli den 30 april 2003.
50. Anfört i Ami Eden, ”Bush’s Maneuvers Bewilder Jerusalem and Activists”, Forward den 6 juni 2003. Se även Ronald Brownstein, ”Push for Peace Poses Domestic Political Risk for Bush”, Los Angeles Times den 5 juni 2003; och David E. Sanger, ”Middle East Mediator. Big New Test for Bush”, New York Times den 5 juni 2003.
51. ”Mr. Sharon’s Promise”, ledare i Washington Post den 16 december 2002. Se även Akiva Eldar, ”Truth or Consequences”, Ha’aretz den 12 december 2002.
52. Ori Nir, ”U.S. Groups Seek to Cast Peace ’Map’ as a Threat”, Forward den 2 maj 2003; och Chemi Shalev, ”Sharon Government Scrambles as Bush Prepares ’Road Map’”, Forward den 21 mars 2003.
53. Shalev, ”Sharon Government” (not nr 52). Se även Glenn Kessler och Molly Moore, ”Sharon’s Refusal to Accept Plan Vexes Powell Trip”, Washington Post den 13 maj 2003; och Gideon Samet, ”From Determination to Wimpiness”, Ha’aretz den 14 maj 2003.
54. ”No New Sharon”, ledare i Ha’aretz den 14 april 2003.
55. Anfört i Nir, ”U.S. Groups” (not nr 52).
56. Alla följande citat och uppgifter i detta stycke är hämtade från Nathan Guttman, ”American Jews Tread Softly on ’Road Map’ During War in Iraq”, Ha’aretz den 26 mars 2003.
57. Nir, ”U.S. Groups” (not nr 52). Se även Nathan Guttman, ”Senators, Congressmen Put Pro-Israel Stance in Writing”, Ha’aretz den 18 april 2003.
58. Ori Nir, ”Right Slams Plan, Center Remains Quiet”, Forward den 6 juni 2003.
59. Charles Krauthammer, ”The Roadblock on the Road Map”, Washington Post den 9 maj 2003.
60. Nir, ”Right Slams Plan” (not nr 58).
61. Bradley Burston, ”Background: Betting on Abu Mazen – to Lose”, Ha’aretz den 1 maj 2003. Se även Dan Izenberg, “Bush Statehood Call Doesn’t Faze Israel”, Jerusalem Post den 16 mars 2003.
62. Aluf Benn, ”Analysis: The U.S. Is Now Micro-managing the Process”, Ha’aretz den 22 juni 2003; Uzi Benziman, ”Corridors of Power: On the Road to Nowhere”, Ha’aretz den 13 juni 2003; Burston, ”Background: Betting (not nr 61); och Ori Nir, ”No Discussion of Settlements, Diplomats Say”, Forward den 9 maj 2003.
63. Guy Dinmore och Harvey Morris, ”’Road Map’ Drivers Reluctant to Embark on First Leg of Journey, Financial Times den 9 maj 2003.
64. Bradley Burston, ”Background: Has Sharon’s Hamas Hitlist Converted Bush?”, Ha’aretz den 17 juni 2003.
65. Ze’ev Schiff, ”Focus: Americans Fear Abu Mazen Is Further Weakened”, Ha’aretz den 12 juni 2003.
66. Arnon Regular, ”Hamas Says It Will Consider Renewing Cease-fire Dialogue”, Ha’aretz den 10 juni 2003.
67. ”Sad, but Not Surprising”, ledare i Forward den 13 juni 2003.
68. Burston, ”Background: Sharon’s Hamas Hitlist” (not nr 64). Se även Uzi Benziman, ”The Cock’s Arrogance, Ha’aretz den 15 juni 2003.
69. Uppgifterna och citaten i detta stycke är hämtade från Dana Milibank, ”Bush’s Shift on Israel Was Swift”, Washington Post den 21 juni 2003. Se även Ori Nir, ”American-Israeli Relations Strained Following Attack, Forward den 13 juni 2003; och Steven R. Weisman och James Dao, ”Bush Under Fire in Congress for Criticizing Israel”, New York Times den 12 juni 2003.
70. Glenn Kessler, ”White House Backs Latest Israeli Attacks”, Washington Post den 13 juni 2003. Se även Burston, ”Background: Sharon’s Hamas Hitlist” (not nr 64).
71. Anfört i Kessler, ”White House Backs Latest Israeli Attacks” (not nr 70).
72. ”U.S. Congress Backs Israel’s Response to Terrorist Attacks, ”Ha’aretz den 26 juni 2003.
73. Edward S. Walker, chef för Mellanösterninstitutet och en tidigare amerikansk diplomat, noterade vid denna tid att ”Bush gör ett uttalande, och det bara rinner av Sharon. Han har ett trovärdighetsproblem.” Anfört i Kessler, ”White House Backs Latest Israeli Attacks” (not nr 70).
74. En utförlig karta över ”skiljemurens” tilltänkta sträckning finns på nätplatsen för den israeliska människorättsgruppen B’Tselem, www.btselem.org/Download/Separation_ Barrier_Map_Eng.pdf
75. ”President Bush Welcomes Prime Minister Abbas to White House”, utskrift av uttalanden av president Bush och premiärminister Abbas, Vita huset, pressekreterarens kansli den 25 juli 2003.
76. Rupert Cornwell, ”Sharon Rejects Bush’s Call to take Down ’Security’ Fence”, Independent den 30 juli 2003; Herb Keinon, ”Israel-US Rift Emerges over Security Fence Issue”, Jerusalem Post den 30 juni 2003; ”PM: We Will Build Fence; Bush: PA Must Dismantle Terror Groups”, Ha’aretz den 30 juli 2003; och David Stout, ”Israel to Continue Building Security Fence Criticized by Bush”, New York Times den 29 juli 2003.
77. Israel skulle årligen mottaga 3 miljarder dollar i tre år. Ze’ev Schiff, ”U.S. Warns of Financial Sancions over Security Fence”, Ha’aretz den 3 augusti 2003; ”U.S. Officials Confirm Aid to Israel May Be Cut over Fence”, Ha’aretz den 5 augusti 2003; Steven R. Weisman, ”U.S. May Reduce Aid to Get Israel to Halt Barrier”, New York Times den 5 augusti 2003; och Robin Wright, ”U.S. May Punish Israel for Building Fence in W. Bank”, Los Angeles Times den 5 augusti 2003.
78. Anfört i Ori Nir, ”Bush Eases Pressure on Both Sides over Peace Plan”, Forward den 8 augusti 2003. Se även Stewart Ain, ”Bush Rapped for Mulling Sanctions over Fence”, Jewish Week den 8 augusti 2003; och Eric Marx, ”Dems Blast Bush over Threats to Israel”, Forward den 15 augusti 2003.
79. Anfört i James Bennet, ”Israel Reportedly Willing to Delay Portions of Barrier”, New York Times den 8 augusti 2003.
80. Nathan Guttman, ”U.S. Confirms Fence Prompted Loan Cuts”, Ha’aretz den 27 november 2003. Se även Guy Dinmore, ”US ’to Withhold Funds’ over Israeli Actions”, Financial Times den 15 september 2003; och Richard W. Stevenson, ”U.S. Cutting Loan Guarantees to Oppose Israeli Settlements”, New York Times den 17 september 2003.
81. Douglas Jehl, ”U.S. Wary of Steps by Israelis on Arafat”, New York Times den 12 september 2003; Powell Says U.S. Opposes Expulsion of Arafat”, New York Times den 12 september 2003; och Steven R. Weisman, ”Bush Administration Warns Israel Not to Expel Arafat”, New York Times den 8 september 2003.
82. Dov Weisglass, en rådgivare till Sharon i nyckelställning, omtalade: ”i slutet av sommaren 2003 drog vi den ledsamma slutsatsen att det inte finns någon att tala med, ingen att förhandla med. Därav planen för tillbakadragandet. Ty när man spelar patiens, när det inte sitter någon mitt emot en vid bordet, har man inget annat val än att själv ge korten.” Anfört i Avi Shavit, ”The Big Freeze”, Ha’aretz den 8 oktober 2004.
83. Aluf Benn, ”Sharon Met Secretly with U.S. Emissary”, Ha’aretz den 24 november 2003; och Peter Slevin, ”Delicate Maneuvers Led to U.S.-Israeli Stance”, Washington Post den 16 april 2004. Se även Chris McGreal, ”U.S. to Endorse Israeli Plans for Gaza”, Guardian den 18 februari 2004.
84. Yossi Alpher, ”Middle East: Beware of Ariel Sharon Bearing Gifts”, International Herald Tribune den 13 april 2004; Aluf Benn, ”Israel’s Identify Crisis”, Salon.com den 16 maj 2005; Meron Benvenisti, ”Sharon’s Second ’Big Plan’”, Ha’aretz den 12 januari 2006; och ”Indyk: Sharon’s Plan to Pull Out of Gaza and Part of West Bank Could Lead to Increased Violence”, intervju med Martin Indyk av Bernard Gwertzman den 19 mars 2004, Utrikespolitiska rådet, www.cfr.org/publication/6882/.
85. Anfört i Shavit, ”Big Freeze” (not nr 82). Se även John Ward Anderson, ”Sharon Aide Says Goal of Gaza Plan Is to Halt Road Map”, Washington Post den 7 oktober 2004; Aluf Benn, ”Analysis: The Adviser That Roared”, Ha’aretz den 8 oktober 2004; och Terence Neilan, ”Israeli Causes Uproar over Status of Road Map”, New York Times den 6 oktober 2004.
86. ”Rice: Israel Must Fulfill Its Responsibilities for Peace”, Ha’aretz den 25 augusti 2003.
87. ”Bush Says World Owes Sharon a ’Thank You’”, Ha’aretz den 21 april 2004; och George W. Bush, ”Our Nation Is Stronger and Safer With Israel as an Ally”, tal vid AIPACs årliga konferens den 18 maj 2004. Se även ”President Bush Commends Israeli Prime Minister Sharon’s Plan”, utskrift av uttalanden av president Bush och premiärminister Sharon, Vita huset, pressekreterarens kansli den 14 april 2004.
88. Rörande tidigare presidenters åsikter se Clyde R. Mark, ”Israeli-United States Relations”, Issue Brief for Congress, Congressional Research Service den 29 augusti 2007, 7. För Bushs kommentarer se ”Statement by the President Regarding Israel-Arab Peace Process” den 14 april 2004; och ”President Bush’s Letter to Prime Minister Sharon” den 14 april 2004, båda tillgängliga på www.jewishvirtuallibrary.org. Se även Slevin, ”Delicate Maneuvers” (not nr 83).
89. Om den arabiska reaktionen se ”Bush Says World Owes Sharon” (not nr 87). Beträffande följderna av Bushs omval se E.J. Kessler, ”Hardliners Knock Bush for Endorsing Sharon Initiative”, Forward den 23 april 2004; Dana Milibank och Mike Allen, ”Move Could Help Bush Among Jewish Voters”, Washington Post den 15 april 2004; och Maura Reynolds och Peter Wallsten, ”Bush Gains in Efforts to Win Over Jewish Vote”, Los Angeles Times den 19 maj 2004.
90. Thomas L. Friedman, ”A Rude Awakening”, New York Times den 5 februari 2004.
91. ”A Performance-Based Roadmap”. Följande är ett axplock ur de många artiklar som skrivits om de rådande meningsskiljaktigheterna mellan Israel och Bushadministrationen rörande bosättningarna: ”Bush Condemns Settlement Policy: UN Adopts Road Map”, Ha’aretz den 20 november 2003; ”Israel Has Stepped Up the Pace of Settlement Building”, Guardian den 3 mars 2004; Donald Macintyre, ”Sharon Vows to Defy Bush over Expansion of Israeli Settlements”, Independent den 22 april 2005; Greg Myre och Steven R. Weisman, ”Israel to Build 600 Homes in 3 Settlements; U.S. Officials Are Critical”, New York Times den 3 oktober 2003; Ze’ev Schiff, ”U.S.: Israel Shirking Its Promises on Settlement Boundaries”, Ha’aretz den 15 mars 2005; Peter Slevin, ”Bush Won’t Press End to Israeli Settlements”, Washington Post den 28 juni 2002; och Amy Teibel, ”U.S. to Israel: Stop Expanding Settlements”, Washington Post den 26 juni 2005.
92. Anfört i Karen DeYoung, ”U.S Decries Israeli Missile Strike, Ponders Effect on Peace Bid”, Washington Post den 24 juli 2002. Se även John Ward Anderson och Molly Moore, ”Palestinians Vow Revenge after Gaza Missile Strike”, Washington Post den 24 juli 2002; James Bennet och John Kifner, ”Palestinian Cease-Fire Was in Works Before Israeli Strike”, New York Times den 25 juli 2002; och James Bennet, ”Stalemate in Mideast After Deadly Bombing”, New York Times den 28 juli 2002.
93. Jim Hoagland, ”Sharon and the Big Picture”, Washington Post den 25 mars 2004. Se även Roane Carey och Adam Shatz, ”Israel Plays with Fire”, Nation den 12 april 2004; H.D.S Greenway, ”Assassination Fallout Bodes Ill for US”, Boston Globe den 26 mars 2004; Tony Karon, ”How Israel’s Hamas Killing Affects the U.S.”, Time den 23 mars 2004; Bill Nichols, ”U.S. Objectives at Risk in Anti-Israeli Backlash”, USA Today den 22 mars 2004; David R. Sands, ”Israel’s Killing of Yassin Puts U.S in Line of Fire”, Washington Times den 23 mars 2004; och Brian Whitaker, ”Assassination Method: Surveillance Drone and a Hellfire Missile”, Guardian den 23 mars 2004.
94. John Ward Anderson, ”Top Hamas Leader in Gaza City Killed”, Washington Post den 17 april 2004.
95. Hussein Agha och Robert Malley, ”The Last Palestinian”, New York Review of Books den 10 februari 2005; Steven Erlanger, ”Abbas Declares War with Israel Effectively Over”, New York Times den 14 februari 2005; Donald Macintyre, ”Abbas Pledges to Seek Peace with Israel”, Independent den 16 januari 2005; och Arnon Regular och Amos Harel, ”Report: Abbas to Declare Not All Refugees to Return to Israel”, Ha’aretz den 15 mars 2005.
96. ”No Time for Dithering,” ledare i Forward den 22 oktober 2004; Ori Nir, ”Influential American Jewish Coalition Balks at Endorsing Sharon’s Gaza Plan”, Forward den 22 oktober 2004; och Shlomo Shamir, ”U.S. Jewish Leaders Split over Public Support for Pullout”, Ha’aretz den 17 oktober 2004. Se även James D. Besser, ”The Real Coalition: U.S. and Israel”, Jewish News Weekly (internetutgåva) den 5 maj 2006; och James D. Besser, ”Olmert Capitalizes on Uncertainties in Washington”, Jewish News Weekly (internetutgåva) den 2 juni 2006.
97. Bradley Burston, ”Hamas ’R’ Us, Ha’aretz den 18 januari 2006. Se även Akiva Eldar, ”Kadima to a New Middle East”, Ha’aretz den 19 december 2005; Akiva Eldar, ”Who Needs Abu Mazen?” Ha’aretz den 7 november 2005; Ran HaCohen, ”Hamas and Israel: Rival Twins”, Antiwar.com den 6 februari 2006; M.J. Rosenberg, ”No Partner – As Always”, Weekly Opinion Column, utgåva #260, Israel Policy Forum, Washington DC den 3 februari 2006; Danny Rubenstein, ”All We Did Was Switch the Non-Partner”, Ha’aretz den 5 februari 2006; och ”Disarray Among the Palestinians”, ledare i New York Times den 17 januari 2006.
98. Peter Baker och Glenn Kessler, ”Israel Has ’Bold Ideas,’ Bush Says”, Washington Post den 24 maj 2006; och Aluf Benn, ”Analysis: George Bush Wants Convergence Plan Too”, Ha’aretz den 24 maj 2006.
99. Ian Fisher och Steven Erlanger, ”Israel: Troops Move into Gaza”, New York Times den 28 juni 2006.
100. Anfört i Aluf Benn, ”PM: Unilateralism Has Been a Failure”, Ha’aretz den 9 januari 2007. Se även Yehuda Ben Meir och Dafna Shaked, ”The People Speak: Israeli Public Opinion on National Security, 2005-2007”, Memorandum no. 90 (Tel Aviv: Institute for National Security Studies, maj 2007), 10, 20, 59-63; Akiva Eldar, ”A Post-Zionist Agenda”, Ha’aretz den 8 oktober 2006; Yoav Peled, ”Illusions of Unilateralism Dispelled in Israel”, Middle East Report Online den 11 oktober 2006; och Jeremy Pressman, ”Israeli Unilateralism and Israeli-Palestinian Relations, 2001-2006”, International Studies Perspective 7, n. 4 (november 2006).
101. När utrikesminister Condoleezza Rice försökte driva fredsprocessen framåt år 2007, sade Martin Indyk vid Brookings Institution att ”det i administrationen finns andra, som vill ’powellisera’ henne. Dessa ”andra” var förvisso de neokonservativa, och han menade att de ville avsevärt inskränka hennes inflytande på den amerikanska mellanösternpolitiken, såsom de hade gjort med Powell, när han var utrikesminister före henne. Indyk citeras i Jim Lobe, ”Rice Faces Formidable White House Foe”, Inter Press Service den 21 februari 2007.
102. Aluf Benn och Avi Issacharoff, ”Jordan: US Must ’Actively Push’ to Revive Mideast Peace Efforts”, Ha’aretz den 14 januari 2007, Glenn Kessler, ”Abbas Rejects ’Temporary Borders’ for Palestinian State”, Washington Post den 15 januari 2007; och Associated Press, ”Rice Restates US Road Map Commitment”, Jerusalem Post den 14 januari 2007.
103. De förslag Arabförbundet framlade åren 2002 och 2007 kan läsas på den israeliska regionala fredsrörelsens nätplats: www.rpm.org.il/initiative.html
104. Helene Cooper, ”After the Mecca Accord, Clouded Horizons”, New York Times den 21 februari 2007.
105. Olmert sade även, ”Jag kommer aldrig att acceptera en lösning, som bygger på deras återvändande till Israel i något som helst antal” och ”Jag tycker inte att vi skall åtaga oss något som helst ansvar för att ha vållat detta problem. Punkt och slut.” Citerat i Steven Erlanger, ”Olmert Rejects Right of Return for Palestinians”, New York Times den 31 mars 2007.
106. ”A Welcome Summit in Riyadh”, ledare i Ha’aretz den 29 mars 2007. Se även Yossi Alpher, ”Respond to Riyadh by Convening ’Consultations”, Forward den 13 april; Alon Ben-Meir, ”Israel Must Choose Peace, Not Occupation”, Jerusalem Post den 10 april 2007; Akiva Eldar, ”The Lost Five Years of the Peace Process”, Ha’aretz den 15 mars 2007; Jonathan Freedland, ”Now Is the Time to Call the Bluff of the Land of Missed Opportunities”, Guardian den 28 mars 2007; M.J. Rosenberg, ”Go for the Saudi Plan”, Weekly Opinion Column, utgåva #316, Israel Policy Forum, Washington DC den 30 mars 2007; Ze’ev Tsahor, ”Our Leaders’ Blindness”, Ynetnews.com den 1 april 2007; och ”U.S. Should Insist Israel Engages with Arab Peace Plan”, ledare i Financial Times den 20 mars 2007.
107. Orly Halpern, ”Foxman, Wiesel Upbraid Israel for Pace of Peace Effort”, Forward den 18 maj 2007; Aluf Benn, ”PM: I’m Ready to Negotiate Saudi Peace Plan with Arab Leaders”, Ha’aretz den 15 maj 2006; ”PM Invites Arab Leaders to Talk Peace”, Jerusalem Post den 15 maj 2007; Akiva Eldar, ”Headlines Instead of Initiatives”, Ha’aretz den 5 april 2007; och Herb Keinon, ”Israel to Brand Arabs as Peace Spoilers”, Jerusalem Post den 23 mars 2007.
108. Adam Morrow och Khaled Moussa al-Omrani, ”Egypt: Israel Seen as Fighting Peace”, Inter Press Service den 12 april 2007.
109. Nathan Guttman, ”Rice Briefs Jewish Groups as Palestinians Make Deal”, Forward den 9 februari 2007. De judiska grupperna behövde knappast oroa sig, eftersom Rice månaden dessförinnan inte hade givit någon antydan om att hon skulle framlägga sina egna ideer om hur en slutgiltig uppgörelse skulle se ut eller utsatt Israel för påtryckning. Se Anne Gearan, ”Rice Has Loose Agenda for Mideast Talks”, Chicago Tribune den 18 januari 2007; Glenn Kessler, ”Rice Highlights Opportunities After Setbacks on Mideast Trip”, Washington Post den 19 januari 2007; och Thom Shanker och Greg Myre, ”Rice Backs Mideast Moderates, but Offers No Plan”, New York Times den 14 januari 2007.
110. ”Charade in Jerusalem”, ledare i New York Times den 21 februari 2007. Se även Glenn Kessler, ”Rice’s Mideast Talsks Yield Little Except a Promise to Meet Again”, Washington Post den 20 februari 2007; och Glenn Kessler, ”Rice Looks Back for a Way Forward on Mideast Peace”, Washington Post den 21 februari 2007.
111. Tim Butcher, ”Israel Snubs Condoleezza Rice”, Daily Telegraph (London) den 28 mars 2007. Se även Helene Cooper, ”Mideast Leaders to Hold Talks Twice a Month”, New York Times den 28 mars 2007; Glenn Kessler, ”On Mideast Trip, Rice to Try a New Formula”, Washington Post den 23 mars 2007; och Donald Macintyre, ”Israel Resists Rice Plan for Talsk on Peace Settlement”, Independent den 27 mars 2007.
112. Associated Press, ”Israel Breaks Settlement Promise to U.S.”, MSNBC.com den 26 december 2006; ”U.S. Challenges Israel on Settlement”, MSNBC.com den 27 december 2006; Steven Erlanger, ”First Settlement in 10 Years Fuels Mideast Tension”, New York Times den 27 december 2006; Mark Lavie, ”Israel Approves New Housing in West Bank”, San Diego Union-Tribune (internetutgåva) den 15 januari 2007.
113. Uri Avnery, ”Next to Israel, Not in Place of It”, London Review of Books den 8 mars 2007; Glenn Kessler, ”Rice Cautions Israel on Syria”, Washington Post den 30 maj 2007; Glenn Kessler, ”Rice Cautions Israel on Syria”, Washington Post den 30 maj 2007; och Gideon Levy, ”Israel Doesn’t Want Peace”, Ha’aretz den 8 april 2007.
114. Khalil Shikaki, ”With Hamas in Power: Impact of Palestinian Domestic Developments on Options for the Peace Process”, Working Paper #1, Crown Center for Middle East Studies, Brandeis University februari 2007.
115. Lobe, ”Rice Faces Formidable White House Foe” (not nr 101).
116. Daniel Levy, ”Time to Change the Tune”, Ha’aretz den 24 mars 2007.
117. Anfört i Lobe, ”Rice Faces Formidable White House Foe” (not nr 101).
118. Aluf Benn och Shmuel Rosner, ”Olmert Reminds Rice: Bush Is Still Her Boss”, Ha’aretz den 2 april 2007. Yttrandet ”premiärministern och presidenten såg saken på samma sätt” finns i denna artikel.
119. Philip Zelikow, ”Strategies for the Multifront War Against Radical Islamists”, inledningsanförande till Weinberg Founders Conference vid Washington Institute for Near East Policy 15 september 2006. Se även Nathan Guttman, ”US Sees Link Between Iran, Peace”, Jerusalem Post den 18 september 2006; och Shmuel Rosner, ”State Dept. Adviser: U.S. Tying Iran Policy to Palestinian Issue”, Ha’aretz den 18 september 2006.
120. Helene Cooper och David Sanger, ”Rice’s Counselor Gives Advice Others May Not Want to Hear”, New York Times den 28 november 2006; Se även Helene Cooper, ”Senior Aide to Rice Resigns from Post”, New York Times den 28 november 2006; Yochi J. Dreazen, Cam Simpson och Mariam Fam, ”Mideast Turmoil Pressures Bush to Revise Tactics”, Wall Street Journal den 30 november 2006; och Glenn Kessler, ”Close Advisor to Rice Plans to Resign”, Washington Post den 28 november 2006.
121. Glenn Kessler, ”Rice Names Critic of Iraq Policy to Counselor’s Post”, Washington Post den 2 mars 2007; Eli Lake, ”Trouble Looming for Rice”, New York Sun den 5 mars 2007; och Jim Lobe, ”Rice Picks Neocon Champion of Iraq War as Counselor”, Antiwar.com den 3 mars 2007.
122. James D. Besser, ”New Fight Brewing on PA Aid, Contacts”, Jewish Week den 6 april 2007; Helene Cooper, ”Splits Emerge Between U.S. and Europe over Aid for Palestinians”, New York Times den 22 februari 2007; Nathan Guttman, ”U.S., Israel at Odds over Palestinian Coalition”, Forward den 23 mars 2007; och Eli Lake, ”N.Y. Lawmaker Freezes $86M Meant for Abbas”, New York Sun den 14 februari 2007.
123. Nathan Guttman, ”As Capitals Cautiously Greet Palestinian Deal, Israel’s Allies in D.C. Push for Pressuring Hamas”, Forward den 16 februari 2007.
124. Anfört i Besser, ”New Fight Brewing” (not nr 122).
125. Guttman, ”As Capitals Cautiously Greet Palestinian Deal” (not nr 123).
126. Besser, ”New Fight Brewing” (not nr 122); Nathan Guttman, ”Lawmakers Sign Protest on Palestinian Aid”, Forward den 30 mars 2007; Guttman, ”U.S., Israel at Odds” (not nr 122); Rosenberg, ”Go for the Saudi Plan” (not nr 106); och Shmuel Rosner, ”Battles Lost and Won, ”Ha’aretz den 22 mars 2007.
127. ”Lowey Will Not Place Hold on Revised PA Security Assistance Proposal”, pressmeddelande från kongressledamoten Nita M. Loweys kansli den 30 mars 2007.
128. ”Poll: Americans Support Cutting Aid to Israel”, Reuters den 12 april 2002; och Jean-Michel Stoullig, ”Americans Want Cutback in Aid to Israel, If It Refuses to Withdraw: Poll”, Agence France Presse den 13 april 2002. Se även Israel and the Palestinians (Program on International Policy Attitudes, University of Maryland, senast uppdaterad den 15 augusti 2002).
129. Steven Kull (undersökningsledare), Americans on the Middle East Road Map (Program on International Policy Attitudes, University of Maryland den 30 maj 2003), 9-11, 18-19. Se även Steven Kull m.fl., Americans on the Israeli-Palestinian Conflict (Program on International Policy Attitudes, University of Maryland den 6 maj 2002).
130. ”American Attitudes Towards Israel and the Middle East”, opinonsundersökning genomförd den 18-25 mars 2005 och den 19-23 juni 2005 av Marttila Communications Group för Anti-Defamation League.
131. ”US Scowcroft Criticizes Bush Admin’s Foreign Policy”, Financial Times den 13 oktober 2004. Se även Glenn Kessler, ”Scowcroft Is Critical of Bush”, Washington Post den 16 oktober 2004.
Ovanstående text utgör översättning av kapitel 7 i boken The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy (Israellobbyn och Förenta staternas utrikespolitik) av John J. Mearsheimer och Stephen M. Walt, utgiven av Farrar, Straus & Giroux, New York 2007, sidorna 204-228 (huvudtexten) och 417-426 (noterna).
Om författarna: John J. Mearsheimer är professor i statskunskap vid Chicagouniversitetet. Stephen M. Walt är professor i internationella relationer vid Harvarduniversitetet.
Översättning från engelskan av Lars Adelskogh.
