LEUCHTER-RAPPORTEN
Elementära krav på en desinfektionsanläggning
En desinfektionsanläggning, vare sig det är en kammare eller en byggnad, måste uppfylla grundläggande krav. Den måste kunna tillslutas, upphettas, ha både cikulations- och utblåsningskapacitet för luft. Den måste vidare ha en tillräckligt hög skorsten (minst 40 fot) för utblåsningen eller en förbränningsugn för utblåsning och möjligheter att fördela gasen jämnt (detta gäller även Cyklon B).För det första, om en kammare används idag måste den vara ihopsvetsad och trycktestad, belagd med ett ämne (epoxid) som är stabilt eller med rostfritt stål eller plast (PVC). Dörrarna måste vara försedda med en packning som står emot HCN (asbest, neofren eller teflon). Om det är en byggnad måste den vara av tegel eller sten, och belagd, både på in- och utsidan med ett stabilt (inert) ämne (epoxid) eller beck, tjära eller asfalt. Dörrarna och fönstren måste vara försedda med packningar eller tillslutna med gummibehandlat eller beckbehandlat tälttyg eller tillslutna med neofren eller tjära.
Specifikationer för HCN:
Namn: HCN, Cyanväte, blåsyra
Kokpunkt: 25.7 C/ 78.3 F vid 760 mm Hg
Specific vikt: 0.69 vid 18 C/64 F
Ång-densitet: 0.947 (luft=1)
Smältpunkt: -13.2 C/8.2 F
Ångtryck: 750 mm Hg vid 25 C/77 F 1200 mm vid 38 C/100 F
Vattenlöslighet: 100%
Utseende: klar
Färg: blåaktig
Lukt: bittermandel, väldigt mild, ej obehaglig (lukt anses inte vara någon säker metod för att kontrollera närvaro av giftet)
Svagheter:
Källa: Hydrogen Cyanide, Dupont Publication 7-83
- Instabilt vid höga temperaturer, tillsammans med alkaliska ämnen samt vatten
- explosivt tillsammans med 20% svavelsyra
- polymerisation (dvs förändringar av ämnets egenskaper) sker dramatiskt tillsammans med hög temperatur, alkaliska ämnen eller vatten. Denna kemiska reaktion är, då den kommit igång, självkatalyserande, dvs den utlöser sig själv, kan inte längre styras, och leder till explosion.
- flampunkt: -18˚C/0˚F
- självantändningstemperatur: 538˚C/1000˚F
- flamgränser i luft (volymprocent): lägsta gräns:6, övre gräns:41
I samtliga fall måste området vara extremt torrt. Termen "tillsluta" har två betydelser:
- att mekaniskt förhindra läckage från anläggningen
- att se till att de utsatta porösa ytorna i anläggningen blir ogenomträngliga för Cyklon B. Vidare måste kammaren eller anläggningen ha en gasgenerator eller ett system för spridning av Cyklon B som tillför hetluft till Cyklon B eller en generator (en generator kan upphettas med vatten om den är tillsluten) som får varmluft och gas att cirkulera. Blandningen som krävs för förångning är 3 200 delar/ milj (ppm) eller 0.32% total volym HCN. Kammaren som användes måste vara fri från blockering och ha kapacitet för ett starkt, konstant och rikligt luftflöde.
- Kammaren eller anläggningen måste ha möjlighet att tömmas på blandningen av giftig luft/gas och ta in ny frisk luft. I allmänhet utförs detta antingen med utsprutnings- eller insugningsventiler eller ventiler försedda med ventilationsgaller av tillräcklig storlek för att tillåta ett rimligt luftutbyte per timme. Vanligtvis borde ett tillräckligt antal kubikmeter /min fläktning samt insugnings- och utblåsningsöppning tillåta ett fullständigt luftutbyte på en 1/2 timme och borde gå dubbelt den erforderliga tiden av en timme, eller två timmar. Ju större anläggningen är desto mindre praktiskt blir detta förfarande (beroende på de tillgängliga ventilernas storlek) och utblåsningstiden kan bli flera timmar längre. Utblåsningshålet måste vara beläget på ett säkert avstånd ovanför anläggningen där luftströmmar sprider gasen. Detta är normalt 1.2 meter ovanför byggnaden, men måste vara högre om den är skyddad för vinden. Om man använder en förbränningsugn, behöver skorstenen endast vara några decimeter hög. I allmänhet är det alltför kostsamt att förbränna HCN p g a den luftvolym som måste behandlas under en kort tidsrymd.
Väggarnas och luftens temperatur i anläggningen och luftintaget måste hållas minst 120˚ över cyanvätets kokpunkt (78.3˚F) för att förhindra kondens av HCN på väggarna, golvet och i taket. Också utblåsningssystemet måste hålla en temperatur på minst 10˚ över HCN:s kokpunkt av samma skäl. Är temperaturen lägre än 79˚F och kondens uppstår, måste anläggningen "tvättas" genom klorblekning eller med ammoniaklösning, varav det förra är mest effektivt. Det utförs genom att spraya väggarna antingen automatiskt eller manuellt. Om det utförs manuellt måste skyddsdräkter (vanligen av neofren) användas och teknikerna måste ha andningscylindrar eftersom gasmasker är osäkra och farliga. Byggnadens inre måste evakueras för en längre tid för att låta klorångorna neutralisera det flytande HCN i utblåsningssystemet. Byggnadens inre måste sedan tvättas med vatten och torkas noggrant innan den kan användas igen.
Ytterligare en kontroll av luften inne i byggnaden måste göras för att fastställa att HCN inte längre är närvarande. Detta test utförs antingen med en gasdetektor eller med koppar-benzidentestet. I det förra fallet används en elektronisk avläsare som kan spåra ned till 10 ppm. I det andra fallet blandas en benziden- och kopparlösning vilken används som indikator genom att en bit papper, som fuktats med denna lösning, kommer att blåfärgas i varierande grad beroende på koncentrationen av HCN i rummet.
Fred Leuchter i Zündelprocessen
en presentation av prof Robert Faurisson
Fred A Leuchter, 45 år, är ingenjör, bosatt i Boston, Massachusetts. Han har specialiserat sig på utformning och tillverkning av sådan teknisk apparatur som används för avrättning av dödsdömda förbrytare över hela USA. Ett av hans största arbeten var utformningen av en ny gaskammare i Jefferson City i staten Missouri.I januari 1988 befann jag mig i Toronto i Canada, där jag medverkade i försvaret av Ernst Zündel, en tyskkanadensare som stod inför rätta, åtalad för att ha spridit falska uppgifter genom att publicera Did Six Million Really Die?, en skrift som utmanar den förhärskande åsikten att sex miljoner judar dödades av nazisterna under andra världskriget, huvudsakligen i gaskammare genom användning av cyanvätegas (Cyklon B).
Ernst Zündel stod inför rätta i Toronto för samma åtal år 1985. Den rättegången varade sju veckor och slutade med att han fälldes och dömdes till 15 månaders fängelse. I januari 1987 underkände appelationsdomstolen i Ontario domen p g a att allvarliga fel i lagtillämpningen hade begåtts och ålade berörda rättsliga myndigheter att en ny rättegång skulle hållas. Den nya rättegången inleddes den 18 januari 1988.
Mitt första samtal med Fred Leuchter ägde rum i Boston den 3 och 4 februari 1988. Jag blev imponerad av hur klart och redigt han besvarade mina frågor och av hans förmåga att förklara alla tekniska detaljer i gasningens till- vägagångssätt. Han bekräftade för mig hur speciellt farlig avrättning med cyanvätegas är.
Avrättning med denna gas genomfördes i USA första gången 1924, men först 1928 framgick det att betydande svårigheter fortfarande uppstod i konstruktionerna av gaskammare, bland annat problem med läckage. Jag fäste mig vid att Fred Leuchter inte ifrågasatte den gängse uppfattningen om "Holocaust" ("Förintelsen").
Efter min återkomst till Toronto och sedan jag rapporterat om mina diskussioner med Fred Leuchter för Ernst Zündel, beslöt Zündel att anmoda Lechter att förbereda ett expertutlåtande om de föregivna gaskamrarna i Auschwitz, Birkenau och Majdanek.
Fred Leuchter accepterade uppdraget efter att under veckoslutet ingående ha granskat de flygfoton av lägren som togs av det amerikanska flygvapnet under kriget, krematorieanläggningarna och de föregivna gaskamrarna, dokumenten om Cyklon B, och diapositiv av byggnaderna från 1970-talet i lägren.
Den 24 februari 1988 for Fred Leuchetr till Polen tillsammans med sin fru Carolyn, sin specielle medarbetare Howard Miller, filmfotografen Jürgen Neumann och den polske tolken Theodor Rudolf. De återkom åtta dagar senare, den 3 mars. Vid sin återkomst skrev Fred Leuchter sin rapport på 192 sidor, inklusive appendix. Hans slutsatser var klara: bevisen är överväldigande att där inte har existerat några gaskammare i Auschwitz, Birkenau och Majdanek och att de föregivna gaskamrarna i dessa byggnader inte skulle ha kunnat existera för avlivning av människor vare sig då eller nu.
Den 20 och 21 april 1988 stod Leuchter i vittnesbåset i rättssalen i Toronto. Först besvarade han frågor från Zündels försvarsadvokat, Douglas H Christie, som assisterades av Keltie Zubko och Barbara Kulaszka. Sedan utsattes Leuchter för korsförhör av chefsåklagaren John Pearson, som hade biträtts under hela rättegången av en annan chefsåklagare, som flitigt anlitade judiska rådgivare vilka befann sig i hans omedelbara närhet i rättssalen.
Dessa förhör och korsförhör ägde rum i närvaro av en domare och en jury på elva personer. I domstolslokalen var atmosfären laddad. Jag satt vid sidan av några revisionistiska experter, däribland dr William Lindsey, som var chef för det stora företaget Duponts kemiska forskningsavdelning innan han pensionerades år 1985. Alla i domstolslokalen, oavsett deras personliga åsikter i ämnet, var verkligen fullt medvetna, tror jag, om att de deltog i en händelse av historiskt avgörande betydelse: att myten om gaskamrarna stod mot sin upplösning.
Dagen innan hade chefen för Missouris statsfängelse, Bill Armontrout, avgivit ett vittnesmål, där han förklarat tillvägagångssätten och de praktiska funktionerna av gaskammare där cyanvätegas används. För varje uppmärksam lyssnare avslöjades att det var så ytterligt svårt att avrätta en enda person på detta sätt, att hindren att avrätta hundratusentals personer skulle ha varit oöverstigliga för tyskarna med deras cyanvätegas, Cyklon B.
Efter Fred Leuchter förhördes dr James Roth, fil dr från Cornell University och chef för för Alpha analytiska laboratorium i Ashland, Massachusetts. Dr Roth rapporterade om de analyser som gjorts av prover tagna från väggar, dörrar och tak inne i de föregivna gaskamrarna i Auschwitz 1 och Birkenau. Dessa analyser visade inga eller mycket ringa spår av cyanväte. Det enda undantaget var kontrollprovet nr 32 som hade tagits från Avlusningskammaren nr 1 i Birkenau. Dessa resultat är grafiskt presenterade i Appendix I i rapporten och visades för juryn med diabilder. Det åskådliggjordes mycket tydligt skllnaden mellan att å ena sidan upptäcka cyanväte i avlusningskammaren och å andra sidan att upptäcka samma cyanväte i de föregivna gaskamrarna. Den extremt låga nivån av cyanväte som påträffats i somliga krematorier var troligen, enligt min uppfattning, en följd av de desinfektioner som företagits under kriget.
Jag var förmodligen den förste som framhöll att alla studier av de föregivna tyska utrotningarna med Cyklon B i gaskammare borde börja med en undersökning av de amerikanska avrättningarna i gaskammare. Redan 1977 inledde jag en undersökning på detta område med hjälp av en amerikansk vän, Eugen C Brugger, en advokat i New York City. Under denna undersökning erhöll jag informationer från sex amerikanska fängelser: San Quentin i Kalifornien, Jefferson City i Missouri, Santa Fé i New Mexico, Raleigh i North Carolina, Baltimore i Maryland och Florence i Arizona. Jag kom då till den bestämda slutsatsen att endast en expert på amerikansk gaskammarteknik slutgiltigt skulle kunna avgöra huruvida de föregivna tyska avrättningarna i gaskammare verkligen hade utförts som de beskrivs i förintelselitteraturen.
Under de följande åren hänvisade jag i mina artiklar om tyska gaskammare alltid till de merikanska gaskamrarna. Dessa artiklar var "Ryktet om Auschwitz eller gaskammarproblemet", som publicerades den 29 december 1978 i den franska dagstidningen Le Monde, och en lång intervju, publicerad i augusti 1979 i den italienska tidskriften Storia Illustrata. Jag besökte gaskammaren i Baltimore, Maryland, i september 1979 och erhöll åtta fotografier av gaskammaren jämte tillhörande dokumentation. Vid ett möte i New York City under ordförandeskap av dr Fritz Berg, fick jag tillfälle att visa en teknisk instruktionsbok, Gas Chambers Procedures Check Sheet och dess implikationer.
År 1980, i första numret av Journal of Historical Review publicerades en artikel av mig med rubriken "The Mechanics of Gassing", där jag beskrev ganska detaljerat hur gaskamrarna fungerar i USA. Samma år publicerade jag i skriften Vérité historique ou vérité politique? de åtta fotografierna från gaskamrarna i statsfängelset i Baltimore. Mitt videoprogram med titeln The Gas Chamber Problem, inspelat 1982, börjar med en analys av de amerikanska gaskamrarna. År 1983 förberedde jag för Institute for Historical Review i Los Angeles en bok på engelska om Holocaustkontroversen, som för första gången skulle omfatta en förteckning av de frågor som ställts till fängelsevakterna och svaren på dessa. Boken publicerades emellertid aldrig: den 4 juli 1984 - på den amerikanska nationaldagen till minne av den amerikanska oavhängigheten - förstördes institutets arkiv genom en anlagd brand. Denna eld spolierade institutets ekonomiska hälsa och ett stort antal projekt, bland andra mitt bokprojekt.
"Förintelsen" har visat sig vara ett ämne av enorma proportioner. Men denna "gigant" är, som dr Arthur Butz framhållit i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en jätte på lerfötter. För att kunna se dessa lerfötter behöver man bara bege sig till Auschwitz' koncentrationsläger i Polen. Med dr Wilhelm Stäglichs ord: "Utrotningstesen står och faller med påståendet att Auschwitz var en 'dödsfabrik'."
Vad mig beträffar är hela mysteriet Auschwitz i sin tur koncentrerat till de 65 kvadratmeter i den föregivna gaskammaren i Auschwitz I och de 210 kvadratmeter i den föregivna gaskammaren i Birkenau.
Dessa inalles 275 kvadratmeter borde rättsmedicinskt ha undersökts omedelbart efter kriget av de allierade, men ingen sådan undersökning har utförts vare sig då eller senare. Den polske polisdomaren Jan Sehn gav order om viss rättsmedicinsk undersökning i Auschwitz men inte av de föregivna gaskamrarna som skulle ha använts för massavrättningar.
Forskning av revisionister har visat att de platser som uppges ha varit gaskammare för massavrättningar av människor inte kunde ha använts som sådana. Dietlieb Felderer publicerade fotografier som visade den bräckliga konstruktionen av öppningar och dörrar i de angivna gaskamrarna och saknaden av berlinerblå fläckar på väggarna. Själv hade jag upptäckt 1975 i Auschwitzmuséets arkiv (som väl bevakades av de kommunistiska myndigheterna) planritningarna till dessa föregivna gaskammare och var den förste som publicerade dessa i olika böcker och artiklar.
Dessa planritningar visades också vid den första sammankomst som hölls av Institute for Historical Review i Los Angeles 1979, då Zündel var närvarande. I själva verket hade dessa föregivna gaskammare varit bårhus, eller, som även framgår av planritningarna, "Leichenhalle" för Krema I (senare förvandlat till ett skyddsrum mot flygangrepp och en "Leichenkeller" för Krema II).
För att få en fullständig vetenskaplig bekräftelse på vad vårt vanliga sunda förnuft tvingat oss att se och vad revisionistiskt forskningsarbete och dokumenten hade avslöjat var det inte desto mindre nödvändigt att anlita en amerikansk specialist på gaskammare. Jag har ivrigt sökt finna en sådan specialist, en man som inte bara är expert på gaskamrarnas tekniska funktioner utan även tillräckligt modig för att genomföra en sådan undersökning i ett kommuniststyrt land och publicera resultaten, även om de skulle bekräfta den revisionistiska slutsatsen. Jag hade nästan förlorat hoppet att finna denne man - då jag sammanträffade med Fred Leuchter.
Fred Leuchter var denne specialist. Han begav sig till de viktigaste platserna i Polen, genomförde den erforderliga vetenskapliga undersökningen, skrev sin rapport och vittnade i den kanadensiska domstolen å Zündels vägnar. Därmed inträdde han helt lugnt och försynt i historien.
Fred Leuchter är en försynt men beslutsam man som uttrycker sig klart och exakt. Han skulle bli en utomordentlig professor tack vare sin eminenta gåva att få folk att förstå även komplicerade sammanhang och svåra problem. När jag frågade honom om han inte fruktade de farliga konsekvenserna, svarade han: "Fakta är fakta".
Efter läsningen av Leuchters rapport sade den berömde brittiske historikern David Irving den 22 april 1988 i sitt vittnesmål i Toronto, att det var "ett skakande dokument" som skulle bli väsentligt för varje framtida historiker som behandlar andra världskriget.
Utan Ernst Zündel skulle nästan ingenting av vad som kommit fram ha blivit begripligt. Han offrade allt i sitt sökande efter historisk korrekthet och levde under pressade förhållanden när han ställdes inför inflytelserika och mäktiga fiender. Påtryckningarna på honom är permanenta och tar sig de mest oväntade och ibland elakartade uttryck. Han kunde analysera varje given situation för att vända sina motståndares inpass till sin egen fördel. Från olika delar av världen hade han lyckats mobilisera synnerligen kompetenta och sakkunniga personer. Ernst Zündel är på sitt sätt ett geni som kombinerar sunt förnuft med en skarp analytisk begåvning att förstå människor och situationer. Zündel kanske ännu en gång tvingas i fängelse för sina forskningar eller skall han deporteras? Allt detta är möjligt så länge det råder en intellektuell kris och ett krav på konformism av sådana dimensioner i fråga om historisk sanningsforskning. Revisionismen är det stora intellektuella äventyret i slutet av detta århundrade. Vad som än händer har Ernst Zündel redan segrat. Han är en pacifistisk aktivist som uppnått seger genom förnuft och övertygelse.
Robert Faurisson
den 23 april 1988
PS: Ernst Zündel dömdes av juryn skyldig för att med vetskap ha spridit falska informationer om "Holocaust" och dömdes till nio månaders fängelse och ålades underteckna en munkavleorder, där han fick lova att inte skriva eller sprida några uppgifter om "Holocaust" förrän i slutet av hans överklagande som i den ryktbara rättegången av inkvisitionsdomstolen mot Galileo.
Inledning
I februari 1988 blev jag ombedd av dr Robert Faurisson att för Ernst Zündels räkning undersöka och rättsmedicinskt värdera krematorier och föregivna gaskammare i vissa nazi-tyska koncentrationsläger i Polen och därvid ingenjörstekniskt värdera deras funktion och effektivitet.
Efter ett möte med Ernst Zündels försvarsadvokat Douglas H Christie och dennes medarbetare, då projektet diskuterades, blev jag informerad om att mina redovisade undersökningar och därav dragna slutsatser skulle användas vid rättegången mot Zündel i distriktsdomstolen i Toronto, Canada. Min undersökning skulle omfatta de f d koncentrationslägren Auschwitz, Birkenau (eller "Auschwitz II") och Majdanek (Lublin) samt alla tillgängliga krematorier och föregivna gaskammare i dessa läger.
Jag accepterade uppdraget, och den 25 februari for jag och mitt lag av forskare till Polen. Mina medarbetare var min fru Carolyn Leuchter, tecknaren Howard Miller, fotografen Jürgen Neumann och den polske tolken Theodor Rudolf. Vi återvände till USA den 3 mars efter att ingående ha undersökt alla anordningar i Auschwitz, Birkenau och Majdanek.
Denna rapport och dess forskningsresultat härrör från de undersökningar som genom fördes på de ovannämnda platserna i Polen.
Syftet
Syftet med denna rapport är att på grundval av ingående relevanta undersökningar fastställa om krematorieanläggningarna och de föregivna gaskamrarna i Aischwitz, Birkenau och Majdanek i Polen skulle ha kunnat fungera på det sätt som beskrivs i förintelselitteraturen.
Undersökningen omfattar de fysiska anordningarna, deras formgivning och konstruktion, beskrivning av förfaringssättet vid dessa anordningar och fastställande av de mängder gas som användes och den tid som åtgick vid proceduren (dvs tiden för exekution och ventilation, kamrarnas fysiska storlek i relation till antalet personer per gasning, samt tiden för omhändertagande och kremering av de döda kropparna med avsikt att bestämma sanningshalten och trovärdigheten i obekräftade rapporter om gaskamrarnas skötsel).
Genom denna undersökning kan inte fastställas antalet offer som dödades på andra sätt än genom gasning, inte heller om det verkligen genomfördes en "Förintelse" (Holocaust).
Der är självfallet inte författarens avikt i denna rapport att omdefiniera Förintelsen/Holocaust i historiska termer, utan endast att framlägga vetenskapliga bevis och information från de verkliga platserna och att framföra en åsikt grundad på alla vetenskapliga, ingenjörstekniska och kvantifierbara data om avsikten och tillvägagångssättet vid de föregivna avrättningskamrarna och krematorieanläggningarna på de undersökta platserna.
Bakgrund
Forskningsledaren och författaren till denna rapport är specialist på planering, utformning och konstruktion av avrättningsutrustning och har särskilt ägnat sig professionellt åt sådan avrättningsapparatur som används i USA för at avrätta dödsdömda personer med cyanväte (en ytterst giftig gas som är löslig i vatten till blåsyra eller cyanvätesyra - som f ö först upptäcktes av den svenske kemisten Scheele under senare hälften av 1700-talet - och som använts för utrotning av ohyra och skadeinsekter, i Tyskland kallad Zyklon B).
Jag har undersökt anordningarna i Auschwitz, Birkenau och Majdanek. Jag har gjort mätningar, tagit prover, studerat utformningen liksom litteraturen om förfaringssätt för DEGESCH avlusningskammare och proceduren för detta. Jag har studerat (gasen) Zyklon B och material om förfaringssätt vid avrättningar. Mycket av det material som jag studerade var litteratur inköpt på platserna i Polen, vilket även omfattade kopior av de ursprungliga ritningarna av Kremas (krematorierna) I, II, III, IV och V.
Omfattning
Denna rapport omfattar en fysikalisk undersökning och de kvantifierbara data som erhållits i Auschwitz, Birkenau och Majdanek, litteratur som erhållits vid besök på de tre muséerna därstädes, blåkopior av Kremas I, II, III, IV och V som erhållits vid dessa muséer, material om DEGESCH avlusningskammare och anordningar, (inklusive utrustning och procedurer vid användning av Zyklon B), en beskrivning av de operativa procedurerna vid dessa anordningar samt rättsmedicinska prover från de undersökta krematorierna.
Ytterligare data om de amerikanska gaskamrarnas utformning och konstruktion och om de operativa procedurer som härrör ur författarens egna erfarenheter på fältet har använts vid framställningen av denna rapport.
Författaren har utnyttjat dessa erhållna data i denna studie som avser att fastställa:
- om de föregivna gaskamrarna kan ha använts för att massmörda människor med Zyklon B (cyanvätesyra) i Auschwitz och Birkenau och med koloxid i Majdanek.
- om de undersökta krematorierna har haft erforderlig (teknisk) kapacitet att förbränna det angivna antalet människor under den tid som stått till förfogande - enligt (varierande) uppgifter i förintelselitteraturen.
Metod
Proceduren som ingick i studien och den rättsveteskapliga analysen var följande:
- En allmän grundläggande genomgång av det tillgängliga materialet.
- En undersökning på platsen och en rättsmedicinsk analys också av fysiska data (mätningar samt information om konstruktionen). Insamlande av material för laboratorieprover (från t ex tegelstenar och betong) vilka sedan togs till USA för kemisk analys.
- Beaktande av (på platsen) noterade synliga data.
- Sammanställning av det hopsamlade datamaterialet.
- Analys av erhållen information samt jämförelse med redan vedertagen utrustning av detta slag (referens-utrustning), logistisk information, information om tillvägagångssätt samt krav på utformning, tillverkning och handhavande befintliga gaskammare och krematorier.
- Genomgång av den kemiska analysen av material uppsamlat på platsen.
- Slutsatser grundade på ovanstående arbeten och bevismaterial.
Användning av HCN och Cyklon B som desinfektionsmedel
Cyanväte (HCN eller cyanvätesyra) har använts för desinfektion sedan tiden före första världskriget. Det har använts jämte ånga och het luft och under andra världskriget tillsammans med DDT.
HCN framställs i allmänhet genom en kemisk reaktion mellan natriumcyanid och utspädd svavelsyra. Den kemiska reaktionen har HCN som slutsteg vilken förgasas med en återstod av blåsyra (cyanvätesyra). Denna kemiska reaktion utförs vanligen i ett porslinskärl.
Proceduren har använts för kontroll och bekämpning av skadeinsekter och annan ohyra på fartyg, i hus och i för ändamålet speciellt utformade kammare och byggnader. Speciella anvisningar för konstruktion och ett speciellt förfarande måste iakttas för att uppnå full säkerhet (för dem som arbetar med detta). Cyanväte är en av de mest potenta och farligaste desinfektionsmedel som existerar. Byggnader som konstruerats och anpassats för detta ändamål används av arméer och hälsoorganisationer världen över. HCN har använts för att hindra spridning av smittosamma sjukdomar, speciellt vid pest och tyfusepidemier - (dvs man har med detta medel bekämpat smittspridare som loppor, löss och deras "värdar" råttorna). Speciella gaskammare har varit i bruk sedan första världskriget i Europa och före och under andra världskriget av de amerikanska immigrationsmyndigheterna på Ellin Island i New Yorks hamn. Många av dessa desinfektionskammare gjordes för den tyska firman DEGESCH i Frankfurt am Main. Under kriget övervakades distributionen av Cyklon B av DEGESCH och de framställer för närvarande HCN.
Cyklon B var en produkt speciellt framställd för kommersiellt bruk och som innehöll cyanvätesyra. Själva namnet Cyklon B var ett handelsnamn. HCN framställdes i en fabrik och levererades på ett sådant sätt att HCN förekom i ett, i poröst material (behållare av pappersmassa eller kiseljord), absorberat tillstånd. Det levererades antingen i skivor, remsor eller kulor. Dessa förvarades vacuumförpackade i en burk.För att öppna denna burk krävdes en specialgjord öppnare. Skivorna, remsorna eller kulorna måste spridas över golvet till det område som skulle desinficeras eller användas i en kammare där 78.3˚F (dvs 25.7˚C) luft cirkulerade. Om det användes i byggnader, fartyg eller tält för att desinficera trä eller varor, måste området upphettas till 78.3˚F, HCN:s kokpunkt.
Om man inte har möjlighet att göra det resulterar detta i en mycket längre desinfektionstid. Desinfektionen har en minitid från 24 till 48 timmar. Efter desinfektionen måste den aktuella lokalen ventileras i minst 10 timmar, beroende på platsen (och volymen) och längre tid om byggnaden saknar fönster eller fläktar. Desinfektionsområdet måste sedan testas genom indikatoranalys innan man kan vistas där.Ibland användes gasmasker, men de är inte säkra och bör inte användas mer än tio (10) minuter. En komplett kemisk skyddsdräkt bör bäras för att undvika giftskador på huden. Ju varmare och torrare lokalen är desto snabbare och säkrare kommer proceduren att kunna utföras. Specifikationer beträffande gasen återfinns i Tabell.1.
Grundläggande utformningskrav på en gaskammare avsedd för avrättning
Flera av kraven för en desinfektionsanläggning är även tillämpliga på en avrättningsanläggning. I allmänhet är dock avrättningsanläggningen mindre i storlek och mer effektiv. Cyklon B är inte att rekommendera för användning i en avrättningskammare i allmänhet, p g a den tid det tar att driva ut gasen ur behållaren. Hittills har den enda effektiva metoden (med Cyklon B) varit att generera gasen på platsen genom en kemisk reaktion mellan natriumcyanid och 18% svavelsyra. Helt nyligen har en modell för en gasgenerator färdigställts som kommer att användas i en tvåmanskammare i Missouris stadsfängelse i Jefferson City, Missouri. Författaren har varit designkonsult för den avrättningskammaren.
Gasgeneratorn har en elektriskt upphettad vattenmantel för att förkoka HCN i ett cylindriskt kärl. Vid användningen är HCN redan förångat pch släpps genom en ventil in i kammaren. Ett utlösningssystem med kväve rensar rören efter användning. Den totala avrättningstiden är mindre än fyra (4) minuter. Kammaren töms i em takt av en gång varannan minut i en 12-minutersperiod och det utförs (7) kompletta luftutbyten.
Kammaren kan vara konstruerad av svetsat stål eller av PVC-plast. Dörrarna och fönstren bör vara av den vattentäta standardtyp som används inom marinen. Dörrarna är tätade med tryckpackning. All belysning och elektrisk hårdvara skall vara explosionssäker. Kammaren innehåller rörsystem för spridning av gasen, gasgeneratorn samt en flaska flytande HCN, utrustning som kontrollerar hjärtslagen, två (2) sittplatser för de dömda och en gasdetektor som avläses utanför kammaren, elektroniskt ner till 10 ppm.
Eftersom kammaren innehåller en dödlig gas, arbetar man med negativt tryck för att garantera att en eventuell gasläcka pressas inåt. Kammaren kontrolleras av ett vakuumsystem som bör hålla kammaren i ett partiellt vakuum på 10 pounds (ett pound=454g) per kvadrattum (psi), (vid användning: 8psi +2psi HCN). Det negativa trycket upprätthålls genom att man använder den utanförvarande atmosfären som standard. Detta system kontrolleras elektriskt och "backas upp" av en 17.7cfm kompletterande vakuumpump. Dessutom finns en tryckförändrings- indikator som utlöser ett katastrofsystem om trycket i kammaren når 12psi, dvs 3psi över tillåten arbetsgräns.
Insugnings- och utblåsningssystemet är avpassat för ett luftutbyte varannan minut. Luften har "hjälp" av en 2.000+cfm fläkt på insugningssidan av kammaren och blåses ut genom kammarens tak. In- och utblåsningsapparaturen är av den typ som stängs på insidan för att förhindra att vakuum upphör (genom läckage) och den är inställd att på elektrisk väg öppnas i sekvensintervall. Utblåsning sker först. Denna töms genom ett 40 fot högt PVC-rör som har en diameter på 13 tum. Detta rör skingrar gasen på ett säkert sätt. Insugningsluften måste ha förmåga att värmas upp så att ingen HCN kondenserar och därigenom undgår uttömning.
Gasdetektorer används för säkerhets skull. För det första i kammaren där detektorn på elektrisk väg hindrar dörrarna att öppnas förrän kammaren är säker; för det andra utanför kammaren i det område där personalen och vittnena befinner sig. Där är detektorerna kopplade till ett ljudalarm samt ett luftinsprutnings- och insugningssystem för att säkra deras liv och i nödfall avbryta avrättningen och tömma kammaren. Säkerhetssystemet består av varningsklockor, signalhorn samt även ljussignaler.
Dessutom finns ytterligare andningshjälp (i form av lufttuber) i området kring kammaren för katastrofsituationer, första hjälpen-skyddskläder special- konstruerade mot HCN, medicinsk utrustning (anti-dot) och återupplivnings- utrustning tillgänglig för sjukvårdspersonalen i ett intilliggande rum. Att utforma en gaskammare för avrättning kräver att man tar många komplicerade problem i beaktande. Ett misstag på någon enda punkt kan och kommer att förorsaka död eller livshotande skada för vittnen och tekniker.
Gaskammare för avrättningar i Förenta Staterna sedan 1920
Den första gaskammaren avsedd för avrättning byggdes i Arizona. Den bestod av en lufttät kammare, tätade dörrar och fönster, en gasgenerator, ett explosions- säkert elektriskt system, ett insugnings- och utblåsningssystem, anordning för att tillföra ammoniak till insugningsluften och mekaniska medel att aktivera gasgeneratorn och luftutblåsningen. Luftintaget bestod av flera mekaniskt styrda ventiler. Endast hårdvaran har förändrats sedan dess.
Gasgeneratorn bestod av ett keramikkärl, fyllt med en förtunnad lösning av svavelsyra, och med en mekanisk spak. Kammaren måste tvättas med ammoniak efter avrättningen. Också den avrättade måste tvättas med ammoniak. Natiumcyanidkulor på ungefär 13-25 gram användes och genererade en koncentration av 3.200 ppm i en kubikfots kammare.
Senare kom andra stater att anta HCN-gaskammarmodellen för avrättning och tekniken förändrades. Eaton Metal Products ritade, byggde och förbättrade de flesta gaskamrarna. De hade ofta två säten och var utrustade med ett vakuum- system för att garantera ett negativt tryck och läckage endast "inåt". Samtliga system använde sig av tekniken med gasgenerator därför att det var den mest effektiva och enklaste proceduren som fanns att tillgå fram till slutet av 1960-talet.
Inget system har någonsin planerats för Cyklon B. Orsaken till detta är mycket enkel. Det tar för lång tid för Cyklon B att avdunsta från HCN-behållaren och den behöver upphettad luft samt ett system som kontrollerar temperaturen. Det är inte bara det att det tar tid att indunsta gasen, der föreligger även alltid en fara för explosion.
Den allmänna gasblandningen ligger oftast under lägre explosionsgränsrisk (LEL) för gas/luftblandningen på 0-32% (eftersom blandningen inte bör överstiga 3.200 ppm), men koncentrationen vid gasgeneratorn (eller som i fallet med Cyklon B i dess behållare) är mycket högre och kan väl uppgå till 90% eller 99% i volym. Detta är nästan rent HCN och kan vid vissa tidpunkter förekomma i små utrymmen i kammaren. Den omgivande lufttemperaturen eller den upphettade lufttemperaturen måste vara avsevärt högre och artificiellt kontrollerad för Cyklon B (eftersom indunstningen är en rent fysikalisk process) där temperaturen, då man använder gasgenerator, kan bli lägre och ej kan kontrolleras eftersom den kemiska reaktionen i gasgeneratorn är själv- katalyserande då den kommit igång. Elurtag och strömbrytare måste begränsas till ett minimum, vara explosionssäkra och placeras utanför kammaren. Missourisystemet, som är det mest avancerade system som någonsin byggts, har syftet att få flytande HCN att avdunsta och eliminerar sålunda den mycket farliga hanteringen att ta hand om HCN-avfallet efter en avrättning.
Ytligt sett verkar Cyklon B vara ett effektivare sätt att producera gas och eliminera problemet med rester av blåsyra. Men Cyklon B var inte lösningen på problemet. I själva verket skulle användning av Cyklon B ha förlängt avrättningstiden och sålunda förlängt den tid man måste handskas med den farliga gasen och även p g a den erforderliga upphettningen orsakat explosionsrisk. En alternativ lösning skulle ha varit att hetta upp gasen utanför kammaren och föra in en gas/luftblandning genom rörsystemet utanför kammaren och sedan tillbaka in i kammaren, som DEGESCH:s avlusningsutrustning fungerade, men detta skulle endast ha orsakat en större risk för läckage och varit farligt för personalen. DEGESCH:s utrustning var avsedd att användas ute i det fria eller i ett välventilerat rum och endast i närvaro av välutbildad personal. I USA har staterna Arizona, Californien, Colorado, Maryland, Mississippi, Missouri, Nevada, New Mexico och Nordcarolina använt gas som avrättningsmetod. Men p g a riskerna att handskas med gasen och de stora kostnaderna för utrustningen har några stater (Nevada, Nordcarolina och New Mexico) legaliserat användandet av giftinjektion antingen som ett alternativ eller som den enda avrättningsmetoden. Andra stater kommer förmodligen att följa efter. Undertecknad har varit konsult åt staterna Missouri, Californien och North Carolina. Gas har alltid varit, och är fortfarande, den i särklass dyraste avrättningsmetoden.
Symtom vid HCN-förgiftning
Medicinska tester visar att en koncentration av cyanväte på 300 ppm är livsfarlig redan vid kort exponering. Vid avrättningar brukar man använda en koncentration på 3 200 ppm för att åstadkomma en snabb död. Detta är en vikt/volym på ungefär 120-150 gram/2 kubikfot gas, beroende på temperatur och tryck. En koncentration på 100 ppm leder till döden inom en halvtimme. Förgiftningssymtomen är: hudirritation och utslag, irritation i ögonen, svårighet att fokusera blicken (suddig syn), irreversibla ögonskador, ospecifikt illamående, huvudvärk, yrsel, uppkastningar och svaghet, hastig puls, blodtryckssänkning, kvävningssymtom, sluddrigt tal, ataxi, tremor, konvulsioner, koma och slutligen död orsakad av störningar i den oxidativa metabolismen.
Gasen behöver inte inandas för att vara livshotande. I koncentrationer på mer än 50 ppm fordras kemisk skyddsdräkt som skyddar kroppen helt och hållet samt syrgastub. Gasmasker är i allmänhet otillräckliga och bör inte användas. Speciella första-hjälpen-skyddskläder och medicinsk utrustning bör alltid finnas till hands där personer kan tänkas bli utsatta för HCN.
En kort sammanfattning beträffande de föregivna tyska gaskamrarna för avlivning av människor
Med utgångspunkt från tillgängligt material kan författaren till denna rapport konstatera att tyskarna anses ha konstruerat en serie (tre eller flera avrättningskammare) stora gaskammare för avlivning av människor och att detta tog sin början någon gång tidigt 1941 och upphörde på hösten 1944. Beträffande föregivna gasningar i en källare i Auschwitz I, två ombyggda bondgårdar i Birkenau (Auschwitz II) kända som röda och vita huset, Bunker I och Bunker II, Krema I i Auschwitz, Kremas II, III, IV och V i Birkenau och en anläggning i experimentsyfte i Majdanek, så påstås det att dessa anläggningar använde cyanvätesyra i form av Cyklon B. Det påstås vidare att man i Majdanek använde kolmonoxid (CO).
Enligt den officiella litteratur som har varit tillgänglig för mig, i Statsmuséerna i Majdanek och Auschwitz, fanns dessa avrättningsanläggningar i de koncentrationsläger som var förlagda i högindustrialiserade områden, och fångarna i dessa läger var tvångsarbetare i den tyska krigsindustrin. Till anläggningarna hörde - påstås det - krematorier som förbrände de avrättade. Andra anläggningar som uteslutande uppges ha använt sig av kolmonoxid som avrättningsgas var Belzec, Sobibor, Treblinka och Chelmno (gasbilar). Dessa anläggningar, som påstås ha blivit förstörda antingen under eller efter andra världskriget, har jag inte undersökt och de faller något utanför ramen för denna rapports ämnesområde.
Jag vill dock påpeka några fakta beträffande kolmonoxid. Kolmonoxid är olämplig till avrättningar eftersom det tar för lång tid innan döden inträffar, kanske ända till 30 minuter, och om cirkulationen i rummet är dålig, ännu längre tid. Om kolmonoxid skall användas, behöver man en kvantitet på 4000 ppm och då krävs ett tryck i kammaren på 2.5 atmosfärer. Det har också påståtts att man använt koldioxid (CO2). Denna är ännu mer ineffektiv än kolmonoxid. Man har hävdat att dessa gaser framställdes genom dieselmotorer. Men dieselmotorernas avgaser innehåller ytterst litet kolmonoxid och det skulle kräva att kammarens tryck ökades ytterligare för att blandningen luft/gas skall ge någon som helst effekt. Kolmonoxid i kvantiteter av 3000 ppm eller 0.30% kommer att ge illamående och huvudvärk om man utsätts för det i mer än en timme och eventuellt kroniska skador.
Koncentrationer på 4000 ppm och däröver är dödliga först efter mer än en timmes exponering.
Författaren måste påpeka att, i en kammare som är fylld med människor och som har en yta på 9 kvadratfot (minimistorlek för att gasen skall kunna cirkulera kring personerna), skulle de inspärrade kvävas av sin egen utandningsluft långt innan gasen gett effekt. Alltså, att helt enkelt låsa in offren i ett slutet rum skulle göra tillförsel av kolmono- eller dioxid överflödigt. De föregivna gaskamrarna i Auschwitz I (Krema I) och Majdanek kan fortfarande inspekteras och man påstår att de har sin ursprungliga utformning. I Birkenau har Kema II, III, IV och V rasat samman eller rivits. Bunker I (Det röda huset) är borta och Bunker II (Det vita huset) är restaurerat och används som privatbostad. I Majdanek, där det första oljeeldade krematoriet har återuppförts, är endast ugnarna de ursprungliga. Man påstår att Krema I vid Auschwitz, Kremas II, III, IV och V vid Birkenau och det fortfarande förefintliga krematoriet i Majdanek var kombinerade gaskamrar och krematorier. De röda och vita husen i Birkenau var, som det påstås, endast gaskammare och i Majdanek låg den experimentella gaskammaren för sig och krematoriet, som idag är borta, var separat.
De föregivna gaskamrarnas konstruktion och skötsel
Efter studier av den tillgängliga litteraturen och granskning av själva anläggningarna kan jag konstatera, att det verkar som om de flesta av de föregivna gaskamrarna för avrättning är resultatet av diverse nykonstruktioner med äldre planritningar, till byggnader avsedda för andra ändamål, som grund. Detta stämmer också utom beträffande experimentgaskammaren i Majdanek, som påstås ha byggts speciellt för avrättningsändamål.
Bunker I och II beskrivs i Auschwitz' statsmuseum som ombyggda bondgårdar med flera kammare och slutna fönster. Dessa finns inte i sitt ursprungliga skick och har aldrig inspekterats. Kremas I, II, III, IV och V beskrivs i historien som ombyggda bårhus förenade med och belägna i samma byggnad som krematorierna, vilket kunde bekräftas vid inspektion.
Den inspektion på platsen som vårt team utförde gav vid handen att dessa anläggningar var extremt dåligt och mycket farligt konstruerade om de har fungerat som gaskammare för avrättningar.
- Inga åtgärder hade vidtagits för att täta dörrar, fönster eller ventiler.
- Byggnaden är inte tjärad eller behandlad med andra tätningspreparat för att förhindra läckage eller att HCN absorberas av golv-, tak-, och väggytor.
- De intilliggande krematorierna utgör en explosionsrisk.
- Tegelstenarna och murbruket skulle suga upp HCN och göra dessa anläggningar farliga för människor i flera år.
- Krema I ligger vägg i vägg med SS-sjukhuset i Auschwitz och har ett avlopp i golvet som är förenat med lägrets avloppssystem, vilket skulle leda till att gasen trängde in i alla byggnader i området.
- Det finns inget utblåsningssystem som kunde ventilera ut gasen efter användning, ingen uppvärmningsanordning som kunde få gasen att avdunsta.
- Enligt officiell utsago släpptes Cyklon B ned i kammaren genom takventilen eller kastades in genom ett fönster - vilket omöjliggjorde en jämn spridning av gas eller kulor.
- Byggnaderna är konstant fuktiga och inte uppvärmda - och som vi konstaterat tidigare går fuktighet och Cyklon B inte att förena.
- Kamrarna är alltför små för att fysiskt kunna rymma det hävdade antalet människor och dörrarna öppnas inåt vilket omöjliggör ett bortforslande av liken.
- Om kammaren packades med människor skulle HCN inte kunna cirkulera i rummet och om man skulle vilja fylla kammaren med HCN för en längre tid, skulle de som släpper ned HCN genom takventilerna samt övervakar att människorna därinne verkligen dör, själva dö p g a exponering för HCN.
Ingen av de föregivna gaskamrarna har konstruerats enligt samma ritningar som fanns för de avlusningskammare som då effektivt och säkert fungerat i många år. Ingen av dessa kammare hade heller konstruerats efter de kända och beprövade ritningar för sådana ändamål som, vid denna tid, fanns i USA. Det är anmärkningsvärt att de som påståtts ansvara för kontruktionen av de föregivna gaskamrarna aldrig konsulterade eller ens beaktade den kända teknologin i USA, det enda land som använt gas i avrättningssyfte.
Även anläggningarna i Majdanek är odugliga för sitt ändamål. Det finns nu bara ett nykonstruerat krematorium med en föregiven gaskammare och den enda del av byggnaden som existerade från början är krematorieugnarna.
- Man påstår att byggnaden konstruerades efter ritningar vilka inte existerar.
- Anläggningen är konstruerad så att ingen gas kan hållas (säkert) innesluten i kammaren.
- Kammaren är alltför liten att rymma det antal offer som det hävdas.
- Byggnaden är alltför fuktig och kall för att man skall kunna använda Cyklon B effektivt. Gasen skulle först spridit sig till ugnarna och, efter att ha dödat teknikerna, förorsakat en explosion som skulle ha förstört byggnaden.
- Dessutom skiljer sig byggnaden, som hela tiden släppte ifrån sig murbruk, radikalt från de andra byggnaderna runtomkring.
Med andra ord byggnaden skulle inte kunna användas i det påstådda syftet och uppfyller inte ens elementära krav på en konstruktion för en gaskammar-anläggning.
Den andra anläggningen i Majdanek är på kartan utritad som en U-formad byggnad vilken i verkligheten idag är två byggnader. De är markerade som Bad- och desinfektionsbyggnad 1 och 2. En av byggnaderna är enbart en avlusnings- anläggning och är uppförd på samma sätt som de andra avlusningsanläggningarna i Birkenau. Den andra byggnaden i komplexet är av litet annan karaktär. Den främre delen av byggnaden innehåller ett duschrum och en s k gaskammare. Förekomsten av blåfärgat stänk överensstämmer med de stänk man funnit i Birkenaus avlusningsanläggning. Detta rum har två takventiler som skall vädra ut gasen efter avslutad avlusning. Cyklon B har tidigare utplacerats för hand på golvet. Denna kammare är avgjort ingen avrättningskammare. Den har anordningar för luftcirkulation men ingen skorsten att avlägsna gasen genom. Liksom de övriga anläggningarna kan den inte vara avsedd för eller kapabel att användas som gaskammare, vare sig då eller nu.
I bakre delen av byggnaden ligger de påstådda gaskamrarna i experimentsyfte. Denna del av byggnaden innehåller en rökgång, en kontrollhytt och två kamrar som enligt utsago har använts som gaskammare. Ett tredje rum var låst och alltså inte tillgängligt för inspektion. Dessa kamrar är unika så till vida att båda har ett rörsystem för kolmonoxid, vilket kontrolleras från hytten. I en av kamrarna har man påbörjat ett arbete att hugga ut en ventil i taket men ej avslutat detta. Den andra kammaren har ett uppvärmningssystem och ett cirkulationssystem för att föra uppvärmd luft in i kammaren. Men detta cirkulationssystem är ineffektivt planerat. Det är konstruerat med insugnings- och utblåsningsanordningar alltför nära varandra för att de överhuvudtaget skall kunna fungera. Det saknar dessutom ventiler.
Det som är anmärkningsvärt med dessa två kammare är de skåror eller fåror som skurits ut i de 4 ståldörrarna, vilket är en riktig åtgärd om man tänker placera en packning eller tätning där. Man vill alltså påstå att båda kamrarna skulle ha använts för Cyklon B eller kolmonoxid. Detta kan inte vara sant. En av de två kamrarna färdigställdes aldrig och kan inte ha använts för kolmonoxid. Den är heller inte planerad för HCN. Även om det står "experimentell" på dörrskylten, skulle denna kammare inte ha klarat av en avrättning med kolmonoxid eftersom man då därinne måste ha en koncentration på 4000 ppm CO (dödlig konc.) i 2.5 atmosfärers tryck.
Ingen av kamrarna uppfyller kraven för uppvärmning, ventilation och cirkulation och ingenstans var tegelstenarna, murbruket eller gipset klätt med tätningsmedel vare sig på in- eller utsidan.
Men det mest anmärkningsvärda med dessa byggnader är att kamrarna på tre sidor är omgivna av nedsänkta gångvägar av betong. Detta är helt oförenligt med ett förnuftigt sätt att handskas med giftgas eftersom läckande gas skulle samlas i detta dike och bli kvar p g a att de skyddas för vindar. Detta skulle göra hela området till en dödsfälla i all synnerhet med HCN.
Författaren måste av detta dra den slutsatsen att denna anläggning aldrig var avsedd för ens ett begränsat användande av HCN.
Krematorier
Man måste granska både gamla och nya krematorier för att kunna avgöra om de tyska krematorierna (Kremas) hade kapacitet för de ändamål som man påstår att de använts till.
Att kremera döda är inget nytt. Det har praktiserats i sekler av många kulturer. Men trots att man utövade det för flera tusen år sedan så sågs det med ogillande av den katolska kyrkan och användes inte förrän kyrkan motvilligt accepterade det i slutet av 1700-talet.
Den ortodoxa judendomen förbjöd kremering. I början av 1800-talet praktiserades kremering åter i Europa i begränsad om fattning. Det var en fördelaktig metod att hålla smittosamma sjukdomar under kontroll, att spara mark i tättbefolkade områden och att slippa förvara lik under vintern när marken är frusen. De tidiga krematorierna i Europa var ugnar eldade med kol eller koks. Den korrekta termen för den ugn som användes för att förbränna lik är 'retort'. De tidiga retorterna var helt enkelt ugnar som kokade all vätska ur kroppen och sålunda förvandlade den till aska. Ben kan inte brännas. De mortlar man tidigare använde har emellertid ersatts av maskiner som mal sönder benen. Moderna retorter eldas för det mesta med gas, även om några fortfarande eldas med olja. Idag finns det inga retorter, i USA eller Kanada, som eldas med kol eller koks. De tidiga retorterna var helt enkelt ugnar som torkade ut de mänskliga kvarlevorna. I de moderna retorterna av stål blåses eld på kvarlevorna ur ett munstycke vilket leder till snabb förbränning. Moderna retorter har även en andra förbränning, efterförbränning, av de gaser och toxiska ämnen som bildas vid den snabba första förbränningen. Denna andra förbränning är ett krav från de myndigheter som övervakar luftföroreningar. Det bör påpekas att det inte är de mänskliga kvarlevorna som förorsakar kontamineringen, utan att det beror på att man använder fossila bränslen. En elektrisk retort förbränner utan att lämna några föroreningar, men den är å andra sidan oerhört dyr.
Dessa moderna retorter eller krematorier förbränner vid en temperatur på 1600˚F. Denna höga temperatur får kroppen att förbrännas och förvandlas till aska. Idag bränner man likkistor tillsammans med kroppen utan att det för den skull tar någon längre tid beroende på den höga temperaturen.
I Europa använder man fortfarande på sina ställen krematorier som förbränner i en lägre temperatur (800˚C) och detta tar givetvis längre tid.
En modern retort som upphettas till en temperatur på 2000˚F och som har en lufttillförsel av 2500 cfm kan förbränna en kropp på 1.25 tim (75 min). Det innebär, teoretiskt, att den kan förbränna 19.2 (kroppar) under en 24-timmars- period. Tillverkarens rekommendationer för normal användning av en krematorieugn är 3 eller färre än 3 kremeringar per dag. I äldre ugnar som eldades med olja, kol eller koks (med lufttillförsel men ingen flamapplikation utifrån) tog det vanligtvis 3.5-4 timmar för varje lik. Teoretiskt skulle detta tillåta maximalt 6.8 lik under en 24-timmarsperiod. (Dessa beräkningar utgår från att en kropp kremeras i retorten per gång).
Dessa moderna retorter är av stål och invändigt klädda med härdat tegel. Bränslet förs direkt in i retorten och kontrollen är elektrisk och automatisk. De kol- och kokseldade ugnarna höll inte en jämn temperatur (max c:a 1600˚F) och måste ständigt tillföras bränsle för hand och dämpas uppåt eller nedåt. Eftersom eldsflammor inte tillfördes utifrån, ledde inblåsningen av luft endast till att lågorna flammade upp och att ugnen upphettades. Detta primitiva förfaringssätt gav en medeltemperatur på 1400˚F.
De krematorier som vi undersökte i de tyska lägren i Polen var av denna äldre typ. De var konstruerade av rött tegel och cement och invändigt klädda med härdat tegel. Alla ugnar hade flera retorter, några hade luftinblåsning, ingen hade efterbränning och samtliga eldades med koks utom en i Majdanek som inte längre existerar.
Ingen av de retorter vi inspekterade kunde förbränna flera kroppar på en gång. Det bör noteras att retorten inte utplånar allt som placerats i den. Beräkningar för en teoretisk och realistisk förbränningskapacitet baserat på en kropp per retort presenteras i tabellen här nedanför.
Teoretisk och realtids uppskattning av 24 timmars kremering
Teoretisk Realtid
Krema I: 3 ugnar, 2 retorter var 6 retorter * 6.8 kroppar 40.8 6 retorter * 3 kroppar 18
Krema II: 5 ugnar, 3 retorter var 15 retorter * 6.8 kroppar 102.0 15 retorter * 3 kroppar 45
Krema III: 5 ugnar, 3 retorter var 15 retorter * 6.8 kroppar 102.0 15 retorter * 3 kroppar 45
Krema IV: 2 ugnar, 4 retorter var 8 retorter * 6.8 kroppar 54.4 8 retorter * 3 kroppar 24
Krema V: 2 ugnar, 4 retorter var 8 retorter * 6.8 kroppar 54.4 8 retorter * 3 kroppar 24
Majdanek I: 2 ugnar, 1 retort var 2 retorter * 6.8 kroppar 13.6 2 retorter * 3 kroppar 6
Majdanek II: 5 ugnar, 3 retorter styck 15 retorter * 6.8 kroppar 102.0 15 retorter * 3 kroppar 45
Total mängd kroppar kremerade på 24 timmar 469.2 Total mängd kroppar kremerade på 24 timmar 207
Rättsmedicinska aspekter på HCN, cyanidföreningar och krematorier
Som tidigare (i rapporten) konstaterats har rättsmedicinska prover tagits från tegelstenar, murbruk och betong på olika ställen i Polen. Cyanid och cyanid- föreningar kan stanna på en given plats och om den förenar sig med andra ämnen kan de förflytta sig i tegel eller murbruk.
Vi tog selektivt 31 prover från de föregivna gaskamrarna vid Kremas I, II, III, IV och V. Ett kontrollprov togs från avlusningsanläggning 1 i Birkenau. Kontrollprov togs även från avlusningskammare i en lokal där vi visste att man använt cyanid, vilket också framgick av blåfärgade stänkfläckar. En kemisk test av kontrollprov 32 visade en cyanidförekomst på 1 050 mg/kg, en mycket stor koncentration. Förhållandena på de ställen där proverna togs är identiska med de förhållanden som råder där vi tog kontrollprovet: kallt, mörkt och fuktigt. Endast Kremas IV och V skilde sig i det avseendet att lokaliteterna hade solljus (byggnaderna hade rivits ned) och solljus kan påskynda nedbrytningen av cyanid som inte förenat sig med andra ämnen. Cyaniden förenar sig med järn i murbruk och tegel och bildar ferrocyanid (ett berlinerblått pigment) som är en mycket stabil järn-cyanidförening.
Tabell III visar de anläggningar från vilka de analyserade proverna tagits. Det bör noteras att nästan alla prover var negativa och att det fåtal som var positiva var mycket nära spårningsgränsen (1mg/kp): 6.7 mg/kp vid Krema III, 7.9 mg/kp vid Krema I. Frånvaron av några som helst följdriktiga data från någon av de testade anläggningarna jämfört med kontrollprovets, 1 050 mg/kg, stöder hypotesen att dessa inte var avrättningsanläggningar. De små kvantiteter som spårats tyder på att dessa byggnader, liksom alla övriga byggnader, vid något tillfälle sanerades (mot löss) med Cyklon B. Vidare visade det sig att de blåa stänkfläckarna i dessa byggnader innehåller mycket järn, vilket tyder på att det rör sig om ferro-cyanid och inte längre cyanväte.
Man skulle ha väntat sig att proverna från de påstådda gaskamrarna skulle visa på en högre halt cyanid (p g a att man där skulle ha använt en större mängd gas) än kontrollprovet. Eftersom faktum är det motsatta måste man dra den slutsatsen att dessa kammare inte var gaskammare för avrättning, när man lägger samman bevismaterialet.
Vad gäller Kremas funktion finns inga säkra bevis eftersom Krema I:s ugn är nykonstruerad, Krema II och III delvis är förstörda, med komponenter som saknas och Kremas IV och V är försvunna. I Majdanek är ett Krema helt borta och det andra är nyuppfört, endast ugnarna är original.
Jag ska till sist ta upp de föregivna brand(kremerings)groparna.
Jag undersökte och fotograferade själv brandgroparna i Birkenau. Det mest anmärkningsvärda med dessa gropar är den höga vattennivån i dem, 1.5 fot från markytan. Dessa gropar beskrivs i historieskrivningen som 6 m (19.55 fot) djupa.Det går inte att bränna kroppar under vattnet. Inte ens om man häller bensin på dem. Vi inspekterade samtliga gropar som visades på muséets kartor och - som väntat, eftersom Birkenau är byggt på ett träsk - hade samtliga en vattennivå på högst 2 fot från markytan.
Det är min åsikt att det inte fanns några brandgropar (kremeringsgropar) i Birkenau.
Auschwitz Krema I
En detaljerad studie av den officiella föregivna gaskammaren vid Krema I och en detaljerad analys av de förefintliga blåkopiorna, som jag erhållit från muséets tjänstemän, visar att den föregivna gaskammaren, vid tiden för de påstådda gasningarna, var ett bårhus - senare ett bombskydd.
Ritningarna av Krema I som finns i denna rapport har rekonstruerats från tidsperioden från den 25 september 1941 fram till den 21 september 1944. De visar ett bårhus på ungefär 7 680 kubikfot med två dörröppningar. En dörr går in till krematoriet och den andra till tvättrummet. Uppenbarligen fanns det inga dörrar i dessa öppningar, men detta kan inte verifieras eftersom den ena väggen har blivit flyttad och den enda dörröppningen också har blivit flyttad. Det bör påpekas att Auschwitz' statsmuseums guidebok hävdar att byggnaderna står kvar i samma skick som på befrielsedagen den 27 januari 1945.
Det finns fyra takventiler och rökgångar för upphettningsluften i bårhusområdet. Rökgången är öppen och verkar inte ha blivit använd någonsin. Ventilerna var inte försedda med packningar och det nya träet visade att de var nybyggda. Väggarna och taket är av stuck och golvet är av gjuten betong. Golvytan är 844 kvadratfot. Taket är försett med bjälkar och man kan se på golvet att bombskyddsväggarna har blivit borttagna. Elinstallationerna var inte och är inte nu heller explosionssäkra. I kammarens golv finns avlopp som är förenat med huvudavloppssystemet i lägret.
Om vi antar att vi räknar med 9 kvadratfot per person - för att gasen skall kunna cirkulera, och då är det snävt beräknat, så skulle 94 personer rymmas i kammaren samtidigt. Det har rapporterats att detta rum kunde ta upp till 600 personer samtidigt.
Den föregivna gaskammaren är, som vi påpekat tidigare, inte planerad och konstruerad för sådan verksamhet:
- Det finns inga tecken på att det funnits något utblåsningssystem av något slag i byggnaden.
- Ventilationssystemet för den påstådda gaskammaren bestod helt enkelt av 4 fyrkantiga takventiler som inte var mer än 2 fot höga (från yttertaket). Om man lett ut HCN-gas på detta sätt skulle gasen oundvikligen ha nått rummen i SS-sjukhuset som var beläget tvärs över vägen, vilket skulle ha inneburit att patienterna och sjukvårdspersonalen hade dött.
På grund av följande fakta:
- byggnaden saknar tätning för att förhindra läckage
- byggnaden saknar tätade dörrar som kan förhindra att gasen når krematoriet
- byggnaden har ett avlopp som skulle tillåta gasen att nå varenda byggnad i lägret
- byggnaden saknar upphettningssystem
- byggnaden saknar cirkulationssystem
- byggnaden saknar utblåsningssystem och ventilationsskorsten
- byggnaden saknar utrustning för att sprida gasen
- byggnaden är konstant fuktig
- byggnaden saknar cirkulation i förhållande till antalet människor i kammaren
- byggnaden saknar metoder eller apparatur för att föra in Cyklon B i kammaren
Det vore rent självmord att försöka använda detta bårhus som gaskammare. Resultatet skulle bli en explosion eller att gas läckte ut över hela lägerområdet. Vidare, om kammaren skulle ha använts på detta sätt (beräknat på DEGESCH' datauppgifter om 4 oz eller 0.25 lbs. per 1 000 kubikfot), så skulle 30.4 oz eller 1.9 lbs. Cyklon B-gas (massavikt för Cyklon B är 3 ggr så hög som för Cyklon B-gas: samtliga siffror är de som gäller för Cyklon B-gas) ha använts vid varje tillfälle under 16 timmar vid 41˚F (5˚C).
Detta baserat på den tyska regeringens siffror för desinfektion. Ventilationen tar minst 20 timmar och tester måste göras för att fastställa om kammaren är säkert fri från gas. Det är tveksamt om man kunde tömma kammaren på gas på en vecka utan ett utblåsningssystem. Detta motsäger tveklöst påståendet att det skulle ha förekommit flera gasningar per dag i kammaren.
Tabell IV visar en beräkning på hypotetisk, teoretisk och realistisk uppskattning av användningen av Krema I och denna påstådda gaskammares maximumkapacitet.
Birkenau:
Kremas II, III, IV och V
En detaljerad studie av dessa krematorier gav följande resultat: Kremas II och III var spegelbilder av varandra utrustningsmässigt. De bestod båda av flera bårhus och ett krematorium med 15 retorter. Bårhusen var i källaren och krematorierna på bottenvåningen. Man använde en hiss för att transportera kropparna från bårhuset till krematoriet. Konstruktionen var av tegel, cement och betong. De inkluderade ritningarna härrör från blåkopior som erhållits från Auschwitz' statsmuseum samt från mätningar och observationer på platsen.
De undersökta områdena är de föregivna gaskamrar som på bägge ritningarna anges som bårhus 1. Som vi tidigare noterat beträffande Krema I, så saknas ventilation, upphettningssystem, cirkulationssystem. Det finns ingen tätning vare sig på utsidan eller insidan samt inga dörrar i bårhusen i Krema II. Området har blivit undersökt av författaren och inga spår av dörrar eller dörrkarmar har hittats.
Krema III kunde inte undersökas på samma sätt eftersom delar av byggnaden saknas. Båda byggnaderna har tak av armerad betong utan några öppningar. Vidare är rapporterna om ihåliga gasfyllda pelare inte sanna. Samtliga pelare är av solid armerad betong precis som det anges i de beslagtagna tyska ritningarna. Takventilerna var inte tätade.
Dessa anläggningar skulle vara mycket farliga att använda som gaskammare. Och det skulle med största sannolikhet resultera i att teknikerna dog och att en explosion inträffade när gasen nådde fram till krematorierna. Varje anläggning hade en likhiss på 2.1 x 1.35 m. Det är uppenbart att denna hiss endast kunde rymma ett lik och en uppsyningsman.
De föregivna gaskamrarna i var och en av Krema II och III hade en areal på 2 500 kvadratfot. Detta skulle rymma 278 personer, enligt 9 fot-per-person teorin. Om kammaren fylldes med erforderlig mängd HCN (0.25 lbs/1 000 kubikfot) och vi antar en takhöjd på 8 fot och en rymd 20 000 kubikfot, så skulle man behöva 5 lbs Cyklon B-gas. Då behövs återigen en vecka för ventilation (precis som i Krema I). Denna ventilationstid är tvivelaktig men kan tjäna som räkneexempel. Tabell V visar beräknade, teoretiska och realistiska, avrättningsfrekvenser för Kremas II och III och de påstådda avrättningskamrarnas maxkapacitet.
Kremas IV och V var också spegelbilder av varandra. De bestod av krematorier med 2 ugnar och 4 retorter i var samt flera rum som användes som bårhus, kontor och lager. De inre rummen avvek från spegelbildsmönstret.
Det påstås att några av dessa rum användes som gaskammare. Det är omöjligt att fastställa något om detta eftersom byggnaderna revs för länge sedan. Vi hittade ingen tätning i grunden eller golvet. Enligt rapporter kastades Cyklon B-remsor in genom ventiler som idag inte finns kvar. Om ritningarna för byggnaderna är korrekta kan dessa anläggningar inte ha varit gaskamrar av samma skäl som tidigare anförts beträffande Kremas I, II och III.
Konstruktionen är av rödtegel och cement med golv av betong. det finns ingen källare. Det bör alltså noteras att vare sig kremering eller avrättningar kan bestyrkas vid Kremas IV och V.
Statistiken, för Kremas IV och V, görs med utgångspunkt från dels den statistik vi erhållit från Auschwitz' statsmuseum dels de mätningar vi gjort på platsen och ger följande resultat:
Krema IV:
1 875 kvadratfot, rymmer 209 personer. 15 000 kubikfot fordrar 3.75 lbs Cyklon B-gas vid 0.25 per 1 000 kubikfot.
Krema V:
55 125 kvadratfot, rymmer 570 människor. 41 000 kubikfot fordrar 10.25 lbs Cyklon B-gas vid 0.25 lbs per 1 000 kubikfot. Kalkylerade användningsfrekvenser för Kremas IV och V (teoretiskt och realistiskt) samt maxkapacitet för de påstådda gaskamrarna med 1 veckas ventilationstid är sammanställt i Tabell VI. De röda och vita husen, beskrivna som Bunker 1 och 2, påstods vara endast gaskammare men för dessa byggnader finns ingen statistik tillgänglig.
Majdanek
I Majdanek fanns det flera anläggningar av intresse:
- ddet ursprungliga krematoriet, nu borttaget
- krematoriet med den föregivna gaskammaren, numera återuppbyggt
- Bad- och Desinfektionsbyggnaden nr 2, som uppenbarligen var en avlusningsanläggning
- Bad- och Desinfektionsbyggnad nr 1, som innehöll en dusch, ett avlusnings- och lagerrum och de föregivna kolmonoxid-och HCN experimentkamrarna.
Det första fristående krematoriet, som är bortflyttat, har diskuterats tidigare. Vad Bad- och Desinfektionsbyggnad nr 2 beträffar så visar en inspektion genom fönstren att den endast var till för avlusning, liknande de andra i Birkenau. Det återuppbyggda krematoriet och den påstådda gaskammaren kommer, trots att vi tidigare behandlat dem, att beröras i korthet.
Ugnarna är den enda delen av den ursprungliga anläggningen som inte är återuppbyggda. Den huvudsakliga byggnaden verkar vara av trä, precis som de andra anläggningarna i Majdanek (experimentkamrarna undantagna.) En närmare inspektion visar emellertid att det mesta av byggnaden består av armerad betong, vilket inte stämmer överens med de övriga delarna av lägret. Den påstådda gaskammaren ligger intill krematoriet. Byggnaden är inte tätad och skulle inte kunna fungera som gaskammare. Det påstås att den rekonstruerats från en ursprunglig ritning som inte längre existerar. Det är dock uppenbart att det är fråga om ett vanligt krematorium med flera bårhus.
Avlusnings- och lagerbyggnaden nr 1 är L-formad och har dörrar som är beklädda med trä på insidan. Den är 7 657 kubikfot och har en areal på 806 kvadratfot. Väggarna är av gips och har två otätade ventiler. Den har ett cirkulationssystem som är otillfredsställande p g a att insugnings- och utblåsningsventilerna är alldeles för nära varandra. Blå stänkfläckar som lär härröra från ferro-cyanid syns på väggarna i byggnaden.
Det verkar, om man utgår från ritningarna, som om detta var ett avlusningsrum eller ett lagerrum för avlusade kläder och annat sanerat material. Dörrarna är inte tätade och inte avsedda att vara täta. Rummet är inte försett med tätning vare sig på in- eller utsidan. Det finns flera delar av byggnaden som alltid är låsta och som vi följaktligen inte kunde undersöka.
Det är uppenbart att detta aldrig var en gaskammare och den uppfyller heller inte kriterierna för en sådan. (Se Fig.)
Om detta rum använts - som man påstår - som gaskammare, skulle det ha rymt högst 90 personer och krävt 2.0 lbs Cyklon B-gas. Ventilationstiden skulle ha varit minst en vecka. Maximalt antal avlivade per vecka skulle ha varit 90 personer. Den byggnad, som påstås vara experimentgaskammare, vid Bad- och Desinfektions-anläggning nr 1, är en tegelbyggnad som är förbunden med huvudanläggningarna genom en lös träbyggnad. Denna byggnad omges på tre sidor av nedsänkta promenadgångar av betong.
Det finns två kammare, en icke undersökt lokalitet, och en kontrollhytt som har två stålcylindrar vilka påstås ha innehållit kolmonoxid som leddes in i de två kamrarna genom rörledningar.
Det finns fyra ståldörrar, med urholkningar som antagligen skall vara till för packnings- och tätningsmaterial. Dörrarna öppnas utåt och de låses med mekaniska spärrhakar och en hasp. Samtliga fyra dörrar har "titthål" av glas och de två inre dörrarna har cylindrar för kontroll av kemiska rester i luften inne i kammaren.
Kontrollhytten har ett öppet fönster på 6x10 tum (15.3 x 25.4 cm) som aldrig varit försett med glas eller tätning och som vidare är utrustat med galler. Detta fönster vetter mot kammare nr 2 (se Fig.). Två av dörrarna går in till kammare nr 1, en på framsidan och en på baksidan utåt. En dörr går in till kammare nr 2 på framsidan. Den sista dörren går till ett okänt rum bakom kammare nr 2.
Båda kamrarna har rörledningar som påstås ha varit ledare av kolmonoxid. Men rörledningen i nr 2 är ofullständig och har uppenbarligen aldrig blivit färdiggjord.
Kammare nr 1 har en färdiggjord rörledning som mynnar i gasventiler i två hörn av rummet.
Kammare nr 2 har en anordning för takventil men något hål i taket har inte huggits ut.
Kammare nr 1 har ett upphettnings/cirkulationssystem för luften som har en olämplig utformning (insugnings- och utblåsningsventilerna är alltför nära varandra) och saknar ventilationsutrustning.
Väggarna är av gips, taket och golvet av gjuten betong, inget är försett med tätningsmaterial. Det finns två upphettningscirkulatorer som är byggda som skjul vid sidan av byggnaden, en för kammare nr 1 och den andra för något i Bad- och Desinfektionsanläggningen. Ingen av dem har ventilationsutrustning (se Fig.). Väggarna i kammare nr 1 har de karaktärisktiska blåfärgade ferro-cyanidstänk-fläckarna. Byggnaden är kylig och fuktig. Fast anläggningarna, vid första anblick, verkar ändamålsenligt konstruerade, så uppfyller de inte kriterierna för en avrättningskammare eller avlusningsanläggning.
Därför är det min uppfattning som ingenjörsvetenskapsman att kammare nr 1 och 2 aldrig var och aldrig kunde ha använts som avrättningskammare. Ingen av anläggningarna i Majdanek har en konstruktion lämpad för avrättning genom gasning.
- Det saknas tätningsmaterial både på in- och utsidan.
- Den nedsänkta promenadgången utgör en potentiell gasfälla, vilket gör byggnaden extremt farlig.
- Kammare nr 2 är ofullständig och användes förmodligen aldrig. Rörlednings-systemet är ofullständigt och man har aldrig öppnat hål i taket för ventilering.
- Även om kammare 1 skulle kunna användas för kolmonoxid är vetilations-utrustningen otillräcklig. HCN-gas skulle inte kunna användas.
- Upphettnings- och cirkulationsutrustningen är felaktigt installerad.
- Det finns ingen ventil eller skorsten.
Kammare nr 1 har en areal på 480 kvadratfot, en volym på 4 240 kubikfot, rymmer 54 personer och kräver 1lbs Cyklon B-gas. Kammare nr 2 har en areal på 209 kvadratfot, en volym på 1 850 kubikfot, rymmer 24 personer och kräver 0.5 lbs Cyklon B-gas. Om vi utgår från att gaskamrarna användes skulle den maximala avrättningsfrekvensen vara de siffror som presenteras i Tabell VII.
Statistik
Den statistik som presenteras i Tabell VIII grundar sig på resultatet från denna rapport. Om man gör ett antagande att gaskamrarna verkligen existerade (vilket de inte gjorde) så representerar dessa data det maximala utnyttjandet av varje anläggning under 24 timmar och 7 dagar i veckan samt den mängd Cyklon B som beräknas gå åt.
Tillsammans med övriga föregivna avrättningsanläggningar i Chelmno, (gasbilar), Belzec, Sobibor, Treblinka m fl ska man komma ihåg att det är kolmonoxid som påstås ha använts.
Som jag nämnt ovan är kolmonoxid ingen gas att använda vid avrättningar och författaren anser att alla offren troligen hade kvävts långt innan denna gas gjort sin effekt. Därför är det författarens absoluta uppfattning som vetenskaplig ingenjörsexpert att ingen kan ha dött p g a avrättning med CO.
Den Internationella Militärdomstolens dokument L-022 hävdar att, "1 765 000 judar gasades ihjäl i Birkenau från april 1942 till april 1944."
Men vid full kapacitet skulle de föregivna gaskamrarna i Birkenau endast ha kunnat avrätta 105 688 personer och för detta hade man behövt mer än två år.Sammanfattande slutsats
Efter att ha undersökt allt material och samtliga platser i Auschwitz, Birkenau och Majdanek finner författaren till denna rapport att:
- Det fanns inga gaskammare för avrättning av människor i någon av dessa anläggningar
- Som vetenskaplig ingenjörsexpert måste jag konstatera att dessa s k "gaskammare" vid de undersökta platserna inte kan ha fungerat som gaskammare för avrättning vare sig då eller nu.
Den 5 april 1988 i Malden, Massachusetts, Fred Leuchter Associates.
Fred A Leuchter Jrchefsingenjör
Radio Islams revisionistiska arkiv
innehåller ett stort antal relevanta dokument
