ISRAEL - FAQ
- Har judarna stulit Palestina?
- Hade sionisterna stöd av alla judar för deras idé om en judisk stat i Palestina?
- Judarna säger att de har rätt till Palestina, men hur mycket judar bodde det där vid sionismens början?
- Om de flesta som bodde i Palestina var araber, hur tänkte sionisterna genomföra sin politik?
- Drev sionisterna in USA i första världskriget i utbyte mot sionistisk erövring av Palestina?
- Vad var Balfour-deklarationen?
- Hotade sionisterna världssamfundet om det motsatte sig deras planer?
- Sionisterna påstår att Palestina innan judarnas invandring var en öken, stämmer det? De talar om att de fick "öknen att blomma".
- Hur ansåg sionisterna att den judiska erövringen av Palestina skulle gå till?
- Vilka var de judiska terrororganisationerna i Palestina innan staten Israels bildande 1948?
- Vad var målet för den judiska terrorn i Palestina?
- Vilka sprängde Hotel King David i Jerusalem 1946?
- Vad sade de brittiska regeringtjänstemännen om denna judiska terror?
- Omnämns denna judiska terror någonsin i artiklar, TV-program och reportage i Sverige och västvärlden?
- Finns det några kända judar som deltog i denna sionistiska terror?
- Stämmer det, så som sionisterna påstår, att det var FN som beslutade om att staten Israel skulle upprättas?
- Vad blev arabernas reaktion på delningsplanen?
- Hade sionisterna verkligen planer på att erövra än mer territorium jämfört med vad som stod i delningsplanen?
- Vad hände i Palestina efter FN-omröstningen 1947?
- Vad var massakern i Deir Yassin?
- Hur bidrog denna massaker till massflykten av palestinier?
- När Israel grundades 14 maj 1948, hur många palestinier var då redan på flykt?
- Vad var den arabiska motreaktionen på den sionistiska aggressionen och när kom den?
- Fick judarna vapensändningar utifrån?
- Vem var greve Folke Bernadotte?
- Varför mördades Folke Bernadotte?
- Vid 1948 års slut, hur många palestinier var då på flykt, hur mycket av Palestina var i sionisternas händer?
- Vad gjorde sionisterna med de byar och städer de erövrade?
- Vad gjorde sionisterna med all den mark de erövrade?
- Vart tog de fördrivna palestinierna vägen?
- Fick de fördrivna palestinierna rätt att återvända?
- Vad hände med palestiniernas övergivna tillhörigheter och egendomar?
- Hur erövrade judarna de övriga 20% av Palestina som ej var i deras händer?
- Var det araberna som attackerade Israel under Sexdagars-kriget 1967 så som sionisterna alltid påstått i de medier de kontrollerar här i Väst?
- Hur var det med de flyende egyptierna, tog de verkligen av sig kängorna när de flydde?
Har judarna stulit Palestina?Judarna har stulit palestiniernas land. Det erkäns av deras främsta ledare, men inte i publikationer avsedda för icke-judiska läsare.
I boken "Den judiska paradoxen" av Världssionistiska Organisationens- och Judiska Världskongressens mångåriga ordförande Nahum Goldmann, utgiven på Tidens Förlag 1978, sida 112, låter sig den israeliske premiärministern David Ben-Gurion komma till tals:
"Varför skulle araberna gå med på fred? Om jag var arabisk ledare skulle jag aldrig underteckna ett avtal med Israel. Det är normalt: vi har tagit deras land. Förvisso är det ett land, som Gud lovat oss, men vad intresserar det dem? Vår Gud är inte deras Gud. Vi har vårt ursprung i Israel, det är sant, men det var för två tusen år sedan. Vad angår det dem? Det har funnits antisemitism, nazisterna, Hitler, Auschwitz. Men var det deras fel? De ser bara ett faktum: Vi har kommit och vi har stulit deras land. Varför skulle de acceptera detta?"
Alltså ett erkännande från högsta sionistiska ort att de stulit palestiniernas land, svart på vitt.
Hade sionisterna stöd av alla judar för deras idé om en judisk stat i Palestina?"95 procent av alla judar (...) identifierar sig på något sätt med Israel".
Så yttrade sig den pro-sionistiske biskopen Krister Stendhal under en intervju i Radio Islam 23/6-87. Ett uttalande som stämmer mycket väl med dagens verklighet.
Men i början av sionismens 100-åriga historia ställde sig faktiskt många judar främmande till sionisternas tanke på en judisk stat.
Exempelvis publicerades den 5 mars 1919 ett öppet brev riktat till den amerikanske presidenten Woodrow Wilson i New York Times signerat av den judiske kongressmannen Julius Kahn och trettio andra framstående amerikanska judar. Brevet var en protest mot sionisternas planer på upprättandet av en judisk stat i Palestina:
"...vi höjer våra röster i varning för och i protest mot sionisternas krav på återupprättandet av judarna som en nationell enhet till vilken, nu eller i framtiden, territoriell överhöghet i Palestina skulle tillerkännas. Detta krav misstolkar inte bara den historiska utvecklingen hos judarna som upphörde att vara en nation för 2 000 år sedan, utan innebär också en begränsning - och eventuellt ett omöjligörande - av judarnas anspråk på fullt medborgarskap och på mänskliga rättigheter i alla länder där dessa krav ännu inte är uppfyllda."
"Alla judar avisar varje misstanke om dubbel lojalitet, men enligt vår mening, antyds detta ofrånkomligen i, och kan inte logiskt elimineras från, upprättandet av en självständig stat för judarna i Palestina."
"Vare sig judarna betraktas som "ras" eller "religion", står det i motsättning till de demokratiska principer som stod på spel i världskriget, att grunda en stat på basis av en av eller båda dessa beteckningar. (...) En judisk stat innebär grundläggande begränsningar vad gäller ras och religion, annars betyder termen "judisk" ingenting. Att förena Kyrkan och Staten i någon form, som i den gamla judiska hierarkin, skulle vara ett 2000 år långt steg tillbaka i tiden."
Sionisterna drev långa kampanjer för att eliminera dessa politiska motståndare inom de egna leden. Adolph Ochs, judisk förläggare för tidningen New York Times, skrev den 28 maj 1922 en ledare där han kallade sionismen för "en farlig rörelse". Hans efterträdare som förläggare för New York Times, juden Arthur Sulzberger, deklarerade 1946:
"Jag ogillar sionisternas påtryckningsmetoder. I detta land drar de sig inte för att använda ekonomiska medel för att tysta de som har andra åsikter. Jag motsätter mig deras försök att smutskasta dem som inte delar deras åsikter"
(Citat från Alfred Lilienthals bok, "The Zionist Connection", sida 344.)
Judarna säger att de har rätt till Palestina, men hur mycket judar bodde det där vid sionismens början?Den sionistiska rörelsen grundades på den första Sionistiska Världskongressen i Basel 1897, dess mål var att skapa en judisk stat i Palestina.
Vid denna tid utgjorde den judiska befolkningsgruppen i Palestina mindre än 5%!
De övriga invånarna, mer än 95%, var kristna och muslimska palestinier.
Om de flesta som bodde i Palestina var araber, hur tänkte sionisterna genomföra sin politik?Helt enkelt genom att fördriva den palestinska befolkningen, det som idag skulle gå under beteckningen "etnisk rensning", av den värsta rasistiska sort.
Yeshayahu Ben Porath, ledamot av det israeliska parlamentet, Knesset, erkände helt öppet att detta är den sionistiska politiken, i den israeliska tidningen Yediot Aharonot, den 14 juli 1972:
"Det är sant att det inte existerar någon sionism, ingen bosättning och ingen judisk stat, utan fördrivning av araber och konfiskering av deras mark."
Drev sionisterna in USA i första världskriget i utbyte mot sionistisk erövring av Palestina?Om man skall tro de sionistiska ledarna, ja.
Samuel Landman, sekreterare i Världssionistiska Organisationen 1917-1922 avslöjar i en skrift "Great Britain, The Jews and Palestine", (New Zionist Press, London 1936) hur Världssionistiska Organisationen 1916 ingick en hemlig överenskommelse med det brittiska krigskabinettet som röjde vägen för den sk. Balfour-deklarationen året därpå. Enligt denna hemliga överenskommelse med sionisterna lovade Storbritannien att överlämna Palestina, som då var i turkisk besittning, till sionisterna. I utbyte skulle sionisterna i USA utöva sin makt och inflytande där för att driva in USA i det pågående kriget, på Storbritanniens sida.
Samuel Landman skrev följande på sidan 4 i ovannämnda skrift:
"Det bästa och kanske enda sättet att förmå den amerikanske presidenten [Woodrow Wilson] att gå i krig var att försäkra sig om de sionistiska judarnas samarbete genom att lova dem Palestina och därmed värva sionistjudarnas ditills oanade resurser i Amerika och annorstädes för de allierade på grundval av ett kontrakt om motprestation, quid pro quo."
Denna "motprestation" var den sk. Balfour-deklarationen.
Värt att notera: Enligt officiella amerikanska uppgifter (World Almanac) mobiliserade USA i samband med första världskriget 4 735 000 amerikanska medborgare. Av dessa dödades 116 516 amerikaner i strid, och 204 002 sårades eller lemlästades.
Vad var Balfour-deklarationen?Det var en deklaration daterad 2 november 1917 från den brittiske utrikesministern Arthur Balfour tillstäld den store judiske bankiren och sionisten, Lord Rothschild, i hans egenskap av sionistisk representant.
Detta var den "motprestation" sionisterna påtvingat Storbritannien i gengäld för att sionisterna förmått det ovilliga USA att gå in i första väldskriget på Storbritanniens sida (se ovan).
I deklarationen, som sionisterna senare publicerade, står det bl.a. att "Hans Majestäts regering ser med välvilja på ansträngningarna att upprätta ett nationalhem för det judiska folket i Palestina och skall stödja dessa strävanden...".
Hycklande fortsätter deklarationen att "ingenting får göras som kan kränka de icke-judiska gruppernas intressen", något som alla med facit i hand vet att var just det första man åsidosatte i och med sionismens mål att erövra hela Palestina och kasta ut palestinierna.
Här lovar alltså den brittiske utrikesministerna helt fräckt ut ett land som inte ens Storbritannien vid tidpunkten hade i besittning, till ett främmande folk för att de där skall bilda ett "nationalhem".
Hotade sionisterna världssamfundet om det motsatte sig deras planer?Chaim Weizmann, senare den judiska staten Israels förste statspresident, sade följande år 1920, under ett tal i Jersualem om "den judiska renässancens skönhet", återgivet samma år i den tyskjudiska tidningen "Jüdische Rundschau", Nr 4:
"Vi uppnådde deklarationen - alltså Balfour-deklarationen - inte genom ett underverk utan genom ihärdig propaganda, genom oerhörda bevis på vårt folks livskraft. Vi sade till de tongivande politiska ledarna i världen: - Vi kommer till Palestina antingen ni vill det eller ej. Ni kan påskynda vår ankomst eller fördröja den, men det är bättre för er att hjälpa oss att komma dit, ty annars kommer vår uppbyggande kraft att förvandlas till en förödande kraft, vilken kommer att få hela världen att jäsa."
Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann, hotar alltså världssamfundet med förödande storkonflikt om sionisterna inte lyckas få igenom sitt program för erövring av palestiniernas land.
Sionisterna påstår att Palestina innan judarnas invandring var en öken, stämmer det? De talar om att de fick "öknen att blomma".Detta att sionisterna skulle ha fått "öknen att blomma" efter det att de stulit Palestina, är en av de judiska lögner som inte ens de själva tror på längre. Det är känt att Palestina, långt innan några judar började massinvandra dit, var ett framstående jordbruksland, väl uppodlat och inte alls någon "öken".
Redan 1891 skrev den framstående sionisten Asher Guinsberg följande redogörelse om jordbruket i Palestina efter att ha besökt landet:
"Vi utifrån är vana att tro att Eretz-Israel idag är en halv-öken, en öken utan odlingar och att vem som helst som vill ha dessa marker kan komma ner hit och ta för sig så mycket han kan. Men i självaste verket är det inte alls så. Längs med hela landet är det svårt att finna områden som inte är uppodlade. De enda ställen som inte är uppodlade är sandfält och steniga berg där inget annat än fruktträd växer, och detta gör de efter ett stort och mödosamt arbete av rensning och landåtervinning"
Se Ahad, samlade verk (på hebreiska). Tel Aviv. Devir Publ. House och Jerusalem. The Hebrew Publishing house, 8:e upplagan, sid. 23 (Tel Aviv).
Sionisten Guinsberg (som skriver under pseudonymen Ahad Ha'am) tillstår här att Palestina var ett fullt utvecklat agrarland, detta långt innan judarna började sin massinvandring och då judarna i Palestina bara var mindre än 5% av landets befolkning. All statistik, bl.a. från den brittiska mandatmakten i Palestina, visar att sionisternas påstående om öknarna i Palestina inte är något annat än lögn, och som vi visat här trodde inte ens deras egna representanter på dem.
Hur ansåg sionisterna att den judiska erövringen av Palestina skulle gå till?Än en gång, låt sionisterna själva förklara, hur de hade tänkt sig att genomföra sin plan:
"Vi måste ha det klart för oss att det inte finns plats för båda folken i detta land. Om araberna lämnade landet kommer det att ligga vidöppet för oss (...) Det finns ingen annan utväg än att förflytta dem alla ...man får inte lämna kvar en enda by, en enda stam."
Joseph Weitz, chef för Judiska Nationalfonden, nedtecknat år 1940, och återgivet i hans bok "Journal", utgiven i Tel-Aviv, Israel, 1960.
Professor Ben-Zion Dinur, Israels förste utbildningsminister och nära vän till dåvarande israeliske premiärministern David Ben-Gurion skrev i sin introduktion till boken "History of Haganah", utgiven av Världssionistiska Organisationen:
"I vårt land finns endast plats för judarna. Vi skall säga till araberna: Ge er av härifrån! Och om de inte följer uppmaningen, om de skulle göra motstånd, skall vi driva ut dem med våld!"
David Ben-Gurion var ännu öppnare. I ett brev till sin son, 1937, berättade han hur en judisk stat skulle grundas:
"Vi skall fördriva araberna, och ta deras boningar."
(Se "Ben Gurion and the Palestinians", Shabtai Teveth, sida 189.)
Och 10 år senare, i sin dagboksanteckning för 19 december, 1947, skrev han i samma blodtörstiga anda:
"Vid varje attack måste ett avgörande slag ges så att resultatet blir att hemmen förstörs och befolkningen fördrivs."
(Se Ben-Gurions "Diary", Vol 1, 19 december, 1947, citerat i "The Palestinian Catastrophe", Michael Palumbo, sid. 40.)
Här ser vi hur ledande sionister talar klarspråk om hur de med våld skall fördriva palestinierna och erövra deras land, i äkta rasistisk och kolonialistisk anda.
Vilka var de judiska terrororganisationerna i Palestina innan staten Israels bildande 1948?De största judiska beväpnade organisationerna som fr.o.m. 1930-talet inledde en våldsam och hänsynslös terrorkampanj i Palestina var:
- Den sionistiska rörelsens militära organisation i Palestina, Haganah, och dess tillhörande Palmach-styrkor som stod under Jewish Agency, den Judiska Byrån. David Ben-Gurion, en person som senare skulle bli israelisk premiärminister var chef för denna organisation. Yitzhak Rabin, också senare israelisk överbefälhavare och premiärminister och Moshe Dayan, senare israelisk försvarsminister, var också aktiva i Haganah.
- Irgun Z'vai Leumi, eller Nationella Militära Organisationen, NMO, skapad av den sionistiske ledaren Wladimir Jabotinsky, och sedan ledd av Menachem Begin, som också kom att bli en av Israels premiärministrar. Organisationen hade 1941 sökt en militär allians med Nazityskland för att tillsammans bekämpa britterna.
- Sternligan, eller Lehi som den också kallades. En judisk terrorgrupp som bl.a. hade mordet på den svenske FN-medlaren greve Folke Bernadotte på sin meritlista. Leddes bl.a. av Yitzhak Shamir, en man som också senare kom att bli israelisk premiärminister.
Dessa tre organisationer samlades under vad som kallades för de Förenade Styrkorna, som bestod av representanter från alla tre organisationer.
Allt som Irgun och Sternligan företog var de tvugna att förankra hos överkommandot i Haganah. Detta är numera erkänt från sionistiskt håll, trots att man under årtionden efter statens Israels bildande ljög och försökte skylla bort de fruktansvärda brott som Irgun och Stern genomförde, på att de skulle vara små judiska "dissidentgrupper" utanför den judiska armén Haganahs kontroll.
Men nu har man i vanlig sionistisk ordning erkänt att så aldrig var fallet utan att dessa organisationer tillsammans kordinerade terrorn mot palestinier och engelsmän.
Det yttersta ansvaret för allt som Irgun och Stern utförde hade alltså Haganahs godkännande. Till exempel terroristdåd som sprängningen av Hotel King David i Jerusalem med 92 personers död som följd, och massakern i den palestinska byn Deir Yassin, där 254 palestinska bybor, män, kvinnor, åldringar och barn mördades.
Vad var målet för den judiska terrorn i Palestina?Målet för den judiska terrorn var att terrorisera den brittiska mandatmakten som förvaltade Palestina efter första världskriget och palestinierna, för att på detta sätt genom att döda dem och skrämma iväg dem, lägga grunden för en ny judisk stat - Eretz Israel - på ruinerna av det palestinska folkets land.
Vi skall här visa några exempel på den typ av brott de judiska terroristerna begick under denna period, fram till staten Israels grundande i maj 1948:
- Sprängattentat mot administrativa byggnader vilka ledde till många palestinska och brittiska tjänstemäns och civilas död.
- Bombattentat mot palestinska biografer, varvid många civila dödades.
- Bombattentat mot järnvägsstationer, sprängning av järnvägspår och tåg. Bara vid en av dessa attacker, mot ett tåg år 1948, dödades 40 personer.
- Attacker och räder mot palestinska byar, varvid många män, kvinnor och barn dödades.
- Bilbomber, som sprängdes i närhet till tätbefolkade områden där enorm materiel förödelse orakades och många oskyldiga fick sätta livet till.
- Utläggning av minor på hårt trafikerade vägar i Palestina, vilket ledde till många dödade och skadade.
- Sprängningar av palestinska bostadshus, särskilt under räder inne i palestinska byar.
- Bombattentat mot oljepipelines tillhörande Iraq Petroleum Company.
- Attentat och sabotage mot telefon- och telegraflinjer i landet.
- Bombattentat mot polisstationer, många dödade.
- Sprägning av broar i Palestina.
- Attacker mor brittiska arméförläggningar och stöld av brittiska vapen, ammunition och miltärutrustning.
- Mord på brittiska militärer, och brittiska och palestinska polismän.
- Kidnappandet av brittiska militärer, tortyr av dessa fångar och vid flera tillfällen avrättning av dem.
- Bankrån och sprängattentat mot brittiska banker i Palestina.
- Bakhåll på vägar där man attackerade civila palestinska fordon, bilar, lastbilar och bussar, varvid många människor dödades.
- Sprängattentat med brandbomber utplacerade i palestinska marknadsplatser.
- Bombattentat mot palestinska hotell, med många dödsoffer som följd.
- Kastandet av bomber från förbipasserande bilar in i palestinska folksamlingar varvid många palestinier dödades och skadades.
- Beskjutning från förbipasserande bilar mot palestinska kaféer och mot oskyldiga fotgängare varvid många dödades.
- Handgranater som kastats in i kristna kyrkor, och som ställer till stor fördelse.
- Attacker mot palestinska herdar, stöld av deras boskap.
- Attacker mot beduiner, mord, stöld av deras boskap, godtyckligt dödande av deras boskap.
För en överblick av den judiska terrorn läs artikeln Den sionistiska terrorn i Palestina innan 1948 publicerad i Radio Islams tidning.
Vilka sprängde Hotel King David i Jerusalem 1946?22 juli 1947 utförde sionisterna ett blodigt sprängattentat mot Hotel King David i Jerusalem som kostade 92 människors liv. Den brittiske premiärministern Clement Atlee sade följande inför det brittiska underhuset om detta fruktansvärda sionistiska attentat:
"Den 22 juli 1946 genomfördes en av de lömskaste och fegaste brotten i historien. Jag talar om sprängningen av Hotel King David i Jerusalem.
Nittiotvå människor satte livet till vid denna lömska attack och 45 skadades, bland dessa fanns de flera höga tjänstemän, officerare, och kontorspersonal, både män och kvinnor. Hotel King David användes som kontorsbyggnad där den Palestinska Regeringens Sekretariat och den Brittiska Arméns Högkvarter inhystes. Attacken genomfördes den 22 juli, vid lunchtid, när kontoret var i full gång. Förövarna, som var förklädda till mjölkbud, hade gömt sprängmedlen i mjölkbehållare, ställt dem i hotellets källare, och sedan sprungit därifrån.
Sir John Shaw, chefssekreterare för Palestinas Regering, uttalade sig i en radiosändning: "Som chef för sekretariatet, utgjorde de flesta av de dödade och sårade min egen personal, många av dem människor jag kännt personligen sen elva år tillbaka. De var mer än kontorsmedarbetare. Britter, araber, judar, greker, armenier, officerare, poliser, min ordonnans, min chafför, kurirer, vakter, män och kvinnor, unga och gamla - de var mina vänner.
"Ingen människa kunde tänka sig samarbeta med en mer ärlig grupp av vanliga bra människor. Deras enda brott var deras hängivna, osjälviska, opartiska arbete för Palestina och dess folk. Att kallblodigt massmördas blev deras belöning."
Trots att medlemmar från Irgun Z'vai Leumi tagit på sig ansvaret för dådet har de senare själva medgett offentligt att de utfört det efter medgivande och klartecken från Haganahs Överkommando och därigenom från Jewish Agency [Judiska Byrån]."
Premiärminister Clement Atlees tal står att finna i War Office Document 261/562, Public Record Office, London.
Irgun Z'vai Leumi leddes vid denna tid av Menachem Begin som senare skulle bli en av Israels premiärministrar.
Vad sade de brittiska regeringtjänstemännen om denna judiska terror?Storbritanniens Secretary of State for the Colonies, d.v.s. kolonial-sekreteraren, skrev i sitt memorandum till den brittiske premiärministern hemställt den 10 september 1945:
"De unga judiska extremisterna, produkterna av ett ondskefullt utbildningssystem, känner varken till tolerans eller kompromissvilja; de betraktar sig som moraliskt rättfärdigade att bruka våld mot den individ eller den institution som på något sätt lägger hinder i vägen för dem att till fullo fullfölja sina krav. (...) Föregångarna till dagens Stern-grupp och Nationella Militär Organisation [Irgun] står att finna bland Seloterna och Assassinerna under den romerska epoken enligt vars tro även de judar som var gifta med icke-judar ärades med döden. Dessa Seloter av idag, från Polen, Ryssland och Balkan, har fortfarande ej lärt sig vad tolerans och respekt för andras rättigheter är för något. Som utrikessekreteraren nyligen sade om Balkan; dessa människor känner inte till innebörden av ordet demokrati. Jewish Agency kanske beklagar terrorismen; men varje överdrivet tal ...det flagranta åsidosättandet å ena sidan för regeringens auktoritet att upprätthålla lag och ordning och å den andra sidan för den arabiska saken, chauvinismen och intoleransen från deras utbildningssystem, allt bidrar till att skapa en atmosfär där fanatikerna och terroristerna kan frodas. De judiska ledarna verkar medvetet underblåsa extremismen till en punkt där en explosion är oundviklig och de drar sig inte för att använda judarnas lidanden i Europa som deras främsta ursäkt för att urskulda dem politiskt.(...) Judarna, som för övrigt Europa, behöver lära sig tolerans och demokrati."
("Security Conditions in Palestine", A Top Secret Memorandum by the Secretary of State for The Colonies to the Prime Minister, dated 10 September 1945, Annex, p 6 PREM/8/627, Public Record Office, London.)
Omnämns denna judiska terror någonsin i artiklar, TV-program och reportage i Sverige och västvärlden?Nej närmast aldrig. Det har sionisternas agenter utplacerade på toppbefattningar inom informationsväsendet i Väst sett till. Främst genom ett ihärdigt desinformationsarbete och undanhållande av de fakta som för sionisterna skulle vara ytterst komprometterande om de nådde den icke-judiska publiken.
Skulle sanningen komma fram hur judar i Palestina, som utgjorde en minoritet av landets befolkning (där dessutom de flesta var invandrade från Europa och Amerika), genom terror och regelrätta massakrer tvingade den palestinska ursprungsbefolkningen på flykt, ja då skulle sionisterna snabbt förlora kampen om politiskt, materiellt, och ekonomiskt stöd för sitt krig mot araberna.
Därför har alltid desinformation varit A till O för de sionistiska operationerna.
Den svenske generalen Carl von Horn, som tjänstgjorde under två perioder, 1958-1960 och 1961-1962, som chef för Förenta Nationernas övervakningskommission i Palestina, hade följande att säga i ämnet:
"Den mycket skickliga israeliska informationstjänsten och hela den israeliska pressen samverkade för att snickra ihop en skev och förvriden version som av experter på området genom varje tillgänglig kanal spreds till det egna folket och till alla sympatisörer och supporters i USA och resten av världen. Aldrig i hela mitt liv har hade jag trott att sanningen kunde förvrängas på ett så cyniskt och skickligt sätt."
(Utdrag från generalens bok om hans upplevelser i Palestina, "Fredens soldater", Nordstedts förlag, 1966, sid. 109.)
Finns det några kända judar som deltog i denna sionistiska terror?Vi har redan nämnt personer som de sedemera israeliska premiärministrarna som Menachem Begin, Yitzhak Rabin, David Ben-Gurion, Yitzhak Shamir, och den efter sexdagars kriget 1967 så av sionisterna omhuldade generalen Moshe Dayan.
Till de profiler som aktivt deltog i fördrivningen av palestinier i Palestina i egenskap av främmande inkräktare, kan vi även nämna personer som Elie Wiesel, Herbert Pundiks och Sigvard Marjasin.
Elie Wiesel, den kände judiske författaren som efter intensiv lobby-verksamhet, fick Nobels Fredspris 1986, är en person som påstår sig vara ett "vittne till förintelsen". Vad som aldrig nämns när våra sionister omhuldar Wiesel och hans böcker i svensk massmedia, (notera att det i 90% av fallen är sionisterna själva som recenserar sina fränders böcker), är att Wiesel efter hans upplevelser i bl.a. Auschwitz åkte ner till Palestina och blev en aktiv judisk terrorist där. I hans bok "Gryningen" beskriver han sitt deltagande i terrorattacker mot brittiska soldater, om hur "våra kulor klippte av benen på dem som en offantlig skära, och de föll skrikande". Wiesel beskriver i samma bok hur han får äran att avrätta en ung tillfångatagen brittisk officer, John Dawson, med en kula rakt i hjärtat. Och denne sionist får Nobels fredspris!
Herbert Pundiks är en gammal sionistisk räv som under många år i egenskap av chefredaktör för den stora danska tidningen "Politiken" missbrukat det fria ordet för att överösa danska folket med sin ohöljda sionistpropaganda. Pundiks har också ett förflutet i de judiska terrorgrupper som opererade i Palestina och som lade grunden för Israels skapande. Numera utger sionisten Pundiks Dages Nyheters "Frihetspris" ihop med DN's judiske kulturredaktionchef Arne Ruth.
Sigvard Marjasin är en i Sverige mycket känd fackpamp, han har exempelvis varit ordförande för Kommunalarbetarförbundet och landshövdning i Örebro-län. Därefter ledde han Palmekommissionen t o m den stora skandalen med hans trixade fakturor. Denne Marjasin deltog också aktivt i sionisterna angreppskrig på palestinierna genom att som judisk frivillig deltaga i den israeliska arméns 7:e brigad under kriget 1948!
För mer information om Marjasin läs artikeln Palmekommissionen ledd av en judisk krigsförbrytare publicerad i Radio Islams tidning.
Stämmer det, så som sionisterna påstår, att det var FN som beslutade om att staten Israel skulle upprättas?Detta är en av de klassiska sionistiska myterna.
Man vill med denna myt få det att framstå att det faktiskt var FN, inte bara judarna, som ansåg att Palestina skulle delas.
Vad den nyligen instiftade internationella organisationen FN utformade 29 november 1947, och det efter ihärdiga sionistiska påtryckningar, för att få FN's medlemsländer att rösta för förslaget med 2/3 majoritet, var ingalunda ett beslut utan en rekommendation att Palestina skulle delas in i en arabisk och en judisk del.
FN hade alltså inget mandat att genomföra denna delningsplan, utan kunde bara "rekommendera".
Dessutom var denna rekommenderade delningsplan folkrättsvidrig eftersom judarna, som utgjorde endast 32% av Palestinas befolkning och ägde 6,5 % av marken, enligt delningsplanen skulle få tillgång till 56% av marken, inkluderande några av de mest bördiga jordarna. D.v.s. nästan 10 gånger mer än vad de hade tidigare!
Samtidigt skulle palestinierna som utgorde mer än 2/3 av Palestinas befolkning och som vi visat tidigare var landets rättmätiga invånare, enligt FN's rekommendation tilldelas ett mindre landområde än judarna (blott 43% av Palestina).
Förutom detta skulle drygt 400 000 palestinier hamna i den judiska delen och alltså hamna under de judiska rasisternas överhöghet.
Vad blev arabernas reaktion på delningsplanen?Högsta Arabiska Rådets representant sade följande inför en av FNs kommittér efter omröstningen i FN:
"Det är Palestina-arabernas rätt att försvara sig mot aggression - inbegripet den sionistiska aggressionen. FNs grundläggande existensberättigande är just försvar mot aggression. Under de senaste 25 åren har arton undersökningskommissioner kommit till Palestina - alla har varit meningslösa; oftast har Palestina-arabernas nationella rättigheter förbisetts, och de få rekommendationer som gjorts till deras fördel har förbigåtts av manadatärmakten. Därför är det inte underligt att Högsta Arabiska Rådet har vägrat att samarbeta med UNSCOP.
Palestina-arabernas kamp mot sionismen har ingenting med antisemitism att göra. Arabvärlden har under århundraden varit en av de få tillflyktsorterna för judar ända tills grannsämjan förgiftades av Balfour-deklarationen och den aggressivitet som följde därefter hos den judiska befolkningen.
Judarna har ingen särskild rätt till Palestina. Judarnas religiösa förbindelser med Palestina delas med muslimer och kristna. Britterna hade ingen rätt att skänka Palestina till judarna; Balfour-deklarationen var omoralisk, orättvis och olaglig.
Araberna vill gärna se de europeiska judiska flyktingarnas misär avskaffad - men Palestina har redan tagit emot fler flyktingar än sin rimliga andel.
Lösningen av Palestinaproblemet är enkel: enligt FNs stadgar måste en arabisk stat i hela Palestina upprättas på demokratisk grundval; inom den ramen skall alla minoriteters legitima intressen och rättigheter garanteras.
FN har ingen laglig möjlighet att påtvinga Palestina någon styrelseform."
(Se "Kampen om Palestina", Per Gahrton, Prisma Förlag, 1970, sid. 96-97.)
Det har nu kommit fram sensationella uppgifter om hur FN´s dåvarande generalsekreterare Trygve Lie samarbetade med sionisterna, och konspirerade mot araberna och även mot sin utsände medlare i konflikten, greve Folke Bernadotte!
För mer information, läs artikeln FN manipulerades av sionistiska agenter.
Hade sionisterna verkligen planer på att erövra än mer territorium jämfört med vad som stod i delningsplanen?Sionisterna var inte alls nöjda med delningsplanen eftersom deras plan var att ockupera hela Palestina, fördriva palestinierna, och omvandla det till en heljudisk, "Palestiniern-Rein", stat.
Den sionistiske aktivisten William Zukermann sade t.o.m. i den judiska tidskriften "Jewish Newsletter", 28 juli, 1959, att:
"Israel måste bli ett nytt Getto, ett hundraprocentigt judiskt samhälle, lika "Gojim-Rein", som det Nationalistiska Tyskland var "Juden-Rein"."
Officiellt, hyllade man delningsplanen. Dagens sionister säger alltid att "FN beslutade om Palestinas delning i en judisk och en arabisk stat, judarna accepterade men araberna vägrade följa FNs beslut", men detta är bara en del av sionisternas propaganda för icke-judarna.
Sionister emellan talade de klarspråk och dolde ej sina verkliga avsikter gällande Palestina och Mellanöstern, d.v.s. att hela Palestina samt delar av de intilliggande arabstaterna skulle erövras, för att lägga grund till "Eretz Israel". De var inte nöjda med att de genom sina påtryckningsmetoder lyckats få igenom en resolution som gav judarna, ett huvudsakligen invandrat folk i Palestina (och som utgjorde blott 33% av befolkningen och ägde knappt 6,5 % av marken), att härska över 56 % av Palestinas territorium och där skapa en judisk stat. Nej, detta räckte inte!
David Ben-Gurion, Israels förste premiärminister skrev den 21 maj 1947 i sin sedemera publicerade dagbok, ett år innan staten Israels grundande:
"Arabländernas svaga punkt, deras achilleshäl är Libanon. Det islamiska herraväldet där kan lätt störtas. En kristen stat bör upprättas där, som vi kan ingå ett förbund med. Sedan när vi har brutit Arablegionens styrka och bombat Amman, huvudstaden i Jordanien, kan vi utplåna Transjordanien. Därefter kommer Syrien att falla samman. Och om Egypten då skulle våga föra krig mot oss, skall vi bomba Port Said, Alexandria och Kairo. Vi skulle då sluta krigföringen och få Egypten, Assyrien och Kaldéen att betala till oss vad de är skyldiga våra förfäder."
Ty som David Ben-Gurion senare, i ett tal till studenter vid Hebreiska Universitet i Jerusalem 1950, sade:
"Ni måste kämpa energiskt för att etablera ett israeliskt imperium som skall täcka hela området mellan Nilen och Eufrat - antingen genom våld eller med slug diplomati."
Vad hände i Palestina efter FN-omröstningen 1947?Sionisterna började nu på allvar dra igång sitt erövringskrig. Man attackerade hela arabiska byar och städer åt gången som ett led i den plan man hade för erövring av Palestina och fördrivning, genom terror och massmord, av det palestinska folket.
Vad var massakern i Deir Yassin?
Natten mellan den 9 och 10 april 1948 omringade judiska soldater tillhörande Irgun och Sternligan den arabiska byn Deir Yassin, och påbörjade en fruktansvärd människoslakt.
Män, kvinnor, barn och åldringar mördades skoningslöst i sina hem, deras hus sprängdes för att dölja kropparna.
När Röda Korsets representant i Palestina, Jacques de Reynier, efter att ha hört de första ryktena om terrorn som drabbat den palestinska byn, krävde att få inspektera området, gjorde de judiska ledarna allt för att förhala Röda Korsets besök och gömma undan liken.
När de Reynier väl kom på plats, 24 timmar efter massakern, kunde man finna 150 svårt stympade och vanställda kroppar gömda i en gammal cistern. Andra lik hittades i ruinerna av de sprängda husen. Totalt mördades 254 palestinier vid detta fruktansvärda sionistiska brott.
Anvaret för denna massaker, var Irgun, Stern och Jewish Agencys Haganah. Menachem Begin, som då var Irgunledare och som senare blev israelisk premiärminister, erkände 1950 att attacken hade uträttats efter godkännande från sionisternas högsta militära lendning i Haganah.
För mer information om Deir Yassin-massakern och de Reyners rapport, läs artikeln:
Red Cross Eye-Witness on the Deir Yasin Massacre, April 9, 1948
Hur bidrog denna massaker till massflykten av palestinier?Som Menachem Begin, den man som var huvudansvarig för massakern på 254 palestinska bybor i Deir Yassin skrev i sin bok, "The Revolt: Story of the Irgun", sidan 162:
"Haganah attackerade och vann segrar på andra fronter... Gripna av panik flydde araberna under det att de skrek: Deir Yassin."
Massakern blev symbolen för den sionistiska terrorn och fyllde tusentals palestinier med skräck att råka ut för samma våld.
Jacques de Reynier, Internationella Röda Korsets Palestina-representant skrev:
"Deir Yassin-affären hade våldsamma efterverkningar. Press och radio spred nyheterna överallt bland både araber och judar. På detta sätt byggdes en allmän skräckkänsla upp bland araberna, en känsla som sionisterna gynnade tillväxten av."
Sionisterna genomförde senare mängder av massakrer likt den i Deir Yassin, men det är just denna massaker som idag står som symbol för den sionistiska terrorn och förakten för människoliv, och de sionistiska ledarnas fanatiska strävan att erövra Palestina och bilda sin judiska stat där.
För mer information om sionistiska massakrer, läs artiklarna:
- Zionist Massacres in 1948: New evidence
- List and Description of Zionist Massacres against Palestinians
När Israel grundades 14 maj 1948, hur många palestinier var då redan på flykt?Långt över 200 000 palestinier var på flykt undan de judiska massakrerna och övergreppen redan innan judarna utropade sin stat, "Israel", på ockuperad palestinsk mark.
Den judiska kampanjen, den etniska rensningen av hundratusentals försvarslösa palestinier fr.o.m. 1 april 1948 t.o.m. staten Israels grundande en och en halv månad senare, 14 maj 1948, kan summeras som följande:
- Den 1 april 1948 drar sionisterna igång "Operation Nachson" vars syfte är att karva ut en korridor för att förbinda Tel Aviv, vid kusten, med Jerusalem, i inlandet. Detta förstås på bekostnad av den arabiska delen av FNs delningsplan (en plan som sionisterna hycklande utåt sett, påstått sig vara nöjda med, men som de i själva verket var fast beslutna att omkullkasta för att kunna skapa sitt "Eretz Israel"). Ockupationen och förstörelsen av de palestinska byar som ligger inom denna korridor ingår i denna "operation". Massakern i Deir Yassin, som vi tidigare talat om, inbegripen. Den 12 April 1948, hade sionisterna fördrivit cirka 15 000 palestinska bybor från denna korridor.
- Den 13 april drar sionisterna igång "Operation Jephta". Dess syfte är att rensa östra Gallilén på araber och uppnå en sionistisk förbindelse mellan städerna Tiberias och Safad. Den 18 april ockuperar de sionistiska trupperna den palestinska staden Tiberias och fördriver med stor brutalitet 4 500 palestinier från denna stad samt cirka 14 000 palestinier från intilliggande byar.
- Den 22 april drar sionisterna igång "Operation Misparayim", vars syfte är total sionistisk erövring av staden Haifa. Av fruktan för sina liv och med Deir Yassin-massakern i minnet, flyr alla utom några tusen av Haifas över 60 000 arabiska invånare.
- Den 27 april attackerar sionisterna byarna kring Jaffa, och ockuperar Salameh, Yazur, m.fl., varigenom de kastar ut 5 000 palestinier från sina byar och gårdar.
- Samma dag, den 27 april, invaderar också sionistiska styrkor Jerusalems förorter, intar kvarteren i övre Bakaa, tyska delen, och Katamon, varigenom 30 000 palestinier fördrivs från sina hem.
- Mellan 28 april och 6 maj genomför sionisterna attacker mot palestinska byar i Galliléen och Beisan-distriktet. De fördriver bybor från sina hem och genomför flera massakrer för att påskynda deras flykt.
- Den 7 maj attackerar sionisterna staden Safad. Med anledning härav fördrivs 25 000 palestinier från Safad och de intilliggande byarna.
- Den 11 maj slutför sionisterna sin attack på staden Jaffa, varigenom 67 000 palestinier fördrivs.
- Samma dag, den 11 maj, attackerar sionisterna staden Beisan i norra Palestina och fördriver 15 000 palestinier från staden och de närliggande byarna.
- Den 12 och 13 maj genomförs flera storskaliga operationer där sionisterna går till våldsam och brutal attack mot palestinier i Palestinas södra delar. Bara dessa operationer leder till att cirka 25 000 palestinier fördrivs och flyr för sina liv.
- Den 14 maj, samma dag som sionisterna utlyser sin judiska stat i Palestina, "Israel", startar de "Operation Ben-Ami", vars syfte är att erövra den palestinska staden Akka och dess intilligande byar. Resultatet av denna sionistiska "operation" är att 30 000 palestinier fördrivs.
- Samma dag, också den 14 maj 1948, då de brittiska trupperna börjar sitt uttåg ur Palestina (det har inte gjort något för att försvara palestinierna mot den sionstiska angreppskriget), passar sionisterna på att ta över Mount Zion, övre Baka, Mamilah, Musrara, och Jerusalems södra förorter. 15 000 palestinier fördrivs genom dessa erövringar från Jerusalemområdet, och den totala rensningen av alla araber från "det moderna Jerusalem" är nu genomförd.
Denna dag, 14 maj 1948, utlyser de sionistiska ledarna, med David Ben-Gurion i spetsen, staten Israel, på ockuperad palestinsk mark.
Vad var den arabiska motreaktionen på den sionistiska aggressionen och när kom den?Till att börja med måste vi säga att de arabiska styrkorna i Palestina var hopplöst underlägsna de sionistiska trupperna både i antal och materiel.
Britterna hade under åratal förvägrat palestinierna att ha någon som helst militär styrka. Under tiden opererade sionisterna, som vi tidigare visat, med hela förband med namn som Haganah och Palmach, den sionistiska armén, och stödtrupper från Irgun och Stern. Dessutom hade cirka 30 000 av dessa judar fått militär träning av självaste britterna, under kriget mot Tyskland. De var alltså väl införstådda med modern krigföring och hanterandet av den nya tidens vapen.
De viktigaste sionistiska styrkorna var Jewish Agencys Haganah-styrkor med mellan
60 000-80 000 man, och Irgun Z'vai Leumi som hade 5 000-10 000 i slutet av 1947.Palestinierna hade för självförsvar mot sionisternas uttalade försök att erövra och ockupera deras land börjat organisera ett lokalförsvar, av mindre och illa beväpnade grupper. Araber från intilligande områden hade dessutom i solidaritet med palestinierna, gått med sina palestinska bröder i frivilligstyrkor. Den 12 december beslutade de arabiska regeringarna att den Arabiska Befrielsearmén, under ledning av Fawzi al-Qawuqji, skulle bistå försvaret av Palestina. Denna befrielsearmé uppnådde dock aldrig, under våren 1948, en styrka på mer än 6 000-7 500 man.
Sionisterna påstår i sin propaganda att "FN beslutade om Palestinas delning, judarna accepterade, Israel utropades, araberna gick omedelbart till anfall mot den nybildade judiska staten".
Vad sionisterna alltid talar tyst om är det erövringskrig de startade under våren 1948, långt innan det egentliga Israel utropades.
Detta erövringskrig där massakrer och terror sattes i system för att driva palestinierna från sina städer, byar och gårdar hade fram till staten Israels utropande 14 maj 1948, krävt långt över 200 000 fördrivna palestinier, tusentals palestinska dödsoffer, särskilt vid de sionistiska massakrerna i de palestinska byarna, och stor materiell förödelse.
Trots den sionistiska erövringspolitiken, terrorn, och det faktum att som vi tidigare visat, de sionistiska ledarna öppet talat om att erövra hela Palestina och även attackera de intilliggande arabländerna, dröjde det först till mitten av maj 1948 då arabländerna slutligen intervenerade på palestiniernas sida, och då med bara 15 000-20 000 reguljära trupper. Men det var redan för sent, den sionistiska anstormningen fortsatte med oförminskad styrka.
Det är denna arabiska intervention, ett försök att utjämna det hopplösa underläget palestinierna slogs från under sin kamp mot sionisterna som dagens sionister istället har döpt om till "den gemena arabiska attacken på den oskyldiga, nyligen utropade judiska staten, huvudsakligen bestående av stackars koncentrations-lägerfångar, som nu ånyo ställs inför hotet om en ny förintelse".
Den propagandistiska Hollywood-filmen "Exodus", utger sig för att behandla just denna period av kriget om Palestina. Hollywood-judarna tillämpar det gamla smarta tricket att använda kända skådespelarnamn och idoler som Paul Newman (egentligen Neuman - amerikansk jude) i huvudrollen som äkta judisk-sionistiska idealister. I detta sionistiska epos är det förstås araberna som massmördar stackars judiska bosättare, målar hakkors på deras hus och samarbetar med avdankade tyska nazister och eviga judehatare.
På detta simpla sätt söker sedan sionisterna genom att prångla ut miljondollars filmalster som "Exodus" vinna icke-judarnas sympatier för staten Israel. Att deras propagandalster inte har någon som helst förankring i sanningen är föga förvånande eftersom det här helt enkelt rör sig om krigspropaganda, sionistiska partsinlagor, i deras krig mot araberna.
Fick judarna vapensändningar utifrån?Redan innan kriget blossade upp på full skala erhöll sionisterna sofistikerade vapen, insmugglade från Europa och utrustning de stulit från engelsmännen.
Dessutom kom stora vapenleveranser från bl.a. Tjeckoslovakien, där judarna fick tillgång till moderna Messerschmitt-plan som de nu kunde använda för att bomba palestinska byar och städer, förutom annan materiel som artilleri och tanks.
Dessa vapenleveranser var värda miljontals dollar och hade både USA och Sovjets välsignelse.
Vem var greve Folke Bernadotte?Greve Folke Bernadotte var FNs utsände medlare till konfliktområdet. Han tillträdde i slutet av juli 1948. Hans syfte var att försöka få tillstånd ett vapenstillestånd mellan de stridande parterna. Som alla andra objektiva bedömmare såg han den terror och förstörelse sionisterna sådde i Palestina.
Man skall komma ihåg att samme Folke Bernadotte, genom att organisera de berömda "Vita Bussarna" där 20 000 koncentrationsläger-fångar kunde räddas undan den katastrofala hälsoläget i de tyska koncentrationslägren i andra väldskrigets slutskede, räddade livet på tusentals judar.
Detta vägde dock inte till hans fördel enligt de sionistiska ledarnas bedömning. De beslutade att FNs medlare och representanten för det internationella samfundet istället skulle kallblodigt mördas.
Den 17 september 1948 avrättades han av ett mördarkommando från den judiska Sternligan. Detta på order av Yitzhak Shamir, en person som senare skulle bli Israels premiärminister.
Varför mördades Folke Bernadotte?Sionisterna ansåg att Folke Bernadottes intervention, som FNs fredsmäklare, kunde grusa deras planer att bilda en judisk stat på allt palestinskt territorium. Han var dessutom inte i deras ledband.
Bl.a. hade Bernadottes visat mod och civilkurage i sin sista rapport till FN från den 16 september 1948, dagen innan han mördades, där han skrev:
"Det skulle innebära en kränkning av de grundläggagnde principerna att förvägra dessa oskyldiga offer för konflikten att få återvända till sina hem, samtidigt som de judiska emigranterna strömmar in i Palestina, och som dessutom hotar att permanent ersätta de arabiska flyktingarna, som sedan sekler bebott landet."
Källa: FNs dokument A.648, sida 14.
Bernadotte beskriver även i sin rapport sionisternas "storskaliga plundring och förstörelsen av byar utan någon som helst militär betydelse".
De judiska mördarna förklarade själva, när de för några år sedan trädde fram i offentlighetens ljus, varför de beslutat att Bernadottes liv skulle ändas:
"När innnebörden i Folke Bernadottes nya delningsplan för Palestina gick upp för oss var det inget resonemang om saken, den svenske greven måste avrättas..."
(Sternmedlemmen Meshulam Makover, citerad i Aftonbladet, 10/9-1988.)
Vid 1948 års slut, hur många palestinier var då på flykt, hur mycket av Palestina var i sionisternas händer?C:a 750 000 människor, över halva Palestinas arabiska befolkning, befann sig på flykt vid slutet av år 1948.
Sionisterna hade erövrat 80% av det som tidigare var Palestina, och nu införlivat det i deras egenmäktigt upprättade judiska stat "Israel".
Vad gjorde sionisterna med de byar och städer de erövrade?Inför en delegation medlemmar från hans parti Mapai, deklarerade Israels förste premiärminister David Ben-Gurion den 4 april 1948:
"Vi skall tränga in i de övergivna byarna och bosätta oss i dem."
(Se Ben Gurions Archives (Sde Boker), Mapai Protocols, 4 april 1948.)
Detta var huvudtanken. För att markera att det nu var judar som bodde i landet och för att utplåna alla spår av de tidigare ägarna betedde sig sionisterna likt brottslingar som försöker dölja sitt brott. De lät sonika förstöra hundratals palestinska byar och mindre städer, jämna dem med marken. Allt som kunde tyda på att ett annat folk tidigare hade bebott området skulle bort.
Den judiske generalen Moshe Dayan, sade 1969:
"Vi kom till detta land som redan var befolkat av araber och etablerade en hebreisk, judisk, stat. Judiska byar byggdes upp på platser för de arabiska byarna. Ni känner inte ens till namnen på dessa arabiska byar, och jag förebråer inte, för geografiböckerna existerar inte längre. Varken böckerna eller de arabiska byarna existerar längre. (...) Det finns ingen bebyggd plats i detta land som inte tidigare hade en arabisk befolkning."
(Citerat från den israeliska tidningen "Ha'aretz", 4 april, 1969.)
Och den israeliske generalen Rehav'am Zeevi, sade 1988:
"Mer än 400 arabiska orter som fortfarande existerade i slutet av 40-talet, har ersatts av judiska bosättningar."
("The Jerusalem Post International Edition", sid. 7, 5 mars, 1988.)
Den sionistiska politiken att förstöra palestiniernas hus, gårdar, och egendom genomfördes med en fruktansvärd förstörelseglädje och medvetenhet. Professor Israel Shahak, judisk författare, skriver i sin bok "Le racisme de l'Etat d'Israël", sida 152, om syftet med denna förstörelse.
"För att bevisa att Palestina, före Israel, bara var "en öken", utraderades med bulldozrar hundratals byar, deras hus, deras inhägnader, deras kyrkogårdar och deras gravar."
Våra dagars sionister hojtar ofta högt idag om att judiska gravplatser skändas (dock finns det flera exempel nyligen i historien där judar bevisligen själva skändat judiska gravar för att "stärka det judiska medvetandet", och sedan kunna använda dessa dåd för att anklaga antisionister som de skyldiga!). Ingen sionist i Sverige, och i Västvärlden i övrigt, har någonsin svarat på vad de tycker om alla de hundratals skändade palestinska kyrkogårdarna, alla de tiotusentals gravar som judarna raderat med bulldozers för att de anhöriga aldrig mer skall kunna återvända och finna dem.
Vad gjorde sionisterna med all den mark de erövrade?Sionisterna konfiskerade helt enkelt all den mark de erövrat från palestinierna, likt äkta banditer. Fas ett var genomförd och den sionistiska planen gick nu in i fas två som gick ut på att inlemma de stulna områdena i den judiska staten och bosätta dem med judar för att som det heter "skapa fakta på marken".
Man gör alltså precis det som FN och de internationella konventionerna förbjuder och har t.o.m. fräckheten att helt öppet erkänna detta flagranta brott mot FN-stadgan inför världsamfundet! 1966 sade Israels ledare till FN:
"De övergivna tillgångarna, jordbruksområdena framförallt, har för länge sedan blivit en integrerad och odelbar del av landets ekonomi."
(United Nations Document A/SPC/PV 509, 11 november, 1966.)
Tänk på den indignation som följde när irakierna efter att ha gått in i Kuwait 1990 sade att de hade tagit över Kuwait och "återfört Iraks 19:e provins till moderlandet". Sionisterna spelade "upprörda" och "bestörta" över den irakiska regeringens beslut, men se vad deras eget Israel är för något - grundat på stulen mark och egendom från palestinier man massakrerat och fördrivit.
När Israels ledare fräckt erkänner att man tagit Palestina som krigsbyte sker ingen massmedial mobilisering mot sionisterna, ingen upprördhet hörs i de Västerländska medierna, ingen internationell interventionsstyrka samlas för att kasta ut de sionistiska ockupanterna och upprättar domstolar för att döma sionistiska ledare för "brott mot mänskligheten". Istället hyllar de sionist-styrda medierna Israels tillkomst!
Den amerikanske författaren Don Peretz beskriver i sin bok "Israel and the Palestine Arabs" den judiska stölden av palestiniernas land och egendom:
"Övergiven egendom var ett av de största bidragen till att göra Israel till en livskraftig stat. Storleken på dessa områden och det faktum att större delen av gränsområdet bestod av frånvarandes egendom blev av strategisk betydelse. Av de 370 nya judiska bosättningar som bildades mellan 1948 och början av 1953 skedde 350 på frånvarandes egendom. 1954 levde mer än en tredjedel av Israels judiska befolkning på frånvarandes egendom och nästan en tredjedel av de nya invandrarna (250 000) slog sig ner i stadsdelar som övergivits av araber. (...) Tiotusen affärer lämnades kvar i judiska händer.
(...) Arabisk frukt, som exporterades, svarade för nästan 10 procent av landets inkomster av utländska valutaintäkter 1951. 1949 stod olivproduktionen, från de övergivna arabiska olivlundarna för en tredjedel av Israels exportinkomster, tätt efter exporten av citrusfrukter och diamanter."
(Sid. 143-146 i ovanstående bok.)
Vart tog de fördrivna palestinierna vägen?De hundratusentals fördrivna palestinierna förpassades till en miserabel tillvaro i gigantiska tältläger utanför den judiska staten "Israels" gränser. De som sökte ta sig hem igen besköts av de judiska ockupanterna och många palestinier dödades på detta sätt.
Fick de fördrivna palestinierna rätt att återvända?Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, hymmlade aldrig för sina judiska bröder och systrar om vad som avsågs göras med de fördrivna palestinierna. Som vi visat var Ben-Gurion en sann fascist som dyrkade vapnets makt, han hade öppet propagerat för att etniskt rensa Palestina på dess arabiska ursprungsbefolkning, vilket sedan också skedde på hans order. Enligt Ben-Gurion skulle den sionistiska politiken mot de fördrivna palestinierna vara följande:
"Vi måste göra allt som står i vår makt för att försäkra oss om att de aldrig återvänder."
(Se "Bar-Zohar", 1966, sid 207)
Detta trots FN's resolutioner om att palestinierna måste få rätt att återvända till sina landområden de fördrivits ifrån. Sionisterna struntade som vanligt i världssamfundets uppmaningar, en regel som gäller än idag.
Abba Eban, Israels utrikesminister, bekräftade denna sionistiska strategi en intervju i Sveriges Radio den 9 maj 1968:
"Vi respekterar de resolutioner som förtjänar respekt, och vi underlåter att respektera de resolutioner som saknar all grund i logik eller rätt eller lag."
Vad hände med palestiniernas övergivna tillhörigheter och egendomar?Sionisterna är inget annat än simpla tjuvar. Palestiniernas privata egendomar som föll i sionisternas händer fördelades som krigsbyte bland judarna. I Israels officiella årsbok för 1951-1952 berättar man utan samvetsförbråelse hur palestiniernas ägodelar som efter den första plundringsvågen blivit över, samlades ihop av de judiska myndigheterna och såldes:
"Under och efter Befrielsekriget, samlades gods, utrustning och tillhörigheter, som hade tillhört de nu frånvarande ägarna [palestinierna], i lagerlokaler. Mellan 1948-1949 försvann det mesta genom försäljning."
(Se Government of Israel Yearbook, 1951-1952, sida 84.)
Som vi ser erkänner sionisterna alltid sina fruktansvärda brott, men aldrig i de medier som normalt läses av icke-judarna, utan i de som är reserverade för en judisk publik och där man kan tala klarspråk.
Allt studium av sionismen inbegriper att man går till sionisternas egna källor och böcker. Vad man då finner är att vad de där säger står i fullständig motsats till vad de sedan påstår när de talar för en icke-judisk publik, exempelvis i de stora tidningarna och vanliga massmedia. Att man ljuger är inget man skäms för ty icke-judar kan beljugas i oändlighet enligt den sionistiska doktrinen. Enligt dem är vi icke-judar, "Goyim", synonymt med boskap, kreatur. Den israeliska ledaren Yitzhak Shamir kallade t.o.m. världens icke-judiska folk för "primitiva varelser" som just "kommit ned från träden".
Det viktiga är Saken, lögnen är där ett av de viktigaste medlen för att uppnå de på förhand utstakade målen. Skrupler är inte något som existerar i sionisternas sinnesvärld, "hur kan man visa moral mot djur", lyder resonemanget.
Hur erövrade judarna de övriga 20% av Palestina som ej var i deras händer?Sexdagarskriget 1967 var ett judiskt blitzkrieg, helt i nazismens anda, där man ökade sitt "lebensraum" på hundratusentals arabers bekostnad och begick ett av de värsta dåden i modern historia.
Anfallskrig och konspiration mot freden var några av huvudpunkterna under åtalet mot Nazityskland under Nürnbergrättegången 1945-1946.
30 år senare var judarna beredda att använda samma metod för att bestjäla araberna på deras land och fördriva dem. Detta krig ledde till att sionisterna erövrade de resterande 20% av Palestina som ej var under deras kontroll, fördrev ytterligare 300 000 palestinier från sina hem och utökade Israels territorium med 100%.
Var det araberna som attackerade Israel under Sexdagars-kriget 1967 så som sionisterna alltid påstått i de medier de kontrollerar här i Väst?
Sionisterna är propagandans och de fräcka lögnernas mästare. Under åratal, även till dags dato, har sionisterna upprört talat om hur de gemena araberna 1967 önskade genomföra Egyptens presidents Nassers påstådda hot att "kasta judarna i havet", och därför lömskt attackerade den lilla judiska nybyggarstaten med numerärt överlägsna arabarméer, likt Attilas hunnerhorder.
Det judiska folket stod, enligt de sionistiska propagandisternas version, ånyo inför hotet om att "förintas" och reste sig i en formidabel samling för att bemöta de arabiska arméerna. Likt historien om bibelns David och Goliath lyckades judarna med sin överlägsna skicklighet och sina militära genier vända underläget till en fantastisk framgång och totalt krossa de arabiska arméerna på alla fronter, driva dem på flykten, och helt plötsligt "råka" komma i besittning av Jerusalem och gigantiska arabiska landområden. Och allt detta på bara 6 dagar.
Man talar gärna om att de egyptiska soldaterna blev så förskräckta att de t.o.m. övergav sina skodon i öknen, de flydde barfota undan de judiska styrkorna. Bilder på dessa övergivna militärkängor brukar visas för att bevisa påståendets riktighet.
Sanningen om Sexdagarskriget är dock en helt annan.
Sexdagarskriget eller det sk. Junikriget var en av de stora sionistiska triumferna sedan staten Israels grundande.
Redan 1956 attackerade Israel Egypten massivt enligt Ben-Gurions taktik att etablera ett "israeliskt imperium" mellan Nilen och Eufrat. Stormakterna USA och Sovjet intervenerade dock, och Israel tvingades överge de landområden man tagit.
Under de sionistiska ledarnas taktikmöten lade man nu upp en ny plan för hur man skulle underkuva de arbiska folken och erövra mer territorier till det Stor-Israel - Eretz-Israel - man ville etablera på arabisk mark.
Trots att de sionistiska propagandisterna låtsas som att Israel juni 1967 "överraskades" av ett "arabiskt" angrepp, där araberna "sedan länge planerat förinta Israel" och "Israel agerade i självförsvar" har de sionistiska ledarna själva erkänt att hela kriget var noggrannt planerat av dem; det var Israel som attackerade och inte tvärtom och syftet var att i värsta nazist-stil erövra så mycket territorium som möjligt från araberna.
Menachem Begin, israelisk premiärminister:
"I juni 1967 stod vi ånyo inför ett val. Den egyptiska truppkoncentrationen vid ställningarna i Sinai, bevisade egentligen inte att Nasser var på väg att attackera oss. Vi måste var ärliga. Det var vi som bestämde oss för att attackera honom."
("New York Times", 21 augusti, 1982.)
Yigal Allon, israelisk arbetsmarknadsminister och medlem av premiärminister Eshkols Kommitté för Militär Rådgivning:
"Begin och jag ville ha Jerusalem."
("Menachem Begin - The Legend and the man", Eitan Haber, New York 1978, sid. 271.)
General Mordechai Hod, befälhavare för det israeliska flygvapnet:
"16 års planering hade gått åt till dessa första 80 minuter [av Israels attack]. Vi levde med planen, vi sov med planen, vi åt med planen. Hela tiden, fulländade vi den."
("The Zionist Connection", Alfred M. Lilienthal, sid. 558-559.)
Yitzhak Rabin, israelisk general och stabschef 1967, senare Israels premiärminister:
"Jag tror inte att Nasser ville ha krig. De två divisioner han skickade in i Sinai den 14 maj hade inte räckt till för en attack mot Israel. Han visste det och vi visste det."
("Le Monde", 28 februari, 1968.)
General Mattitiahu Peled, vid israeliska arméns generalstab:
"Allt detta prat om den oerhörda faran p.g.a. av vårt lands ringa storlek, en version som hittades på när kriget väl var över, togs aldrig med i de beräkningar vi gjorde innan fientligheterna bröt ut. Samtidigt som vi fortskred med total mobilisering av våra styrkor, var det bara en dåre som kunde tro att alla dessa styrkor behövdes för vårt "försvar" mot det egyptiska hotet. Att låtsas att de egyptiska truppkoncentrationerna längs våra gränser på något som helst sätt kunde hota Israels existens är inte bara en förolämpning mot de som är kapabla att bedöma en sådan situation, utan är också en förolämpning mot den israeliska armén."
("Le Monde", 3 juni, 1972.)
General Ezer Weizman, operativ chef för de israeliska styrkorna vid Israels generalstab:
"Det fanns aldrig något hot om förintelse [av Israel]."
("Ha'aretz", 29 mars, 1972.)
General Yashayahu Favish, befälhavare för Södra Kommandot:
"Det fanns knappast något hot om förintelse av Israel inför Sexdagarskriget."
("The Zionist Connection", Alfred M. Lilienthal, sid. 558.)
General Haim Barlev, chef inom den israeliska arméns generalstab:
"Vi var aldrig hotade av förintelse inför Sexdagarskriget, och vi hade aldrig ens betänkt den möjligheten."
("Ma'ariv", 4 april, 1972.)
General Chaim Herzog, israelisk befälhavare och den förste militärguvernören för den erövrade och ockuperade Västbanken:
"Det fanns aldrig något hot om att utplånas, Israels högkvarter trodde aldrig på någon sådan fara."
("Ma'ariv", 4 april, 1972.)
Mordechai Bentov, israelisk bostadsminister:
"Hela historien om hotet om förintelse [av Israel], hittades på in i minsta detalj, och blåstes upp, i efterhand, för att rättfärdiga annekteringen av de nya arabiska landområdena."
("Al-Hamishmar", 14 april, 1971.)
Mordechai Bentov erkänner alltså att hela den sionistiska propagandaversionen är en uppdiktad lögn, vars syfte är att "rättfärdiga annekteringen av de nya arabiska landområdena" - d.v.s. den judiska stölden av arabernas land.
General Mattitiahu Peled, vid israeliska arméns generalstab, tillstod även i den israeliska tidningen "Ha'aretz", 19 mars 1972, att hela historien om det arabiska hotet mot Israel 1967 var "en bluff som föddes och utvecklades först efter kriget". Han kallar alltså den version som sionsterna och deras välbetalda propagandister här i Väst alltid ljugit om för oss icke-judar angående Sexdagarskriget, för en "bluff".
Hur många andra liknande "bluffar" likt den om Sexdagarskriget finns det, som sionisterna medvetet går och sprider?
Det är den centrala frågan.
Hur var det med de flyende egyptierna, tog de verkligen av sig kängorna när de flydde?Detta var en propagandaversion som sionisterna spred ut efter kriget för att visa hur fega och ynkryggiga de arabiska soldaterna var, och samtidigt försköna den egna segern. "De arabiska soldaterna blev så rädda för israelerna att de t.o.m. kastade av sig kängorna i flykten, så att de kunde springa iväg snabbare över öknen undan de anstormade israeliska trupperna" - var propagandans budskap.
För att förstärka lögnen spred sionisterna, via alla de nyhetskanaler de kontrollerar i Väst, bilder på utkastade militärkängor, liggandes alldeles övergivna i ökenlandskapet.
Sanningen är den att ingen arab frivilligt kastat av sig kängorna på flykten. Vem som helst som vet något om det militära vet att det sista en soldat tar av är kängorna, eftersom de utgör ett sådant formidabelt skydd för fötterna.
Verkligheten är den att judarna, när de tillfångatog tusentals arabiska soldater efter Sexdagarskriget, utatte dem för fruktansvärd tortyr, fördmjukelse, och t.o.m. massmördade dem!
Det är nu känt att kängorna avtvingades de tillfångnatagna araberna, för att plåga och fördmjuka dem. Numera är det även erkänt från centralt judiskt håll att nära tusen tillfångatagna egyptiska soldater avrättades, bakbundna med kula i nacken, av de judiska soldaterna. Alltså det grövsta av brott mot krigets lagar för behandling av krigsfångar utfört av Israels armé på uppmaning av dess högsta ledning, däribland fd. överbefälhavaren Rafael Eytan (nuvarande jordbruksministern) och fd. försvarsministern Ariel Sharon - "Beiruts-slaktare" (nuvarande infrastrukturministern), och Benjamin Ben-Eliezer, fd. militär befälhavare och sedan israelisk bostadsminister (se DN 9/8 och 17/8-1995).
Alla Israels krigsherrar är slaktare och krigsförbrytare.
I dag står Israel med sina ockuperade territorier och utövar utpressning mot världssamfundet. Alla de FN-resolutioner, bl.a. resolution 242 om en total judisk reträtt från de områden man stulit 1967, ignoreras öppet och arrogant av den judiska statens ledare.Sionismens lakejer och hantlangare i Västvärlden arbetar hårt för att den sk. "världsopinionen", inte skall börja belysa det faktum att Israel, judarnas stat, till 100% är grundad på stulen mark. Inget folk har rätt att invadera och erövra ett annat folks land och därefter sparka ut ursprungsfolket och förpassa dem till decennier av misär i eländiga flyktingläger. Att göra så är ett fruktansvärt brott mot folkrätten, den judiska stölden av Palestina saknar historisk föregångare.
Vår uppgift är att avslöja de judiska lögnerna, den sionistiska propagandan, och visa sionismen som den är - en chauvinistisk, rasistisk våldsideologi, blodsbesudlad och ständigt inriktad på expansion och terror där bibelcitat och uråldriga "religiösa" texter används för att motivera och urskulda brotten.
Ty, som professor Israel Shahak, jude och grundare av Förbundet för Mänskliga Rättigheter i Israel, skrev i sin nyligen publicerade bok "Jewish History, Jewish Religion":
"Israel, i egenskap av judisk stat, utgör inte bar ett hot mot sig själv och sina invånare, utan mot alla folk och stater i och bortom Mellanöstern."
Läs också:
• Revisionism - FAQ
• Sionism - FAQ
|
Races? Only one Human race United We Stand, Divided We Fall |
 |
No time to waste. Act now! Tomorrow it will be too late |
|
