Radio Islams Nyheter på Svenska
När Persson uteblir rycker den ställföreträdande juden Storch in
001212När statsminister Göran Persson söndagen (10/12-2000), fastnade i de utdragna EU-förhandlingarna i Nice blev hans stol vid kvällens Nobel-fest, bredvid princessan Victoria, vakant.
Genast såg man sig om efter en värdig ersättare till landets statsminister, att ta över den vakanta stolen. Och vem fann man? Jo, den judiske direktören Marcus Stoch. Detta lät sig rapporteras i medierna (se exempelvis SVT-text 10/11-2000 och Everyday (Stockholm) 11/12-2000).
Storch är en jude som inte hymlar om sitt påbrå och i judiska kretsar är han en stor auktoritet som f.d. AGA-chef och som son till den legendariske juden Gilel Storch (som Jerzy Einhorns dotter Lena gjorde en så "omtalad" pseudodokumentär om häromåret).
Symbolvärdet i att statsminstern ersätts med en känd judisk aktivist är stort och medför ännu en anledning för judarna i vårt land att känna "stolthet" för sina senaste avancemang.
Herman Lindqvist under attack från den sionistiska lobbyn - bara för att ha nämnt att den finns!
001130
Som vi uppmärksammat i Radio Islam, gjorde den kände svenske historiske skribenten Herman Lindqvist ett modigt inlägg i Palestina-debatten som visar att han har civilkurage och är en sann antirasist och humanist som tror på allas - inklusive Palestina-arabernas - mänskliga värde. I sin uppmärksammade krönika i Aftonbladet, 26/11-2000, vågade Lindqvist fördömma den israeliska - läs judiska - rasismen, med samma styrka som man på åttiotalet fördömde de vita rasisterna i apartheidregimens Sydafrika.
Bara detta var för sionisterna något ohållbart. När Lindqvist längre ner i samma artikel tog upp det faktum att "nästan alla" svenskar som rest till konflikthärden "mycket snart chockeras av den israeliska arrogansen och rasismen mot araberna", så måste sionisternas "antisemit"-varningslampa börjat blinka illrött. När han sedan beskriver hur dessa upprörda svenskar vid återkomsten till Sverige till stor del tystas, av rädsla för bli "giftbesprutade", som Lindqvist så väl uttrycker det, av "mäktiga och inflytelserika pro-israeliska lobbygrupper", då är måttet rågat.
Att de pro-israeliska lobbygrupperna i världens största supermakt, USA, har ett hårt grepp om opinionsbildningen i detta land är sedan länge ett känt faktum som ofta låter sig ventileras i judisk press avsedd för andra judar (se Radio Islams sektion "Jewish Power", på vår engelska hemsida). Att situationen i Sverige är liknande har egentligen bara Radio Islam och en del oppositionella dissidenter påtalat, men enligt vår uppfatting, som låter sig redovisas på denna hemsida, anser vi oss ha bevis för att så är fallet.
Vad händer då när Lindqvist nämner att så få vågar kritisera Israel, av rädsla för den mäktiga pro-Israel-lobbyn?
Jo, han blir genast attackerad med "antisemit"-invektiv, i två av Sveriges största tidningar, av just pro-israeliska inflytelserika och mäktiga judiska aktörer!
Först ut är en ung jude vid namn Peter Wolodarski. Utan att berätta att han är jude, falsk som han är, går dennne sionistiske ADL-aktivist till verbalt anfall mot Lindqvist i Expressen ("Tredje sidan", 28/11-2000). Det är enligt Wolodarski hemskt och en "hårresande slutsats" att konstatera att det finns hat och rasism i Israel. Wolodarski anklagar också Lindqvist i sin artikel, förstås utan citat eller belägg, för att vara "slarvig och ytlig".
För att sedan tysta sin politiske opponent försöker Wolodarski koppla vad Jan Guillou kallar för "antisemitgreppet" (se artikeln om juden Lars Gustafsson, nedan), på Lindqvist: Wolodarski häver ur sig att Lindqvist är "beredd att använda sig av antisemiters språkbruk" och visar sedan att det är just Lindqvists citat där denne ondgör sig över den pro-Israeliska lobbyn som är det som är "antisemitiskt". Och värst tycker Wolodarski att det är att Lindqvist använder ordet "giftbesprutad", när han beskriver vad som händer de som kritiserar Israel. Men vad är det då självaste Wolodarski gör själv?
Är inte hans aggressiva artikel just ett praktexempel på det som Lindqvist talat om? Och Wolodarskis fega tricks att köra med "guilit by association" och hävda att Lindqvist använder sig av samma "antisemitiska stereotyper" som Radio Islams Ahmed Rami och tidningen Salts Jonas De Geer? Allt detta är ju en underbar illustration på det Lindqvist så klokt talat ut om!
Och vem är då denne Wolodarski som upprörs så över att man talar om att det finns en mäktig pro-israelisk lobby i Sverige? Jo, han sitter som styrelsemedlem i folkpartiets Liberala Ungdomsförbund, LUF. Detta är en organisation som är inkörsporten till fortsatt karriär och erövrande av ledande positioner i folkpartiet och Bonnier-media (se exempelvis Olle Wästberg-Hirsch, Per Ahlmark, Ernst Klein och Johan Schück).
Till sitt LUF engagemang är Peter Wolodarski även redaktör för LUF´s Stockholmstidning "Radikalt Forum" och chefredaktör samt flitig skribent i tidningen "Liberal Debatt". Han sitter också ihop med andra sionister som Håkan Holmberg (Svenska Kommittén mot Antisemitism) och juden Daniel Tarschys och den judiske finansmannen Michael Kamras, i det liberala Bertil Ohlin Institutet. Så nog har denne Wolodarski makt och påverkansmöjligheter, minsann. Men att påtala det, det förbjude gud!
Och extra avslöjande är det hur en som kallar sig för "liberal" är så hastig i att fördöma en person som använder sin rätt att yttra sin opinion.
Näst ut i den synkroniserade attacken mot Lindqvist är Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski. I en till innehållet mycket likartad artikel publicerad i Bonnier-tidningen Dagens Nyheter (30/11-2000) förfasas han över samma formuleringar som Wolodarski, och skriver:
"[...] Sist jag läste något liknande var det på Ahmed Ramis hemsida. Lindqvist är en modig man som vågar. Han kanske skulle kunna tala ur skägget och avslöja vilka som står bakom dessa giftbesprutande konspirationer som hotar hans yttrandefrihet. Antisemiten Rami har gjort det."Ånyo samma metod med "guilt by association". Då man gjort Ahmed Rami till en paria, föröker man sedan med tricket att likna sina politiska motståndare med Rami för att på så sätt försöka få tyst på dem. För judarna vet att det krävs mycket mod att offentligt säga att det kanske faktiskt ligger något i det Radio Islam hela tiden har sagt...
Och vem är då den här Jakubowski? jo, än en gång en jude som skriver artiklar som alltid publiceras i tidningar över hela landet. Dessutom fick Jakubowski nyligen en hedersam journalistisk utmärkelse då han utseddes till "Årets journalist 2000" av branschorganisationen Sveriges Tidskrifter.
Jakubowski är en typisk judisk proffstyckare och kampanjmakare som hela tiden kämpar för den judiska och sionistiska saken, och i denna kamp har han tillgång till Sveriges ledande medier. Vad är han om inte just inflytelserik? Och i egenskap av opinionsbildare och propagandist, är han självfallet mäktig.
Alltså ännu ett bevis på att det Lindqvist sade är helt sant, och som visar att sionisterna genom sitt huvudlösa instinktstyrda utfall mot Herman Lindqvist egentligen bitit sig själva i svansen. Ty faktum är att allt fler börjar genomskåda vilka människor de är som attackerar dissidenter som Lindqvist, vilken grupp dessa aggressiva invektivkastare tillhör och deras politiska metoder.
Vi tackar Wolodarski och Jakubowski för att de ville hjälpa Lindqvist med att illustrera vad det var han talade om.
Tack!
Gudrun Schyman inbjuden som talare hos sionistisk organisation
001115
Radio Islam har tidigare, framförallt i artikeln "Gudrun Schymans sionistiska koppling" uppmärksammat hennes romans med den sionistiske juden Leslie Fuchs.
Gudrun har varit påtagligt tyst den senaste tiden avseende de israeliska övergreppen i det ockuperade Palestina, och inga uttalanden har hörts från henne officiellt.
Men nu har vi kommit ytterligare närmare svaret. Vid ett besök på den judiska hemsidan för den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO, (Women´s International Zionist Organisation) kan man se att ingen annan än vänsterpartiets partiledare Gudrun Schyman var inbjuden som talare till organisationens "WIZO-kväll" den 7:e november 2000, kl. 19.00 !
Av någon anledning blev hennes medverkan inställd, troligen inte p.g.a. ett plötsligt våldsamt engagemang för det palestinska folket.
Organisationens hemsida ligger på adressen http://www.wizo.a.se/
Den aktuella sidan med Schyman har vi sparat innan sionisterna väljer att plocka bort den. Den fanns annars i organisationens kalendarium. Sidan kan nu beskådas hos oss med orginal layout och grafik genom att klicka här.Man skall uppmärksamma att WIZO på sin svenska hemsida nämner att organisationens uppgifter bl.a. är "att stötta, underhålla och stärka banden mellan världens judar och staten Israel" samt "att uppmuntra Aliyah, att hjälpa till med mottagandet av nya immigranter och försöka motverka Yerida (utvandring)".
Aliyah är det hebreiska begreppet för att judar "återvänder" till Israel från den tusenåriga exilen i diasporan och betyder i praktiken att judiska kolonister från hela världen skall ha rätten att ta över och bosätta sig på palestiniernas ockuperade hemland.
Att vänsterpartiets ledare ställer upp för en sådan organisation är högst anmärkningsvärt och det är därför av stor vikt att denna nyhet får spridning via alla tillgängliga kanaler.
När Israel fördöms av FN visar de svenska judarna sitt stöd för den judiska staten
00 10 22
Många är de FN-resolutioner och FN-fördömanden som förts mot Israel.
Radio Islam har tidigare uppmärksammat uttalandet i en intervju i den israeliska dagstidningen Ha´Aretz (27/11-1996) med FN-kommissionens ordförande, sri-lankesen Leonard de Silva där denne t.o.m. sade att "en av den israeliska ockupationens egenskaper; civila israelers, militärers och polisers misshandel av misstänkta palestinier, avspeglar en sadistisk kultur".
FN har nu ånyo, på kort tid vid två tillfällen, fördömt judarnas ockupationsstat "Israel".
Först var det FN:s människorättskommission i Geneve som den 19:e oktober antog en resolution som fördömde Israel för ''krigsförbrytelser'' och ''brott mot de mänskliga rättigheterna'' på de ockuperade palestinska områdena.
Sedan var det FN:s generalförsamling som natten mot lördagen den 21:a oktober med stor majoritet röstade igenom en resolution som fördömde vad man kallade Israels "övervåld" mot palestinska civila. I resolutionen sade FN också att "de israeliska bosättningarna på ockuperat palestinskt territorium, inklusive Jerusalem, är illegala" och ett hinder för fred. FN krävde också ett slut på de "de israeliska bosättarnas olagliga våldsdåd".
T.o.m. den normalt så proisraeliska och sionistinfiltrerade organisationen Amnesty International har kritiserat Israels senaste våld.
Även i Sverige har tongångarna utanför Bonnier-pressen varit kritiska. Sossetidningen Aftonbladet skriver i sin ledare av den 17/10- 2000, att den svenska "regeringen måste alltså återigen betona att palestinierna har stöd i folkrätten och att en lösning av Jerusalem-frågan måste ligga i linje med internationell rätt".
Om den sionistiska politiken skriver Aftonbladet att "det är fråga om en ockupation och en kolonisation som aldrig erkänts internationellt", om en "vägran att tillämpa FN-resolutioner".
I tider då den sionistiska staten visar sitt rätta ansikte, är det intressant att se vad våra svenska judar, som skall vara så fina, så "känslosamma", "kulturella" och "humana" gör. Tar det ställning mot ockupation, apartheid, massakrer? Tar de svenska judarna ställning mot nedskjutandet av barn?
Den som naivt trodde något sådant lär bli förvånad. En absolut majoritet av de svenska judarna sluter upp 100-procentigt bakom den förda israeliska politiken.
I TV4 Nyheterna, på TV4:as hemsida 20/10-2000, kan man under rubriken "Svenska judar samlades för att visa solidaritet med Israel" läsa: "På torsdagskvällen [19/10-2000] fylldes Stockholms synagoga till sista plats". Anledningen var att de svenska judarna hade ordnat ett "solidaritetsmöte" för Israel.
Bland talarna fanns förstås Per Ahlmark som på sedvanligt vis försvarade den judiska statens brott mot mänskligheten. Som en retorisk fråga, för att bemöta utrikesminister Anna Lindhs minst sagt tandlösa kritik av Israels övergrepp, sade Ahlmark:
"Den tid är förbi när man fritt kunde döda judar utan att ansvar kunnat utkrävas.
[...]
- Vad skulle den angripna militären göra? Sätta upp kravallstaket, fråga efter legitimationer eller använda vattenkanoner? Ett upplopp i Hebron är inte detsamma som en demonstration i Hägersten [...]."Israelfanatikern Ahlmark som med citatet ovan ställer sig på de fega barnamördarnas sida, skall därefter ha fortsatt:
"- Vi stod bakom premiärminister Barak när han tog risker för att uppnå fred. Och vi står lika beslutsamma bakom regeringen och armén när de skyddar israeliska medborgare för angrepp. Israels folk ska veta att deras vänner i väst aldrig kommer att svika den judiska staten för att den tvingas försvara sig [...]."Detta citat är i sin grymma fanatism i linje med annat Israelbeundraren Ahlmark sagt tidigare. Man skall komma ihåg att han, liksom den av judar omringade Bill Clinton, t.o.m. sagt: "Att svika Israel vore att svika mig själv." (Veckojournalen, nr. 18, 1979.)
En annan talare på Israel-mötet var Hadar Cars. Denne sionistiske profil har nyligen tillträtt posten som riksordförande för den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel. Den förre folkpartistiske handelsministern och f.d. ordföranden för riksdagens EU-delegation har aldrig tvekat i sitt stöd för den judiska staten Israel, en stat upprättad på ockuperad arabisk mark, i strid mot folkrätt och FN-resolutioner.
I den sionistiska tidskriften "Menorah", nr.3-2000, citeras han apropå sitt nya ordförandeskap för Samfundet Sverige-Israel:
"- Israel har spelat en oerhört stor roll i mitt tänkande ända från unga dagar och har så fortsatt hela livet, [...] - Israel är ett land som fascinerar - hur det kom till, hur det försvarat sig mot numerärt överlägsna fiender, hur det utvecklat sin demokrati och kultur, och hur det byggt upp sin forskning och ekonomi.""Menorah" fortsätter sin hyllning av Hadar Cars:
"Hadar Cars var bara 15 år, när Ben Gurion utropade den nya staten, och ynglingen följde uppmärksamt utvecklingen. Drygt tio år senare skrev han i Liberal Debatt att Israel borde komma med i Nato och få det skydd det innebär. Sitt Israelintresse delar han med sin maka Jane, och även familjens ungdomar har varit med i Israel och rest runt i landet."
[...]
Nu skall han alltså dessutom sätta till en del av sin tid och energi för att öka Samfundets aktiviteter för Israel."Cars fortsätter sedan:
"- Låt oss anta att parterna [palestinierna och judarna] når en uppgörelse - vad händer då? På israelisk sida skall uppgörelsen underställas folket i en folkomröstning. Inför den - allra senast! - bör Sverige och andra länder göra klart att man flyttar sina ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Det är Israels huvudstad. - Statsminister Göran Persson har gjort värdefulla insatser för att förbättra relationerna mellan Sverige och Israel. I den situation som nu råder är det av största betydelse att de vänskapliga kontakterna stärks ytterligare.""Liberalen" Cars visar att han ger blanka fa´n i vad FN sagt om Israels erövring och ockupation av Jerusalem.
Med tanke på att FN fördömt Israel för "en sadistisk kultur" (för att inte glömma FN resolutionen sionism = rasism, som judarna via USA sedan såg till att anullera), och nu senast fördömt Israel för "övervåld", ''krigsförbrytelser'' och ''brott mot de mänskliga rättigheterna'', är det intressant att - än en gång - ta upp de svenska judarnas inställning till Israel.
Israelapolegeterna, de som försvarar Israel, har nämligen en medveten taktik att låtsas att man inte ska kunna koppla ihop den svenska judenheten med denna mordiska stat, då den öppet visar sitt förakt för människoliv.
Men verkligheten är en annan.
Den prosionistiske biskopen Krister Stendahl, sade i Radio Islam, 23/5, 1987:
"Man måste räkna med att åtminstone 95 procent av alla judar som upplever sig som judar - det finns många judar som liksom glidit ut i assimilation och assimilierats - men alla judar som upplever sin judiska identitet, 95 procent av dem, identifierar sig på något sätt med Israel."Detta uttalande av en öppen "Israelvän" är rejält avslöjande.
För att kontra eventuella judiska påståenden att Stendahl, trots sin kärlek till Israel, ändå inte är korrekt i sin bedömning då han är "kristen", skall vi nu titta på ett antal belysande judiska citat, från judiska källor.
I Stockholms Judiska Församlings Församlingskalender 1994-1995, publicerat i den judiske forskaren David Fischers doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling" (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sida 49), kan man läsa om förhållandet till Israel (understrykning av Radio Islam):
"Judiska Församlingen i Stockholm är ett samfund för judar [...] Församlingen skall värna om förbundenheten med det judiska folket och staten Israel samt ta till vara judiska intressen i samhället."Här ser man en direkt koppling till staten Israel som t.o.m. finns inskrivet i Församlingskalendern för den största och mest inflytelserika judiska församlingen i Sverige.
För att ytterligare exemplifiera de svenska judarnas inställning till den sionistiska staten Israel, kan vi därefter citera vad de svensk-judiska ledarna anser.
Göran Nisell, tidigare ordförande för den Mosaiska församlingen citeras i Judisk Krönika, nr. 4, 1975, sid.60:
"De svenska judarna känner [...] en stark förbundenhet med staten Israel."I Svenska Dagbladet, 22/7-1990, intervjuades den i Tyskland födde och 1940 till Sverige invandrade Hans W. Levy om judendomen under rubriken "Kärleken till Israel förenar". Levy är numera svensk medborgare och var då föreståndare för den judiska församlingen i Göteborg (c:a 1.800 personer).
"Alla judar får genast personlig kontakt med varandra, var de än möts i världen", försäkrar Hans Levy i intervjun och fortsätter: "Vi judar har så mycket att tala om, först och främst om Israel, centrum för våra drömmar och vår längtan. En jude, som inte bär Israel i sitt hjärta, är en anomali (en onormal avvikelse)", menar han och tillägger: "Kärleken till landet har alltid varit levande hos oss judar, alldeles oberoende av yttre gränsdragningar."
Den förre rabbinen för Göteborgs judiska församling, Robert L. Wolkoff, skriver i Dagens Nyheter, 4/4-1992:
"De som brännmärker antisemitism avfärdas som ´Israel-aktivister´ eller ´sionister´ - som om vi (rabbiner, redaktörer för judiska tidningar, medarbetare i judiska riksorganisationer m fl) på grund av vårt sionistiska engagemang blir mindre representativa för judarna i Sverige. Naturligtvis förhåller det sig tvärtorm - om vi inte vore sionister, då skulle vi inte vara representativa."Det var några svensk-judiska ledares röster. Vad säger då andra svenska judar?
Cordelia Edvardson, judinna och Svenska Dagbladets Israelkorrespondent, (en av en uppsjö judiska Israelkorrespondenter som för oss icke-judar skall servera sionisternas propagandistiskt förvrängda bild av deras stat Israel), avslöjar i en artikel publicerad i Aftonbladet den 29 oktober 1988 sanningen om diaspora-judarnas förhållande till den judiska staten Israel:
"Alla judar, var de än befinner sig i världen, vill se Israel som en del av sig själva."Och i sin biografi "Om jag glömmer dig - en invandrares dagbok från Israel", 1976, Forums förlag, skriver Cordelia Edvardson (sidorna 11-12):
"Min mänskliga värdighet är helt beroende av min rätt att vara jude. Inte i religiös bemärkelse, jag är inte religiös, utan i historisk och nationell bemärkelse. Och jag är övertygad om att det judiska folket idag lever och dör med staten Israel. Utan Israel är judendomen dömd till undergång."Att Edvardson räknas som en riktig judinna visas av Judisk Krönika, nr.2 1968, sid. 130, där man hyllande berättar om Cordelia Edvardsons judiskhet och "att hon personligen valt att ge sin judiska börd en betydande plats i sin identitetsupplevelse".
Richard Mühlrad, en framträdande jude i Sverige och sionistisk aktivist bl.a. som ordförande för "Keren Kajemet" - "trädplanteringsfonden" förklarade denna diaspora-judiska synvinkel under ett debattprogram i den judiska närradiostationen i Stockholm, "Radio Shalom", den 30 augusti 1994:
"Och för mig som jude, så tycker jag att det är just så viktigt att i min judiskhet, det är ju en bit av min "Jiddishkheit", att vara aktiv för Israel. Att ge till Israel.""...att ge pengar till Israel ...är ett engagemang för det judiska."
"Och jag är helt övertygad om att även andra judar i vårt land har just fått en del av sin judiska identitet genom att stödja Israel."
Anders J. Carlberg, medförfattare till boken "Judisk Identitet" (Natur och Kultur förlag, 1993 - en bok där också Jackie Jakubowski, Per Wästberg, Jerzy Einhorn och Georg Klein medverkar), och sedemera ordförande i Göteborgs Judiska Församling, skriver under rubriken "Sionismen som utryck för judisk identitet" (sid.151):
"Trots att den judiska befolkningen privat uppvisar olika åsikter om den israeliska politiken förenas de svenska judarna av en genuin solidaritet med Israel. Den judiska staten är så central för oss svenska judar att den näst efter att vara född eller konverterad jude är förutsättningen för vår judiskhet. Ett ifrågasättande av Israels existens - men även en, som det uppfattas onyanserad kritik av landets politik - blir liktydigt med att ställa sig utanför den judiska gemenskapen.Samhörighetskänslan tycks vara oberoende av den politiska utvecklingen i Israel. Den ställer inga villkor på regeringsinnehavare eller politikens inriktning, utom en enda: Israel skall förbli en stat där Sveriges judar har ett potentiellt medborgarskap."
Dessa uttalanden stämmer väl överens med Israels förre premiärminister David Ben-Gurion, när han sade:
"Även de judar som avstått från att emigrera (Aliya) till Israel, betraktar staten Israel som sin nation och egendom. När en jude i Amerika, Sydafrika eller något europeiskt land talar om "vår regering" med sina judiska landsmän menas självklart Israels regering, och den judiska allmänheten betraktar lika självfallet de israeliska ambassadörerna som sina egna representanter."(Citerat från Israels Årsbok 1953-1954, sida 35.)
Även studier av svenska judar bekräftar de svenska judarnas starka band till apartheid- och terrorstaten Israel.
I en artikel i Dagens Nyheter (25/11-1996) kunde man läsa föjande om ovannämnde David Fischers doktorsavhandling:
"Israel har stor betydelse för svenska judar när de röstar i de svenska valen.En ny doktorsavhandling vid Uppsala Universitet visar att nästan alla medlemmar i Stockholms judiska församling tar hänsyn till partiernas inställning till den judiska staten när de lägger sin röst.
- Resultatet är överraskande, säger David Fischer, som har gjort undersökningen. Jag kunde inte tro att Israel betydde så mycket i politiken."
Dessa citat är värda att lägga på minnet, och använda, nästa gång någon Israelpropagandist försöker nedtona de svenska judarnas skuld för vad som händer i det ockuperade Palestina.
Aftonbladet: Judar har makt, de styr och ställer
00 10 17Den judiska makten i världens enda stora supermakt USA är ett faktum. Den senaste tidens judiska självskryt om denna makt utanför de slutna judiska läsekretsarna, har lett till att kunskap om detta förhållande även börjar komma de breda lagren av icke-judiska läsare till del.
Fortfarande anser judarna det vara oerhört "antisemitiskt" om någon icke-jude skulle våga skriva, som judarna får göra, att det faktiskt finns en oproportionerligt stor judisk makt i USA.
Det Radio Islam gjort, i exempelvis vårt ständigt växande arkiv "Jewish Power" i den engelska hemsidesektionen, anses av dem vara en styggelse.
Förmodligen har följande formulering, av Aftonbladets reporter Peter Wennman, i en artikel han skrev i tidningen av den 15:e oktober 2000, fått både den ena och den andra sionisten att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.
Läs och döm själv. (OBS: understrykningar gjorda av Radio Islam):
"[...] Samtidigt anser nu stora judiska grupper i USA att Clinton ska sluta medla i konflikten. USA bör ställa sig fullt ut på Israels sida.Det kan förstås leda till en oerhörd katastrof. Men underskatta inte det kravet. Judarna pumpar in oerhörda pengar i USA:s politik, 30 gånger mer än arab-amerikanerna. De har makt. De styr och ställer med mottot ”money talks”."
(Se Aftonbladet, Internetutgåvan, söndag 15/10-2000, under rubriken "Freden dör på stadens gator".)
Således säger Wennman här något som sällan sagts så öppet förut i svensk "officiell" press. Han har, medvetet eller omedvetet, brutit mot ett tabu.
Att "judarna pumpar in oerhörda pengar i USA:s politik" är ett känt faktum, men som enligt en oskriven judisk regel ej får berättas av en icke-jude. Att sedan säga att judarna "styr och ställer" skulle i normala fall få judarna att högt skrika om att man är inspirerad av "Radio Islams nazistiska propaganda".
Hans formuleringar om judarna i USA måste ha lett till att Aftonbladet blivit nedringda av påstått "upprörda" judiska aktivister, enligt det gamla vanliga spelet.
Det är därför intressant att se hur en opportunistisk journalist av Wennmans kaliber tacklar denna situation.
Wennman försöker blidka judarna...
Wennman, som den karriärist han är, inser att om hans ska kunna fortsätta som journalist i en av landet största tidningar, måste han snabbt göra ett prosionistiskt motdrag, enligt taktiken "damage control".
Således kan man se hur Wennman redan nästa dag försöker gå den sionistiska sidan till mötes genom att försöka såga, eller åtminstone så tvivel om, en Israelkritisk artikel hans egen tidning publicerat, också från den 15:e. Den artikeln var skriven av en kollega till Wennman och handlade om hur den svenske f.d. justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson på Internationella Juristkommissionens uppdrag besökte skottskadade palestinier i Jerusalem. Enligt Aftonbladets artikel från den 15:e rapporterade Sveriges förre JO om hur "äldre palestinier var skjutna i ryggen av israeliska soldater", "de yngre vände inte för kulorna och sköts framifrån". Den f.d. JO:n berättade också mer detaljerat:
"- På ögonkliniken i Jerusalem var alla utom en träffade i vänster öga. Det kändes märkligt [...]."Detta citat blev också bakgrunden till att hela artikeln om f.d. JO:s rapport fick den iögonfallande rubriken ”Israeliska soldater skjuter sönder ögonen på palestinska pojkar” . Man kan förstå att judarna i Sverige blev mycket förgrymmade över denna rubriksättning. Man kan också gärna spekulera att icke-juden Wennman, som nu avslöjat sig som en potentiell "antisemit", insåg eller erhöll chansen att svära sig fri ifrån den för karriären så förödande "antisemitism"-stämpeln, bara han gjorde ett perfekt beställningsjobb för den sionistiska sidan.
Denna dök upp som vi sade redan följande dag.
Den 16:e oktober publicerar Aftonbladet en intervju gjord av Peter Wennman med den israeliske översten Noam Tibon som påstås vara befälhavare i Hebron. Denne citeras säga "att vi [judiska soldater] skjuter aldrig mot ögon", för att kontra den f.d. JO´s uppgifter.
På frågan till översten om sanningen bakom uppgiften att palestinier träffas i ögonen; "får vi en förvåning som verkar äkta, en dementi som känns trovärdig - och en teknisk förklaring som tycks korrekt", skriver Wennman.
Sedan hoppar Wennman helt över det faktum att den tidigare artikeln tagit upp diskrepansen mellan att äldre sköts i ryggen, och yngre i ansiktet, vilket tyder på att de yngre är mer dödsföraktande och konfronterar fienden med ansiktena vända mot de judiska soldaterna.
Och alla andra rapporter och vittnesmål om hur de judiska soldaterna medvetet siktar högt ignoreras. Men de judiska soldaterna siktar minsann, trots det översten säger om de s.k. "gummikulorna": "Det är inte en ammunition som kan användas för prickskytte. Det går inte att sikta mot någons huvud - ännu mindre ett öga - och tro att man ska kunna träffa det på långt avstånd. Omöjligt!"
Men uppenbarligen sker det och det är inte så konstigt. De flesta TV-bilder på skjutande judiska soldater visar just hur de oftast lungt lägger an och siktar, ibland i kikarsikte, innan de trycker av. Och oftast skickar de iväg enkelskott, vilket är betydligt mer träffsäkert än serier. Av det totala antalet ammunition de skjuter bort, på avstånd, missar en stor del, men om de träffar, träffar de förstås i större grad den del av kroppen skytten har siktat mot. Observera att det här rör sig om den gummimantlade höghastighetsammunitionen Israel har gjort sig så känd för att använda.
Wennman låter ockupationsmaktens röst, förtryckarens röst, Noam Tibon, tala oavbrutet - utan ifrågasättanden - med bl.a. barocka påståenden som att den judiska armén "värnar om människoliv". Det syntes ju verkligen efter den israeliska arméns ödeläggelse av Libanon under kriget 1982, som lämnade c:a 20 000, majoriteten civila, dödade och ytterligare tiotusentals skadade och lemlästade.
Att en överste för en ockupationsmakt, när den är pressad, kan stå och blåljuga verkar främmande för Wennman. Har denne journalist möjligen glömt bort hur de gulliga judiska soldaterna, med påkar och stenar i händerna, systematiskt krossade armar och ben på tillfångatagna palestinier, vid den förra Intifadan för tio år sedan? Observera att ordern om benkrossning kom från den store "humanisten" Yitzhak Rabin själv.
Har journalisten Wennman möjligen någonsin hört talas om det judiska uttrycket "chutzpah" - den beryktade judiska fräckheten, och känner han till dess innebörd? "Chutzpah", en fräckhet som gör det möjligt för en jude att för en icke-jude fräckt ljuga denne rakt upp i ansiktet, bara det främjar den judiska saken.
Det kan vara på sin plats att erinra journalist Wennman, som ger sken av att vilja vara informerad, om ett i dagsläget högst aktuellt citat taget från den förre israeliske premiär- och utrikesministern Moshe Sharetts dagböcker:
"Hur kan någon vara så dum att han tror på oss?"Och svensken Carl von Horn, under åren 1958-60 och 1961-62 chef för Förenta Nationernas övervakningskommission i Palestina, skrev i sin bok "Fredens soldater" (1966, Norstedts Förlag):
"Den mycket skickliga israeliska informations tjänsten och hela den israeliska pressen samverkade för att snickra ihop en skev och förvriden version som experter på området genom varje tillgänglig kanal spred till det egna folket och till alla sympatisörer och supporters i USA och resten av världen. Aldrig i hela mitt liv hade jag trott att sanningen kunde förvrängas på ett så cyniskt och skickligt sätt."
Lynchade judiska ockupanter - vem gråter över dödade barnamördare?
00 10 15I och med lynchningen den 12:e oktober av två israeliska soldater tror sig de sionistiska propagandisterna ha fått ett palestinskt "dåd" som de kan försöka vränga till sin propagandistiska fördel. Och många är de journalister och offentliga personer som ställer upp och uttalar sin "avsky" mot att en palestinsk folkmassa tog saken i egna händer.
Men är våra mediers "upprördhet" verkligen konsekvent?
Dessa judiska soldater, för det är var det var, var ingalunda några stackars obeväpnade civilister. De tillhörde de beväpnade band som med en oerhörd feghet, på avstånd genom distansvapen i form av automatkarbineld från marken och helikopterkulsprutor och missiler från luften, under två veckor mejat ner tusentals palestinier och dödat åtskilliga, många av dem barn.
Vi har således här att göra med barnamördare.
Och dessa judiska soldaters feghet, rädslan för att ta risker och tvingas offra sina egna usla liv för sin ruttna kamp, gör att de fegt utövar sitt mördande bakom säkra skydd, på distans från sina offer.
Att representanter för dessa förhatliga styrkor, som med största sannolikhet dessutom var infiltratörer, möjligen en israelisk dödspatrull, att de blir offer för den situation de själva försatt sig i, är inget man skall begråta. "Som man mördar barn, blir man lynchad" är lärdomen av detta.
Våra ledares och mediers "upprördhet" över denna lynchning visar på det totala hyckleriet. I slutet av andra världskriget, när koncentrationslägren i Tyskland som Dachau befriades av de allierades trupper var det vanligt att låta de frisläppta f.d. lägerfångarna släppa loss sitt hat mot de forna fångvaktarna och SS-männen. Dessa lynchningar utförda under amerikanska truppers överinseende tillhör den kända historien, och så vitt vi vet så har ingen från etablissemanget kallat dem för en historisk skamfläck. Istället har vinklingen av händelserna varit att de snarast var fullt legitima med tanke på de övergrepp fångarna fått utstå.
Men i fallet Palestina är det ju i sådanafall exakt samma omständigheter:
De palestinska enklaverna och flyktinglägren är också de facto koncentrationsläger, och de judiska soldaterna är vår tids koncentrationsläger-bödlar som misshandlar, terroriserar och mördar.Och apropå den israeliska sidans "svar" på att dess soldater dödats; beskjutningen rakt in i civila populationscentra från attackhelikoptrar.
Vi vill här påminna om en incident i Nord-Irland för ett antal år sedan. Under en IRA-begravning upptäcktes att en bil vid begravningsföljet innehöll två män från den för de irländska nationalisterna så förhatliga brittiska säkerhetstjänsten. Folkmassan gick till attack, männen drogs ur sitt fordon och lynchades rätt och slätt. Inte uppföljdes detta "dåd" av någon brittisk flygattack mot Dublin som "straff". Blotta tanken att Storbritannien skulle göra något sådant som vedergällning förefaller helt otroligt.
Med denna parallell skall man se på hur Israel tillåter sig att reagera och ge palestinierna "en läxa", som Barak uttryckte det.
Och den s.k. "omvärldens" lama fördömanden av Israels raketbeskjutning är talande.
Den judiska fräckheten är ofattbar. Flera av våra medier vidarbefodrar, oemotsagt, judiska uppgifter om hur den israeliska sidan skulle ha gett 3 timmars förvarning innan helikopter- och kanonbåtattackerna inleddes. En sedvanlig lögn som avslöjas då CIA-chefen precis hann lämna Arafat i Gaza, innan beskjutningen påbörjades. Och det stora antal personer som skadades i attackerna emotsäger också det löjliga påståendet att judarna - med sina massakrer som den senaste i FN-lägret i Qaana 1996 med över 100 döda flyktingar - helt plötsligt skulle värna om att inte släcka arabiska liv.
Sten Andersson fördömer - Göran Persson glider undan
Sten Andersson är en icke-judisk svensk politiker som trots en hel del naivism ändå förstått en del basala fakta, efter att under årtionden engagerat sig för Mellanöstern-frågan. Han var den förste svenske politiker av dignitet som uttalde sig om de senaste händelserna i Palestina. Och han gick ut mycket starkt, med ett fördömande av den israeliska sidan för vad han kallade "nidingsdåd".
I TV 4:as kvällssändning, 12/10-2000, fortsatte Andersson sin kritik:
"Det Israel gör nu, det är att begå ett flagrant brott mot internationell rätt - mot folkrätten. Och politiskt är det vansinnigt [...] ."Han kallade Persson-regeringen brist på kritik av Israels agerande för "nästan pinsamt passiv".
Följande morgon, 13/10-2000, i en studiointervju i TV 4:as morgonnyheter, utvecklade Sten Andersson vidare sin kritik:
"Det var ju ett våldsamt övervåld som han [Barak] använde."Och Sten Andersson gick sedan ånyo till angrepp mot Göran Persson, som han ansåg hade sagt "någonting om att den demokratiska opinionsbildningen i ett land som Israel, ja, om inte krävde, ändå förklarade det här övervåldet".
Andersson:
"Det Israel gör nu, är ett flagrant brott mot internationell rätt, det är ju en ockupationsmakt. Och övervåldet kan inte försvaras.
[...]
Man kan ju vända på steken. Dom [palestinierna] har fått så många dödade, så många [dödade] barn. Om dom hade haft attackhelikoptrar och attackerat Knesset [...] regeringsbyggnader [i Israel], då är det klart att det hade blivit en våldsam protest ifrån hela världen. Så man mäter, tycker jag, med lite olika mått."När Göran Persson, efter nära två veckors kompakt tystnad om stridigheterna i Palestina, slutligen öppnade munnen, var det enda som han namngav och öppet fördömde, lynchningen av de två judiska soldaterna.
Göran Persson som förstått vad hans sionistiska uppbackare önskar av honom, gick sedan till fräckt motangrepp mot Sten Andersson. I TV kunde man höra honom, på sitt sedvanligt arroganta sätt, svara på Rapportreporterns fråga om att Andersson ansåg att Persson var för förstående mot den israeliska sidan:
"Sten är nog lite dåligt informerad, och det är väl mänskligt [...]."(Rapport, TV 2, 13/10-2000.)
Maken till fräckare uttalande får man leta efter med tanke på Anderssons gedigna kunskaper i området på både fakta- och det personliga planet.
En utrikesnyhetsnotis från SVT Text 13/10-2000 meddelade också hur Göran Persson nu "tonar ned utrikesminister Anna Lindhs och hennes företrädare Sten Anderssons kritik mot Israels agerande". Det var ju så att t.o.m. opportunist-Lindh hade sagt att Israel utövat övervåld som strider mot folkrätten. Men Persson vill inte skriva under på detta:
" - Det viktiga nu är inte att utpeka ansvariga utan att få parterna att återuppta förhandlingarna [...]."Så helt plötsligt är det oviktigt vem som har ansvar, och man får inte peka ut någon. Tänk om Persson använde samma måttstock när det gällde situationen Irak och dess konflikt med "de allierade". Eller varför inte Serbien i Kosovo? Där var det minsann inget snack om att inte förhasta sig och fördöma ensidigt någon part i konflikten.
Och vad då "förhandlingar"? Det finns tjogvis med FN-resolutioner, färdiggenomröstade sedan åratal, som reglerar judiskt tillbakadragande från ockuperad arabisk mark. Det är bara att se till att judarna börjar efterleva världssamfundets beslut. Varför plötsligt detta daltande?
Men man skall inte överraskas av en man som den senaste tiden bär den judiska kalotten som om han själv tillhörde det utvalda folket. (Tycker han att den skymmer den lilla flinten hans, månne?).
Under Israels 50-års jubileum 1998 kunde den judiska tidskriften "Menorah" - organ för Förenade Israelinsamlingen i Sverige - stolt referera från statsminister Göran Perssons tal inför den samlade svenska judenheten i Stadshuset:
"I våra liv har Israel alltid funnits som en given nation på våra kartor, som ett självklart ämne i vår samhällsdiskussion, som en oumbärlig del av vår världsbild.
[...]
Staten Israel är och förblir en omistlig del av världssamfundet, en demokrati som i en uppriktig dialog med andra demokratier för fram och tar emot kritik och ståndpunkter, ett land med rätt till bestående fred inom säkra och erkända gränser.
[...]
Låt mig framföra den svenska regeringens innerligaste gratulationer till staten Israels första femtio år."(Se Israel - 50år, jubileumsbilagan till "Menorah" nr. 2, 1998.)
Samme Persson har fått ta emot den svenska Israelmaffians hyllningar och Göran Persson namnges t.o.m. i den sionistiska tidningen "Keren Kajemet" (trädplanteringsfonden) som en som erhållit "Jerusalem diplom" för en donation till "Jerusalem Park 3000" i Israel, (se Keren Kajemets tidskrift, nr. 10 september 1999) och för att på sin 50-årsdag ha hyllats av sionisterna med en"jubileumsdunge" i Israel (se Keren Kajemet, nr. 22 januari 2000).
Vad opportunisten Persson borde förstå är att hans nyfunna vänner lika raskt som de säger sig älska honom, kan hugga honom i ryggen och välja en annan partner. Deras lojalitet med vissa icke-judiska härskare har i ett historiskt perspektiv visat sig vara tämligen flyktigt, och den som ena dagen kallas för deras vän, kan nästa dag helt ignoreras alternativt t.o.m. bli en "fiende", beroende på den aktuella politiska situationen.
Expressen-Lapidus bedrägliga taktik
00 10 14I samband med Israels övergrepp mot palestinierna, (i deras eget hemland f.ö., då de faktiskt lever under en främmande makts ockupation), är det ånyo viktigt att nämna de judiska korrespondenterna som här i svenska medier kämpar för att "balansera" bilden av Israel, speciellt när det stormar.
De tre mest namnkunniga är:
Nathan Shachar, Dagens Nyheters reporter placerad i Israel. Nathan är konverterad till judendomen och hans far, Svenska Akademie- ledamoten Knut Ahnlund, har t.o.m. varit riksordförande för den sionistiska organisationen Samfundet Sverige-Israel.
Cordelia Edvardson är en tysk judinna som är Svenska Dagbladets Israelkorrespondent. Hennes journalistik kännetecknas av att hon kan vara måttligt "kritisk" mot Israel när den judiska staten är lite väl oförsiktig och för klumpigt öppen i sin folkrättsvidriga politik. Men när det väl gäller och Israels existens verkligen står på spel, då låter hon sin sionism komma fram. Men så har hon också haft en son i den israeliska armén och i förordet till sin sin biografi "Om jag glömmer dig - en invandrares dagbok från Israel", kallar hon staten Israel för ett "under"! Edvardson ger i samma förord en lång förklaring till varför Israel måste finnas för judarna, och avslutar därefter kort: "Därför är jag alltså sionist."
Den tredje personen vi tar upp är Expressens judiske Israel-korrespondent Arne Lapidus. Denne jude verkar numera öppet som jude och skriver regelbundet krönikor från Israel i den sionistiska tidskriften "Judisk Krönika". Att en journalist som objektivt skall granska en så lågande och farlig konflikt som den i det ockuperade Palestina själv tillhör den ena parten, och i detta fall t.o.m. ockupanten, är någonting oerhört. Många är de som känner till detta förhållande men de vågar inte påpeka det då de kan bli beskyllda för "antisemitism".
Hur en judisk aktivist som Lapidus opererar tänkte vi nu visa prov på.
Den 12:e oktober 2000 visade det intressanta programmet "Mediemagasinet" på TV 2 ett belysande exempel på hur journalister arbetar och hur de i sina artiklar kan påstå sig ha hört saker sägas som de rimligen egentligen inte kan veta något exakt om. Man tog upp ett belysande exempel där en journalist från Expressen, Staffan Erfors, i en Expressen-artikel i samband med prinsessan Dianas död berättar hur prins Charles skall ha brytit den hemska nyheten för de två sönerna mitt i natten, i deras sovrum. "- Mamma är död" - skall han ha sagt. Detta citat, som tillskrivs Charles, finns både i rubriken och i ingressen till Erfors artikel.
Poängen man gjorde i "Mediemagasinet" var att Expressenjournalisten rimligtvis inte kan skriva så där eftersom han inte var med och åhörde samtalet. En massmedieforskare från Göteborgs Universitet, Marina Ghasetti intervjuvades om hur man ska tolka citat som anges i tidningar:
" [ett citat när det publiceras i en tidning] brukar ange att journalisen har varit där [...] antingen varit närvarande och hört detta, eller också har han pratat direkt med någon källa som har varit på plats"Personal från "Mediemagasinet" ringde sedan upp journalisten i fråga och det blev snabbt klart att denne självklart inte hade varit närvarande och avlyssnat något sägas av prins Charles i dennes barns sovrum. Ändå hade Expressen-journalisten gjort denna fadäs och journalistiska praktfel.
Nu hör det till saken att ovannämnde Lapidus, precis dagen efter "Medeimagasinets" reportage, gör exakt samma journalistiska bedrägeri. Han gör det t.o.m. värre än det exempel man visat på med det påstådda prins Charles-citatet.
I samband med att minst två judiska ockupanter dödats av en palestinsk folkmassa - av anhöriga och vänner till en palestinier som i sin tur dödats av judiska kulor - satsade som vi berättat, den judiska sidan och dess propagandister stenhårt på hur synd det var om dessa två dödade "reservister".
I sin artikel i Expressen den 13:e oktober 2000 beskiver Lapidus enögt den israeliska versionen (ockupantens). Han börjar med att måla upp en gullig bild av de två judiska soldaterna som nu är döda.
Först beskriver han den stackars soldaten Josef "Jossi" Avrahami (observera att man så familjärt publicerar hans smeknamn "Jossi") som - hör och häpna - skall ha varit "leksaksförsäljare till yrket". För att ytterligare förstärka gullfaktorn beskrivs han som en "trebarnspappa". Självklart är "Jossi" endast repgubbe och "gjorde sin repmånad som arméchaufför", enligt Lapidus, som f.ö. aldrig anger källan till uppgifterna.
"Jossis" ödeskamrat Vadim Norsitch var enligt Lapidus likaså ingen stridande soldat utan också bara arméchafför, och där styrks hans gullighetsimage av att han var "nygift sedan fem dagar". De bägge gullgossarna skall sedan av någon otrolig anledning, med tanke på krigssituationen och den israeliska belägringen av de palestinska områdena, ändå med sin bil ha lyckats "förirrat" sig in i den palestinska staden Ramallah.
Lapidus avslöjar det ologiska i denna version när han själv beskriver det som "oklara skäl" varför de inte blev stoppade av den israeliska vägspärren innan de kom in i staden. Ännu ett indicium på att den palestinska versionen, att de två var beväpnade infiltratörer, torde ha mer sanningshalt.
I Sydsvenska Dagbladet 15/10-2000, intervjuvas den svenske prästen Gustaf Ödquist som bor i Ramallah om incidenten. Enligt prästen:
"[...] föregicks [lynchningen] bland annat av ett annat dödsfall där bosättare brutalt mördade och skändade en palestinier.
- I det läget kommer tre-fyra civilklädda soldater eller agenter in staden.
Palestinierna vet att det också varit agenter på Al Aqsa och andra ställen och skjutit palestinier. De förs till polisstationen. Man kan förstå att det sätter sinnena i uppror.
- Sedan kom den israeliska förklaringen att det var reservister som kört fel.
Det är fullkomligt osannolikt. Agenterna måste först ha passerat sin egen checkpoint och sedan palestiniernas. Ingen rör sig i Ramallah med signalen "jag är israel"."Hur som helst, de arresteras och därefter tränger en upprörd folkmassa, vad Lapidus kallar för en "lynchmobb", in på polisstationen, och slår ihjäl de båda som hämnd för stupade kamrater. Enligt Lapidus: "De massakrerade de båda soldaterna med knivar, käppar och andra tillhyggen."
Den "upphetsade" folkmassan kastade sig sedan på ett av liken, och "de blodiga bilderna" från detta skall ha "chockat" det så finkänsliga israeliska folket (f.ö. samma folk som sanktionerat massakrer som de i Kafr Kassem, Qibya, Sabra & Shatila, Qaana, etc.).
Vad är då den storstilta rubriken på Lapidus artikel? Jo, precis ett exempel på det som dagen innan togs upp i "Mediemagasinet".
Med stora bokstäver läser man citatet:
"´Jag dödade just din man´"Enligt juden Lapidus skall nämligen den stackars hustrun till leksaksförsäljaren "Jossi" ha ringt till hans mobiltelefon för att få tag i honom. En av hans palestinska banemän skall då ha svarat henne i telefonen med detta citat.
Precis som i fallet från "Mediemagasinet" förstår man att inte Lapidus rimligtvis var hemma hos "Jossis" fru vid tillfället ifråga, eller för den delen var inne i den cell i Ramallah där "Jossi" mötte döden.
Således är citatet, om det nu överhuvudtaget existerat, taget från en källa, och en journalist som Lapidus, skall då ange denna.
Men skall dock veta att den israeliska militären som själva var först med att sprida denna historia talade om det hela i mer luddiga termer. I de staliga nyheterna Rapport TV2 den12/10-2000, sågs den israeliske militärtalesmannen Raanan Gissim säga på engelska:
"We even have reports of someone picking up the phone, their cellular phone, and calling, you know, eh, the wife of one of them, telling: ´We are killing your husband right now´."Enligt denne israeliske talesman rör det sig mer om ett rykte, ordet "reports" är det han använder, och kan översättas mer som "det ryktas". Den israeliske armétalesmannen säger också upprört att det är palestiniern som skall har ringt upp den judiske soldatens fru, och inte vice-versa som Lapidus beskriver. En klart intressant avvikelse från Lapidus version.
För att ytterligare visa på hur skum hela den här historien om det påstådda telefonsamtalet är, kan vi berätta att Lapidus i sin artikel, förutom rubriken vi nämnt ovan, (d.v.s. "´Jag dödade just din man´"), ger inte mindre än tre andra versioner på citatet. (Citationstecknen "..." i citaten som följer är Radio Islams):
I ingressen till artikeln står det: "- Jag har mördat din man!"
Längre ner i självaste artikeln, läser man istället: "´Det här är inte Jossi. Jag har just mördat Jossi.´"
I bildtexten, samma sida: "- Jag har mördat Jossi."
Således i de fyra versionerna, skall palestiniern ha sagt antingen "din man", eller det mer personliga "Jossi".
Antingen tillägget "just" eller inte.
Antingen "dödade" eller de andra versionerna med det mer brutala ordvalet "mördat".
Vad alla dessa versioner visar är att det är något skumt med det hela, och som Reefat el Sayed skulle ha sagt torde det ligga ett gäng "gravade hundar" här. (Är f.ö. det citatet också autentiskt?)
Så nästa gång en sionist skriver, kolla ordentligt vad det är som denne egentligen påstår och checka källorna, för sanningen är inget som Israels propagandaavdelning håller sig till.
Guillou till offensiv mot Israel-apolegeter
00 10 05Än en gång skjuter judiska ockupationssoldater, i stor skala, palestinier.
Denna gång har sionistsidan haft uppenbart svårt att mobilisera det sedvanliga stödet för sin ruttna stat Israel. Inte ens de skickligaste propagandisterna har riktigt lyckats tvätta rent Israels nu allt mer skamfilade rykte.
Men de försöker, och liksom tidigare vet de att "förintelsekortet" alltid är ett trumfkort man kan använda när det börjar hetta till.
Blir det för mycket tal om att Israel mördar palestinier och beter sig som första klassens kolonialister och våldsmän, då är de alltid på plats att rikta in propagandan på den påstådda "förintelsen" av miljoner och åter miljoner judar i ett fåtal läger under andra världskriget.
Radio Islam har tidigare tagit upp hur sionisterna i Sverige, via sina sympatisörer på statlig TV sett till att prångla in TV-serien "Förintelsen", varje gång Israel legat risigt till opinionsmässigt. Särskilt bestickande var det när serien plötsligt sattes in efter de av Israel orkestrerade och dirigerade massakrerna på uppemot 2000 palestinier i flyktinglägren Sabra och Shatila, i Beirut 1982.
Nu ser vi hur sionistgänget igen går ut med samma taktik.
Vi har fått höra att samma metod används på andra håll, exempelvis specialinsatte sionisterna Spielbergs fiktion "Schindler´s List" att visas på spansk TV, i samband med att Israels senaste slakt på araber.
Få är de i Sverige som vågar protestera rakryggat mot Israel. Processerna mot Radio Islam har haft som syfte att statuera exempel och visa hur det kan gå för den som verkligen försöker tala ut om dessa missförhållanden och som namnger och avslöjar de sionistiska aktörerna.
Författaren och journalisten Jan Guillou, som t.o.m. låtit sig intervjuvas i Radio Islam och där bl.a. berättat om Bonnierpressens anti-arabism innan han också fick kalla fötter, är numera såpass ekonomiskt självgående att han kan drista sig att attackera Israellobbyns heliga män och dogmer.
Nu har han också hedervärt gått in och läxat upp proisraelisk jornalistik där propagandisterna enligt Guillou ljuger på "Per Ahlmark-nivå". Citaten som följer kommer från en Guillou-krönika från Aftonbladet publicerad den 2/10-2000:
"I vår malligaste morgontidning analyseras förloppet [det senaste palestinska upproret] bland annat med korrespondentens konststycke att tränga in i den palestinske president Yassir Arafats hjärna för att se efter hur det står till där inne och hur han upplever något tjog dödade palestinska barn: ”Han njuter i fulla drag, och stärker samtidigt sin hand politiskt.”"Guillou plockar upp fler halsbrytande citat som exempel på sionistisk propagandateknik:
"”Barnen utnyttjas i propagandasyfte av palestinierna. Titta judarna drar sig inte ens för att skada och döda barn, säger de.”"
[...]
"För att beskriva bakgrunden till händelsen som han [journalisten] tvingats förklara och analysera tar korrespondenten till själva historien: ”FN:s beslut att ge judarna ett eget hemland fick till följd att hundratusentals palestinier flydde”.Det är en lögn på Per Ahlmark-nivå som dagens israeliska historiker skulle avvisa med förakt. Hundratusentals palestinier flydde för att israeliska styrkor var utomordentligt framgångsrika i etnisk rensning, långt innan begreppet var medialt etablerat."
Skönt att se att Jan vågar ta upp det faktum att "etnisk rensing" faktiskt var den metod med vilken judarna etablerade sin stat.
00 09 28100 miljoner kronor till nytt judiskt kulturcentrum
I en tid där all kultur skärs ned ner och kommersialiseras, så satsas enorma belopp på det judiska.
I Dagens Nyheter 26/9-2000 kan man läsa om att den svenska staten går in med häpnadsväckande 40 miljoner kronor till ett nytt judiskt kulturcenter. Till denna redan ofattbara summa går den sionistiska organisationen Judiska världskongressen in med ytterligare 40 miljoner kronor. Och, av någon outgrundlig anledning (kanske för att köpa sig fri från eventuella anklagelser om antisemitism), går näringslivet in med ytterligare 20 miljoner kronor. Således helt plötsligt, utan någon tidigare offentlig diskussion, upprättas ett judiska kulturcentra i Sverige med en grundkostnad på oerhörda 100 miljoner kronor!
I den kristna prosionistiska tidningen "Nya Dagens" nätversion, finns en artikel publicerad 27/9-2000, där man berättar om att man nästa år öppnar "Paideia, Institutet för Högre Judisk Utbildning på initiativ av Sveriges regering". Enligt "Nya Dagen" spås institutet "göra Sverige till centrum för de europeiska judarna".
Institutets direktor blir judinnan Barbara Spectre. "Nya Dagen" väljer att inte berätta att hon är hustru till den relativt nyligen tillträdde Stockholmsrabbinen Philip Spectre. Barbara har bott länge i Israel, och har t.o.m. tre barn i den judiska ockupantstaten.
Gustafsson fegar sig
00 09 05
När judar är i trängda lägen, när de märker att de avslöjats med att ha gjort något komprometterande eller att någon har påvisat att även "de utvalda" kan ha svarta fläckar, finns det ett halvgammal judiskt knep att ta till.Det heter "antisemitism-knepet" och går helt sonika ut på att anklaga antagonisten, den som har avlöjat en, för "antisemitism". I tider då judar sett till att ge denna term en liknande värdeladdning som termen "antikrist" eller "hedning" under Inkvisitionens dagar, brukar de flesta opponenterna därefter tystna av rädsla för att evigt brännmärkas.
I Sverige har vi idag flera exempel på hur de svenska judarna använder sig av detta knep:
Francois Bronnet, den framlidne Circus Scott-direktören, använde det på DN-debatt när han gick till attack mot Ny Demokrati. Orsaken var att de i sin politiska kampanj påpekat hur han skattetrixade för att slippa betala skatt till Sverige.
Finanshajen Gabriel Urwitz, gjorde likaså, också på DN-debatt, när han utpekades som en av de huvudansvariga för bankkrisen. Om detta har vi skrivit en artikel "Gabriel Urwitz använder ett beprövat knep". Urwitz såg massmedias utpekande av honom som antisemitiskt.
När Sigvard Marjasin avslöjades som en fifflare som klippte kvitton och fraterniserade - och tjänade pengar - ihop med Siewert Öholm, ryckte den senare ut (f.ö. en sedan länge känd "Israelvän") till sin judiske väns försvar och anklagade medierna för antisemitism och stämningar från 30-talet, syftande på nazisternas judeförföljelser. Att den sionistiske juden Marjasin t.o.m. deltagit i judarnas krig mot palestinierna i självaste Palestina på 40-talet, har vi påpekat i artikeln "Palmekommissionen - ledd av en judisk krigsförbrytare".
Sist ut av de svenska judarna att använda sig av detta knep är nu författaren Lars Gustafsson, konverterad till judendomen sedan ett antal år tillbaka.
Han har tidigare uppmärksammats av Radio Islam. Bl.a. behandlade vi en rasistisk artikel som han en gång skrev i Svenska Dagbladet i texten "Lars Gustafssons rasism". Nu visar det sig att en journalist under våren kritiskt hade recenserat en bok herr Gustafsson skrivit.
Och det var ju förstås hemskt för en arrogant figur som Lars Gustafsson, som uppenbarligen tror sig vara en utvald övermänniska som tillhör den nya kasten av "untouchables".
Istället för att i sak bemöta kritiken, sprang Gustafsson till Svenska Dagbladet, där han länge härjat och således etablerat sig, och fick igenom en absurd artikel på tidningens ledarsida. Där attackeras den kritiske recensenten för just "antisemitism", ungefär som att Gustafsson trodde att all argumentation och debatt skulle stanna efter detta.
Som tur är finns det fortfarande motståndsfickor mot de judiska diktaten, och många är de som har reagerat starkt mot Gustafsson försöka att använda antisemitism-knepet.
Av de bästa som skrivits i ämnet citerar vi här tre artiklar; en från GöteborgsPosten och två från Aftonbladet, den ena skriven av Jan Guilllou.
GöteborgsPosten, Kultur, 31/8-2000:
Professorn trampar i klaveret Av någon anledning publicerade Svenska Dagbladet häromdagen på ledarsidan en artikel av Lars Gustafsson (24/8). Nivån på artikeln är så låg att den väl inte kunde publiceras på kultursidan, dit den annars ämnesmässigt hör. Lars Gustafsson är arg. Staffan Bergsten recenserade nämligen hans bok Meditationer i Vestmanlands Läns Tidning i våras, den 20 maj (!). Bergsten var kritisk. Han visade med citat hur slarvig och opålitlig Lars Gustafsson är i boken. För detta straffas han av Gustafsson med en fullständigt infam och direkt lögnaktig artikel publicerad under rubriken Antisemitism, och som sagt, på ledarsidan!En koll visar att det i Bergstens recension inte finns någon som helst grund för denna tillvitelse. Det andra tjafset kan man kanske lämna därhän. Men påståendet om antisemitism är ett allvarligt övertramp från både Gustafssons och Svenska Dagbladets sida. (Den som till äventyrs tilltror författaren Lars Gustafsson intellektuell hederlighet och moralisk resning kan läsa till exempel Radix 1/1994-95.) Lars Gustafsson behöver uppenbarligen någon som skyddar honom. Nu faller han i stället på eget grepp, oförmögen som han är att skilja sina rancuner från sin solipsism (åskådning som inte antager annan verklighet än det egna jaget).
Lars Nygren
Sedan följer en lika läsvärd artikel på Aftonbladets kultursidor, 30/8-2000:
Gustafsson är upprördDen 24 augusti skrev Lars Gustafsson en upprörd kolumn på Svenska Dagbladets ledarsida med rubriken Antisemitism - När det otillständiga accepteras.
Gustafsson var missnöjd med en recension av sin senaste bok Meditationer i Västmanlands Tidning den 20 maj. Recensenten Staffan Bergsten var kritisk i en del sakfrågor. Det gillade inte Gustafsson, som drämde till med några rutinmässiga rallarsvingar: "...en av dessa Uppsaladocenter som aldrig lyckades bli professorer och alltså sitter i landsorten och hatar" [...] "en förhatlig skrift som uppenbarligen låg över recensentens intellektuella nivå" [...] "detta gamla trick från den leninistiska polemiken" med mera. Men - dessutom skrev Lars Gustafsson följande: "Vad som allvarligt bekymrade mig var inte alls detta utan den raljerande antisemitiska underton som präglade hela artikeln. Recensenten tyckte att det var skrattretande och konstigt att en konverterad jude kunde tala för den religiösa toleransen, vilket jag gör i en av bokens essäer. Över huvud taget var det mycket lustigt, ansåg dr Bergsten, att en jude kunde uppträda med filosofiska anspråk."
...över ord som inte finns
Jag har lusläst Bergstens recension. Bergsten antyder ingenstans att det är "skrattretande och konstigt" att en konverterad jude är religiöst tolerant. Han antyder ej heller att det på något sätt är lustigt att en jude har filosofiska anspråk. Det finns heller ingen "raljerande antisemitisk underton" i Bergstens artikel. Tidningar brukar inte publicera författares invändningar mot recensioner. Att Svenskan denna gång gjorde ett undantag måste bero på påhoppet om påstådd antisemitism. Gustafsson ljög in ett påhopp. Några citat som styrkte den oerhörda anklagelsen kom han inte med. I gårdagens Svenska Dagbladet upprepade Gustafsson tre gånger sina anklagelser. Men även denna gång utan citat. Det är häpnadsväckande.
Göran Zachrison
Och sist, en krönika i Aftonbladet skriven av författaren Jan Guillou, publicerad 18/9-2000:
Käfta aldrig emot taskiga recensioner
Bokmässan i Göteborg är över ännu en gång. En miljon ord om litteraturens storhet, eller betydelselöshet, eller politiska förgiftning eller konstnärliga förfall kan sopas ihop med reklambladen och höstlöven. Vi ses om ett år och allt börjar om.
Få yrkeskunskaper i författaryrket är verkligt eviga och bestående, eftersom så mycket skiftar ungefär som klädmodet. Men en lärdom som står sig genom åren är att man aldrig skall käfta emot taskiga recensioner. Det vet vi alla i yrket. Den som gör det riskerar bara att göra sig löjlig.
En i detta sammanhang ovanligt löjlig författare är Lars Gustafsson.
För dem som inte vet vem han är skall jag kanske tillägga att han skrev flera riktigt bra romaner på 70-talet men därefter emigrerade till den amerikanska landsbygden där han framsläpar sitt liv som adjungerad professor i filosofi och germanska språk och får undervisa ett fåtal studenter ett par dagar i veckan.
Efter snart tjugo års exil i Texas är det både begripligt och ursäktligt om man tappar kontakten både med sitt hemland, dess litterära klimat och sina forna läsare.
Det här är alltså ett kanonläge att göra bort sig och börja käfta emot recensent. Fortfarande finns inget anmärkningsvärt i detta och att Lars Gustafsson skämde ut sig borde man normalt ha kunnat strunta i. Han fick en kritisk recension från tidningen i sin gamla hemstad Västerås, Vestmanlands Läns Tidning, och gick till rasande attack mot recensenten.
Detta vore normalt bara en pinsamhet att ignorera medan man besvärat vände sig bort och låtsades inte höra eller se.
Men det finns ett stort men, som gör den lilla pinsamheten till en händelse av betydelse.
Lars Gustafsson kopplade antisemitgreppet på sin kritiker.
Han framträdde på Svenska Dagbladets ledarsida med påståendet att den recension han utsatts för i VLT var antisemitisk, att ”i Amerikas Förenta stater hade en text av denna typ knappast kunnat passera utan rättsliga efterverkningar” och detta var en ”intellektuell och moralisk katastrof för tidningen” som nu ”brant störtat ned i barbariet”.
Därav slutsatsen att recensionen i själva verket var en ”häpnadsväckande skandal”.
Det hade onekligen varit en skandal om VLT publicerat en antisemitisk text på sin kultursida. Men det var naturligtvis inte sant.
Gustafssons enda bevis för resonemanget var att den kritiska recensionen skulle ha innehållit ordet ”mosaisk” i stället för judisk, ungefär som i sammanställningen den mosaiska församlingen i Stockholm. Enligt Gustafsson var detta ett säkert tecken på antisemitism.
Ordet mosaisk förekom emellertid inte i recensionen, ehuru det skulle ha varit ett tunt bevis för antisemitism även om så varit fallet.
Det pinsamma i att en författare skämmer ut sig så här har jag redan berört.
Det allvarliga är att en tidning som Svenska Dagbladet lånar sin ledarsida till att föra ut sådant dravel. Rasismen är nog vår tids mest allvarliga problem. Men om man som Svenska Dagbladet låter vilken stolle som helst föra fram vilka ostyrkta anklagelser som helst om rasism så förminskar man det allvaret.
Antisemitismen i denna Gustafssonska och av Svenska Dagbladet så olyckligt vidimerade version blir då reducerad till ett stollarnas hjärnspöke.
Ett liknande problem uppstår när företrädare för de homosexuellas kamp för en rättvis behandling i samhället stämplat folk som ”homofober” till höger och vänster eller när feminister använder anklagelsen kvinnohatare lika vårdslöst.
Vi bör vara varsamma med skällsorden. Annars har vi inte orden kvar när de verkligen skulle behövas. Och på det tjänar bara rasister och dylikt.
Tillbaks till Radio Islams övriga nyheter på svenska
