Vilkas krig?
Patrick Buchanan: En neokonservativ klick söker förleda vårt land in i en serie krig,
som inte ligger i Amerikas intresse.
av Patrick Buchanan
Den 24 mars 2003
Krigspartiet har kanske fått sitt krig. Men det har också fått något det inte tiggde om. Dess medlemslistor och förbindelser har blottlagts, och dess motiv har satts i fråga. I ett för den amerikanska journalistiken sällsynt ögonblick ställde Tim Russert denna fråga direkt till Richard Perle: ”Kan ni försäkra de amerikanska tittarna… att det är för amerikanska säkerhetsintressen, som vi befinner oss i den här situationen mot Saddam Hussein och att avlägsna honom? Och vilken skulle kopplingen vara när det gäller Israel?”Plötsligt ligger frågan om sambandet med Israel på bordet, och Krigspartiet är inte roat. Våra neokonservativa vänner har hamnat i en eldstrid de inte förutsett, och de gör då vad som faller sig naturligt, söker studerandeuppskov från politisk strid genom att förege sig vara en förföljd minoritet. Man torde vänta sig att folk, som påstår sig skriva utrikespolitiken åt världens enda supermakt, skulle uppträda litet manligare på politikens skolgård. Men icke.
Före detta chefredaktören för Wall Street Journal Max Boot sparkade igång kampanjen. När dessa ”Buchananiter kastar ur sig ordet ’neokonservativa’ – och citerar namn som Wolfowitz och Cohen – låter det ibland som om de egentligen menade ‘judiska konservativa’.” Likväl medger Boot gärna att en lidelsefull hängivenhet för Israel är en ”grundtes för neokonservatismen”. Han hävdar också att president Bushs Nationella säkerhetsstrategi ”låter som om den kunde ha hämtats direkt från sidorna i tidskriften Commentary, de neokonservativas bibel. (Till dem som inte vet det kan sägas att Commentary, den bibel vari Boot söker gudomlig ledning, är Amerikanska judiska kommitténs månadstidning.)
David Brooks på Weekly Standard klagar över att angrepp, som bygger på bandet till Israel, har försatt honom i ett personligt helvete: ”Nu får jag en stadig ström av antisemitiska utgjutelser i min e-post, min röstpost och i min brevlåda… Antisemitismen lever och frodas. Men dess centrum finns inte längre i Buchanans höger utan i fredsrörelsens vänster.”
Spaltskrivaren i Washington Post Robert Kagan får genomlida sin skärseld utomlands: ”I London… finner man hur Storbritanniens skarpaste hjärnor, på ett förfinat språk och med en välljudande Oxbridge-accent, lägger fram Pat Buchanans konspirationsteorier om hur de ’neokonservativa’ (läs: judarna) kapat Amerikas utrikespolitik.”
Lawrence Kaplan på New Republic anklagar vår lilla tidskrift (American Conservative avses. Ö.a.) för att ”ha förvandlats till ett forum för dem som gör gällande att president Bush blivit undergiven … Ariel Sharon och ’det neokonservativa krigspartiet’.”
Med hänvisning till Charles Lindbergh anklagar han Paul Schroeder, Chris Matthews, Robert Novak, Georgie Anne Geyer, Jason Vest på Nation och Gary Hart för att låta påskina att ”medlemmar av Bush-regeringen har lytt Israel och, i vidare mening, visat prov på ’dubbla lojaliteter’. Kaplan dundrar:
Det verkliga problemet med sådana påståenden är inte bara att de är osanna. Problemet är att de är giftiga. Att mana fram den dubbla lojalitetens spöke för att tysta kritik och debatt är något värre än den nedsmutsning av det offentliga samtalet som pågår varje dag. Det är att förinta det offentliga samtalet, ty hur kan man vederlägga anklagelser som bygger på etnisk tillhörighet? Anklagelserna är genom sakens natur omöjliga att motbevisa. Och det är avsikten.”
Vad är det som pågår egentligen? Mickey Kaus på Slate avslöjar det i rubriken till sitt genmäle: ”Lawrence Kaplan spelar ut det antisemitiska kortet.”
Vad Kaplan, Brooks, Boot och Kagan håller på med är detsamma som pastor Jesse Jackson gör, när han ertappas med att ha tagit emot ett jättestort bidrag från ett företag i Fortune-500-gruppen [de 500 rikaste företagen. Ö.a.] som han nyligen anklagat för diskriminering. Han spelar ut raskortet. Så försöker också de neokonservativa hålla kritiker på avstånd genom att smutskasta dem personligen och angripa deras motiv.
I verkligheten är det själva anklagelsen för ”antisemitism” som är giftig. Ty detta ärevördiga förtal är tänkt att förinta det offentliga samtalet genom att smäda motståndare, skrämma dem till tystnad, censurera och svartlista dem och envar som publicerar dem. Neokonservativa säger att vi angriper dem därför att de är judar. Det gör vi inte. Vi angriper dem därför att deras krigshets hotar vårt land, allt medan det finner ett pålitligt eko hos Ariel Sharon.
Och nu har pojkarna ropat ”Vargen kommer!” en gång för mycket. Det fungerar inte. Som Kaus påpekar, låter Kaplans egen New Republic Harvard-professorn Stanley Hoffman komma till tals. Hoffman skriver om de fyra maktcentra i Washington som ropar på krig och beskriver själv det fjärde centret sålunda:
Och slutligen finns det en löslig samling Israel-vänner, som tror på att den judiska statens och Förenta staternas intressen är desamma… Dessa analytiker betraktar utrikespolitiken genom de glasögon en enda allt behärskande omsorg erbjuder: Är det bra eller dåligt för Israel? Allt sedan den nationen grundades 1948 har tänkare av det slaget aldrig varit väl anskrivna hos Utrikesdepartementet, men nu är de väl förskansade i Pentagon, omkring sådana strateger som Paul Wolfowitz, Richard Perle och Douglas Feith.
Kaus ställer frågan: “Om Stanley Hoffman får säga detta, så varför får inte Chris Matthews?” Kaus noterar också att Kaplan av någon anledning underlät att nämna det mest förödande faktum, som binder de neokonservativa vid Sharon och hans Likud-parti.
I en förstasidesartikel i Washington Post den 9 februari citerar Robert Kaiser en framstående amerikansk regeringstjänsteman som säger: “Det är faktiskt likudnikerna som styr nu.” Kaiser nämner Perle, Wolfowitz och Feith som medlemmar av ett proisraeliskt nätverk inom administrationen och tar även med David Wurmser i Försvarsdepartementet och Elliott Abrams i Nationella säkerhetsrådet. (Abrams är svärson till Norman Podhoretz, chefredaktör emeritus för Commentary, den tidskrift som i årtionden brännmärkt israelkritiker som antisemiter.)
Kaiser noterar att Sharon upprepade gånger talat om en ”särskild närhet” till Bushs folk och skriver, ”För första gången driver den amerikanska regeringen och en likudregering en nästan identisk politik.” Och en giltig fråga är: hur har detta kommit sig, och även om det säkerligen ligger i Sharons intresse, ligger det i Amerikas intresse?
Detta är sanningens stund. Ty Amerika står i begrepp att fatta ett ödesdigert beslut: huruvida man i Mellanöstern skall inleda en serie krig som skulle kunna vålla den Civilisationernas Sammanstöt Harvard-professorn Samuel Huntington varnat för, krig som vi anser skulle bli en tragedi och katastrof för denna Republik. För att avvärja detta krig, för att bemöta de neokonservativas smädelser, ber vi våra läsare att granska deras planer såsom de med sina egna ord uttalat dem. Solljuset är det bästa renande medlet. Som Al Smith brukade säga, ”Inget oamerikanskt kan leva i solljuset.”
Vi hävdar att en klick av polemiker och offentliga ämbetsmän söker förleda vårt land in i en serie krig, som inte ligger i Amerikas intressen. Vi anklagar dem för att i maskopi med Israel framkalla dessa krig och förstöra Osloavtalen. Vi anklagar dem för att avsiktligt skada Förenta staternas förhållanden med varje stat i arabvärlden som trotsar Israel eller stöder det palestinska folkets rätt till ett eget land. Vi anklagar dem för att ha stött bort vänner och bundsförvanter över hela den islamiska och västliga världen genom sin arrogans, sitt övermod och sin stridslystnad.
Icke i vår livstid har Amerika stått så isolerat från gamla vänner. Än värre är att president Bush luras i en fälla som dessa neokonservativa gillrat för honom och som kan kosta honom hans ämbete och vålla att Amerika förspiller många år av fred som två generationers uppoffringar i kalla kriget har vunnit åt oss.
De anklagar oss för antisemitism – det vill säga för hat mot judar för deras tro, arv eller härkomst. Fel. Sanningen är att de som utslungar dessa anklagelser hyser en ”lidelsefull hängivenhet” för en nation som inte är vår egen, en hängivenhet som får dem att åsidosätta sitt eget lands intressen och att handla enligt förutsättningen att det som på något sätt är bra för Israel är bra för Amerika.
De neokonservativa
Vilka är de neokonservativa? Den första generationen var före detta liberaler, socialister och trotskister, båtflyktingar efter McGoverns revolution, vilka lyckades rädda sig över till det republikanska partiet i slutskedet av konservatismens långa marsch till makten, då Ronald Reagan valdes till president år 1980.
Vid den tiden skrev Kevin Phillips att en neokonservativ mer sannolikt är tidskriftsredaktör än murare. Idag är han eller hon mer sannolikt anställd som expert vid något institut för offentlig politik, såsom American Enterprise Institute (AEI) eller någon av dess avläggare som Center for Security Policy eller Jewish Institute for National Security Affairs (JINSA). Som någon skämtare har sagt, ”a neocon is more familiar with the inside of think tank than an Abrams tank”. (Svåröversättlig ordlek: en neokonservativ är mer bekant med det inre av en tankesmedja än med det inre av en Abrams-stridsvagn. Ö. a.)
Nästan ingen har en bakgrund i näringslivet eller militären, och få om ens någon i Goldwaters valkampanj (den republikanske utmanaren till den demokratiske presidenten Lyndon B. Johnson i 1964 års presidentval. Ö.a.). De hjältar de åberopar är Woodrow Wilson, Franklin D. Roosevelt, Harry Truman, Martin Luther King och de demokratiska senatorerna Henry ”Scoop” Jackson (Wash.) och Pat Moynihan (N.Y.).
Alla är de interventionister, som betraktar ett obrottsligt lojalt stöd för Israel som själva kännemärket på deras art. Bland deras ledande ljus återfinns Jeane Kirkpatrick, Bill Bennett, Michael Novak och James Q. Wilson.
Deras publikationer omfattar Weekly Standard, Commentary, New Republic, National Review och ledarsidan i Wall Street Journal. De är få till antalet och de utövar en oproportionerligt stor makt genom att styra de konservativa stiftelser och tidskrifter, genom deras flerstädes publicerade spaltkrönikor och genom att knyta sig till mäktiga män.
Krigstrummorna dånar
När det kalla kriget avslutades, började dessa neokonservativa söka något nytt korståg, som kunde skänka deras liv en mening. Den 11 september 2001 var deras stund kommen. De grep ivrigt tag i dessa fasaväckande illdåd för att styra Amerikas vrede mot ett alltomfattande krig till förgörelse av deras hatade fiender, araberna och de islamiska ”skurkstaterna”, som bjudit det amerikanska världsherraväldet motstånd och som avskyr Israel.
Men krigspartiet hade ruvat på sin plan långt före den 11 september 2001. Och när president Bush efter segern över talibanerna sökte efter en ny front i kriget mot terrorn, satte de honom vid sitt redan dukade bord. Bush lät sig väl smaka.
Innan jag presenterar manusförfattarna till Amerikas framtida krig, vill jag be läsaren begrunda hur snabbt och väl samordnat de neokonservativa reagerade på det som hände den ödesdigra dagen i september 2001.
Den 12 september, när Amerika fortfarande befann sig i ett chocktillstånd, sade Bill Bennett till CNN att vi var mitt uppe i ”en kamp mellan gott och ont”, att kongressen måste förklara krig mot ”det militanta islam” och att ”överväldigande kraft” måste brukas. Bennett räknade upp Libanon, Libyen, Syrien, Irak, Iran och Kina som mål för angreppen. Men inte Afghanistan, fristaden för Osamas terrorister. Hur kunde Bennett veta vilka nationer som måste krossas, innan han hade någon aning om vilka som angripit oss?
Wall Street Journal serverade genast en lista över bestämda mål och förordade amerikanska flyganfall mot ”terroristläger i Syrien, Sudan, Libyen och Algeriet och kanske även delar av Egypten.” Likväl hade icke ett enda av Bennetts sex länder eller de sistnämnda fem något med 11-september-dåden att göra.
Enligt Bob Woodwards bok Bush at War framlade Paul Wolfowitz den 15 september militära argument för att rättfärdiga ett amerikanskt anfall mot Irak i stället för Afghanistan. Varför Irak? Som Wolfowitz argumenterade i krigskabinettet, därför att ”det skulle vara osäkert att angripa Afghanistan…” medan däremot “Irak var en bräcklig förtryckarregim som lätt kunde knäckas. Det gick att göra.”
Den 20 september skickade fyrtio neokonservativa ett öppet brev till Vita huset, varvid de instruerade president Bush i hur kriget mot terrorn måste föras. Brevet var undertecknat av bland andra Bennett, Podhoretz, Kirkpatrick, Perle, Kristol och spaltskrivaren i Washington Post Charles Krauthammer. Det var utformat som ett ultimatum. Presidenten fick veta att om han ville behålla undertecknarnas stöd, måste han rikta in sig på att utplåna Hizbollah, anfalla Syrien och Iran, om de vägrade att bryta förbindelsen med Hizbollah, och störta Saddam Hussein. Brevskrivarna varnade Bush att varje underlåtenhet att anfalla Irak ”kommer att utgöra en tidig och kanske avgörande kapitulation i kriget mot den internationella terrorismen”.
Här hade vi en klick intellektuella, som nio dagar efter ett anfall mot Amerika talade om för överbefälhavaren att om han inte följde deras planer, skulle han anklagas för att kapitulera inför terrorn. Men Hizbollah hade inget med 11-september-dåden att göra. Vad hade Hizbollah gjort? Hizbollah hade förödmjukat Israel genom att driva ut dess armé ur södra Libanon.
President Bush hade blivit varnad. Han skulle utnyttja anfallet den 11 september för att inleda en serie krig mot arabregimer, varav ingen hade anfallit oss. Alla var de emellertid fiender till Israel. Israels förre premiärminister ”Bibi” Netanyahu framträdde ständigt i amerikansk television och uppmanade oss att krossa ”Terrorns Imperium”. ”Imperiet”, visade det sig, bestod av Hamas, Hizbollah, Iran, Irak och ”den palestinska enklaven”.
Även om några av dessa regimer och grupper kan vara otäcka, vad hade de gjort Förenta staterna?
Krigspartiet syntes förtvivlat angeläget om att få i gång ett krig i Mellanöstern, innan Amerika kom på bättre tankar. Tom Donnelly vid Project for the New American Century (PNAC) yrkade på en omedelbar invasion av Irak. ”Anfallet behöver heller inte vänta tills en halv miljon man anlänt och grupperats… Den större utmaningen ligger i att ockupera Irak när striderna väl är över,” skrev han.
Som ett eko av Donnelly skrev Jonah Goldberg i National Review: ”Förenta staterna behöver gå i krig mot Irak, därför att det behöver gå i krig mot någon i regionen, och Irak är det mest förnuftiga valet.”
Goldberg uttalade sitt gillande för ”Ledeen-doktrinen”, uppkallad efter den tidigare Pentagon-anställde Michael Ledeen. Så här beskrev Goldberg denna doktrin: ”Ungefär vart tionde år behöver Förenta staterna plocka upp något litet skitland och slänga det i väggen, bara för att visa att vi menar allvar.” När Frankrikes ambassadör i London på en middagsbjudning härom året ställde frågan, varför vi skulle riskera ett tredje världskrig för ett litet skitland – han åsyftade Israel – då var Goldbergs tidskrift inte road.
Men Ledeen är inte lika lättsinnig. I The War Against the Terror Masters pekar han ut de regimer Amerika måste förgöra:
Först och främst måste vi störta terrorregimerna och börja med de Tre Stora: Iran, Irak och Syrien. Sedan måste vi ta itu med Saudiarabien… När tyrannerna i Iran, Irak, Syrien och Saudiarabien väl har störtats, kommer vi att förbli upptagna… Vi måste säkra den demokratiska revolutionens förverkligande. … Stabilitet är en ovärdig amerikansk uppgift och ett vilseledande begrepp till på köpet. Vi önskar inte stabilitet i Iran, Irak, Syrien, Libanon eller ens Saudiarabien; vi önskar en tingens förändring. Den verkliga frågan är inte om, utan hur man skall destabilisera.
Sedan Ledeen förkastat stabiliteten såsom ”en ovärdig amerikansk uppgift”, fortsätter han med att definiera Amerikas verkliga “historiska uppgift”:
Kreativ förstörelse är vårt andra namn, både inom vårt samhälle och utom det. Vi river ned den gamla ordningen varje dag, från näringslivet till vetenskapen, litteraturen, konsten, arkitekturen och filmen till politiken och rättskipningen. Våra fiender har alltid hatat denna tornado av energi och kreativitet, som hotar deras traditioner (vilka de än må vara) och skämmer ut dem för deras oförmåga att följa med i vår takt… Vi måste förstöra dem för att främja vår historiska mission.
Uttalanden som detta passar bättre i Leo Trotskijs tankevärld än i Robert Tafts och röjer ett jakobinskt drag i neokonservatismen, ett drag som inte kan förenas med något begrepp om verklig konservatism.
För Weekly Standard tedde sig Ledeens lista över fiender alltför kort. Vi måste förklara krig icke endast mot terrornätverk och stater som hyser terrorister, skrev Standard, utan vi bör inleda krig mot ”varje grupp eller regering, som är fallen för att stödja eller vidmakthålla andra liknande dem i framtiden.”
Robert Kagan och William Kristol blev vimmelkantiga av upphetsning inför möjligheten av Harmageddon. Det framtida kriget ”kommer att spridas och omfatta ett antal länder. … Det kommer att likna den civilisationernas sammanstöt som alla har hoppats att få slippa. … Det är möjligt att några ’måttfulla’ arabregimers fall väntar alldeles bakom hörnet.”
Norman Podhoretz i Commentary överträffade rentav Kristols Standard, när han entusiastiskt skrev att vi borde omfatta ett civilisationernas krig, då det är George W. Bushs mission att ”utkämpa fjärde världskriget – kriget mot det militanta islam.” Som han ser det, är de regimer som förtjänar att störtas inte endast de tre som utgör ondskans axelmakter (Irak, Iran och Nordkorea). Axeln borde sträckas ut att omfatta även Syrien, Libanon och Libyen, liksom ”vänner” till Amerika som den saudiska kungafamiljen och Egyptens Hosni Mubarak jämte den palestinska myndigheten. Bush måste förkasta den “oefterrättligt försiktige Colin Powells räddhågade råd”, skrev Podhoretz, och ”repa modet att påtvinga” den besegrade islamiska världen ”en ny politisk kultur”. Liksom kriget mot al-Qaida fordrade att vi förgjorde talibanerna, skrev Podhoretz,
Kan vi mot vår vilja se oss tvungna … att störta fem eller sex eller sju ytterligare tyrannier i den islamiska världen (däribland denna andra främjare av terrorism, Yassir Arafats palestinska myndighet). Jag kan rent av tänka mig att detta krigskaos leder till något slags ny imperieuppgift för Amerika som skulle ha till syfte att övervaka framväxten av efterföljande regeringar i regionen, vilka skulle vara mera villiga till reform och modernisering än de despotier som nu råder där. … Jag kan också se fram mot upprättandet av ett slags amerikanskt protektorat över Saudiarabiens oljefält, när vi allt mer förundras över varför sju tusen prinsar skulle få fortsätta att utöva så mycken makt över oss och alla andra.
Podhoretz ger Eliot Cohen äran av att ha myntat uttrycket ”fjärde världskriget”. Bush sågs strax därefter bära omkring ett skänkt exemplar av Cohens bok, som hyllar de civilas herravälde över militären i krigstid, såsom Winston Churchill och David Ben Gurion visade prov på.
En förteckning över regimer i Mellanöstern som Podhoretz, Bennett, Ledeen, Netanyahu och Wall Street Journal betraktar som mål för förintelse innefattar således Algeriet, Libyen, Egypten, Sudan, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien, Iran, Hizbollah, Hamas, den palestinska myndigheten och ”det militanta islam”.
Cui Bono? Till vilkas gagn måste ändlösa krig utkämpas i en region, som inte erbjuder Amerika något av livsviktigt intresse annat än olja, som araberna ändå måste sälja till oss för att överleva? Vilka skulle gagnas av ett civilisationernas krig mellan Västerlandet och islam?
Svar: en nation, en ledare, ett parti. Israel. Sharon. Likud.
Sharon har sannerligen överallt sagt detsamma som hans vapendragare i Amerika. I februari 2003 sade Sharon till en delegation av kongressledamöter att när Saddams regim väl störtats, är det ”livsviktigt” att Förenta staterna avväpnar Iran, Syrien och Libyen.
”Vi har ett starkt intresse av att forma Mellanöstern dagen efter” kriget mot Irak, sade Israels försvarsminister Shaul Mofaz till Conference of Major American Jewish Organizations, en paraplyorganisation för den amerikanska judenheten. Efter att amerikanska trupper trängt in i Bagdad, måste Förenta staterna sätta ett “politiskt, ekonomiskt, diplomatiskt tryck” på Teheran, manade Mofaz de amerikanska judarna.
Är de neokonservativa bekymrade över att ett krig mot Irak kunde bringa vänskapligt sinnade arabiska regeringar på fall? Inte alls. De skulle välkomna det.
”Mubarak är inte mycket att hurra för,” säger Richard Perle om Egyptens president. ”Säkerligen kan vi göra bättre ifrån oss än Mubarak.” Joshua Micah Marshall vid Washington Monthly frågade förre FN-ambassadören Ken Adelman om möjligheten att ett krig mot Irak – som Adelman hade förutsagt skulle bli ”en smal sak” – kunde kasta omkull regeringarna i Egypten och Saudiarabien. Adelman svarade: ”Desto bättre, om ni vill höra min åsikt.”
Den 10 juli 2002 hade Perle inbjudit en före detta medhjälpare till Lyndon LaRouche vid namn Laurent Murawiec att hålla ett anförande för Försvarspolitiska styrelsen. I en genomgång, som gjorde Henry Kissinger bestört, utpekade Murawiec Saudiarabien som ”ondskans kärna, den drivande kraften, den farligaste motståndaren” till Förenta staterna.
Washington borde ställa Riyadh inför ultimatum, sade han. Antingen skall ni saudier ”straffa eller isolera dem som är inbegripna i terrorkedjan, däribland de saudiska underrättelsetjänsterna“ och sluta med all propaganda mot Israel, eller invaderar vi ert land, tar alla era oljefält och ockuperar Mecka.
I slutet av sitt anförande framlade Murawiec en ”Storstrategi för Mellanöstern”. ”Irak är den taktiska tyngdpunkten, Saudiarabien den strategiska tyndgpunkten, Egypten bytet.” Läckta uppgifter om Murawiec’ anförande anger inte huruvida någon ställde frågan om hur den islamiska världen skulle kunna reagera på att amerikanska soldater klampade omkring Stora Moskén i Mecka.
Vad dessa neokonservativa söker är att spilla amerikanskt blod för att trygga världen för Israel. De vill se svärdets fred påtvingas islam och amerikanska soldater dö, om så erfordras, för påtvingandet av denna fred.
Washington Times’ chefredaktör Arnaud de Borchgrave kallar detta ”Bush-Sharon-doktrinen”. Han skriver, ”Washingtons ’likudniker’ har skött Förenta staternas politik i Mellanöstern alltsedan Bush tillträde som president.”
De neokonservativa söker ett amerikanskt imperium, och sharoniterna söker herraväldet över Mellanöstern. De två planerna sammanfaller exakt. Visserligen hävdar de neokonservativa envist att det var 11-september-dåden som gav anledningen till krig mot Irak och mot det militanta islam, men deras krigsplanläggning går mycket längre tillbaka än så.
Att säkra riket
Den främste upphovsmannen är Richard Perle, rådgivare till senator Scoop Jackson. År 1970 ertappades Perle genom federal telefonavlyssning, när han med Israels ambassad dryftade hemligstämplade uppgifter från Nationella säkerhetsrådet. I sin bok Jews and American Politics, som utkom 1974, skrev Stephen D. Isaacs, ”Richard Perle och Morris Amitay leder en liten armé av semitofiler på Kapitolium och styr judisk makt för judiska intressen.” År 1983 uppgav New York Times att Perle hade tagit emot ansenliga penningbelopp från en israelisk vapentillverkare.
År 1996 skrev Perle tillsammans med Douglas Feith och David Wurmser ”Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm” (Fullständig brytning: En ny strategi för att säkra riket) åt Israels premiärminister Netanyahu. I denna skrift uppmanade Perle, Feith och Wurmser Netanyahu att skrota den mördade Yitzhak Rabins Oslofördrag och antaga en ny, aggressiv strategi:
Israel kan forma sin strategiska miljö i samarbete med Turkiet och Jordanien genom att försvaga, innesluta och rent av tränga tillbaka Syrien. Denna ansträngning kan fokuseras på att avlägsna Saddam Hussein från makten i Irak – vilket i sig är ett viktigt israeliskt strategiskt mål – som ett medel för att stäcka Syriens regionala ambitioner. Jordanien har nyligen utmanat Syriens regionala ambitioner genom att föreslå återinsättandet av Hashemiterna i Irak.
Enligt Perles, Feiths och Wurmsers strategi förblir Israels fiende Syrien, men vägen till Damaskus går genom Bagdad. Med sin plan uppmanade de tre Israel att återupprätta ”principen om förebyggande krig”, en plan som Perle, Feith, Wurmser och kompani nu har tvingat på Förenta staterna.
I sin skrift från 1997, ”A Strategy for Israel”, sökte Feith förmå Israel att återockupera ”de områden som står under den palestinska myndighetens kontroll”, även om ”priset i blod skulle bli högt”.
Wurmser som är en expert knuten till American Enterprise Institute, gjorde upp gemensamma krigsplaner för Israel och Förenta staterna ”för att med dödande kraft slå mot centra för radikalism i Mellanöstern. Israel och Förenta staterna bör … vidga konflikten för att dödligt angripa, icke enbart avväpna, centra för radikalismen i regionen – regimerna i Damaskus, Bagdad, Tripoli, Teheran och Gaza. Det skulle tvinga till erkännandet att det är självmord att bekämpa vare sig Förenta staterna eller Israel.”
Han uppmanade båda nationerna att vara vaksamma på kriser, ty, som han skrev, ”kriser kan vara tillfällen”. Wurmser publicerade sin amerikansk-israeliska krigsplan den 1 januari 2001, nio månader före den 11 september.
Om klicken Perle, Feith och Wurmser skriver författaren Michael Lind:
Den radikala sionistiska högern, som Perle och Feith tillhör, är liten till antalet men har blivit en betydande kraft i republikanska politiskt ledande kretsar. Den är ett nytt fenomen, som går tillbaka till slutet av 1970-talet och 1980-talet, då många förutvarande demokratiska judiska intellektuella gick in i den breda Reagan-koalitionen. Många av dessa hökar talar offentligt om globala korståg för demokratin, men många dylika ”neokonservativa” har som främsta omsorg Israels makt och anseende.
Perle är idag ordförande för Försvarspolitiska styrelsen, Feith är statssekreterare i försvarsdepartementet och Wurmser är särskild rådgivare till statssekreteraren i utrikesdepartementet i frågor om vapenkontroll, John Bolton, som plikttroget följer Perle-Sharon-linjen. Enligt den israeliska dagstidningen Ha’aretz i slutet av februari sade den amerikanske statssekreteraren i utrikesdepartementet John Bolton vid möten med israeliska ämbetsmän … att han inte hyser något tvivel om att Amerika kommer att anfalla Irak och att det kommer att bli nödvändigt att ta itu med hoten från Syrien, Iran och Nordkorea efteråt.
Den 26 januari 1998 fick president Clinton ett brev vari man uppmanade honom att använda sitt tal om tillståndet i unionen för att göra avlägsnandet av Saddam Husseins regim ”målet för den amerikanska utrikespolitiken” och tillgripa militära medel, eftersom ”diplomatin inte fungerar”. Brevskrivarna lovade att om Clinton gjorde detta, skulle de skänka sitt ”fulla stöd åt detta svåra men nödvändiga företag”. Löftet hade undertecknats av Elliott Abrams, Bill Bennett, John Bolton, Robert Kagan, William Kristol, Richard Perle och Paul Wolfowitz. Fyra år före den 9 september 2001 hade de neokonservativa Bagdad i tankarna.
Wolfowitz-doktrinen
År 1992 lät man ett häpnadsväckande dokument läcka ut från Paul Wolfowitz’ kansli i Pentagon. Barton Gellman på Washington Post kallade det ett ”hemligstämplat dokument avsett att bidraga till att ’bestämma nationens färdriktning för nästa århundrade’”. Wolfowitz’ promemoria yrkade på en bestående amerikansk militär närvaro på sex kontinenter för att avskräcka alla ”potentiella konkurrenter från att ens sträva efter en större regional eller global roll”. Inneslutningen, det kalla krigets segerrika strategi, skulle ersättas av en högtflygande ny strategi avsedd att “upprätta och skydda en ny ordning”.
Visserligen brännmärktes och avfärdades Wolfowitz’ promemoria år 1992, men den blev officiell amerikansk politik i National Security Strategy (NSS), den 33-sidiga skrift president Bush lät utge den 21 september 2002. Washington Posts reporter Tim Reich betecknar den som en ”vattendelare i amerikansk utrikespolitik”, en skrift som ”kastar omkull de grundprinciper som väglett en obruten följd av presidenter i mer än 50 år: inneslutning och avskräckning”.
Andrew Bacevich, professor vid Boston-universitetet, skriver om NSS att han häpnar över hur ”den smälter samman hisnande utopism med illa dold maktpolitik. Den framstår som vore den ett alster icke av sansade, skenbart konservativa republikaner, utan av ett osannolikt samarbete mellan Woodrow Wilson och den äldre fältmarskalken von Moltke.”
Vid konfrontationen med Amerikas fiender, som skriften förklarar det, ”Kommer vi inte att tveka att handla ensamma, om så erfordras, för att utöva vår rätt till självförsvar genom att handla förebyggande.” Skriften varnar varje nation, som söker förvärva makten att taga upp tävlan med Förenta staterna att den kommer att inbjuda till krig med Förenta staterna:
Presidenten har inte för avsikt att tillåta någon nation att hämta in det väldiga försprång Förenta staterna har skaffat sig sedan Sovietunionens fall för mer än ett årtionde sedan. … Våra krafter kommer att vara starka nog att avråda potentiella fiender från att genomföra en militär uppbyggnad i hopp om att överträffa eller mäta sig med Förenta staternas makt.
Amerika måste förlika sig med tanken att inträda i en era av ”nationsbyggande i stor skala och utan någon strategi om utträde,” undervisar Robert Kagan. Men denna Pax Americana, som de neokonservativa fantiserar om, ser ut att leda oss in i en tid av vad som Harry Elmer Barnes kallade ”bestående krig för bestående fred”.
München-kortet
President Bush fick den 20 september 2001 en varning om att han kommer anklagas för ”en avgörande kapitulation” i kriget mot terrorn, om han skulle underlåta att anfalla Irak. Han har också blivit tillhållen att påtryckning på Israel är förbjuden. Ty liksom de neokonservativa har spelat ut det antisemitiska kortet, kommer de inte tveka att spela ut även München-kortet. För ett år sedan, när Bush uppmanade Sharon att draga bort trupperna från Västbanken, genmälte Sharon att han inte tänkte låta någon göra mot Israel vad Neville Chamberlain hade gjort mot tjeckerna. Frank Gaffney vid Säkerhetspolitiskt centrum gav genast Sharon sitt stöd:
Med varje dag som går förefaller Washington se sin främste allierade i Mellanöstern som obekväm – på ungefär samma sätt som London och Paris kom att se Tjeckoslovakiens motstånd mot Hitlers erbjudanden om fred i utbyte mot tjeckiskt territorium.
När den förre amerikanske NATO-befälhavaren general George Jouwlan sade att Förenta staterna kan behöva tvinga en fred på Israel och palestinierna, ställdes också han inför anklagelsen för att driva eftergiftspolitik. Gaffney skrev:
De skulle förmodligen gå längre i att förråda en allierad än Storbritannien och Frankrike gjorde i München 1938. ”Påtvinga-fred-skolan” bereder sig tydligen på att vi även skall få agera Hitlers Wehrmacht, att besätta och till Yassir Arafat överlämna nutidens Sudetenland: Västbanken och Gazaremsan och kanske även en del av Jerusalem.
Podhoretz höll med om att Sharon hade rätt i sak i det han sade men betecknade det som politiskt oklokt att använda München-analogin.
President Bush har fått en varning: Skulle han trycka på Israel att avstå land för fred, Oslofördragets formel, som hans far och Yitzhak Rabin trodde på, kommer han liksom sin far att brännmärkas som antisemit och en eftergiftspolitiker i München-stil av både israeler och deras neokonservativa bundsförvanter inom hans eget Stora Tält.
Likväl: Om Bush inte kan få Sharon att ge med sig, kan det inte bli någon fred. Om det inte blir fred i Mellanöstern, finns ingen säkerhet för oss, någonsin – ty då blir det aldrig något slut på terrorn. Nästan varenda diplomat och journalist, som rest i området, kan berätta att det är Amerikas oförmåga att uppträda opartiskt, vår oförmåga att hålla Sharon tillbaka, vår oförmåga att fördöma Israels övergrepp och vår moraliska delaktighet i Israels plundring av palestiniernas land och förnekelse av deras rätt att till självbestämmande, som vidmakthåller den antiamerikanism i den islamiska världen som terroristerna och terrorismen hämtar sin näring ur.
Vi sammanfattar. Israelerna är Amerikas vänner och har rätt till fred och säkra gränser. Vi bör hjälpa dem att säkra dessa rättigheter. Som nation har vi gjort ett moraliskt åtagande, som bekräftats av ett halvt dussin presidenter, ett åtagande som amerikaner önskar stå fast vid, att inte låta dessa människor, som lidit så mycket, se sitt land överfallas och förstöras. Och vi måste stå fast vid detta åtagande.
Men Förenta staternas och Israels intressen är inte identiska. De kolliderar ofta, och när de gör det, måste Förenta staternas intressen råda. Dessutom betraktar vi inte Sharon-regimen som ”Amerikas bäste vän”.
Alltsedan Ben Gurions tid har den israeliska regimen varit doktor Jekyll och mister Hyde. På 1950-talet lät dess underrättelsetjänst Mossad sina agenter i Egypten spränga amerikanska anläggningar för att det skulle se ut som om det vore den egyptiska regimens dåd i syfte att förstöra Amerikas relationer med den nya Nasser-regeringen. Under sexdagarskriget 1967 beordrade Israel flera anfall på det försvarslösa amerikanska fartyget USS Liberty, anfall som berövade 34 amerikanska sjömän livet och sårade 171, varvid livflottar utsattes för kulspruteeld. Den amerikanska regeringen varken utredde eller beivrade denna massaker, ett prov på nationell feghet.
Trots att vi skänkt Israel 20 000 dollar för varje judisk medborgare, vägrar Israel att upphöra med att bygga bosättningar, vilka är orsaken till den palestinska intifadan. Likud har släpat vårt goda namn i Ramallas lera och blod, struntat i Bushs vädjanden att visa återhållsamhet och sålt vapenteknik till Kina, däribland missilsystemen Patriot och Phoenix, liksom stridsflygplanet Lavi, som bygger på F-16-teknik. Det var endast ett direkt amerikanskt ingripande, som hindrade Israel att sälja vårt AWACS-system.
Israel mutade Jonathan Pollard att stjäla våra hemligheter och vägrar återlämna dokumenten ifråga, varigenom vi inte kan klarlägga huruvida de såldes till Moskva. När Clinton vid Wye Plantation försökte medla fram ett fördrag mellan Israel och Arafat, sökte Bibi Netanyahu idka utpressning, i det han som priset för sin underskrift krävde frigivning av Pollard, så att han kunde föra denna svekfulla orm med sig tillbaka till Israel som en nationalhjälte.
Uppför sig britterna, våra närmaste allierade, på detta sätt?
Vi har visserligen upprepade gånger sagt att vi beundrar mycket av vad denne president gjort. Men han förtjänar inte att bli återvald, om han inte kastar över bord de neokonservativas planer på ändlösa krig mot den islamiska världen, krig som gagnar endast ett land, som inte är det han valdes för att bevara och att skydda.
Copyright © den 24 mars 2003 The American Conservative.
Översättning av Lars Adelskogh den 22 mars 2003.
|
Races? Only one Human race United We Stand, Divided We Fall |
 |
No time to waste. Act now! Tomorrow it will be too late |
|
