"Vem kan vara så dum att han tror på oss?"
(Den israeliska propagandan i ljuset av f d israeliske premiärministern Moshe Sharetts dagböcker).
Det mordiska angreppskriget på Irak föregicks av en sällan skådad propagandakampanj. Det förestående angreppskriget beskrevs cyniskt som att "äntligen kunde FN hävda sina principer".
För några år sedan kom en bok ut på engelska med titeln "Israels heliga terror". Denna bok baserade sig på den israeliske politikern Moshe Sharetts dagböcker. Moshe Sharett var nu inte vem som helst. Han var under 50-talet premiärminister och utrikesminister och var alltså med om att utforma den israeliska politiken. Hans bok är mycket avslöjande. Här följer några typiska exempel ur boken:
"Den 1 juli 1954 sprängde en israelisk terrorgrupp västliga, främst amerikanska, institutioner och firmor, men även egyptiska institutioner, bl a postkontor, i en rad egyptiska städer, bl a Kairo. Avsikten med denna terrorism var att torpedera Egyptens närmande till Väst. Olyckligtvis lyckades den egyptiska polisen spränga denna terrororganisation som leddes av Israels försvarsminister, Lavon. Terrororganisationen hade som kärna fem israeliska agenter och rekryterade egyptiska judar." (Det israeliska spionaget skiljer mellan s k katsas, dvs betalda agenter som nästan alltid är israeliska judar, och sayanim, som är frivilliga spioner och en viktig del i det israeliska spionaget och terrorverksamheten. Dessa rekryteras nästan alltid från den judiska befolkningen i mållandet, i detta fall Egypten.)"De skyldiga ställdes inför rätta och dömdes till långa fängelsestraff och i några fall till döden." Några dagar efter det att processen påbörjats i Kairo kallade premiärminister Sharett till presskonferens. Han fördömde "skådeprocessen" i Kairo och anklagade egyptierna för att ha torterat oskyldiga judar. Naturligtvis "köpte" den internationella mediaindustrin Sharetts version utan antydan till ifrågasättande. Den egyptiska versionen och de egyptiska vitböckerna i fallet brydde sig ingen journalist om att fråga efter. Men i sin dagbok skriver Moshe Sharett följande: "Hur kan någon vara så dum att han tror på oss?"!!
Dåvarande försvarsministern Lavon hade lett operationerna men det framgår av Sharetts dagbok att Moshe Dayan och Shimon Peres också var inblandade i dessa nidingsdåd. Beträffande processen mot den judiska terrorgruppen i Kairo skriver Sharett iskallt: "Det vore bra om det blev dödsstraff för det skulle betyda att vi kan samla in mer pengar i USA."
Andra illdåd
Sharett beskriver i sin dagbok andra illdåd som begicks av den israeliska armén, Palmach. Vid ett tillfälle marscherade Ben-Gurion in i Sharetts rum åtföljd av den dåvarande överbefälhavaren Moshe Dayan. Dayan bredde ut en karta över skrivbordet. Han och Ben-Gurion föreslog en attack mot Gaza, som då var i egyptiska händer. Dayan förklarade att attacken beräknades kosta, "högst 11 man på fiendesidan och högst ett par stupade israeler". När attacken väl genomfördes stupade 40 egyptier och lika många skadades, däribland ett 7-årigt barn. Nu fick alla israeliska ambassader i uppgift att sprida ut att Egypten hade angripit Israel och att israeliska styrkor besvarat elden och drivit tillbaka egyptierna. Man kan undra vad det rationella motivet för dessa otaliga israeliska terrorattacker var. Visserligen skrävlade israeliska officerare om nöjet att få döda värnlösa civila araber. Men inte ens Israel har sadistiskt nöje som grundval för långsiktig politik.
Denna terrorpolitik hade till syfte att hålla spänningen igång och provocera fram arabiska motåtgärder. Samtidigt fördes en internationell kampanj om "det hotade Israel" - en kampanj som gick hem världen över.
* * * I den israeliska terrorns historia saknas inga komponenter: flygbombningar av civila mål som sjukhus, skolor, barnhem, kyrkor och moskéer, brevbomber till privatpersoner, lönnmord, massmord, bombattentat mot civila mm mm.
En av Ariel Sharons närmaste vänner, Meir Har-Tzion, som ledde otaliga terroraktioner, berättar lugnt och skadeglatt i den israeliska radion om den israeliska arméns specialförbands överfall på sovande araber i flyktingläger och byar:
"Den vita glänsande flodbädden lyser i månskenet. Vi rycker fram försiktigt. Vi får syn på flera hus, buskar och småträd böjer sig sakta i vinden. På avstånd ser vi några ljus och hör arabisk musik från ett hus. Vi delar upp oss i tre grupper. Två grupper marscherar mot flyktinglägret och en grupp fortsätter mot ett ensamt hus i Wadi Gaza. Vi avancerar över gröna fält, vadar genom bevattningskanaler medan månen dränker oss i sitt sken. Snart störs tystnaden av skott, explosioner och skrik från människor som till för några sekunder sedan sov. Vi springer fram mot ett hus, två araber står utanför. De skakar av fruktan. Jag öppnar eld. Genomträngande skrik skär genom luften. En man faller till marken. Nu har vi ingen tid att förlora. Vi springer från hus till hus. Skräckslagna araber springer omkring som yra höns. Maskingevären knattrar oavbrutet. Vi når fram till lägrets huvudgata. Strömmen av flyende araber växer."Under återtåget stöter detta israeliska mordkommando som utgör en del av den israeliska armén - som Begin kallat "den mest anständiga och humanaste i världen" - på en ensam arabisk fotgängare. Meir Har-Tzion skildrar kallblodigt mordet på denne olycklige man så här: "Vi möter en man som sakta vandrar fram i nattens stillhet. Jag tar först fram mitt maskingevär, men ändrar mig och drar fram min machete(kniv). Jag går sakta fram mot mannen som nynnar på en arabisk melodi. Snart övergår nynnandet i dödsrosslingar. Blodet forsar ut över hans skjorta. Jag stöter till ännu en gång, han faller till marken, rullar ihop sig och dör."
I en intervju i den israeliska tidningen Ha'aretz förklarar Meir Har-Tzion: "Samvete!? Nej, varför skulle jag ha det? Det är lätt att döda någon med ett gevär under ett uppdrag - man bara siktar och skjuter. Men att döda en värnlös människa med kniv är en fantastisk känsla. Då känner du att du är en man!"
Det var ingen mindre än Ariel Sharon som var ansvarig för den beryktade "Unit 101" som var ansvarig för otaliga terroraktioner mot fredliga arabiska byar bakom stilleståndslinjerna.
Den 14 september 1979 skriver den israeliska tidningen Dawar: "Det är Sharon som är ansvarig för massmordet på 69 arabiska civilpersoner i byn Kibya. I Kibya mördades kvinnor och barn kallblodigt i Sharons närvaro. Sharon själv beordrade några kvinnor och barn att återvända in i ett hus. Sedan begärda han fram sprängmedel och sprängde huset i luften. I aktionen i Kibya sprängdes 45 hus - däribland en skola."
Naturligtvis är Sharon stormförtjust i en sådan man som Meir Har-Tzion. I en radiodiskussion i september 1979 sade Sharon så här om Meir Har-Tzion: "Det är synd att det inte finns fler män av hans kaliber i detta land."
Det bör tilläggas att män som Jakubowski och Per Ahlmark har visat stor upprördhet när män som Sharon och Har-Tzion kritiserats i västvärlden. Ahlmark, Jakubowski samt Elie Wiesel har upprört anklagat västerländska journalister för "antisemitism" för att de använt ord som massmord och terror. Det är att visa "missaktning" enligt dessa herrar. Mord och terror drabbar endast judar.
Boken "Det började med judarna" är avsedd att vara just en vidräkning med sådana kritiker. Boken är enastående i sin skamlöshet. Avsikten är att journalister som kritiserar israeliska illdåd och krigsförbrytelser skall hotas med offentlig brännmärkning eller åtal. Denna pamflett tillkom under den första "hatkonferensen" i Oslo 1982 vilken arrangerades av Elie Wiesel som "oroades" av att människor upprördes över att israelerna dödade araber. Ingenting gör denne skurk Wiesel mer upprörd än andras upprördhet över icke-judars lidanden och död. Det är liktydigt med "antisemitism".
Låt oss så slutligen återvända till barnamördaren Har-Tzion och till barnamördaren Sharon å vilkas vägnar Jakubowski och Ahlmark brukar vara så upprörda.
Har de någonsin blivit straffade?
Har de ställts inför någon Nürnbergtribunal?
Nej då, de har skrävlat om sina illdåd i radio, TV och tidningspress i Israel. Detta Israel som Ahlmark älskar så högt!!
* * * Rötterna till Mossad, Israels armé, och även till Jewish Defense League finner man i Ukraina.
Ukrainare hör ju, liksom tyskar, balter och araber till de folk som judarna hatar mest. Det visar t ex fallet John Demjanjuk som vi grundligt skall belysa framledes. Ukrainarna påstås ha utfört fruktansvärda pogromer mot oskyldiga judar.
Dagens historiker är emellertid överens om att dessa pogromer inte var anstiftade av adeln eller det härskande skiktet utan hade karaktären av folkliga uppror mot en korrumperad adel som gett judarna privilegier, som dessa utnyttjade till att suga ut och förtrycka icke-judar. Påståendet att de ledande "skyllde olyckor på judarna" är lögnaktigt. Men olyckorna i Ukraina förorsakades icke desto mindre av judiska ockrare. Pogromerna verkade som folkliga gerillarörelser. Om liknande händelser kan man läsa i den judiske författaren Leon Feuchtmayers bok "Jud' Süss", där denne beskriver hur judar lyckas nästla sig in i den allra högsta toppen men slutligen störtas p g a revolutionärt folkligt motstånd. Denna bok finns även i en utmärkt filmversion.
Mot detta fokliga mot stånd i Ukraina grundades en sionistisk s k "självförsvarsorganisation", Poale Zion. Enligt prof Berthold Rubin var Poale Zion "grundstommen till alla senare judiska militära styrkor och spionorganisationer". En viss Israel Shochat omflyttade Poale Zion till Palestina.
"Genom blod och eld skall Juda återuppstå"
I Palestina fick dessa s k försvarsstyrkor namnet Hashomer. Medlemmarna kallades Shomrim och bekände sig till den Nationella Socialismen. Till denna paramilitära organisation slöt sig snart två studenter - Ben Zvi och Ben Gurion. Hashomer satsar på en seger för Ententen i kriget. De känner till att baron Rothshild har utverkat Englands löfte om ett judiskt "hemland" i Palestina.
Judiska bankirer satte igång Första Världskriget. Hela kriget var ett makabert illusionsspel i jätteformat. En trollkarl lurar sin publik att titta åt ett annat håll och medan de gör detta utför han sina manipulationer - sitt trick. Medan uppmärksamheten riktades mot Västfronten och Östfronten, där miljoner soldater dog och där historiens första spektakulära luftstrider ägde rum, där Röde Baronen och andra flygaress skaffade sig evig berömmelse, så skedde ett världshistoriskt avgörande i Mellanöstern. Ett av detta århundrades sionistiska jättebedrägerier ägde rum. Araberna lurades att bidra till sin egen splittring, till kolonialt beroende och för sionismen. Engelsmännen arbetade - genom sionistiska påtryckningar - på att bryta sönder det osmanska väldet. Engelsmännen låtsades stödja en rad arabiska befrielserörelser och kunde på detta sätt kontrollera att de inte slog sig samman till en enad arabisk befrielsefront. Dessa arabiska befrielserörelser kom att utgöra en garanti för framtida splittring i arabländerna, kolonialt beroende och möjlighet till sionistisk infiltration och intrång.
Vid sidan av den paramilitära rörelsen Hashomer grundades även en spion- och säkerhetstjänst - "Nili". Denna sköttes nästan helt och hållet av familjen Aaronsohn. Denna familj fick, genom högt uppsatta judar information från Tyskland och Österrike-Ungern vilken de förmedlade till Ententen. Det brukar heta att "sionisterna satsade på rätt häst" i Första Världskriget, men det uttrycket är felaktigt, ty Första Världskriget var ett av sionisterna planerat dödsspektakel från början till slut.
Sionisterna gick sedan vidare med den judiska armén Haganah. Haganah utvecklade sig snabbt till den bäst utrustade och bäst utbildade underjordiska armén i världen. Grundarna hette Jabotinsky och Golomb. Haganahs arbetsbataljoner leddes av en jude som hette Josef Trumpeldor. Ur denna organisation föddes ytterligare en organisation som kallades Haganah B. Haganah B förökade sig till en rad mindre terrororganisationer. En av dessa grupper var Lechi (Lahomei Herut Israel - Israels kämpar för frihet). Lechi leddes av författaren Avraham Stern. Detta terrorband skulle sedermera bli känt i världen som "Sternligan".
Jabotinsky grundade en egen terrororganisation - "Irgun Zwai Leumi" (Militära Nationella Organisationen) 1937.
Båda dessa organisationer fick ekonomiskt stöd av B'nai B'rith och släkten Rothshild. De led aldrig brist på pengar eller material. Man skall alltså aldrig glömma att de rika judarna i USA, England och Frankrike bär ansvar för terrororganisationerna Irgun och Sternligans illdåd. Man skall heller inte glömma att sionismens propagandister har oskyldiga kvinnors och barns blod på sina händer.
Deir Yassin
Fredagen den 8 april 1948 anföll Irgun och Sternligan den fredliga byn Deir Yassin. Ordet fredlig bör betonas Deir Yassin hade slutit ett avtal med de judiska styrkorna och enligt detta avtal skulle Deir Yassins manliga befolkning inte delta i striderna. I gengäld skulle Deir Yasin lämnas ifred av de judiska styrkorna. Irgun och Sternligan valde alltså en fredag, den islamiska helgdagen, för anfallet.
I den massaker som följde slaktades 254 kvinnor och barn. De flesta stacks ihjäl med bajonetter och knivar eller sköts ihjäl. I slutet av massakern släpades några palestinier som ännu levde till ett intilliggande stenbrott där israelerna hällde bensin över dem och tände på.
De judiska terroristerna sparade medvetet några unga palestinska kvinnor. Dessa kvinnor kläddes av nakna och tvingades upp på en lastbil. Blödande, nakna och i några fall stympade fördes de på lastbilsflaket genom Jerusalems judiska kvarter.
Den judiska befolkningen, t o m kvinnorna, hånade och skymfade de arma palestinska kvinnorna och kastade sten på dem.
Efter massakern åkte Haganahs högtalarbilar omkring i arabiska byar och hotade med "fruktansvärda följder" om inte araberna omedelbart flydde. Det hade effekt. På mindre än två veckor flydde 250 000 palestinier. Och senare, när paniken brett ut sig, flydde ytterligare sammanlagt 400 000 palestinier från sina hem. Menachem Begin skriver i sin bok "The Revolt" om effekterna av Deir Yassin följande: "Det var som att köra en kniv genom smör." Begin var även ansvarig för sprängningen av King David Hotel då återigen flera palestinska kvinnor och barn fick sätta livet till.
Exemplet Deir Yassin borde få var och en att inse att det aldrig lönar sig att samarbeta med sionistiska judar. Ty för en jude är ett icke-judiskt liv inte värt ett vitten! Detta åskådliggjordes även tydligt i sionisternas behandling av engelska soldater. - De hängdes upp i träd och ströps till döds medan Begin och hans anhang tittade på. Att låta människor dö genom s k långsam hängning är en väl beprövad sionistisk avlivningsteknik. Snaran lades så att de dömda inte fick nacken knäckt utan sakta kvävdes till döds. Som vanligt skymfades de dömda under dödskampen av de sionistiska judarna.
Storbritannien, som mer än något annat land gått sionisterna till handa, fick, liksom palestinierna i Deir Yassin känna på vad avtal och samarbete med sionisterna är värt. Den brittiske ministern för Mellanöstern, Lord Moyne, mördades. Israel visade också sin "tacksamhet" mot FN på ett säreget sätt. FN:s sändebud greve Folke Bernadotte sköts ihjäl efter det att han föreslagit en rättvis lösning för palestinierna. Mördarna hyllades senare i Israel med minnesfrimärken och de fick fritt framträda, liksom Har-Tzion, i israelisk radio och TV där de skrävlade om sina illdåd och lovade att upprepa dem "om det skulle behövas".
|
Races? Only one Human race United We Stand, Divided We Fall |
 |
No time to waste. Act now! Tomorrow it will be too late |
|
