Vad är revisionismen?

Lars Adelskogh intervjuvad av Mohamed Omar

Oktober 9, 2009

Lars Adelskogh har föreläst två gånger i Uppsala för Studiegruppen Aguéli. Det har varit mycket uppskattat och han kommer säkerligen att återvända framledes. Den senaste föreläsningen, ”Måste vi tro på gaskamrarna?”, kommenterades i en kolumn av Göran Rosenberg, ”Israels mjuka makt”, införd i Dagens Nyheter (7/10 2009). Adelskogh omtalas som ”forskaren från Skövde” med ”forskare” inom citattecken.

Rosenberg, som aldrig, med öppet sinne, har forskat i saken överhuvudtaget, hävdar bestämt att ingen som helst ovisshet råder om gaskamrarnas existens. Där har han fel. Några gaskammare har med stor sannolikhet aldrig funnits i sinnevärlden.

Det vore oerhört intressant att få bevittna en debatt mellan Rosenberg och Adelskogh. Rosenberg skulle få uppdraget att bevisa hur gaskamrarna sett ut och hur de fungerat. Det borde ju vara rena barnleken för en så förvissad Förintelsetroende som han … Tyvärr kommer ett sådant möte aldrig att äga rum. Många har försökt att inbjuda Förintelsetroende till debatt. De vågar inte ställa upp. Att häva ur sig floskler och spela självsäker är lätt, men, som det heter, stor i orden, liten på jorden …

MO: Hur gick det till när du först började upptäcka skavankerna i den officiella versionen av den s.k. ”Förintelsen”?

LA: Skam till sägandes upptäckte jag inte själv några sådana, utan jag fick dem visade för mig. Det var för nu mer än trettio år sedan, våren 1979. Jag var på besök hemma hos en god vän, Arne Groth. Den amerikanska dramaserien ”Förintelsen” hade just visats i svensk teve för första gången, och jag hade, lika aningslös och naiv som de flesta andra, påverkats starkt av den. Av någon anledning tog jag upp saken med Arne, och han sade med en glimt i ögat: ”Inte tror du väl på det där? Det var ju busslaster med vittnen om gaskammaren i Dachau, som ingen längre tar på allvar, så varför tror du på gaskamrarna i Auschwitz?” Jag häpnade, men Arne bara lugnt tog fram några böcker – bland andra professor Arthur Butz’ The Hoax of the Twentieth Century. Efter ungefär 20 minuters undervisning av Arne hade jag förstått. Arne, nu tyvärr avliden, var en djup och originell tänkare på flera viktiga områden. Till yrket var han kemist vid Försvarets forskningsanstalt. Han var för resten god vän med Tage Lindbom.

MO: Du har översatt böcker och artiklar i ämnet och även skrivit en egen bok, En tom säck kan inte stå, som jag vet har betytt mycket för sanningssökare i Sverige. När jag tittade i den för första gången för ungefär tre år sedan blev jag överraskad. Jag förväntade mig – hjärntvättad som jag var sedan barnsben – en rabiat, hatfylld och vansinnig text men fann den i stället saklig, balanserad och resonerande. Varför skrev du boken och vad har den fått för mottagande?

LA: Jag skrev den av flera skäl. För egen del ville jag sammanfatta vad jag kommit fram till under mina studier av den numera omfattande revisionistiska litteraturen. Men viktigare var att upplysa människor, befria dem från tron på en farlig och skadlig lögn, rentav en falsk religion, en lära som tvingas på oss, ty det är vad tron på ”Förintelsen” har blivit. I Din förra intervju med mig framhöll jag min åsikt att människan har ett uppdrag att utveckla sin medvetenhet. Som jag ser det, ingår däri som ett omistligt inslag att närma sig sanningen, kunskapen om verkligheten. Men det kan människan inte göra, om hennes tänkande i någon väsentlig del behärskas av en lögn – allra minst en sådan lögn som makten tvingar henne att tro på. Tvångstron på ”Förintelsen” i det sekulära och liberala Västerlandet är som tvångstron på marxism-leninismen var i Sovjetunionen. Liksom det i Sovjetunionen var den andligt arbetande människans plikt att – åtminstone i sitt eget inre – bjuda marxism-leninismen motstånd, avvisa den i alla delar, så är det i dagens förfallande Västerland den andligt arbetande människans plikt att bjuda tron på ”Förintelsen” ett bestämt och principiellt motstånd, byggt på insikt och kunskap.

Boken har sålts bra. Första upplagan från 2003 tog slut på bara ett par år, och när Nordiska Förlaget år 2005 ville ge ut den på nytt, skrev jag till några kapitel: om vad den polska motståndsrörelsen visste om vad som skedde i lägren, om de verkliga judiska befolkningsförlusterna och om förintelsepropaganda långt före Hitler. Naturligtvis har ingen dagstidning recenserat boken. Den journalist, som visade den ringaste förståelse för revisionismens rön, skulle omedelbart göra sig omöjlig, avskedas och svartlistas. Det är, som Upton Sinclair skrev, mycket svårt att få en människa att förstå något, om hennes lön hänger på att inte kunna förstå det.

Aftonbladet angrep den 4 mars 2003 på en hel tidningssida både boken och professor emeritus Göran Englund, som hade skrivit förordet till den. Rubriken var ”AFTONBLADET AVSLÖJAR. Professor: Gasdöden är en bluff”. Ett särskilt löjeväckande inslag i artikeln var ett fotografi med den beledsagande texten ”Ihjälgasade fångar i koncentrationslägret Dachau, fotograferade i maj 1945. Kropparna slängdes i högar i väntan på kremering.”

I anledning av denna publicering skrev jag ett brev till Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin. Jag konfronterade honom med det som numera och sedan år 1960 är den officiella uppfattningen om Dachau och de andra koncentrationslägren inom det s.k. gamla riket (Tyskland inom 1937 års gränser). Om detta skrev dr Martin Broszat, dåvarande medarbetare vid och senare chef för Institutet för nutidshistoria i München, ett brev till tidningen Die Zeit den 19 augusti 1960, där han bland annat sade: ”Varken i Dachau eller i Bergen-Belsen eller i Buchenwald gasades judar eller andra fångar.” Och från det f.d. koncentrationslägret Dachau, som nu är museum, hade jag själv i mars 2003 mottagit en officiell skrivelse till svar på min fråga om huruvida fångar gasades eller inte gasades i detta läger. Denna skrivelse heter ”Zur Geschichte des Krematoriums des Konzentrationslagers Dachau (”Baracke X”)”, alltså Till historien om koncentrationslägret Dachaus krematorium (”Barack X”) och författades av historikern dr Barbara Distel år 1982. På sidan 7 i denna skrift säger dr Distel att det inte genomfördes några gasningar i Dachau, eftersom ”gaskammaren i krematoriet aldrig togs i bruk”.

Jag frågade därför chefredaktör Gerdin hur det kan komma sig att Aftonbladets journalister vet bättre än officiella historiker vad som hände i Dachau. Jag bad honom därför om en förklaring av det fotografi hans tidning publicerat och påstår visa ”ihjälgasade fångar” just i Dachau. Dessutom frågade jag hur Aftonbladet kunde påstå att fotografiet var taget i maj 1945, alltså ungefär sex månader efter att – enligt den officiella historieskrivningen – alla ”gasningar” inställts på Himmlers personliga order (till stöd för detta påstående finns givetvis inget dokument). Skulle liken efter dessa ”ihjälgasade fångar”, alltså offer för aldrig genomförda gasningar i en gaskammare som ”aldrig togs i bruk”, ha legat kvar i ett halvår i koncentrationslägret i väntan på att fotograferas av amerikanska arméfotografer?

Jag fick givetvis aldrig något svar av Gerdin. Vad skulle han ha svarat?

MO: Vilka är revisionisternas huvudargument? Förnekar ni den s.k. ”Förintelsen”?

LA: Revisionismen är först och främst inte en ideologi utan en metod. Den är samma slags kritiska sätt att förhålla sig till källorna som gäller för alla andra historiska skeden men som av flera utomvetenskapliga anledningar inte tillämpas på just detta historiska skede, alltså Tredje riket, perioden 1933-1945 och i synnerhet ”judarnas öde i tyskarnas händer”. Det finns tre slags källor eller bevis för att något har hänt såsom det påstås ha hänt: sakbevis (tekniska bevis), dokumentbevis, vittnesmål. Sakbevis är starkast. Vittnesmål är svagast. Dokumentbevis är starkare än vittnesmål men svagare än sakbevis. För att gälla som bevis måste dokument givetvis vara äkta, och man får heller inte tolka in något i dem som inte står där.

Huvudargumenten handlar om frånvaron av sakbevis – alltså tekniska bevis – för det huvudsakliga föregivna mordvapnet, nämligen de påstådda gaskamrarna för dödande av människor, liksom även om frånvaron av dokumentbevis. Det finns med andra ord inga materiella spår av att det skulle ha skett massmord på människor med gasning i ”gaskamrar” i Tredje rikets koncentrationsläger. Detta har också officiella historiker erkänt. Men det finns, som sagt, heller inga dokumentbevis. Efter sin seger över tyskarna lade de allierade beslag på ungefär 3000 ton officiella tyska dokument. Icke ett enda papper talar om någon plan eller verksamhet med att gasa ihjäl judar i massor – eller en enda jude för den delen. Detta har officiella historiker också erkänt. Den judiske professorn Raul Hilberg (som gick bort år 2007) betraktas allmänt som den främste officielle historikern rörande ”Förintelsen”. Hans magnum opus, The Destruction of the European Jews (slutgiltig utgåva 1985), är en rikhaltig dokumentation om hur de tyska nazisterna förföljde judarna, berövade dem deras egendom, fördrev dem från deras hem och deporterade dem till koncentrationsläger. Boken omfattar mer än 1300 sidor. Men själva ”Förintelsen”, de påstådda massmorden medelst gas i ”förintelselägren”, ägnar han bara 20 sidor, under rubriken ”Förintelsecentrerna”. Och på dessa tjugo sidor citerar han inte ett enda nazityskt dokument. Hans källor är uteslutande vittnesmål, erkännanden av påstådda gärningsmän (om frampressade under tortyr, får vi inte veta) och domslut vid rättegångar, som också de uteslutande bygger på vittnesmål och ”erkännanden”.

År 1982 publicerade den inflytelserika franska veckotidningen Le Nouvel Observateur en lång intervju med professor Hilberg. Där medgav han att det inte finns några dokument som verkligen bevisar ”förintelsen” av de europeiska judarna och ”gaskamrarnas” existens utan endast några vittnesmål som ”stämmer någorlunda överens”. (Le Nouvel Observateur, den 3-9 juli 1982, s. 71).

I förintelsepropagandan får vi ideligen höra att ”Förintelsen” hör till historiens bäst dokumenterade händelser. Det är falskt. Den amerikansk-judiske historieprofessorn Arno J. Mayer medgav år 1988: ”Källorna för studiet av gaskamrarna är på en gång sällsynta och otillförlitliga.” (Arno J. Mayer, The ”Final Solution” in History, New York 1988, s. 362)

MO: Blev inte judar illa behandlade, till och med dödade, i Tredje riket?

LA: De blev illa behandlade, ja. De utsattes för en svår förföljelse. De fördrevs från sina hem, berövades sin egendom, och de som inte flydde utomlands sattes i läger, där också många av dem dog. Så långt är revisionisterna överens med de officiella historikerna. Men de officiella historikerna påstår sedan för det första att de tyska ledarna hade en avsikt och en plan att fysiskt utplåna Europas judar, för det andra att de genomförde denna plan och huvudsakligen genom att mörda miljontals judar med gas i ”gaskamrar”, som påstås ha funnits i koncentrationslägren, och för det tredje att icke mindre än sex miljoner judar skulle ha dödats eller dött under tyskt välde, i och utanför lägren.

På dessa tre punkter anmäler revisionisterna en annan åsikt. De säger att det inte fanns någon avsikt, någon plan att förinta Europas judar. Nazisternas tal om en ”slutgiltig lösning av judefrågan” avsåg en territoriell lösning: judarna skulle drivas ut ur Europa. De sattes tills vidare i läger, där visserligen många av dem dog till följd av svårbemästrade epidemier och andra umbäranden, men de dödades inte i ”gaskamrar”.

Att sex miljoner judar av Europas judar skulle ha mist livet – av alla slags orsaker – under andra världskriget har aldrig kunnat statistiskt visas. Exempelvis har det stora arkivet och museet i Jerusalem rörande ”Förintelsen”, Yad Vashem, inte redovisat fler än c:a tre miljoner döda – och det är obestyrkta uppgifter, helt enkelt bara en samling av inkomna, okontrollerade anmälningar. Siffran sex miljoner ter sig ännu mer misstänkt, när vi får veta att amerikanska sionistiska organisationer redan under första världskriget (1914-1918) och åren strax därefter – alltså långt innan nazisterna tog makten i Tyskland – drev många propagandakampanjer på temat ”miljoner judar håller på att dö – skänk oss pengar så att vi kan rädda dem”. Ett tal som ofta nämndes i dessa kampanjer var sex miljoner döda eller döende judar.

MO: Hur och varför uppkom Förintelsemyten och blev vad den är idag?

LA: Enligt förintelsemytologerna skulle det ha varit på hösten 1941, som Hitler frångick sin ursprungliga plan om en ”slutgiltig lösning av judefrågan” genom framtvingad emigration eller fördrivning (Madagaskar var ett av förslagen till slutdestination) och i stället fattade beslut och gav order om massmord i gaskamrar. Någon sådan order har inga historiker någonsin funnit, och de har heller inte funnit något av de många dokument som ett dylikt gigantiskt massmordsföretag, om det skedde i verkligheten, måste ha avkastat inom SS-byråkratin. Professor Hilberg måste ha grubblat mycket på hur han skulle bortförklara denna totala avsaknad av dokument. Så här sade han den 22 februari 1983 inför nära 2700 åhörare i New York:

”Men det som började år 1941 var en förintelseprocess, som inte planerats i förväg, inte organiserats centralt av någon myndighet. Det fanns ingen skriftlig plan och ingen budget för förintelseåtgärderna. Dessa vidtogs steg för steg, ett steg i taget. Sålunda uppstod icke så mycket en genomförd plan som ett otroligt möte hjärnor emellan, en samsyn – tankeläsning av en vitt förgrenad byråkrati.” (Anfört av George De Wan, ”The Holocaust in Perspective”, Newsday, Long Island, New York, den 23 februari 1983, s. II/3.

Vi tar det en gång till för att riktigt fatta vad Hilberg sade: ”ett otroligt möte hjärnor emellan, en samsyn – tankeläsning av en vitt förgrenad byråkrati.”

På engelska: ”an incredible meeting of minds, a consensus – mind reading by a far-flung bureaucracy.”

Ett högt ansett lexikon över engelska språket, American Heritage Dictionary of the English Language, definierar ”mind reading” såsom ”förmågan att urskilja en annans tankar med utomsinnliga kommunikationsmedel, telepati”.

Detta är bara ett av många möjliga exempel på att tron på ”Förintelsen” förutsätter tro på absurditeter. Vi måste tro på det otroliga. Och vi förväntas inte ställa följdfrågor såsom: Om SS-männen var sådana avancerade telepater, varför använde de sin paranormala förmåga enbart för intern ordergivning och inte för att läsa de allierade krigsledarnas tankar och därmed vinna kriget? Och hur kunde Hilberg veta något om detta SS-telepatnät, som ingen annan vet något om? Var han själv inkopplad på det? Och varför i så fall vittnade han inte om det i Nürnberg?

Trots att – enligt de förintelsetroende – ”Förintelsen” skall ha börjat redan hösten 1941, dröjde det egendomligt nog ända till juli 1944, innan de allierade började uppmärksamma Auschwitz som huvudorten för de påstådda massmorden i gaskamrar.

Den 7 april 1944 hade två slovakiska judar, Rudolf Vrba (alias Walter Rosenberg) och Alfred Wetzler, lyckats rymma från Auschwitz. De medverkade med vittnesmål om Auschwitz i en officiell amerikansk publikation, War Refugee Board Report från november 1944. Granskar man denna rapport närmare, måste man dra slutsatsen att Vrba och Wetzler aldrig skådat det inre av Krematorium II och Krematorium III i Birkenau, där de ”gaskamrar” skall ha legat som de båda beskriver. Jag redovisar detta närmare i min bok.

KäKännetecknande för myter om historiska händelser eller icke-händelser är att tidsnära uppgifter, alltså uttalanden som gjorts samtidigt eller strax efter den påstådda händelsen, vanligen avviker starkt från det som senare blir mytens officiella innehåll. ”Förintelsen” utgör inget undantag från denna allmänna regel för mytbildning.

I början av denna myts tillvaro, ungefär åren 1945-1960, hävdade man att i stort sett vartenda koncentrationsläger i Tredje riket var utrustat med gaskammare/gaskamrar, där judar och andra mördades i tusental. Vid Nürnbergrättegången mot de för krigsförbrytelser åtalade tyskarna 1945-1946 avhandlades i fråga om ”gaskamrarna” huvudsakligen enbart den i Dachau, och det var bara om denna som något slags dokumentation (en film tagen av amerikanska arméfotografer) framlades. Men idag, som sagt, påstås inte längre att några fångar gasades i Dachau. Motsvarande gäller koncentrationslägren Bergen-Belsen, Sachsenhausen (Oranienburg), Buchenwald, Flossenbürg, Rawensbrück, Natzweiler-Struthof – alla i det egentliga Tyskland – och Mauthausen i Österrike. Av självutnämnda vittnen har de alla utmålats som dödsläger med gaskammare. Men numera, efter omkring år 1960, talar man officiellt om gaskamrar enbart i de sex ”förintelselägren” i Polen: Auschwitz (med Birkenau), Treblinka, Bełżec, Sobibór, Chełmno och Majdanek.

Fångar i Auschwitz fick ”veta” att det fanns gaskamrar i deras läger genom flygblad, som brittiska plan släppte över lägret sommaren 1944 och genom BBCs utlandssändningar på tyska, polska och spanska (som avlyssnades med i lägret insmugglade radiomottagare). Detta omtalar den nyzeeländske krigshistorikern Joel S. A. Hayward i sin avhandling m> The Fate of Jews in German Hands (Canterbury, Nya Zeeland 1993, sidan 331). Hayward utsattes för en elak förföljelse från sionisternas sida och fick sedan göra fullständig avbön för att kunna fortsätta sin historikerkarriär.

I en av dessa BBC-utsändningar, den 2 juli 1944, talades om att 400 000 ungerska judar förts till Tyskland, där de gasats och bränts. Om detta vittnade även den brittiske f.d. krigsfången Charles J. Coward inför Nürnbergdomstolen (Hayward, anf. arb., s. 331)

I modifierad form är det denna saga om de 400 000 gasade ungerska judarna, som utgör kärnan i det som blivit Förintelsemyten. Modifieringen består i att man i dag inte säger, som man gjorde1944, att dessa 400 000 fördes till Tyskland, utan i stället till Auschwitz i Polen.

Uppenbart är att framstående krigsledare på den västallierade sidan inte trodde på sagan om gaskamrarna, vare sig under kriget eller efteråt. Låt oss som exempel ta Dwight D. Eisenhower, Winston Churchill och Charles de Gaulle.

Dessa tre män, som ledde respektive den amerikanska, brittiska och franska krigsinsatsen i Europa, nedtecknade sina minnen av kriget och utgav dem i bokform.

General Eisenhowers bok heter Crusade in Europe, omfattar 559 sidor och utkom 1948. Winston Churchills verk, The Second World War, omfattar sex volymer och sammanlagt 4448 sidor och utkom 1948-1954. General de Gaulles verk, Mémoires de guerre, omfattar tre volymer med inalles 2054 sidor och utkom 1948-1959. I denna textmängd, som totalt räknar drygt 7000 sidor, finns icke ett ord sagt om nazistiska ”gaskamrar”, något ”folkmord” på judar eller ”sex miljoner” judiska offer för kriget.

Pratet om massmord i ”gaskamrar” och siffran sex miljoner dödade judar kan omöjligt ha undgått dessa tre män, som själva upplevde kriget och innehade den högsta ställningen i sina respektive länders krigsinsats med allt vad detta innebär i form av tillgång till effektiva underrättelseorgan. Men de visste skillnaden mellan grundlösa rykten och användbara underrättelser. De trodde inte på ”gaskamrarna”, de trodde inte på de ”sex miljonerna”.

Idag får alla Europas och Nordamerikas skolbarn ”veta” att tyskarna under andra världskriget kallblodigt mördade sex miljoner judar, huvudsakligen i ”gaskamrar”. Propagandan har drivits så långt att ”Förintelsen” har blivit huvudsak och andra världskriget bisak. Men för de tre västalllierade krigsledarna var det exakt tvärtom. De spillde icke ett ord på någon ”Förintelse” i ”gaskamrar” eller några sex miljoner dödade judar.

Det var under krigsförbrytarprocessen i Nürnberg mot det besegrade Tysklands överlevande militärer och politiker, som världen först fick ”veta” något närmare om ”Förintelsen”. Flera av dessa tyskar bedyrade att de inte visste om något folkmord på judarna. De talade säkerligen sanning. Andra, som f.d. Auschwitz-kommendanten Höss, bekände sitt deltagande i massmord. Men Höss torterades av brittiska soldater i tre dygn, innan han avlade sin bekännelse. Man lät honom inte sova, tvingade i honom mängder av sprit och slog och piskade honom oavbrutet.

Den amerikanske domaren Edward L. van Roden var en av de tre ledamöterna i Simpsonkommissionen, som tillsattes att utreda metoder som använts  vid rättegångar mot före detta vaktmän vid tyska koncentrationsläger. Hans rön publicerades den 9 januari 1949 i Washington Daily News och den 23 januari i brittiska Sunday Pictorial.

”Man lät personer låtsas vara präster, som skulle åhöra bikt och ge syndaförlåtelse; man torterade fångarna med brinnande stickor under naglarna; man slog ut tänder och knäckte käkben; man satte dem i isoleringscell och på matransoner nära svältgränsen… De uttalan­den som godtagits som vittnesmål erhölls av män som först fått sitta tre, fyra och fem månader i isoleringscell… Förhörsledarna brukade sätta en svart huva på den anklagades huvud och sedan slå honom i ansiktet med knogjärn, sparka honom och slå honom med gummi­slangar… Av de 139 tyskar vi undersökte hade alla utom två fått testiklarna obotligt sönder­sparkade. Detta var det brukliga förfarandet hos våra amerikanska förhörsledare… Starka män bröts ned till vrak, som var beredda att mumla fram den bekännelse åklagarna krävt av dem.”

Det går en rät linje, inte på kartan men i avsikten och handlingen, från fängelset i Nürnberg till fängelserna i Guantánamo, Abu Ghraib och al-Khiyam.

Åren genast efter Nürnbergrättegångarna var det ganska tyst om ”Förintelsen”. Den ihållande propaganda vi idag ständigt utsätts för är ett förhållandevis nytt fenomen. Det började på allvar efter sexdagarskriget 1967 mellan Israel och arabstaterna. Såsom professor Norman Finkelstein dokumenterar i sin bok Förintelseindustrin, var det först efter juni 1967 som de amerikanska judiska eliterna förälskade sig i Israel, när det blev politiskt och personligt fördelaktigt att vara sionist. Likaså var det först efter sexdagarskriget de upptäckte”Förintelsen”, när denna visade sig användbar för att avleda kritik mot Israel.

Den framstående amerikanske sionisten, juridikprofessorn och tortyrförespråkaren Alan Dershowitz (född 1938) skriver: ”Jag minns inte någon diskussion – inte en enda – vare sig i klassrummet, på skolgården eller ens hemma, om Förintelsen”, ”Förintelsen ingick inte i mitt personliga minne… Den nämndes aldrig i yeshivan, i det judiska lägret, i samtal bland mina vänner eller ens i synagogan.” (Alan Dershowitz, The Best Defense, New York 1983, s. 10; Chutzpah, Boston 1991, s. 49). Och vidare: ”Mina vänner från Brooklyn och jag, som aldrig dryftade Förintelsen när vi växte upp, talar om den hela tiden nu.” (Chutzpah, s. 180)

IdIdag handlar förintelsemyten mycket litet om faktiska lidanden under andra världskriget. Den handlar desto mera om att avleda uppmärksamhet och kritik från Israels behandling av palestinierna.

MO: Varför angår revisionismen muslimer? Är den relaterad till Palestinafrågan?

LA: Revisionismen angår i högsta grad muslimer. Staten Israel bildades med förevändningen att judarna behövde en egen stat för att ”aldrig mer” riskera någon ”förintelse”. ”Förintelsen” är staten Israels grundläggningsmyt, såsom professor Roger Garaudy påpekat i sin bok Les mythes fondateurs de la politique israélienne. Än mera: den är Israels svärd och sköld. Alla de brott och grymheter, som de sionistiska judarna förövat mot palestinierna, har de framgångsrikt viftat bort med ständig hänvisning till ”Förintelsen”. År 1948, när sionisterna särskilt häftigt angrep palestinier och araber i allmänhet, framställde de dessa som ”nazister som skulle genomföra en andra Förintelse”. Historieprofessorn Ilan Pappe skriver: ”Försöket att framställa palestinierna och araberna i allmänhet som nazister var ett reklamtrick man avsiktligt tog till tre år efter Förintelsen för att försäkra sig om att judiska soldater inte skulle fälla modet, när de beordrades att rensa, döda och förgöra andra människor.” (Ilan Pappe, The Ethnic Cleansing of Palestine, Oxford 2007, s. 72)

Pappe påpekar vidare att man i Väst använde tron på Förintelsen för att tysta all opposition mot sionisternas planer med Palestina: ”Ett ihjältigande från Internationella röda korsets och de västerländska journalisternas sida mörklade det sionistiska brottet. Budskapet till judarna var att Europa ville gottgöra sin tystnad under nazisternas förföljelse av judarna. En klarsignal visade att de genom att bygga sin stat skulle avsluta frågan om vad Väst hade låtit hända judarna under andra världskriget.” (Pat och Samir Twair, ”Ilan Pappe Blames West’s ’Conspiracy of Silence’ Condoning Israel’s Ethnic Cleansing”, Washington Report on Middle East Affairs, augusti 2008, s. 44.)

Förintelsemyten är staten Israels svärd och sköld. Men det är ett svärd och en sköld av ett alldeles särskilt slag. Den påverkar ögon och hjärta också hos många av dem som vill angripa Israel och försvara palestinierna. Sådana som tror sig kämpa för Palestinas folk men inte slår mot Förintelsemyten. De vill inte se den och vågar inte slå mot den. Vad skall man säga om den som kallar sig kämpe men inte vågar slå mot fiendens svärd och sköld? Är han en sann kämpe? Eller bara låtsas han?

MO: Är revisionismen utbredd i den islamiska världen? Finns det något samarbete mellan västerländska och muslimska revisionister?

LA: Den är utbredd i en populär mening, det vill säga miljoner människor vet något om revisionismen och är sympatiskt inställda till den, medan däremot forskare och tänkare på det revisionistiska området inte är så många eller åtminstone inte så kända här i Väst – vilket också beror på språkbarriären. Men framstående västliga revisionister såsom Robert Faurisson, Jürgen Graf och Wolfgang Fröhlich har rönt stöd och uppskattning från islamiska republiken Iran. Prof. Faurisson samarbetade med dr Jawad Sharbat vid Neda-institutet för statsvetenskap i Teheran inför konferensen år 2006. Viktiga muslimska andliga ledare såsom iman Khomeini i Iran, Muhammed Mahdi Akef i Egypten och Hassan Nasrallah i Libanon har i handling och ord visat stöd för revisionismen och revisionister. En mycket viktig sak, som inte får glömmas i sammanhanget, är att islamiska republiken Iran vid flera tillfällen stött europeiska revisionister, när de varit förföljda av myndigheterna i sina hemländer. Låt mig ge tre exempel.

Åren 1996-1998 hölls en skenrättegång i Paris mot Roger Garaudy, en fransk professor som antagit islam efter att ha varit först kommunist och sedan katolik. Hans ”brott” bestod i att han skrivit boken Les mythes fondateurs de la politique israélienne (”De myter som grundlagt den israeliska politiken” – finns även på engelska – The Founding Myths of Modern Israel). För detta ”brott” dömdes han den 27 februari 1998 till ett flerårigt villkorligt fängelsestraff och 240 000 francs i böter. Professor Garaudy överklagade domen till Europadomstolen, som fastställde domen den 8 juli 2003. Enligt Europadomstolen skall de som offentligt uttalar att de inte tror på gaskamrarna inte ha åsiktsfrihet utan sättas i fängelse. I Iran däremot undertecknade 600 journalister och 160 ledamöter av parlamentet uttalanden till stöd för Garaudy, och vid ett besök i islamiska republiken togs han emot av Ali Khamenei, som hyllade den franske hjälten.

Den 1 maj 2000 erbjöd islamiska republiken Iran genom sin ambassad i Wien en fristad åt den österrikiske ingenjören Wolfgang Fröhlich, som jagats av myndigheterna alltsedan han vid en rättegång mot den schweiziske revisionisten Jürgen Graf år 1998 uppträdde som expertvittne och klargjorde att massgasningar i tyska koncentrationsläger inte kunde ha utförts som man påstått. I sin asylframställan uppgav Fröhlich att han hade blivit erbjuden fem miljoner dollar för att han i sitt vittnesmål i stället skulle hävda att massgasningar kunde ha hänt som påståtts, alltså vittna falskt. Han vägrade givetvis, och då började myndigheterna förfölja honom.

JüJürgen Graf själv flydde undan fortsatta rättsövergrepp mot honom i Schweiz till Iran, där han blev mycket väl emottagen och fick träffa framstående forskare.

MO: Vad innebar Förintelsekonferensen i Iran 2006 för ett sådant samarbete?

LA: Den har betytt mycket. Jag deltog inte själv, men jag känner flera som gjorde det. Till exempel den danske orientalisten, dr Christian Lindtner, ringde mig genast sedan han kommit hem och var mycket entusiastisk. Han hade fått ett mycket gott intryck av de iranska värdarna, inte bara de sakkunniga forskarna, utan även de högsta officiella representanterna såsom utrikesminister Mottaki och presidenten, dr Ahmadinejad. Viktiga vänskapsband knöts – en intellektuell och andlig bro slogs mellan väst och öst, mellan Västerlandet och den islamiska världen. Förhoppningsvis är detta bara början. Vi ser alla fram emot en uppföljning av 2006 års konferens, Teheran II. Jag är inte ensam om att drömma att vi en dag skall få resa till världens största revisionistiska och antisionistiska konferens – i det befriade al-Quds.

MO: Vad tror du om framtiden för revisionismen?

LA: Med professor Faurisson säger jag att framtiden för revisionismen är mycket ljus, för revisionisterna däremot ganska mörk. Revisionismen har gjort betydande landvinningar under den tid – drygt tolv år – jag har studerat den mer intensivt. Viktiga arkivfynd har gjorts, avgörande tekniska rön likaså. Revisionismen är i dag en omfattande tvärvetenskap, där viktiga bidrag lämnats av många olika slags forskare som historiker, kemister, toxikologer, ingenjörer, jurister osv. Indirekt men ibland också direkt erkänner väletablerade historiker och andra forskare revisionismens betydelse och värde. Tack vare framväxten av internet har det visat sig omöjligt att tysta revisionismen och revisionisterna. Redan för mer än tio år sedan noterade den franska vänstertidskriften Marianne: ”på internet har revisionisterna luftherraväldet”.

Detta har inneburit att frontlinjen mellan revisionismen och dess motståndare – förintelsetron – ständigt förskjutits till revisionismens fördel. I min bok En tom säck kan inte stå ger jag några exempel på sådana eftergifter som hovhistorikerna tvingats göra åt revisionismen. I det föredrag professor Faurisson höll vid konferensen i Teheran i december 2006 beskrev han inte mindre än 20 segrar som revisionismen skördat över förintelsetron. Detta föredrag finns utgivet som broschyr – Revisionismens segrar – också på svenska. Jag skulle vilja säga att i anseende till det lilla formatet är detta den bästa revisionistiska skriften, den lämpligaste introduktionen för den som vill bekanta sig med ämnet.

Sämre har det gått för enskilda revisionister. Tysk-kanadensaren Ernst Zündel avtjänar för närvarande ett sjuårigt (!) fängelsestraff enbart för sina åsikter. Den tyske diplomkemisten Germar Rudolf har just suttit två och ett halvt år i fängelse för sin frimodiga forskning. Den franske professorn Bruno Gollnisch slapp fängelse men har fått fem års yrkesförbud och dessutom dömts till 55 000 euro i böter för ”brottet” att ha sagt exakt detta: ”Jag tvivlar inte på att tyskarna hade koncentrationsläger. Men beträffande gaskamrarna anser jag att historikerna borde få yttra sig fritt.” Horst Mahler sitter i fängelse i Tyskland på elva (!) år (Mahler är 73 år gammal) enbart för sin ”åsiktskriminalitet”. Hans hustru Sylvia Stolz har nyligen dömts till 3 års och 3 månaders fängelse och fem års förbud att utöva sitt yrke som advokat – detta i ”historiens friaste tyska stat”.

MO: Vad kommer Förintelsemytens fall att ha för effekter på politik, kultur och tänkande? Vad kommer en sådan utveckling att betyda för muslimerna?

LA: Det är omöjligt att tala om detta som en händelse isolerad från allt annat skeende i världen. Och jag vet naturligtvis inte mer än någon annan om framtiden. Men låt mig säga detta: Den avtagande tron på Förintelsemyten ingår, såsom jag ser det, i ett mönster av sviktande och vikande tilltro till ”officiella förklaringar” över huvud taget. En mycket stor del av det amerikanska folket tror inte längre på den officiella förklaringen av händelserna den 11 september 2001. I de flesta länder, vilkas regeringar beslutat om deltagande i kriget i Afghanistan, är befolkningarna emot och blir det i stigande tal. Israel kommer inte längre så lätt undan en allt mer inträngande granskning av allt fler organisationer som kräver palestiniernas frihet och rätt. Förintelselögnen kommer till sist att dö tillsammans med alla dessa andra offentliga lögner.

För kulturen, vetenskapen och politiken måste förintelsereligionens fall få oerhörda följder. Alla de större och mindre ljusen på dessa tre områden har ju måst bekänna sin tro på denna religion. De kommer därefter inte att åtnjuta vare sig auktoritet eller respekt. Det är nog en rimlig slutsats.

I de västliga maktmedierna – som ju vanligen ägs av etniskt aktiva judar – pågår en oavbruten svartmålning av allt som har med den islamiska världen och muslimer att göra. I denna demonisering ingår naturligtvis som ett viktigt inslag att ”bevisa” hur irrationella, hatiska och intellektuellt efterblivna muslimer är. Och ”beviset” är just att många muslimer, i synnerhet palestinier och iranier, ”förnekar Förintelsen”. Tyvärr är det många okunniga och lättlurade människor här i Väst som sväljer detta.

Men när det sedan vänder, hur blir det då? Hur blir det, när det till sist går upp för miljoner människor också här i Väst att ”Förintelsen” är ett gigantiskt bedrägeri? Måste de då inte ställa sig frågan: Varför förstod muslimerna detta långt innan vi gjorde det? Varför lät sig inte muslimerna luras? Vad är det muslimerna har som vi här i Väst saknar? Vad är det muslimerna förmått behålla som vi någonstans förlorat? ”När var det som vinden började blåsa oss i ansiktet?” som ett afrikanskt talesätt lyder.

Då kommer nog överlägsenheten att vika för ödmjukheten, självrannsakan och viljan till förståelse. Därur kan enbart goda ting växa: en ny, fördjupad förståelse, vänskap och samarbete mellan Västerlandet och den muslimska världen. För detta må sionisterna bäva.

Läs även: ”Revisionismen gör framsteg i arabvärlden – intervju med Ibrahim Alloush”


 

---

Radio Islams revisionistiska arkiv
innehåller ett stort antal relevanta dokument