Ahmed Rami om araber
och arabism
Denna intervju gjordes under 2010, det vill säga före upproren i arabvärlden. Ahmed Rami som kallar sig själv islamist är grundare av Radio Islam och en av de mer kända, om inte den kändaste, arabiske intellektuelle i Sverige. I en uppmärksammad rättegång 1989 dömdes han till sex månaders fängelse för ”hets mot folkgrupp”. Han har skildrat sin levnadshistoria och sin politiska kamp i boken Ett liv för frihet (1989).
MO: Flera västerländska orientalister har karakteriserat den arabiska mentaliteten som torr och steril, som en ”ökenmentalitet”, till skillnad från indoeuropéerna som hyllas för sin andlighet och kreativitet. Är araberna andefattiga?
AR: Araberna är ingen biologisk ras. Jag är etnisk berber, men jag betraktar mig som en del av den arabiska kulturen. Jag har en arabisk identitet. Men först och främst är jag muslim och tillhör den islamiska umman, det vill säga den världsvida islamiska nationen. Koranen är skriven på arabiska och arabiska är alla muslimers gemensamma, sakrala språk.
Detta nedvärderande av araber som du nämner, det är egentligen inte riktat mot araber som etnisk, kulturell eller språklig grupp, utan mot den islamiska religionen. Om araberna inte hade varit muslimer, hade de inte blivit angripna på det sättet. Antiarabismen, rasismen mot araber, är i själva verket en antiislamism. Det är islam man är emot.
Dessutom behöver ”ökenmentaliteten” inte vara något negativt. Människor som lever på landet eller ute i naturen tenderar att vara friskare och sundare än människor som tränger ihop sig i städer. Man bör dock komma ihåg att islam inte började i öknen utan i två städer: Mecka och Medina!
Den arabiska kulturen är inte statisk, den befinner sig i ständig rörelse. Varje generation bidrar till att forma och utveckla den. Den är alltså levande och dynamisk, inte alls ”steril”. Tittar man på arabisk musik och poesi, ser man att den snarare präglas av sensualism och spiritualitet än av ”torrhet” och ”sterilitet”. De arabiska poeterna, jag tänker på al-Mutanabbi, Ibn al-Farid, Ibn Arabi och många andra, är sensuella, romantiska, humoristiska … Kärleken är central i vår kultur. Flamenco, som räknas som en av de mest sensuella konstformerna, har arabiskt ursprung.
Arabisk kultur befinner sig som sagt i ständig rörelse, men trots detta finns det vissa egenskaper som är typiska och av mer tidlös art, framför allt gästfriheten och den poetiska känslan. Araber har en stark känsla för språkets skönhet och kraft. Världens största språkliga mirakel är den arabiska Koranen.
Islam är kärnan i vår mentalitet. Arabernas storhet är förbunden med islams storhet. Nu vänder sig ungdomarna till islam. I mitt hemland Marocko är det ungdomarna som leder den islamiska väckelsen. Koranen talar om jihad, kampen för rättvisa. Jihad är en plikt och ett kall, och jihad håller oss och vår kultur unga.
MO: Du nämnde några arabiska poeter. Vem är din favorit?
AR: Oh, förstås al-Mutannabi[1]! Han är arabernas Shakespeare. Han levde för tusen år sedan och hittills har det inte framträtt någon som kan mäta sig med honom. Man citerar honom fortfarande i arabiska tidningar. Flera av hans iakttagelser är lika aktuella idag som när de skrevs, som till exempel när han sade att i ”Egypten finns mycket som lockar till skratt, men skrattet liknar gråt”. Det finns ingen bildad arab som inte kan någon av hans dikter utantill.
MO: Hurudant är ditt förhållande till den arabiska musiken?
AR: För mig är det bara den klassiska musiken som är något att ha. Populärmusiken intresserar mig inte. Fairuz från Libanon är störst. Hon har gjort den bästa sången om Jerusalem (al-Quds).
En annan sak som tilltalar mig är hennes integritet. Hon har aldrig låtit sig köpas och hon har alltid varit konsekvent antisionist. Men jag beundrar förstås även Umm Kulthum, Abd al-Halim Hafiz och Farid al-Attrach.
Förresten, låt mig berätta en sak om Abd al-Halim. Jag utförde min kupp mot Hassan II på hans födelsedag. I palatset hade det samlats dignitärer från världens alla hörn för fira. Abd al-Halim var där för att sjunga för kungen. När revolutionärerna stormade palatset tillfångatog man honom och förde honom till radiostationen. Där fick han i stället sjunga för revolutionen!
Kvaliteten på den arabiska musiken har sjunkit. Den blir allt vulgärare. Jag tycker inte att det finns några motsvarigheter till 60-talets stjärnor. Kommersialism och dekadens har tagit över.
MO: Vi ska tala mer om kuppen senare. Kan man bli arab eller måste man födas till det?
AR: Som sagt, araberna är inte en ras. Den som talar arabiska och identifierar sig med araberna räknas som en arab, så ja, man kan bli arab. Det finns araber av alla färger och nyanser, från helt vita till helt svarta. Ahmed Ben Bella, som ledde den algeriska frihetskampen, var inte etnisk arab, utan berber, men han kallar sig arab och panarabist. Jag är själv berber, min mor kunde inte ens arabiska, men hon identifierade sig med araberna eftersom arab och muslim i hennes värld var synonymer. Den som är muslim är arab och den som är arab är muslim, så tänkte man i Marocko.
Det arabiska språket är viktigt för att skapa enhet och sammanhållning inom våra länder och för att förena arabiska länder. Jag vill också påpeka att islamisering alltid går hand i hand med arabisering. Vad gjorde Atatürk när han ville avislamisera Turkiet? Han avskaffade det arabiska alfabetet. Han visste att det arabiska språket och islam hänger ihop. Varje muslim bör sträva efter att lära sig arabiska och att främja det arabiska språket.
MO: Vad är arabismen?
AR: Det finns förstås olika sätt att se på den, olika definitioner. Men för mig är arabismen ett upphöjande av det arabiska språket, ett värnande som samtidigt är ett utvecklande. Arabismen vill höja arabiskans status och göra det till officiellt språk i arabiska länder, i utbildningsväsendet och administrationen, i stället för kolonialismens språk, det vill säga franska och engelska. Men det innebär inte att vi inte ska lära oss europeiska språk, det ska vi, utan det innebär att vi inte försummar vårt eget, som under kolonialtiden då arabiskan motarbetades. Arabismen är också ett utforskande av den arabiska civilisationen, dess litteratur, filosofi, arkitektur, vetenskap och så vidare, för att motstå den nedvärdering och förvrängning som orientalisterna ägnar sig åt.
MO: Vad har arabismen för förhållande till islam?
AR: Islam är själen medan arabismen är kroppen. Det finns ingen motsättning mellan dem. Islam uttrycks på arabiska. Om du översätter Koranen till ett annat språk, är det inte längre Koranen. Michel Aflaq[2], som grundade Baathpartiet, var kristen. I sin bok Fi sabil al-Ba’ath, skriver han att islam är ”ruh al-’uruba”, arabiskhetens eller arabismens själ. Den som försöker skilja mellan islam och arabism eller arabiskhet, dödar dem båda. De är varken araber eller muslimer. Det finns ingen arabism utan islam, och ingen islam eller islamism utan arabism.
MO: Men en skillnad mellan arabism och islamism är väl att arabisterna främst vill ena arabstaterna i ett moderland, al-watan al-’arabi, medan islamisterna prioriterar de islamiska staternas enhet?
AR: Inte riktigt så enkelt. Varken arabismen eller islamismen är enhetliga ideologier, så det går inte att generalisera. De överlappar varandra. Det finns arabister som betonar islam, tillhörigheten till islam, den islamiska tron, och det finns islamister som talar om arabiskheten och arabismen. Jag tycker inte att man kan se en skarp motsättning mellan dem, snarare betoningar, prioriteringar. Arabismen vill ena arabstaterna, det är sant, men ofta som ett första steg mot ett större, islamiskt block. Nasser nämner till exempel i sin bok Revolutionens filosofi hur de islamiska staternas representanter borde samlas i ett panislamiskt parlament.
Ikhwans grundare Hassan al-Banna, som var mer islamist än arabnationalist, hävdade ändå att araberna hade en särskild roll i den större islamiska gemenskapen och att arabisk enhet var ett nödvändigt steg mot den panislamiska enheten.[3]
MO: Vem var Michel Aflaq?
AR: Han var en kristen tänkare från Syrien. Familjen hörde till något grekiskt-ortodoxt samfund. Han studerade vid universitetet i Sorbonne i Frankrike. Det var han, tillsammans med en studiekamrat, som grundade Ba’athpartiet på 40-talet. Ba’ath betyder ”pånyttfödelse” och det fullständiga namnet på partiet var Hizb al-Ba’ath al-Arabi al-Ishtiraki, alltså ungefär ”det socialistiska partiet för den arabiska nationens pånyttfödelse”.
De flesta ba’athideologer var faktiskt kristna. De såg delvis arabnationalismen som en väg till politiskt inflytande. I ett samhälle där arabiskheten betonades i stället för religionen kunde de kristna smälta in och uppnå positioner. Man behövde inte vara muslim för att vara ledare. Aflaq och de andra ba’athideologerna försökte därför minska islams roll. Jag tror till och med att de var aningen rädda för islam, de kände att islam skulle stöta ut dem ur gemenskapen, göra dem annorlunda. Men samtidigt uttrycker Aflaq stor respekt, ja beundran för islam i sina tal och skrifter. Och så fanns det förstås ett mått av verklig idealism och omtanke om arabernas framsteg.
MO: Han fick väl en islamisk begravning?
AR: Ja, efter hans död ryktades det om att han konverterat till islam. Under hans livstid var det dock inte tal om något sådant. Jag tror inte på det.
Aflaqs texter har samlats i boken Fi sabil al-Ba’ath som jag nämnde tidigare. Den består av fem volymer och i den finns en fin essä som enligt min mening hör till det bästa han skrivit, ”Dhikra ar-rasul al-’arabi”, det vill säga, ”till den arabiske profetens minne”, som förstås syftar på Muhammed, frid över honom. Den är fantastisk! Men när jag läser om hur han prisar islams profet, frågar jag mig: ”Varför blev han inte muslim?” Man kan inte låta bli att misstänka fjäsk.
Ba’ath var ett panarabiskt parti som grundades i Syrien men startade avdelningar i olika arabländer, särskilt sådana med betydande kristna minoriteter, som Irak, Jordanien, Syrien och Libanon. Den inre kärnan utgjordes som sagt mestadels av kristna, ganska förvästligade intellektuella. När Nasser kom till makten i Egypten 1952, blev han ganska snart ”arabernas ledare”, och många inom Ba’ath började känna sig illa till mods. De ville ju leda den arabiska nationen. Under Nassers tid hamnade flera fraktioner av Ba’ath, paradoxalt nog kan tyckas med tanke på deras ideal, i samma läger som den arabiska enhetens och arabnationalismens fiender, då man försökte undergräva Nassers ledarställning. Stora grupper inom Ba’ath gick också över till nasserismen.
Många minoriteter gick in Ba’ath eftersom den sekulära, arabiska profilen passade dem. De kunde komma in från marginalerna och känna sig som en del av den nationella gemenskapen. I Syrien blev det aleviterna som bar upp Ba’athpartiet och gör det än idag.
MO: Hurudan var Ba’aths inställning till Israel?
AR: Det hade den enda möjliga inställningen, det vill säga att Israel måste upphöra att existera. Det är samma inställning som nasseristerna har, liksom islamisterna och alla andra rörelser som vill verka i den arabiska och islamiska världen. Muslimerna accepterar ingen annan inställning. Ingen rörelse som gör anspråk på att representera den arabiska och islamiska saken kan ha någon annan inställning till Palestinafrågan.
MO: Är Ba’ath en levande ideologi i arabvärlden?
AR: Den är helt slut. Död. Det är bara den islamiska ideologin och de islamiska rörelserna som har någon livskraft nuförtiden. Ba’ath betraktas som en kvarleva av den europeiska 1800-talsnationalismen. Inplanterad av kristna, sekulära intellektuella.
Ba’ath har visserligen makten i Syrien, men ledarskapet talar aldrig om Ba’ath, man närmar sig i stället islamismen i sin retorik. Det är som kommunisterna i Sverige, efter Sovjets fall talar de aldrig om kommunism, bara om en krona mer eller mindre i skatt. Syriens Ba’athparti är bara ett skal. Det talar heller aldrig öppet om sekularism. Denna är inte särskilt populär.
MO: Men Syrien är allierat med Iran som har ett islamiskt system?
AR: Ja, men även Syrien är islamiskt. Läs konstitutionen! Iran och Syrien har dessutom en gemensam fiende, Israel. Golanhöjderna är ockuperade, det är ett öppet sår, och Syrien vill ha dem tillbaka. Syrien är för svagt för att stå mot Israel, så man lutar sig mot Iran. Israel skulle lätt kunna bomba Damaskus eller någon annan stad, men det är svårare för dem att bomba Iran, som är betydligt starkare, både ekonomiskt och militärt. Hezbollah, den libanesiska motståndsrörelsen, är i praktiken en del av Irans militär.
Men inte bara så, Syrien känner självklart en affinitet med Iran. De är båda islamiska länder, och de förespråkar en, i brist på bättre ord, ”tolerant” islam, till skillnad från Saudiarabien med dess stupida imamer och parabolmissionärer. Jag kanske hellre skulle kalla det ”intelligent” islam, det vill säga islam såsom den ska vara. Med sådana företrädare som wahhabiterna i Saudiarabien behöver vi inga karikatyrer. De är själva levande karikatyrer. Islam är ingen sekt som Jehovas Vittnen eller Hare Krishna, den är en universell religion som innehåller en mångfald av skolor och tolkningar. Vi måste ha en artig dialog och vara flexibla och lära oss att uppskatta mångfalden. Sekterism är att krympa religionen till bara din åsikt och fördöma och exkommunicera andra.
MO: Hur är det med Ba’ath i Irak?
AR: Folk hade tröttnat på Ba’ath. När USA invaderade Irak och hängde Saddam, fick dock Ba’ath en viss martyrstatus. Men det har ingen framtid. Izzat Ibrahim ad-Douri, som leder det irakiska partiet, är gammal och när han dör, är det slut. Dessutom har Izzat orienterat resterna av Ba’ath i en mer islamisk riktning.
Ba’ath är passé i arabvärlden. Ingen ser någon framtid i det. Det är de islamiska rörelserna som representerar framtiden. Den islamiska republiken Iran är en modell som inspirerar, och Hezbollahs intelligens, mognad, organisation och militära kapacitet imponerar. Jag tycker också att islamismen i Turkiet ser lovande ut.
Man kan tycka att en del islamiska rörelser är omogna och sekteristiska. Det är sant, men man får inte glömma de inte har fått visa sin fulla potential än, eftersom Israel och världssionismen slår ner varje islamiskt experiment, innan det hunnit komma någonstans. Hur kan vi förvänta oss tolerans och vidsynthet av människor under belägring? Människor som är omringade av fiender och vars existens är hotad. Jag tror att en del av inskränktheten hos vissa grupper beror på detta pressade tillstånd. Men inte bara, de måste också ta sitt ansvar och utbilda sig och utvecklas. Islam kräver att vi läser och bildar oss och behåller vår sans i alla lägen. Islam kräver mognad och intelligens.
Den islamiska rörelsen i Iran har utvecklats enormt under sitt styre. Man lär av erfarenheter. De som är bra på att göra revolution är inte alltid de bästa att styra. Det dagliga styret kräver andra egenskaper, pragmatik, diplomati och så vidare.
MO: Bat Ye’or, judinna och sionist, som skrivit den uppmärksammade islamofobiska boken Eurabia. The Euro-Arab Axis, menar att arabismen utgjorde en kristen-islamisk allians mot sionisterna[4]. Trots hennes många faktafel och överdrifter i övrigt, och en klar sionistisk agenda, kanske det kan ligga något i det.
AR: Ja visst fog har hon för sitt påstående. På samma sätt som judarna försöker lansera den ”judisk-kristna traditionen” för att få över väst på sin sida i sitt krig mot islam, försöker araberna att främja enhet mellan kristna och muslimska araber. Det är naturligt. Men, detta måste påpekas, islam och kristendom har faktiskt mycket gemensamt, medan judendomen inte är som de andra två religionerna, utan är en rasistisk stamreligion utan djupare andligt innehåll. Vi muslimer respekterar Jesus Kristus som vi betraktar som en muslim, det vill säga en som lämnat sig åt Guds vilja, och en av de största profeterna. Hans moder Maria är den renaste av kvinnor. Det står i Koranen. Som araber ser vi Jesus som palestinier och arab, dessutom upprorsman och flykting. Palestinska flyktingar kan identifiera sig med honom. Han gjorde motstånd mot judarna. I evangelierna skildras den judiska rättvisan: dråparen Barabbas ska friges, Jesus korsfästas. Det var denna judiska ”rättvisa” som jag fick uppleva under rättegången mot Radio Islam.
MO: Salman Rushdie hyllades, Ahmed Rami korsfästes …
AR: Just så. Palestinierna, både kristna och muslimer, lider under denna ”rättvisa” dagligen och känner igen sin egen situation i evangelierna. Vi identifierar Israels ledare med Herodes som ”lät döda alla de gossebarn i Betlehem och hela området däromkring”.[5] Palestinska kristna ser i den korsfäste Jesus en bild för hur Palestina korsfästs av judarna. Varje palestinsk kvinna som föder sitt barn i landsflykten är en Maria, Jesu moder.
MO: Har inte Bashar al-Assad, som ju tillhör det syriska Ba’athpartiet, haft en ganska bra hållning i Palestinafrågan?
AR: Jag tycker Bashar gör ett mycket bra arbete. Han har den rätta, antisionistiska inställningen och är både välartikulerad och intelligent. Det finns de som invänder att eftersom han ärvt sin ställning efter sin far, så är han inte legitim i demokratisk mening. Jag håller med om detta. Det bästa vore ett demokratiskt system. Jag tror att Syrien skulle fortsätta att göra motstånd mot sionismen. Det hänger inte på presidenten. Folket är mot Israel.
En annan sak är att vi måste utgå från vad vi har. Att drömma om det perfekta hjälper oss inte. Vi har Iran, Syrien och Hizbollah i Libanon, Hamas i Gaza, som så att säga utgör motståndslägret. Med sina brister är de vad vi har. Den bästa kritiken är att göra bättre själv. Att klaga leder oss ingenstans. Vi gör det bästa av vad vi har.
Noter:
[1] Abu Tayyib al-Mutannbi (915-965)[3] ”The Arabs are the core and the guardians of Islam … Arab unity is an essential prerequisite for the restoration of Islam’s glory, the reestablishment of the Muslim state, and the consolidation of Muslim power. This is why it is a duty of every Muslim to work for the revival and support of Arab unity. / … / The truth is that just as Islam is a religious faith and a system of worship, it is also patriotism and nationality … / … / It should be evident that the Muslim Brothers owe respect to their own particular nationalism, Egyptian nationalism, which constitute the primary basis of the revival they seek.” Al-Banna, “On the Doctrine of the Muslim Brothers”, Barry Rubin och Judith Colp Rubin, Anti-American Terrorism and the Middle East: A Documentary Reader (Oxford: Oxford University Press, 2002), s. 28
Övriga intervjuer med Ahmed Rami:
