Den nya religionen heter ”Förintelsen”

Vad har dåtidens vetenskapsmän Galileo Galilei och Giordano Bruno gemensamt med sådana som historikern David Irving, advokaten Horst Mahler eller kemisten Germar Rudolf i vår tid? De har alla utmanat den etablerade maktstrukturens föreställningar och därför blivit förföljda och straffade.

De förstnämnda namnen kom i sin forskning fram till resultat som utmanade kyrkans geocentriska världsbild där jorden anses utgöra universums centrum. Galilei, Bruno och andra ville genom sina observationer visa att universum är oändligt och att jorden kretsar kring solen. År 1600 avrättades Giordano Bruno på kättarbål av den romersk-katolska inkvisitionen. Inkvisitionen var myndigheten inom kyrkan som hade till uppgift att övervaka och döma feltänkare som kunnat hota kyrkans ledande ställning – vilket innefattade tolkningsföreträde på sanningen. Galileo Galilei hävdade att en sann hypotes gick att bevisa genom noggranna observationer och experiment. Om en teori stämde med verkligheten så var alla andra teorier felaktiga.



Giordano Bruno

Det kan vara lätt att tro att idag, när vetenskaplig upplysning har segrat över religiös dogmatism, har den mänskliga medvetenheten lärt sig bättre. Men tendenserna återkommer. Det finns fortfarande saker som är alltför heliga för att tåla granskning. Flera stater fängslar den som ifrågasätter – även när han har rätt. En ny inkvisition har vuxit fram, med en maktställning fullt jämförbar med 1500-talets påvemakt – och i flera avseenden värre. Inkvisitionens lära är religiös till sin uppbyggnad och går under en benämning i bestämd form: ”Förintelsen”.

Begreppet ”Förintelsen” bygger på föreställningen om att Tredje Riket på Adolf Hitlers order avlivade omkring sex miljoner judar, huvudsakligen med användning av ”gaskamrar”. Efter krigsslutet 1945 har föreställningen om vad som hände växt fram i varierande dramatiska beskrivningar, vilka spridits av segrarmakterna. I det av USA ockuperade Tyskland inleddes en omskolningsprocess med avsikt att ”demokratisera” folket och specialutbildade lärare skulle grunda en ”ny kulturell tradition förbunden med internationellt medborgarsinne”.





Trots att Sverige inte var delaktig i kriget så har samma segrarmakter dikterat villkor om anpassning till detta internationella medborgarsinne. Här har ”Förintelsen” – den nya religionen – i hög grad varit vägledande och är det fortfarande. Denna religion fostrar systemetiskt medborgarna från tidig ålder via statliga institutioner, media, politik och kultur. Den som öppet ifrågasätter riskerar social utfrysning, karriärsmord och officiell bannlysning.

De som runt om i världen har utmanat den nya religionen har gjort det med risk för sina egna liv, hälsa och frihet. De väljer ofta att kalla sig för revisionister vilket kommer från den vetenskapliga traditionen där fakta och logik äger företräde att revidera tidigare föreställningar i strävan efter att hamna så nära sanningen som möjligt. Rent känslomässiga hänsynstaganden ska vara underordnade denna strävan. Revisionisternas slutsats handlar om att den vedertagna föreställningen är felaktig i sina tre väsentliga delar: Att det förekom en systematisk utrotning av judar. Att det skedde enligt en plan på order av Hitler. Att tillvägagångssättet var gaskamrar.





David Irving, Horst Mahler och Germar Rudolf är personer som har intagit revisionistiska ståndpunkter. Och straffats för det. De har inte på något sätt hetsat, hotat eller stämplat till våld emot judar utan med en skolads nyktra metodik kommit fram till att det faktiskt inte finns några hållbara bevis för de centrala delarna av den nya religionen. När de uttryckt detta offentligt har de dömts till fleråriga fängelsestraff. Därmed kan de jämföras med de vetenskapsmän som tidigare förföljdes av påvedömet.

Historikern David Irving var en gång i tiden betraktad som en historiker av rang, en auktoritet på andra världskriget med ett trettiotal böcker bakom sig. Till skillnad från andra historiker valde Irving att inte fylla ut sina böcker med gallimatias om ”Förintelsen” eftersom det saknade relevans i de ämnen han skrev om. För detta fick han många gånger kritik. Med tiden kom Irving fram till att det inte finns ett enda dokument som styrker att det fanns en plan på att utrota judarna, att koncentrationslägerfångar gasades ihjäl eller att sex miljoner mördades. Detta känner naturligtvis övriga historiker också till, men det var Irving som uttalade det öppet. Efter ett föredrag i Wien, där Irving uttalade sig om sin syn på detta, så utfärdades en arresteringsorder där han till sist greps, åtalades och dömdes till tre års fängelse.





Den tyske kemisten Germar Rudolf, utförde kemiska analyser i påstådda gaskamrar och kom fram till att det var omöjligt att man använt Zyklon B för massavrättningar där. I själva verket var Zyklon B ett ett produktnamn på ett insektsbekämpningsmedel innehållande giftet cyanväte. Syftet med produkten var att avlusa kläder för att hålla hygienen uppe och minska antalet sjukdomar, däribland tyfus, hos lägerinternerna. Germar Rudolf dömdes till två och ett halvt års fängelse.

Det juridiskt grövsta skandalpriset tar nog domarna mot tyske advokaten Horst Mahler, som flera gånger ifrågasatt den nya religionen och fortsatte lägga fram bevis för att den inte ägt rum i domstolssalen, trots att han förbjudits att göra detta. För detta dömdes han till sammanlagt tolv års fängelse.

Tack vare revisionisterna har vissa makabra anklagelser genomlidit hårda prövningar och slutligen avvecklats försiktigt. Två klassiker är de om att liken från judar användes till att göra tvål samt att huden fick täcka bokomslag och lampskärmar. Inkvisitionens uttolkare har numera övergivit dessa skrönor. Andra hörnstenar i förintelsereligionen såsom Anne Franks dagbok har avslöjats som ett pinsamt falsarium. Naturligtvis lever sagorna kvar, i populärkulturen, dokumentärer, media och så vidare. Då serveras den ofta tillsammans med en kollektiv skuld och insinuationer om att varje systemkritisk tanke har en länk till en mörk gaskammare i Auschwitz. Men sanningen finns därute, på Internet och i skrifter och böcker. Och det blir alltfler som söker reda på den.





Hos dem som ännu är fast i förintelsereligionens tankefängelse är mottagligheten starkt begränsad inför ett alternativt tänkande eller ifrågasättande. De starka känslorna, vanan och tron är så central i deras världssyn att det skulle bli en enorm prestigeförlust att erkänna att man har varit genomlurad. Vanliga mantran som att ”jag har sett bilderna” eller ”jag har varit i Auschwitz” kan rent logiskt inte gälla som bevis för att det har skett någon gigantisk utrotningspolitik. Att det dog människor i läger förnekar inte revisionisterna. Några dog av naturliga orsaker, andra av sjukdomar och det fanns även sådana som dog av svält – vilket många bilder från filmdokumentärer visar. Vad dessa dokumentärer dock inte berättar är exempelvis att rapporter från Röda korset – vilka tilläts regelbundna inspektioner i bland annat Auschwitz – inte vittnar om att det där skulle förekommit några massavrättningar. Många interner i dessa läger led som en följd av de allierades bombningar vilka drabbade det tyska kommunikationssystemet så att livsmedel och förnödenheter inte nådde fram till lägren. Det fanns gott om svältande tyska civila också vid krigets slut för att inte tala om soldaterna i den tyska krigsmakten. Vi kan alltså slå fast att i krig dör människor. Det revisionisterna återigen menar är att det inte fanns en systematisk utrotningspolitik i det nationalsocialistiska Tyskland.

Efter andra världskriget flyttade judiska ledare fram sina positioner ytterligare och intog en försoningslös hållning. Förintelsemyten kom att tjäna som en enande faktor för en effektivare judisk organisering. Vissa judiska grupper har, i bästa inkvisitoriska anda, den självutnämnda rollen att övervaka och agera mot ”förintelseförnekare” och misshagliga sanningssägare. Sionisterna har ett stort utrymme inom finansvärlden, media och politik. Detta har skapat ett klimat där övriga aktörer är livrädda att trampa judarna på fötterna och anklagas för att vara ”antisemiter”. Karriäristiska icke-judar tävlar ofta om de judiska ledarnas gunst. Säg den nutida amerikanska presidentkandidat som inte skulle vilja dyka upp på ett AIPAC-möte (en mäktig israelisk lobbygrupp) inför valkampanjen?




De som spridit föreställningen om ”Förintelsen” har använt en livlig fantasi när de framställt
tyskarna som mordmaskiner vilka kunde övervinna grundläggande naturlagar.
En av myterna som spridits är föreställningen om så kallade bränngropar.


Horst Mahler dömdes till 12 års fängelse och kommer troligtvis, på grund av sin höga ålder, få tillbringa sina sista år i fängelse. Hans kommentar till detta var:

"När de förbjuder oss att ifrågasätta Holocaust-religionen och att ifrågasätta om förintelsen ägt rum, och därför inte kan bevisas. Då vet vi vem som talar med oss. En mördare, en folkmördare, och då lyssnar jag inte på hans argument, utan jag försöker istället förvägra honom den makten han har över oss och det endaste vapnet som står till vårt förfogande är sanningen...
   Vad vore jag då för en värdelös människa om jag istället tigit, och trots att jag känner till detta, suttit kvar i fåtöljen och väntat på att sanningen någon gång skulle komma ut i ljuset?..."

Horst Mahler dömdes till 12 års fängelse

Denna gigantiska anklagelse om folkmord, där sex miljoner judar ska ha avlivats, är vår tids religion. Den är konstruerad för att nedtysta kritik, utpressa regeringar och dölja dagens verkliga folkmord på palestinier, irakier, sionismens fiender - och dölja den verkliga bakgrunden till alla de otaliga krig och konflikter som sionisternas "Nya Världsordning" på löpande band serverar oss.

Just därför behövs revisionisterna och de sanningssägare som genom sitt arbete bidrar till att den nya religionen alltmer börjar förlorar inflytande över våra liv.