Lars Adelskogh: Öppet brev till Folket i Bild
Lars Adelskogh, författare till den revisionistiska klassikern En tom säck kan inte stå, har skrivit ett öppet brev till Folket i Bild/Kulturfront och Margareta Zetterström med anledning av att de sprider propaganda för den sionistiska versionen av ”Förintelsen”.
I sin artikel ”Läs Gitta Sereny!”, publicerad på Folket i Bild/Kulturfronts hemsida www.fib.se den 4 december 2009, driver Margareta Zetterström propaganda för den sionistiska versionen av ”Förintelsen”, alltså föreställningen att tyskarna på Hitlers order dödade c:a sex miljoner judar i industrimässiga, löpande-band-liknande former, huvudsakligen i s.k. gaskamrar.
Redan i webbredaktörens inledning anslås tydligt tonen. Och den ton som skräller i vårt öra är den sionistiska ideologins. Redaktören skriver nämligen: ”Eftersom diskussionen om Förintelsen och en relativisering av förföljelserna mot judar i ’Tredje riket’ fortsätter finns anledning att åter ta del av vad Margareta Zetterström tidigare skrev om tre böcker av Gitta Sereny.”
Nyckelordet här är ”relativisering”. Det är, som Norman Finkelstein påpekar, en hörnsten i den sionistiska ideologiprodukten ”Förintelsen” att denna inte får relativiseras. Men om vi vill förstå något, vad det än är, måste vi sätta det i relation till annat, alltså relativisera det. Det vi inte får relativisera, kan vi inte förstå. Det som är absolut, unikt, så till den grad att det inte får sättas i relation till något annat, blir obegripligt för oss.
Norman Finkelstein skriver. ”Uppfattningen att Förintelsen är unik är intellektuellt torftig och moraliskt vanhedrande, men inte desto mindre lever den vidare. Frågan är varför. Jo, för det första medför ett unikt lidande en särställning. Den unika ondskan hos Förintelsen gör enligt Jacob Neusner inte bara att judarna blir annorlunda än andra, den ger också judarna ’rätt att ställa krav på dessa andra’. För Edward Alexander är Förintelsen ett ’moraliskt kapital’. Judarna måste ’kräva ensamrätt’ på denna ’värdefulla egendom’. Det unika med Förintelsen – detta ’krav’ på andra, detta ’moraliska kapital’ – fungerar i själva verket som Israels värdefullaste alibi. ”Det säregna med judarnas lidande förstärker de moraliska och känslomässiga krav som Israel kan ställa… på andra nationer”, menar historikern Peter Baldwin. Enligt Nathan Glazer gav Förintelsen genom att understryka judarnas speciella särart dem ’rätt att betrakta sig som särskilt hotade och särskilt värdiga att vidta de åtgärder, vilka de än vara månde, som var nödvändiga för att överleva’…”
”Här finns också en annan bakomliggande faktor,” forsätter Finkelstein. ”Att hävda att Förintelsen är unik är detsamma som att hävda att judarna är unika. Det är inte judarnas lidande utan det faktum att det var judar som led, som gjorde Förintelsen unik. Eller: Förintelsen är speciell därför att judarna är speciella… Wiesel hävdar med hetta att Förintelsen är något unikt och han hävdar med samma hetta är judarna är unika. ’Vi är annorlunda i allt.’ Judarna är ’ontologiskt’ exceptionella. Förintelsen utgjorde höjdpunkten på icke-judarnas tusenåriga hat mot judarna och bevisade inte bara att judarnas lidande var unikt utan också att judarna själva var unika.” (Norman Finkelstein, Förintelseindustrin, ss. 52-53)
Själv skriver Margareta Zetterström ”Egentligen förstår jag inte varför den här diskussionen om nazismens massmord på judar (samt zigenare, sjuka/handikappade, homosexuella, kommunister etc.) blossat upp just nu.”
Men det är ingen diskussion. En diskussion förutsätter att två motsatta sidor kommer till tals och bemöter varandras argument i ärlig intellektuell tävlan. Men något sådant tillåts inte i detta ämne. Endast den förintelsetroende sidan får hävda sina argument. Den revisionistiska sidan tilltalas inte, endast omtalas, hånfullt och med icke ens det torftigaste referat av dess argument, fakta och kritik.
Sålunda skriver Margareta Zetterström om revisionisterna: ”Sereny förklarar, tålmodigt och pedagogiskt, hur det kommer sig att uppenbara historiska fakta ständigt ifrågasätts. Här har ’revisionisternas’ arbete underlättats av en allmän, utbredd okunskap. Det har länge rått en vida spridd, men likafullt felaktig, uppfattning att Hitlerregimen hade gaskamrar eller liknande avrättningsavdelningar i alla sina koncentrationsläger, alltså även dem som låg på tysk mark.”
Här underlåter Margareta Zetterström att nämna hur det kunnat komma sig att denna ”felaktiga uppfattning” varit så vida spridd och så länge rådande. Hon säger inget om att denna ”felaktiga uppfattning” var de allierade statsmakternas officiella ståndpunkt, uttalad under anklagelserna vid Nürnbergrättegången. Här till exempel med den brittiske chefåklagaren Sir Hartley Shawcross’ ord vid hans slutanförande: ”Murder conducted like some mass- production industry in the gas chambers and the ovens of Auschwitz, Dachau, Treblinka, Buchenwald, Mauthausen, Maidanek and Oranienburg.” Av de här uppräknade lägren är det endast Auschwitz, Treblinka och Majdanek (officiell polsk stavning), som enligt den numera rådande mytologin om ”Förintelsen” anses ha varit utrustade med ”gaskamrar”. Alltså inte Dachau, Buchenwald, Mauthausen eller Oranienburg (Sachsenhausen). Som bevis för existensen av ”gaskamrarna” i dessa fyra sistnämnda läger upptog Nürnbergdomstolen många vittnesmål. Av den föregivna gaskammaren i Dachau visades till och med en film, tagen av amerikanska arméfotografer.
I en officiell rapport från Frankrikes regering till Nürnbergdomstolen står:
”Allt hade ordnats in i minsta detalj. År 1944 i Buchenwald hade man rent av förlängt en järnvägslinje, så att de deporterade kunde föras direkt till gaskammaren. Vissa [av gaskamrarna]hade ett golv, som tippade och omedelbart förde in kropparna i rummet med krematorieugnen.” (Nürnbergdokument 274-F (RF-301) IMF ”blå serien”, vol. 37, s. 148.)Lägg märke till det diffusa i formuleringarna ovan. Vi får inte klart besked ens om antalet ”gaskamrar”. Var det en eller flera? Dylik vaghet är ingen tillfällighet utan tvärtom något genomgående i vittnesmålen om ”gaskamrarna”.
Margareta Zetterström säger heller ingenting om att det i Förbundsrepubliken Tyskland under hela 1950-talet var förbjudet att offentligt ifrågasätta existensen av ”gaskammaren” i exempelvis Dachau och att den som det gjorde riskerade fängelse.
Några frågor till Margareta Zetterström och alla andra förintelsetroende: Varför skall vi inte längre tro på bevisen för, dvs vittnesmålen om, ”gaskamrarna” i Dachau, Buchenwald, Mauthausen och Oranienburg (Sachsenhausen)? Varför skall vi numera tro bara på ”gaskamrarna” i Auschwitz, Treblinka, Majdanek, Sobibór, Belzec och Chelmno? Vad är det för kvalitativ skillnad mellan vittnesmålen om massgasningar i Dachau och motsvarande vittnesmål om Auschwitz? Vad är det för kvalitativ skillnad mellan vittnesmålen om Buchenwald och dem om Majdanek? Mellan dem om Oranienburg (Sachenhausen) och dem om Sobibór?
Klokt nog nämner Margareta Zetterström inte med vilken föregivet dödande gas de elaka tyskarna drev sina ”gaskamrar ” i de fyra rena ”förintelselägren”, tillhörande Operation Reinhardt (observera stavningen, inte Reinhard). Enligt vittnena var det nämligen dieselavgaser. Så till exempel var det dieselavgaser från en skrotfärdig sovjetisk stridsvagn som användes till ”dödshusen” i Treblinka. Men här finns ett problem, och inte ett litet. Avgaser från en dieselmotor på tomgång har så låg koloxidhalt (mindre än 1 promille) och så hög syrehalt (c:a 18 procent) att människor normalt inte dör av att inandas dem ens under en ganska lång stund. Bensinavgaser är c:a hundra gånger giftigare. Därför händer det att människor begår självmord genom att inandas bensinavgaser. Däremot finns inga kända fall av mord eller självmord genom dieseavgaser – annat än i mytologin om den s.k. Förintelsen. Här plötsligt visade tyskarna inte bara sin vanliga bottenlösa ondska utan även sin överdjävulska tekniska skicklighet: de lyckades döda med en gas som inga andra kunnat döda med, och inte en eller två människor utan två miljoner.
Men tyskarnas tekniska överdjävlighet slutar inte där. Här följer in extenso fil. dr Stefan Szendes berättelse om den metod tyskarna använde för att döda judar i massor i Bełżec: människokvarnen. Berättelsen återfinns i hans bok Den siste juden från Polen, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1944 (ss. 298–299):
”Människokvarnen utbreder sig över ett område av omkring sju kilometer. Det är omgivet av ett taggtrådsstängsel och säkrat med alla upptänkliga anordningar. Ingen får närma sig detta avspärrade område och ingen får lämna det.Likväl lyckades några få människor fly även från Belzec… Från dem härstammar följande skildring.De med judar fullastade tågen körde genom en tunnel ned till de underjordiska rum där avrättningsplatsen var belägen. Där lastades judarna av tågen och fick lämna sina tillhörigheter…Allting tog man ifrån dem. Sakerna sorterades och inventerades för att sedan användas av herrefolket. Detta sorteringsarbete blev likväl så omständligt att man tyckte det var bättre att sända judarna dit nakna.De fördes in i jättestora hallar, vilka rymde flera tusen människor. Dessa rum saknade fönster, de var helt i metall och hade golv, som kunde sänkas ned.Genom en sinnrik mekanism sänktes så golvet med alla de tusentals judarna ned i en bassäng under golvet – men inte längre än att vattnet nådde dem till höfterna. Så leddes starkström genom vattnet och på bara några ögonblick var alla de tusentals judarna avlivade.Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan ström kopplades på och i de stora hallarna blev nu glödande hett som i en krematorieugn tills alla lik förbränts till aska.Väldiga lyftkranar vinschade upp golvet och tömde askan. Röken leddes ut genom stora fabriksskorstenar.Processen var överstånden. Utanför infarten till tunneln stod redan nästa tåg och väntade.Varje transport omfattade omkring 3,000 till 5,000 judar. Dagligen anlände flera tåg. Ibland kom det ända till tjugu och trettio sådana tåg i veckan till Belzec.Den moderna tekniken i nazistisk regi firade triumfer. Den hade löst massmördandets problem.”En smula annorlunda beskrivs förfarandet i Bełżec av ”ögonvittnet” Kurt Gerstein, sanitetsofficer i SS. Han efterlämnade efter sitt (påstådda) självmord i fransk krigsfångenskap i juli 1945 sina bekännelser (det finns nämligen sex olika ”bekännelser, och de avviker sins emellan) av vad han upplevat i ”förintelselägret” Bełżec, som han skulle ha besökt i juni 1942. Där såg han med egna ögon hur hans SS-kolleger knökte in 700 till 800 judar i 25 kvadratmeter små gaskamrar, alltså 28 till 32 personer per kvadratmeter. Som om detta inte räckte för att göra ett vittnesmål absolut ovederhäftigt, berättade han om hur de i ”gaskammaren” instängda fick vänta i 2 timmar och 49 minuter, innan den dieselmotor gick i gång som levererade den föregivet dödande avgasen och att det därefter tog 32 minuter innan alla var döda. Som om luften då inte för länge sedan tagit slut i den hermetiskt slutna ”gaskammaren”, och alla de instängda därför redan var döda! Vidare skulle det erhållna gastrycket antingen ha sprängt kammaren eller stannat motorn på några minuter.
Margareta Zetterström och alla andra förintelsetroende, varför är vittnesmålen om massdödanden i Belzec – i människokvarn eller dieselavgaskammare – mera trovärdiga än de om massdödanden i Buchenwald?
År 1946 vittnade Alexander Pechersky om hur det gick till när tyskarna dödade judar i massor i Sobibór: ”En svart substans, som ringlande dröp ner genom hål i taket till en dödskammare, som var kamuflerad till duschrum” (A. Pechersky, ”La rivolta di Sobibór”, i Ed essi si ribellarono. Storia della resistenza ebrea contro il nazismo, Milano 1969, s. 13) Vad denna ”svarta substans, som ringlande dröp ner” var för något, kan numera ingen kemist svara på. Tydligen opererade den nationalsocialistiska kemin med andra lagar och ämnen än den demokratiska och kommunistiska.
Margareta Zetterström och alla andra förintelsetroende, varför är vittnesmålen om massdödanden i Sobibór mera trovärdiga än de om massdödanden i Oranienburg (Sachsenhausen)?
Margareta Zetterström hävdar att ”den slutgiltiga lösningen på frågan om Europas judar” avhandlades och beslutades i Wannsee utanför Berlin i januari 1942.
Men något massdödande av judar varken dryftades eller beslutades i Wannsee, vilket även officiella förintelsehistoriker medgivit. Så till exempel sade år 1992 Yehuda Bauer, professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, vid en internationell konferens om folkmordet på judarna, vilken hölls i London: ”Allmänheten upprepar alltjämt, gång på gång, den dumma historien om att man i Wannsee fattade beslut om att utrota judarna” (pressmeddelande från Jewish Telegraphic Agency, publicerat under rubriken ”Betydelsen av Wannsee förkastas”, Canadian Jewish News, 30 januari 1992, s. 8).
Det bevarade protokollet från konferensen i Wannsee talar inte om någon slutgiltig lösning i form av massdödande utan endast i form av judarnas omflyttning österut (die endgültige Lösung der Judenfrage durch Umsiedlung nach Osten). Vi har en exakt parallell till detta i de avsikter vissa israeliska politiker i dag hyser för ”den slutgiltiga lösningen av frågan om palestinierna”.
Skillnaden i humanitet mellan dagens israeliska ledare och gårdagens tyska består i att dagens israeliska ledare inte lägger en shekel på mat, vatten, kläder och sjukvård åt palestinierna, medan de håller dem inspärrade i världshistoriens största koncentrationsläger – Västbanken och Gazakammaren – medan däremot tyska SS gjorde stora ansträngningar och lade ut stora pengar på att hålla judar och andra vid liv i sina koncentrationsläger.
Det finns några mycket intressanta dokument bevarade från 1942-1943 författade av en chef inom SS’ ekonomiförvaltning. I ett av dessa dokument (Nürnbergbeteckning: PS-2172, bilaga II), daterat den 28 december 1942, uttrycker Richard Glücks, chefen för ekonomiförvaltningens avdelning D, stor oro för det höga dödstalet i Auschwitz (sedan juli 1942 hade en svårbemästrad tyfusepidemi rasat i lägret). Glücks anmärkte att av 136 000 till lägret anlända fångar hade 70 000 redan dött. Han beordrade därför lägerläkarna att sätta in ”alla tillgängliga resurser” på att ”avsevärt sänka” dödstalen i lägren. ”Mer än i det förflutna”, fortsatte Glücks, ”måste lägerläkarna övervaka fångarnas näring och göra förslag om förbättringar i samråd med lägerkommendanterna. Dessa förslag får inte bara stanna på papperet utan måste inspekteras regelbundet av lägerläkarna. Vidare måste lägerläkarna förvissa sig om att arbetsförhållandena på de enskilda arbetsplatserna förbättras så mycket som möjligt. Till detta ändamål är det nödvändigt att lägerläkarna gör inspektioner av förhållandena vid arbetsplatserna.”
Glücks gjorde klart vem som hade beordrat dessa åtgärder. ”Reichsführer SS [Heinrich Himmler] har beordrat att dödstalen absolut måste minskas.” Himmler – som ju brukar kallas ”folkmordets arkitekt” – var så bekymrad över dödstalen i koncentrationslägren att han två veckor tidigare, den 15 december 1942, sagt åt chefen för ekonomiförvaltningen Oswald Pohl (alltså Glücks närmaste överordnad) att han för det kommande året måste skaffa för fångarnas näring de största mängder av råa grönsaker och lök. Himmler hade specificerat: ”Dela under grönsakssäsongen ut morötter, kålrabbi, rovor och alla slags grönsaker som finns i stora mängder, och lagra tillräckligt för fångarna till vintern, så att de får en tillräcklig mängd varje dag. Jag tror att vi kan väsentligen förbättra hälsotillståndet därigenom.” (Detta dokument citerar P. Padfield i sin biografi Himmler: Reichsführer SS (London, Macmillan 1990), s. 441.
I ett annat dokument (Nürnbergbeteckning NO-1523), daterat den 20 januari 1943, instruerade Glücks alla lägerkommendanterna att ”med alla medel försöka få ner dödstalen i lägret” (”mit allen Mitteln zu versuchen, die Sterblichkeitsziffer im Lager herunterzudrücken”). Det är tydligt att Glücks avsåg att detta skulle tas på största allvar: ”Jag håller lägerkommendanten och chefen för koncentrationslägrets förvaltning personligen ansvariga för att uttömma varje möjlighet till bevarande av fångarnas arbetsförmåga.” (”Ich mache den Lagerkommendanten und den Leiter der Verwaltung des Konzentrationslagers für die Erschöpfung jeder Möglichkeit zur Erhaltung der Arbeitskraft der Häftlingen persönlich verantwortlich.”)
Alla dessa dokument visar tydligt att Himmlers och SS’ allmänna avsikt inte var att döda fångarna utan att hålla så många av dem som möjligt vid liv för att utnyttja dem som arbetare.
De tidvis mycket höga dödstalen i Auschwitz och andra läger berodde alltså inte på en avsiktlig massmordspolitik utan på svårbemästrade epidemier av huvudsakligen tyfus, som överförs av löss. Tyskarna lade ner stora pengar på anläggningar för gasning av fångarnas kläder och madrasser mot löss. Dessa anläggningar kallade tyskarna Vergasungskammer eller Entwesungskammer, och det medel de använde var Zyklon-B, vätecyanid adsorberat på granulat, en kornig massa. Om existensen av dessa anläggningar och användningen av Zyklon-B för detta ändamål råder ingen kontrovers. Också den mot revisionisterna fientligt inställde forskaren Jean-Claude Pressac medgav att 95-98 procent av det Zyklon-B som levererades till Auschwitz användes till att hålla fångar vid liv, inte till att döda dem.
Nu påstår förstås de förintelsetroende att tyskarna lät endast arbetsdugliga fångar leva men dödade de icke arbetsdugliga genast efter ankomsten till lägret. För detta påstående finns inga dokumentbevis, endast vittnesmål. Däremot finns det dokument som klart visar att också sjuka, icke arbetsdugliga fångar togs om hand och fick sjukvård. Också antirevisionisten Pressac medgav detta och återgav till och med i sin bok Auschwitz: Technique and Operation of the Nazi Gas Chambers (s. 512) ritningar för ett nytt fångsjukhus i Auschwitz med karantänsektion med platser för inalles över 16 000 sjuka fångar. Denna ritning hade godkänts av Auschwitz Byggledning den 30 juni 1943. Men redan tidigare fanns ett stort sjukhus i lägret i avdelning B.IIf. Pressac skriver – och observera att han finansierades av den sionistiska Klarsfeld-stiftelsen och var klart ute i ärendet att söka motbevisa revisionisterna: ”Det ligger en oförenlighet i att skapa ett hälsoläger några hundra meter från krematorierna, där enligt den officiella berättelsen människor utrotades i stor skala… Det är uppenbart att KGL Birkenau inte kan samtidigt ha haft två motsatta funktioner: hälsovård och utrotning. Ritningen för uppförandet av en mycket stor sjukhusavdelning i BA III visar därför att krematorierna byggdes endast för kremering av döda utan några mordgasningar…” Pressac (anf. arb. s. 512, fetat av Pressac).
Margareta Zetterström citerar till sist Gitta Sereny, när hon hävdar att tyskarna dödade så många som mellan två och en halv och tre miljoner judar under fälttåget i Sovjetunionen. Gitta Sereny lägger för säkerhets skull på en miljon med hänvisning till anonyma ”ryska experter” som någon gång i en obestämd framtid skall lägga fram sina ”siffror”. Ja, det kan de gärna göra, men det betyder ingenting i sak, så länge de materiella bevisen saknas. Varje år görs i Rysslands vidsträckta land nya fynd av massgravar med offer för Stalins terror mot den egna befolkningen. Varför görs det inga motsvarande fynd av dessa påstådda miljoner offer för tyskarnas judeförföljelser? Inte ens vid platsen för den påstått största massakern, den i Babij Jar utanför Kiev, har man kunnat bringa några som helst fynd i dagen.
Med allt det ovan sagda är inte sagt att inte många judar dog eller dödades under tyskt välde åren 1941-1945. Men hur många? Det är frågan.
Förintelsetrons sionistiska upprätthållare hamnar i en logiskt olöslig konflikt, när de skall å ena sidan framställa ”Förintelsen” som så fullständig som möjlig, så att i stort sett inga europeiska judar överlevde och att de få som gjorde det överlevde ”som genom ett under” men å andra sidan, när det sedan gäller att få dagens tyskar och andra europeiska folk att punga ut med skadestånd till de överlevande, skall hävda så många överlevande som möjligt. Norman Finkelstein uppger i sin bok Förintelseindustrin från år 2000: ”Israels premiärministers kansli angav för en tid sedan antalet ’nu levande överlevande från Förintelsen’ till nära en miljon människor.” (Anf. arb., s. 83) Försäkringsmatematiker vet vad detta innebär för siffrorna drygt 50 år tidigare: 3,5 till 5 miljoner judar överlevde ”Förintelsen”.
”Vilka dödade då Hitler egentligen?” som Norman Finkelsteins mor brukade säga på tal om alla ”överlevare” som framträdde titt som tätt i medierna.
Att det skulle ha funnits en politik att avsiktligt fysiskt förinta den europeiska judenheten och att denna politik genomfördes framför allt i slutna läger – är i frånvaro av materiella bevis och dokumentbevis ett påstående, som stöds uteslutande med vittnesmål, och icke så många sådana, och ”bekännelser av gärningsmän”.
Det är just frånvaron av de två viktigaste beviskategorierna – sak- eller materiella bevis och dokumentbevis – som gjort vittnesmålen och ”gärningsmännens bekännelser” så viktiga för dem som försöker upprätthålla föreställningen om det sexmiljonfaldiga judemordet.
Margareta Zetterström anser att Gitta Sereny gjort en viktig insats däri att hon bland annat ”intervjuat bödlar, överlevande samt vittnen och över huvud taget bedrivit en synnerligen gedigen research”.
”Intervjuat bödlar” måste syfta på Gitta Serenys bok ”Vid avgrunden” (2000, engelska originalets titel: Into that Darkness. from Mercy Killing to Mass Murder 1974, andra uppl. 1995), där hon säger sig återge långa samtal hon förde med förre kommendanten i Treblinka, Franz Stangl, vid besök hon gjorde hos honom i fängelset. Att kalla detta ”synnerligen gedigen research” är emellertid alldeles felaktigt. ‘
Dessa samtal finns nämligen inte inspelade med bandspelare eller dylikt. Därför finns heller ingen utskrift av samtalens innehåll, vilken Stangl hade kunnat läsa igenom och med sin underskrift godkänna. Lämpligt nog dog Stangl i fängelset redan dagen efter Gitta Serenys sista besök hos honom, den 28 juni 1971. Alltså kunde Gitta Sereny påstå vad hon ville om vad Stangl sade till henne utan att behöva bli motsagd.
Slutsats: Vad vi har i boken Vid avgrunden är inte Franz Stangls ”vittnesmål” eller ”bekännelser”, utan enbart Gitta Serenys obestyrkta påståenden om sådana ”vittnesmål” eller ”bekännelser” – två givetvis vitt skilda saker. Gitta Serenys bok Vid avgrunden är som historisk källa fullständigt värdelös.
Ingen seriös forskare kan på allvar begära att bara bli tagen på orden utan någon som helst dokumentation eller oberoende vittnesmål. Gitta Serenys blotta ord är naturligtvis inte trovärdigare än exempel Pierre Guillaumes ord, när han berättade följande om sitt möte med Gitta Sereny:
Sedan vi satt oss till bords, beställt drycker och växlat de vanliga hövlighetsfraserna, sade jag till Gitta Sereny enligt andemeningen följande: ”Jag har läst er bok mer än en gång, somliga ställen till och med ofta. Vid första läsningen kan man inte tvivla på sanningen i förklaringarna och på realiteten i Stangls bekännelser. Men ju oftare jag gick igenom texten, desto större blev min häpnad, först mindre på grund av det jag läste än på grund av den uppenbara avsaknaden av det man hade väntat sig att finna. Slutligen, vid flerfaldig och mycket noggrann läsning av de ställen, där Stangl ”bekänner”, tilltog min häpnad ännu mer, ty de var undantagslöst författade i en indirekt eller tvetydig stil, så att det blev omöjligt att på dessa ställen skilja på vad Stangl hade sagt och vad Gitta Sereny hade sagt.”Jag gjorde en menande min och sade sedan, varvid jag såg min samtalspartner lugnt i ögonen och betonade varje ord för sig:”Kort och gott: Han bekände inte!””Men naturligtvis inte… det kunde han inte!”Gitta Sereny ansåg att hon gentemot Stangl fyllde en terapeutisk och helande funktion, däri att hon hjälpte honom att lätta sitt samvete genom en bekännelse, som var alltför ohygglig för att han skulle ha klarat av det alldeles ensam. […] Stangl dog faktiskt plötsligt i fängelset, redan mycket tidigt efter sina ”bekännelser”, fastän han uppenbart var vid god hälsa och alltid hade bestridit de brott man lagt honom till last. Han väntade på sin [resnings-] rättegång, av vilken han – och hans fru – hoppades på ett gynnsamt resultat.”(Pierre Guillaume, ”Les bonnes intentions dont l’enfer est pavé”. Annales d’Histoire Revisionniste, nr 5 1998, s. 189f, anfört i Treblinka – Vernichtungslager oder Durchgangslager? av Carlo Mattogno och Jürgen Graf, ss. 38-39, Hastings 2002.I dagens värld handlar ”Förintelsen” mycket litet om verkligt eller föregivet judiskt lidande för mer än sextio år sedan. Desto mer handlar den om sionistisk ideologiproduktion och dess användning för att genomföra en sedan länge planlagd upplösning, fördrivning och förintelse av ett annat folk: det palestinska.
Myten om ”Förintelsen” kan inte ses isolerad från det nuvarande politiska skeendet. Israel kan ostraffat begå vilka förbrytelser som helst mot palestinierna och ständigt avvisa kritik med hänvisning till denna myt om det sexmiljonfaldiga judemordet, varmed det vidmakthåller europeernas sjuka samvete.
Den som bidrar till att upprätthålla myten om ”Förintelsen”, bidrar också – om än oavsiktligt – till att förlänga och försvåra palestiniernas lidande och fördröja deras slutliga befrielse ur sina grymma plågoandras händer.
Betänk ert ansvar, Margareta Zetterström och alla ni andra som upprätthåller och sprider myten om ”Förintelsen”!
Ni angriper oss revisionister med smädande ord som vi inte vore ärliga i vårt uppsåt och drevs av sanningslidelse, som om vi inte hade hjärta för dem som fått lida på grund av Förintelsemytens politiska konsekvenser.
Men vi är vissa, om att vi har väsentliga fakta, argument och kritiska synpunkter att tillföra.
Därför säger vi revisionister alltid till er som sprider myten om ”Förintelsen”: Vi är när som helst beredda att möta er i en ärlig intellektuell debatt. Er hånfulla tystnad kommer i det långa loppet inte att vara er sak till något som helst gagn.
Lars Adelskogh den 18 december 2009
Läs intervjun med Adelskogh: Vad är revisionismen?Läs Adelskoghs bok: En tom säck kan inte stå
Öppet brev om revisionismen från Lars Adelskogh till Folket i Bild
Judarnas etniska rensning av Palestina: förhistoria och tidigaste skeden
Radio Islams revisionistiska arkiv
innehåller ett stort antal relevanta dokument