av Ahmed Ben Bella
ZIP
KAPITEL IV
ISLAM ÄR VÅRT SVAR
- Världsordningen är roten till alla problemen. Vi ska återvända till denna världsordning, till dess olika länkar och sättet att ta itu med den och neutralisera den bit för bit... Jag vill då börja med Islams roll i denna process. På den punkten är vi överens, att Islam kan utgöra ett alternativ till denna världsordning. Men här rör vi oss ännu på det abstrakta planet om vi inte kan precisera det hela. För att förverkliga denna uppgift, i mänsklighetens och världens tjänst, måste Islam sätta igång en inre revolution. Det handlar alltså om detta: hur kan vi forma en islamisk ideologi, inte bara för muslimer eller för araber, utan också för hela världen?
Hur ska ett icke-muslimskt folk kunna tillgodogöra sig denna islamiska ordning utan att vara tvungna att konvertera till Islam? Hur kan vi skapa denna ideologi?
Eftersom vi har analyserat den nuvarande världsordningens olika faktorer och lokaliserat den förgiftande idé som där finns, nämligen att hysteriskt söka efter profit, måste vi metodiskt undertrycka denna och finna ett system där denna idé, med sin obönhörliga exploatering, blir helt obrukbar. Enligt min åsikt så är Islam den enda som kan uppnå detta resultat.
Jag tror att från början, och t o m till sin innersta natur, var Islam en revolution i ett dåtida samhälle som liknade våra samhällen idag, och till slut kom fram till en viss punkt då man i begreppsbilden frammanat de omständigheter, i en viss mån, som liknar dagens rådande, vilka är följande:
- Det främsta missförhållandet som härjade i samhället när Islam kom var huvudsakligen exploateringen. Om Islam inte hade radikalt ifrågasatt koraychiternas intressen, hade dessa utan svårighet kunnat anamma den nya religionen. De trodde i allafall på gott och väl ett fyrtiotal gudar och hade inte någon orsak att avvisa en till!
Men det fanns en sak de absolut inte kunde acceptera: att bli jämlika med personer som Ammar Ibn Yasser eller den svarta invandraren Bilal och behöva betrakta dem som fullvärdiga medborgare i deras samhälle.
- Islam omvandlade koraychiternas samhälle och fortsatte sedan i samma anda för att förändra hela världen och de lagar som då rådde. Ta, t ex, de lagar som reglerade fältslagen och krigen... Islam grep där in och förbjöd att döda de sårade, barn, gamla och kvinnor, förbjöd att förgifta brunnar och hugga ned träd.
Det är lämpligt att understryka att Islam var föregångaren när det gäller att skydda miljön. Den stiftade de första lagarna som organiserade relationen mellan människan och naturen.
- Islam vände upp och ned på den tidens världsordning vilken då, liksom nu, var uppdelad mellan två stormakter: perserna och romarna vilka prackade på andra folk sina moraliska politiska och kulturella ideologier, i fred som i krigstid. Till exempel efter ett krig då perserna besegrat Bysans, utkrävde den persiske kungen av de besegrade en ranson på 1000 förmögna kvinnor - en naturlig handling och helt enligt tidens sedvänjor.
Islams ankomst förändrade allt fullständigt och de två stormakterna fick lov att underordna sig detta. Vår tid liknar i grunden i stort sett denna gamla epok, så varför skulle inte Islam vara i stånd att bidra till att förändra världen en gång till?
- Men det har sagts att det islamiska systemet, till och med under sin guldålder, var offer för deviationer på det sociala och politiska planet... Islam har, liksom det skett i den övriga historien, upplevt alla historiens stadier, från storhetsperioder till perioder av motgångar och overksamhet. Dess system har inte kunnat hålla stånd mot historiens hårda framfart. Kan då det islamiska systemet trots detta erbjuda ett värdefullt alternativ för oss idag?
Det fanns deviationer t o m på arrachidoune-kalifernas tid, och de själva uppmanar oss att bedöma deras gärningar, för de var ju inte annat än mänskliga varelser. Många deviationer gjordes på ekonomins område; detta har alla historiker bekräftat från Tabari till Taha Hussein. Men sett utifrån dess ideologiska program har Islam, mer än andra system, kunnat skapa ett jämlikt och rättvist socialt nät. Så t ex verkade Omar Ibn Khattab som domare två år utan att få ett enda klagomål, så vitt jag vet. Omar Ibn Abd el-Aziz, i sin tur, fann inte någon i hela landet som gjorde sig förtjänt av zakat (islamisk skatt, gåva till fattiga). Detta zakatsystem syftade till att ge fattiga ekonomisk hjälp för det kommande året. Så fanns också idén med habous vilket, som system, kunde utvecklas och breda ut sig för att omfatta alla sektorer. Vi skall inte glömma att då kolonialmakternas styrkor trängde in i våra länder så ägdes en tredjedel av Algeriets mark av habous. I Tunisien representerade habous en fjärdedel av den ägda jorden. En fjärdedel av den islamiska världens fastigheter ägdes av habous. Detta utgör ett faktum som inte finns någon annanstans, bör man säga. Vilka svaga punkter Islam än haft i sin historia, så har den lyckats skapa ett kvalitativt gott relationsnät mellan människor. Relationer som vi kan återuppliva och omorganisera enligt dagens realitetsbehov i vårt nuvarande samhälle, så att jämlikhet på nytt kan råda i möjligheterna och att de stora orättvisorna i människors öden minskar, så att alla äntligen kan leva på en värdigare nivå i respekt för den mänskliga digniteten. Islam innefattar alltså, mer än andra läror, värden som skulle kunna skapa ett system där principen att till varje pris söka profit hålls i schack. Somliga kan alltid hävda att t ex den islamska världen lever idag tack vare västerländska banker och att den inte lätt skulle klara sig utan dessa. Sådana bör man påminna om, att Islam har överlevt i sju sekler utan banker och att den har lyckats bygga upp en av de underbaraste civilisationer i mänsklighetens historia. En civilisation som varken upplevt den föraktliga profiten eller inflationen som vi fått oss pådyvlade från den västerländska civilisationen.
- Ur strikt ekonomisk synvinkel, finns det stora meningsskiljaktigheter mellan forskarna och de muslimska vetenskapsmännen beträffande existensen eller ej av det som man strikt kan kalla "det islamiska ekonomiska systemet".
Det har skrivits många böcker i detta ämne. Mycket forskning har gjorts om grundvalarna och reglerna för den islamiska ekonomiska teorin och dess relevans för vår samtida värld. Trots att jag, efter det jag läst, anser att dessa forskningar är ofullständiga och inte tillräckligt utarbetade för att erbjuda övertygande svar om den islamiska ekonomin. Jag kan försäkra att Islam kan erbjuder ett alternativ, vad beträffar ett ekonomiskt system, som är fritt från "profit för profitens skull" och alltså fritt från exploatering och hegemoni. Detta betyder även att det islamiska systemet ovillkorligt kan tas och tillämpas utan att tas som religion eller sed. Islam är en toleransens religion och mildhetens. I det förflutna har Västerlandet Islam att tacka för det positiva på detta område. Islam har hjälpt Västerlandet att avskaffa det feodala systemet, när Islam fördrev tyranniet människor emellan och bestämde att jordegendomarna skulle återgå till dem som odlade dem, dvs till dem som tidigare var som slavar och som på det sättet kom att bli herrar över sin jord. Det är detta som förklarar Islams framgång i Egypten och ännu mer i Spanien där feodalsamhället var särskilt strängt. Feodalherren ägde marken, gårdarna och alla dem som levde där. Följaktligen hade denne rätten till "sina" bönders liv och död, rätten att vägra dem att gifta sig, rätten att lägga beslag på allt det fina som hans tjänare hade. Feodalherrarna ägde egna privata arméer, hade egna flaggor och tryckte egna sedlar och mynt. Det är alla dessa perversa situationer som Islam bekämpade. Och i vissa delar av Europa avskaffade Islam detta system.
- Många forskare har påpekat att det mot slutet av abassidernas kalifat (750-1258), fanns flera indicier på möjligheten av en industriell revolution. Följaktligen skulle i så fall kapitalismen hos oss ha ägt rum tidigare än i Europa. Andra tillbakavisar denna tes och uppställer då inte bara tekniska frågor utan påpekar även motsägelsen Islam-kapitalismen?
Islam har inte bara avvisat kapitalismen utan den har även historiskt bekämpat dess uppkomst. Och för långa tider stängt dörren mot den. Detta motstånd mot kapitalismen var inte bara av materielllt och strukturellt slag utan även av filosofisk karaktär, ty Islam hade inte "förmågan" att framkalla ett kapitalistiskt system och dess följder. Islams budskap motsätter sig grundligt kapitalismen vad gäller profit och exploatering. Industrialismens stadium kommer att för alltid kvarstå som den mest fruktansvärda historiska perioden i kapitalismens utveckling, följd av perioden med massiv utflyttning från landsbygden till städerna; en period som Västerlandet dyrt fått betala. En seriös granskning av fakta ger vid handen att de islamiska samhällena hade kunnat genomgå samma utveckling.
Den primitiva ackumulationen som ledde till den första industriella revolutionen och sedan den andra, i Västerlandet, höll på att nästan etablera sig hos oss. Tag t ex Zanjs situation i Irak. Den uppvisar ganska mycket historiska likheter med slaveriet i USA. Slumpen ville också att dessa händelser skulle vara i en direkt anknytning till den afrikanska kontinenten och problemen med sockerrörsodlingarna och, mera allmänt sett, till plantageproblemen. Vi har alltså upplevt en operation av samma slag som den som utspelade sig i Västerlandet där den fått de kända konsekvenserna. Men vad hände hos oss? Hur löstes problemet? Det blev en inre revolt som reste sig och stoppade fenomenet i dess linda samt ackumulationen av profit för profitens skull och exploateringen. Det var alltså före Västerlandet som Islam, då den ställdes inför valet, sade nej till att sälja sin själ till djävulen och kapitalismens dårskap.
- Det är en viktig iakttagelse, Zanj-revolten har aldrig ända fram till våra dagar analyserats ur denna synvinkel; tvärtom har den endast varit föremål för betraktelser av litterär, poetisk och teatralisk art...
Inte enbart litterär, den har även blivit föremål för vulgära anklagelser. Visst har den analyserats för litet, och har inte varit föremål för någon komparativ studie parallell till kapitalismens utveckling. Detta är beklagligt ty Zanj-revolten i Irak visar att Islam där hade medlen och möjligheterna att ta ett avgörande steg, men att Islam vägrat göra det av strikt islamiska övertygelseskäl.
Islam kunde inte acceptera att svarta muslimer hölls som slavar, och deras revolt, ledd av vita muslimer, var nästan i färd att störta abassidernas kalifat. Muslimerna satte stopp då i början av ett fenomen (slaveriet) som, flera sekler senare, skulle leda till kapitalismens födelse i Amerika. Det var i Irak, i Islams land, just i det ögonblicket, som Islam definitivt förkastade kapitalismen. Och just det kom att utgöra Islams heder och inte, som vissa vill göra gällande, någon slags oförmåga att acceptera utvecklingen. Ja, där har vi det stora ordet! Men vad betyder detta ord: "utveckling" - som blivit nyckelordet i västerländskt tänkesätt? Det är en utomordentlig fälla. Fördärvbringande som vissa andra ord som : tillväxt, expansion och framsteg etc.
Hela den vokabulär och begreppsapparat som håller detta uppe är i kris. Jean-Marie Domenach sade i tidningen Esprit: "Man måste erkänna att utvecklingskrisen är i kris p g a den västerländska andliga och kulturella krisen". Utveckling har blivit fördärv. Tredje världen skriker ut sin hunger och krossas under sina skulder. De tropiska sjukdomarna hemsöker mer än en miljard människor och man förutspår oss en ännu dystrare framtid i dessa områden. Man har förgripit sig på jordbruket i tredje världen med några få undantag. Men det välnärda norra halvklotet kommer inte heller själva undan denna kris. De drabbas på ett annat sätt. Javisst, men ändå högst påtagligt. Levnadsproblem anfäktar dem allvarligt: skilsmässor, ensamhet och känslomässig misär etc. "Det är på detta sätt som utvecklingen framkalllas och som, om man så får säga, ett moraliskt, känslomässigt och psykologiskt fördärv utvecklas. Utvecklingen framkallar, jämsides med de mänskliga möjligheterna till harmonisk utveckling, företeelser som effektivt punkterar denna harmoniska utveckling", skriver Edgar Morin.
När vissa hävdar Islams "oförmåga" att genomgå en sådan utveckling, så är det, i själva verket, syndens hyllning till dygden. Men om man med utveckling menar utvecklingen av en grupps eller ett folks latenta egenskaper, språkligt, känslomässigt, kulturellt och dess genuina kynne, ja, kort sagt allt som ger mening åt känslan att vara helt sig själv och gör att kollektiva skapande ansträngningar blomstrar, en sådan utveckling har Islam i högsta grad visat sig kunna skapa. Den islamiska civilisationen har varit en stor epok i mänsklighetens historia. Under åtta sekler har Islam varit liktydigt med framsteg och utveckling. Så varför skall vi idag tvivla på dess kapacitet?
Alla vet att den s k "utvecklingen", grundad på principen: profiten för profitens skull och konsumtion för konsumtionens skull och styrd av "rationaliteten", är i kris. Detta har blivit ett allvarligt diskussionsämne t o m i Västerlandet. Med Descartes, och hans cogito...började en stor deviation. Kvantiteten blev kung och matematiken lyftes till yttersta höjder. "I den på samma gång oändliga och under matematikens kontroll underordnade världen, finns inte längre någon bestämd form eller norm utom den som kvantiteten själv kan kvantitativt framställa. Sålunda har det vetenskapliga kunnandet mer och mer blivit som en serie 'tillväxtapproximationer' i termer av ytterligare större och större precision (lagar, universella konstanter osv). På så sätt blir den kvantitativa synen på tillväxt och utveckling, i de mänskliga och sociala frågorna, avgörande: den form/norm som styr den sociala och historiska utvecklingen är den medvetande kvantitetens". Detta säger Cornélius Castoriadis och tillägger, "Men varför påpeka detta så snabbt och så dåligt? Jo, för att bestämt understryka att rationalitetsparadigmet som alla godtar idag, som dominerar alla diskussioner om utvecklingen, inte är något annat än en historisk skapelse, som är godtycklig och beroende av vissa omständigheter."
Det finns en omfattande och allsidig viktig litteratur som framställer den nuvarande utvecklingsoperationens bankrutt. Denna bedömning stödjer sig på misslyckandena från tre decenniers utvecklingsprogram fastställda av FN. En bedömning som bekräftas av FN:s specialiserade instanser som världsbanken, CNUCED, FAO (Food and agriculture otganisation) och OMS (Världshälsoorganisationen). Vad som förvånar är att det är de nya fysiker - av vilka flera erhållit Nobelpris - som Fritiof Capra, Prigogine eller Charon, som företar detta korståg mot rationalismen. Ännu mer förvånande är att de framställer ett utkast som radikalt ifrågasätter materiabegreppet. De säger att materian innehåller det andliga. Det var under ett berömt seminarium som detta anfall mot rationalismen började. Valet av stad för detta seminarium har symboliskt värde för oss muslimer: Cordova - Averroes, Ibn Toufayls och Ibn Bajas stad. Det är möjligt att denna dag kommer bli ihågkommen i historien som början av en ny värld.
- Detta är den ekonomiska synvinkeln, men det finns också andra aspekter som inte är mindre viktiga... Den sociala frågan, frågan om demokratin, eller choura, och den politiska frågan i allmän betydelse och t o m frågan om fighs innehåll, ty revolutionen bör vara total eller inte vara alls. En partiell revolution kan aldrig förverkliga dessa historiska uppgifter.
Jag tror att frågan om choura är särskilt viktig, speciellt vad avser minoriteter och deras rättigheter i våra länder. Jag anser att man måste skapa politiskt, kulturellt och juridiskt ett system som garanterar alla deras rättigheter och mer därtill. Jag säger inte "alla deras rättigheter och mer därtill" för att överdriva, utan jag menar exakt det jag säger. Kriteriet på detta är att lyckas få dem att känna att deras situation i det islamiska samhället är bättre än den de erfarit tidigare. De måste kunna konstatera att de i våra länder lever i total jämlikhet med oss. Det är inte jag som säger detta, jag uppfinner inget, det är vad Islam säger. Det är t o m det centrala i Najrans och Medinas fördrag. Det är budskapet i det islamiska foutouhat.
Det finns frågor i figh och charia som är av största vikt och som kräver en ijtihad dvs en ny modern tolkning. Vi bör erkänna att vi på detta område knappast blivit inspirerade av våra stora tänkare från al-Ghazali och Al Khawarizmi till Ibn Rochd och Ibn Khaldoun och att vi begränsade oss till tre eller fyra imamer. Det värsta är att vi har satt stopp för den islamiska plikten ijtihad ( att använda verklighetens sunda förnuft för att framställa seder och lagar).
Här i Västerlandet tillfrågas jag alltid om huggandet av tjuvens hand hos oss... Västerlänningar reagerar som om det är det enda som vi har hos oss. Västerländska media är verkligen mycket skickliga på att tillvita oss saker som i verkligheten inte har ett dugg med vår tradition att göra. På den typen av frågor brukar jag svara för att tillfredsställa den västerländska rationalismen: "Var säkra, vi skär inte av händerna med kniv utan vi gör det på sjukhuset med moderna och vetenskapliga verktyg!" Och jag säger även till dem att: "Om ni hade besvärat er att lära känna vår historia hade ni upptäckt att sådant sker ytterst sällan och i mycket exceptionella fall. T o m i Saudi-Arabien - och då tar jag inte parti för Saudi-Arabien utan för Islam - har sedan 1922 och ända fram till våra dagar huggandet av tjuvens hand endast skett en gång på 20 eller 30 år." Jag säger även: "Nåväl, detta är vår kniv, men har ni sett er egen? Har ni glömt er stora kniv som kallades giljotinen, den som halshögg 633 algeriska huvuden och jag ska inte vara "grym" och räkna upp alla giljotinens offer ända från 1789 och till våra dagar! Proportionerna är så orimliga att det inte går att jämföra!"
- Man får inte, i Islam, tillämpa denna typ av straff utan att vissa villkor föreligger samlade. Om dessa föreligger så träder ångerprincipen, tawba, i kraft. Om den anklagade är förstagångstjuv, blir han tillsagd att ångra sig och om han gör det, skonas han från straff. Men t o m för de som upprepar brottet finns det vissa hänsyn för att undvika straff, eller hur?
Utöver dessa villkor så finns ju den aktualiserande ijtihad. Jag tycker att med hänsyn till det krigstillstånd man försatt oss i och i likhet med Omar Ibn Khattab, då han inställde tillämpningen av charia p g a kriget, man kan också upphäva vissa av charias anordningar tills man lyckats förverkliga de villkoren som utgör ett islamiskt samhälle utan orättvisor som tvingar folk att stjäla. Den andre khalifen, Omar, upphävde tillämpningen av charia under Ramada-året då hungern härjade svårt.
- För att återgå till Islams ekonomiska system och i ljuset av målsättningen, tror Ni att detta dess begrepp kan refereras till en viss realitet?
Islam har ett stabilt ekonomiskt system som muslimer har levt med i sekler. Den stora islamiska staten och dess civilisation, som har bestått i sekler, har inte fungerat utan ett ekonomiskt system! Problemet är ändå kvar om hur den ska tillämpas idag för att lösa dagens problem. Hur ska vi då gå tillväga?
- Islam har inte fastställt entydiga och eviga lagar, i så fall hade de naturligtvis blivit föråldrade för länge sedan...
Det är ytterligare ett bevis på den islamiska visdomen, nämligen att den har fastställt grundnormer och kriterier men överlåtit åt människorna att med sitt kynne och förstånd utarbeta och bygga upp dem enligt de historiska omständigheterna. På det ekonomiska området, t ex, har Islam lagt fram följande viktiga grunder: zakat, habous samt förbudet mot att utöva ocker, vilka tillsammans skapar grunden för ett system; sedan återstår det för människorna att i detalj utarbeta dessa grundprinciper enligt förhandenvarande omständigheter.
T ex fenomenet då en enda persons ackumulation av tillgångar idag har nått proportioner som absolut inte kan jämföras med tillgångar som har ackumulerats av en Abderrahman Ibn Awf eller en Othman Ibn Affan på sin tid. Ta t ex de multinationella företagen och speciellt ett av dem, General Motors, så kan man se att det företaget är mycket mäktigare än många länder och deras forskningsbudget överstiger Schweiz' och Belgiens! Detta fenomen gör det nödvändigt att utarbeta nya kriterier i syfte att förhindra förmögenhetsackumulation hos några få individer och för att förhindra maktkoncentration. Den Sura i Koranen som lyder: "... på ett sådant sätt att det inte skapas en stat med era tillgångar, bland er.", symboliserar perfekt situationen med de multinationellla företagen i dagens världssystem. 400 av dem kontrollerar redan 70% av världens tillgångar. Denna proportion kommer snart att reduceras till enbart 200 företag, som alltså kommer att äga 70% av världens tillgångar. Dessa multinationella företag utgör på detta stadium i utvecklingen av världssystemet den mest utvecklade formen av kapitalism i en värld som är besatt av ett nyckelord: exploatering. Ett verkligt islamiskt alternativ bör betraktas som en brytning med detta system. "Islam är en dödsdom för kapitalismen", sade Ikbal. Det är dags att översätta detta predikat till handling i verkligheten.
Vad beträffar det politiska systemet, måste man få choura-principen att fungera dynamiskt i enlighet med rekommendationerna i Surat som säger: "Deras (människornas) angelägenheter är en fråga som (i choura) ska göras upp dem emellan i konsultation". Denna konsultation (choura) kan inte assimileras varken till en liberal demokrati eller till ett system med demokratisk centralism. Choura bör omfatta alla sociala, ekonomiska, kulturella och slutligen politiska planer. Varför hålla fast så vid choura som inte är något annat än ett medel? Därför att i medlen finns målen redan inbyggda. Därför att i detta medel är det människan som utgör både medlet och målsättningen.
- Om vi vill genomföra allt detta konkret idag, hur ska vi då t ex på nytt tillämpa zakat? Hur skall zakat, om man avskaffar skatterna, med sina 2.5% räcka till statens behov om man tar i beaktande påståenden enligt vilka skatterna idag har ersatt zakat, och att statsbegreppet, i förhållande till det förflutna, har utvecklats mycket. Från den skyddande staten med det enda defensiva ansvaret till den ingripande (interventionist) statsmakten med ansvar för att tillfredsställa de sociala behoven, hälsovård, utbildningen, utvecklingen etc.... Det är detta som är ursprunget till nationalisering och förstatligandeprincipen, eller m a o statens rätt att, helt eller delvis, expropriera den privata egendomen av produktionsmedel.
Som jag ser det så är det just i detta som nyckeln till lösningen för en ny världsordning står att finna. Zakat, om den tillämpas enligt dess principer - som kompletterar varandra - kan leda till mänsklighetens välfärd. Men man måste först komma överens om betydelsen av "välfärd" och "behov". Men varför begränsa våra frågor bara till zakat, varför inte sträcka ut dem till hela systemet som innefattar habous, arvsföljd och riba? Det västerländska experimentet har visat de perversa aspekterna i dess egna uppfattningskriterier: produktion för produktionens skull, arbete för konsumtion, profit till varje pris... Detta måste rättas till! Arbetet bör ha ett precist mål, inte bara att befrämja profiten. Konsumtionen bör variera till innehåll och omfång och vi bör avvisa det västerländska begreppet av konsumtionen. Lägg märke till vilken grad och nivå produktionen uppnår i Schweiz t ex jämfört med i Jugoslavien! Denna överkonsumtion för med sig för människan destruktiva farsoter bl a alla de moderna sjukdomar och elakartade tumörer som grasserar på jorden.
Vi bör definiera ett annat kulturbegrepp, en komplementär och annorlunda kultur. Vi måste omdefiniera innehållet i produktionen, i arbetet och i konsumtionen. Vi måste ändra hela terminologin i detta ämne, speciellt bör vi skapa en ny ordbok som återspeglar vårt kynne och vår egen kultur. Vi bör själva skapa vår egen ideologi och inte nöja oss med att helt enkelt upprepa andras. Vi måste bygga upp en lingvistik i harmoni med vår verklighet. Våra ansträngningar bör omfatta alla reella nivåer. Vi måste studera och revidera skattefrågan.
Men grunden för den nya ekonomiska ordningen bör utgöras av zakat, habous och förbud mot riba. Staten ska ha möjlighet att ingripa när så behövs, enligt chouras princip. Omar Ibn Khattab nationaliserade ju betesmarkerna. Detta utgör definitivt ingen omöjlig princip, utan om det visar sig nödvändigt, är allt som syftar till det allmänna intresset bra. Detta enligt fiqhens konstanta princip, dvs den islamiska rätten.
Den fundamentala skillnaden mellan det som bör vara och det vi upplever idag är att en ny "omdefinition" är nödvändig: de ansvarigas uppgifter och befattningar, byråkraterna, administratörerna likväl som maktapparaten för att de skall upphöra att utgöra hinder för människors vilja att själva styra sina liv och att själva fritt bestämma om allt som gäller dem. Detta väl enligt Islams anvisning: "Människornas angelägenheter är Choura dem emellan".
- Då vi nu talar om detta - är det privata ägandet heligt eller ej? Kan staten expropriera helt eller delvis i det allmänna intressets namn?
Det är Guden som äger allt. Detta är den grundläggande islamisk principen. Men det betyder inte rätt och slätt avskaffandet av det privata ägandet. I praktiken har t o m socialisterna och kommunisterna återgått från sin tidigare inställning beträffande denna fråga, speciellt då det gäller ägandet av mark. Det handlar snarast om att begränsa det privata ägandet så att detta inte kan utgöra ett exklusivt privilegium för de rika och så att ägandet inte blir en exploateringskälla. Det är nödvändigt att ha respkt för de kategoriska texterna som hindrar all möjlig deviation.
Allt tillhör Gud: i denna islamiska regel har vi den grundläggande principen. Resten bör underställas ijtihad. Det sociala livet organiseras med choura och folket, i sin helhet, bör delta i makten och dess beslut.
Om det är sant, som vissa säger, att choura aldrig verkligen har tillämpats i den islamiska världens historia, så bjuder dagens livsvillkor och nödvändigheter att tillämpa den.
Om det kanske var svårt för ledarna på Salifa-tiden (Mouhajirin och Ansar) att rådfråga hela folket innan man valde kalif, så är det i våra dagar, (tack vare massmedia och kommunikationsmedel), möjligt att samtidigt göra opinionsundersökningar och omröstningar och rådfråga hela mänskligheten i jordens fyra hörn, innan man tar ett beslut.
Våra nuvarande förutsättningar, speciellt vad det gäller opinionsundersökningsteknik, har utvecklats så att de väl tillåter en tillämpning av choura i dess fulla betydelse.
- Om vi idag vill skapa en modern stat enligt islamisk ideologi, måste vi inte då t ex skapa en offentlig sektor, som den moderna statens stöttepelare och som ska ta på sig de viktigaste sociala och ekonomiska frågorna? Måste det inte i denna stat finnas en slags allmän regeringsfunktion som axlar statens och samhällets arbetsuppgifter? Det handlar här om att jämföra de islamiska uppfattningarna, som fungerade under vår gamla historieepok, med de uppfattningar som är gängse idag... Måste vi helt förkasta dagens världsordning, eller finns det, i den, regler som kan anpassas och accepteras i det islamiska perspektivet? Och vilka ska, i så fall, kriterierna vara för att accepteras eller förkastas?
Zakat, som är tänkt att samlas och därefter fördelas lokalt, fyllde mycket viktiga funktioner... Utbildningen t ex, om detta är historikerna eniga, subventionerades av zakat. Den utbildningssystems nivå, som kolonisationen fann hos oss, när de anlände, var, metodologiskt, överlägsen dagens. Ty den var frukten av en folklig aktion som undgår statens förmyndarskap och dess politiska målsättningar. Vilket i klartext betyder att staten inte lade sig i denna funktion.
Vad beträffar granskningen av staten som institution, så finns det åtskilliga studier på detta område och möjligheterna till observationer är speciellt rika. Dessa tillåter oss att klart konstatera att staten är en apparat som organiserar samhället och fungerar sedan genom ett visst våld. Ju mer statens befogenheter växer desto mer krymper och minskar individerna och deras möjligheter till inflytande. Detta är orsaken till att vi bör finna medel att omdefiniera staten. Vi önskar inte statens glorifiering utan människans. Staten har utvecklats i motsats till människans ursprungliga syften. Apropos detta vill jag hänvisa till Västerlandet, där Montesquieu, i sin "l'Esprit des Lois", skriver: "Den bästa staten är den som minst regerar."
På det praktiska planet har erfarenheten visat att all förstärkning av staten försvagar själva människan, steriliserar hennes kynne, initiativ och förmåga. Idag finns det inget som hindrar upprättandet av en regering på villkoret att den delegerar till varje liten by makten att förvalta sina egna angelägenheter, t ex hälsovården, utbildningen, jordbruket, administrationen eller transport! Detta förutom organismer av nationell rikskaraktär. Jag är för att man strängt tillämpar den islamiska regeln: " Människornas angelägenheter är choura (demokrati) dem emellan."
Vad beträffar administrationen så bör demokratin inte inskränka sig bara till rätten att delta i val vart femte år, utan den bör vara en rätt som fungerar och utövas dagligen av medborgarna. T ex jag är för en lokal makt - på kommunal nivå - med vidsträckta befogenheter, med ett råd som består av 20 direkt valda medlemmar; liksom tekniska kommissioner för jordbruk, industri, utbildning etc., av vilka var och en inbegriper alla de berörda tekniker och arbetare som behövs för att en direkt dialog skall kunna etableras dem emellan.
För att komma med mitt bidrag till ijtihad, föreslår jag följande idé: modellen som inkarnerar grundprincipen för choura, att producenterna, de intellektuella och även företagare bör vara representerade. Vi bör förkasta den s k demokrati som grundar sig på en kvantitativ pseudo-majoritet på 50 eller 51%, som tar sig rätten att enväldigt härska över den andra hälften av befolkningen.
Detta är ingen verklig demokrati. Vår uppfattning om demokrati bör inspireras av något som vi väl känner i Algeriet, nämligen: den s k "koutymrätten" eller djemaa (folketinget). I den algeriska djemaa krävs, för att fatta besluten konsensus genom en viss unanimitet av dess medlemmar tills "majoriteten" övertygar "minoriteten" om riktigheten i sitt val. Detta förutsätter kompromisser och eftergifter. Det är i denna traditionella andas riktning som våra ansträngningar bör riktas. Förutom rätten att "rösta" ger det rätten att uttrycka sig. Om det finns en minoritet på t ex 30%, bör den rättvist representeras i beslutets anda. Våra ansträngningar bör sträva efter att utarbeta en demokrati som tillförsäkrar medborgarna ett verkligt och aktivt deltagande i det allmänna politiska livet. Detta kräver av oss, utan tvivel, ett långt, tidsödande arbete, liksom det är sant att det inte kommer att vara en lätt uppgift. Men vi bör gripa oss an denna uppgift och där ligger ett stort fält öppet för reflexioner och för ijtihad.
- Vissa forskare, anser att eftersom Islam inte har definierat fasta regler och lagar på det ekonomiska och sociala planet utan den har alltid inspirerats av människornas vilja, problem och omständigheter i olika tider och länder vilka Islam då anpassat sig till.
Islam har bestämda huvudprinciper gentemot det ekonomiska systemet. Islam har t ex aldrig, absolut aldrig accepterat det feodala systemet. Tvärtom, Islam har helt tillbakavisat detta system. Hela samhällssystemet är ett kompletterande system och enhetligt såväl till form som till innehåll och utifrån detta har den islamiska världen aldrig upplevt den typ av det feodalsamhälle som har härjat Europa. Och likaledes har Islam inte tagit till sig det liberala systemet. Islam är inte heller ett socialistiskt system. För övrigt, så finner sig den marxistiska modellen ( dess determinisms utveckling i olika stadier av produktionssystem) helt emotsagt av den islamiska världens historia.
- Om vi nu vill bygga upp en modern stat enligt det islamiska kulturella perspektivet och oberoende av den nuvarande världsordningen, ska vi då stanna upp inför statsformen, som vissa arkaiserande islamiska grupper gör: kalifat, monarki eller republik? Ska vi också stanna upp inför valet att anta eller förkasta teorin om de tre makterna, om dess separation eller icke separation?
T o m det Islamiska rådet, har i slutet av sina ijtihads arbeten godtaget den republikanska regimen liksom principen om de tre makterna. Personligen reserverar jag mig dock för den exekutiva makten, dvs staten, vars aktionsområden och befogenheter, som vi redan nämnt, bör vara begränsat på det sättet att det lämnar frihet åt medborgarna att själva påverka sina liv.
Den överdrivna centraliseringen är helt i strid med Koranens rekommendation om chouras grundprinciper. Vad gäller den lagstiftande makten, så är det inget som hindrar att den kallas "Majliss"'som i Iran, men den bör då knytas till produktionen och till de politiska organisationernas enheter. Kandidaturen bör inte vara individuella utan presenteras genom partierna. På det sättet kan kandidaten sägas representera folket. I övrigt bör rätten att, när som helst, avsätta sina representanter vara tillförsäkrad medborgarna. Om representanten negligerar eller missbrukar sitt uppdrag bör man faktiskt inte behöva vänta till mandatets slut.
- Kommer existensen av icke-islamiska partier att tolereras i det nya islamiska samhället, en stat vars ideologi kommer att vara grundad på Islam? Jag tänker till exempel på kommunistpartiet.
Med risk för att såra vissa skall jag tillstå för er att för min del anser jag att rätten att existera och uttrycka sig fritt måste gälla alla sorters politiska ideologier. Att vägra kommunisterna denna rätt kan skapa ett farligt prejudikat, speciellt för icke-kommunisterna. Förresten, varför denna rädsla för kommunister? Jag är övertygad om att Islam har ett inneboende försvar som skyddar den mot ett eventuellt intrång från marxismen eller andra ideologier.
Vi bör undvika att nyttja våld och vi bör ta avstånd från bigotteri och intolerans, särskilt när det gäller oväsentliga sekundära problem. Ännu en gång, det finns våldets logik: intoleransen. Våldet mot kommunisterna t ex kan komma att utgöra prejudikat! Den gyllene regeln bör vara toleransen, barmhärtigheten och icke-våldet, utom förstås om våldet syftar till att bekämpa ett annat våld!
- Finns det, i detta samhälle, en möjlighet att skapa en annan sorts sekularisering än den i Västerlandet? En sekularisering som härrör från Islams egen civilisation?
Islam utgör en opposition mot makten. Islams opposition mot att den religiösa hierarkin ska ha den politiska makten är helt klar. De islamiska teologerna har alltid varit främmande för utövandet av den politiska makten. T o m de mest framstående bland dem, som Ibn Taymiyya, Abou Hannifa, al-Shafii, Malek eller Ibn Hanbal. De som har utövat den politiska makten i den islamiska historien var inte teologer. Omar Ibn al-Khattab var inte mer religiöst lärd än Ali och inte heller denne var mer religiöst lärd än Abdallah Ibn Massoudi...
I det moderna samhället bör teologerna utgöra en referens, ett moraliskt rättesnöre och inte utgöra någon maktkälla. Därav kommer behovet att samla dem i ett konsultativt råd, anser jag.
Den västerländska sekulariseringen är också den en produkt av en kultur och en historia. I Västerlandet har sekulariseringen fötts ur ett starkt framträdande behov, i det västerländska samhället, som en reaktion mot kyrkans och påvens roll, och hans förhållande till makten. Att tala om denna historia är också som att tala om Canossa, men även religionskrigen, 30-åriga kriget, S:t Bartolomeinatten eller inkvisitionen och andra lika viktiga händelser, som har varit en väsentlig bidragande orsak till detta starka behov, men som det skulle föra för långt att gå in på här. När en arab eller muslim insisterar på begreppet sekularisering, tar han, frivilligt eller ofrivilligt, på sig en kultur och en historia som är produkten av ett främmande kynne, utan någon som helst referens till hans egen kultur och hans egen historia.
Man kan se detta mycket tydligt: i ett givet ögonblick i sin historia beslöt västerlänningarna att Gud och kristendomen inte längre skulle vara arbetsbegrepp i samhällsynen eller i själva livet. Seklet som kallades "Upplysningstiden" var ett stort ögonblick i denna nya västerländska livsinriktning. Men den islamiska världen har för sin del aldrig haft en liknande eller ens parallell utveckling. Till och med de största omvälvningarna som ägt rum i det islamiska samhället - revolutioner eller schismer - har alltid åberopat sig på Islam. På en renare och mera utpräglad och äkta Islam, inom Islams ramar, och inte utanför, i synnerhet inte mot Islam. Detta av en mycket enkel orsak: nämligen att allt agerande, som inte äger rum inom Islams ramar, aldrig kan vara verksamt. Det skulle förlora sin innebörd och skulle aldrig på något sätt kunna utgöra upphovet till någon aktion som har någon chans att genomföras eller lyckas. Att tala om sekularisering i det islamiska samhället, det är att bortse från ett ovedersägligt faktum.
Man bör kanske också påpeka, att kyrkan och påvendomen, i sig själva, är strikt västerländska kulturella produkter. Kristendomen som föddes i arabiskt land, har blivit något helt annat i Västerlandet. Att tala om sekularisering för vår del, det är att förfalla till ett språk som formats i ett annat samhälle vars språk uttrycker dess värderingar och som uttrycker en verklighet som inte hör ihop med vår kultur och vår historia.
Vårt lexikon är idag fullt av liknande begrepp som allmänt bär på en västerländsk historia och kultur och som vi använder felaktigt till höger och vänster och hur som helst utan kritisk granskning. Jag vägrar för övrigt att, i våra begrepp, åberopa principen: "ge åt Caesar vad Caesar tillhör och åt Gud vad Gud tillhör." Detta är en formel för en verklighet som gäller enbart kristendomen. För oss utgör denna formel en brytning med vårt grundläggande enhetsbegrepp "tawhid". För oss är livet odelbart: Livet här och det efter detta utgör en enda enhet där den ena kompletterar den andra. Profeten Mohamed säger i sin hadith: "Lev i denna världen som om du skall leva i evighet, och lev för efter detta som om du skall dö i morgon." Detta enhetsförhållande i en permanent harmonisk dialektik är hela symboliken i den enhetliga tawhid i Islam.
Det är viktigt att påpeka att bland Koranens sextusen verser, enligt Ibn al-Kayem och andra, är det bara tvåhundra som behandlar lagstiftningsfrågor och ritualfrågor, medan hela resten av verserna ägnas åt livet och människorna. Islam rekommenderar oss att använda ijtihad (sunt förnuft) för att lösa våra problem. Återstår då frågan om minoriteter eller icke-muslimska folk. Vi sätter ju kriterier och principer för oss muslimer och de andra kan ta till sig det de önskar av detta. Vi är emot kulturellt förtryck och att en kultur skall dominera över en annan. Vi är för mänskliga förhållanden som grundar sig på okränkbar jämlikhet mellan kulturer och emot allt som syftar till dominans, förtryck eller hegemoni av en kultur över en annan. Andra får ta till sig det de önskar i Islam. Men för vår egen del är vi naturligtvis övertygade om att Islam är det bästa rättesnöret och det säkraste medlet för mänskligheten att nå sina mål.
I den islamiska världen bör minoriteterna själva fritt välja att leva under den islamiska kulturens fana, och helt och hållet åtnjuta en total religionsfrihet. Det ankommer på oss att ha fullständig tolerans för minoriteterna som har överlevt bland oss i mer än 14 sekler och sammanlevt i en symbios som det är svårt att finna liknande exempel på i andra samhällen. Men vi måste införa en modern statut för dessa minoriteter. Tag t ex fallet med judarna som alltid har kunnat leva i fred vid vår sida. Jag anser att man måste garantera dem en representation i Chouras Majliss som är proportionell till deras antal. Skulle inte det helt enkelt vara att låta sig inspireras av andan i Najran-fördraget, som gav order om att de islamiska arméerna inte fick gå tvärs över de kristnas territorium utan deras samtycke eller att de kristna fick göra likadant? Att modernisera denna statut, samtidigt som man tar hänsyn till dessa minoriteters identitet, det är en uppgift som ijtihad nog kan klara. Dessa minoriteter bör känna sig hemma och helt säkra och fria att förverkliga sig själva.
- Men i praktiken, hur ska man enligt Er angripa problemen med de etniska religiösa minoriteterna i arabvärlden?
Problemet är att Staten, hos oss, har blivit ett centralt begrepp, rigid i sina grunder, emedan begreppet Stat, som synonymt till nation, är fullständigt främmande för vår kultur. Detta begrepp är för övrigt inte heller särskilt gammalt i den västerländska kulturen eftersom det härrör från den franska revolutionen 1789 där den uppkom som reaktion mot den europeiska feodalismen. Det är de härskande staterna i arabvärlden som har framkallat problemen med kurder, berber, druser, shiiter etc. Ty dessa stater har stängt om sig själva. I början fanns inga gränser i arabvärlden och i den islamiska världen. Gränserna är ett främmande begrepp för muslimerna. Problemet föddes i det ögonblick då vi antog de moderna idolerna som skapats och introducerats hos oss av Västerlandet och som man tvingat på oss. Direkt eller indirekt har vi adopterat de västerländska synsätt som har inspirerats av leviten Hobbes.
- Talar Ni nu om islamvärlden, t ex, i stället för nationen?
Själva idén "nation" är främmande för vår kultur och för vår vokabulär. Den existerade t o m inte ens före 1789 i Europa. Kungarna och feodalherrarna i Spanien och Österrike bekämpades av de revolterande vars slagord var nationalismens. Islam förkastar denna idé helt enkelt därför att muslimerna bör leva solidariskt som enda kropp, eller i moderna termer, i konfederation eller federation. Det som, tycker jag, på ett lämpligt sätt bemöter vår tids utmaningar och nödvändigheten för oss att samla oss i ett större motstånd mot de västerländska blockens hegemoni. "Guds hand är med gruppen" (Yad Allah maa Ljamaa), brukar muslimerna säga.
Efter långa krig mellan dessa länder, Frankrike, Storbrittannien och Tyskland, förenades de. Varför skall inte vi kunna förena oss med Marocko och våra andra grannländer? Enighet och enhet är Islams själ. Det är även andan i vår tid. Kanske var "nationalismen" som idé, som vi har använt för att bekämpa kolonialismen, då en god sak, men idag bör den inte tvinga oss att dra oss tillbaka inom fiktiva gränser.
Det är nödvändigt att avskaffa gränserna, först i arabvärlden där de har blivit som veritabla kinesiska murar. Jag överdriver inte alls. Som bevis, låt oss jämföra gränser mellan två arabstater respektive gränser mellan två europeiska stater! Till att börja med borde vi, åtminstone, samla oss i ganska vidsträckta wilaya (län): t ex Syrien, Maghreb och Egypten... De nuvarande gränserna är tecken på en reell svaghet och en avsaknad av rådighet! Vi bör finna en adekvat och modern form för unionen av den arabiska och muslimska världen.
- Innan vi går till verket för att ändra på världsordningen, bör vi först revolutionera vår interna ordning. Hur ska vi kunna ena de olika muslimska sekteristiska strömningarna?
Endast ijtihad kan hjälpa oss att komma till rätta med dessa meningsskiljaktigheter. Ty, hos oss är de konfessionella strömningarna politiska produkter. Det är politiken som har skapat dessa problem och det är genom den som man ska finna lösningar. Man måste emellertid skilja mellan konfessionella strömningar och fiqh-skolorna (madhahib), som är berikande för det islamiska tänkan det och för ijtihad. Dessa bör fort sätta att existera och utvecklas. Vårt misstag är att vi har omvandlat madhahib och de olika konfessionella strömningarna till rigida regler och påbud som vi låst oss vid, medan i realiteten meningsskiljaktigheterna knappast är annat än frågor om oväsentliga detaljer. Idag kastar vi på varandra det ena fördömandet efter det andra. Det finns likväl ansträngningar för att överbygga dessa meningsskiljaktigheter och ena muslimerna. Detta gör mig optimistisk. T ex sådana som cheikh Mahmoud Shaltout, cheikh Mohamed Abou Zahra, imam Khomeini och ytterligare några...
Jag blir ledsen när jag hör talas om att - bland mujahidin i Libanon - ännu finns klyvningar som mellan shiiter, druser, sunniter. Vi måste förena oss och ta de aktuella tillfällena i akt för jihad och för kampen att stärka saken genom enheten och enigheten.
- Statuten al-dhimma, t ex, som gäller religiösa minoriteter på islamisk mark, hur ska man ta ställning till detta i dagens läge?
Våra förfäder på sin tid gjorde de nödvändiga ansträngningarna för att utarbeta statuten al-dhimma. Det ankommer på oss att göra en liknande insats för att utarbeta ett adekvat system i vår tid. Jag föreslår att man, angående minoriteterna och deras religiösa angelägenheter, ska låta dem vara helt fria att styra sitt sociala liv och sina institutioner som deras religion påbjuder. Vad beträffar sådant som angår det allmänna så bör dessa minoriteter vara representerade i alla politiska och legislativa instanser. Statens portar bör vara öppna för alla. Ett juridiskt system bör skapas för att kontrollera att denna rätt respekteras. De kristna och judarna bör vara försäkrade om att de lever i ett samhälle som garanterar dem alla ett värdigt liv i alla avseenden. För att realisera en sådan förebild kallar vi dem att förena sina krafter med våra.
- Nyligen har åter diskussioner i den arabiska och muslimska världen tagits upp om rätten att använda våld, mord och attentat, för att göra uppror mot diktatoriska regimer som trakasserar våra folk. Vad anser Ni om det?
Tyvärr, dessa regimer har inte gett oppositionen en chans till andra alternativ än våld för att kunna göra sig hörda. Dessa diktatoriska regimer har kvävt, marginaliserat och förtryckt oppositionen så att det inte återstår för den annat än att omge sig med dynamit och gå till anfall mot kommandobryggan för att spränga hela skeppet i luften.
När jag uppräknade de hinder som står oss i vägen för vår räddning, sade jag att den nuvarande världsordningen är det första bland dem, det andra är de regimer som härjar i våra länder. Jag preciserade också att man först måste angripa det andra hindret innan man kan gripa sig an det första. Ärligt talat, så säger jag detta i misströstan: utan våld kan vi inte förverkliga något. Jag säger det med samma ledsnad som kommer till uttryck i den lilla koranversen:... "Ni är tvingade till strid."
Denna bok kom ut på
arabiska under titeln: "Ahmed Ben Bella, Hadith Maarifi
Shamel" hos bokförlaget "Dar Al Wahda", i Beirut,
1985. Denna bok har även kommit ut på franska
under titeln: "ITINERAIRE" hos : "Editions
Alternatives/El Badil", Paris, 1987 - SVENSK
ÖVERSÄTTNING: av Ahmed Rami och Marie-Louise
Wadenberg -
Kultur
Förlag, Stockholm 1989 - ISBN 91 971094-3-6
- Kultur Förlag,
Box 316, 101 26 Sthlm 1. Tel 0708121240. - Pg489 90 42-8 -
Boken beställs genom bokhandeln eller genom att
sätta in 100 kr på ovan Pg
MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella
|
|
- 1. Förord,
av Ahmed
Rami
- 2. Introduktion
- 3. Åren
av danande
- 4. Om
det förflutna
- 5. Den
nuvarande
världsordningen
- 6. Islam
är vårt svar
- 7. De
islamiska rörelserna
- 8. Den
algeriska revolutionen
- 9. Den
arabiska nationalismen
- 10. Den
arabiska utvecklingen
- 11. Kritik
av den moderna sociologin
- 12. Islamiska
enheten
- 13. Den
palestinska revolutionen
- 14. Ordlista
VARFÖR BEHÖVS EN ISLAMISK REVOLUTION?
Vad
är
Israel?
101
fakta
istället för
propagandan
Av A. Rami.
ZIP
Israel
Falsk
Varudeklaration
Judisk myt
om rasen
Av A. Rami.
ZIP
berber-
pojken
Barnbok
av
Ahmed Rami
