av Ahmed Ben Bella
ZIP
KAPITEL VII
DEN ALGERISKA REVOLUTIONEN
- Ni var en av grundarna av den algeriska revolutionen och ledde den till seger. Ni gjorde denna revolution till en unik händelse i sitt slag i vår historia. Denna revolution skapade ett folkligt epos som leddes av jihads anda. Ni lyckades även krossa den värsta form av bosättarkolonialism känd före sionismen i Palestina. Kan ni berätta om de kulturella initiativen till denna revolution? Var fanns de skapande och fruktbärande intellektuella faktorerna? Hur lyckades denna revolution så snabbt att samla det algeriska folket? Hur kunde den hemföra segern på en sådan rekordtid, även om den fick betala detta dyrt med ett stort antal martyrer?
1:sta novemberrevolutionen av 1954 var frukten av en kollektiv aktion från ett helt folk. Snarare än att använda termen grundare, finner jag det vara mera korrekt att säga att jag var en av de ledande organisatörerna av denna revolution. Beträffande resten av frågan, kan jag säga att det är svårt att här rekonstruera bakgrunden till den väpnade revolutionen och de fakta som rättfärdigar den och det politiska förlopp på vilket den utgjorde kulmen. Åtskilliga böcker har skrivits om detta men de har inte på ett uttömmande sätt behandlat ämnet. Jag ska alltså här nöja mig med att tala om några viktiga avgörande händelser och på det sättet ge en översikt för att man ska få en allmän uppfattning om vad som hände.
Revolutionen av den 1:sta novemner 1954 var kulmen på en lång politisk mognadsprocess, resultatet av en kamp som hade pågått i 28 år, från 1926-1954. Ursprunget var den strömning av idéer som föddes i hjärtat av Algeriet med organisationen Nordafrikanska Stjärnan (Etoile nord-africaine) grundad 1926 och inspirerad av Messali Hadj som senare skulle ha det historiska ansvaret för 1:sta novemberrevolutionen. Ur Etoile nord-africaine, som såg dagens ljus i Frankrike bland de nordafrikanska invandrarna i Europa, uppkom 11 år senare det algeriska Folkets Parti, under ledarskap av Messali Hadj, som under åren 1936-37 skulle befästa befrielseidén och kampen på algerisk mark. Men den verkliga historien, om hur denna befrielseidé och kamp föddes hos det algeriska folket, började faktiskt den historiska dagen då Messali Hadj lyckades få ordet på ett möte som hölls i Alger av den officiella organisationen "Congrès musulman" (muslimska kongressen). Denna organisation bestod av valda s k "infödda" (indigènes) från Ferhat Abbas' parti, kommunistpartiet och Oulémas organisation, vilka, alla, stödde de "assimilationistiska" teserna och anhöll om det franska medborgarskapet för algerierna. Messali Hadj, som just samma morgon kommit från Frankrike, grep upprörd tag i en näve jord och skrek i mikrofonen: "Denna jord är inte till salu!" Detta utrop var ett rop från hjärtat av ett helt folk. Ett rop som vällde fram ur djupet av allas bittra minnen och som uttryckte vägran att fortsätta leva och dö på knä: i förtrycket. Messalis utrop följdes av en våldsam explosion av hyllande entusiasm. Sammankomstens organisatörer glömdes bort på sitt podium och Messali Hadj bars i triumf. Så såddes offentligt fröet till befrielseidén och kampen på algerisk mark. PPA (algeriska folkets parti) fanns därefter i allas medvetande och detta blev dess verkliga födelse.
Nederlaget för assimilationisternas krav, som förkastades av den franska vänstern som då kom till makten med den Folkliga Fronten (Front populaire), förstärkte PPA:s ställning. Förtrycket lät inte vänta på sig. Från 1937 förbjöds PPA och dess ledare blev arresterade. Med kriget 1939-40 ökades förtrycket med Vichy-regimen som dömde PPA:s ansvariga till långa och hårda fängelsestraff.
Med de allierades ockupation av Nordafrika och med deras seger i kriget på sikt skapades en ny politisk situation. PPA, svårt sargat av den kolonialistiska ockupationen, ökade sin hemliga aktivitet. En ny generation av ansvariga hade på ledande poster ersatt dem som satt i fängelse. Denna nya generation, som var bättre intellektuellt rustad, hade en stor beslutsamhet då de organiserade partiet och genomförde de uppgjorda planerna.
Partiorganisationens effektivitet, de fängslade ledarnas exemplariska mod och uthållighet inför domstolarna, samt ett nytt politiskt klimat i Algeriet, allt detta utgjorde grunden till en kvalitativ förstärkning av den nationalistiska ideologin och motståndskampen. Till och med de som tidigare hade stått på assimilationisternas sida, ändrade sig och böjade acceptera och sedan försvara den nationella idén.
Denna politiska mognad konkretiserade sig i verkligheten genom skapandet, 1943, av organisationen "Amis du Manifeste". Denna organisation bestod, förutom av det algeriska Folkets Parti som vardess kärna också av Ferhat Abbas och hans vänner samt Oulémasorganisationen. Tillkännagivandet och upprättandet av denna organisation väckte en utomordentlig entusiasm, i en våg av känslor som bredde ut sig över landet. Självständigheten blev en påtagligt reell faktor inom räckhåll tycktes det. Speciellt när de nordafrikanska soldaternas insats i Italiens och Frankrikes front (dessa soldater utgjorde där majoriteten av den franska armén), gjorde anspråket på självständigheten ännu mer rättfärdig. Men det var naivt och att inte känna till kolonialismens natur, vinningslystnad och grymhet. Kolonialisterna förberedde helt kallblodigt motangreppet. Det blev av det blodigaste slag. Mot kraven på frihet och rättvisa svarade fransmännen med ett blodbad på 45 000 algeriska offer. I denna dag, då Frankrikes folk firade vapenvilan och de allierades seger, blev det algeriska folket, utan vilket denna seger helt säkert inte hade varit möjlig, nedmejat av en samlad aktion från franska armén till lands, till sjöss och i luften. Detta datum, den 8 maj 1945, utgör ett viktigt ögonblick i Algeriets historia.
Därefter blev det uppenbart att det var nödvändigt att använda våld som medel för att uppnå självständighet och de fredliga aktionernas tid var förbi. Det var i allafall den övertygelse som bemäktigade sig de mest klarsynta och beslutsamma i PPA. Efter massakrerna i Sétif, Guelma, Kherrata och Heliopolis, skärptes arresteringsvågen. Men Partiet överlevde. I grunden hade inget ändrats om det inte var för att den nationella idén hade gått ur det hela väl befäst i folkets hjärtan och att en enorm återhållen vrede bidade sin tid för att blomma ut och explodera. Man måste hämnas folkets spillda blod.
Den kolonialistiska administrationen var medveten om den oåterkalleliga brytningen och visste att något seriöst aldrig kunde företas. 45 000 martyrer utgjorde en oöverstiglig barriär. Men de koloniala ledarna var även medvetna om sprickorna inom gruppen "Amis du Manifeste" och tog initiativ till en öppning gentemot de räddhågade i de nationalistiska kretsarna, speciellt med Ferhat Abbas och Oulémasorganisationen, vars politiska hållning, medvetet eller omedvetet, hade kommit att sammanfalla med Ferhat Abbas'.
Det var under denna kontext som Ferhat Abbas offentligt tog avstånd från de krav, som PPA hade uppställt, och grundade "l'Union démokratique du Manifeste algérien" (Den demokratiska Unionen av det algeriska Manifestet, UDMA). Han gick t o m så långt att han lade det indirekta ansvaret för massakern den 8 maj 1945 på PPA. För UDMA borde de nationalistiska kraven vara inom ramen för den franska Unionen. UDMA var enbart för användandet av legala medel för att uppnå detta. Den koloniala administrationen var inte sen att förstå att - trots sina manövrer - var den politiska situationen helt låst. Hoppet om självständighet låg djupt förankrad i allas hjärtan och sinnen och PPA förblev symbolen för detta hopp. Partiets uppmaningar gjorde ett starkt intryck på massorna. Kolonialisternas förföljelser och förtryck mot Partiet hade förstärkt det hos folket. De kolonialistiska myndigheterna insåg att det inte löser något problem att Ferhat Abbas och Bachir Ibrahimi (ordföranden i Oulémasorganisationen) var för "franska Algeriet". Ockupanterna ville försöka övertyga PPA att arbeta i "legalitet", alltså den kolonialistiska "legaliteten". I detta syfte tilläts bildandet av en politisk rörelse inom vilken partiet kunde verka "legalt". Den kolonialistiska strategin tog hänsyn till att det är bättre att ha att göra med en rörelse som arbetar öppet och är lätt att ha under kontroll och under uppsikt än att kämpa mot en armé av ogripbara fantomer mot vilka alla motangrepp var förgäves. Händelserna den 8 maj 1945 och det fruktansvärda förtryck som följde därpå bekräftade detta: PPA var ännu starkt. Om partiet blev legalt, skulle dess "nerv"system bli synligt, alltså mer sårbart och de slag som skulle riktas mot det kunde riktas bättre och mer effektivt.
Detta resonemang delades av de mer framsynta medlemmarna av PPA. Legaliseringen av partiet var en fälla även om det inte innebar enbart nackdelar. Visst skulle partiet kunna göra sin röst bättre hörd och med mer räckvidd och bland fler, dess slagord och ideologi skulle bättre kunna spridas. Men riskerna kunde inte underskattas. Förtrycket kunde, helt logiskt, när som helst, släppas loss. Slag kunde då bli effektivare och dödliga för partiets existens. En stark strömning inom Partiet tog absolut ställning mot legaliseringen.
Messalis frigivning från ett övervakat residens i Afrika och hans återkomst till landet fick balansen att svikta. Messali var, på grund av tidigare nämnda skäl, anhängare till en legalisering. Men då farorna med en legalisering var uppenbara, antog Partiets kongress, som samlats för ett beslut i frågan, en kompromisslösning. Ett legalt parti skulle skapas under namnet "Mouvement pour le triomphe des libertés démokratiques" (MTLD) (Rörelsen för segrandet av de demokratiska rättigheterna) som skulle arbeta för upprättandet av en algerisk självständig identitet, men parallellt skapades i hemlighet en organisation under namnet Organisation Spéciale (OS) (Specialorganisationen). Denna "Organisation spéciale" skulle utgöra en garanti för Partiets överlevnad och vara en sista utväg om en väpnad aktion blev oundviklig. Mohammed Belouizdad, medlem i politbyrån och militant, enhälligt erkänd för sina djupa moraliska och intellektuella egenskaper, ska väljas för att vara den förste chefen för OS. När han blev allvarligt sjuk, ersattes han av Ait Ahmed. Men han förblev en oersättlig rådgivare när viktiga problem uppstod. Senare, blev jag själv utnämnd till chef för OS (Specialorganisationen). Även efter sin död och även om han inte levde så länge för att uppleva startandet av revolutionen som han hade förberett, kommer Mohammed Belouizdad att förbli för mig som en ledfyr. Jag betraktar honom som den verklige fadern till den historiska novemberrevolutionen av 1954.
Partiet, under ett annat namn, med sina två förgreningar, fullföljde sin verksamhet på två plan: den ena den legala, som deltar i valen. Den andra underjordisk, militärt organiserad, förberedde sig till den beväpnade kampen. Alltså två situationer som hanteras på olika sätt, och även motstridiga vad gäller mentalitet och natur, fick där samexistera, inte utan svårigheter.
Olika politiska tendenser, som i varje rörelse, även revolutionär, konfronterades i partiet. Valförfarandet innebär en viss smidighet, en viss avvägning i yttranden och ageranden som förresten innebär en visst komprometterande spel.
Detta skulle bli uppenbart efter kommunalvalen av 1947 efter MTLD:s stora seger, som skulle få majoritet i alla landets stora kommuner. Med denna uppenbara seger bekräftade MTLD riktigheten i sina teser. Folket hade svarat positivt på Partiets uppmaning. Men i styrelser för dessa kommuner var MTLD inte ensamma och inte ens i majoritet, eftersom de 3/5 av de valda automatiskt bör vara europeer, för det mesta franska "bosättare" (colons). Att acceptera en gemensam förvaltning av kommunerna tillsammans med denna franska majoritet innebar att acceptera att allvarliga begränsningar skulle hindra oss att agera effektivt. Riskerna av en överdriven undfallenhet i våra militantas ställningstaganden var reella. Detta visade sig vara riktigt vid flera tillfällen, även om majoriteten av våra valda förblev trogna den inställning som var i enlighet med Partiets ideal.
Men den största faran fanns på annat håll. Att fortsätta på den elektorala vägen riskerade att förstärka de latenta tendenserna för kompromisslösningar. Detta kunde också förstärka illusionen enligt vilken lösningen på frågan om självständighet kunde vara politisk och att man kunde nå den genom valsedlar. Samtidigt, som Specialorganisationen (som bestod av en viktig del av partiets kadrer och militanter) inte tänkte på något annat än att förbereda sig för den väpnade kampen.
Två inställningar, som från början ansetts komplettera varandra, kom att stå emot varandra och t o m ibland i direkt konfrontation inom partiet. Den eklatanta framgången i kommunalvalen förstärkte "elektoralisterna" och "legalisterna": Detta orsakade polariseringen av de interna motsättningarna. Medan stora finansiella och mänskliga resurser var mobiliserade till förmån för den legala verksamheten i MTDL, blev det inte så mycket över till Specialorganisationen. I brist på resurser blev OS tvunget att vara kvar på ett förberedande stadium.
Valen till den "algeriska församlingen" blev den händelse som tvingade fram ett politiskt klargörande inom partiet. Dessa val, som ägde rum ett år efter kommunalvalen, ingick i det avspänningsperspektiv som initierats av kolonialistadministrationen och som skulle ge Algeriet en judisk status. Kommunalvalen gav den koloniala administrationen tillfälle att ta en politisk puls på Algeriet och det blev uppenbart att ett eventuellt nytt fritt val skulle ge seger åt MTDL. Skulle Frankrike låta det ske, skulle det praktiskt taget innebära att man ger självständigheten åt Algeriet genom valen? Att tro på detta är att glömma att Algeriet var en koloni, att glömma närvaron av 1.5 miljoner fransmän, de flesta "bosättare" och kolonister, vilka besatt en enorm makt, såväl finansiellt som politiskt, med ett avsevärt inflytande på det politiska livet även i Frankrike.
Man måste alltså finna ett sätt att sätta stopp för Rörelsen. På valdagen använde man, fräckt alla möjliga fusk för att förfalska valresultatet. När det inte gick med lämpor tog man till hårdhandskarna. På det sättet hamnade ett stort antal kandidater från Partiet i fängelse, och på så sätt lämnades fältet fritt åt quislingar, som följaktligen valdes med förkrossande majoritet. För att rädda ansiktet och ge en viss trovärdighet åt valresultatet, lät man likväl ett mycket litet antal kandidater från Partiet väljas och även några från Ferhat Abbas' UDMA.
För att komplettera allt detta, satte man igång brutala och hänsynslösa förföljelser mot Partiets medlemmar och sympatisörer. Arresteringarna, avskedandena från arbetet ökade för att hålla tillbaka och strypa rörelsen som man bedömde som den mest våldsamma och radikala nationalismens frammarsch. Detta förtryck fick två effekter på rörelsen. För det första: medlemsantalet rasade snabbt. Med sin valseger, fick Partiet sitt medlemsantal drastiskt ökat på kvalitetens bekostnad. Den nya vågen av förtryck fick som följd att många mindre motiverade medlemmar och sympatisörer lämnade partiet. För det andra: en kris uppstod i Partiet som ledde till ifrågasättandet av lämpligheten av den elektorala vägen.
Centralkommittén samlades i ett möte 1949 för att analysera denna situation. Den beslöt då att förstärka Specialorganisationen (Organisation Spéciale) denna gång gynnande den fraktion som föredrog att använda våld för att besvara det våld som utgörs av det kolonialistiska systemet. Med detta fann sig nu Organisation Spéciale åtskilligt förstärkt och understödd. Attacken mot postkontoret i Oran, vilken hade organiserats för att införskaffa de nödvändiga medlen till den beväpnade kampen, ingick i denna strategi.
Inte förrän 1950 upptäckte de kolonialistiska myndigheterna Specialorganisationens existens. Den infernaliska cirkeln av förtryck och systematisk tortyr drabbade OS efter det att den kolonialistiska polisen utfört hundratals arresteringar. Min arrestering då utgjorde ett hårt slag för OS, men de flesta av dess medlemmar och ledare klarade sig undan. Den nya politiska situationen, som på så sätt uppstod inom rörelsens kärna, ledde mot en upplösning av Specialorganisationen och än en gång lutade pendeln till förmån för anhängarna av det elektorala spelet. Denna upplösning av OS skapade en kris inom Partiet. Det är möjligt att denna beväpnade motståndsorganisation behövde omorganiseras och även, kanske att vissa misstag hade begåtts. Men att åberopa det som anledning för att upplösa den (en definitiv åtgärd), det var ett stort misstag! Den "elektorala" vägen var helt avstängd! De händelser som utspelades strax därefter, bevisar tillfullo detta. Den djupa krisen, som tyngde partiet, kom att förvärras.
Den nya situation som uppstått i Tunisien och Marocko underströk allvarligt denna kris. Ledarna i Destour i Tunisien arresterades och därefter placerades sultanen Mohammed V av Marocko i husarrest på Madagaskar. Partiet kom att till slut genomgå en allvarlig kris som splittrade den i toppen. En stor rörelse, som antog namnet "courant centralist" (centerströmningen) gjorde motstånd mot Messali Hadj. Messali Hadj anklagade "centristerna" för att vara reformister och quislingar som stödde en defaitistisk politisk linje, som kapitulerar inför kolonialismens faktum. Centristerna replikerade med att kritisera Messalis arbetsmetoder och anklaga honom för att utöva personkult.
Krisen urartade i en klar splittring, då Messalis tendens och centristernas, var för sig, sammankallade en kongress för att stödja sina teser.
Inför dessa klan-bråk, omgrupperades OS-medlemmarna i en Revolutionär Kommitté för enhet och handling (Comité révolutionnaire d'unité et d'action, CRUA), vars syfte var att försöka försona de två politiska fraktionerna. Kommittén föreslog dem att lägga sina interna gräl åt sidan för att samla sina krafter gemensamt till en väpnad aktion och på det sättet garantera dess framgång. Men tyvärr misslyckades detta försök: Messalisternas och centristernas kongresser befäste definitivt splittringen av partiet i två fraktioner; tre fraktioner om man räknar med CRUA.
I själva verket hyste de flesta av ledarna i CRUA en djup respekt för Messali Hadj. Denne man var, alltsedan skapandet av "Etoile Nordafricaine" 1926, symbolen för självständighetsidén. Outtröttligt har han kämpat hela sitt liv för att befria vårt land från kolonisationens ok. Han skapade en skola av militantism för frihet. Vi, alla, har skolats i Messalis skola I valet mellan Messali och centristerna, var vårt val alltså redan givet: vi valde Messali. Vårt val innebär först och främst att vi har valt att agera, att handla, att engagera Algeriet i den väpnade kampens väg, alltså, valt revolutionen.
Messali, för sin del, krävde att, innan några andra åtgärder vidtogs, partiet skulle rensas på medlemmar som tillhörde centristtendensen. Vi, för vår del, som ledare i CRUA, ansåg att endast en väpnad kamp skulle kunna skapa klarhet i debatten och skilja agnarna från vetet, och inte kongresser och andra sterila diskussioner om den eller den fraktionens legitimitet.
Trötta på de fruktlösa försöken att ena partiet, beslöt ledarna i CRUA att själva sätta igång den väpnade kampen i landet, med hjälp av medlemmar från Specialorganisationen som kommit undan arresteringsvågen. För den ytlige betraktaren kan detta beslut förefalla att vara ett självmord. Återverkan från den fruktansvärda krisen, som splittrade den nationella rörelsen, hade satt djupa spår hos folket som kände sorg och bestörtning. Horisonten föreföll totalt förmörkad. Men, än en gång, detta var bara ytligt sett. Vulkanens eld låg och pyrde i det algeriska folkets hjärtan. Den väntade bara på det lämpliga tillfället att bryta ut. Det först skjutna skottet skulle komma att elda hela landet till revolution. Ledarna för Specialorganisationen, som stod i ständig kontakt med gräsrötterna - speciellt utanför de stora städerna - p g a den hemliga karaktären på deras verksamhet - kände till det psykologiska läget hos vårt folk. Landsbygden var en veritabel kulturfästning och följaktligen kokande av revolution.
- Eftersom Ni talar om landsbygden, och för att återgå till partiets verksamhet, hur var partiets befästning på landsbygden?
Partiet hade starka rötter på landsbygden, bland fellaherna (bönderna), som senare skulle utgöra huvuddelen av befrielsearmén. I min födelsestad, Maghnia t ex, eller även i byn Ghazaouet, som jag känner väl till, var Moujahidinmilitanterna betydligt fler än i huvudstaden och deras organisation var betydligt starkare än i Alger eller i Oran.
Vi har alltid intresserat oss mycket för landsbygden. För att ta Maghnia som exempel, så hade partiet där (altså i hela Maghnias region) 3500 aktiva medlemmar varav endast 400 var från staden. Och detsamma gällde i Kabylien i Aurès, i Palestro, i Syd Oranais och på andra platser.
- Vilka var de principer och de regler som partiet ålade sina medlemmar, och bildningen, för att bilda dem i denna anda?
Dessa principer var helt enkelt Islams och dess kulturs principer. Den som, t ex drack, alkohol fick inte ansluta sig till partiet. Den som inte utförde sina böner är accepterad, men kunde inte utnämnas till ansvarsfulla poster p g a gräsrötternas motstånd. Men i stort sett utförde alla ledare och ansvariga för 1:sta novemberrevolutionen sina böner.
Dessutom organiserade Partiet och drev en kulturell verksamhet, av samma modell som Oulémas organisations, genom att öppna skolor i varje region i landet. Ungdomarna var, för sin del, organiserade i den muslimska scoutrörelsen. Denna rörelse var ofta en täckmantel för Specialorganisationens verksamhet.
- Vilka var bildningskriterierna för medlemmarna i Specialorganisationen?
Kriterierna var mycket selektiva, vissa fysiska och intellektuella, andra gällde beteendet samt sociala och mänskliga aspekter. Här är några exempel:
- Kandidater, som hade tjänstgjort i franska armén dvs med god vapenträning, hade företräde.
- De måste ha varit aktiva minst fem år i Algeriska Folkets Parti.
- De måste räknas bland de bästa militanta i rörelsen, enligt Partiets kriterier.
- De bör acceptera, om så behövdes, att lämna staden till bergen eller till landsbygden och där genomgå en permanent träning.
- De ska helst vara ogifta.
- De ska, slutligen, för att få sin kandidatur godkänd klara av en specialtest bestående av prov i beslutsamhet, uthållighet och mod.
- Då sådana band knöt er samman i idé och handling, varför hade Ni då valt att ge er revolutionära organisation (Befrielsefronten alltså) namnet "Front"?
I början var vi överens om att Specialorganisationen ska utgöra revolutionens ryggrad. De övriga krafterna var förenade på bred front, alltså en mosaik av alla energier och idéer. Denna front är tänkt att fungera enbart om besluten och den effektiva makten förblev i Specialorgamisationens händer. Vi insåg att denna revolution, som vissa ansåg under dåvarande omständigheter vara dårskap, inte skulle bli någon lätt uppgift. Vi stod inför en fransk kolonialism av kolonial - och bosättarkaraktär med en och en halv miljon beväpnade kolonister, fast beslutna att till varje pris försvara sina privilegier, stödda av de franska reguljära styrkorna, säkerhetspolisen och den vanliga polisen. Därför bedömde vi att vi måste dra nytta av alla krafter, t o m de som kom i andra hand, och de marginella. Vi hade som uppgift att samordna dessa krafter och samla all deras energi, till att börja med Oulémas organisation och kommunistpartiet. Detta var idén vi hade och vars princip vi följde ände fram till man arresterade mig och mina kamrater genom att kapa vårt flygplan 1956. Tyvärr var situationen, då jag lämnade fängelset, totalt annorlunda. Denna princip, som vi ansåg viktig, kring vilken vi kunde enas, hade snabbt överträtts. De, som var gårdagens motståndare till en väpnad revolution, återfanns då på nyckelposter. T ex hade Ferhat Abbas, för vilken namnet Algeriet inte existerade, blivit chef i den provisoriska "revolutionsregeringen"!
Alltså, min arrestering - utförd av fransmännen - var ett gyllene tillfälle för vissa infiltratörer och opportunister. Detta lämnade fältet öppet för dem. De kunde då förverkliga sina planer. Deras syfte var att komma åt den strömning som, inom revolutionen, representerade den islamiska och arabiska tendensen och särskilt Nassers och dåvarande Egyptens tendens.
Denna operation var mycket allvarlig på alla plan. Förutom svekfullheten, otacksamheten och orättvisan gentemot Egypten, som var vår pålitligaste allierade, rörde det sig faktiskt om en veritabel komplott organiserad och iscensatt av reaktionära anhängare till den separatistiska, isolationistiska, regionalistiska tendensen, som genom att lägga beslag på revolutionen försökte att skapa en brytning med arabismen, islamismen och med Egypten, med Nasser.
Alla dessa intriger uppenbarades i dagsljus under Soummam-kongressen 1956. Denna kongress, som var betydelsefull på det organisatoriska planet, orsakade också en brytning och stor skada på det politiska och kulturella planet. Ännu idag kan man se dess katastrofala effekter i Algeriet, vilket visar sig genom dominansen av den isolationistiska strömningen som är sekteristisk och arabfientlig.
- Varför avslöjade man inte komplotten i tid?
Därför att man starkt hade åderlåtit revolutionen. De flesta kadrer som startade 1:sta november 1954:s revolution hade eliminerats eller spärrats in. Har vi inte offrat mer än en och en halv miljon martyrer, för att inte räkna de otaliga sårade och handikappade? Frånvaron av stora militanter som Ben Boulaid och de Didouche, som hade dött, var en stor förlust för oss. Förutom detta spelade också bristen på fasta kontakter en negativ roll. Om revolutionens gräsrötter hade varit bättre informerade, hade revolutionen kunnat utvecklas annorlunda.
- På vilket sätt var kongressen i Soummam en katastrof?
Innan vi blev arresterade hade medlemmarna, som kallades "centrister" i MTDL och var fientligt inställda till den väpnade kampen och som försökte sabotera revolutionen, ingen som helst möjlighet att nästla sig in i revolutionens ledning. Men denna kongress tillät dem att bli medlemmar i revolutionsrådet, och även medlemmar i CCE (Conseil du commandement executif), som var den högsta exekutiva myndigheten i revolutionen. Det blev senare rörelsen UDMA och dess ledare, Ferhat Abbas, som, det har han själv med svart på vitt bekräftat, inte tillerkände Algeriet egenskapen att vara en nation, som blev chef för revolutionsregeringen och Ben Khedda, som jag respekterar för hans ärlighet, efterträdde honom på denna post. Alla dessa personer hade förut med kraft bekämpat revolutionen och t o m var på väg att sabotera den. Det var dessa personer som kallade oss, novemberrevolutionsledare, "äventyrarna från Kairo".
- Då Ni sedan lämnade fängelset, hur har Ni hanterat denna situation?
Jag framförde, ärligt, min kritik och fordrade att revolutionen skulle återgå till den revolutionära arabiska och islamiska hållningen och till sin solidaritet med de östarabiska länderna. Problemet var så akut att vi med knapp nöd klarade oss undan en militär konfrontation. Våra motståndare hade gått långt och började engagera Algeriet i den nya kolonialistiska "francophoni" som vann terräng i Rabat och i Tunis. Faktum är att denna nya form av kulturell kolonialism består än idag och härskar i Tunisien, Marocko och Algeriet. Om de västarabiska länderna blev skådeplatsen för ifrågasättandet av Islam och arabiskhet, så är dessa motståndare ansvariga för detta.
Jag måste ändå säga att denna debatt inte kunde komma fram i tydliga termer för alla då. På grund av detta kunde Abbas, Boumedjel och andra personer från samma politiska strömning tillfälligt befinna sig vid min sida i detta som man kallade "sommar-krisen", efter landets självständighet. De var för övrigt inte sena att ta avstånd från den hållning man förespråkat genast efter självständigheten. Men deras närvaro vid min sida, även om den bara varade en kort tid, kunde förvirra sinnena och skapa en vissa oklarheter.
- Tog Ni också, vid denna tid, upp revolutionens roll för Palestina och förverkligandet av en arabisk enhet?
Från början inriktade vi oss på att befria Maghreb (de västarabiska länderna) och hoppades sedan kunna delta i kampen för Palestinas befrielse. Så fort vi fick självständigheten, tänkte vi genast sända våra styrkor till den palestinska fronten och där fortsätta kampen tills Palestina blev befriat. Det var en plan som vi gjort upp med Gamal Abdel Nasser.
- Hade ni gått igenom detta i detalj med Nasser? Vad hade han för åsikt om detta?
Ja, vi hade studerat det tillsammans. En stor del av den algeriska armén skulle permanent befinna sig på plats beredda att när som helst ingripa. Konflikten med Israel är ett stadigvarande faktum även om den då och då tillfälligt karaktäriserades av perioder med "vare sig krig eller fred". Men, när det gäller oss, vi algerier, så var vi övertygade om att vår armé förr eller senare skulle komma i en militär konfrontation med Israel.
Vår skyldighet var att förbereda oss för denna kamp och att engagera oss totalt i den på samma sätt som vi gjort i vår egen befrielsekamp.
Vi har tagit upp denna fråga i det sammanhang som följer:
Snart efter Tindoufaffären (1963), (som ett tag var i konfrontation med Marockos och Algeriets arméer), tillsattes en kommission, under ledning av Boumediène, för att se över vår armésituation. Armén bestod av 30 - 35 000 man. Boumediène kom en dag för att informera mig om resultatet av kommissionens arbete. Efter mycket kringgående tal om "den svåra ekonomiska situationen i vårt land, vilket efter ett långt påfrestande befrielsekrig befann sig i ett utblottat tillstånd," sade han och fortsatte: "Den konflikt, som vi har haft med Marocko, bör övertyga oss att genast börja förstärka våra militära krafter. Vi måste bilda nya trupper och öka våra styrkor med 5000 man, ty vi kommer helt säkert att få andra problem med Hassan II."
Jag blev tyst en stund och svarade därefter: "Kommissionen har inte gjort en seriös granskning av läget." Boumediène missförstod min kommentar och fortsatte igen: "Jag försäkrar dig, Ahmed, att siffran 5000 nya rekryter är oundgänglig."
- "Vi talar inte samma språk", argumenterade jag, "Det jag vill säga är, att din kommission borde ha haft Israel som arbetshypotes inte Hassan II. Vi kan säkert få problem med Hassan, men aldrig med det marockanska folket. Däremot har vi ett enormt potentiellt problem: Israel. Om din kommission tänkt på detta vore det inte en effektiv ökning med 5000 man som skulle behövas utan 30 000 innan det blir 100 000, sedan 200 000 eller kanske fler."
Boumediènes argument var att detta skulle vara en för tung börda att lägga på vårt folk. På detta svarade jag: "Nej, om vi förklarar för vårt folk varför och hur kommer det att acceptera detta offer. Vår självständighet är en illusion så länge som Palestina inte är befriat. Vi måste bygga en krigsekonomi. Vi får inte hamna i pseudo-utvecklingsekonomins illusion som bara betyder en integrering till den västerländska ekonomin, även om den inte säger sitt namn. Vi måste bygga upp en ekonomi som ger oss det logiska stödet för att fortsätta kampen tills vi har befriat Palestina."
Vår armé förstärktes alltså med 30 000 man och vi gjorde oss beredda att utöka den ännu mer. Då jag talar till vårt folk upprepar jag alltid: "Vi kommer inte att vara verkligt befriade, vi kommer inte att
ha någon självständighet så länge inte Palestina befrias från sionisternas ok."
- Varför misslyckades idén om unionen i Nordafrika? Utgjorde inte den en gemensam nämnare för Algeriet och alla maghrebiska länder sedan lång tid tillbaka?
Under de första åren av Algeriets frihetskamp, hade vi förverkligat fusion med den marockanska motståndsrörelsen och skapat ett gemensamt kommando. Vi hade byggt upp en marockansk armé i Rif-bergen (som då var under spansk dominans). Den 2 oktober 1955 förde vi med framgång en gemensam och generalattack i västra Algeriet och i Marocko. Det var detta som fick den franska regeringen att föra tillbaka Mohammed V från hans exil på Madagaskar, där han befann sig i husarrest och att återinsätta honom på tronen. Unionsprocessen av Maghreb har satts i praktiken genom den gemensamma kampen. Alla förhoppningar var befogade. Maghrebs enhet var då på väg att förverkligas om den revolutionära kampen hade fortsatt. Men med Bourguibas och Mohamed V:s återkomst till Tunisien och Marocko stoppades hela enhetsprocessen och isolerade Algeriet i dess kamp.
Det var så som fransmännen successivt isolerade oss från Tunisien och Marocko. Operationens syfte var att koncentrera de kolonialistiska förtryckarstyrkorna mot oss på den ensamma algeriska fronten för att ge oss det avgörande dråpslaget. Men det var förgäves. Vi har i allafall handlingar som hade co-signerats av bröderna i de två andra västarabiska staterna, Allal al-Fassi och Salah Ben Youssef. Dokument som slog fast att vi alla skulle delta i befrielsestriden tills vi lyckats bygga upp ett enat Maghreb.
- En fråga i förbigående, beträffande Ben Youssef: var han verkligen nasserist eller att arabismen för honom var bara en slogan som utnyttjades i kamp mot Bourguiba?
Ben Youssef hade bott flera år i Kairo; och som alla de som bott där, hade han tagit intryck av det. Jag tror att hans arabism var uppriktig.
- Innehöll PPA:s dokument exakta anvisningar beträffande Nordafrikas enhet?
Javisst, det finns skrivna redogörelser i detta ämne. Partiet hade även sånger som var mycket populära om Nordafrikas enhet, om arabismen och om Islam. På det konkreta planet etablerades från början kontakter med de tunisiska och marockanska bröderna liksom en samordning för gemensam handling.
På det politiska planet var PPA en fortsättning på Etoile nord-africaine, som på sin tid samlade Nordafrikas främsta politiska partier. Parallellt spelade de muslimska studenternas studentkår ("L'Association des étudiants musulmans nord-africains") en aktiv roll i den nordafrikanska nationella rörelsen.
- Hur lyckade Ni samlas i en så stark nationell enhet efter revolutionens utbrott?
Det berodde på att revolutionens start var blixtrande. P g a detta samlades hela folket kring revolutionen, bortsett från några fientligt inställda strömningar. Oulémas organisation gick inte med i revolutionen förrän efter ett och ett halvt år och Ferhat Abbas' rörelse motsatte sig revolutionen i två år. Dessutom upprättade Frankrike ett lokalt "Råd" i Algeriet bestående av fiender till revolutionen vars 60 medlemmar tvingades, efter det att vissa eliminerats och andra flytt till Frankrike, att ansluta sig revolutionen och att publicera en offentlig kommuniké som kungjorde deras anslutning till oss.
För att förverkliga denna nationella enhet fick revolutionen använda sig både av både kunnande och taktik. Dessutom dra lärdom av tidigare revolutioners erfarenheter. Frankrike, t ex, gjorde, för att slå sönder vår enhet, det omöjliga. Det försökte att dra sig från vissa områden i Algeriet och stanna i andra områden. Genom denna manöver hoppades Frankrike att kunna splittra Algeriet och ställa områdena mot varandra. På det sättet krossa revolutionen inifrån. Dessa syften misslyckades därför att vi, från början i en gemensam orubblig beslutsamhet, hade kommit överens om att aldrig på en tum göra avkall på det väsentliga. Vi var fast beslutna att inte, skilda från varandra, ta ett steg i riktning mot fransmännen. Det är detta som förklarar vår seger. Det är en lärdom som den palestinska revolutionen bör tänka på i dessa tider, då sirenerna blir många från alla håll för att få den att göra avkall på det väsentliga: ett enat självständigt Palestina.
- Vad beträffar den språkliga arabiseringen i Algeriet, från och med självständigheten och fram till våra dagar. Hur är resultaten?
Om arabiseringen startades genast efter självständigheten och fullföljdes trots de politiska motgångarna, så beror detta på att det här är fråga om ett folkligt krav och ingen kan ändra på detta. Detta är en definitivt avgjord fråga. Algeriet utgör ett specialfall i detta avseende. Det skiljer sig från Tunisien och Marocko beträffande själva typen av kolonisation. Frankrike ville neka Algeriet dess identitet krossa och förstöra den på ett definitivt och radikalt sätt. Trots all skada vi fått utstå, kunde vårt språk överleva, föreviga sin närvaro. Vi kunde bära vårt språk i djupet av våra hjärtan och medvetanden även om vi inte då kunde läsa eller skriva. Arabiska språkets problem hade för oss blivit ett djupt sår och är alltså ett akut och direkt krav för varje algerier. Den grymma kulturella aggressionen och förtrycket mot det algeriska folket och speciellt mot det arabiska språket har framkallat och skapat en oväntad situation som på vissa håll även är positiv. Problemet som uppstår mellan det talade språket och det skrivna är inte något djupt problem; på detta är Algeriet ett bevis. Kolonisationens kulturella och etniska förtryck gav ett allvarligt slag till det talade språket som blev kolonialismens första offer. Tack vare arabiseringen, är idag den unga algeriska generationens arabiska tal rent och liknar mycket Koranens språk.
Det är den positiva aspekten av arabiseringen. De negativa aspekterna är den dåliga pedagogik man antagit och likaså attityden hos dem som utnyttjar situationen och använder den som täckmantel. Jag talar då om dem som flydde från revolutionen för att fara och fullända sina arabiska kunskaper i Mellanösterns länder för att sedan komma tillbaka, efter självständigheten och lägga beslag på höga statliga befattningar med hänvisning till att de har hög kompetens i arabiska!
Men den främsta negativa aspekten är knuten till innehållet i själva undervisningen. Just nu och rent allmänt undervisar man enligt västerländsk metodik, även om undervisningen framförs på arabiska. Detta innebär att vi inte ännu har löst problemet med förhållande mellan form och innehåll.
- Om Ni kunde lyckas återge Algeriet revolutionens islamiska och arabiska anda så som den alltid varit. Vad skulle hända då med separatismen, "regionalismen" och berberismen?
Detta bör bli en av våra främsta frågor på grund av den tillkrånglade situationen som har försämrats i vårt land där regionalismen utgör grunden för det nuvarande systemet. Revolutionsperioden hade, genom den gemensamma kampen, lyckats lösa de regionalistiska och separatistiska tendenserna. Kabylernas deltagande i revolutionen var mycket stor och viktig liksom förresten i föregående revolutioner. Återstår problemet med språket som jag, för min del, vill placera inom frågan om minoriteter och deras rättigheter. Likväl får detta problem inte bli ett pseudorättfärdigande för att angripa Islam. Frankrike har redan försökt utnyttja denna fråga, men förgäves. Det misslyckades i detta företag just på grund av Kabyliens orubbliga bindning till Islam. Måste jag påpeka att det var från de sufiska brödraskapen i Kabylien som stora revolutionära motståndsmän kom. Cheikh Ben Haddad som var andre man i El Mokranis revolt, men som i själva verket var mer betydelsefull än El Mokrani, han kom från det kabyliska brödraskapet Rahmaniya. Måste jag påpeka att fadern till Ait Ahmed också var ledare för ett religiöst brödraskap? Hjältinnan Lalla Khadidja, som ledde ett väpnat uppror i Kabylien under åren 1856-1857, kom också från ett religiöst kabyliskt broderskapssällskap.
Därför tror jag inte att Islam kan vara hotad i Kabylien. Islams och Kabyliens historia är en historia om ett gemensamt öde.
Återstår då frågan om språket, som bör placeras i sitt rätta samanhang. Folket i Kabylien kan och får förstås studera berberiska parallellt med arabiskan; Det finns ingen anledning att vara mot detta. Islam respekterar sådana rättigheter. Man kan inte säga att denna fråga är ett problem som har skapats enbart av utländska krafter. Om det är sant att vissa franskvänliga fransktalande (francophones) har spelat en viss roll, så är det inte mindre sant att det berberiska språket väl har existerat sedan 14 sekler.
Det är alltså framför allt en metodfråga, metoden som organiserar förhållandet till minoriteterna.
- Strax efter självständighetsförklaringen, i september 1962, hade arabisationen blivit symbolen för den kulturella dimensionen av friheten och självständigheten.
Vi fick affrontera ett första akut problem. Vi behövde finna lärare för skolstarten för det första skolåret i det självständiga Algeriet i september 1962. Jag bad då våra arabiska bröder att hjälpa oss. De tackade ja till min vädjan och de kunde sända en hel armé av lärare och redan påföljande dag påbörjades arabisationsrevolutionen.
- Om vi återgår till Folkets Parti och dess experiment. Hur ser Ni på detta parti idag? Hur bedömer Ni Era erfa renheter inom detta parti?
Jag måste säga att jag än i denna dag är påverkad av intrycken från detta parti. Sättet att använda metoder i utbildning, bildning och uppfostran av dess medlemmar var överlägset alla andra politiska rörelsers, däri inberäknat kommunisterna, vilka också var kända för sina organisationsmetoder. Folkets Parti hade bland de sina de främsta algeriska medborgarna. Uppriktiga och rättskaffens militanta som var beredda att offra sig. Detta Parti har format mitt liv och gjort mig till den jag är idag. Jag beklagar att det, än idag, inte finns någon mera ingående skriftlig studie om detta partis historia.
- Detta är också fallet med Messali Hadj, det finns få studier om honom, eller hur?
I motsats till Ibn Badis och al-Brahimi, de två personligheterna i Oulémas organisation, som har erfarit ett växande intresse, så är Messali Hadj's person föga studerad. Detta även om han är en källa till stolthet för alla araber, i det avseendet att han i sig själv utgör en skola. En unik skola från vilken organisatörerna av 1:sta novemberrevolutionen 1954 utgick.
- Varifrån har det Algeriska folkets Parti inhämtat denna förmåga till organisation, utbildning och orientering?
Den har inspirerats till detta från vår kampanda, vår intensitet i konfrontationerna. Algerierna har, precis som fordom Hachemfolket från amir Abd el-Kaders stam, då de kämpade emot Bugeaud, odlat Mimiya-konsten, dvs denna form av poesi som börjar med "mim" (m), den första bokstaven i negationen och i en vägran på arabiska. "Vårda Mimet och Mimet kommer att vårda dig", säger en av poesins verser. Det algeriska folket har vetat att vårda Mimet och Mimet har vårdat dem.
Denna bok kom ut på
arabiska under titeln: "Ahmed Ben Bella, Hadith Maarifi
Shamel" hos bokförlaget "Dar Al Wahda", i Beirut,
1985. Denna bok har även kommit ut på franska
under titeln: "ITINERAIRE" hos : "Editions
Alternatives/El Badil", Paris, 1987 - SVENSK
ÖVERSÄTTNING: av Ahmed Rami och Marie-Louise
Wadenberg -
Kultur
Förlag, Stockholm 1989 - ISBN 91 971094-3-6
- Kultur Förlag,
Box 316, 101 26 Sthlm 1. Tel 0708121240. - Pg489 90 42-8 -
Boken beställs genom bokhandeln eller genom att
sätta in 100 kr på ovan Pg
MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella
|
|
- 1. Förord,
av Ahmed
Rami
- 2. Introduktion
- 3. Åren
av danande
- 4. Om
det förflutna
- 5. Den
nuvarande
världsordningen
- 6. Islam
är vårt svar
- 7. De
islamiska rörelserna
- 8. Den
algeriska revolutionen
- 9. Den
arabiska nationalismen
- 10. Den
arabiska utvecklingen
- 11. Kritik
av den moderna sociologin
- 12. Islamiska
enheten
- 13. Den
palestinska revolutionen
- 14. Ordlista
VARFÖR BEHÖVS EN ISLAMISK REVOLUTION?
Vad
är
Israel?
101
fakta
istället för
propagandan
Av A. Rami.
ZIP
Israel
Falsk
Varudeklaration
Judisk myt
om rasen
Av A. Rami.
ZIP
berber-
pojken
Barnbok
av
Ahmed Rami
