|
EN TUFF
ARABFLICKA
"Du ska få
lära dig franska. Det är bra att
kunna," säger farbror Tarik när Ahmed
kommer hem från marknadstorget. Han
är på gott humör och säger
inte ett enda förebrående
ord.
Och det är inte
bara det som förvånar Ahmed; farbror
Tarik börjar prata med honom om sina
affärer! Det brukar han aldrig göra.
Han berättar att madame Simon har varit
där och köpt det stora berbersmycket.
Det är nog därför han verkar
så belåten, tänker
Ahmed.
"Ska jag gå i
skolan och lära mig franska?" undrar han,
men vågar knappt tro det. Det vore
alltför bra för att vara
sant.
"Börja nu inte
tjata om skolan igen! Du vet att jag inte kan
göra nåt åt den
saken."
Nej, det är ingen
skolkurs, som farbror Tarik har i tankarna.
Ahmed ska bli butikspojke åt madame Simon.
Som ersättning har hon lovat lära
honom franska. Så enkelt ligger det
till.
Ahmed har sett madame
Simon några gånger när hon
kommit för att titta på
berbersmycken. Han ser för sig den vita,
bredbrättade hatten. Det är madame
Simon för honom. De eleganta, europeiska
kläderna och de runda rosasminkade kinderna
och den skarpt rödmålade munnen, det
är också madame Simon. Och
parfymlukten. Men bäst minns han hennes
ögon, för att de så ofta
vändes mot honom. Hon betraktade honom och
berbersmyckena med samma sorts granskande och
värderande blick.
Ahmed säger att
han gärna flyttar till madame Simon, bara
han får lära sig franska. Fast
egentligen spelar det ingen roll vad han tycker,
för allt är redan uppgjort. Madame ska
komma och hämta honom under siestan
nästa dag.
Han är så
upprymd, så han har svårt att somna,
ligger länge och fantiserar. Att han ska
få lära sig franska, som talas av de
rika utlänningarna och turisterna som
kommer till butiken och köper souvenirer!
Han kanske kan bli guide och tolk som Zaid. Och
han slumrar in med huvudet fullt av
högtflygande planer.
Madame Simon har en gul
hatt, när hon kommer, och klänningen
är vackert gulblommig. Annars är hon
sig lik, liten och knubbig, och rösten
är gäll och andfådd. Hon ser
kanske lite kritisk ut, när hon betraktar
Ahmed. Det är förstås
djellabahn, som han har på sig. Den ser
lite lumpig ut, fast den blivit både
tvättad och lagad. Men sandalerna är
nya, som tur är.
Plötsligt ler
madame och smeker Ahmed på kinden. "Vacker
pojke," säger hon på bruten arabiska,
och han känner doften av parfym och fin dam
svepa över ansiktet.
"Gör ditt
bästa nu, så madame blir nöjd
med dej," säger farbror Tarik på
berbiska. Och han tillägger, just som de
skall gå: "Är det nåt du vill,
så vet du att jag finns här. På
lördag är madames butik stängd,
så då ska du komma hit och
hjälpa mej."
De åker i madames
lilla bil till den moderna stadsdelen
sydväst om basarkvarteren. Där,
på en tvärgata till en stor aveny,
bor hon i en trerumslägenhet med sina
två döttrar och sin man. Helt
nära lägenheten ligger speceributiken.
Madame pekar ut den när de åker
förbi. Det sitter en prydlig gul skylt med
svarta bokstäver ovanför
dörren.
Hon pratar franska
ibland och glömmer att han inte
förstår. Men när hon visar upp
honom för hembiträdet i köket,
försöker hon säga några ord
på arabiska.
"Fatima," säger
hon och pekar på arabflickan. "Du
hjälpa Fatima. Du
förstå?"
Sedan säger hon
något till Fatima på franska och
gör en gest mot Ahmeds huvud.
Arabflickan ser avogt
på honom. Hon närmar sig motvilligt
och vidrör hans hår med
fingertopparna. Hennes naglar är
långa och röda. Madame säger
något med befallande röst, och
då griper Fatima hårdhänt tag i
lockarna och lutar sig över
honom.
Plötsligt
går det upp för Ahmed att hon letar
efter löss!
Han låter det
ske. De får göra vad de vill med
honom, bara han får lära sig franska.
Och medan han står där och
låter Fatima söka igenom håret,
undrar han om madame tänker börja
undervisa honom redan nu, den första dagen.
Han har en blyertspenna med sig och en bit
omslagspapper. Helst skulle han vilja ha en
skrivbok, som skolbarnen har. Han har ofta sett
dem sitta på trottoaren och
jämföra skrivningarna, när de
kommer från skolan. Fatima hittar inga
löss, och madame ser nöjd ut. Hon
säger på dålig arabiska: "Du
hjälpa Fatima städa."
Ahmed betraktar nyfiket
den rostfria diskbänken, vattenkranarna och
den stora, vita spisen. Han stirrar också
på Fatima. Hon är så vacker,
kanske den vackraste arabflicka han
någonsin sett. Hennes tjocka
hårfläta är virad runt huvudet
och fasthållen av en ljusgul sidenscarf.
Hon är klädd i en lång, rosa
klänning och har ett brett, blått
plastskärp om den smala midjan. Men hon ser
ovänlig ut, och hennes röst är
vresig, när hon säger:
"Låt bli och glo
så där! Nu ska du skura
golvet!"
Hon hämtar de
nödvändiga grejorna, hink, skurtrasa
och borste, ur en skrubb.
Ahmed är mycket
noga. Han kryper på knä och
rengör golvet ordentligt. Men då
skäller Fatima förr att det inte
går fort nog. Hon är så
högröstad, så madame hör
det och kommer och förmanar henne. Sedan
får Ahmed vara ifred, tills madame
hämtar honom och de går till
butiken.
Väggarna är
täckta med hyllor, som bär upp en
brokig samling konservburkar, delikatesspaket,
kryddburkar, konfektaskar och andra sorters
finare livsmedel. På golvet står
lådor och säckar som innehåller
vanliga specerivaror. Några av hyllorna
dignar under silversaker, bland dem de stora,
tunga berbersmyckena, som madame är
så förtjust i. Där finns
också broderiarbeten, vackert snidade
skrin av cederträ och annat
konsthantverk.
Madame Simon tar fram
en trappstege och en dammtrasa. Hon gör
tecken åt Ahmed att han ska städa den
översta hyllan. Först ska han plocka
bort allt som står på den och
räcka det till henne.
Emellanåt kommer
det in kunder och köper något. De
tittar intresserat på Ahmed, där han
står högt uppe på stegen,
liksom utställd till allmänt
beskådande. En del av de europeiska
damerna ler mot honom och utbrister:
"Ravissant!" Att det betyder förtjusande,
vet inte Ahmed, men han hör att de
säger detsamma om berbersmycket, som madame
har köpt av farbror Tarik. "Ravissant!"
Madame Simon ler förnöjt. Hon har
fått två nya prydnader att visa upp;
en vacker berberpojke och ett värdefullt
berbersmycke.
Efter en stund kommer
det in ett par flickor, som madame tar emot med
kramar och kyssar. Deras brunlockiga hår
hänger ner över axlarna, och de
är klädda i mörkblå veckade
kjolar och vita blusar med svarta
sammetsrosetter i halsen. De pladdrar och
kvittrar med ljusa röster och bläddrar
i skolböcker. När madame pekar
på Ahmed och säger något,
börjar de fnissa. Ahmed blir generad och
vänder ryggen till. Han torkar och gnider
på hyllan, fast den redan är
grundligt dammad.
Flickorna går sin
väg, men istället kommer det in fler
kunder. Det blir ideliga avbrott i
städandet. Telefonen ringer, och madame
flänger och far och låter
andfådd på rösten. Hon tecknar
irriterat åt Ahmed att klättra ner
från stegen, där han står
sysslolös och hänger. Han ska
städa hyllorna längst ner. Telefonen
ringer igen, och nu låter madame
fjäskig på rösten.
Efter en stund kommer
Fatima in tillsammans med en äldre,
gråhårig man, och madames röst
får ett annat tonfall. Nu låter den
milt förebrående. Mannen tittar
flyktigt på Ahmed och skrockar till, som
åt en lustighet. Sedan går han
långsamt och en smula
framåtböjd och sätter sig
på en stol bakom disken.
Fatima börjar
plocka ner olika varor i korgar av
ståltråd. Ahmed får
hjälpa till, men han missförstår
ofta och hämtar fel varor. Då kallar
Fatima honom dumskalle eller något annat
elakt. När korgarna innehåller det de
ska, befaller hon honom att ta två av dem
och följa efter.
Fatima är mycket
elegant i högklackade sandaletter,
ljusgrön djellabah med små, små
knappar framtill och en tunn, svart, spetskantad
slöja, som täcker munnen och
näsan. Ahmed håller sig en bit bakom
henne, kånkande på de tunga
korgarna. Fatima bär också två
korgar.
Hon vänder sig om
och säger: "Nu ska du lära dej hitta
till kunderna. För nästa gång
får du gå ensam.
Begrips?"
Hon talar om vad
kunderna heter. "Här bor Ben Zakin. Och i
nästa uppgång bor Ben Harrouch. Du
ska minnas namnen och var dom bor. Om du kan
få in så mycket i din dumma lilla
skalle, förstås."
Ahmed är så
paff över Fatimas tuffa uppträdande,
att han varken blir ledsen eller sårad
över skällsorden. Han är bara
hemskt förvånad. Alla arabflickor han
hittills har sett har varit blyga och
tillbakadragna. Ingen av dem skulle våga
kalla en pojke för dumskalle, inte ens om
han bara var en liten knatting på
några år. Ahmed har haft för
sig att alla flickor var sådär
blyga.
ZIP
|