|
DEN FARLIGA
KLYFTAN
Det är uppgjort
att Ahmed ska hjälpa farfar om fredagarna,
när han är ledig från skolan.
På torsdagseftermiddagen går han hem
över bergsplatån, trampar på
den uttorkade, bruna marken och känner hur
det bränner under sandalerna ibland. Dagens
solhetta har lagrats i berget, men luften
känns sval och frisk nu mot
kvällningen. Ahmed är glad att
få komma hem.
Men när han
väl är hemma, märker han att
stämningen inte är så där
välkomnande och trivsam, som han
föreställde sig när han traskade
över den öde bergsplatån. Farfar
har kommit från åkern, och han
gormar på farmor, för att hans
vattenkrus är tomt. Han vill göra
tvagningen inför kvällsbönen, och
har inget vatten.
Farmor blir på
dåligt humör och ger sig på
lille Hassan, för något ofog han
gjort; förföljer honom ut på
backen. Där går den stora tuppen
bland alla sina hönor. Han blir alldeles
vild av raseri, när han ser att farmor
jagar Hassan, lille Hassan, som ger
hönsflocken mat varje dag. Han burrar upp
fjädrarna och flyger på farmor,
så hon ryggar baklänges och inte
kommer åt att aga Hassan. Trätande
och fäktande med armarna går hon in,
för nu är hon arg på tuppen
också.
Ahmed får sig en
örfil i förbifarten, när hon ser
att han skrattar åt henne. Sedan blir han
skickad att hämta vatten åt farfar.
Nej, det är då inte alls någon
mysig välkommen-hem-stämning i
huset!
Ahmeds mor sitter
på huk och mjölkar kon, som har sitt
rum längst ner i huset. Hon ler och ropar
en hälsning, när Ahmed tittar in.
Äntligen någon som verkar glad
över att han är hemma igen.
Tidigt nästa
morgon väcker farfar Ahmed. Han tar honom
med ut och säger: "Du ska hjälpa
Abdallah att driva fåren till klyftan med
den underjordiska källan. Det finns
fortfarande grönt bete där. Men
säj inget till farmor. Hon inbillar sej ju
att det bor en djin i källan, så hon
skulle bara ställa till
bråk."
Men farmor verkar
misstänksam, när pojkarna ger sig i
väg. Det är som om hon anade
något. "Vart går ni med djuren i
dag?" frågar hon.
"Däråt,"
svarar Ahmed och pekar åt fel håll.
Han tycker det är skojigt att lura farmor.
Det kan hon gärna ha för örfilen
hon gav honom.
Fåren och
getterna blir som tokiga, när de
vädrar det frodiga betet. De rusar i
väg och trängs i ingången till
klyftan. Det finns en grön sträng av
växtlighet på vardera sidan om den
smala vattenrännan. Till och med ett par
arganträd grönskar
fortfarande.
Medan djuren glupar i
sig av den friska grönskan, ligger pojkarna
i skuggan och tar igen sig. Sedan jagar de
ödlor på de heta hällarna
på solsidan. De lyckas fånga en
ödla och provar om den kan simma. Men den
varken kan eller visar lust att lära sig
det, så pojkarna flätar en båt
av kvistar och låter den stelfrusna
stackarn guppa i väg på
strömvirvlarna.
Fram på dagen
väller det upp tunga, blåsvarta moln
bakom klippväggen,
och
det mullrar svagt.
Hettan är tryckande. Pojkarna svalkar sig
med att vada omkring i det kalla
bäckvattnet, och fåren dåsar
och idisslar i skuggan. Men getterna är
fortfarande livaktiga och betar på den
branta sluttningen. Den svartfläckiga
getabocken har lyckats klättra upp i ett av
arganträden och balanserar skickligt
på grenverket, när han mumsar i sig
av bladen och frukterna.
Plötsligt tappar
en av de halvvuxna killingarna fotfästet
på klippbranten, och när den rutschar
utför, drar den med sig grus och sten. Ett
stort, kantigt block lossnar och studsar med
stor hastighet mot fårens viloplats.
Pojkarna skriker ut varningar. Men vad
hjälper det! Får är tröga
djur. De ligger tätt tillsammans och
känner varandras kroppar. Det inger dem den
största möjliga
trygghetskänsla.
Ahmed kommer hem,
uppskärrad och andfådd, finner farmor
och Saida ensamma, sovande på
fällarna vid väggen. Han måste
väcka farmor och fråga var farfar
är.
Vad är det? Har
det hänt något? Svara pojke!" Farmor
är hastigt klarvaken och kravlar sig upp
på stela ben.
Men Ahmed vill inget
säga. Farmor är inte den rätta
att tala med i den här stunden. Fast han
är så upprörd, så han har
tårar i ögonen, vill han inget
säga.
"Är det Abdallah?
Har det hänt Abdallah nåt? Så
svara då, pojke!" Farmor ryter och ruskar
Ahmed hårdhänt. Saida vaknar och
börjar gråta. Men Ahmed bara skakar
på huvudet och springer ut.
Där kommer farfar
äntligen, och Ahmed kastar sig över
honom. Nu forsar orden. En stor
sten...fåret låg i
vägen...stenen rullade utför
branten...träffade fåret...nu ligger
det där, kan inte resa sig.
"Ni har varit vid
ravinen!" skriker farmor, som följt efter
Ahmed ut. "Ni har stört djinnen. Arma barn!
Ni skulle aldrig gått dit."
Farfar ryter åt
farmor att vara tyst, och sen tar han med sig
Ahmed bakom stenmuren, så han får
tala med honom i lugn och ro. Det står
snart klart för farfar, att det bara finns
en sak att göra. Han hämtar sin lilla
väska, där han förvarar
slaktkniven, och följer med
Ahmed.
På eftermiddan
bryter det ut ett oväder med åska och
skyfall. Alla, som kan, beger sig inomhus och
stannar där resten av dagen. Farmor sitter
på sin matta. Vaggande med
överkroppen mumlar hon böner, så
länge ovädret varar.
Det är mycket
vatten som strömmar ner från himlen
denna eftermiddag. Men det är inte så
stor välsignelse med det, ty jorden är
dammtorr, och vätan tränger inte ner,
utan forsar bort i breda rännilar och
bäckar. Dessvärre spolar det med sig
mycket av den goda myllan på
terasserna.
Skyfallet är
ändå ett gott tecken. Nu är den
döda jordens tid snart förbi.
Höstregnen ska väcka jorden till liv
igen, så att den blir fruktbar och alstrar
ny växtlighet.
Farfar ska harva
åkrarna och så vete, korn och majs.
Snart går det också att hitta gott
bete till djuren lite varstans i omgivningarna,
och pojkarna slipper driva dem till den farliga
klippravinen.
ZIP
|