|
DEN RIKE
ANALFABETEN
Ahmed hann lära
sig nästan alla de arabiska
bokstäverna innan skolan stängdes. Han
kan skriva några korta verser ur Koranen,
och han vet ganska mycket om profeterna Abraham,
Moses och Jesus. Den store profeten Mohameds
levnadshistoria har han lärt sig utantill.
Dessutom kan han lite geografi.
Farfar tycker att det
räcker med det. Nu ska Ahmed stanna hemma
och hjälpa till med jordbruket. När
han blir äldre kan han ta jobb
någonstans och tjäna pengar, som
Ismail, säger farfar. Ahmed säger inte
emot. Det är ingen idé. Farfar
skulle bara bli arg.
Då är det
bättre att bara ge sig iväg, utan ett
ord, när ingen ser det. Ahmed traskar den
långa vägen till samhället en
dag. När han kommer till det stora
turisthotellet, ställer han sig i skuggan
under några träd och väntar
på att hans bror, Ismail, ska dyka
upp.
Det hörs glada
röster från hotellterassen, skratt,
klirr från glas och skrällig
popmusik. Ahmed ser inte hotellgästerna,
han ser bara parasollerna, som sticker upp likt
granna svampar över balustraden. Men han
fantiserar om dem. Hur härligt de har det,
turisterna, däruppe på terassen! De
sitter förstås nedsjunkna i
sköna vilstolar, och framför sig har
de bord som dignar under läckra
maträtter, porlande kalla läskedrycker
och frukt, massor med saftiga
frukter.
Nej, nu måste han
röra på sig! Han blir så
hungrig av att stå och lyssna till
glasklirret och fantisera om turisternas mat.
Han går till baksidan av huset. Där
finns en öppen plats, belamrad med
allsköns föremål,
trälådor fulla med buteljer,
plasthinkar och plåttunnor. En
dragkärra står framför en
halvöppen dörr, och ett par cyklar
ligger vårdslöst slängda. Ahmed
tänker just slå sig ner på en
av trälådorna, när en man,
klädd i ett stort, vitt förkläde,
kommer ut och ställer sig i
dörröppningen.
"Hallå där!
Vad gör du här?" ropar han
barskt.
"Jag måste
träffa Ismail, min bror. Han jobbar
här," hasplar Ahmed ur sig. "Mamma är
sjuk," tillägger han.
Var fick han den
lögnen ifrån? Den bara kom flygande
och fastnade på tungan. Kanske fanns den
där i beredskap. För han är ju
så illa tvungen att få tag i Ismail
snart, annars kommer han att svälta
ihjäl. Törsta ihjäl också,
för den delen. Så känns det i
alla fall. Ismail måste komma snart och ge
honom något att äta och dricka.
Mannen går in, och efter en stund kommer
Ismail utrusande med en väldig
fart.
"Vad är det med
mamma?" ropar han häftigt.
Ahmed märker att
han gjort sin bror mycket ängslig och
skyndar sig att berätta hur det hänger
ihop, att han ljög för att inte bli
bortkörd.
Ismail stirrar på
honom som om han inte trodde sina öron.
Oron förbyts i ilska. Vilken fräckhet!
"Du ska inte komma hit och ljuga!" fräser
han och slår till sin bror i ansiktet. "Nu
går du hem meddetsamma, så mycket du
vet det!"
Ismail är
äldst av syskonen, och han tar det som sin
självklara rätt att tukta en yngre
bror. "Jag har inte tid med dej, fattar du det!
Jag har jobb att sköta. Kom inte hit en
gång till och ljug, för då
gör jag mos av dej."
"Jag har ett
ärende till Hadj Qassim," säger Ahmed
stillsamt och gnider med handen mot kinden,
där slaget träffade.
Ismail spärrar upp
ögonen igen. Nu övergår det
ilskna uttrycket i hans ansikte till
häpnad. "Det kunde du väl ha sagt
meddetsamma," säger han med ett helt annat
tonfall än nyss. Och han är mycket
nyfiken på vem som har skickat
Ahmed.
Mannen med
förklädet kommer ut igen och
frågar bekymrat om deras mor är
mycket sjuk. Ska Ismail följa med sin bror
hem nu?
"Nej, det behövs
inte. Mamma vill inte att jag kommer hem
förrän jag blir ledig," säger
Ismail med en förargad blick på
Ahmed.
"Då får vi
väl ordna med lite ledighet," säger
mannen buttert, som om han var besviken
över att sjukdomen inte är
allvarligare.
"Där ser du, vad
du ställt till med," fräser Ismail,
när de lämnats ensamma igen. "Han
kommer att tvinga mej att ta ledigt, och
så förlorar jag en massa
dricks."
"Snälla Ismail, ge
mej nåt att äta. Och lite vatten,"
ber Ahmed, för nu står han inte ut
längre.
Sedan, när han
glupskt äter av kouskousen, som Ismail har
hämtat i en skål, frågar han:
"Vad är den där Hadj Qassim för
en? Vet du var han bor?"
Ismail berättar
det lilla han vet, att Hadj Qassim är
affärsman och mycket rik och mycket from,
att han lever ensam med sin hushållerska
och hennes man i ett hus nära
torget.
"Han är visst med
i skolstyrelsen och en massa andra styrelser.
Alla vet vem han är," säger Ismail.
Sedan frågar han om igen efter
ärendet.
Ahmed slipper svara,
för mannen med det vita förklädet
kommer ut för tredje gången, och nu
verkar han mycket otålig. Det här
duger inte! Ismail måste börja jobba
igen.
"Kom tillbaks senare!
Du får sova hos mej i natt," ropar Ismail
innan han försvinner in i huset.
Det hade Ahmed
tänkt föreslå, fast han inte
riktigt vågade. Nu går han nöjd
till torget och frågar en
fruktförsäljare var Hadj Qassim bor.
Mannen pekar på ett litet skärt hus
strax ovanför torget, och Ahmed
fortsätter dit. Han tar portklappen och
knackar beslutsamt på den lilla
järnbeslagna porten.
Det dröjer en
stund innan det rasslar i låset och porten
sakta glider upp. En äldre man med vitt
skägg står där. Han är
liten och rund och iklädd vit djellabah och
vit turban. Ögonen plirar vänligt
från ett ansikte som är fullt av
små veck och rynkor.
"Nå, vad vill du
då?" frågar han.
Ahmed har tänkt ut
i förväg vad han ska säga, och
han rabblar meningen så hastigt, att den
gamle inte uppfattar vad han säger. Ahmed
måste upprepa orden.
"Jag tänkte
fråga om jag får börja skolan
här." Och han tillägger: "Jag kan inte
läsa fast jag är nio år. Jag
vill så gärna lära mej
läsa."
Hadj Qassim vinkar att
han ska komma in. Ahmed kysser den gamles hand,
innan han följer efter honom genom en
mörk, krokig gång, som leder till den
inbyggda gården. Där finns en
blomrabatt, och ett träd bredvid den vackra
brunnen av grönt kakel, som är
själva medelpunkten på den öppna
platsen.
Den gamle går
före Ahmed till ett långsmalt rum,
intill gården. Han sjunker pustande ner
på en av de brokigt klädda dynorna,
som är uppradade utefter väggen, och
gör tecken åt Ahmed att också
slå sig ner. Sedan ställer han
många frågor, lågmält och
vänligt.
Ahmed känner strax
ett stort förtroende för Hadj Qassim.
Han vågar tala om sådant, som han
annars håller för sig själv. Han
nämner förstås inget om den
pinsamma historien med åsnelortarna, men
han berättar andra saker, som till exempel
rymningen från madame Simon och den
avbrutna resan till far i Oujda. Han
avslöjar till och med att han har
väldiga problem med bokstäverna. Han
kan två alfabeten, både det arabiska
och det västerländska, säger han,
men han begriper inte hur bokstäverna ska
användas. Att bokstäverna kan bli till
ljud, till ord, som man uttalar med munnen, det
kan han inte förstå.
Den gamle lyssnar och
nickar vänligt då och då. "En
dag kommer du att lösa den gåtan, det
är jag säker på. Och du kommer
nog att tycka att det var mycket enkelt,
när du väl kommer på knepet."
säger han. "Nu ska jag berätta
något för dej. Inte heller jag vet
hur man fogar samman bokstäverna till ord.
Jag har aldrig gått i någon skola
och kan varken läsa eller skriva. Men som
du ser kan man klara sig bra i livet
ändå."
Plötsligt
slår den förgyllda pendylen på
väggen fyra, och den gamle avbryter
samtalet. Det är tid för
eftermiddagsbönen. Hadj Qassim reser sig
och hämtar bönemattan. Tvagningen hade
han gjort innan Ahmed kom.
Ahmed sitter kvar,
obeslutsam. Han vet att det gör ett mycket
gott intryck på gamla människor om
man ber tillsammans med dem. Men han har inte
gjort tvagningen. Han skulle begå en synd,
om han bad till Gud utan att först ha
tvättat sig på föreskrivet
sätt.
Men det är ju
absolut nödvändigt att han gör
ett gott intryck på Hadj Qassim! Gud
får komma i andra hand, denna enda
gång. Och Ahmed reser sig och går
beslutsamt fram till den gamle och ställer
sig vid hans sida. Han har gruvliga samvetskval
medan han ber.
Efter bönen
säger Hadj Qassim: "Du förefaller vara
en både klok och rättskaffens pojke.
Jag ska tala med din farfar. Om han inte har
något emot det, ska jag ordna en plats
åt dej i vår utmärkta skola
här i samhället. Och jag är
säker på att du snart har löst
mysteriet med bokstäverna. Men kom
ihåg, att du ska vörda din farfar och
respektera hans vilja!"
Farfar kan bara inte
säga nej. Det skulle vara detsamma som att
förolämpa den rike och fromme Hadj
Qassim. Det säger i varje fall Ismail,
när Ahmed berättar för honom om
sitt ärende på kvällen. Ismail
verkar inte alls avundsjuk, fast han själv
bara gått ett år i koranskolan och
knappt kan läsa alls. Han säger att
det är bra att Ahmed får lära
sig läsa och skriva och en massa andra
saker som är bra att kunna.
När Ahmed är
på väg hem, får han lust att
göra en omväg till grannbyn och
hälsa på Ali. Han vill så
gärna berätta för Ali att han
följt rådet och sökt upp Hadj
Qassim. Han är så uppfylld av det som
hänt, så att han måste få
prata med Ali om det.
Men när han kommer
fram till huset där Ali bor, blir han inte
insläppt till honom. Det är så
tyst i huset, alla går liksom på
tå, småbarnen viskar i ett
hörn, Alis mor gråter, skakar
på huvudet och försöker
säga något.
Nej, Ahmed vill inget
veta. Han springer därifrån, springer
och springer hela vägen över
bergsplatån till sin egen by.
Det följer en tid
av oro och bedrövelse, av
förhoppningar och spänd väntan,
allt i en enda osalig röra. Farmor
träter och ger örfilar för
småsaker, men det bekommer inte Ahmed.
Farfar är tyst och arg några dagar,
för att Ahmed så
självsvåldigt gav sig iväg till
samhället och talade med den mäktige
Hadj Qassim. Men det går över. De
gamla kommer snart att bli på bättre
humör, Därhemma kommer allt att bli
som vanligt igen. Men Ali är borta.
Något ska aldrig bli som
förr.
En dag bryter farfar
tystnaden och säger att det är klart
med skolan. Ahmed ska flytta till
samhället, bli inackorderad på
skolan. Farfar verkar butter när han
säger det, och farmor ser
förebrående på Ahmed. Det
är bara mor som verkar nöjd och glad
över det som sker.
Helt ensam beger han
sig iväg till samhället, till den
stora, fina skolan. Det känns otryggt och
nytt och främmande. Det är problemet
med bokstäverna, som oroar honom mest. Han
minns att madame Simon behandlade honom som
världens dummaste pojke. Kanske hon hade
rätt? Han kanske är så korkad,
så han inte kan lära sig sätta
ihop bokstäverna till ord? Vilken skam i
så fall!
Men så
tänker han på Ali,
föreställer sig att Ali är med
honom.
"Äh, du är
väl inte skraj! Det är ju
jättebra, att du får gå i en
riktig skola med riktiga lärare som har
studerat och kan en massa," säger Ali och
flinar uppmuntrande och småfräckt
på samma gång.
ZIP
|