|
EN DYSTER
ÅTERKOMST
Det är en
haltande, sönderriven och mycket smutsig
pojke, som Hadj Ahmed avlämnar i butiken i
Marrakech nästa dag. Hans ben och
fötter är fulla med skråmor. Men
farbror Tarik lägger främst märke
till att den blå djellabahn är
sönderriven på flera ställen,
och att Ahmed är barfota och håller
något i händerna som är
lergrått och oformligt, och som knappast
alls liknar ett par sandaler längre. Han
vänder ryggen till, som om han skämdes
över det han ser, och fortsätter att
väga upp gryn till en kund. Hadj Ahmed
harklar sig diskret. Han håller hela tiden
Ahmed i armen. Den andra handen har han lagt
ovanpå hans huvud, som för att visa,
att han verkligen ansträngt sig att ta hand
om rymlingen. Det är inte hans fel att
Ahmed ser ut som han gör.
När kunden har
gått, vänder sig farbror Tarik till
den gamle och frågar om han får
bjuda på en kopp mynta-te, men Hadj Ahmed
avböjer artigt.
"Här har ni pojken
välbehållen åter," säger
han och skjuter Ahmed framför sig. "Pris
ske Gud, som låtit mej få
återföra sonen till hans far.
Måtte ni få heder av honom i
fortsättningen."
"Han är inte min
son. För mej hade han gärna fått
stanna borta hur länge han har
lust."
Farbror Tarik ser inte
åt Ahmed, när han uttalar de
hårda orden. Han behandlar honom som luft.
När Hadj Ahmed har gått sin väg,
säger han kallt, fortfarande utan att se
på honom:
"Du kan vänta
utanför tills Zaid kommer. Han får ta
dej med till badhuset."
Köpmännen
mitt emot kastar nyfikna blickar. Det är
lätt att se in i de öppna butikerna,
och farbror Tarik märker att hans ovän
och värste konkurrent, Hussein i
hörnet, pratar förtroligt med en kund.
Kanske berättar han om rymningen. Men det
kan också hända att han säger:
"Se, vilken lortgris till butikspojke han
därborta har! Ni kan tänka er vad ni
får i påsarna hos honom!"
Konkurrensen om
kunderna är stenhård, och då
får man inte dra sig för att
förtala grannen.
Zaid har jobbat som
guide på eftermiddagen. När han
kommer till butiken, har han några
turister med sig, en man i shorts och tre
lätt klädda kvinnor. Deras bara ben
är egendomligt vita. Det ser naket ut.
När Zaid får syn på Ahmed,
ropar han på berbiska:
"Hej, var har du
hållit hus, din rackare? Vi trodde du hade
stuckit hem till byn."
Sen pratar han franska
med turisterna, och farbror Tarik plockar fram
souvenirer och berberhantverk och visar dem. En
av kvinnorna vill fotografera Ahmed, men han
vänder skamset ryggen till. Zaid ser det
och ryter på berbiska:
"Vad är det
för dumheter, Ahmed! Nu ställer du upp
och låter damen fotografera dej,
begrips!"
Ahmed vill inte bli
ovän med Zaid, så han vänder
truligt framsidan till.
Den
bleka, halvnakna
turist-kvinnan ler mot honom och kvittrar
något på ett obegripligt
språk. Ahmed förstår nog vad
hon vill; han ska se glad ut. Hon vill
fotografera en glad trashank. Men det ger han
blanka sjutton i! Zaid däremot fjäskar
och ler. Han är tolk åt farbror
Tarik, men hinner också med att kasta en
blick ibland åt Ahmeds håll,
för att se efter om han sköter
sig.
När den
främmande kvinnan har fotograferat Ahmed i
hans eländiga tillstånd, tar hon fram
en dirham och ger honom. Det är mycket
pengar för en nioåring, men Ahmed
skulle helst vilja slänga myntet på
marken framför henne. Hon tar honom
för en av de allra fattigaste, en av dem
som knappt har kläder att skyla sig med.
Hon kanske gillar att tycka synd om folk,
tänker Ahmed. Varför skulle hon annars
gå omkring och fotografera
trashankar?
Farbror Tarik
nämner inte rymningen med ett ord, varken
den dagen eller nästa. Han frågar
inte Ahmed varför han gav sig i väg
så där, han undrar inte om han
vantrivs eller saknar något. Han verkar
alldeles likgiltig. Då är det bra att
Zaid finns. Fast han smågrälar,
när de sitter på ångbadhuset,
omvärvda av heta vattenångor,
så känns det ändå
skönt att få prata med
honom.
"Om du hade hittat din
far? Än sen då? Vad kunde han ha
gjort där borta? Han hade trott att farbror
Tarik tar dåligt hand om dej. Fattar du
inte det? Han hade fått en massa bekymmer
och gått där, långt borta i
Oujda, och oroat sej."
"Jag vill börja
skolan," säger Ahmed.
"Jovisst. Men det
är inte så enkelt som du tror. Det
är inte bara att gå dit och
sätta sig och låta lärarna
proppa en full med kunskaper. Det är
jättelånga köer till skolorna.
Du måste stå i väntekö,
och det är inte säkert du kommer in
ändå."
"Men jag vill lära
mig läsa," säger Ahmed och kniper
envist ihop munnen.
"Ja, ja, det är
klart du ska lära dej läsa. Du ska
lära dej arabiska ordentligt, det är
viktigt. Och franska är också bra att
kunna," säger Zaid, som har jobbat ett par
år i Frankrike och lärt sig det
franska språket där.
"Jag vill kunna skriva
brev till far," säger Ahmed.
Då tiger Zaid en
stund. Sen säger han med ett milt tonfall:
"Jag tycker du ska prata med farbror Tarik. Be
honom tala förstånd med farfar.
Gör det ikväll!"
Men farbror Tarik
verkar irriterad, när Ahmed vänder sig
till honom. "Jag har ju sagt det många
gånger; att jag inte kan lägga mej i
den saken. Prata själv med farfar, när
du kommer hem! Det är han som
bestämmer."
Men Ahmed vet att det
inte tjänar något till. Farfar
är så hopplöst gammalmodig. Han
tycker illa om de moderna skolorna. De
stjäl barnen från
föräldrarna och gör dem till
européer, säger han. Barnen
får en massa västerländska
idéer i huvudet. De vill inte jobba med
jorden längre, när de har fått
utbildning. Hellre driver de omkring
arbetslösa på gatorna i
städerna, säger farfar.
Själv kan han
varken läsa eller skriva men han klarat sig
bra ändå. Ett helt liv. Det brukar
han framhålla med stolthet.
ZIP
|